Hej, hej, hälsar jag er, kära bloggläsare, denna dassiga fredag. Dagen är grå men mitt nyss druckna kaffe var välsmakande och jag är vid gott humör. Tänkte lägga några minuter och ord på att kommentera Ystads IF:s trupp anno 2013/2014 – då den anses vara spikad. Ty, den i sammanhanget klassiska frasen ”Den sista pusselbiten är lagd” står att läsa på lagets hemsida och då får man naturligtvis tro på det. Hur ser den då ut?

Vänstersex:  Hampus Andersson, nyförvärv från IFK Ystad , Gabriel Andersson. Vänsternio: Andreas Thynell, Julius Martinsson, Lukas Nilsson, upplyft från YIF U.  Mittnio: Mikkel Ibsen, nyförvärv från Sönderjyske, Linus Nilsson, Oscar Zareba, upplyft från YIF U. Högernio: Mikkel Sjöberg, nyförvärv från Ringsted, Jakob Nygren. Högersex: Pierre Hammarstrand, Gustav Thulin, Anton Andersson, Kristoffer Olsson. Mittsex: Martin Bager, Herman Hugosson. Målvakter: Fredrik Ohlander, Leo Larsson.

Kommentar: Det känns spontant som en relativt stark trupp, sagt av mig med reservationen att mina empiriska erfarenheter av de båda Mikklarna är begränsade. Den innevarande säsongens viktigaste spelare, Jim Gottfridsson, flyktar och nestorn Sebastian Seifert blir assisterande tränare. Ersättare på mittnio blir uppflyttade Oscar Zareba och Lukas Nilsson (kanske mer v9), samt Mikkel Ibsen.

Ibsen, Ibsen,  who the fuck is Mikkel Ibsen?
190 centimeter, 83 kilo. Faktiskt en riktig lättviktare om man jämför med andra niometersspelare och särskilt om man tittar på hans proportioner i  kroppskonstitution i förhållandet längd och vikt. Det sägs att han har snabba fötter – då varken Gottfridsson eller Seifert (av äldre, tyngre modell) gjort sig kända för just detta – borgar förvärvet av Ibsen för ett lite annorlunda spel nästa säsong, något jag tycker känns lovande. Vidare ligger Ibsen på plats 33 i danska skytteligan, som näst bäste målskytt i sitt Sönderjyske som placerade sig som lag nummer åtta i den danska ligan. Då jag tror att den danska ligan av i dag övervärderas en aning skulle jag tro att Sönderjyske och Ystads IF är jämbördiga i kvalitet och således blir min generaliserade bedömning att Ibsen är ett bra nyförvärv. På papperet i alla fall.
Liknar Mikkel på något sätt sin namne Henrik lär han även vara en jävel på att skapa dramatik.

Lukas Nilsson kommer att få mycket mer speltid nästa säsong än vad han fick denna, och sanna mina ord – han har alla förutsättningar för att bli en sensation. Det viskas dock lite svagt om att han har ömtåliga knän, och det skulle väl i så fall vara det enda som talar emot att Nilsson får ett veritabelt genombrott i september.

Förvärvet av Mikkel Sjöberg känns även det som ett bra sådant. Att man byter Palle Hansen mot Sjöberg rakt av ger på papperet pluspoäng då Sjöberg blev trea i danska skytteligan. Ett byte gör man även på vänstersex där Philip Nilsson lämnar och Hampus Andersson tillkommer. Det är ovisst om detta byte redan nästa säsong är en plusvariant för YIF men på sikt bör det bli det. Hampus Andersson framstår som superseriös och hans fysik tillåter en mer mångfacetterad vapenarsenal i det offensiva spelet. Att han aldrig kommer bli lika stark som undertecknad i knäböj är att betrakta som en parentes i sammanhanget, för vem kan begära det? Här hade jag lagt in en ”smiley” ifall jag sysslat med sådant mög, vilket jag givetvis inte gör.

Truppens svagheter är även fortsättningsvis högerkanten. Eller, inte nödvändigtvis svaghet, men definitivt frågetecken. Vi vet att Pierre Hammarstrands kolasnöre (hälsena) small nyligen och att han blir borta länge. Vi vet också att när han väl är återställd är han inte att räkna med som en spelare som spelar alla matcher. Gustav Thulin är vad jag förstår nära comeback men med ett skademässigt track record som Thulin har är det bäst att skynda långsamt och ha låga förväntningar. Samma sak med Kristoffer Ohlsson som drabbades av samma knäskada, och detta innan han egentligen slagit igenom. Anton Andersson är i nuläget den enda högersexan som inte hemsöks av ett skadespöke och det känns lite oroande.
Man kan också oroas över positionen mittsex. Vad händer om Martin Bager blir skadad? Eller, är det månne så att Martin Bager – detta pansarobjekt – saknar de fysiologiska bristerna som krävs för att bli skadad?

Som vanligt när saker händer i föreningen Ystads IF får det konsekvenser för stadens andra stora handbollsklubb. Hampus Andersson var en av IFK Ystads bästa spelare, men sannolikt är tappet av båda målvakterna betydligt kännbarare. Niklas Kraft går till Sävehof och Torbjörn Jacobsson till en annan elitserieklubb, vad jag vet är det inte officiellt vilken än, men skulle jag dra i väg en gissning så känns H43 eller möjligtvis Malmö rimligt. Malmö för att han bor där, H43 för att hans tränare den gångna säsongen, Robert Andersson, just gått den vägen. IFK Ystad får börja om igen och de ekonomiska medlen är väl även fortsatt små. I nuläget håller truppen låg till medellåg allsvensk klass.

Kvalserien är I PRINCIP avgjord. Som många uppmärksammat redan är kultlaget Rimbo redan klart för eliseriespel nästa säsong – vad var oddsen på att kvällstidningar skulle rubricera Rimbos bedrift som ”Handbollens Åshöjden”? – men det mesta talar för att även Malmö och Önnered blir elitserieklara under helgen. Totalt sett byter vi alltså ut tre lag till nästa års serie, och upp kommer Rimbo, Önnered och H43. Med tanke på hur bra de allsvenska lagen hävdat sig mot de elitseriemässiga framstår H43:s promenad igenom allsvenskan som oerhört imponerande. H43 kan vara ett slutspelslag redan nästa säsong. Rimbo är så klart inget annat än en ganska osannolik framgångssaga, nästan i klass med Ljungskile på fotbollssidan. Orten har drygt 4600 invånare och nästan allihop heter Tollbring i efternamn. I handbollslaget kör man hemvävt till 100 procent och fortfarande heter de flesta Tollbring. De ekonomiska musklerna är små och klubben sköts med ideella krafter. Det är orimligt att situationen ska hålla i längden men som ett- eller möjligtvis tvåårigt gästspel ska det bli enormt underhållande att följa. Mer än ett gästspel lär det inte bli men de får gärna överbevisa mig.

