IFK Ystads slutspurt av allsvenskan är resultatmässigt av föga intresse. Robert Andersson har aviserat att han tänker ”lufta laget” och då man varken kan trilla av serien eller avancera till en högre verkar det ju som en alldeles förträfflig plan. Inte så jättesexigt kanske, men smart.

Att IFK förlorade gårdagens match mot Alstermo är inte heller något jag kommer att ödsla några onödiga ord om – för övrigt vet jag hart när inget mer än ni om den.
Jag såg däremot IFK:s senaste hemmamatch, den mot Hästö (beklagar att jag inte kommenterat den tidigare) och det mest intressanta i den matchen var följande:

MAGNUS ANDERSSON FÖRESPRÅKAR 1800-TALSHANDBOLL.

Ahh, versaler… Hästö spelade ett ineffektivt anfallsspel där domaren hann lyfta armen för passivt spel innan Hästö hunnit igenom de första kapitlen i sin kantväxelrepertoar. Jag oroas en aning för HK Malmös skull, ifall det är detta som är Magnus Anderssons handbollsfilosofi. Det fungerade i mitten av 90-talet – fan, det var ju Andersson och company som utförde det avancerade kombinationsspelet bäst i världen – men förgängelsen når även handbollens intrikata system. Saker ruttnar, ersätts med något nytt. Och alla behöver byta kläder ibland.

Nu kan man ju visserligen använda ett par kalsonger på måndagen, byta till ett annat på tisdagen för att sedan återvända till måndagens par under onsdagen – på premissen att man har tillgång till en effektiv tvättstuga – och sålunda upplevas måndagens underkläder med pånyttfödd fräschör.

Så: MAGNUS ANDERSSON PRAKTISERAR PRIMITIV HANDBOLL. Men likt måndagens kalsonger kan handbollens avdankade spelsystem säkert pånyttfödas. Särskilt i händerna på en legendar som Magnus Andersson. Men faktum var att jag kände det som att nutiden (IFK) spelade handboll mot dåtiden (Hästö) och det är i alla fall en känsla att notera, hur felaktig den än kan visa sig vara.

Vi kan konstatera att Stian Tönnesen nu är klar för HK Malmö. Detta säger ett pressmeddelande på klubbens hemsida. Indignerade YIF-fans eller de som kanske håller i färskt minne vad Tönnesen uträttade i IFK Ystad tidigt 2000-tal kan undra varför Ystads IF inte har deltagit i huggsexan (i den mån en huggsexa förekommit) om Tönnesen. Men som jag avhandlat tidigare här på bloggen stod det klart – eller i alla fall som sannolikt – för längesedan att YIF hellre satsar på ett alternativ som…ja…en miljöforskare hade kallat ”sustainable development” – ett alternativ med tidsmässig hållbar utveckling.
”Att Stian är 39 år spelar ingen roll, han håller fortfarande en hög nivå och har fortsatta ambitioner. Kontraktet är på ett år, därefter ser vi tillsammans med Stian över vilken roll och i vilken omfattning hans karriär fortsätter.”

Så säger HK Malmö om sitt nyförvärv och det där med åldern spelade alltså mer roll för Ystads IF. Vad tycker jag själv om saken? Det jag sett av Stian Tönnesen från Bundesliga är att han fortfarande håller god klass, men kanske inte den klass han höll för fem år sedan. Huruvida YIF gör rätt som inte gör sig mödan att locka över Tönnesen för en billig peng eller inte hänger så klart helt och hållet på vad man i stället värvar.
Kombinationen Magnus Andersson/Stian Tönnesen låter helt klart lockande, hur förhistoriskt det då än må dofta. I alla hänseenden blir det intressant att följa HK Malmö nästa säsong. Det har under ett bra tag bara varit intressant att följa Malmö med perspektivet ”Hur långt ifrån Vision 2013 kommer Malmö att landa?”

Kim Andersson gör alltså comeback i landslaget. Ja, det visste ni förstås. Jag har egentligen inget att tillföra nyheten mer än min genuina glädje. I fall Kim Ekdahl du Rietz saknas mot Polen i EM-kvalet i april behöver vi ett alternativ på nio meter med lite kraft och tyngd bakom, och det här alternativet hade man ju inte ens vågat drömma om. Anledningen till comebacken sägs vara den danska ligans mildare belastning, och även om comebacken flaggats för att vara ytterst temporär kläcks omgående förhoppningen om att den kan bli ”sustainable development”. Kim är alltså 31 i år och om man ritar en formkurva och antar att den ska förändras likt Stian Tönnesens fram till Kims 39-årsdag – håller jag det som sannolikt att Kim Andersson fortfarande är en världsstjärna om åtta år. Eller snarare – han skulle kunna vara det, om kroppen och huvudet vill.

Elitserien närmar sig grundseriens upplösning och spänningen gäller i första hand slutspelsplatskriget. Man trodde kanske att YIF skulle säkra platsen i Stockholm men Hammarby (ledda av Josef Pujol och Martin Dolk) var starkare. Inte så konstigt förresten med tanke på den ekonomiska dopning Hammarby sysslar med. VAD SA JAG DÄR? Jo, men det verkar ju vara så i handbollens elitserie att ju sämre ställt man har det ekonomiskt, desto bättre presterar spelarna på plan. Det är numera ekonomisk dopning att ha mycket lite pengar. Ungefär som om korvätningsfenomenet Takeru ”Tsunami” Kobayashi skulle fuska sig till framgång genom en gastric bypass. Takerus 53 korvar kan ses i ljuset av upplysningen om att jag en gång åt sju korvar på Ikea, och att jag sedermera behövde assistans medelst släpning för att ta mig därifrån.

Ystads IF bör skaffa sig den där slutspelsplatsen redan på söndag, då tabelljumbon VästeråsIrsta kommer på besök. Västeråsarna har gjort 31 mål sammanlagt på de två senaste matcherna och verkar hjälplöst ur form. Hemmafansen i Västerås verkar dessutom ha tagit ut seriedegraderingen i förskott, då endast 313 åskådare kom till lagets senaste hemmamatch.

Blogg in, blogg out..

”27-23 mot Ukraina på hemmaplan”, sa jag till Staffan Olsson, ”det låter kanske inte jätteövertygande, eller?” Den långe mannen med den patenterade och likaledes långa frisyren mikrohimlade med ögonen och utstötte något jag nödgas att beskriva som ett ”fnys”. ”Heh, nä, men jag vet inte när ni journalister ska lära er att det finns fler än fyra duktiga handbollsnationer i Europa”, sa Olsson.

Med det introt ska vi diskutera EM-kvalmatchen mellan Sverige och Ukraina i Lund. Eftersom jag bestämmer här vill jag i dag att vi dessutom har ett soundtrack. Jag har valt Jills ledmotiv från ”Once Upon a Time in the West”. Kopplingarna till matchen i går är vaga.

Jag vet inte vem det var som myntade uttrycket ”två poäng är två poäng är två poäng är två poäng” men misstänker starkt att jag själv just gjorde det. Och ärligt talat är poängen själva poängen här i EM-kvalet. Det gäller att placera sig topp-två i gruppen (jag tror till och med att det skulle kunna räcka att bli trea) och då är poängen det viktigaste.

Det var en ganska rutten kväll i Lund i går om vi kikar på den med meteorologiska glasögon och jag hade vatten i skon när jag kom till arenan. Väl inne var kaffet varmt och stämningen god. Det satt nog en och annan lugiit på läktaren och undrade varför inte varje vinröd hemmamatch kunde bjuda på samma inramning.

