Dagen efter derbykvällen i ÖP-hallen och jag upplever något som jag närmast måste beskriva som bakfyllesymptom trots att jag inte rört sponken; mina muskler krampar vid minsta felanvändning och ådran vid min tinning tangerar någon slags bristningsgräns vid minsta lilla ljud från katterna här.

Kanske för att det var en ganska påfrestande kväll i går. Bakom siffrorna 24-24 gömmer sig en matchbild som måste varit hård att genomleva som YIF-supporter. Tidigt i andra halvlek ledde hemmalaget med 16-9, ändå lyckades Markus Olsson kvittera med bara en sekund kvar. Leo Larsson var ju där, i krysset, men den här kvällen gick allt som Markus Olsson sköt in. Jag vill hävda att han egentligen ensam räddade poängen till Kristianstad.

I första halvlek hade YIF stenkoll på Kristianstad. Gästernas anfallsspel var som en bok YIF läst hundra gånger och som var så rolig att de nästan kunde stå och öppet skratta åt den. Lars Möller Madsen, Olafur Gudmundsson och Darko Martinovic kändes stora, orörliga och lättlästa. Framför allt lättlästa. Tempot var för lågt för att det duktiga YIF-försvaret skulle hamna i obalans och de få målen Kristianstad gjorde kändes nästan slumpartade; både Gudmundsson och Olsson gjorde var sitt underarmsskott från brett högerläge. Ni som kan er handboll förstår att det är inte är några jättelägen. ”Grön zon”, som Claes Hellgren skulle ha sagt.

Det Markus Olsson gjorde i andra halvlek var att dra upp tempot, i boll och i ben. Han erbjöd ett annorlunda och kvickare spel än jättarna från första halvlek men med samma skyttekraft. Han har enorma individuella spetskvaliteter, Markus Olsson. Det finaste med hans vackra, hårda skott är att han kan avlossa det i valfri Twister-position utan att tappa skyttekraft. Om han så har ett ben på ryggen, ett på huvudet och en spädgris under vänsterarmen får han i väg ett skott som vi andra behöver en lång startsträcka och konstgjorda avfyrningsaggregat för att över huvud taget vara i närheten av. Och hans snabbhet: Pierre Hammarstrand har aldrig sett äldre ut än då han fick försvara sig mot en Olsson i full kareta på kanten.

Det var naturligtvis en poäng som kändes som noll för hemmalaget. Jag har varit inne på saken åtskilliga gånger denna säsong – YIF är för ojämna i matcherna, och man har svårt att försvara en stor ledning i andra halvlek. På slutet när allt ska avgöras tar för få spelare ansvar som avslutare, vilket blev extra tydligt när IFK punktmarkerade Jim Gottfridsson, den spelare som annars tar just ansvar.
Samtidigt är Kristianstad så klart bra. Och visst kan man tycka att det är dåligt av YIF att tappa sju mål i andra halvlek, men det var å andra sidan likvärt bra att skaffa sig målöverläget i en briljant genomförd första halvlek då försvarsspelet var bland det absolut bästa jag sett i år. Och det där med att få och tappa poäng i slutsekunden – vi som minns Gottfridssons avgörande backhandmål mot Drott kan konstatera att sånt där nog jämnar ut sig över en säsong.

Förresten, en säsong då serien är så jämn som den är känns det fullt logiskt att en match som endast var oavgjord vid 0-0, 1-1 och med en sekund kvar 24-24 ändå slutar oavgjort. Man vill ju inte att något lag ska springa i väg i serien liksom…

Jag frågade Philip Nilsson (seriens bästa kantförsvarare?) om han höll med mig om att YIF har svårt att försvara ledningar i andra halvlek. Jag bad honom till exempel jämföra med Aranäs-matchen, där YIF förlorade en tolvminutersperiod i andra halvlek med nio mål. ”Ah, det vet jag inte. Men mot Aranäs handlade det om att vi bytte ut hela laget i andra halvlek. Det var därför vi tappade allt”. Jag vet inte om det var meningen av Nilsson men nog tyckte jag att det lät som lite kritik av lagledningen. Det känns som att sådana uttalanden passar illa i tränare Mats Engbloms outtalade filosofi att ”ingen intern kritik ska nå externa parter” men jag tycker att det är lite skönt av Philip Nilsson att han visar att Ystads IF inte är Sovjet. Hoppas bara att Nilsson inte kommer att behandlas som en politisk dissident på grund av detta.

Kort från ÖP-hallen
* Leo Larsson kom in vid ställningen 22-20 och höll nollan i sju minuter. En sekvens har etsat sig fast i mitt medvetande: efter Larssons andra räddning, en kvalificerad sådan, bröt han ut i en spontan liten serie ”räddningsgester” som limmade perfekt med att DJ:n spelade ”I am the one and only”, och för några skälvande sekunder VAR Leo Larsson Chesney Hawkes och han VAR the one and only.
* Ola Lindgren var väldigt nöjd med en poäng efter slutsignalen och pekade som en vettvilling mot IFK-klacken innan han joggade ut i katakomberna ackompanjerande sig själv med ett primalskrik.
* Pierre Hammarstrand hade möjlighet att avgöra matchen på straff i slutet men sköt…UTANFÖR. Kristianstadslinjen Anton Lindskog kallade det för ”papp-psyke” vilket limmar bra med att Hammarstrand även till fysiken är av papp-virke. Ska någon hantera den där missen så är det i alla fall Pierre Hammarstrand, med rutinen och allt.
* Ola Netterheim är alltid lika skön att skåda. Och då åsyftar jag med ”skönt” inte det klassiskt estetiskt vackra. Gud, nej. Men hjärtat, viljan och kämpainsatsen är alltid hundraprocentig av Netterheim, dessutom ser han grymt rolig ut när han slår sig. Ögonen kryper ihop till små rynkor, käften är vidgad och blottar det YIF-färgade tandskyddet och en bristfällig uppsättning gaddar och där bak vibrerar hans sälkropp i smärta.

* Annars var pausunderhållningen så klart bäst. YA-sporten utmanade publiken i hårdskjutning och undertecknad i par med Fredrik Sörensson vann en jordskredsseger över två Kristianstadssupportrar. Jag stör mig bara på att förbundskaptenen satt i omklädningsrummet och missade våra projektiler, men sannolikt kan han inte ha undgått publikens öronbedövande sus.
När jag och Fredrik skulle lämna hallen ville två herrar i kostym att vi skulle kissa i en kopp.