Önnereds HK är en mer klassisk handbollsklubb i Sverige, nummer 14 i maratontabellen och med en gedigen ungdomsverksamhet både på pojk- och flicksidan. Mitt tydligaste minne av Önnered är från mitten av 2000-talet och en allsvensk match där jag av min tränare (Stefan Nilsson eller Robert Hedin) huvudlöst gavs ansvaret att skjuta en straff på före detta RIK- och landslagsmålvakten Peter Johansson. Jag siktade på att skjuta stenhårt mellan benen men slant i skottet och prickade Johansson i de abdominala trakterna. Missen i sig var så klart en besvikelse men även det faktum att den ringa kraften i skottet inte ens föranledde Johansson att dra efter andan. Jag la inte fler straffar i allsvenskan.

Malmö har mer besvär än väntat att fixa elitserieplatsen och jag tycker att det slår fast vad jag spekulerat i hela säsongen – Malmö har inte trupp till att vara bättre än streckdansare.

Roligast just nu

Ranchchipsen är tillbaka! Om det på en tiogradig skala var en sjua att Rimbo blev klart för elitserien är Ranchchipsens historiska comeback en tolva. Då jag la det första chipset på min tunga och lät den milda men distinkta kryddningen absorberas i min mun färdades jag i 15 år i tiden; till det ögonblick jag satt i soffan hemma hos min barndomskompis Tomas, vi såg på b-rullen ”Dark Angel” (Dolph!!!) och åt givetvis ranch. Jag minns ljuset från den dagen som genom en slöja gulaktigt, så som världen ter sig efter att man kisat mot solen. Efter filmen gick vi ut och spelade pingis i hans garage på ett jävligt oförstört sätt.

Mitt 2013-årsjag åt chipsen till Roy Andersson-filmen ”Giliap” och det vill jag se som en hälsosam kulturell personlig utveckling. Giliap höll inte riktigt ranchchips-standard men var ändå mycket underhållande. Som en avslutning på detta blogginlägg länkar jag till en annan Roy Andersson-film – ”En Kärlekshistoria”. Scenen är förmodligen den starkaste som filmats i Sverige. Jag har säkert länkat till den förut men då var det alldeles för längesedan.

Blogg in, blogg out..

Sitter här och varvar ner efter en hektisk helg. Det har varit idrottsgala i Ystad och jag var faktiskt där. När min chef frågade om jag ville jobba med idrottsgalan sa han: ”Ja, jag vet ju att det inte är din kopp te”, men hur spot on det uttalandet än var måste jag säga att det var trevligt. Adde Malmberg var klockren som konferencier (även om homokopplingen till brottning kändes lite daterad) och det mesta kändes överlag proffsigt. Och som den positiva natur jag är ser jag de aspekter som galadeltagandet renderat som något roligt – jag kallas numera ”Gala-Peter”, eller varför inte ”Mingel-Peter” och jag har under helgen fått lära mig både systematiseringen i den kinesiska zodiaken och vem Sara Li är. Vilken kunskap jag värderar högst låter jag förbli en förborgad hemlighet.

Handbollen blev dubbelt belönad på galan. Jim Gottfridssons genombrott i landslaget belönades med priset ”Bästa manliga idrottare” och alla Ystads bidrag i handbollslandslagets OS-silver belönades med priset ”Årets ambassadörer”. Båda utmärkelserna kändes för mig ganska givna. Jim Gottfridsson sa i intervjun efteråt att han själv trodde på Peder Fredricson, men det kändes ärligt talat som lite koketteri i ödmjukhet.

Jesper Lindgren höll kanske det bästa tacktalet under kvällen där han i spelarnas frånvaro ville hävda att det aldrig hade blivit något OS-silver utan hans och Bosse Nilssons medverkan. Och även om han skämtade – kanske hade han rätt, i efterhand är det omöjligt att dissekera en prestation och se exakt vad som betydde exakt hur mycket.
Fredrik Petersen kunde inte närvara men underhöll via ljudinspelning. Han sa att det var roligt att bli utsedd till ambassadör till slut…med tanke på den något kurviga och struliga vägen till toppen han tagit. Ett tag var ”Piddårsen” ganska oambassadörig.

Martin Bager och Jim Gottfridsson satt och mös på scenen även om den förstnämnde såg ut att häpna vid åsynen av den klara vätska som serverades vid de nominerades bord. Vi svenskar kallar den ”Ramlösa” men danske Bager såg ut att tänka: ”Fest och gala och de jävlarna har inte ens anständigheten att ställa fram en Tuborg.”

Kul för Jim Gottfridsson att få andra frågor än de som ställts till honom den senaste veckan, de som handlat om hans besök i Tyskland och hans ”avstängning” som inte var en avstängning i matchen mot Aranäs. Mats Engblom var noga med att poängtera att det inte handlade om en avstängning, men ärligt talat: tar man inte ut lagets viktigaste spelare i en viktig bortamatch så är det blott och bart hårklyveri huruvida man kallar det avstängning, ickeuttagning eller något annat. ”Jim mår inte bra”, sa Basti Rasmussen. ”Jag mår jättebra”, sa Jim. Såvida Basti Rasmussen inte har läkarlegitimation får man nog ge Jim mandat i frågan, och ja, ni förstår kanske att jag inte anser att YIF skött saken på absolut smidigaste sätt. Därmed inte sagt att jag inte tycker att ”avstängningen” var ett adekvat straff för att ha uteblivit från jobbet. Jim tillhör fortfarande Ystads IF och bör följa klubbens regler.

Men ni som, liksom jag, såg matchen mot Aranäs såg hur kostsamt det höll på att bli. Man var alltså hyfsat nära att tappa tolv måls ledning på en halv halvlek mot seriens näst sämsta lag. Och YIF:s problem består: ytterniorna kan vara fenomenala i 45 minuter men osynliga när det väl gäller. Är det trötthet eller mentala blockeringar? Jag vet inte. Däremot kan jag tycka att det vore vettigare att försöka spela in en spelare som Oscar Zareba ännu mer i stället för supertalangen Lukas Nilsson. Nilsson har sannolikt större förutsättningar att bli en världsstjärna än Zareba, men den senare representerar ett spel som YIF saknar i nuläget. När Hansen och Thynell tröttnar blir YIF lättläst och man har, som jag påpekat innan, inte riktigt materialet att förändra grundspel.

Jag såg IFK Ystads match mot OV Helsingborg i lördags och njöt i fulla drag av underhållningen. För det blev, med viss hjälp av pipförsedda herrar, en spännande match. Målvakten Torbjörn Jacobsson var den avgörande faktorn med sina typ 55 procent i räddningar.
Det som är tydligt med IFK är att de allteftersom säsongen gått blivit allt mognare i matchernas slutskeden. I början av säsongen stirrade spelarna upp sig när det började brännas. Nu är man kallare och gör färre tekniska fel. Erik Ahl gjorde ett mycket fint inhopp med fyra viktiga mål i andra halvlek, det sista på knorr. ”Otroligt, jag har aldrig sett honom knorra förr och så gör han det i det avgörande läget. Det säger en del om vilket självförtroende spelarna börjar få”, sa tränare Robert Andersson efter matchen.

