Innan Ystads IF:s match mot Guif i söndags tävlade lokalbefolkningen i att baissa sitt eget lag. Jag, och många med mig befarade att Bastis manskap stod inför ett massivt nederlag. Efter matchen blev YA-redaktionen en plats för ett världsrekord. Hade Guinesskommittén varit på plats hade de kunnat konstatera att vi åstadkom flest ordvitsar på namnet Björn Grön per capita någonsin.

Och vi ska prata en del om Björn Grön i dag, men först ska jag introducera och instruera hur dagens blogginlägg kommer att genomföras. Det är ingen väl gömd hemlighet att jag är ett stort fan av Claes Hellgren, expertkommentatorn, före detta världsmålvakten, talaren och inspiratören. Hans parhäst i kommentatorsammanhang - Robert Perlskog – är värd all avund. Därför ska jag för en dag ikläda mig Perlskogs roll, och resten av detta blogginlägg kommer att arta sig som ett samtal mellan mig och Hellgren. Eftersom jag tramsar en del här på bloggen bör det poängteras att samtalet bär ett signum av autencitet – det har faktiskt ägt rum.
Men vi behöver ett soundtrack. Och dagens låtval föll sig helt naturligt.

httpv://www.youtube.com/watch?v=GceFwYv8sZk

Peter: Såja. Claes, jag såg sändningen i teve från matchen Ystads IF-Guif. Det var i sanning en nödvändig seger för YIF. Vad tror du om lagets fortsatta säsong?
Claes: Ja, innan matchen mot Guif såg det oerhört tufft ut, men i och med segern där har man fått en frisläng in i matchen igen. De har ett tufft spelprogram kvar med bland annat Sävehof på hemmaplan, men även de andra lagen runt slutspelsstrecket har svåra program. Drott har ett ännu svårare program än Ystad. Jag tycker ändå att läget ser rätt bra ut för YIF, men kanske kommer det att krävas seger mot Sävehof.

Peter: Under sändningen hörde jag att du öste beröm över niomålsskytten Björn Grön. Du sa bland annat att han har ett av elitseriens hårdaste skott. Som du vet har han ännu inte fått förlängt kontrakt med YIF, kan du inte prata jäkligt länge om denna fråga?
Claes: Jo visst, Peter. Faktum är att jag var på en träning med YIF häromdagen där jag höll i målvaktsträningen. Ofta är det så att man inte vet vem som skjuter hårdast förrän man står bredvid. Jag kan bekräfta det jag sagt innan, Björn Grön är en av de spelare i elitserien som skjuter absolut hårdast och bäst. Han har ett jäkla tryck när han får träff och jag tror att han är med i seriens topp-fem vad det gäller hårdhet. På rak arm kan en topp-fem vara: Johan Jakobsson, Kim Ekdahl du Rietz, Johnny Olsson, Björn Grön och Albin Tingsvall. Men det finns många fler och jag glömmer säkert någon. Ja, man får så klart inte glömma Rickard Lönn. Han är en av mina favoritspelare (Peter: Min med!) och målvakterna i elitserien tycker att han skjuter riktigt äckligt.
I landslaget är det helt klart Oscar Carlén som skjuter hårdast. Det är helt otroligt vilket klipp Oscar har när han får träff. I hela världen veti fan om det inte är Karol Bielecki som skjuter hårdast.

Jo, jag vet att Björn inte har fått förlängt kontrakt av YIF, men jag tror att de har bekymmer i den frågan just nu. Hade jag varit YIF-tränare så hade jag definitivt velat ha Grön kvar i klubben, och jag tror också att det kommer att bli så till slut. Grön är en väldigt duktig rollspelare, man ser att han fostrats i RIK-skola och han kommer med hög fart och mycket explosivitet i satsningarna. Jag ser stora likheter mellan honom och Robert Hedin. Robert växte som tusan när han fick spela med Magnus Andersson som spelmotor, och precis som Hedin är Björn beroende av en mittnia som förstår hur han ska användas. Konrad Rasmussen var väldigt duktig på att sätta Grön i läge och han förstår vilka kvalitéer i Björns spel som ska utnyttjas.