IFK Ystads förlust mot H43 får nog tyvärr följden att man inte klarar kvalserieplatsen. Med fem omgångar kvar måste man plocka in fem poäng plus gedigen målskillnad och då man på dessa fem matcher endast möter ett lag från tabellens övre skikt måste man förlita sig på en mängd andra resultat. Å andra sidan har man goda chanser att ta full pott på slutet eftersom man, bortsett från hemmamatchen mot Önnered på lördag, möter lag av sämre kvalitet. Helt avklippta från kvalserien är IFK inte, men sannolikt hade man behövt en seger mot H43.
Noterar också att släkten var värst då Fahrudin Zaimovic sänkte IFK med sina tolv mål. Jag bara väntar på att Fahrudin ska få ett RIKTIGT genombrott, för han har alla ingredienser för det. Tyvärr för IFK:s del visade han det som bäst på onsdagskvällen.

Blogg in, blogg out..

Vad är det här för en sjuk jäkla serie? Ystads IF ligger efter gårdagens vinst på tabellens sjunde plats, och man är nu ynka tre poäng ifrån serieledning. TRE!
Nästan varje år pratar experter, bloggare och spelarna själva om att elitserien är jämnare än någonsin, men det känns inte som att det varit riktigt sant förrän nu. Jag finner det nästan bisarrt att lagen som härbärgerar plats nio och tio i tabellen – strax utanför slutspelsplatserna – Redbergslid och Skövde, vid en optimerad formtopp i sina trupper inhyser kapacitet att vinna SM-guld.

Några ord om matchen i Malmö i går:

* Det börjar kännas lite som under grundserien i fjor – YIF spelar bra men varvar det i matcherna med perioder av renaste ädlaste uselhet, varpå man kan vara alldeles lysande – och i slutsekunderna står man där och vinner med ett eller några mål. En åtråvärd styrka, även om mången supportrar står på läktaren med millimeter långa naglar och nervproblem.
* Det mest glädjande med matchen i mitt tycke var att det var de så kallade ”marginalspelarna” som stod som segerorganisatörer. Jakob Nygren ersatte en Palle Hansen med dagsform på Marianergravnivå och bidrog med ett spel jag länge har efterlyst. Palle Hansen är en skytt av betydligt högre karat än Jakob Nygren, men som jag tjatat om tidigare – Hansen har en förkärlek för att gå inåt i banan och kommer sällan i den slags satsningar som renderar i ett utspel. Nygren kom i sådana satsningar hela tiden. Enkelt rullespel från vänster och så ett simpelt utspel på studs med armen lågt. Ofattbart enkelt i teorin, ändå så sällsynt förekommande i årets YIF. Pierre Hammarstrand måste undrat vad som stod på, plötsligt fann han sig i högsta grad vara involverad i spelet. Och sex mål fick han göra.
Leo Larsson kanske inte är en marginalspelare men han är i på papperet tvåa bakom Fredrik Ohlander. Mot Malmö hade han 45 i räddningsprocent och överglänste med råge sin betydligt äldre läromästare. Ola Netterheim har haft en säsong som han nog inte är helt nöjd med själv. Ifall alla hans säsonger vore sidor i en bok hade han nog inte vikt ett hundöra på den nuvarande. Men i går kom han in och var hundraprocentig i sina mållägen i sex-mot-fem-spelet.
Slutligen fick Julius Martinsson den enskilt mest utmärkande avgörande rollen, med sitt 24-23-mål med tolv sekunder kvar. Det talar för Ystads IF att breddspelarna kan gå in i slutet av ett Skånederby och spela avgörande roller, särskilt när de etablerade spelarna i laget har en sämre dag.

* När Malmö möter YIF snackas det alltid om mötet mellan bröderna Thynell och det är inte alls orättvist eftersom de två ofta har avgörande roller för sina lag. Det hade de inte i går, det blev sammanlagt ett mål för Mattias och Andreas. Vad som var Mattias problem vet jag inte, men när jag läste YA i dag fann jag det tydligt vad som var Andreas Thynells problem. Obs, se bild.

Det finns som jag ser det två alternativ till Thynells fyllighet: det första är påssjuka. Det andra är en tre månader lång diet innehållande uteslutande bearnaisesås och skinkstekens fettkappa.

* Skönt att Julius Martinsson fick en avgörande roll i matchen, annars hade kommentator Björn Hedman fortsatt att leva i sin villfarelse att Julius Martinsson heter Julius Malmström.

Varför styckeindelade jag där? Jag är ju färdig.

Blogg in, blogg out..

Det finns en sak jag gillar med snö, men knappast fler. Som i dag, då jag inte har några förpliktelser och inte behöver ta mig någonstans – då är snöskruden som täcket man inte vill krypa fram från en sovmorgon.

I går var snön mest till jävelskap och ett tag var jag orolig att jag inte skulle komma fram till Halmstad. Men det gjorde jag trots allt och jag fick bevittna en match som man kanske kommer att se som Ystads IF:s vändning efter en mycket svag period.

För en poäng är ju fler poäng än laget tagit på fyra matcher. Inställningen var bättre både på plan och på bänken och spelmässigt tycker jag att laget gjorde en ganska stabil insats. Det var egentligen bara när Drott spelade med sitt 5-1-försvar som man fick riktig träff på YIF-skyttarna och gästernas spel blev fattigare på fart och fantasilöst.
Några reflektioner från Halmstad Arena:

* Sebastian Seiferts frånvaro verkade inte störa YIF märkbart. Laget visade även förra säsongen att man kan hantera korta perioder utan spelsnillet Seifert.
* Pierre Hammarstrand (hans efternamn är för övrigt ett ord jag i fart aldrig stavar rätt till, vilket säkert märktes i livebloggen. Eller ni kanske tror att han heter Hammasrtand?) är egentligen kantspelare men när han används som niometersspelare är han ofta bäst på plan. Ifall Pierre hade varit 25 år, eller i alla fall haft den fräscha kroppen som en 25 åring, tror jag att han hade spelats mycket mer på nio meter. Tyvärr tror jag inte att hans kropp håller för längre sejourer som distansspelare. Ty hans kropp är som keso, som bekant.
* Martin Bager visade återigen att han är seriens kanske bästa mittsexa. Många mål på få avslut som vanligt och dessutom spärrade han upp åttafiliga motorvägar åt niometersspelarna. Han har en stor röv, och det är bättre att ha en stor röv än att vara en – som jag brukar säga.
* Halmstadsfolket som rörde sig i katakomberna var ganska eniga om att Drott förmodligen inte hade fått straff i slutsekunden ifall matchen spelats i Ystad, och det tror inte jag heller. Domarna dömde täckning innanför men det kändes i alla fall felaktigt. Mats Engblom for som ett fjällvatten när det blir vår förbi oss journalister för att diskutera saken i domarrummet. Jag vet inte vad som sades i domarrummet men på Engbloms uppsyn såg det ut som att någon kanske hade blivit kallad för röv. Eller inte.
* Besvikelsen var stor i YIF-lägret men det berodde så klart mer på poängtappet än på insatsen. En poäng i Halmstad är helt okay.
* Leo Larsson utsågs av arenans speaker till bäste spelare i Ystads IF och det var väl ingenting alls märkligt med det förutom att Leo inte var på plan en enda sekund. Speakern verkade för övrigt sitta och råpimpla Hallands Fläder – i slutminuterna utropade han Ola Netterheim till målskytt från vänsterkanten när det egentligen var Philip Nilsson som sköt. Ola Netterheim från kanten…åh…det hade varit en syn.
* Mats Engblom har väl den senaste månaden fått utstå mer kritik än under de andra månaderna som YIF-coach tillsammans, men på en punkt går det inte att kritisera honom – engagemanget. Med hjälp av duktige fotografen Klas Sjöberg har jag bildbevis för denna åsikt.