Man börjar verkligen få rätt på defensiven i och med att Philip Henningsson gått in och blivit bekväm med rollen som defensiv trea i försvarsspelet. Robert Andersson kallar Henningsson för sin nye ”Försvarschef” och Henningsson visade varför mot OV.
Både spelare och ledare pratar om att man vill utmana om kvalplatserna till elitserien, och det är fint och så, jag är bara rädd att IFK Ystad hittade tryggheten och sitt spel några omgångar för sent för att på allvar utmana de bästa lagen.

I tidningen kallade jag ett par av Hampus Anderssons mål för ”utomjordiska”. Hans fysik är enorm, han skjuter som en dyngskytt i Bundesliga och hoppar så högt att luggen kittlar Gud (den andre Gud, den i himlen varande)  i arslet. Jag kan tycka att man borde testa att spela honom lite mer på nio meter. Det kan gå långa sjok av matchen utan att Andersson får bollen och under de perioderna är hans talang bortslösad.

Blogg in, blogg out..

Inför Slaget i Malmö kände jag det som att Ystads IF var kraftigt på gång, och i en halvlek fick jag känslan bekräftad. Efter den halvleken har YIF presterat tre halvlekar som signalerar att laget inte kan utmana den absoluta toppen i elitserien. Inte just nu i alla fall.
Jag såg inte matchen i Kristianstad i går men jag kan av rapporterna att döma dra slutsatser som pekar åt samma håll som jag varit inne på den senaste tiden.
1. Sebastian Seifert orkar vara en elitseriestjärna i ungefär en halvlek.
2. Jim Gottfridsson orkar vara en elitseriestjärna en hel match, men är tyvärr ensam om detta i YIF.
3. Ansvarstagandet från övriga niometersspelare är inte på den nivå som krävs för guldstrid.
4. Fredrik Ohlander tar lite för lite bollar.

I mitt förra inlägg yttrade jag viss skepticism angående publiktillströmning, i det fallet till Slaget i Malmö. I fallet Kristianstad behöver sådant inte diskuteras – nästan 5000 människor bevittnade Skånederbyt. Denna tillströmning, spelarna, serieledningen – det är inte konstigt ifall Kristianstadsborna börjar snacka SM-guld. Som det ser ut nu kan skåningar hysa gott hopp om det första skånska SM-guldet på över 20 år (i herrhandboll då, förstås). Detta ju eftersom att Lugi är tvåa i serien efter segern mot Drott.

************************************************

Jag såg inte derbyt i Kristianstad, däremot var jag på handboll i Lund i torsdags och såg IFK Ystad förlora mot allsvenska seriesuveränen H43. IFK höll jämna steg med ”Blåklockorna” fram till sista tolv minuterna, då hela rasket raset – tio i röva, blev det till slut. Jag har inte sett överdrivet många matcher av IFK i år men jag har förstått att sista tio minuterna är ett problem man brottas med. Att man kanske inte har den lugne, rutinerade niometersspelaren som bara genom uppsynen och lugn bollbehandling kan verka sederande på resten av laget. Nu studsade ungdomarna runt som uppåttjackande ravesmurfar när det egentligen borde varit H43 som var skärrat.

IFK:s spel fungerade bäst när Per Ögren spelade på högernio. Han är den som kan dra iväg skott från längre distans, men när han dunsade i golvet i andra halvlek (något måste gått sönder, antingen i Per eller i golvet) tappade IFK konceptet.
Även André Olsson har kapacitet att skjuta från längre håll men han blev Zoranierad  (av Zoran Roganovic då, förstås) redan i första halvlek. I ett av Andrés attackförsök stoppades han brutalt av en Zoransk dubbel – en hand i ansiktet och en i klockrike. Hade man tittat noga (vilket absolut inte är min uppgift) kunde man kanske sett att ”Zorro” ristat in ett ”Z” – precis som sin mexikanske maskerade namne – i André. Ett i pannan och ett i scrotum.

Det är trevligt att se på IFK, på den ungdomligt frejdiga handbollen och på de skolade och tekniska spelarna, men det känns som att något fattas i årets upplaga för att på allvar utmana om högre placeringar. Förlusten mot H43 var lagets femte raka match utan seger.
Några tankar till angående IFK-matchen.
* Härligt citat av Hampus Andersson efter matchen, då jag frågade om hans känsla. ”Det känns piss. Nä, skriv inte det förresten – det känns skit”. Ja, det är ju skillnad på avföring och avföring. Jag publicerar hela uttalandet eftersom jag tycker att det är harmlöst och eftersom att Hampus ytterligare en gång hånade mig angående att han slagit mitt all time-rekord i knäböj på handbollsgymnasiet. Då är han bevisligen en stark man, och får tåla det.
Angående piss och skit och allehanda andra exkrementers existensberättigande i journalistiska texter får vi ta den debatten en annan dag. Jag vet att jag har en meningsmotståndare, låt oss kalla honom Greger och låt oss anta att han bor i Osby, som tycker att jag utbildar ungdomen i det förfärliga språkbruket. Jag ska inte säga att jag pissar på den åsikten men vi skiter i den för tillfället.
* Inför matchen var en av mina största funderingar, förutom frågan ”Kommer det att finnas gifflar i pressrummet?” den här: ”Kommer Oliver Andersson att flippa på sitt första skott?” Jag tog här brutalt fel då Oliver flippade först på sitt andra skott. Hans första skott var en straff som jag förvisso inte vill klassa som flipp, även om den bar många av flippens egenheter, då den var relativt lös och flög i riktning över målvaktshuvudet. Låt oss kalla den en flippens brylling. Kontentan är att jag kanske tycker att Oliver Andersson borde satsa på fler överraskningsmoment i sin avslutsrepertoar.
* Alldeles för få bollar på Joseph Azizi. Spelarna med elitserierutin måste få ta mycket ansvar. Man kan lägga skulden både på Joseph själv och på niometerspelarna som inte får in bollarna. Mitt intryck är att IFK Ystads niometersspelare var lite, lite fega, och inte kom så nära att man kunde stoppa in bollarna till Azizi.
* 745 betalande i Fofs Arena får väl ändå betraktas som en tämligen anständig siffra, även om stämningen inte kulminerade förrän i andra halvlek då en av domarna ramlade på vad jag antar var en svettfläck. Ahh, denna fysiska humor…

Här är förresten lite mer fysisk humor – på kortväxtas bekostnad.