Noterat i Fofs Arena
* Mittlåset Nilsson/Nielsen skötte sig fint bortsett från en något trög första kvart. Är detta framtidens mittlås? Post-Jernemyr/Karlsson alltså. Kanske…det flyter jäkla bra i munnen i alla fall – Nilsson/Nielsen…
* Framåt spelade Sverige med två fysiologiska monster i Kim EDR och Johan Jakobsson. Det är verkligen häpnadsväckande att på plats bevittna den kraft de båda besitter och med vilken de tar sig framåt på handbollsplanen. I Sydsvenskan i dag fanns dessutom en bild på EDR där han har benen i en kung fu-vinkel som jag tror hade generat självaste Zlatan Ibrahimovic. Mellan fysmonstren på nio meter spelade Jonas Larholm och han är inget fysmonster. Han är en spätta. Men väldigt bra på många andra sätt.
* Det fullkomligt osar kvalitet runt Niclas Ekberg. Sex mål på sex avslut och det är verkligen beklagligt att han inte fick mer att jobba med i andra halvlek. Tyvärr rörde sig Johan Jakobsson inåt i banan och då fick Ekberg stå i sin briljans och lägga patiens på kanten. ”Jag ropade på Johan efter boll hela andra halvlek men det hjälpte inte”, sa Ekberg och hade det inte varit för att jag vet hur ödmjuk och snäll Niclas är hade jag trott att han kritiserade sin lagkamrat. Nu konstaterade i stället både han och jag att Jakobsson var rätt het ändå i andra halvlek.
* Ukrainaren Sergii Burka (i 36 minuter trodde jag att han hette Sergej Bubka) är en av de största människorna jag sett. Spelmotorn Tsap såg ut som en vätte utan toppalua bredvid Burka. Med sin fysik fick Burka komma in lite väl nära det svenska försvaret i andra halvlek och avlossa sin bössa. Den svenska räddningen var att Burka saknade tillstymmelse till motorik. I en sekvens sköt han sin lagkamrat Andriy Vasyuk mitt i huvudet. Denne Vasyuk kunde mirakulöst nog fortsätta matchen.
* Den ukrainska nationalsången var pampigare än den svenska. Jag tycker nästan alltid att motståndarnas nationalsång överglänser ”Du gamla, du fria”. Kanske är det en hädelse och kanske roterar Richard Dybeck i sin grav men Du gamla, du fria tilltalar mig inte. Den är…påträngande. Den tränger sig på min skånska självbild och det där med ”fjällhöga nord” är något jag, som uppvuxen i den massiva skuggan av Linderödsåsen, har svårt att relatera till. Jag förslår att vi uppdaterar vår nationalsång till typ låten nedan. Självklart i en komprimerad och på andra sätt bearbetad version.

httpv://www.youtube.com/watch?v=b5dmf_Nl1Yw
* I gruppens andra match slog Polen Holland på hemmaplan med 33-22 och stärker min övertygelse om att Sverige och Polen bör gå vidare från denna grupp. Och i morgon väntar alltså Sveriges nästa EM-kvalmatch – Holland på bortaplan.
* Oscar Carlén måste vara själva arketypen av den svenska vikingen. Jag tror att han har mjöd i drickaflaskan.
* Framför mig på pressläktaren satt ett ukrainskt team. Jag vet inte om det var mediarelaterade figurer eller om de tillhörde staben runt laget men de såg ut att trivas. En av dem hade nästan inga tänder men han var glad ändå och båda två yttrade vid upprepade tillfällen något i stil med ”Davopripritj”. De sa det både när Ukraina gjorde mål och när Sverige gjorde mål. När Ekberg satte sitt fjärde eller femte mål från dålig vinkel sa den ene: ”suck…davopriritj”. Och därför är det alltså ”herregud vilket jävla mål han gör” som ska in på vågrätt 5.

För att koppla till inledningen av detta inlägg: är 27-23 mot Ukraina godkänt?
Ja, det är det. Man måste betänka att Sverige matchade ett helt annat lag än det som tog OS-silver i somras. Kanske är Ukraina inte en av de ”duktiga” handbollsnationer som Staffan Olsson pratar om, men det var ett fysiskt lag med spelare som alla såg någorlunda skolade ut. Det var glädjande nog de unga framtidsspelarna i Sverige som mest tog för sig. Trion Kim EDR, Niclas Ekberg och Johan Jakobsson kommer troligen att vara en del av det svenska landslaget i många år framöver. De äldre killarna: Larholm, Källman och Petersen lät ungtupparna dominera.

Positivt var naturligtvis också att Sverige kunde ge matchtid åt Albin Tingsvall och framför allt landslagsdebutanten Jim ”Gud” Gottfridsson. Det gick ett sus genom publiken (ursäkta klyschan) redan när Jim beträdde plan för första gången, men när han i slutet slog en blindpass till Andreas Nilsson på linjen tror jag att alla handbollskunniga i publiken insåg att Gottfridsson är en spelare utöver det vanliga. Sitt första landslagsmål fick han sätta också, grabben.

Efter matchen kunde jag inte låta bli att ställa frågan ”Lite roligare i Lund i kväll än sist du var här, va?” och anspelade så klart på Skånederbyt Lugi-YIF då gästerna fick astronomiska 36-18 i baken. ”Ah, det pratar vi inte om. Seriöst, den matchen kommer jag inte att svara på frågor om”, sa Jim och var så där lättsamt grinig som han är expert på att vara.

Blogg in, blogg out..

Jag tänkte mig en liten slutsummering av OS. (Det blev en lång summering, tillägger jag så här i efterhand).

Först: några ord om finalen.
Sverige gjorde sin bästa match mot Frankrike på jag vet inte hur många år. Försvaret var i princip prickfritt rakt över, vilket bland andra franske förbundskaptenen Claude Onesta lade märke till. Framåt är Sverige inte lika bra som de bästa länderna, men insatsen i finalen präglades i alla fall av ett stort mått intelligens. Det var tydligt att ordern inför matchen var att bara trycka för mål i andrafas om läget var uppenbart bra. Nu blev det ett till synes lite fegt svenskt lag som hellre valde uppställt spel än än en fartfylld andrafas. Det finns poänger med detta – och de främsta är att Sverige drar ner tempot i matchen och minimerar de egna tekniska felen, två punkter som utgör grundstommen när ett sämre lag ska slå ett lite bättre.
Dock funderar man ju på hur matchen hade slutat om Sverige ändå hade tryckt i de där halvlägena. Och om Dalibor Doder hade kunnat spela…

MEN! Sverige gör en otroligt fin turnering. Otroligt fin. Laget ser äntligen ut som ett lag, de gläds med varandra i medgång och peppar varandra i motgång och alla spelare ser ut att vilja vara just där de är. Om det beror på att laget pratat ut efter misslyckandet i EM och VM-kvalet eller om det beror på den ökade motivationen ett OS renderar, det är ännu svårt att avgöra.

Jag ska roa mig med att sätta lite betyg. Jag brukar inte göra det, då jag tycker att en enkel liten siffra får så mycket mer uppmärksamhet än den förtjänar, men nu gör jag det ändå, ty jag är så förbannat oberäknelig.

Mattias Andersson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Vilken sanslöst märklig landslagskarriär Mattias gjort. OS-silver redan 2000, borta från landslaget i flera år – sedan tillbaka, men så petad i OS-kvalet, bara för att komma igen i Scandinavian Open och knipa OS-platsen. Och silver på det… Andersson i par med Sjöstrand var turneringens bästa målvaktspar. Mattias fick helt otippat stå i semifinalen (otippat då Sjöstrand ägt danskt arsle i kvarten) och han gjorde det med en fullkomligt avgörande roll. Nummer två i rankningen av svenska målvakter men ändå fantastisk.

