Ystads IF: vad händer?

Laget var av många tippat som seriefavoriter och nu ligger man efter typ halva serien sjua med lika många matcher som inspelade poäng. Förlusten i går mot Aranäs var fjärde raka och det anstår inte ett presumtivt topplag. ”Helt klart är vi inne i en formsvacka. Men vi måste komma igen – något annat finns inte. Men det blir tufft – nu står vi inför två svåra matcher mot formstarka lag som Drott och Redbergslid”, sa tränare Mats Engblom efter matchen.

Han sa det dessutom helt korrekt. Drott och Redbergslid är troligen de hetaste lagen just nu i elitserien, Drott spelar för en absolut topplats och Redbergslid har från ingenstans fått häng på slutspelsplats. YIF är i gungning och det ska bli spännande att se hur man tacklar situationen och hur man tar sig an, först och främst den kommande bataljen i Halmstad på måndag, då förresten eders ödmjuke bloggundersåte livebloggar på plats.

Aranäs har fällt två giganter i YIF och Sävehof sedan man blottlade sina ekonomiska mankemang. ”Pengar är den största drivkraften när de inte finns”, se där – en rykande färsk aforism så här innan vi håller helg. YIF och Sävehof är emellertid – inte för att ta udden av Aranäs prestation (eller jo, lite så klart) – två giganter man inte blir klok på.

***************************************************

Själv ägnade jag gårdagen åt att baka lussebullar och wienernougat och dessutom följde jag damerna i EM. Andra raka segern gladde men jag måste säga att wienernougaten var en större njutning. Expert Per Johansson värderade inför EM Sveriges chanser mot Makedonien till 50-50, och det begriper jag inte efter vad man sett i EM. Makedoniens anfallsspel var bland det sämsta jag sett i ett EM-slutspel. Ett skämt. Rörelser utan poänger och avslut som sällan träffade mål eller var lösa plockebollar. Att Frankrike vann med 13 mål är ett dåligt betyg åt fransyskorna.

Och ändå dröjde det 45 minuter innan Sverige körde matchen. Man gjorde den makedonska målvakten till en fantom i mjukisbyxor och de tekniska felen var så många att jag stundtals faktiskt satt med huvudet mellan knäna i djup frustration.

Hanna Fogelström! TITTA PÅ LINJEN!

Jag har aldrig sett maken till människa att trampa på linjen. Det är helt ofattbart. För en person som aldrig spelat handboll kan det kanske te sig som en svår sak att hålla koll både på målet och på målgårdslinjen – men det är det faktiskt inte. Det här är inte alls för att skryta – för det är inget svårt – jag har under 17 års handbollsspelande aldrig gjort ett övertramp såvida jag inte blivit knuffad in i målgården. Det är som något man har i ryggmärgen, man bara VET var linjen är. Det är därför jag har svårt att förklara hur Fogelström kan snitta 2,23 (typ eller exakt) övertramp per match. Min bror, som jag såg matchen med, har spelat kanske tio handbollsmatcher i sitt liv men sett desto fler från soffan och han utbrast apropå Fogelstöm - ”Jag har aldrig sett något liknande. Jag har sett Fogelström i kanske 15 matcher och hon måste ha gjort övertramp i alla.”
Det hela är mycket beklagligt, då Hanna Fogelström i övrigt är en kompetent kantspelare.

Jättekul och skönt att Linnea Torstenson fick lossa bössan mot Makedonien, men ärligt talat – det visste vi att hon kunde mot passiva 6-0-försvar som i grunden är ganska dåliga. Det kan inte nog understrykas vilken skillnad det var om man jämför med hennes insats mot det mycket aggressivare danska 4-2-försvaret. Jag tycker att det är viktigt att Torbjörn Klingvall är vaksam på detta och i ett tidigare skede byter ut Torstenson mot en i sidled kvickare variant som Johanna Ahlm eller Jamina Roberts. Som Torstenson var mot Danmark är hon offensivt överflödig och defensivt har hon inte gjort någon bra turnering än så länge. Vi kan inte räkna med att försvaren i fortsättningen av turneringen spelar 6-0 mot Sverige. Antingen får Linnea skjuta ändå, trots att hon inte tycker att läget är bra, eller så får hon byta.

Jag tyckte det var lite respektlöst mot Johanna Ahlms insats mot Danmark att låta henne spela så lite mot Makedonien, men jag kan se anledningen – man ville givetvis få igång firma Gulldén/Torstenson – något som verkligen lyckades. I övrigt upplever jag lite av en blixtförälskelse i Torbjörn Klingvall. Jag samtycker inte till en del av hans taktiska drag men energin, engagemanget och den med norska blandade dialekten förför även den mest irriterade bloggaren.

För även om jag är jätteglad över två segrar så stör det mig att laget är så slarvigt. Min teori är att det är rätt mycket nytt nu, med nya spelare och en ny förbundskapten. Med nya rörelser att tänka på eller nya miljöer att verka i  är det lätt att man tappar någon procent fokus på de spelfundamentala momenten, och det får till resultat att man tar fyra steg i stället för tre eller att man kastar bollen till en spelare med fel färg på tröjan. Stämmer teorin kommer de tekniska felen bli färre ju längre turneringen lider, och det kommer att behövas.

Överbetyg mot Makedonien får Isabelle Gulldén, Linnea Torstenson och Ulrika Ågren. Till viss del även målvakten Cecilia Grubbström som det sägs hade 55 i räddningsprocent, men merparten av de räddningarna hade även en Peter Harrysson i gipsvagga gjort. Peter Harrysson i gipsvagga är för övrigt det minst mobila jag kan komma på i hela världen.