Peter: Men nu är det ett kort uppehåll innan elitserien ska avslutas. I stället ska Sverige åka till Slovakien för möte i EM-kvalgruppen. Kan inte du, Claes, förära denna simpla blogg lite gyllene glans i form av ett utlåtande? Jag vill veta dina tankar vad anbelangar matchen i sig, och uppehåll dig gärna vid en utläggning angående våra krispositioner, högernio och mittsex.
Claes: Absolut, Peter. Jag tror att det blir betydligt tuffare än i VM, där Sverige ju vann med 16 mål. Faktum är att jag tycker att Sverige ska vara jäkligt nöjda om man kommer hem med poäng ifrån Bratislava. Jag tror att förbundskaptenerna är väldigt osäkra på sitt lag just nu, bland annat med tanke på skadeproblemen. Positivt är i alla fall att Jonas Larholm varit otroligt bra både i danska ligan och i europaspelet. Och Niclas Ekberg och Jonas Källman kommer som vanligt att vara bra. På högernio har vi nu Johan Jakobsson och Kristian Svensson. Svensson är en spelare där man vet exakt vad man får, han är en riktigt stabil spelare. Med Jakobsson kan man få lite allt möjligt, men han har högre toppar än Svensson. Får jag ta ut en startsjua till i morgon så ser den ut så här:
Målvakt: Johan Sjöstrand. V6: Jonas Källman, V9: Jonas Larholm. M9: Dalibor Doder. H9: Johan Jakobsson, H6: Niclas Ekberg. M6: Andreas Nilsson. Mitten, bakåt: Tobias Karlsson och Magnus Jernemyr.

Enligt min åsikt borde man spela med Sävehofs Erik Fritzon på linjen framåt, men Ola och Staffan vägrar ju att ta ut honom i truppen, och jag tror faktiskt att de börjar bli lite sura på mig för att jag fortsätter tjata om det. Visst, han är dålig bakåt, men ärligt talat spelade inte heller Gustafsson och Arrhenius särskilt mycket bakåt i VM. Och ska vi vara helt ärliga – hade man bara lyckats få med Marcus Ahlm så hade man sluppit hela den här diskussionen!

Peter: Det brukar jag också säga. Men Ahlm är lite för stark för att tvingas.

Claes: Så är det ju förstås.

Så, där har ni det - min debut som Robert Perlskog. Missa nu inte Slovakien-Sverige i morgon klockan 17.25 på TV10. Ni vet, kanalen med den feta gulsvarta AIK-blobban över halva skärmen.

Blogg in, blogg out..

Malmös restprogram: Redbergslid (h), Guif (b), Hammarby (h), Sävehof (b).
Redbergslids: Malmö (b), Aranäs (h), Drott (b), Kristanstad (h).
Ystads IF:s: Guif (h), Hammarby (b), Sävehof (h), Alingsås (b).
Drotts: Lugi (h), Lindesberg (b), Redbergslid (h), Guif (b).

Kort kan man konstatera att fans med YIF-emblemet vid hjärtat nog hemskt gärna hade sett en seger i matchen mot RIK. Restprogrammet för YIF är en mardröm. De enda hemmamatcher laget har kvar är mot seriens överlägsna topplag Guif och Sävehof. Bortamatcherna ser något bättre ut, men Hammarby är i form och slåss för att slippa kvalspel. Alingsås är visserligen helt ur form men på tre veckor kan den mest negativa kurva erigera.

Även Malmös restprogram innehåller Guif och Sävehof, en förrädisk kombo som i årets elitserie är att betrakta som ett idrottsligt sisyfosarbete. RIK:s restprogram ser klart mest överkomligt ut, och bland de fyra lag som i högst utsträckning är inblandade i streckstriden är RIK de enda som jag i nuläget vågar tippa till slutspel. Resten är som att dra ett nummer ur en tombola.

Spekulationen runt mittniopositionen i YIF till nästa säsong är synnerligen intressant. Gamle Ystadbekantingen Henrik Knudsen ser ut att vilja återvända och det är så klart en klasspelare. Frågan är om YIF är intresserade av både Knudsen och Jim Gottfridsson, eller bara en av dem. Ifall Sebastian Seifert väljer att fortsätta elitsatsningen trots astmatiska besvär blir YIF överbemannade på den positionen. Mitt tips är alltså att endast en av Knudsen/Gottfridsson blir YIF-are.
För jag hoppas att YIF inte tänker fortsätta med fenomenet att spela med två mittnior på plan. Det finns två tydliga exempel i år på att det är en dålig idé: Först YIF själva, kombinationen Konrad Rasmussen/Sebastian Seifert på plan samtidigt är relativt uddlös. I Drott har det nästan gått ännu sämre med Gunnar Steinn Jonsson och nyförvärvet Diego Perez Marne på plan samtidigt.