Johan Sjöstrand, 5 lurblåsare.
Kommentar: Visst, han kunde varit snäppet omutligare i finalen, men sett i stort och till hela turneringen var han den bäste målvakten, tillsammans med franske Omeyer. När han väl slår igen butiken gör han det inte för att hålla öppet på sommartider eller vissa dagar, han slår igen hela skiten, ser till att den konkar och fjuttar eld på möget. Sen står han och tittar på brasan och muttrar något obegripligt på sin västgötska. Danmarksmatchen är den största målvaktsprestationen av en svensk på länge.

Mattias Gustafsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Lite orättvist att bedöma honom eftersom han knappt spelade. Det verkar vara en kanonkille men jag tycker inte att han når hög landslagsklass varken framåt eller bakåt.

Andreas Nilsson, 3 lurblåsare.
Kommentar: Jag hade hoppats att hans internationella genombrott skulle bli lite mer brutalt. Men han kommer, det är jag helt säker på. Många klagar på att han inte rör sig tillräckligt bra för att få bollar, men jag tycker att bristerna i detta fall ligger lika mycket på nio meter. Samspelet med Nilsson måste det slipas på framöver. Sen syntes det att han var lite tagen av stundens allvar, särskilt mot Danmark, då han missade väl mycket.

Niclas Ekberg, 5 lurblåsare.
Kommentar: Jo, han kanske missade något läge för mycket för fem lurblåsare egentligen, och hans försvarsspel var i ett par matcher rätt dåligt, men jag tycker att det är läge att verkligen hylla en målskytt nu. I ett landslag som har förtvivlat svårt att göra mål blir han hela turneringens skyttekung. Bara det är värt fem lurblåsare. Och hans iskyla – han är lika iskall som en iskall Michael Caine. När de klippte Niclas navelsträng som nyfödd klippte de även alla hans förbindelser med nervsystemet.

Johan Jakobsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Spelade inte jättemycket och kom inte riktigt in i spelet när han väl var på banan. Jakobsson har de fysiska förutsättningarna för att spela på absoluta världsnivån, men han saknar ännu ett par mentala bitar, värdering av lägen bland annat. Kommer att få många fler chanser att visa vad han går för på landslagsnivå, då Kim Andersson nu slutar i blågult.

Kim Andersson, 5 lurblåsare.
Kommentar: Även solen har fläckar och hade inte Kim Andersson haft fläckar hade han varit sex lurblåsare i OS. Enorm betydelse för laget, drar på sig uppmärksamhet och öppnar upp för övriga spelare. Serverar dessutom övriga spelare med smörpass, vilket hans totala andraplats i poängligan vittnar om. Andersson blev endast distanserad av kroaten Domagoj Duvnjak. Kim vann dessutom assistligan, och blev uttagen i all star team. Kim Andersson lämnar ett stort hål efter sig i landslaget.

Dalibor Doder, 3 lurblåsare.
Kommentar: Han hade visst mer klasshandboll i sig. Jag var tveksam inför OS men ”Dado” visade tvivlarna, inklusive mig, att man kan behålla klassen trots att man harvat två år i tyska andraligan. Han gör dock fler tekniska fel nuförtiden, och är inte riktigt lika effektiv. Men enormt sevärd och enormt saknad i finalen.

Jonas Larholm, 3 lurblåsare.
Kommentar: Gjorde en riktigt stark final och var nog bäste svensk offensivt sett. Har en spelstil som kanske ingen annan i världshandbollen och när han är på humör är han oberäknelig och otäck att möta. Hoppas att han får en revival i Ungern. Då blir han nyttig i landslaget även i framtiden.

Kim Ekdahl du Rietz, 4 lurblåsare.
Kommentar: Världens tyngsta stegisättning. Dessutom en grym skytteprocent (59). Dessutom OS tvivelsutan knepigaste frisyr. Bara han etablerar ett bättre samarbete med mittsexan och slipar bort en del av de offensiva fouls han trots allt begår så är han något att hänga upp det svenska anfallsspelet på i många år. Men frisyren, den kommer jag bara inte överens med.

Jonas Källman, 5 lurblåsare.
Kommentar: Uttagen i världslaget, tvåa i interna svenska skytteligan utan att slå straffar, briljant både framåt och bakåt. Toppbetygelserna kan man låta regna över Jonas Källman för i mina ögon var han bäste svensk i turneringen. Han gör nästan inte en felbedömning i sitt spel som indian i 5-1-försvar och är förmodligen bäste tvåa i 6-0-spelet. Dessutom hade han en hygglig effektivitet i avsluten. Hatten av Jonas Källman. Hoppas nu att han övertalas att fortsätta i landslaget.

Fredrik Petersen, 5 lurblåsare.
Kommentar: Tar han inte i nu, den där Lindgren? Nä, det gör han inte. Fredrik Petersens ”genombrott” är förutom oväntat – stort och glädjande. Från att ha haft något slags landslagskomplex då han inte fått ut full kapacitet fick vi plötsligt mer än vi någonsin bett om. Vi fick en kantspelare med en skottprocent på 87, högst i OS vad jag sett, och dessutom en mittnia som inte tar ett enda felbeslut (i princip). Petersens lugna men ändå fartfyllda spel på mitnio var fritt från tekniska fel, vilket gjorde det svenska anfallsspelet till, om inte effektivt, så i alla fall riskminimerat. De skott han tog från nio meter gjorde han dessutom mål på, att behålla skottprocenten 87 när man spelat lika mycket på nio som på sex meter – det är beundransvärt. Hatten av igen, och jag behåller den av.

Magnus Jernemyr, 5 lurblåsare.
Kommentar: Var det hans sista uppträdande i landslaget? Det hoppas jag verkligen inte. Han är vår bäste försvarsspelare och den största anledningen till att motståndare fruktar att gå in i det svenska mittlåset. Hans teknik är oefterhärmlig: när en anfallsspelare kommer nära honom tar Jernemyr tag i honom och lägger honom ovanpå sig själv. Det ser absurt ut, som en olyckshändelse med homoerotiska inslag, men det är helt och hållet beräknat av Jernemyr.

Tobias Karlsson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Strålande, även han, men med ett par brister: När Karlsson väl följer upp i andrafaskontringen utgör han ett nytt alternativ som mittsexa, men tyvärr missar han allting han får händerna på. Det är obegripligt, det är som om han aldrig spelat anfallsspel tidigare. Dessutom tar han för många onödiga utvisningar. Han vann busligan i OS och ”vann” är förstås ett ord som lite tappar sin innebörd i sammanhanget. Saknar smidigheten och den tekniska finessen i försvarsspelet som Magnus Jernemyr har, men är, naturligtvis, väldigt bra ändå.

Slutligen är förbundskaptenerna fem lurblåsare var. Nu tycker väl förmodligen varenda expert i landet att de ska sitta kvar på sina poster, från att ha haft helt andra åsikter inför OS. Allmänheten måste förstå att det är så här det ser ut. Det hade varit tjänstefel att inte ifrågasätta deras roller efter VM-kvalinsatsen, en insats som de till och med själva rubricerar som ”fiasko”.
Jag själv var en aning reserverad i frågan inför OS. Jag sa att jag ville se en förändring i laget, i attityden och inställningen. Jag ville skönja drag av något som kan bära svensk handboll in i framtiden, ett slags nytänkande och en vilja att komma i takt med tiden. Detta får man verkligen anse att Ola-Staffan lyckats med.