Missade ni filmreferensen så får ni en andra chans här. Det finns för övrigt ytterligare bildbevis på Engbloms engagemang och på kylan i Halmstad. Jag har aldrig tidigare sett en tränare göra en åkarbrasa inomhus. Kikar ni till höger på bilden kan ni för övrigt se Åke Hermansson i en pose man känner igen. Fikaposen. Det är nästan så man kan ana det imaginära Ballerinakexet i näven på honom.

*****************************************

Eftersom jag var i Halmstad och såg på elitseriehandboll har jag inte tillägnat mig en enda bildruta av EM-matchen mellan Serbien och Sverige. Jag har dock några snabba intryck jag kan delge er.
* Torbjörn Klingvall får kritik både från Tomas Axnér och från SVT-bloggen. Det påpekas att för många försvagande byten gjordes samtidigt och att spelare kanske inte matchades på rätt sätt. Jag har tidigare kritiserat Stefan Lövgren och company för att ha utsett förbundskaptenen för sent, för nära inpå EM, och det känns som att laget lite lider av detta. Spelidén känns inte riktigt inpräntad i spelarna och detta leder till att kantspelarna nästan inte får känna på bollen i anfallsspelet och att målvakterna inte känner sig trygga i försvarsspelet. Turneringen blir läropengar inte bara för Klingvall och spelarna utan även för förbundet. Kontinuitet och TID är viktigt i de här sammanhangen.
* Seger krävs i kväll mot Norge för att drömmen om semifinal ska leva vidare. Av vad jag har sett så tror jag mycket lite på detta som en realistisk möjlighet. Lik förbannat kommer jag sitta där i kväll och hoppas på mirakel. Hoppet är enligt myten det sista som finns kvar i Pandoras ask. Låt oss skrapa på botten.
* Jag vill inte läsa fler artiklar om damidrott där man i rubriken hittar ordet ”sexigast”. Kollegor – jag tänker inte döma en enskild journalist – idrotten och all världens kvinnor är värda mer än att vi 2012 fortfarande vinklar på kvinnors sexighet när det handlar om ett mästerskap i idrott. Jag är övertygad om att dessa artiklar har många klick och att det då anses som ”allmänintresse”, men i mitt tycke är journalistyrket belagt med visst ansvar och med samhällsfostran. Må hända är det pretentiöst av mig att tycka så men det är lik förbannat min åsikt. I övrigt tycker jag att jag får bra bevakning från EM, även om det tyvärr skickas få journalister dit och trots att TV4 envisas med att visa matcherna i, antingen kanaler jag inte har, eller i kanaler med usel bildkvalitet.

Blogg in, blogg out..

Ah, söndagsblogg. Den bästa bloggen.
Dricker te och plundrar en låda Merci utan ett samvetskval i världen. Merci är ett litet sätt att säga tack för något men jag var mest eftermiddagssötsugen.

Så värst tacksam för att jag såg Ystads IF-OV Helsingborg i fredags har jag i alla fall ingen anledning att vara. Om vi bortser från de första tio minuterna, som faktiskt var ganska bra, var hela matchen ett manifest för idrottsliga subkulturen ”otajming”. Spelare som sprang i snygga rörelser men avslutade med att precis missa varandra. Som att försöka rita perfekta cirklar men bara få till nyckelringsformen. Inställningen var av klassiska försäsongsskäl inte heller på topp men spelarna såg i varje ut att vara på bra humör.

Går det att utläsa ens något av en sådan här match? Jag vet inte. Jag och en kollega satt på läktaren och konstaterade att man gärna hade sett någon spelare ha tagit ”det där steget”, gjort den lilla extra förbättringen som skulle kunna innebära något slags genombrott. Det fick vi inte se. Däremot fick vi se:

* Ganska bra målvaktsspel. Jag gillar Fredrik Ohlanders lugna spelstil långt in i målet. Ofta har han en stor del av kroppen bakom bollen och det känns tryggt på något sätt. Det känns som en målvaktsstil där det är lättare att hålla en hög lägstanivå än en stil med mycket flaxande. Och alla jag har pratat med med kunskap i målvaktsskrået säger samma sak – Fredrik Ohlander är ett supernyförvärv.
* Punkten ovan, den med bra målvaktsspel, gäller även Leo Larsson. Han är ruskigt snabb på att sätta igång spelet och verkar ha utarbetat en metod där han försöker rädda bollen så att den inte flyger i väg – han liksom dämpar den för att snabbt få tag på den. Undertecknad inrättar sig i de imponerades skara.
* Högerkanten ser SKÖR ut. Varför spelade Pierre Hammarstrand så lite? Och varför sprang han som ett skadeskjutet kreatur? ”Har Pierre ont någonstans?” är inte en relevant fråga att ställa för det vet vi att han alltid har, men HUR ont har han? Eller har han inte ont alls, är det så att mina förväntningar på att han ska ha ont nu nått sådana proportioner att jag inbillar mig att han haltar?
Anton Andersson ersatte och hade en orolig hållning, men det är möjligt att det är den hållningen han ska ha. Själv har jag alltid haft en lite ostkrokskrum hållning och jag bör då kanske hålla käft i ämnet.
* Jag förundras över ett faktum, och ämnet är Andreas Thynell - att han oavsett var han slår sig, om det så är axeln, pungen, handen eller som i fredags, ryggslutet – alltid lämnar plan som om han skitit på sig. Det är obegripligt. Han lunkar ut bredbent/hjulbent, grimaserar med hela ansiktet och har en hand mot bakre delen av shortsen, som för att skyla en brun olycka.
Min kamrat sa, apropå mitt påpekande av Thynells buskistendenser, att jag kanske skulle akta mig för att skriva det. ”Sånt vill man inte höra”, sa han. Men jag kan inte självcensurera mig. Jag önskar att jag inte ens kunde stava till självcensur men som ni ser gick det jättebra.
Och vad Andreas Thynell anbelangar kan han trösta sig med att han i min bok var klart bäste YIF:are mot OV. Kan laget använda sig av Thynells fysiska färdigheter på rätt sätt denna säsong så är han ett synnerligen behagligt ess att ha i rockärmen. Han har samma kraft i sina satsningar som Jussi Björling hade i sina pipa, här nedan i en magnifik tolkning av arian ”Nessun Dorma”, från Puccinis opera ”Turandot”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=gtnpMDYeZDo