* Efter matchen fick den samlade journalistkåren ( vi var två personer, stinna på saffransgifflar) vänta i drygt 30 minuter på tränare Robert Andersson. ”Knirr” är ökänd i handbollssverige för att ha de längsta genomgångarna med laget efter matcher, men det här var nästan bisarrt. Det här är egentligen inte att betrakta som kritik, för kan det finnas något bättre än att i 30 minuter få direkt feedback från en människa med 139 landskamper? Jag är inte heller bitter, för trots att det var en lång väntan hade jag relativt gott om tid till deadline och dessutom var ”Knirr” sitt vanliga trevliga jag när han väl kom ut – jag har bara en liten fundering angående spelares mottaglighet efter 60 minuter då man fysiskt tagit slut på sig själv. Går informationen in i ungdomarna? Har Andersson ens hunnit formulera sina tankar rätt på den lilla tidsrymd som förflyter den tid det tar att förflytta sig från planen till omklädningsrummet? Själv var jag inte mottaglig för mycket efter en urladdning på handbollsplanen. Jag funderade mest på huruvida jag behövde kräkas eller inte, och lite senare på vad jag skulle komma att äta. Men så blev jag inte värst mycket att hänga i julaträt heller.

***************************************

Torbjörn Klingvall begick debut som förbundskapten för damlandslaget i går, och 22-24 mot vice världsmästaren Frankrike var absolut godkänt. Försvarsspelet såg i stunder lika briljant ut som vanligt (Sabina Jacobsen kan verkligen bli något, där i mitten) och framåt gjorde Sverige sina mål trots att man matchade typ hela bänken. Turneringen Möbelringen Cup (FANTASTISKT namn) rullar vidare i dag med match mot Norge, men den kan man inte se så vida man inte pröjsar en summa för TV4 Sport Extra. Jag tycker att TV4 är en utsugarkanal.

Blogg in, blogg out..

Jag har tidigare pratat om det resultatmässiga undantagstillstånd som kan råda i ett tidigt skede av en serie. Med elva omgångar av elitserien spelade tycker jag att vi kan avlysa detta tillfälliga tillstånd och börja peka på trender som kan vara hållbara. YIF:s seger över Skövde var för mig inte bara ett tydligt bevis på att laget nu fått ordning på grejerna, det var också en arkebusering av ett sexårigt bortaspöke. Sedan YIF gjorde comeback i elitserien 2006 har man bara tagit en enda poäng i Skövde – segern i går talar därför med stora ord. Och den talar både om YIF:s och om Skövdes kapacitet.

Tätkvartetten efter elva omgångar är som följer:
Kristianstad
Lugi
Guif
Ystads IF

Inget av lagen är någon jätteskräll men Kristianstad och Lugi har spelat lite över min förväntan. Kristianstad ser otroligt stabilt ut, medan Lugi hittills har haft den högsta högstanivån. Guif gnetar på på ett sätt som alltid kommer att sluta med ett SM-silver eller SM-brons (så känns det) och Ystads IF har än så länge varit mer ”Swinging Lugi” än Lugi själva. Men YIF kommer att stabiliseras ytterligare och jag är tämligen säker på att laget behåller en fjärde-femteplats (eller bättre) ända fram till våren.
Skrällen så här långt om man talar toppstrid är väl att Sävehof inte är där. Det kommer de snart att vara. Det känns som att Sävehof förlorat och förlorat och förlorat och ändå är de bara en poäng bakom YIF. Det känns dessutom som att jag klagat och klagat och klagat på att Kristian Bliznac inte kommer in i Sävehofs spel, och ändå ligger han trea i skytteligan med fullt godkända 51 i skottprocent. Det bådar i sanning illa för alla andra berörda motståndsparter.

Annat att notera om skytteligan
* Martin Bager leder den. YIF:s linjebjässe snittar nästan sex mål per match och har en skottprocent på 78. Av topp 50-spelarna överträffas han endast av Sävehofs kantvirtuos Victor Fridén (80) och Skövdes linjespringare (eller linjelunkare) Erik Hagelin (84). I sammanhanget tycker jag att det är minst lika viktigt att notera skottprocenten som målen.
* YIF (som för övrigt är seriens målgladaste lag så här långt, om vi lyckas förtränga att Sävehof egentligen inte gjorde noll mål mot Alingsås i det där Bliznac-debaclet) har två spelare på skytteligans topp 5. Jim Gottfridsson snittar fem mål per match och har skottprocenten 52. Jag brukar säga att niometersspelare bör ha över 50 i skottprocent för att riktigt trivas med sig själva. Jag brukar också använda Oscar Carlén som måttstock för att avgöra när en skottprocent är riktigt jävla bra. Då Oscar spelade i elitserien hade han ofta en skottprocent runt 60, vilket är sällsynt bra för en niometersspelare.
* Därför är det värt att notera att Lugis Johannes Hippe efter sex spelade matcher ligger på plats 19 i skytteligan med en skottprocent på 61. Svindlande. Norrmannen har ett överlägset målsnitt än så länge men låt oss påminna oss själva om att Hippe, till skillnad från de flesta andra, kanske fortfarande befinner sig i ett undantagstillstånd. Elva mål i går mot Malmö tyder dock på att formen är fortsatt god. Hippe låter förresten nästan som Hippo, vilket betyder flodhäst. I yttre attribut betraktat upphör emellertid likheterna. Skönt för Hippe.

Veckans hiss
Har utan tvekan varit Drott. Inte av mig dock. SVT-teamet, med Magnus Grahn och Martin Frändesjö i spetsen, tror så smått på SM-guld för hallänningarna, men här tycker jag att vi får hejda oss lite. Drott ser bättre ut än jag trott, men fortfarande finns fem-sex lag som ÄR bättre. Dessutom tror jag inte att målvakten Robert Bladh riktigt är uppe på den nivå som krävs för att utmana om SM-guld. Och när vi ändå snackar hiss och målvakter bör Leo Larssons namn nämnas. Så här långt tvåa i räddningsprocentligan (43, mycket bra) och man skulle kunna säga att han överglänst Fredrik Ohlander med elva omgångar spelade. Det finns mer att hämta av Ohlander, men man ska i sammanhanget givetvis minnas att Ohlanders och Larssons uppgifter hittills kan ha varierat. En stabil duo är det under alla omständigheter.

Veckans diss
Det slutar nog med att Hammarby missar slutspel ändå. Bajen var ett av lagen som andades med lånad luft under undantagstillståndet. Och alla som såg YIF-Hammarby kan nog skriva under på att gästerna inte såg ut som ett slutspelslag. Den absolut största besvikelsen så här långt i serien är annars Redbergslid. Laget har underpresterat och dessutom omgärdats av de rubriker (lex Medina) som Magnus Wislander under försäsongen poängterade att man skulle undvika. RIK:s inledning är inget annat än usel och jag vet faktiskt inte exakt hur mycket de har kapacitet att resa sig.