Emellertid, deras kontrakt som förbundskaptener går ut nästa sommar, 2013. Ett år då vi inga mästerskap har för svensk del. Så ämnar de fullfölja sina kontrakt kan de lika gärna få ett längre kontrakt redan nu. Vill de bara sitta kontraktet ut är det bättre att låta dem sluta direkt, så att de lämnar plats för någon ny att bygga ett nytt lag till 2014, då vi förhoppningsvis spelar mästerskap igen.

****************************************

Avslutningsvis vill jag öppna mitt hjärta. Följande kommer att låta pajjigt och lite töntigt men det skiter jag i.
Jag har med åren förvärvat – eller blivit bestraffad med, beroende på hur man ser det – en tilltagande blödighet. Jag har slutat att se på dramafilmer med näsduksfaktor i sällskap med andra för att jag inte vill göra bort mig. Jag kan överhuvudtaget inte se på sport-krönikor utan att ha något i rummet som jag kan zoona ut på (en skål chips till exempel). Numera kan jag inte ens se min katt stå bredvid en tom matskål utan att få en klump i halsen. ”Hur länge har han stått där? Är han arg på mig?”
Med tanke på allt detta är det kanske ingen skräll att jag blivit berörd under OS, men min affekt fick verkligen olympiska proportioner under slutspelet.

Då segern mot Danmark stod klar satt jag ensam med en flaska rom och utan några som helst hämningar. Jag lipade som ett barn. Inte åt segern i sig, eller åt medaljen som senare skulle komma – sådant bryr jag mig inte så mycket om längre. Utan åt den besinningslösa glädjen. Åt att 14 killar som under så många år mest fått stå och göra sig bortförklaringar i teve nu äntligen får riva ner fördämningarna och bara skratta och skrika.

Att se glada människor, jag menar galet glada människor, är kolossalt medryckande. När Kim och Kim ligger i en nästan odefinierbar hög på golvet, och det ser ut som att de nästan ligger i begrepp att börja ligga med varandra, så känner jag mig mer än någonsin som en del av en vacker mänsklighet.

Så tack, killar – för silvret – men ännu mer för glädjen.

Blogg in, blogg out..

Då kan vi konstatera att både damerna och herrarna är inne i OS-turneringen. På två, sällan skådat vitt skilda, sätt.

Vi kan väl börja med herrarna, helt enkelt för att jag säger så och för att jag bestämmer.
Det svenska handbollslandslagets vinst över Tunisien är, i förvisso svag konkurrens, det roligaste som skett i OS hittills. Jag har varit otroligt kritisk till landslaget de senaste åren och det har varit befogat varenda gång. Men nu förtjänar de beröm. För första gången sedan OS-kvalet, eller kanske rent av hemma-VM förra året, såg det ut som att spelarna gör det de älskar mest av allt. I EM och i VM-kvalet fanns ingen glädje hos de som var där, och i just VM-kvalet var det till och med de (Andersson, Källman) som inte ens orkade vara där. Det handlar om motivation och om den sanna glädjen i att spela med landslaget. Som inte funnits på ett tag, men som sannerligen fanns där i går. Det kan förstås handla om att det är OS, kanske det enda tillfället där man kan fullt ut motivera svenska handbollsstjärnor – på så sätt kan man befara att dessa två OS-veckor är en slags konstgjord andning – men skit samma, det är kul att få se spelglädjen hos exempelvis Dalibor Doder igen.

Det anfallsspel som under en lång tid varit lika potent som en gammal dillvippa ståtade nu i magnifik fruktbarhet. Kim Andersson och Kim Ekdahl du Rietz kom i banor som överlappade varandra och som fick tunisier att se i kors. Och när de väl såg i kors stack en pånyttfödd Dalibor Doder in näsan på klassiskt manér. ”Dado” är en av de mest sevärda spelarna i världen när han är på detta humör. Efter matchen konstaterade han lite bittert i för SVT att han själv aldrig tvivlat på sig själv men att: ”Det finns kanske andra som gjort det”.
Jepp, jag har tvivlat. Men jag älskar att ha fel ibland.

Mattias Andersson var jättebra, både 6-0 och 5-1 fungerade bra i defensiven, Andreas Nilsson fick vara med lite i spelet och de svenska svackorna var få och relativt grunda. Mycket var väldigt bra i går.

Saker som trots allt kan, och måste, bli bättre: Effektiviteten. Svenskarna får inte bränna öppna lägen på det sätt som man gjorde i inledningen. Jonas Källman var fantastisk bakåt men missade väl mycket framåt. Sedan tycker jag att Andreas Nilsson borde få vara med ännu mer i spelet. Man säger att han måste röra sig mer, men det GÖR han. Han springer sig fri många gånger utan att få bollen. En sådan spetskompetens får inte lämnas bollös.

Saker som kunde ha varit katastrofala: Kim Anderssons knä. Jag var nog inte den ende som höll andan.

I morgon möter Sverige Storbritannien. Jag tänker inte orda mer om det. Det är en match som Sverige vinner med samma självklarhet som att solen går upp och ner.

***********************************************

Och så damerna.
Ibland (allt för ofta) pratar experter om gamla stereotypiska nationella mönster. Man säger att afrikanska lag är oorganiserade, att brasilianska är glada och bekymmerslösa och att balkanlag är svaga i motgång. Stereotyper som kanske var giltiga en gång men som inte är det nu. Ett svenskt mönster som jag ser just nu är det motivationslösa. Herrarna har präglats av det ett tag, damerna var det i högsta grad i går. Ingen glädje, ingen glöd, ingen motivation. Många av damerna har gjort ett OS tidigare (Beijing) och kanske är det inte samma känsla för dem som det är för herrarna. Men samtidigt, det är ändå OS!
Spelmässigt måste jag göra offentlig avbön. Jag sa i min förra blogg att Linnea Torstenson gärna får skjuta 20 skott per match. Det får hon så klart inte – inte om hon skjuter som mot Danmark. Hon sköt elva skott och gjorde nollkommanollnoll mål. Ägget!

Kanske borde Per Johansson matchat Jamina Roberts i stället för Torstenson, men jag förstår ju hur han tänker. ”Någon gång måste det ju lossna för henne!”. Nå, det gjorde det ju inte och med facit i hand var det förstås felcoachat. Kanske är Torstenson tyngd av det ansvar man placerat på hennes axlar.

Danmark  var en av de matcher Sverige absolut var tvunget att vinna. Som jag befarade ser Sydkorea otäckt vasst ut, och matchen mellan Norge och Frankrike avslöjade att det finns en nivå på damhandbollen dit svenskorna inte når. Sverige måste överträffa sig självt om kvartsfinal ska bli en realitet. Ska man slå Norge i kväll måste man överträffa fantasier och drömmar.

Kort från OS:
* Matchen Ungern-Danmark i går var en av de bästa handbollsmatcher jag sett på länge. Vilken fart och vilka avslut! Ungerske spelfördelaren (och skytten!) Gabor Csaszar är något av en ny favorit i min bok.
* Sluta hacka på Kim Anderssons ansiktsbehåring. Det är grymt klädsamt. Det borde pratas mer om Kim Ekdahl du Rietz frisyr. Det borde pratas mycket mer om Kim Ekdahl du Rietz frisyr.
* Magnus Grahn tyckte att anledningen till att Linnea Torstenson var dålig var att hon var ”manhaftig”. Bara en av alla saker Magnus Grahn säger som jag inte förstår. En annan var att han tyckte att något var som en ”målorkidé”. En målorkidé! Det var å andra sidan så vackert sagt att han är förlåten, trots att det är obegripligt.

Blogg in, blogg out..