Här kommer förresten en liten bild på Fredrik Ohlanders ben.

Har YIF beställt för korta brallor åt tvåmetersmannen Ohlander? Eller är Michael Jackson en förebild för klubbens nye målvakt? Fredrik Ohlanders utseende och något förvirrade uppsyn i kombination med denna oväntade modenyck får mig att tänka på Oddball, Donald Sutherlands karaktär i ”Kellys Hjältar”. För Ystadspublikens skull hoppas jag att Ohlander är samma riddare i kampen mot ”negative waves”, som Oddball.

httpv://www.youtube.com/watch?v=KuStsFW4EmQ&feature=related

Blogg in, blogg out..

Tro det eller ej, men jag är inte i London. Ni får hålla till godo med hemmasnickrade analyser. Men det börjar i alla fall närma sig!

Sveriges damer möter Danmark på lördag, och hur hårt det än låter är det en match som svenskorna MÅSTE vinna. Danmark är bra, men kanske ett av de sämre lagen i gruppen. Som är den här:

Sverige, Danmark, Frankrike, Norge, Sydkorea och Spanien.

Norge brukar ju vara bäst i världen men nu är de överlägsna. Ifall något lag rör norskorna så är det en mindre bragd. Frankrike är nummer två i den här gruppen, utan konkurrens tycker jag. Sen börjar det jävla till sig. Sverige, Danmark och Spanien är nästan omöjliga att placera inbördes. Men har Sverige formen – vilket matchen mot Brasilien i går inte indikerade (25-30) – då kan svenskorna mycket väl vinna båda två.
Och hur bra är Sydkorea? Ingen aning men det skulle inte förvåna mig om de är bra. Riktigt bra. De har en fin handbollskultur och den där obehagliga östasiatiska  noggrannheten. Ska en japan eller sydkorean slå en båge i skogen sitter de i fem timmar natten före och matematiskt räknar ut den optimala vinkeln. Sydkorea kommer inte oförberedda till OS…

Sverige kan slå alla lag i gruppen (nej, inte Norge) men frågan är hur många lag de kan slå på tio dagar? Det kommer att slita hårt på nyckelspelare som Torstenson och Gulldén, som i princip måste spela non stop för att Sverige ska vara konkurrenskraftiga. Jag är försiktigt optimistisk och tippar att Sverige blir fyra i gruppen, efter Norge, Frankrike och Sydkorea. Vilket betyder att man slår Danmark i övermorgon.

Vad ska man hålla koll på? Danmark försöker praktisera samma slags kontringsspel som landets herrlandslag med vindsnabba yttrar som är säkra i läget. I EM 2010 kändes det som att yttrarna bar det danska laget fram till fjärdeplatsen, niometersspelet var mer eller mindre mediokert. Mie Augustesen är en ruskigt duktig kantspelare och blev uttagen till all star-team det nämnda mästerskapet.
Så, en prioriteringslista bör inledas med det som en japan eller sydkorean hade prioriterat (och då inte den optimala vinkeln på en båge) – nämligen noggrannheten. Inga slarviga avslut och ett hundraprocentigt hemspring. Det låter basalt och det är det, men det är värt att understryka.

Vad det gäller det svenska spelet hoppas jag att man slipat bort de tekniska fel som man de senaste åren gjort alldeles för många av. I EM 2010 gjorde man få tekniska fel, och då går det här laget långt. Då sköt visserligen Linnea Torstenson mycket mer än hon gör nu. Det håller inte att Linnea skjuter fyra skott på en match även om hon har en god procent och gör tre mål. Torstenson får gärna skjuta 20 skott per match. Sveriges anfallsspel är inte bland de bästa i världen och jag förlitar mig mer än gärna på korrelationen Torstensons skottprocent=sammanlagd svensk skottprocent.

***************************************

Ifall ni läst er Ystads allehanda i dag ser ni att undertecknad spenderat en dag på Åhus strand i sällskap med hela Ystads IF. För er som inte inte läst er YA, som kanske inte ens känner er bekväm eller hemmastadd när jag säger ”er YA” kan jag berätta att Ystads IF är på träningsläger i Åhus. Somliga kallar det ”hell week”, andra kallar det ”hälsoläger”. Eller, det är väl bara Mats Engblom som kallar det hälsoläger. Det första Palle Hansen sa på morgonen inför första träningspasset var: ”Det finns ingen hälsa med det här”.

Och jag var lite benägen att ge honom rätt. Klockan sju på morgonen inledde de med att springa intervaller i en timme på stranden. Solen sken som aldrig förr denna sommar så det var allt lite härligt, men mest hemskt. Jag stod på bryggan och tittade på och mådde tillräckligt dåligt bara av detta.

Tre pass om dagen i en hel vecka. Det är mastigare än en kladdkaka i sju våningar. Jag pratade med Kent-Harry Andersson innan första träningspasset och det lät som att de inte riktigt har koll på de fysiologiska förtjänsterna med ett sådant extremt upplägg. Mats Engbloms kommentar efter första passet kan också tolkas lite illavarslande: ”Ja, en sån här vecka räknar jag med lite förslitningsskador”.
Det låter ju inte helt hundra.