Veckans njaaa
IFK Ystad. Jag vet att man kanske inte skulle ha de allra högst ställda förväntningarna på årets IFK Ystad, men jag kan inte hjälpa att jag trots allt trodde lite mer om dem. Robert Andersson och Karl Pettersson har ett svårt jobb då de från säsong till säsong får arbeta med ett otroligt elastiskt spelarmaterial. Unga spelare, jätteunga spelare, spelare som lämnar, spelare som kommer tillbaka, spelare som lånas in, spelare som lämnas tillbaka. IFK Ystad har hamnat i en position i näringskedjan då man egentligen bara är en matskål för större klubbar. Med det i tanken så är väl IFK Ystads mittenplacering i allsvenskan inget att skämmas för, men värt att notera är det att man bara är två poäng från det nedre kvalstrecket.

SVT-bloggen har gjort en intervju med Kim Andersson MED LEVANDE BILDER som är värd att betitta. Intressant med Ystadsöron är att lyssna till resonemanget om var Kim ska spela när han återvänder till Sverige. ”Hjärtat säger Sävehof” klingar förstås illa för Ystadsbor som jag vet gärna inbillar sig att alla som någonsin spelat i en Ystadsklubb har just denna klubb varmast om hjärtat. Det verkar som att Ystads IF:s bästa chans att värva Andersson när det är dags är att förändra Kims familjesituation till mängden räknat, det vill säga, få hans fru gravid ytterligare än gång. Det vore emellertid ytterst magstarkt av mig att uppmana någon annan än just Kim själv att förändra denna situation.

Jag anser för övrigt att Ola Bränholm är en mysfarbror, trots att han är typ 30. Älskar hans värme, ÄLSKAR hans stickade tröja. Tänk att få sitta mitt emellan Ola och Chris Härenstam och kommentera något obskyrt, typ bandy. Jag kan ingenting om bandy och jag ser aldrig bollen men då hade vi kunnat prata om mänsklig värme och stickade tröjor i stället.

Blogg in, blogg out..

Jamenhallådär.

Så är mitt trygga skånska arsle åter parkerat på trygg skånsk mark, efter en tid av utsvävningar till både Budapest och Stockholm. Eftersom denna blogg handlar om handboll ska jag inte orera ihjäl mig om min semester, men denna slutade i alla fall på ett värdigt sätt med att jag – med en väl avvägd nick och ett ”för all del, gå du” - tillät Rafael Edholm att gå före i Teaterbarens toalettkö. Graden av nödighet går före könummer.

Det är inte klokt vad man kan missa på drygt en junivecka i handbollsväg. Eftersom jag aldrig ålagt mig själv någon slags redovisningsplikt kommer jag plocka i gottepåsen av händelser och kommentera precis det jag känner för.

Att allt börjar se ut som vanligt igen i IFK Ystad skulle kunna tydas både positivt och negativt, beroende på om man pratar ekonomi eller trupp. Nu pratar jag trupp, och då noterar vi att Robert Andersson och Karl Pettersson båda stannar (vilket ju förstås varit klart länge) samt att Joseph Azizi återvänder till IFK efter året i Aranäs. Vidare är ”mitt-i-säsong-förvärven” Per Ögren och Torbjörn Jacobsson klara för ytterligare ett år och även Felix Andersson och Hampus Andersson väljer att stanna.
Truppen försvagas självklart en aning då Alexander Hansen snudd på chockartat väljer en proffskarriär i Danmark, men håller sig skadeförföljda Hampus Andersson frisk är han en redo att helt axla det ansvaret. Apropå Hampus Andersson haffade denne mig på Ystads station för någon månad sedan och yttrade glatt: ”Gissa vem som slagit ditt legendariska knäböjsrekord på handbollsgymnasiet?”
Flinet i fejset på Andersson gjorde gissningar onödiga och jag fick ur mig ett: ”Fan vad kul, grattis”, men jag grät förstås inombords.

Klubbens mål att placera sig stabilt på övre halvan av allsvenskan ser med dagens kort på handen inte alls omöjligt ut. Jag har en bra känsla vad det gäller IFK Ystads kommande säsong.

Och det har jag även vad det gäller Ystads IF. YIF värvar mest juniorer just nu, men man sitter förstås på en i grunden solid trupp. Får man bara ordning på sin högerkant, som i  nuläget känns skakig med fragila duon Hammarstrand/Thulin har man en topp-trupp. Thulin är i alla fall initialt helt borta från spel och den som tror att Pierre Hammarstrand kommer att spela 30 seriematcher eller mer nästa säsong kan väl räcka upp en hand? Jag kan avslöja att här vid mitt skrivbord höjs inga händer…

Min profetia om att Jim Gottfridsson någon gång under säsongen skulle hamna i en A-landslagstrupp slog in när ”Gud” fanns med i den 28-mannatrupp som togs ut inför VM-kvalet mot Montenegro. Han ”bantades” förvisso bort nästan omedelbart, men signalen är tydlig: fortsätter Gottfridsson att göra rätt grejer finns han snart med på plan.

Mattias Andersson är tillbaka i landslaget efter ett otroligt år i Tyskland. Andersson är efter prestation extremt värd platsen, men jag är övertygad om att förbundskaptenerna hellre sett Andreas Palicka övertyga i klubblaget på samma sätt. 

**************************************

Notabelt
* Kiels CL-viktoria cementerade klubbens status som just nu bästa klubblag i världen. Kim Andersson sägs ha varit dominant i finalen, jag sägs ha varit totalt ochockad över detta.
* Jag såg inte Sveriges (damerna då) kvalmatch mot Tjeckien men man ska då med framgång ha testat ett nytt försvarsspel – ett lågt 3-2-1-spel. Sverige har på både dam- och herrsidan med barnslig envishet genom åren hållit fast vid sitt 6-0-spel, något som delvis gjort att vi hamnat på efterkälken internationellt. Vi måste bli moderna, vi måste chocka lite i mästerskapen, överraska, och det här är ett steg i rätt riktning. Historiskt har kultur och civilisation alltid vandrat nerifrån södra Europa upp till oss i kalla Norden, och så verkar det nu vara även i handbollssfären. Jag saknar för övrigt lite visionärer inom svensk handboll – någon som vågar förutspå hur handbollen strax kommer att se ut. Vi har gott om organisatörer och konservativa traditionalister (sagt med kärlek) men ont om riktiga visionärer.
* Jonas Larholm får lämna Ålborg med märkliga tidningsartiklar som följd. Varför han egentligen får lämna verkar oklart, har han tagit till flaskan dagarna innan match eller vill klubben spara pengar? Fan vet. Inget skulle egentligen överraska mig vad det gäller Jonas Larholm. Jag har intervjuat honom in persona en gång och det var lika märkligt som att läsa James Joyces ”Ulysses” – man läser ett stycke och tror att man förstår precis, för att i nästa sekund stå ansikte-mot-ansikte med en verbal flumeride.
Han har ett rykte om sig att vara bohemisk och flummig, och mitt intryck är att han inte alls ogillar detta. Med detta sagt hade jag älskat att ha Larholm i mitt lag. Kanske hade varje träning varit lite som att ha Varanteaterns dramalärare i sitt lag.

httpv://www.youtube.com/watch?v=kUe5xb6yLg8

Blogg in, blogg out..