De senaste dagarna har tärt på en svensk idrottsälskare. Dubbla förluster och uttåg ur fotbolls-EM, och så denna – som det då blir min uppgift att diskutera – närmast chockartade förlust mot Montenegro, och insikten att Sverige inte kommer att spela VM i Spanien nästa år. Bilden ovan är en symbol – stupade svenskar på och kring det svarta berget, vilket är just vad Montenegro betyder. Ett svart berg är också en bra bild för det mörker svensk idrott just nu genomlever.

Redan vid nationalhymnerna började jag oroa mig – eller, fan, jag har ju egentligen varit orolig i en vecka, men vid gårdagens nationalsånger eleverades orosgraden. Det har i media tidigare diskuterats hur viktigt det är att sjunga nationalsången. Personligen tycker jag att det är ett sundhetstecken för en nation att nationalkänslan är så pass svag – för det är det jag tror att det handlar om – att man saknar vilja att sjunga med, men just i landslagssammanhang är hjärtat för landet och hedern viktig. Jag tror faktiskt att det ligger Sverige lite i fatet, det att i 200 år varit en stabil nation utan inblandning i krig.

Ungefär varannan svensk sjöng med på det där typiskt svenska återhållsamma sättet. Montenegrinerna bevisade under uppträdandet med sin nationalhymn två saker; ett – landet inhyser världens kanske sämsta sångröster, två – att få stå där, med den röda landslagströjan, är det största och mest hedervärda de känner till.

Men låt mig poängtera att jag egentligen tycker det här med att diskutera värdet i att sjunga nationalsånger är rätt så larvigt, men det slår mig att när jag yttrar dessa ord så säger det något om oss svenskar. Att slåss för sitt land är något som ligger montenegriner mycket närmare själen på ett mycket mer påtagligt sätt än att kasta en handboll.

MEN, vi borde förstås ändå ha vunnit. Jag kommer nedan att vara otroligt hård, hårdare än jag normalt sett är, och så hård att jag tvingas träda långt utanför min bekvämlighetszon.
* Staffan Olsson och Ola Lindgren framstår allt mer som fega bakåtsträvare. De har de senaste åren totalt misslyckats med att göra Sverige till en modern handbollsnation. Som i princip enda nation i världen håller vi fast vid ett enda sorts försvarsspel (när Jonas Källman inte är med) – detta ultraklassiska 6-0. Ni kanske säger: ”men försvarsspelet var ju bra i går, vi släppte ju bara in 20 mål. Det var väl framåt det brast?”.
MEN, ni såg väl hur detta 6-0 passade montenegrinerna perfekt? De kunde lunka runt i balkanrytmer och 70-talstempo och tog inte skott förrän det började rycka i de ungerska domarnas passivitets-varnings-hand. Och sanningen att säga – Sveriges försvarsspel stoppade procentuellt inte många montenegrinska anfall, det var Johan Sjöstrand som gjorde det. Utan honom hade Sverige blivit krossade av denna lilleputtnation med en befolkningsmängd i klass med Göteborg. Hade vi haft ett offensivt alternativ till försvarsspel hade vi tvingat Montenegro att spela i ett högre tempo, något de absolut inte hade klarat – många rödklädda jobbade på energireserver i slutet av matchen – och de tekniska felen hade blivit fler, de montenegrinska anfallen kortare. På så sätt hade Sverige bättre kunnat styra tempot i matchen och fått fler chanser till kontringar.

När matchen skulle avgöras – crunchtime, för att tala hellgrenska – plockade förbundskaptenerna dessutom in en extra försvarsspecialist. Mattias Gustafsson användes som vänstertvåa och tvingade Sverige att göra tre byten anfall/försvar. Man tog därigenom bort Sveriges bästa vapen, kontring/andrafaskontring. Tobias Karlsson följer med glädje med upp i kontringsattacker, men tyvärr verkar han ha tappat alla offensiva kvalitéer han någonsin haft, någonstans i Tyskland.

* Vidare framstår det enträgna matchandet av Dalibor Doder som allt mer oförståeligt. ”Dado” är en gudabenådad tekniker och handbollsspelare i sina bättre stunder och förtjänar absolut flera chanser, men de senaste matcherna i landslaget har han varit direkt dålig och faktiskt förstört det svenska anfallsspelet. Många anfall började med att Dado skulle besegra sin spelare i ett genombrott. Det gjorde han sällan och anfallen gick i stå.
För att överlista ett 3-2-1-försvar krävs antingen en stor portion list (det har Sverige inte för tillfället, så vi diskuterar inte det) eller spelare som kan klara den fysiska kampen en-mot-en. Dalibor Doder och Jonas Larholm är förvisso snabba i fötterna, men de är rent ut sagt för klena, de behöver oceaner med yta för att ta sig förbi sin spelare. Kim Ekdahl du Rietz var den enda svenske niometersspelaren som klarade kampen. Kim Andersson gillar inte specialbevakning och sprang mest och gnällde – han gjorde ”uppoffringen” och resan till Montenegro helt förgäves och var offensivt osynlig, defensivt dålig.

* Hur dålig måste inte Lukas Karlsson vara för tillfället? 120 raka minuter på bänken trots att Doder var under isen. Märkligt att Karlsson inte ens fick chansen.

*  Förbundskaptenerna tycker säkert att de kan kalla varandra modiga för att de lät Johan Jakobsson komma in i slutminuterna helt ouppvärmd. Felet var att han kom in alldeles för sent. Jakobsson är en spelare som verkligen har fysiken att besegra en spelare i ett 3-2-1-försvar.

* Ystadsinslagen på kanterna - Petersen och Ekberg – var som vanligt bra. Det var sannerligen på nio meter det brast.

Stefan Lövgren, general manager i landslaget, har enligt min åsikt en del att fundera på. Är Ola och Staffan de två som ska slussa in Sverige i mästerskapscyklerna igen? Jag är otroligt tveksam, med de senaste årens insatser i minnet. Det är slående hur ofta man som åskådare har hållit med experterna i studion och på kommentatorplats och hur sällan man hållit med förbundskaptenerna. Då måste ju någonting vara fel, även om förbundskaptenerna bör vara de som känner spelarna bäst.

OS om 40 dagar känns sådär. Sverige har en grupp där man lätt ska ta sig till kvartsfinal, men för att ta sig längre än så krävs något mer än vad Sverige just nu visar.

Vi körde alltså rakt in i ett svart berg, betyder det att vår nästa landskamp är mot Nangijala borta?

httpv://www.youtube.com/watch?v=VhybEnyhxzY

Blogg in, blogg out..

Ja, det var det hele.
Eller ja, två matcher återstår så klart av Sveriges EM, men det står nu klart att någon medalj, det blev det inte den här gången heller. Och det ska Sverige så klart inte ha heller, inte efter den insats laget gjort.

Serbienmatchen fastställde ett antal saker.
* Förbundskaptenerna hade lärt sig läxan. Man coachade mer aktivt och testade många lösningar. Bland annat fick Jakobsson speltid, något han borde fått mer av i andra matcher. Man poängterade även det som jag själv poängerat i ett decennium, vi måste satsa på snabba spelvändningar! Att spelarna inte genomförde det fullt ut mot Serbien tyder snarare på att kompetensen inte fanns hos spelarna.
* Utan en mittnia i form är Sverige inte världsklass. Dalibor Doder kändes inte betrodd under mästerskapet, men mot Serbien fick han speltid och uppvisade en formsvacka vars djup tangerade Marianergraven. Är ”Dado” slut, eller kommer han tillbaka? Vet ej.
Eftersom Larholm låg på hotellrummet och studerade innanmätet på serbiska toalettstolar saknade Sverige kreativitet från mitten. Jag välkomnade dock det taktiska draget att testa Kim Andersson i mitten, det var då det svenska anfallsspelet kändes som farligast.
* Spelarna hade lärt sig läxan från Polenmatchen och visade upp heder och hjärta, bäst personifierat i Lundströms och Karlssons uppoffrande spel, med slängningar i Serbiens målgård.
* Kim Ekdahl du Rietz får av mig det högsta betyget hittills av de svenska spelarna. Kim EDR är heder, mod, hjärta och muskler. Blir han bara lite mer hjärna blir han ostoppbar. Kim Andersson och Niclas Ekberg har också varit bra, men alltför växlande i kvalitet.