Efter att ha bevakat laget en dag är jag emellertid säker på en annan sak: På ett mentalt och socialt plan är vinsterna enorma. Jag ska göra en liknelse och jag är fullt medveten om att den är hårddragen. Men, människor som varit med om enormt trauma, säg, en flygolycka eller ett gisslandrama, håller ofta ihop efteråt. Livslånga vänskaper kan bildas ur en kort plågsam sekvens i livet. Hell week i Åhus är för allt i världen inget trauma, men jag tror att effekterna rent socialt går att jämföra. Att lida ihop, att peppa varandra att ta sig igenom något, att veta att personen bredvid mig går igenom samma sak som jag – jag tror att det stärker en grupp något oerhört. Jämförelsen mellan det YIF som i fjor var på hell week i Lindesberg och det YIF som året innan inte var på hell week är stora. Pelle Källs YIF var inte tillräckligt bra tränade och framför allt funkade gruppen inte tillräckligt bra socialt. Det gnälldes och skreks på matcherna.

Apropå trauma drabbades jag själv av ett sådant i Åhus. Jag och fotograf Christian skulle mellan matcherna besöka spelarnas stugor för att se vad de pysslar med på den lediga tiden. Och vi fick bittert ångra oss. Jag äntrade stugan där Leo Larsson, Fredrik Ohlander, Alexander Nilsson och Sebastian Seifert skulle bo och det kändes redan i luften att något var fruktansvärt fel. Jag hade blicken stadigt rakt fram men i min vänstra periferi rörde sig något rosa-aktigt tyglöst. Jag trotsade mina instinkter och vände blicken – det var som att se rakt in i solen. The horror, the horror!

Det jag såg var en naken Sebastian Seifert på toaletten. Jag vacklade några steg och tog sedan täckning utanför alla synvinklar.
Mardrömmar, så klart. Min sambo väcker mig om nätterna, jag är kallsvettig och hon säger: ”Peter, Peter, hur är det?” Men jag svarar inte. Jag skäms. Som att alltihop var mitt fel.
Nedan försöker jag bearbeta mitt trauma, genom att sätta in det i ett konstkonceptuellt sammanhang. Specifikare än så behöver jag inte vara, jag litar på min läskrets eleverade intelligensnivå. Seifert är skildrad könlös, som en Ken-docka. Jag hatar att censurera mig själv men en helnaken Seifert på toaletten är inte dagstidningskompatibel. Den andra figuren är så klart jag.

Blogg in, blogg out..

Medan jag legat på sofflocket och läkt ett svullet knä – modell ballong – har ett antal handbollsrelaterade bulletiner släppts.

En är den som säger att Fredrik Ohlander är klar för YIF. Vilket väl ingen i handbollssverige förutom Johan Flinck har bekräftat, men det är säkert rätt. Det vore förstås en supervärvning. Ohlander var bra i VM 2005, i övrigt har jag bara sett punktinsatser av 36-åringen eftersom han varit proffs i mäktiga 14 år. Man kan diskutera hans ålder som hög, men sanningen att säga så är sådana åldersdiskussioner som ointressantast när det kommer till målvakter. Ohlander kan mycket väl leverera på hög nivå i fem år till.

Det ska understrykas att jag inte känner till exakta sanningshalten i övergången, men Flinck verkar bergsäker. Dessutom har det känts genom hela säsongen att status quo i YIF:s målvaktsbesättning inte kommer att råda särskilt länge till. Leo Larsson har väl, sett till utveckling och hans unga ålder, gjort en rätt okay säsong. Jürgen Müller har i två år varit tänkt som förstamålvakt med stjärnglans, men bara stundtals levt upp till förväntningarna. Många jag pratat med tycker att han varit riktigt bra, men jag tror att det är lätt att låta sig luras av Müller; han kan ta ett skott i vänsterkrysset trots att han ligger i spagat i högerhörnet (kallas inte för intet för ”Bläckfisken”), samtidigt kan han släppa in flera skott i rad som Martin Walfridsson hade tagit.
Men ”Waffe” är förvisso en allkonstnär.

Ohlander har senaste året spelat i Danmark, och i söndags fick vi ju ett litet bevis på vad dansk klubbhandboll innebär.

****************************************

Jag talar om AG Köpenhamns slakt av Sävehof. Inte oväntat förstås, AG är utan konkurrens nordens bästa lag och ett av världens bästa lag. Jag såg bara sista kvarten (dessförrinnan befann jag mig i själva situationen då jag ådrog mig mitt ballongknä) och då luftade AG sin bänk. Magnus Wislander påstod att AG hade vunnit med upp emot 25 mål ifall de spelat hela matchen med bästa laget. Det låter visserligen som en hyperbol helt i linje med sånt Magnus Wislander gillar att uttrycka, men vad vet jag.

****************************************

IFK Ystad får kvala sig kvar i allsvenskan, ja, om inte grisar flyger, månen ramlar ner och Hästö klappar ihop som Jörgen Brink i Val di Fiemme 2003. ”Har du sett, han parkerte helt!”

httpv://www.youtube.com/watch?v=I6_NUtqE9hA

IFK Ystad kommer att klara det, till uppdraget har de ett tillräckligt bra lag. De kommer inte att parkera som Brink.

****************************************

Di Vide är klara för division 1! Strålande förstås, division 1 för ”farmarlaget” är ytterligare ett steg i Ystads IF:s ambition att vara en toppklubb i Sverige. På min tid i klubben låg Di Vide och vann division 3 år efter år förgäves, men nu får även de spelare som inte direkt platsar i A-laget något verkligt meningsfullt att spela för. Detta tillsammans med Ohlanderryktet (om det är med sanningen överensstämmande) borgar för en gyllene YIF-tid framöver.
Grattis även till Skurup som grejade division 2-kontraktet. Viktigt för dem förstås och viktigt för handbollsbredden i sydöst.

****************************************

Och så är Hammarby då tydligen inte tvångsdegraderade än. Man säljer säsongskort för glatta livet och lyckas de skrapa ihop miljonen de saknar så ser jag ingen anledningen att inte Liganämnden kan ändra sig igen, ty detta är vad de gör bäst. De är kockar till en soppa som de själva är huvudingredienser i.

Men man måste tillstå att det är en behjärtansvärd gärning det som handbollssverige gör för Bajen. Även Hammarbys konkurrenter, andra lag i elitserien och spelare i andra lag, köper årskort för att rädda laget. Hammarby drar folk till hallarna i hela Sverige och detta vill förstås elitserielagen inte mista. På Hammarbys hemsida kan man läsa att Oscar Carlén och Zoran Roganovic är två av de utomstående aktörer som vill rädda Hammarby.

Återstår att se vad Liganämnden säger i sitt nästa beslut på onsdag. Jag tippar att de kastat ner en näve vankelmod i soppan och låter Hammarby vara kvar, om de klarar det rent sportsligt vill säga.

Blogg in, blogg out…

eller

Bajen in, Bajen out. Bajen in, Bajen out. Bajen in, Bajen out..

Fantastiskt noisetteregn över Ystad de senaste dagarna.