Handboll är en delikat soppa vars tillagning inte får skötas av för många kockar. Ekvationen ”Duktig spelare+Duktig spelare” slutar inte alltid logiskt med svaret ”Duktiga spelare”. Det är en balansgång mellan hjärna och skotthot som jag inte tycker att YIF och Drott klarat av i år.

Redan i kväll kan YIF hamna utanför topp-åtta, då Drott tar emot Lugi. Ett Lugi helt utan tvång att vinna, man kommer med all säkerhet att bli trea eller fyra och alltså ta med sig två poäng in i slutspelsserien. Det finns uppenbar risk för Halmstadsseger.
Vilket betyder att YIF helst ska kontra med seger i morgon mot Guif. Som denna länk ger vid handen är historiken gällande YIF-Guif tämligen jämn, tyvärr kan det konstateras att de två senaste matcherna slutat med 13- respektive 16-målsförlust för sydskåningarna.
Det gäller för YIF att avsluta på planerade rörelser, inga raggarskott från niometer. Missar man skott som dessa smäller det direkt på andra hållet. Tholin och Zachrisson sticker som för tidiga utlösningar på varsin kant och YIF-arna lämnas perplexa och akterseglade.

Kul att matchen visas på teve, då kan även en stackars journalist som sitter och ruttnar på redaktionen också se på denna presumtivt dramatiska match.

Blogg in, blogg out..

Använd följande youtubeklipp som soundtrack till detta blogginlägg.

httpv://www.youtube.com/watch?v=DIo5QvaJ2yc

Ni kanske tycker att jag dansar runt och sjunger strunt, men det ger jag blanka fan i, för nu är det vår. Från och med denna dag bannlyser jag det vita skit som behagat falla över oss i mängder denna vinter. I dag sjunger jag en calypso till Floras, vårens gudinnas, ära!
Vår innebär halsdukens rekviem, frukost på balkongen och framför allt – slutspel i handboll.

Kommer YIF att vara där? Ja, det ser i alla fall ljusare ut än efter 30 minuter mot Lindesberg. Efter första halvlek i ÖP-hallen gjorde jag i ordning de svarta rubrikerna: ”Förnedrade av jumbon”, ”Bye, Bye slutspel” och ”Fiaskot fullbordat”. Mentalt stålsatte jag mig för ett rendezvous med en furiös Basti Rasmussen i katakomberna, och jag tänkte be Åke Hermansson, materialare i YIF, att iordningställa ett minnesmonument över mig, i händelse av att Basti inte hade gillat mina frågor.

Jag är glad att trion Ola Netterheim, Konrad Rasmussen och Leo Larsson såg till att jag inte hamnade i den positionen. När YIF trappade upp försvarsspelet och packade mot Lindesbergs hot – mittsexan Axelsson, mittnian Aziz, och den mot mitten flyende Warvne, såg gästerna plötsligt ut som den tabelljumbo de är. Intressant var att Basti tog ett snack med Kent-Harry Andersson i halvtid, och var det denna pratstund som bar omedelbar frukt (Basti uttryckte det efter matchen som att de ändringar som gjordes nog hade gjorts även utan hans Kent-Harry-moment) så ser sammarbetet med legendaren Andersson ytterst intressant ut.

Jag tycker att det var extra kul att det var YIF-trion ovan som initierade vändningen. Både Ola och Konrad har jag själv  spelat mycket med och mot, och det är två ytterst sympatiska killar. Och detta säger jag trots att Konrad faktiskt är den direkta anledningen till att jag har en metallplatta i huvudet (sant!). Det är förresten en tämligen amusant anekdot, men be mig berätta den en annan dag.