Kim EDR:s insats förärar honom en plats i dagens paintbild. Jag försöker här framhäva, och med viss framgång om ni frågar mig, Kims svällande fysiska tillgångar; tröjlös förstås, för allas trevnad och med små, tighta Sverige-speedos. Som ni sett har Kim trimmat bort bohemskägget som han fått vissa gliringar för. Tydligen var anledningen att det på ett obehagligt sätt låg ”slickat” mot halsen efter duschen. Nåväl, i verket här beskriver jag även ”tussens” plausibla öde i livet, som symboliskt och liksom Kim måste inrätta sig i ett kollektivt fungerande. I detta fall i en liten matta.

Tillbaka till det relativa allvaret.

Ifall jag hade varit förbundskapten för Sverige finns det en sak jag hade poängterat mer än något annat. Spelvändningen!
Vi har ett obestridligt faktum: Sveriges uppställda anfallsspel suger sumpråtta. Eftersom en handbollsmatch av i dag innehåller upp emot 70 anfall per lag gör Sverige (som i exempelvis Serbienmatchen) mål på 30 procent av anfallen. Det borde i så fall ge den svenske målvakten rätt att kasta ett svårt utkast (nästan så svårt att man räknar det som ett 50/50-kast). Går kastet fram är det ju nästan garanterat ett mål. Man ser detta bäst i Danmark där Niklas Landin kastar nästan-no-matter-what. Dessa enkla mål är värda SÅ MYCKET. För Sverige hade det varit ännu viktigare än det är för danskarna, eftersom ju danskarna även har ett bra uppställt anfallsspel.

Och kommer inte direktkastet till kantspelarna borde det vara en uttalad intern lag i Sverige att man måste trycka i andrafas. Med spelare som Kim Andersson och Kim EDR (tunga, kraftfulla och extremt svåra att stoppa i fart) måste procentsatsen ligga långt över 30 procent i lyckliga utfall i andrafaskontringar. Och för att förtydliga: det spelar ingen roll om motståndarna har hunnit hem och samlat sig på sexmeterslinjen, det är ÄNDÅ lättare att göra mål med ett lag som kommer i fart.

I handbollsutbildningen framöver måste vi trycka på följande punkter:
* Målvakter måste snabbt jaga boll efter räddning eller skott utanför. Inga pajaskonster eller löjliga segergester (som både Sjöstrand och Palicka sysslar med) utan få fatt på bollen snabbast möjligt och överlämna till utespelare. Därefter kan målvakten få fira eller sätta upp en hel jävla Strindbergpjäs om han känner för det.
*  Kantspelare måste få förmånen att tjuva mer i försvarsspelet. Visst, det kan ge något mer baklängesmål per match (i konstigt studsande returer) men fler mål kommer definitivt att göras.
* Resten av utespelarna måste få programmerat innanför pannbenet att andrafaskontringen SKA göras. Kommer man inte igenom i denna, då kan man lugna ner spelet. Man borde även utveckla fler spelvarianter på andrafaskontringar.

Sen finns det så klart tillfällen i matchen då man inte ska jäkta. Ibland vill man bara att tiden ska gå (en man mindre till exempel) men jag talar om standardläget.

Danmark ikväll. Viktig match eftersom vi inte vill att Danmark ska vinna EM (av OS-skäl). Vinner Danmark eller Spanien EM står vi inför en svårare OS-kvallottning än vi trodde.
Tar Polen poäng av Tyskland i matchen innan så tror jag ärligt talat inte att Sverige har en chans mot Danmark. Danskarna har nog lärt känna sin egen naivitet från gruppspelet, och jag tror att de bara kommer att bli bättre och bättre i den här turneringen.

Blogg in, blogg out..

På IFK-fronten äntligen något nytt.
Klubben har lämnat skyttegravarna för att om möjligt flytta på gränserna en aning. Gränsen till säker mark i tabellen har denna vinter flyttat sig långt bort från IFK Ystad. Tränare Robert Andersson tror att laget måste vinna sju av tolv matcher som återstår denna säsong, detta att jämföra med den enda seger de hittills tagit på 14 matcher.

Om de fyra spelarna som ska göra skillnaden tycker jag så här:
* Torbjörn Jakobsson. Målvakt och meriterad både från elitserien och som proffs. Storhetstiden ligger i imperfekt och han har inte heller spelat i år, men det känns faktiskt inte relevant. Oavsett om Jakobsson går in som förstamålvakt eller som backup blir hans rutin och blotta närvaro viktig för Kraft och Åkesson. De unga IFK-målvakterna har haft en jobbig uppgift under vintern men den blev nu plötsligt lite ljusare. Att en äldre spelare kan gå in och stötta upp oket som ligger på de unga, det är lite det som saknats i år.
* André Olsson. En av förra säsongens succéspelare i IFK. Har under sin premiärsäsong i IFK Kristianstad använts på samma sätt som Alexander Bard använder långbyxor. Han bör med andra ord komma riktigt fräsch till IFK, och sorgen i sammanhanget är förstås att han bara stannar i några veckor, sedan vill Kristianstad ha tillbaka honom. Jag är sugen på att ringa Kristinstadstränaren Kenneth Andersson och fråga om de inte kan köpa in en sån där vetesäck som man värmer i mikron. Lägg den på en bänk så fyller den samma funktion som André fyllt i elitserien i vinter.
Är jag elak? Jag menar förstås bara att André Olsson hade varit så oändligt mycket värdefullare för IFK Ystad än för IFK Kristianstad.
* Per Ögren. Vänsterhänt lirare som under ett år sysslat mer med kvasisporten footvolley än handboll. Slog aldrig igenom som någon stjärna i elitserien och HK Malmö, men har han konserverat formen bör han vara en förstärkning. IFK får bara hoppas på att Ögrens sargade knä håller för den ökade påfrestningen.
* Richard Eriksson. Mittnia från HK Malmö och bara ett lån på ännu kortare tid än André Olsson. Eriksson har länge varit en liten favorit för mig, och jag har även haft äran att möta honom ett par gånger. Eriksson är en intellektuell spelare som vet hur man kan göra mycket med små medel. I tidningar jag läst står det att han har ett bra skott, jag kan sträcka mig till ”ett rätt okay skott”. Hans stora förtjänst är att han kan göra sina medspelare en nivå bättre och ge dessa lite bättre lägen hela tiden. Richard Eriksson är en sådan spelare man hade kunnat slänga in i ett svenskt landslag utan att han hade gjort bort sig.
Problemet här kanske är att hans medspelare inte är tillräckligt bra. Eriksson är nog betydligt mänskligare i allsvenskan om han tvingas göra mycket jobb själv.

Hade dessa fyra spelare stannat hela säsongen hade jag gett IFK hyfsade chanser att klara kontraktet, som det är nu måste klubben jaga vidare, vilket de även uppgett att de gör.