I morgon väntar Frankrike och det här svenska laget har faktiskt en chans att slå fransyskorna. Danmarks lite oväntade vinst mot nämnda franska lag kommer att betyda att Frankrike måste slå Sverige för att ta med sig poäng till huvudrundan. Det är alltså två högst laddade lag som gör upp om poängen. Vad Sverige måste göra är inga hemligheter eller konstigheter: färre tekniska fel, ett försvarsspel som tokstämmer, en Grubbström som fortsätter att ta fler bollar än en Peter Harrysson i gipsvagga, en Linnea Torstenson som VÅGAR och ytterligare någon niometersspelare som gör en match i typ Johanna Ahlm-mot-Danmark-insats. Och naturligtvis måste Isabelle Gulldén fortsätta att vara den brainiac hon nästan alltid är.

Och sen kan det inte stjälpa att påminna Frankrike om bittra nederlag. Frankrike har en lång rad segrar mot det svenska landslaget på handbollsplanen, både på dam- och herrsidan, men alla eror har ett slut. Frankrike expanderade under kejsare Napoleon i början på 1800-talet men i belgiska Waterloo fick allt en ände i juni 1815, då en europeisk armékoalition ledda av Hertigen av Wellington besegrade den lille megalomaniske fransmannen. Låt oss hoppas på en repris.

Och apropå en ny landskamp mot ett nytt land kan vi väl som brukligt är tala lite film (mitt refererande till gamla franska filosofer faller inte alltid i god jord). Jag har en barnslig faiblesse för så kallade ”Heistfilmer”, filmer som rör sig kring en grupp karaktärers försök att stjäla något. Favoriten kanske är amerikanska ”The Sting”, eller ”Blåsningen”, som det heter på svenska, med Robert Redford och Paul Newman. Men en fransk film som var en av de första och banbrytande i genren är ”Rififi”, och den nästan ofattbart långa inbrottsscenen är njutbart spännande hela vägen.

Blogg in, blogg out…

Då kan vi konstatera att både damerna och herrarna är inne i OS-turneringen. På två, sällan skådat vitt skilda, sätt.

Vi kan väl börja med herrarna, helt enkelt för att jag säger så och för att jag bestämmer.
Det svenska handbollslandslagets vinst över Tunisien är, i förvisso svag konkurrens, det roligaste som skett i OS hittills. Jag har varit otroligt kritisk till landslaget de senaste åren och det har varit befogat varenda gång. Men nu förtjänar de beröm. För första gången sedan OS-kvalet, eller kanske rent av hemma-VM förra året, såg det ut som att spelarna gör det de älskar mest av allt. I EM och i VM-kvalet fanns ingen glädje hos de som var där, och i just VM-kvalet var det till och med de (Andersson, Källman) som inte ens orkade vara där. Det handlar om motivation och om den sanna glädjen i att spela med landslaget. Som inte funnits på ett tag, men som sannerligen fanns där i går. Det kan förstås handla om att det är OS, kanske det enda tillfället där man kan fullt ut motivera svenska handbollsstjärnor – på så sätt kan man befara att dessa två OS-veckor är en slags konstgjord andning – men skit samma, det är kul att få se spelglädjen hos exempelvis Dalibor Doder igen.

Det anfallsspel som under en lång tid varit lika potent som en gammal dillvippa ståtade nu i magnifik fruktbarhet. Kim Andersson och Kim Ekdahl du Rietz kom i banor som överlappade varandra och som fick tunisier att se i kors. Och när de väl såg i kors stack en pånyttfödd Dalibor Doder in näsan på klassiskt manér. ”Dado” är en av de mest sevärda spelarna i världen när han är på detta humör. Efter matchen konstaterade han lite bittert i för SVT att han själv aldrig tvivlat på sig själv men att: ”Det finns kanske andra som gjort det”.
Jepp, jag har tvivlat. Men jag älskar att ha fel ibland.

Mattias Andersson var jättebra, både 6-0 och 5-1 fungerade bra i defensiven, Andreas Nilsson fick vara med lite i spelet och de svenska svackorna var få och relativt grunda. Mycket var väldigt bra i går.

Saker som trots allt kan, och måste, bli bättre: Effektiviteten. Svenskarna får inte bränna öppna lägen på det sätt som man gjorde i inledningen. Jonas Källman var fantastisk bakåt men missade väl mycket framåt. Sedan tycker jag att Andreas Nilsson borde få vara med ännu mer i spelet. Man säger att han måste röra sig mer, men det GÖR han. Han springer sig fri många gånger utan att få bollen. En sådan spetskompetens får inte lämnas bollös.

Saker som kunde ha varit katastrofala: Kim Anderssons knä. Jag var nog inte den ende som höll andan.

I morgon möter Sverige Storbritannien. Jag tänker inte orda mer om det. Det är en match som Sverige vinner med samma självklarhet som att solen går upp och ner.

***********************************************

Och så damerna.
Ibland (allt för ofta) pratar experter om gamla stereotypiska nationella mönster. Man säger att afrikanska lag är oorganiserade, att brasilianska är glada och bekymmerslösa och att balkanlag är svaga i motgång. Stereotyper som kanske var giltiga en gång men som inte är det nu. Ett svenskt mönster som jag ser just nu är det motivationslösa. Herrarna har präglats av det ett tag, damerna var det i högsta grad i går. Ingen glädje, ingen glöd, ingen motivation. Många av damerna har gjort ett OS tidigare (Beijing) och kanske är det inte samma känsla för dem som det är för herrarna. Men samtidigt, det är ändå OS!
Spelmässigt måste jag göra offentlig avbön. Jag sa i min förra blogg att Linnea Torstenson gärna får skjuta 20 skott per match. Det får hon så klart inte – inte om hon skjuter som mot Danmark. Hon sköt elva skott och gjorde nollkommanollnoll mål. Ägget!

Kanske borde Per Johansson matchat Jamina Roberts i stället för Torstenson, men jag förstår ju hur han tänker. ”Någon gång måste det ju lossna för henne!”. Nå, det gjorde det ju inte och med facit i hand var det förstås felcoachat. Kanske är Torstenson tyngd av det ansvar man placerat på hennes axlar.