Hur ska man rita Jim Gottfridsson i dag? Jag menar, efter matchen han gjorde mot Guif.
Efter noggrant övervägande kommer jag fram till att det inte går, det blir lite som i sunni-traditionen i islam, där det råder förbud mot att avbilda profeten Muhammed. Jag tycker inte heller att jag har rätt att avbilda Jim Gottfridsson just nu, det vore en hädelse hur jag än bar mig åt då hans gudaglans aldrig kan skina genom paintstreck.
Men noisetten regnade. Oj.

Ystads IF gjorde precis det som jag önskade; de bevisade att de även kan röra seriens två bästa lag de senaste säsongerna. Man gjorde det dessutom utan Sebastian Seifert och med en Doktor Glas (Hammarstrand) som spelar sparsamt. Hammarstrand är som finporslinet man inte tar fram på riktigt förrän i de fina sammanhangen.
Men Mäster Mats (Engblom) står inför vad man skulle kunna rubricera som ett ”delikat dilemma”. Jim Gottfridsson trivs bevisligen med 60 minuters speltid, hur gör Mats när Seifert är tillbaka? Delar mittniorna på speltiden igen, får de i högre utsträckning spela samtidigt än vad de gjort innan, eller vad?

Jag vet ärligt talat inte och det tror jag inte att Mäster Mats vet heller.
Intressant att YIF skrivit nytt tvåårskontrakt med Leo Larsson. Larsson, som de senaste matcherna utkristalliserats som nummer ett på målvaktspositionen. Vad blir det då av Jürgen Müller nästa år?

**************************************

23-27. OV Helsingborgs siffror först, sedan IFK Ystads. En praktskräll förstås och de få som muttrat något om dålig coachning från tränare Robert Anderssons sida håller nog tyst nu. Jacobson verkar ha varit namnet för kvällen, med två S och ett S; två för att Torbjörn Jacobsson fortsätter att betyda asmycket för laget (förläng med honom!), och ett S för att 2,01 Anders Jacobson visade gammal storform i sitt skytte.
Många glada IFK:are förstås men gladast var nog serietvåan Skånelas spelare, som i och med OV:s förlust är favoriter till direktuppflyttning. På IFK:s hemsidas gästbok står att läsa: ”VI ÄLSKAR ER JUST NU, TACK! // Skånela”.
Versaler är måhända inte särskilt elegant, men det är ett ack så effektivt sätt att visa glädje.

*************************************

Det händer en del i tränarsvängen i elitserien. Soppan i Sävehof är kanske den märkligaste. Mikael Franzén får som bekant sparken efter att ha gjort följande i klubben.
* Vann grundserien förra säsongen.
* Vann SM-guld förra säsongen, krossen av Guif i finalen är den största någonsin.
* Kan vinna serien även i år, blir sämst trea. Har elva segrar på de tolv senaste matcherna.
* Har kvalificerat sig för CL-åttondelsfinal. Första svenska lag att göra detta sedan Ringsjön brann.

De två nedersta punkterna är dessutom gjorda efter att ha tappat Jonathan Stenbäcken och Johan Jakobsson, två spelare som betydde otroligt mycket. Ny tränare blir Sävehofs damtränare Magnus ”Bagarn” Johansson. Absolut en kompetent tränare, men diskussionen gäller inte hans kompetens.
Hela bakgrunden till sparken av Franzén finns här.

Jag (och de flesta andra utomstående tyckare) har egentligen begränsad insyn i Sävehof, därför är det svårt att uttala sig om argumentunderlaget, jag bara tycker att meritlistan talar för sig själv; Franzén måste ha gjort något rätt. Kan tänka mig att Franzén nu sitter oförstående på sin kammare och parafraserar Julius Ceasar: ”Jag kom, jag såg, jag segrade, jag sparkades”. Eller på latin: ”Veni, vidi, vici, sparci”.

Någon som har en sådan här snygg byst förresten, eller vet var man får tag på en? Jag hade dödat för att komma över en snygg byst. Hrm.

I Lugi ser det annorlunda ut. Vi har de senaste – ja vad är det, fyra-fem? – säsongerna talat om ”Swinging Lugi”, ett Lundalag som spelar bra på hösten och katastrofalt dåligt på våren. Höjderna tangerar kanske inte Mount Everest, men väl Brösarps backar – dipparna tangerar Challengerdjupet i Marianergraven, över en mil ner i Stilla havet.
Johan Zanotti får kliva ett steg ner i hierarkin i klubben, medan Tomas Axnér får fortsatt förtroende. Med klubbens vår-CV går det så klart att diskutera, även om Axnér likt många tränare när det går dåligt förklarar förluster med meningar som: ”killarna gör ju inte vad vi sagt”.

Notiser
* Det blev ingen comeback för Peter Gentzel. Som jag antydde uppfattades det runt om i Sverige som ett lojalitetsdilemma, det att Gentzel, chef för Svensk Elithandboll, skulle vara med om att sänka Sävehof i CL.
* Di Vide går med stormsteg mot division 1. Allt som krävs nu är att vinna mot bottengängen Växjö och Hultsfred, samtidigt som Åhus (som ligger på samma poäng) inte vinner sina två återstående matcher och samtidigt hämtar in 29 mål i målskillnad på Di Vide.
* Skurup ser ut att hålla sig kvar i division 2. Viktigt för spridningen av bra handboll i sydöst.

Blogg in, blogg out..

Aah, så har vi då äntligen fått en kunglig nedkomst. Ja, jag talar förstås om regnet i går – så mäktigt det var! Jag blev förstås dyblöt när jag cyklade hem från hallen, men mitt milda obehag lättades när jag såg den sista lilla snöhögen tyna bort. Jag var nära att stanna invid högen och håna den i dödsögonblicket, så desperat längtar jag efter vår och värme. Jag hejdade mig förstås.

Men apropå kunglig nedkomst så har vi ju faktiskt fått en ny medlem i kungafamiljen. Jag talar förstås om Leo Larsson – så mäktig han var! 55 är en sällan uppnådd notering i räddningsprocent i elitserien, men jag ger Leo Larsson lite rätt i att det ”var ett sargat H43 vi mötte”.
Jag trodde H43 skulle bjuda upp till bättre match, men det kan faktiskt ha varit så att YIF var för bra. I alla fall i andra halvlek. I första halvlek var det inget av lagen som motiverade entrépengen, och jag hörde faktiskt två äldre herrar muttra om just kvalitet kontra entrépeng. För mig (som ju i och för sig gick in gratis) var det fyra gentlemen som stack ut och motiverade biljettpriset - Leo Larsson, Philip Nilsson, Julius Martinsson och Ola Netterheim. Netterheim vill jag nämna lite extra eftersom han var den av de fyra som inte fick en lurblåsare i tidningen. Men han såg i alla fall jäkligt nöjd ut när jag kallade honom snabb efter matchen.