Nä, det gick inte vägen denna gången heller. IFK Ystad förlorade på nytt. Denna gång mot nystartade Trelleborgs HBK. Jag såg inte själv matchen men har fått rapporter om att det unga hemmalaget på nytt gjorde en hedervärd insats, utan att fysiskt eller erfarenhetsmässigt riktigt räcka till. Ja herregud, bara detta lags varande i Sveriges näst högsta serie är hedervärd. Men hur mycket heder man än staplar på heder ser det i nuläget inte ut att räcka. IFK är sist i allsvenskan efter nio raka förluster – faktum som svider som ljumskskav.

Så vad göra?

Ni läste väl min förhandsartikel till matchen mellan IFK och Trelleborg? Ja, klart ni gjorde. Jag vet inte om det framgår tillräckligt tydligt i texten exakt hur sugen 42-årige tränaren Robert Andersson är på comeback. Som det lät på honom är det egentligen bara en sliten kropp som kan förhindra att det händer. ”Robban” är trasig i både axel och knä och naturligtvis måste han överväga om det barnsliga nöjet en comeback skull ge honom är värt risken att gå sönder på riktigt.
Helt klart är att laget behöver honom, mer än bara på bänken. Blott det symboliska i hans första steg ut på planen skulle signalera något till både med- och motspelare som är svårt att värdera i ord och poäng.
Högst upp på Robert Anderssons agenda borde det i alla fall stå: ”Till doktorn. Helkroppsbesiktning.”

Såg svensk handboll få ett litet miniuppsving i går. Sävehof var faktiskt betydligt bättre Kadetten Shaffhausen i Champions league. Jag störde mig dock på att kommentatorerna envisades med att kalla niometersuppställningen med Apelgren, Schefvert och Albrechtsson för smurfligan. Fast det bottnar förmodligen i ett eget komplex – Schefvert är nära nog en decimeter längre än jag själv. Om han är en smurf med sina 188 centimeter vill jag inte spekulera i vilken slags futil varelse jag själv skulle kunna liknas vid.

Emil Berggren gjorde inte sin bästa match i går, men det är tydligt att han tar steg i utvecklingen. Även om han inte själv lyckades göra särskilt många mål i går öppnar han med sin fysiska storhet upp luckor åt smurfarna. Han verkar även ha mognat som människa, enligt vad man hört från människor runt omkring honom. Det enda som inte utvecklas med honom är bevisligen hans mustasch – det verkar vara med den som det är med mobiloperatören 3, täckning endast i halva landet.

Sverige inledde med storvinst i Möbelringen Cup (för övrigt det minst sexiga cupnamn jag hört på länge) – 27–19 mot europeiska topplaget Spanien. Storartat!
Jag sitter på ett ställe som inte förfogar över en sådan obskyr tevekanal som Eurosport 2, så tyvärr blir mina kommentarer runt matchen icke särdeles initierade. Lätt att konstatera är i alla fall att Linnea Torstenson verkar vara kapabel att skjuta igen.
Sveriges målvaktspar framstår som ett av världens bästa, i dag ska Kain ha varit grym, och då tycker jag ändå att Grubbström är bättre. Får man bara lappat ihop det lilla jäkla skitbenet i Isabelle Gulldéns hand så kan det bli fina julklappar åt svenska handbollsälskare.

Blogg in, blogg out..

Ska jag, utefter en kvalitetsbedömning, kategorisera min egen matematiska talang så tror jag att jag landar någonstans strax ovanför det mediokra fältet. Jag tror att jag slog något slags världsrekord i lågstadiet vad det gäller snabbhet i multiplikationstabellen, och logiskt matte utan krusiduller, sådan som till exempel finns på högskoleprovet – där är jag svårstoppad. Avancerad matematik är dock inget för mig, när formler och bokstäver gjorde sitt verkliga inträde på gymnasiet gjorde jag mitt verkliga matematiska utträde.
Den enkla subtraktionen 40-27 ger oss en produkt av 13. Ystads IF förlorade med 13 mål i Partille i går. Ska man inleda här med att vara krass, och det tycker jag att man ofta ska bereda sig tillfälle att vara, så spelar det ju ingen större resultatmässig roll hur stort man förlorar. Om man ändå förlorar menar jag. Visst, man får en rutten målskillnad, men i år ser YIF så pass bra ut att slutspelsplatsen (där målskillnad ibland kan få en avgörande roll) bör bli verklighet utan extra plusmål.

Relevansen och det otäcka i en 13-målsförlust ligger på ett psykologiskt plan. Liksom i fjor måste det finnas ett korn av oro i varje YIF:are, att ifall man hamnar i ett större underläge tenderar man att göra lavinartade ras. Och jag minns själv hur det var att förlora med gigantiska siffror, och hur man lunkade ut från planen, sneglandes upp på sina kära på läktaren. Sneglande – ty en direkt ögonkontakt förtär dig av skam. Nåja.

När YIF vinner, vinner man med ett eller ett par mål. När man förlorar, förlorar man med i snitt drygt elva mål. Jag lämnar det öppet för att vara ett fall av slumpen, men oftast är det inte så. Det finns uppenbarligen psykologiska faktorer som YIF måste arbeta med. Sedan är det inte omöjligt att Pierre Hammarstrands skadefrånvaro betyder mycket mer än man kan tänka sig. ”Doktor Glas” kastar sig dödsföraktande in i varje situation – det är en sådan attityd som automatiskt ”väcker” paralyserade lagkamrater.

Kanske börjar det också bli dags att inse något om YIF:s målvaktsuppsättning. Mats Engblom pratar om att Müller och Larsson är duktiga när försvaret är duktigt och tvärtom. Men, min uppfattning är att YIF:s försvar till stor del varit ganska bra den här säsongen – ändå står lagets målvakter på 32 och 31 i räddningsprocent i serien. På plats 19 och 23 i målvaktsligan, och sämre än alla (!) övriga elitserielags förstamålvakter. Och visst, statistik kan ljuga, men oftast är det som med slumpen jag talade om ovan – inte så.

IFK Ystad förlorade jumbomötet med Eslöv i allsvenskan. Matchen mot Trelleborg på torsdag blir av verklig ödeskaraktär. Läget i laget gjorde följande diskussion aktuell på YA-sportens redaktion – vilket är regionens näst bästa lag efter YIF, IFK Ystad eller Di Vide?
I dagsläget är det nog Di Vide, och inte är det särskilt konstigt. Laget är faktiskt mycket mer rutinerat än tonåringarna i IFK. Röda fans i stan får hoppas att Robert ”Knirr” Andersson har en, två, eller fler rävar i sin rävarsenal bakom örat.