Danmark  var en av de matcher Sverige absolut var tvunget att vinna. Som jag befarade ser Sydkorea otäckt vasst ut, och matchen mellan Norge och Frankrike avslöjade att det finns en nivå på damhandbollen dit svenskorna inte når. Sverige måste överträffa sig självt om kvartsfinal ska bli en realitet. Ska man slå Norge i kväll måste man överträffa fantasier och drömmar.

Kort från OS:
* Matchen Ungern-Danmark i går var en av de bästa handbollsmatcher jag sett på länge. Vilken fart och vilka avslut! Ungerske spelfördelaren (och skytten!) Gabor Csaszar är något av en ny favorit i min bok.
* Sluta hacka på Kim Anderssons ansiktsbehåring. Det är grymt klädsamt. Det borde pratas mer om Kim Ekdahl du Rietz frisyr. Det borde pratas mycket mer om Kim Ekdahl du Rietz frisyr.
* Magnus Grahn tyckte att anledningen till att Linnea Torstenson var dålig var att hon var ”manhaftig”. Bara en av alla saker Magnus Grahn säger som jag inte förstår. En annan var att han tyckte att något var som en ”målorkidé”. En målorkidé! Det var å andra sidan så vackert sagt att han är förlåten, trots att det är obegripligt.

Blogg in, blogg out..

Tro det eller ej, men jag är inte i London. Ni får hålla till godo med hemmasnickrade analyser. Men det börjar i alla fall närma sig!

Sveriges damer möter Danmark på lördag, och hur hårt det än låter är det en match som svenskorna MÅSTE vinna. Danmark är bra, men kanske ett av de sämre lagen i gruppen. Som är den här:

Sverige, Danmark, Frankrike, Norge, Sydkorea och Spanien.

Norge brukar ju vara bäst i världen men nu är de överlägsna. Ifall något lag rör norskorna så är det en mindre bragd. Frankrike är nummer två i den här gruppen, utan konkurrens tycker jag. Sen börjar det jävla till sig. Sverige, Danmark och Spanien är nästan omöjliga att placera inbördes. Men har Sverige formen – vilket matchen mot Brasilien i går inte indikerade (25-30) – då kan svenskorna mycket väl vinna båda två.
Och hur bra är Sydkorea? Ingen aning men det skulle inte förvåna mig om de är bra. Riktigt bra. De har en fin handbollskultur och den där obehagliga östasiatiska  noggrannheten. Ska en japan eller sydkorean slå en båge i skogen sitter de i fem timmar natten före och matematiskt räknar ut den optimala vinkeln. Sydkorea kommer inte oförberedda till OS…

Sverige kan slå alla lag i gruppen (nej, inte Norge) men frågan är hur många lag de kan slå på tio dagar? Det kommer att slita hårt på nyckelspelare som Torstenson och Gulldén, som i princip måste spela non stop för att Sverige ska vara konkurrenskraftiga. Jag är försiktigt optimistisk och tippar att Sverige blir fyra i gruppen, efter Norge, Frankrike och Sydkorea. Vilket betyder att man slår Danmark i övermorgon.

Vad ska man hålla koll på? Danmark försöker praktisera samma slags kontringsspel som landets herrlandslag med vindsnabba yttrar som är säkra i läget. I EM 2010 kändes det som att yttrarna bar det danska laget fram till fjärdeplatsen, niometersspelet var mer eller mindre mediokert. Mie Augustesen är en ruskigt duktig kantspelare och blev uttagen till all star-team det nämnda mästerskapet.
Så, en prioriteringslista bör inledas med det som en japan eller sydkorean hade prioriterat (och då inte den optimala vinkeln på en båge) – nämligen noggrannheten. Inga slarviga avslut och ett hundraprocentigt hemspring. Det låter basalt och det är det, men det är värt att understryka.

Vad det gäller det svenska spelet hoppas jag att man slipat bort de tekniska fel som man de senaste åren gjort alldeles för många av. I EM 2010 gjorde man få tekniska fel, och då går det här laget långt. Då sköt visserligen Linnea Torstenson mycket mer än hon gör nu. Det håller inte att Linnea skjuter fyra skott på en match även om hon har en god procent och gör tre mål. Torstenson får gärna skjuta 20 skott per match. Sveriges anfallsspel är inte bland de bästa i världen och jag förlitar mig mer än gärna på korrelationen Torstensons skottprocent=sammanlagd svensk skottprocent.

***************************************

Ifall ni läst er Ystads allehanda i dag ser ni att undertecknad spenderat en dag på Åhus strand i sällskap med hela Ystads IF. För er som inte inte läst er YA, som kanske inte ens känner er bekväm eller hemmastadd när jag säger ”er YA” kan jag berätta att Ystads IF är på träningsläger i Åhus. Somliga kallar det ”hell week”, andra kallar det ”hälsoläger”. Eller, det är väl bara Mats Engblom som kallar det hälsoläger. Det första Palle Hansen sa på morgonen inför första träningspasset var: ”Det finns ingen hälsa med det här”.

Och jag var lite benägen att ge honom rätt. Klockan sju på morgonen inledde de med att springa intervaller i en timme på stranden. Solen sken som aldrig förr denna sommar så det var allt lite härligt, men mest hemskt. Jag stod på bryggan och tittade på och mådde tillräckligt dåligt bara av detta.

Tre pass om dagen i en hel vecka. Det är mastigare än en kladdkaka i sju våningar. Jag pratade med Kent-Harry Andersson innan första träningspasset och det lät som att de inte riktigt har koll på de fysiologiska förtjänsterna med ett sådant extremt upplägg. Mats Engbloms kommentar efter första passet kan också tolkas lite illavarslande: ”Ja, en sån här vecka räknar jag med lite förslitningsskador”.
Det låter ju inte helt hundra.