Apropå kunglig så såg Andreas Thynell ut att ha kungligt ont när han linkade av planen i första halvlek efter en kunglig smäll på, vad han själv kallade, ”nossorna”. Thynell grimaserade sin smärta och jag svär - sätter du en rolig hatt på honom och lär honom prata halländska så har Stefan och Krister fått oväntad konkurrens. Det var Absolut Buskis 2012 – det var Thynells dingeling.

httpv://www.youtube.com/watch?v=LZj8AzwelS4&feature=results_video&playnext=1&list=PL5D942A3D65790BBD

Nu ska vi prata den riktige svenske kungen, och om att han har fått nytt att tänka på. Jag pratar förstås om Sebastian Seiferts ”mellanhandbensskada” (var det rätt, Jesper?).
När jag sitter här och skriver så vet jag inte skadans omfattning, men baserat på mina ögons empiriska erfarenhet och Jesper Lindgrens uppsyn efter matchen var det nog något som gick sönder. I så fall ser vi nog inte mer av Seifert i grundspelet. Vi får bara hoppas att han läkt till slutspelet.

I övrigt tror jag inte att det har hänt något alls i Sverige av kungligt värde.

Jo, det var så sant! Kanelgifflarna i pressrummet i går var förträffliga.

******************************

Sen kan vi väl uppmana hela Sverige att hålla tummarna för Oscar Carlén, som kanske opereras i detta nu (i alla fall i dag). Han har huvudet att komma tillbaka till världshandbollen, det är jag fullständigt övertygad om.

Blogg in, blogg out..

Använd följande youtubeklipp som soundtrack till detta blogginlägg.

httpv://www.youtube.com/watch?v=DIo5QvaJ2yc

Ni kanske tycker att jag dansar runt och sjunger strunt, men det ger jag blanka fan i, för nu är det vår. Från och med denna dag bannlyser jag det vita skit som behagat falla över oss i mängder denna vinter. I dag sjunger jag en calypso till Floras, vårens gudinnas, ära!
Vår innebär halsdukens rekviem, frukost på balkongen och framför allt – slutspel i handboll.

Kommer YIF att vara där? Ja, det ser i alla fall ljusare ut än efter 30 minuter mot Lindesberg. Efter första halvlek i ÖP-hallen gjorde jag i ordning de svarta rubrikerna: ”Förnedrade av jumbon”, ”Bye, Bye slutspel” och ”Fiaskot fullbordat”. Mentalt stålsatte jag mig för ett rendezvous med en furiös Basti Rasmussen i katakomberna, och jag tänkte be Åke Hermansson, materialare i YIF, att iordningställa ett minnesmonument över mig, i händelse av att Basti inte hade gillat mina frågor.

Jag är glad att trion Ola Netterheim, Konrad Rasmussen och Leo Larsson såg till att jag inte hamnade i den positionen. När YIF trappade upp försvarsspelet och packade mot Lindesbergs hot – mittsexan Axelsson, mittnian Aziz, och den mot mitten flyende Warvne, såg gästerna plötsligt ut som den tabelljumbo de är. Intressant var att Basti tog ett snack med Kent-Harry Andersson i halvtid, och var det denna pratstund som bar omedelbar frukt (Basti uttryckte det efter matchen som att de ändringar som gjordes nog hade gjorts även utan hans Kent-Harry-moment) så ser sammarbetet med legendaren Andersson ytterst intressant ut.

Jag tycker att det var extra kul att det var YIF-trion ovan som initierade vändningen. Både Ola och Konrad har jag själv  spelat mycket med och mot, och det är två ytterst sympatiska killar. Och detta säger jag trots att Konrad faktiskt är den direkta anledningen till att jag har en metallplatta i huvudet (sant!). Det är förresten en tämligen amusant anekdot, men be mig berätta den en annan dag.

Ola Netterheim är en kämpe. Han gör det utan finlir men med mycket hjärta. Jag älskade att se hans samarbete med Sebastian Seifert äntligen komma igång. Men som han själv sa, och som jag påpekat innan, mycket beror på att YIF:s skytte var så bra att Lindesberg tvingades lämna Ola ”Butcher” ledig på sex meter. Ibland ser linjespelarna osynliga ut, men det är inte alltid deras fel.
Ola är en kämpe, som sagt var. Men gudarna ska veta att det inte är vackert. Med tandskyddet hängande halvvägs utanför flabben och med planens skitigaste tröja (Ola har genom hela sin karriär haft den överlägset skitigaste tröjan) sluggar han sig fram över handbollsplanen. Den estetiska kvalitén på hans rörelsemönster överenstämmer till 98 procent med daggmaskens. En kollega på pressläktaren (från annan onämnd tidning) uttryckte det väl i halvtid: ”Du, den där Netterheim är ju riktigt bra, men det ser för anskrämligt ut”.

Skönt att handboll är handboll och inte puckelpist eller backhoppning, där stilpoäng delas ut.

Nu ska vi prata om YIF:s målvakt Leo Larsson, och då byter vi soundtrack.

httpv://www.youtube.com/watch?v=90Tueundpyk

Å, dessa minnen.
När Oscar Erixon sköt Leo Larsson i ansiktet på en synnerligen malplacerad straff fick Leo lite av ninjatörtlarnas plattnäsade uppsyn. Och som alla vet heter ju den blåbandade turtlen Leo, eller Leonardo.

För övrigt min favortitturtle som barn, även om jag nu tycker att han är en tråkmåns med överförmyndartendenser. Jag är dock inte i position att uttala mig om Larsson delar även dessa personliga attribut med ovan nämnda ninjapraktiserande sköldpadda.

Kanske har Leo fått spela för lite den här säsongen? Jag vet inte, Jürgen Müller har nog för tillfället en högre högstanivå, men Leos match i söndags var också på hög nivå. Mitt streckräknande gav vid handen en räddningsprocent en bit över 50 procent. Men som Basti sa: ”Vi kan inte bli så jäkla kaxiga för att vi slår jumbon på hemmaplan”. Kanske måste Leo visa samma kvalité även mot andra lag för att aspirera på rollen som förstemålvakt.