Magnus Wislander, denna 47-åriga ikon och legendar, har gjort comeback. Han spelade sex minuter och gjorde ett mål när RIK krossade Hammarby i går. Det är en njutning att se Wislander i aktion igen, inte alls av estetiska skäl, det fattar ni, men av nostalgiska. Mannen var vig som ett kylskåp för tio år sedan, nu är hans vighet i paritet med en frysbox.

Jag tyckte dock att det var lite förhastat av honom, att som i Super-Flincks artikel, såga kvalitén på elitserien. Han menar på att det är ett svaghetstecken att en 47-åring kan gå in och göra mål i elitserien. Det tycker inte jag.
För säg mig vad som skiljer Magnus Wislander anno 2011 från anno 2001? Han är lika lång, ser likadant byggd ut och har kanske förvärvat några års ytterligare handbollsvisdom. Ni säger att han inte är lika snabb som han var för tio år sedan?
Skärp er!

”Slangen” har aldrig levt på sin explosivitet, och hade hans kropp bara hållit hade han levererat på hög nivå över en hel säsong i elitserien av i dag.

Blogg in, blogg out..

Temat i dag är märkligt. Alltså, saker som är märkliga.

För att ange tonen till dagens inlägg låter jag Angelo Badalamentis fantastiska musikala stycke agera soundtrack. Låten känner vi förstås igen från en av de märkligaste (och en av de bästa) serierna som producerats – Twin Peaks.

httpv://www.youtube.com/watch?v=7oDuGN6K3VQ

Elitserietabellen haltar som en trebent katt, men intressanta iakttagelser finns att göra. Till exempel:
* Sävehof vinner två lätta för att sedan ta stryk av Redbergslid, som dessförinnan hade två inledande förluster. Sävehof har i och för sig haft märkligt svårt mot RIK de senaste åren.
* Jag halvhånade H43 inför förra säsongen, liksom inför denna. Båda gångerna har laget inlett serien fantastiskt. Frågan är hur länge de håller denna gång? Jag är tämligen säker på en sak: Segern mot Ystads IF var ingen slump, H43 är bäst i Skåne än så länge.
* Och varför är de det? Jo, för att de skånska lagen verkar vara precis så medelmåttiga som jag befarade. Lugi, Malmö, YIF och Kristianstad – inget av lagen har hittills visat att de vill vara bättre än ett typ-sjua lag.
* Därför ska YIF inte sväva på några moln efter segern över Lugi. Lundalaget tog stryk av Aranäs på hemmaplan, ett Aranäs YIF möter på söndag. Ett Aranäs som krossade YIF två gånger förra säsongen. Dåliga vibbar.
* Av de obesegrade lagen så här långt, Guif, Alingsås och Drott, är det Alingsås som överraskar mig mest. Högernian Marcus Dahlin har en intressant utveckling med höjning både i kvalitet och matchvikt. Längden har den 203 cm reslige Dahlin redan.

Sverige är utslagna ur World cup, och det är väl mer eller mindre skit samma när laget har så pass mycket viktigare uppgifter framför sig som ett VM i Brasilien. Det som slog mig under de tre landskamperna mot Spanien, Ryssland och Danmark var att Sverige nu verkligen är ett världslag. Man spelade i mina ögon högst mediokert; anfallsspelet var en kreativ öken med monotona upprepningar av fruktlösa spelrörelser, och försvarsspelet var inte alls så vasst som det brukar vara. Men Sverige saknade en hel uppsjö kompetenta niometersspelare, därför tycker jag att det trots tidigt respass i WC ändå känns rätt gött.

Men jag måste kommentera sättet på vilket Sverige åkte ut. För det var märkligt. Svenskorna kunde förlora mot Danmark med tre mål och ändå gå vidare. Med sju sekunder kvar ledde de redan utslagna danskorna med just tre mål och fick ett frikast. Tiden var på mycket god väg att rinna ut, då Jamina Roberts fick en cerebral kortslutning och levererade bollen till danskorna som kunde sätta den för Sverige ödesdigna 24-20-bollen.
”Lidnersk knäpp” är ett begrepp för när en person med klent till medelmåttigt intellekt som i ett trollslag begåvas med stort IQ-påslag. Jag vill här introducera det diametralt motsatta begreppet ”Jaminas släpp”, för händelsen då en person med medelmåttigt till högt intellekt plötsligt reduceras till intelligensen av en trätoffla.

Förbundskapten Per Johansson var bitter över den snöpliga förlusten och ska, enligt Super-Flinck på Sportbladet, ha yttrat den pregnanta och träffsäkra meningen ”Det var kuken!”. Och mer finns väl inte att säga i denna fråga.

Märklig får man väl även kalla IFK Ystads inledning av allsvenskan. Nu vann man visserligen inte bortamatchen mot Warta i tisdags, men det var bra nära. IFK visade inte en enda gång under försäsongen att man kan vinna matcher mot allsvenskt motstånd, nu har man gjort det två gånger i rad. Jag intervjuade Robert Andersson direkt efter matchen och det märks att förväntningarna på det egna laget redan höjts. Det var inte så att han var missnöjd, inte alls, men han vidhöll att det var långt ifrån en maxprestation.
I morgon möter man seriefavoriten OV Helsingborg på hemmaplan. Naturligtvis bör man förlora, men jag vågar fan inte uttala mig skeptiskt igen mot IFK Ystad.

Blogg in, blogg out..

Oraklet i Delfi kungjorde på sin tid att Sokrates var den visaste mannen på jorden. Detta för att den gamle greken var den ende som insåg att han inte var vis, att han inget visste. En paradox alltså.
Jag vill också vara en vis man, därför erkänner jag: jag vet ingenting om handboll. Ystadshandbollens två elitlags inledande matcher har bevisat att jag inget vet om handboll.

Så här låter det om jag ska tonsätta min okunskap:

httpv://www.youtube.com/watch?v=2cGs5VuxoyM

Jag trodde att Ystads IF skulle slå H43 med ganska god marginal – lika stor övertygelse bar jag om att IFK skulle förlora mot Kroppskultur med god marginal. Resultatet: Precis tvärtom så klart.

En nyckelfigur i sammanhanget verkar IFK Ystads materialare Philip Svensson vara. För det kan väl inte vara vanligt dricksvatten i de där vattenflaskorna? Bumbibärssaften, den magiska kraften…

Skämt åsido är det åter att buga för Robert Andersson och hans adepter. Han tycks ösa ur en outsinlig brunn av talanger som växer upp precis i det ögonblicket de behöver det.
Jag satt på redaktionen under matchen, men jag har snappat upp det skönaste citatet från hallen. Tiomålsskytten Christoffer Svensson fick frågan hur bra IFK faktiskt är i år, hur högt de nu ska sikta. Vice nestor Oliver Andersson verkar har insett faran i att Svensson skulle bli ”carried away” av framgången mot Kropps och sufflerade i örat på Christoffer: ”Säg att vi vill hålla oss kvar”.