SVT kallade Niclas Ekberg för ”den anonyma nyckelspelaren” i Sportnytt i går. Vet inte riktigt vad de menar faktiskt, vet de om att Ekberg vann den interna skytteligan i VM? Det lät även som att de poängterade att det var stort att HÖGERSEXAN Ekberg låg på plats 13 i danska skytteligan. Som att det var ovanligt att en högersexa gör mycket mål. Tycker SVT så så kan de ta en titt på elitseriens skytteliga, där ju Guifs Mattias Zachrisson toppar ganska överlägset. Kul att se och att läsa att Kim Ekdahl du Rietz ska spela i turneringen i Kroatien. Hans fot verkar vara okay, men vi ska inte ropa hej än – Kims skadebenägenhet oroar mig en del.

Nacor Medinas straff halveras till tre månader. Jag är ingen sakkunnig vad det gäller straffsatser och juridik. Däremot tycker jag att man ska vädra ett mänsklig-moraliskt spörsmål. Är det värre att slå någon på käften än att match efter match utsätta någon för verbal rasism (om det nu stämmer att Medina utsatts för detta under lång tid)? Duon Zachrisson/Tholin i Guif är erkända i handbollssverige som två pojkar som inte tvättar munnen med klorin. Jag vet naturligtvis inte till hundra procent vad Guifduon säger på plan,  men om det jag hört stämmer borde vi i svensk handboll bestämma oss för vilka företeelser vi först bör tvätta bort. Annars riskerar vi att bota symptomen i stället för sjukdomen.

Blogg in, blogg out..

Sverige spelar sin näst sista match i EM-kvalet onsdagen den 8 juni. Motståndet är Montenegro, vilket är detsamma som resmålet. Ni har läst om truppen överallt redan, men jag klistrar in den nedan, allt för att ni ska slippa slita på klickfingret och följa en länk.

Andreas PALICKA, THW Kiel
Johan SJÖSTRAND, FC Barcelona
Robin ANDERSSON, IF Guif
Mattias GUSTAFSSON, TuS N-Lübbecke
Kim ANDERSSON, THW Kiel
Jonas KÄLLMAN, Ciudad Real
Magnus JERNEMYR, FC Barcelona
Niclas EKBERG, AG Köpenhamn
Dalibor DODER, GWD Minden
Jonas LARHOLM, AaB Håndbold
Tobias KARLSSON, SG Flensburg-Handewitt
Fredrik PETERSEN, Bjerringebro/Silkeborg
Kim EKDAHL DU RIETZ, LUGI HF
Kristian SVENSSON, TuS N-Lübbecke
Mattias ZACHRISSON, IF Guif
Andreas NILSSON, IFK Skövde HK

Det är nästan så att man tror att firma Olsson/Lindgren är rädda för mig (i stället för tvärt om, som jag själv trott) då deras laguttagningar allt mer liknar de som jag efterfrågar. Andreas Nilsson har mycket att slipa på, jag vet, men han känns absolut som framtiden i landslaget. Stor, men ändå rörlig och målfarlig. Ge honom en pärm med linjerörelser i hemläxa och ni ska se att han utvecklas ett steg till.
Zachrisson in, Lennartsson ut. En rockad som jag efterfrågat så länge att jag skäms för det (eftersom det känns som att jag mobbar matte-janne).

Gud vad skönt att se namnet Kim Andersson i truppen igen. Det vanligtvis trubbiga svenska anfallsspelet var trubbigt in absurdum i de två kvalmatcherna mot Slovakien. Det är inget fel på en spelare som Kristian Svensson, mer än att hans toppar inte är världsklass. Svensson är Kebnekaise medan Kim Andersson är valfritt berg i Himalayakedjan. Som en jämförelse personifierar jag mig själv som handbollsspelare rätt mycket med Romeleåsen (186 meter över havsytan).

Sverige behöver ta en poäng mot antingen Montenegro eller Israel för att definitivt bli klara för EM. Förmodligen krävs inte ens det. Förmodligen vinner Sverige båda matcherna. Förlust hemma mot Israel hade varit pinsammare än när Staffan Dopping i TV4:s nyhetsmorgon avslöjade att han gömt kryptonit på ett ekivokt och helt otippat ställe.

httpv://www.youtube.com/watch?v=kn5vB1LWjA8

Niclas Ekberg, vilken kille! Mästare direkt i debutsäsongen  (inför världsrekordpublik i Parken), uttagen i all star team direkt i debutsäsongen, och dessutom – så läcker i linne!
Nja, AG Köpenhamns basketlinnen håller väl inte samma höga klass som lagets spel och trupp, men jag kan tänka mig att de har en fördel när svetten lackar på armarna. Man lär bli lika hal som den infettade, döve killen i Family Guy. (Jag vet, jag har gjort jämförelsen förut, men infettade, döve killen är legendariskt rolig teve-historia). Precis som jag sa så vann Köpenhamn finalen med en gäspning och två snarkningar. Man är lika överlägsna som FC Köpenhamn är i danska fotbollsligan.

Niclas Ekberg kommer att bli ännu bättre och han lär definitvt vara en av de spelare som bär det svenska landslaget i ett decennium framöver.

En annan är Kim Ekdahl du Rietz. Men, för att alludera på gamle socialdemokraten Mäster August Palm, ”hvad vilja Kim?” Rhein Neckar Löwen? Montpellier?
Sist jag såg du Rietz promenerade han runt i sin typiskt vaggande stil på Lunds gator. Öronen var pluggade med två feta hörlurar och han handlade lyxchoklad på Ahlgrens – han såg inte ut att vara i närheten av att fundera på proffsliv i handboll. Men det lär han göra.

Blogg in, blogg out..

Så blev det alltså till slut ett skånskt lag klart för SM-finalen på lördag. Trots Lugiledning med både 1-0 och 2-1 i matcher var det Eslöv som höll nerverna bäst i styr. Tyvärr verkar det vara ett drag som går i hela Lugi som klubb – det att vika ner sig i slutet. Lugis damer är ett bättre lag än Eslöv - ändå blev det ingen final. För herrarna låg vägen till semifinalen öppen, men man satte kvarsfinalserien i halsen. Ifall Kim Ekdahl du Rietz stannar även nästa år finns inga ursäkter, med Albin Tingsvall noterad bland nyförvärven MÅSTE Lugi gå minst till semi. Högernio har varit lagets problemposition den här säsongen, men en Tingsvall med en hel försäsong i kroppen är, för att tala kortspel, ett klätt kort eller ett ess.
Vad det gäller chanserna till skånskt guld på lördag väljer jag att vara en smula reserverad. Sävehof är ett bättre lag och egentligen hade väl Lugi haft en större chans att rå på mästarinnorna. Det som talar för Eslöv är att lagets spelar smart. Man har fin rutin i Johanna Wiberg och systrarna Möller (som nästan presterar som i fornstora dagar) och man har en kompetent tränare i Ola Månsson. Jag älskar hur Månsson degraderar coach-utstyrseln ännu ett steg. José Mourinho skulle aldrig har något annat än svindyr kostym under Real Madrids matcher. Lars Lagerbäck ser man sällan utan hans slappt sittande träningsoverall. När Ola Månsson blir exalterad coachar han i kortbyxor.
Det är ta mig fan respekt.

Sävehof och Guifs herrar laddar som bäst för SM-finalen. Jag tänkte ägna några spaltdecimeter åt att gradera lagens olika delar, till slut ska jag komma fram till vem som vinner finalen. Men för att först belysa min egen förträfflighet vill jag poängtera att jag redan när säsongen drog igång faktiskt tippade just Sävehof-Guif som en plausibel finalduo. Nåväl!

Målvakt
Sävehof: PPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Thomas Forsberg har rutin och stabilitet, men bakom honom har man två betydligt osäkrare kort i Daniel Bergqvist och Peter Johannesson. I Guif får inte Daniel Johansson förlängt kontrakt, trots att han varit en av de bättre målvakterna i serien. Richard Larsson sägs vara fullständigt omöjlig att överlista när han är inspirerad. Tja, inspirerar inte en  SM-final i Scandinavium borde herr Larsson söka medicinsk hjälp för apati.