Fighten runt slutspelsstrecket är raffinerad.
6. Malmö        29
7. Ystad           27
8. RIK               25
9. Drott            25
10. Aranäs        23
11. Kristianstad 22

Med sex omgångar kvar är YIF på sjunde plats, men på bara en omgång kan man hamna utanför slutspel, och på tre omgångar kan man hamna i kvalserien. Uppgörelsen med RIK  på bortaplan i morgon blir otroligt viktig. Göteborgarna mår nog bra efter den dramatiska upplösningen på matchen mot H43, där man vände underläge med ett mål och mindre en minut kvar att spela, trots att att Lundalaget hade bollen!
Å andra sidan har YIF goda utsikter att vinna, bara Netterheim fortsätter att åla som en daggmask och Larsson fortsätter att rädda med ansiktet.

Blogg in, blogg out..

I mitt elitserietips förvarnade jag om att varken Ystads IF eller Drott, kvällens kombattanter i Österporthallen, skulle tillhöra seriens toppkvartett. I skrivande stund är YIF sexa, Drott elva. Alla som har klagat på YIF i höst kan ju tänka en stund på hur det är att vara hallänning. Jag vet inte om det någonsin har varit särskilt roligt, (jag har ingen erfarenhet av det) men denna handbollshöst lär det vara extra dystert. Man kan också tänka en stund på att Ulf Sivertsson, tränare i Drott – elitseriens vicemästare, verkar sitta säkert i Halmstad trots nuvarande elfteplats, medan Pelle Käll verkar hänga löst varannan vecka. det är hårt att vara tränare i Ystads IF.

Hasse Karlsson kommer ”hem” igen i kväll. Till Ystad, staden han till varje pris ville stanna i – men inte fick. Om han lär vara sugen på att visa att YIF-styrelsen hade fel? Tja, lite smått kanske.

Drott kommer stärkta av besöket i Schweiz, där man efter en vad Hallandsposten klassar som bragd, gick vidare i Cupvinnarcupen. Man kan konstatera att det krävdes både skicklighet och lite vintertur för att besegra Pfadi Winterthur med sammanlagt två bollar. Svenskspanjoren Diego Perez Marne gjorde nio mål och var felfri, och kanske är Marnes återfinnande av formen det som krävs för att väcka Drott i år.

Di Vide spelade i går i min hemhåla Hörby, och laget körde hem med två komfortabla poäng. Tränare Kevin Rasmussen var hörbart imponerad av Andreas Thynells insats. ”Fy fan vilket skott han har karr. Han blir en joker för a-laget i år”. Enligt Rasmussen såg han ut att vara topptrim och inte hämmad av sitt sensibla ljumsksystem. Thynell gjorde åtta mål i går och var punktad i 55 minuter.
 Jag vet inte hur många gånger jag understrukit Thynells betydelse för YIF:s spelidé – jag har i flertalet grovt överdrivna ögonblick jämställt honom med Jesus – men jag räknade inte med att Messias skulle ha världshistoriens sköraste ljumskar. Som glas. Som spunnet socker.

En post YIF som alldeles säkert skulle vara förstärkta på i år var målvaktsposten.14 omgångar in i serien är målvaktsligan i räddningsprocent tråkig läsning för Jürgen Müller och Leo Larsson. Av 25 listade målvakter ligger Larsson på 14:e plats med 36 i räddningsprocent. Müller bevakar sin sistaplats på listan med 32 procent. Müller har fått beröm i många matcher, men statistiken viskar om en tysk som är ojämn i sina insatser. Bläckfisken har dock en djävulsk straffräddningsprocent. 12 av 30 straffar, 40 procent! Det är överlägset bäst i serien.

Frågan är ju förstås om det blir någon match överhuvudtaget. Här i Lund ligger snön tjock, och enligt ryktet är läget än värre på Österlen. Jag pratade nyss med Pandoras lagledare Hans Waller, Pandora har match i Kristianstad i kväll i division 1, men utsikterna till att resan blir av ser inte bra ut. Här är en liten intervju med Waller:

Det ser väl kärvt ut. Det har snöat mycket och nu har det börjat snöa igen. Jag pratade med Kristianstad i går och förvarnade om att vi kanske inte kunde ta oss upp i dag. Vi vill ju inte gärna lämna WO, men samtidigt är det unga tjejer som ska köra vissa av bilarna. Tjejer som kanske inte har så mycket erfarenhet av sånt här väder.

Om det blir match, hur ser utsikterna ut för att vinna den? Ni förlorade hemmamatchen med 22-30.
De är kanske inte så jättestora. Det gäller att vi är med från början. Kan vi spela som vi gjorde mot Farmen (lagets enda seger så här långt) så har vi en bra chans, för Kristianstad är inte mycket bättre än Farmen. Tittar man på serien så är den väldigt jämn, det är bara OV Helsingborg som stuckit iväg.

Det låter då inte som att du är riktigt nöjd med era två poäng så här långt in i serien?
Nä, vi är väl inte riktigt nöjda. Vi gjorde en del bra matcher i början, men med förlusterna kommer dåligt självförtroende. I division 1 är det betydligt tuffare än vad vi är vana vid. Det gäller att gå in med rejält jävlar anamma. Vi måste våga ta en smäll.

Kristianstad-Pandora har avkast 19.45. Ska jag dra iväg en gissning så blir det inget avkast. Kung Bore ligger som en stor, slapp, fet, död, vit man över den skånska slätten. Det är inte värt att riskera livhanken för en handbollsmatch.

Flincken på Sportbladet skriver om Kiels ersättare till skadade Marcus Ahlm – Robert Arrhenius! Om man bortser från orimligheten att det på en månad skulle födas, tränas och utvecklas en en helt ny linjevärldsstjärna i Sverige, var detta förmodligen det bästa som kunde hända det svenska VM-laget. Arrhenius får den bästa träningen och matchningen, och ännu viktigare – ett kvitto på att Kielledningen tycker att han duger i världens kanske bästa lag. Det självförtroende som detta måste medföra kan bli värt mycket för Arrhenius. Å andra sidan medför det lite press. Presterar inte Arrhenius finns det en Niclas Grundsten som gör det. Grundsten gör så här långt en bra säsong Granollers. Och Sävehofs Barud är ju uttagen till World cup i december. Det märks att Staffan-Ola vandrar i ovisshet om sin VM-uttagning på linjepositionen.

Ni som åker på handboll i kväll, ifall det blir någon, kör försiktigt. Själv tänker jag inte riskera att försvinna i en buss på en landsväg mellan Veberöd och ingenting. Det är december och jag vill inte bli ditt spöke, Joakim.

httpv://www.youtube.com/watch?v=c9fmowAwvWQ

Blogg in, blogg out..