Efter att ha bevakat laget en dag är jag emellertid säker på en annan sak: På ett mentalt och socialt plan är vinsterna enorma. Jag ska göra en liknelse och jag är fullt medveten om att den är hårddragen. Men, människor som varit med om enormt trauma, säg, en flygolycka eller ett gisslandrama, håller ofta ihop efteråt. Livslånga vänskaper kan bildas ur en kort plågsam sekvens i livet. Hell week i Åhus är för allt i världen inget trauma, men jag tror att effekterna rent socialt går att jämföra. Att lida ihop, att peppa varandra att ta sig igenom något, att veta att personen bredvid mig går igenom samma sak som jag – jag tror att det stärker en grupp något oerhört. Jämförelsen mellan det YIF som i fjor var på hell week i Lindesberg och det YIF som året innan inte var på hell week är stora. Pelle Källs YIF var inte tillräckligt bra tränade och framför allt funkade gruppen inte tillräckligt bra socialt. Det gnälldes och skreks på matcherna.

Apropå trauma drabbades jag själv av ett sådant i Åhus. Jag och fotograf Christian skulle mellan matcherna besöka spelarnas stugor för att se vad de pysslar med på den lediga tiden. Och vi fick bittert ångra oss. Jag äntrade stugan där Leo Larsson, Fredrik Ohlander, Alexander Nilsson och Sebastian Seifert skulle bo och det kändes redan i luften att något var fruktansvärt fel. Jag hade blicken stadigt rakt fram men i min vänstra periferi rörde sig något rosa-aktigt tyglöst. Jag trotsade mina instinkter och vände blicken – det var som att se rakt in i solen. The horror, the horror!

Det jag såg var en naken Sebastian Seifert på toaletten. Jag vacklade några steg och tog sedan täckning utanför alla synvinklar.
Mardrömmar, så klart. Min sambo väcker mig om nätterna, jag är kallsvettig och hon säger: ”Peter, Peter, hur är det?” Men jag svarar inte. Jag skäms. Som att alltihop var mitt fel.
Nedan försöker jag bearbeta mitt trauma, genom att sätta in det i ett konstkonceptuellt sammanhang. Specifikare än så behöver jag inte vara, jag litar på min läskrets eleverade intelligensnivå. Seifert är skildrad könlös, som en Ken-docka. Jag hatar att censurera mig själv men en helnaken Seifert på toaletten är inte dagstidningskompatibel. Den andra figuren är så klart jag.

Blogg in, blogg out..

Och så slutade det med tårar, sedan var det inget mer.

23-26 mot Frankrike är godkänt och Sverige gjorde i mina ögon sin bästa match i turneringen. Borta var de infantila tekniska felen och stundtals, men företrädesvis i första halvlek, glimtade laget till i perioder av finurligt och – håll i hatten – varierat anfallsspel. Men summa summarum föll man mot ett bättre lag. Frankrike hade överlägset fler tekniska fel än Sverige, ändå lyckades man vinna. När man väl fick spelet att stämma i andra halvlek gick man från 18-21 till 24-21.
Allison Pineaeu var mänsklig i 45 minuter, sedan var hon som en Linnea Torstenson i form.

Hade Sverige slagit antingen Kroatien eller Danmark i gruppspelet, något jag tycker de borde ha gjort, hade motståndaren i åttondelsfinalen varit av enklare art. Därför måste man kategorisera den svenska insatsen som ett misslyckande. Nyckeln som inte passade i låset detta mästerskap var Isabelle Gulldéns handled. Sverige blev en världsnation i samklang med att Gulldén blev en världsspelare. Men när ”Bella” inte är i form saknar anfallsspelet helt kreativitet och när hennes båtben är nykurerat saknar hennes skott all slags hastighetsutveckling. Stundtals i VM har jag förvånats över varför målvakterna inte klistrar puffarna från hennes ärtbössa. Men hon kommer tillbaka, och så även Sverige…

Noterat och kommenterat
* Johanna Ahlm hängs ut som syndabock, men endast av folk som inte kan handboll. Någon måste ta straffen och till detta krävs kurage. Cred till Ahlm för detta. Sedan är fakta att runt 20-25 procent av alla straffar missas. Att denna straff i slutskedet mot Frankrike missades var blott ett fall av neslig försmädlighet.

* Jag älskar Per Johansson, men under VM gjorde han i mina ögon flertalet märkliga taktiska beslut. Alternativt lät bli att göra dem. 6-5-spelet bestod av en enda kombination – Gulldén spelar Torstenson och smyger in på linjen, varpå Torstenson allena får avgöra vad som sker. En jättebra kombination om den funkar, men det gjorde den för sällan, särskilt mot Frankrike. Att fler varianter inte fanns i övertalsspelet är högst märkligt.
När anfallsspelet gick i stå borde han testat att spela två linjespelare. Överlag spelades Ulrika Ågren för lite. Jag förstår att detta har med tjejernas förmågor i defensiven att göra, men man måste börja prioritera anfallsspelet. I alla intervjuer som görs inför landslagets matcher yttrar sig Johansson och spelarna på samma sätt: ”Ja, det hänger på försvarsspelet i dag”.

Nja, flickor, det börjar nog bli dags att inse att det hänger lite på anfallsspelet också.

Så slutade det med tårar, och så blir det ju oftast. Finns bara plats för en mästare. Men mitt i all bedrövelse borde tjejerna stanna upp och högt skatta sina salta, fuktiga kinder. Tårarna är våra biologiska smycken, de ultimata bevisen för att vi tangerar de starkaste känslor. Spelarna är där - där så oändligt många vill vara och lever ett liv som blir få i världen förunnat. Varenda mästerskap de tar sig till innebär en ny chans att få vidröra det mest delikata av känsloregister, och även i detta nu avundas jag dem. Besvikelsen eller den ultimata guldglädjen – jag beundrar Den Stora Känslan.