Ola Netterheim är en kämpe. Han gör det utan finlir men med mycket hjärta. Jag älskade att se hans samarbete med Sebastian Seifert äntligen komma igång. Men som han själv sa, och som jag påpekat innan, mycket beror på att YIF:s skytte var så bra att Lindesberg tvingades lämna Ola ”Butcher” ledig på sex meter. Ibland ser linjespelarna osynliga ut, men det är inte alltid deras fel.
Ola är en kämpe, som sagt var. Men gudarna ska veta att det inte är vackert. Med tandskyddet hängande halvvägs utanför flabben och med planens skitigaste tröja (Ola har genom hela sin karriär haft den överlägset skitigaste tröjan) sluggar han sig fram över handbollsplanen. Den estetiska kvalitén på hans rörelsemönster överenstämmer till 98 procent med daggmaskens. En kollega på pressläktaren (från annan onämnd tidning) uttryckte det väl i halvtid: ”Du, den där Netterheim är ju riktigt bra, men det ser för anskrämligt ut”.

Skönt att handboll är handboll och inte puckelpist eller backhoppning, där stilpoäng delas ut.

Nu ska vi prata om YIF:s målvakt Leo Larsson, och då byter vi soundtrack.

httpv://www.youtube.com/watch?v=90Tueundpyk

Å, dessa minnen.
När Oscar Erixon sköt Leo Larsson i ansiktet på en synnerligen malplacerad straff fick Leo lite av ninjatörtlarnas plattnäsade uppsyn. Och som alla vet heter ju den blåbandade turtlen Leo, eller Leonardo.

För övrigt min favortitturtle som barn, även om jag nu tycker att han är en tråkmåns med överförmyndartendenser. Jag är dock inte i position att uttala mig om Larsson delar även dessa personliga attribut med ovan nämnda ninjapraktiserande sköldpadda.

Kanske har Leo fått spela för lite den här säsongen? Jag vet inte, Jürgen Müller har nog för tillfället en högre högstanivå, men Leos match i söndags var också på hög nivå. Mitt streckräknande gav vid handen en räddningsprocent en bit över 50 procent. Men som Basti sa: ”Vi kan inte bli så jäkla kaxiga för att vi slår jumbon på hemmaplan”. Kanske måste Leo visa samma kvalité även mot andra lag för att aspirera på rollen som förstemålvakt.

Fighten runt slutspelsstrecket är raffinerad.
6. Malmö        29
7. Ystad           27
8. RIK               25
9. Drott            25
10. Aranäs        23
11. Kristianstad 22

Med sex omgångar kvar är YIF på sjunde plats, men på bara en omgång kan man hamna utanför slutspel, och på tre omgångar kan man hamna i kvalserien. Uppgörelsen med RIK  på bortaplan i morgon blir otroligt viktig. Göteborgarna mår nog bra efter den dramatiska upplösningen på matchen mot H43, där man vände underläge med ett mål och mindre en minut kvar att spela, trots att att Lundalaget hade bollen!
Å andra sidan har YIF goda utsikter att vinna, bara Netterheim fortsätter att åla som en daggmask och Larsson fortsätter att rädda med ansiktet.

Blogg in, blogg out..

IFK Ystad håller sannolikt på att förlora Jim ”Gud” Gottfridsson. Trots att klubbchef Pelle Larsson var så säker på att Jim skulle stanna i klubben även nästa år att han nästan lovade det i en artikel jag skrev i slutet av förra året: ”Skulle vi gå upp i elitserien kommer Jim att spela för oss, så är det bara”.
Nu verkar det som att Jim Gottfridsson oavsett IFK:s allsvenska öde kommer att flytta på sig.

Det 18-åriga spelgeniet är förstås upp över öronen proppmätt på att bli punktmarkerad. I de senaste matcherna har Jims offensiva fysiska ansträngning varit fullkomligt ekvivalent med att ligga i soffan och utforska luddterrängen i sin egen navel.
Angående Jims situation i allsvenskan kan man titta på saken ur två perspektiv. Man kan tycka att det är för sorgligt att övriga lag är så utan stolthet och dåliga att de inte kan spela mot IFK på ett normalt tittarvänligt sätt. En punktmarkering i handboll är som att se på en nerladdad  film (som någon lightkriminell kompis laddat ner förstås) och plötsligt se skärmen fyllas av texten: ”This is the property of förbannat mäktigt amerikanskt filmbolag”.