En kommentar som säger ganska mycket om ganska många saker; medial press, målsättningar inom gruppen kontra den offentliga målsättningen, socialpsykologi med mera.
Och naturligtvis har grabbarna rätt. Oavsett hur stort de slog Kroppskultur (det sägs att bohuslänningarna presterade ett försvarsspel som, i brist på elegantare verb, sög) bör målsättningen vara just att hålla sig kvar. Men gud vad intressant det ska bli att följa lagets resa.

Apropå Gud har ju Jim ”Gud” Gottfridsson och hans Ystads IF även de avverkat sin seriepremiär, och det var inget gudomligt alls med det. Jag poängterade att laget absolut inte fick bli ängsligt om spelet mot H43 inte fungerade, men rapporterna talar om att det var just det som präglade YIF:arna.
Man kan tala om en underprestation kontra det presumtiva faktum att Tomas och Tomas (Westerlund och Sivertsson) kanske trollat med knäna vad det gäller årets blåklocketrupp. Men nio bollar i arslet är precis samma fenomen som förra säsongen - YIF kan inte hejda ett ras. Jag kan tycka att det är okay att förlora en premiär borta mot H43, men man får inte rasa ihop som ett korthus byggt av en spasmisk shimpans mitt i stormen Irene.

Mats Engblom hoppades att matchen mot H43 var ”årets bottennapp”. Det hoppas jag med, men att använda det frikortet redan på premiären kan tyckas slösaktigt.

I övrigt.
* Guifs seger mot RIK imponerade mer än Sävehofs dito mot Hammarby. Sanna mina ord – säsongens SM-guld går till Eskilstuna.
* Drott bortabesegrade Malmö och Jan ”Proppen” Karlsson, tränare i HK Malmö, fick mycket kritik i Sydsvenskan (Janne Gustafson) för att ha matchat Mattias Thynell för lite och för att inte att bytt in Oscar Jensen i målet. Proppen har uttalat en förhoppning om SM-guld och får nog räkna med att synas hårdare i sömmarna i år.
* Det är Sävehof och Lugi som gör upp om guldet på damsidan. Det sätter jag min heder och ärbarhet på!
* Hans Hulthén avgår efter ett decennium som ordförande i IFK. Han är naturligtvis värd en applåd.

Blogg in, blogg out..

Handboll blir förstås en futtig sak i dessa dagar. Det som hänt i Norge avger en skugga som rymmer allt, och oavsett vad jag eller någon annan skriver om det mildras inte mardrömmen och sorgen. Men som jag ser det har vi, som trots allt inte kan påverka läget i Oslo, en primär uppgift – utöver att sända varje tanke som uppbringas kan till de drabbade – vi måste leva våra liv vidare. Därför kommer jag, hur kallt det än framstår, att här nedan skriva ett helt vanligt blogginlägg. En rubbad ärkeidiot ska inte få kullkasta hela världsordningen.

************************************************

Den gångna veckan var Åhus handbollssveriges mittpunkt. ”Sandlådelek” säger en del, och jo visst – det är inte på blodigt allvar. Men kan turneringen locka en mängd elitserieklubbar och dessutom Flensburg från bundesliga, då är det verkligt prominenta människor som leker i sandlådan. Jag noterade nedanstående punkter under min lördag i Åhus.

1. Ljubomir Vranjes är verkligen kort på riktigt. Ifall han ens är två skitar hög snackar vi muslortar. Ändå är han mäktigare än de flesta.
2. Efter en dag i Åhus har man sand i alla för människan kända kroppsöppningar. Sanden öppnar också ögonen på en för kroppsöppningar som tidigare varit okända för människan.
3. Rimbo är i stort sett lika bra som Flensburg på beachhandboll. Det är den verkliga charmen med denna kvasisport.
4. Ifall verkligheten var som facebook hade jag tryckt ”gilla” för beachrestaurangens gyrostallrik, som man för 89 kronor fick fylla själv (!). Jag balanserade med min toppade gyrostallrik på pinsamhetens och snålhetens gräns.
5. Två från varandra skilda källor yttrade sig på ett liknande sätt om Ystads IF:s nyförvärv, dansken Martin Bager. Yttrandena var av stuket: ”Han den där dansken ska vara riktigt j-vla stor”.
6. Jim Gottfridsson tränade med Flensburg nästan hela veckan. Något rykte sa att han snart ska träna med Kiel. Finns det någon klubb som inte önskar Ystadssonens signatur? Den klubben slipper i så fall ta kölapp med många siffror.

Här i Ystad intresserar vi oss lite mer för U21-VM i Thessaloniki än vad man exempelvis gör på Gotland. Alla gotlänningar får därför ursäkta mig att jag orerar lite om detta mästerskap.
TV4 sport visar alltså Sveriges kvartsfinal mot Danmark i morgon tisdag klockan 17. Danmark är regerande Europamästare och får gälla som favoriter. Jag pratade med förbundskaptenen Jan ”Proppen” Karlsson i dag, och han är förstås medveten om att det blir en tuff match. De senaste tre åren har de båda nordiska grannarna mötts uppemot tio gånger, oftast med Pölseland som vinnare. Sveriges chans ligger främst i att det sämre laget tenderar att gynnas mest av ett derbymöte. Patos och lidelse i kampen kan utjämna skillnader i skicklighet.

Mattias Zachrisson var icke oväntat mannen som avgjorde åttondelsfinalen mot Ryssland, med sitt 40-39-mål i förlängningen. Hittade det här citatet från Zachrisson på mästerskapets hemsida: ”I am very happy because we went through the quarter finals with a goal of mine. I didn’t take a direction for the coach to make the last shot. The ball simply came to my hands and I managed to score. I want to dedicate the goal to my girlfriend”.

Det är ju så gulligt att jag får lite ont i magen.

IFK Ystads allsvenska tonårspojkar har träningsspelat för första gången i sommar. 24–37 mot Lugi. Inte hela världen kan man tycka, med tanke på att IFK ställde upp med ett lag med endast en spelare född på 80-talet. Frågan är dock vad det var för lag Lugi ställde på banan. Med tanke på att Robert ”Knirr” Andersson inför matchen sa att Lugi skulle ställa ett reservlag på benen, och med tanke på att Lugis hemsida inte med ett ord skvallrar om matchen, kan man tänka att lundaklubben inte ens tyckte att matchen var värd att orda om.

Nu har jag annat att göra. För övrigt dedicerar jag detta blogginlägg till min flickvän.

Blogg in, blogg out..