Ifall jag uttrycker mig obegripligt kan man också koka ner min åsikt till The Magnetic Fields textrad i låten If You Don’t Cry: ”If you don’t cry, it isn’t love. If you don’t cry then you just don’t feel it deep enough.”

httpv://www.youtube.com/watch?v=8W97YAYPFGw

Årets Ystads IF måste bli föremål för en tämligen omfattande psykologisk studie. Öppna den vita kollektiva hjärnan och kolla vad tusan det är som händer i slutet av jämna matcher. Tolv segrar på 16 matcher är smått fantastiskt, att elva av dessa kommit efter dramatiska bataljer är svårt att greppa. Men det är en tunn linje man vandrar på och till slut kommer förstås den knappa förlusten. Men tills vidare är lagets mentala förmågor i sanning värda att beundra.

”Citatet” från matchen mot Drott var rätt roligt. Mats Engblom fruktar mötet med sitt gamla lag Hammarby på söndag, och är inställd på att av sin gamla hemmapublik liknas vid ett sådant väsen som begär tullavgift vid andras inträde till det intima, organiska rummet. Ja, en hora helt enkelt.
Han överlever nog.

Och först väntar förstås Aranäs i ÖP-hallen i morgon.

IFK Ystads insamling av pengar till skatteskulden går mycket bra. På hemsidan noterar jag att summan nu nästan vidrör 150 000 kronor, och jag frestas att använda en meningsbyggnad som det nog var längesedan den användes i samband med IFK Ystad: Det går nog bättre för klubben ekonomiskt än sportsligt sett.

Blogg in, blogg out..

Uddamålsförlust två kvällar i rad för de svenska handbollsdamerna, och man skulle kunna börja tala om marginaler och om hur dessa inte varit på blågults sida. Det tänker jag inte göra. För jag är förbannad.

I min värld har landslaget precis förlorat två matcher på sin egen slarvighet. Cecilia Grubbströms två utkast mot Annika Wiel Fredén var likvärdiga i uselhet och båda på en nivå som inte ens tangerar flickhandboll. Linnea Torstensons DUBBELSTUDS(!) i slutet mot Danmark gjorde mig hänförd. Jag hänfördes av tekniska fel av en dignitet jag inte ens ser i min nutida handbollsvardag i division 4.
Då har vi inte ens talat om att Hanna Fogelström gjorde övertramp från kanten (vilket jag aldrig förstått hur man kan göra), Johanna Ahlm (som förvisso var mycket duktig) tappade bollen i ohotad anfallsposition och bäddade för dansk kontring och om hur Sabina Jacobsen missade tre frilägen, lika öppna som en förlossningsberedd moder in spe, för att hon inte brydde sig om att läsa målvakten.

Liknande situationer finns att hitta i matchen mot Kroatien, vi glömmer exempelvis med svårhet Jessica Hellebergs FYRA steg med bollen i händerna i slutskedet. Filmklippet nedan, där en imiterad Benga Johansson leker Lars von Trier kan ses som min sedvanliga tribut till humorn, men i dag kan den även ses som en instruktionsvideo för flertalet av de svenska damerna.

httpv://www.youtube.com/watch?v=RnxqmVipW_s&feature=results_main&playnext=1&list=PLC2EC31CBDB1DBA2F

Min ilska gäller förstås främst det faktum att ett mycket duktigt svenskt lag reducerat sig själva i kvalité och satt sig i en jobbig slutspelssits, med först Frankrike i åttondelsfinal och sedan Ryssland i en högst eventuell kvartsfinal.
Försvarsspelet har varit glimrande om man bortser från oförmågan att stoppa Danmarks linjespel i andra halvlek. Problemet är (förutom det oförklarliga slarvandet) anfallsspelet. Isabelle Gulldéns skott smäller som kina-puffar, och utan ”Bella” som skyttehot kan motståndarna helt fokusera på Linnea Torstenson.  Mot Danmark var MVP-Linnea som bortblåst och utan Johanna Ahlm hade svenskorna också blivit bortblåsta. Anfallsspelet är lättläst och med för få uddar.

Jag är ingen tränare men jag har tre skottips som på något sätt måste komma landslaget till livs:
Linnea Torstenson: Testa att skjuta med studs i marken, eller i alla fall lågt. Alla dina skott mot Danmark satt i semaforhöjd för målvakterna. Går målvakten rätt på de skotten kan du skjuta hur hårt du vill – skotten går inte in ändå.

Annika Wiel Fredén: Gud vet att jag tjatat på dig, men det kommer jag att fortsätta att göra. Duktiga målvakter – som de danska – vet att du uteslutande skjuter utsida, och, om du känner dig ”wild and crazy”, någon ytterst sällsynt gång insida. MEN! Tänk om du kunde uppfinna en variant till; en knorr, en flipp, fint och studs mellan benen, en lobb, något! Möjligheterna är oändliga men just nu är du boken som alla redan läst.

Sabina Jacobsen: Du har ett vackert och kraftfullt genombrott och dina tillgångar kan bli mycket värda i ett VM, men för jäkelen – titta på målvakten! När jag gick på handbollsgymnasiet lärde Per Carlén mig den gyllene regeln för avslut, ”Eld och is”. Du ska gå som genom eld när du gör ditt genombrott, med kraft och ursinne – för att sedan avsluta med iskyla, beräknande och mordiskt. Hittills i VM lyckas du bara med första delen.

En genomgång av vad som krävs mot Frankrike tar vi när det närmar sig. För kört är det trots allt inte. Inte än.

I morgon spelar både IFK Ystad och Ystads IF svåra bortamatcher. YIF fortsätter att jaga serieledningen från Guif och IFK fortsätter att jaga något litet skadeskjutet poäng och ett självförtroende. Just nu har det inte mycket av någotdera.

Den nya arenan i Ystad står färdig 2016. Och alla är förstås arga/oförstående. Ifall politikens värld var ett skådespel i commedia dell’arte, vore Ystad kommun ett gäng pajazzos. Det här är ren cirkus.

Blogg in, blogg out..