Å andra sidan är det ju förstås så att resterande IFK-spelare inte är tillräckligt bra för att klara sig utan sin spelmotor. Med Viktor Sandberg i laget fungerade det, men allt fler lag börjar nu se skönhetsfläckarna på årets IFK Ystad. I de avslutande matcherna i allsvenskan bör det väl närmast betraktas som tjänstefel av en tränare att inte beordra punktmarkering på Gottfridsson från start. Det är tråkigt och kanske fegt, men det är samtidigt effektivt och ett utslag av ren självbevarelsedrift.

IFK går efter förlusten mot Tumba mot ett kvalspel mot tre elitserielag, i nuläget Kristianstad, H43 och Hammarby. Utsikterna för ett allsvenskt lag att lyckas i detta kval är…hmm…försumbara. De tre elitserielagen är helt enkelt för bra. Jag blir dock gärna överbevisad och överraskad.

Konrad Rasmussen ut ur truppen, liksom formtoppade Björn Grön. Ett hål vidgar sig i kommande säsongs Ystads IF, ett hål som alldeles säkert är format som en Jim Gottfridsson. Ystads IF ligger förstås bra till när Gud då förmodligen signerar ett elitseriekontrakt för nästa säsong.

Ett Ystads IF som bevisligen börjat hitta lite rätt. Jag var på plats i hallen och bevittnade ett försvarsspel som stundtals var lysande. Jag vittrar kommande legendstatus på mittblocket Linus Rasmussen/Linus Nilsson. De kan mycket väl bilda mittlås i klubben i fem år till och jag ser i mitt huvud hur gnällgubbar i Ystad om 50 år pratar om svunna handbollstider: ”Det var bättre försvar förr. Jag minns när Linus och Linus härjade på 10-talet”.

Det som gladde mig mest i övrigt var ett bekräftande på att YIF klarade att hantera en match där kantspelarna blev utan lägen. IFK Kristianstads taktik var neonlysande självklar – att skära av Philip Nilsson och Pierre Hammarstrand från kantlägen. Med en nyckelmakare som Sebastian Seifert kan förstås även sådana lås öppnas, men största anledningen att YIF löste gästernas taktik var Björn Grön. ”BG” visade vilken duktig handbollsspelare han är (och att han kanske borde ha fått fler chanser tidigare under säsongen) och sköt sju sjukt sköna mål.

Med sitt oförlängda kontrakt gjorde han reklam för sig i bästa sandwich man-anda. Budskapet var tydligt: ”Jag gör nytta”.

Ett annat budskap som kom allt annat än subtilt i helgen var svensk klubbhandbolls status i internationell konkurrens. Danska ligans tabellsjua, Kolding, förnedrade svenska ettan Sävehof. I halvtid stod det 21-11 till danskarna. Att Partillegänget putsade siffrorna i andra halvlek till 33-27 kan till 97 procent tillskrivas dansk avslappning och lättja.

Stefan Albrechtsons vision om en svensk proffsliga som är Europas tredje bästa om fem år känns astronomiskt avlägsen.

Fast jag måste understryka att Sävehof i mina ögon gjort ett ganska tafatt intryck i årets Champions league. Man har sagt att man är där för att lära, men någon gång måste man fan visa att man lärt sig någonting. Man måste vara bättre än att bli förnedrade av danska ligans nummer sju.

För att göra en jämförelse kan man säga att dansk handboll även fortsättningsvis gör med svensk handboll som Arne och Alfred gör med de stackars korna i briljanta komedin Blinkande Lyktor.

httpv://www.youtube.com/watch?v=B5IpVVhKrd4&playnext=1&list=PL1192635E100FD634

Blogg in, blogg out..

Jag noterar att spelarna i Ystads IF verkar trivas alldeles ypperligt i Halmstad Arena. Segerscenerna utanför omklädningsrummet var närmast av SM-guldmått, och Leo Larsson bars genom korridorerna i en kungastol. Varför det var just Leo som bars vet jag inte (noll sekunder på plan). Antingen var det en ironisk handling eller också hade det en internkomisk poäng som jag inte är insatt i nog för att förstå. En sak förstår jag dock – spelarna i Ystads IF verkar trivas alldeles ypperligt i Halmstad Arena.

Kanske trivs de av rena chocken att plötsligt slippa andas in möglig luft, eller för att de får chansen att trampa ett golv som inte sviktar som en trampolin under en proppmätt Jabba the Hut. Kanske är det därför de skaffat sig som vana att vinna i Halmstad.