Så ja, nu ska det bli bättring på den här bloggen. Har haft en del personliga åtaganden de senaste dagarna, men nu ska jag ge handbollsbloggen mitt allt.

Ystads IF möter HK Malmö i kväll och det blir säkert en jämn match. Och med det sagt förstår ni att jag tror att YIF vinner. YIF har vunnit alla jämna matcher i år, något som måste vara enormt stärkande för den mentala strukturen i gruppen. Kan man bära med sig den egenskapen när det vankas slutspel i vår blir YIF giftiga. Här kan ni läsa att Björn Grön åter saknas i YIF, å andra sidan saknar Malmö landslagsmeriterade Fredrik Lindahl.

Jag tar mig friheten att summera den inledande promenaden i VM i Brasilien. Med promenad åsyftar jag landslagets tre inledande matcher mot Argentina, Elfenbenskusten och Uruguay. Ni kan anmärka på att jag summerar Uruguaymatchen innan den faktiskt spelats, men det vilar på grunden om min övertygelse om en 25-målsseger i kväll.
Man kan också anmärka på att Elfenbenskusten faktiskt inte blev den promenad i parken som många experter utlovat.

Faktum är att jag är lite smått imponerad av ivorianskorna. Dessa ”kraftiga kvinnor”, som Claes Hellgren uttryckte det, sköt fruktansvärt hårt och Mambo nr 5 hade ett intelligent och genomtränat samarbete med Gondo på linjen. Gondo som för övrigt bar ett midjemått av Jimmy Jansson-dignitet, men som var betydligt rörligare. Gondo är klubbkompis med Tina Flogman i Toulon, och utan veta om sakernas riktighet rankar jag den afrikanska linjespelaren som den bättre av de båda. Offensivt sett.

Ska man oroa sig ändå för att Sverige inte lyckades avfärda EBK med mer än tre mål? Är det inte uppseendeväckande att det krävdes 55 i räddningsprocent på Gabriella Kain i andra halvlek för att Sverige skulle vända 15-16-underläget i andra halvlek? Var inte Linnea Torstenson en skugga av sitt EM-jag? Är inte Annika Wiel Fredéns avslutsregister från kanten lika tunt som mitt hårfäste?
Jag är inte oroad. Så här kan det bli om man inte knäcker ett blåbär den första kvarten (som Kroatien gjorde mot EBK i första matchen, 36-20). Sveriges niometersspelare var sedan inte riktigt så på hugget som de skulle kunna vara, och att EBK hängde med i matchen gjorde svenskorna lite nervösa.
Redan i kväll spår jag att Sverige är tillbaka med en insats i nivå med Argentinamatchen.

För det fortsatta VM:et kan man notera att Danmark fått enda högersexan Kviesgaard skadad. Kanske är det inte allvarligt men ersättare är ändå kallad. Jag vet att ett derby mot Danmark så klart är laddat och ofta blir jämnt, oavsett lagens faktiska styrka, men sanningen är att Sverige bör vinna rätt så enkelt. Det är dags att cementera vår kvalitet som högre varande än danskornas. 
I alla fall vad det gäller damhandboll. På herrsidan sprang danskarna förbi för längesedan, och vad det gäller film – ett kärt ämne för mig – är danskarna betydligt vassare. Eftersom Ingmar Bergman och Bo Widerberg plockat ner skylten sedan ett tag, och eftersom Roy Andersson producerar en film vart hundrade år, tillåts danskarna dominera.

Ifall ni inte sett den så kan jag varmt rekommendera Lars von Triers ”Dancer In The Dark”. Ohyggligt stark film där känslorna står och spränger under huden.

httpv://www.youtube.com/watch?v=I6Oc3Oe_LpQ

Sveriges landslagsdamer fick inte bragdguldet men det skiter jag i. Ärligt talat finner jag ingenting mer ointressant än liknande utmärkelser. Skaffa ett VM-guld i stället, det är en utmärkelse av rang!

Apropå onödiga utmärkelser tyckte jag att det var lite roligt att Bulgariens premiärminister Boiko Borisov utsetts till årets fotbollsspelare i landet. Borisov spelar ibland i division 3 och vann omröstningen före Man United-spelaren Berbatov. Snacka om att devalvera värdet på en utmärkelse.

Jag gläder mig åt att Sävehof och Guif faktiskt håller den svenska fanan lite högt i Europa. Guif är vidare i EHF-cupen (får nu möta Rhein Neckar Löwen) och Sävehof har efter triumfen mot Chambery en god chans att avancera från gruppspelet i CL. Att Emil ”Moppemuschen” Berggren blev matchvinnare var förstås föga oväntat. Som minimalt sublim kritik åt fransmännens målvakt vill jag dock ifrågasätta agerandet att gå i bortre hörnet när Berggren blir knuffad ut från plan.

Blogg in, blogg out..

Nä, det gick inte vägen denna gången heller. IFK Ystad förlorade på nytt. Denna gång mot nystartade Trelleborgs HBK. Jag såg inte själv matchen men har fått rapporter om att det unga hemmalaget på nytt gjorde en hedervärd insats, utan att fysiskt eller erfarenhetsmässigt riktigt räcka till. Ja herregud, bara detta lags varande i Sveriges näst högsta serie är hedervärd. Men hur mycket heder man än staplar på heder ser det i nuläget inte ut att räcka. IFK är sist i allsvenskan efter nio raka förluster – faktum som svider som ljumskskav.

Så vad göra?

Ni läste väl min förhandsartikel till matchen mellan IFK och Trelleborg? Ja, klart ni gjorde. Jag vet inte om det framgår tillräckligt tydligt i texten exakt hur sugen 42-årige tränaren Robert Andersson är på comeback. Som det lät på honom är det egentligen bara en sliten kropp som kan förhindra att det händer. ”Robban” är trasig i både axel och knä och naturligtvis måste han överväga om det barnsliga nöjet en comeback skull ge honom är värt risken att gå sönder på riktigt.
Helt klart är att laget behöver honom, mer än bara på bänken. Blott det symboliska i hans första steg ut på planen skulle signalera något till både med- och motspelare som är svårt att värdera i ord och poäng.
Högst upp på Robert Anderssons agenda borde det i alla fall stå: ”Till doktorn. Helkroppsbesiktning.”

Såg svensk handboll få ett litet miniuppsving i går. Sävehof var faktiskt betydligt bättre Kadetten Shaffhausen i Champions league. Jag störde mig dock på att kommentatorerna envisades med att kalla niometersuppställningen med Apelgren, Schefvert och Albrechtsson för smurfligan. Fast det bottnar förmodligen i ett eget komplex – Schefvert är nära nog en decimeter längre än jag själv. Om han är en smurf med sina 188 centimeter vill jag inte spekulera i vilken slags futil varelse jag själv skulle kunna liknas vid.

Emil Berggren gjorde inte sin bästa match i går, men det är tydligt att han tar steg i utvecklingen. Även om han inte själv lyckades göra särskilt många mål i går öppnar han med sin fysiska storhet upp luckor åt smurfarna. Han verkar även ha mognat som människa, enligt vad man hört från människor runt omkring honom. Det enda som inte utvecklas med honom är bevisligen hans mustasch – det verkar vara med den som det är med mobiloperatören 3, täckning endast i halva landet.

Sverige inledde med storvinst i Möbelringen Cup (för övrigt det minst sexiga cupnamn jag hört på länge) – 27–19 mot europeiska topplaget Spanien. Storartat!
Jag sitter på ett ställe som inte förfogar över en sådan obskyr tevekanal som Eurosport 2, så tyvärr blir mina kommentarer runt matchen icke särdeles initierade. Lätt att konstatera är i alla fall att Linnea Torstenson verkar vara kapabel att skjuta igen.
Sveriges målvaktspar framstår som ett av världens bästa, i dag ska Kain ha varit grym, och då tycker jag ändå att Grubbström är bättre. Får man bara lappat ihop det lilla jäkla skitbenet i Isabelle Gulldéns hand så kan det bli fina julklappar åt svenska handbollsälskare.

Blogg in, blogg out..

Sverige inledde med förlust i Super Cup, 23-25 mot Spanien. Med tanke på att Sverige saknade åtta viktiga spelare, bland annat de tre första valen på höger nio, var förlusten helt i sin ordning. Visserligen matchade inte heller Spanien sitt absolut vassaste lag, men man saknade färre spelare. Dessutom är nog Sverige i bättre behov av sina spetsspelare än spanjorerna.

Trevligast att skåda, bärandes Ystadsögon, var Fredrik Petersens insats på vänsterkanten. I Jonas Källmans frånvaro fick Petersen 60 minuter, och detta såg han ut att trivas med. Skönt också att Petersen inte verkar vara en modern version av Simson, ni vet, den bibliska karaktären som förlorade sin styrka när Delila klippte av honom håret. Ystadssonen har kapat Kumlalooken men i sin snaggade frisyr är han fortfarande Joe Labero vid straffpunkten. Spanske målvakten Sterbik slog knut på sig själv i sina fåfängda försök att stoppa trollkonsterna. Notering: Det ser mycket lustigt ut när 115-kiloskolossen Sterbik slår knut på sig själv.

Niclas Ekberg kom ifrån en succéhöst i AG Köpenhamn. Hans insats mot Spanien kan beskrivas som ett totalt misslyckande. Han inledde med att missa en straff, missade sedan två-tre lägen i matchen, och blev sedan bänkad till förmån för Mattias Zachrisson. Men Ekberg kommer igen, var så säkra.

Jonathan Stenbäcken och Kristian Svensson är två spelare som inte spelar mycket när Sverige har ordinarie lag, men i går fick de en hel del speltid. Båda två gjorde detta på ett rätt bra sätt – Stenbäcken var nog förresten bättre än jag någonsin sett honom i en landskamp. Och då ska det noteras att han, vid sina hoppskott, fortfarande inte lämnar mer luft mellan golvet och sina fötter än att man bara med nöd och näppe kan pressa in ett måndagsex av YA därimellan (exklusive den maxade, feta sportbilagan).

Robert Perlskog och Tomas Axnér gav förbundskaptenerna en del kritik, och jag håller med om att den är befogad. Visst borde Kristian Svensson spelat högernia i slutet, i stället för en felhänt Robin Andersson, som inte heller hade ”sin dag”.
Jag jublade också lite inombords när Tomas Axnér ifrågasatte Sveriges kombination, där linjespelaren går ut och växlar (!) en niometersspelare, för att sedan falla in igen. Förra säsongen var detta något YIF konsekvent praktiserade, och jag kritikvomerade över detta faktum. Både jag och Axnér verkar ha svårt att se nyttan med att slänga ut lagets störste och oftast mest bollfumlige spelare långt utanför nio meter. Mot ett offensivt försvar, som det var i går, hamnade Andreas Nilsson vid sina linjeväxlar 15 meter från motståndarmål. Han behövde kompass och slagruta för att hitta tillbaka!

En uppmaning till tränare i Sverige, avseende linjeväxlar: Lägg ner skiten.

Sveriges trupp till VM i december är uttagen, som ni förstås redan vet. Det var många svåra beslut för förbundskapten Per Johansson att göra, av direkt avgörande betydelse kan förstås besluten att ta med Linnea Torstensson och Isabelle Gulldén visa sig vara. Två skadade världspelare som kanske inte ens kan komma att spela i VM. Jag tycker ändå att beslutet är rätt, läkarteamet tror att Torstensson och Gulldén ska vara friska till VM, och då måste man chansa. De två spelarna kan mycket väl vara skillnaden mellan en tiondeplats och medalj.