Det blev ju onödigt spännande då Philip Nilsson valde att ta ett knorrläge med alldeles för många sekunder kvar att spela. När jag efteråt pratade med Philip kom vi överens om att det faktiskt är lite märkligt att man inte kan ha en spelklocka på båda kortsidorna av planen. Han hade ingen aning om hur mycket tid det var kvar.

Nu gick det bra ändå, och Philip var en av de stora anledningarna till att det gick just bra. Han och Pierre Hammarstrand förvaltade sina kantlägen på utmärkt sätt.
Jag tycker fortfarande inte att YIF:s grundspel fungerar. Mot Drotts utgrupperade försvarsspel blev lagets ytternior alldeles för fega och uddlösa (tre mål totalt av herrar Grön, Thynell och Hansen), och fortfarande har YIF svårt att skapa lägen för linjespelarna. Och i första halvlek var det faktiskt så, att var Sebastian Seifert ute på bänken för en session med syrgastuben, då gjorde YIF inte mål.

Jag måste emellertid beundra hjärtat, med vilket de för dagen blåklädda gästerna spelade. Glädjen och engagemanget är vid dags dato oändligt mycket mer omfattande än vad det var under Pelle Källs tid. Under en het period av andra halvlek studerade jag samspelet mellan en till bänken rusande Konrad Rasmussen och hans far Basti. Den senare såg ut att mer eller mindre vara i begrepp att utsudda sin son från jordens yta.

httpv://www.youtube.com/watch?v=6rNuP674T0w 

Sekunden senare ser jag dock Basti välja bort strypgreppet, lavetten och pungsparken för att i stället ge sonen en kram och en klapp på huvudet. Och jag som förberett mig för en roll som nyckelvittne i en familjetragedi fick i stället bevittna Den Stora Kärleken. Årets YIF har kanske inte det stora spelet, men tar sig laget till slutspel på kärlekens vingar står jag först i kön att applådera luftfärden. Det finns inget vackrare.

Noterat i Halmstad
* Mange tak till den vänlige herre från Varberg som iklädde sig rollen som min ciceron och lotsade mig från Halmstad central till arenan. Utan honom hade jag fått referera flödet i Nissan och djurlivet däri i stället för handboll.

* Ola Lindgren var en av de dryga 1800 på läktaren. Vem på plan var närmast en plats i Olas blågula familj? Philip Nilsson om ni frågar mig. Detta trots att han tog ett idiotläge samt hade den dåliga smaken att lobba en straff en meter över mål.

* Basti Rasmussen var imponerad av Halmstad Arena. ”En sån här skulle de byggt i Ystad. Den behöver inte vara så här stor förstås, men den är verkligen fin”.

* Ola Netterheim är skyldig mig en tjänst. Utan mig är det mycket möjligt att hans mage hade prytt bilden intill mitt matchreferat i tidningen. Fotografen hade plåtat en bild på Ola där han utförde en avancerad rörelse som liknade lika delar handboll, Kung fu och rövlappsrace, och där han blottade merparten av bukpartiet. Fotograf Sjöberg från Halmstad tyckte att bilden var frän, och det gjorde väl jag med, men av respekt valde vi en annan bild. Det håller inte att Ola hänger ut sin lekamen till allmän beskådan. Karln är ju gift och gjejer.

* Drottränaren Ulf Sivertsson var, precis som jag, tämligen besviken på domarna. ”Vad håller domarna på med? Varken våra eller Ystads linjespelare gjorde något konstigt, ändå blev de avblåsta för felaktiga spärrar hela tiden. De blåser i var och varannat anfall och publiken fattar ingenting. Och inte vi i heller”.
Konklusion: Regeln med hårdare bedömning på linjespärrar måste tittas över.

* Drotts nye slovenske mittsexa Mihael Gorensek kommer att bli ett mycket nyttigt tillskott för Halmstadlaget.

Aftonbladet skriver om att Sveriges bronsmiss gav lättare OS-kvallottning, och åter får uttrycket ”inget ont som inte för något gott med sig”  extra tyngd. Sverige måste bli minst tvåa i kvalgruppen som kommer att bestå av: Sverige (värdar), Kroatien, tvåan i asiatiska mästerskapen (typ Japan) och trean i panamerikanska mästerskapen (typ Chile). Missar Sverige den chansen kan de börja spela boule i stället.

Blogg in, blogg out..