Lugis högersexa Nathalie Hagman petas till VM till förmån för Sävehofs Hanna Fogelström. Och det tycker jag är fel. Jag håller med om att Hagman inte har övertygat så som hon bör i de landskamper som hon fått chansen i, men vi snackar här om en av de mest lovande spelarna i Sverige. Hon vann skytteligan i fjor och leder den i år. Per Johansson menar att ”Hon är en artist, men det räcker inte”.
Hagman spelar ett mer komplicerat spel än Annika Wiel Fredén och Johansson gillar inte det faktum att laget måste anpassa sig för Hagmans skull. De små bitarna måste passa in i formen, skulle man kunna säga.
Med detta sagt ska det förstås bli kul att följa Fogelströms framfart i VM. Att det står Sävehof vid hennes klubbtillhörighet måste ses som en garant för kvalité.

Blogg in, blogg out..

Ni tror förstås att jag börjat tackla av. Fått slut på idéer. Bloggtorka. Stora bloggardöden. Inget kunde varit mer felaktigt. Jag har bara haft en massa att göra. Bara i dag har jag gjort två stora jobb på IFK Ystads klubbchef Pelle Larsson och Ystads IF:s linjetalang Sebastian Nygren. Jag har dessutom personligen upplevt skånetrafikens femtielva senaste fadäser. Det blev parodi till slut när en högtalarröst meddelade att ett tåg som redan var inställt nu också var försenat. Jösses.
Väl i Lund struntade jag i att kolla stadsbussarna och pulsade i stället genom snön på mina apostlahästar. Jag såg ut som Thomas Wassberg efter en femmil i Holmenkollen när jag kom hem.

Svenska flickor! Vilken grannlåt, vilken salig lycka. Dessa ljuva på ytan flytande näckrosor. Sabbe, Bella, Grubbe och alla de andra. De kallas av någon anledning för det äckliga landslaget (jag är lite trött på att de tvunget måste etiketteras med ett epitet) och jag har svårt att se något äckligt med en semifinal. Ifall Linnea Torstenson fortsätter i samma stil som mot Ungern kan det här bli riktigt kul. Nu tvekade hon inte, så som hon gjort i alla de andra matcherna. Rakt på mål bara.  Kötta.
Kan Grubbström hålla 55 procent (eller vad det nu var) igen så är vi i hamn.
Och Bella, hon ska bara vara Bella.

Alla pratar om Bella Gulldén nuförtiden. Jag också märker jag. Jag gjorde en grej till tidningen på hennes romans med Sjöbopågen Linus Persson. (Den osade lite väl mycket skvallermagasin, men okay, skit samma). Jag frågade vad han tyckte om att Gulldén verkar vara en favvis bland killarna i teve-soffan.
”Äh, det är bara en ball grej” sa han. Han är kylig, Linus.

Jag frågade honom även vad han tyckte om att Arthur G Bliding, sportchef på Skånskan, slagit fast att det är en plikt för årets Lugi att gå till SM-final i vår.
Linus: Äh, han kan ingenting om handboll.
Jag: Jaså? Ja, men det vill du kanske inte att jag ska skriva?
Linus: Jodå, jag står för det jag säger. Bliding är en tomte.

Vi journalister älskar en kille som Linus Persson.

IFK:arna Victor Nyberg och Oskar Cimmerholm bloggar som bekant på ifkystad.wordpress.com. I deras senaste inlägg kastar de en sur, svettig men nog så sanningsenlig känga åt mitt håll, och påpekar att jag lanserade ett månatligt återkommande inslag på min blogg – MMS-profilen – som visade sig vara inte särskilt återkommande alls. Förrän nu.

Det är därför det bereder mig en alldeles särdeles lycka och stolthet att få presentera november månads MMS-profil – Åke Hermansson!

 
Ni som frekventerar ÖP-hallen kontinuerligt behöver förstås ingen närmare presentation av förra månadens profil. För er som aldrig sett den här mannen förr kan jag meddela att ni inte bör låta er luras av hans fagra yttre – han är nämligen inte, som man kan tro, Calvin Kleins nya modell för Y-front-kalsonger.

Åke Hermansson är Ystads IF:s materialförvaltare. Han ser till att bollar är på plats på träningar och att kläderna är rena. Han är med andra ord mannen som varit i Linus Rasmussens kalsonger oftare än Linus Rasmussen själv, som någon avundsjuk Ystadflicka en gång skulle kunna ha myntat.

Han har suttit på sin post i snart 20 år, och överlevt en lång räcka YIF-tränare. Och han lär överleva även den nuvarande (säger jag utan att spekulera i någon tidsrymd). Så här säger han själv om den saken: ”Ja, det lär jag göra. Tror nog att jag sitter ganska säker på min post”.

Under mina fyra år i Ystads IF sa Åke upp sig från sin uppgift över 6000 gånger. Frasen ”Ah, det här får bli sista året karr” var legio, men Åke blev kvar ändå.
”Det är väl ändå rätt roligt. Särskilt nu efter att jag blev pensionär. Innan hade man jobb vid sidan av också, och då var det värre.”
När jag fikade med Åke Hermansson nere i hallen i dag (det var visserligen med råge i går) sa Åke en rätt intressant grej, när jag frågade honom om vad jag trodde orsaken var till YIF:s dystra första halva av säsongen.
”Jag tror inte riktigt att jag förstår det här med alla genomgångar. Inför Lindesbergsmatchen hade laget säkert tre, fyra genomgångar, med video och allt. Tänk sen när spelarna går ut på plan och motståndarna inte alls gör som på videon.”

Det är ju faktiskt på plan matchen avgörs, inte vid ritbordet eller play-knappen. Kanske borde YIF fokusera på att låta hjärtat jobba, inte hjärnan. Det finns en tid för taktik och rackarspel, men YIF är i en tid då det hjärnan säger inte fungerar. Back to basics – kasta och spring. Utav helvete.

I dag spelar IFK Ystad hemmamatch mot Alstermo. Själv ska jag sitta på redaktionen.

Blogg in, blogg out..