Vänstersex
Sävehof: PPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Robert Johansson tittar in och ut i landslaget och är en spelare med mellannamnet ”stabil”. Eller Mr 3,8 mål-per-match-mannen, som jag brukar kalla honom. Han gör alltid en gedigen insats och en knapp handfull mål, men sällan är det han som avgör matcherna. Mathias Tholin har, trots en mycket bra säsong, faktiskt varit sämre än de två senaste åren. Han gör färre mål och färre MEP-poäng, mycket tack vare att andra spelare i laget i stället ”målar” mer frekvent.

Vänsternio
Sävehof: PPPPP
Guif: PPPPP
Kommentar: Jonathan Stenbäcken har i ärlighetens namn inte varit min favoritspelare. Jag tycker att han sett slö ut och lika explosiv som en sengångare på Valium. Men han är bra, jag erkänner. Vill Füchse Berlin ha honom är han dessutom inte bara bra, han är så in i bänken bra. Han är väl ungefär lika bra som Tobias Aren, men inte i samma form. Aren är finallagens just nu bästa spelare. Från nio meter kan han skjuta ihjäl en älg.

Mittnio
Sävehof: PPPPP
Guif: PPPPP
Kommentar: Michael Apelgren har inte riktigt varit så dominant i grundserien som jag trodde att hans  skulle vara, men det visade sig att han bara behövde lite slutspels-tjack. Nu kommer hans guldrutin från Hammarby att bli nyttig. I Guif har jag placerat Robin Andersson som mittnia (han kan ju även räknas som vänsternia) och alla vet hur bra han är. Kanske inte i absolut bästa form efter sin skada, men i en final kommer han att höja sig. Bakom Robin finns Haukur Andrésson, mannen som avgjorde sista semin mot Alingsås.

Högernio
Sävehof: PPPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Johan Jakobsson är tillsammans med Zoran Roganovic seriens bästa högernia. Han har både guldrutin och landslagsrutin. Patrik ”Pava” Johanson levererar alltid, men i mina ögon gör han det inte riktigt så fullfjädrat som under åren i Hammarby.

Högersex
Sävehof: PPP
Guif: PPPPP
Kommentar: Victor Fridén var bättre förra året och jag lutar nog åt att tycka att högersex är mästarnas sämsta position just nu. Men man är naturligtvis ändå bra. Mattias Zachrisson är en blivande superstar på kanten, men han kan även gå ut och skjuta raketer från nio meter. Vinnarskalle.

Mittsex
Sävehof: PPPPP
Guif: PPP
Kommentar: Sävehof har två kanonalternativ i Erik Fritzon och Niclas Barud. Duon skulle egentligen utan problem kunna utgöra Sveriges mittsexbesättning i ett mästerskap. Detta säger visserligen lika mycket om Sävehofs superduo, som om Sveriges samlade linjekompetens. I Guif är Jimmy Jansson och Richard Blank inte lika gnistrande. Jansson säger själv att han ”inte är den bäst tränade” och han ska dessutom sluta efter finalmatchen. Blank är lite bättre i försvarsspel.

Försvar
Sävehof: PPPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Sävehof har sin specielle elaking i Jesper Nielsen, två meter lång och 110 kilo tung. Han är dessutom duktig, liksom hela solida Sävehof. Jimmy Jansson i Guif väger ännu mer, men hans vikt består viss del av så kallad ”barlast”. Så länge han inte kommer i gungning är Jansson/Blank trots allt ett bra mittlås.

Tränare
Sävehof: PPPP
Guif: PPPP
Kommentar: Mikael Franzén tog upp ett Aranäs som var alldeles för bra för allsvenskan och leder ett Sävehof som är för bra för elitserien. Schyssta tränaruppdrag, men ingen kan ta ifrån honom att han ändå gjort det bra. Med Kristjan Andrésson är det egentligen samma sak, det är svårt att bedöma honom så kort in på tränarkarriären. Både jag och hans spelare uppskattar dock hans lugna sätt och behärskade time outer.

Summa
Sävehof: 40 P:n
Guif: 38 P:n
Kommentar: Sävehof får i min närmast vetenskapliga genomgång flest P:n. Därför vinner Guif SM-guld.

Blogg in, blogg out..

And the never-resting time leads summer on, sa Shakespeare. Genom fönstret ser jag våren dåna fram, blånande, grönskande och…ja…prunkande. Kvicksilvret rusar på höjden i rött som en Trefilov i en time out-ring, och himlen – den är skyldigt blå. Ett intensivt blått tak över ett handbollsskåne utan herrlag i semifinal. Du Rietz, Seifert, Roganovic, Geissler och Möller Madsen – alla måste betala för att komma in till SM-finalen i Scandinavium i maj.

Och att spela i ett skånskt handbollslag har under de senaste decennierna nästan inneburit en garanti att slippa tyngas ned av de där jobbiga guldmedaljerna runt halsen, som en SM-seger innebär. Ystads IF är Skånes senaste SM-vinnare. Detta skedde 92, Berlinmuren var med nöd och näppe riven och eders ödmjuke bloggciceron hade inte ens påbörjat sin handbollskarriär.
Dessförinnan hittar vi skånska vinnare 1980 och 1981 (Lugi och Vikingarna). De senaste 29 åren har vi alltså kunnat fira ett skånskt herr-guld i handboll.

Vid dags dato är åtta av Sveriges 27 bästa lag från Skåne, och så har det sett ut i några år. Vi har bredden men inte spetsen, och visst är det så att den rådande konkurrenssituationen i Skåne hämmar oss från att få fram en nationellt dominerande klubb. Åtta klubbar ska dela på handbollskonfekten i Skåne; 16 klåfingriga händer i samma aladdin-ask. De starkaste händerna, och alltså de som borde kunna roffa åt sig mest choklad, är Ystads IF och Lugi. Här finns ekonomi, tradition, kompetens på alla nivåer och en gedigen ungdomsverksamhet. Tyvärr (beroende på hur man ser det) finns det i dessa två små städer (Ystad och Lund) ytterligare klubbar med elitambitioner (IFK Ystad och H43). Samtidigt som det sporrar med konkurrens inom samma stad hämmar det en spetsutveckling. Både sponsorer och spelare ska delas mellan klubbarna, liksom halltider, åskådare och medial uppmärksamhet.

Men konkurrenssituationen i Skåne är naturligtvis inget oöverstigligt hinder mot ett röd-gult SM-guld. Det gäller bara att vara avantgarde, och att aktivt visa en tydlig ambitionsbild. Den tydligaste ambitionsbilden i Skåne delas mellan Ystads IF och HK Malmö. Malmö pratar om SM-guld 2013, YIF om att bli en av nordens ledande klubbar. Jag tror mest på YIF:s idé – man har traditionen och pengarna och man tvekar inte att agera; man sparkade Pelle Käll när detta krävdes (trots att det bara var dagar innan självaste julafton), man har genast värvat in spelare på en av den gångna säsongens ”problempositioner” (m6), och man har dessutom knutit till sig Sveriges största handbollstalang (Jim Gottfridsson).

För YIF blir det viktigt att cementera sin position som Ystads bästa handbollsklubb. På 90- och 00-talet, då IFK under en tid var ledande i stan, förflyttades ungdomars intresse från YIF till IFK, och det är lite resultatet av det vi ser i dagens läge – då IFK Ystads ungdomssektion börjat abonnera på SM-gulden (nåja), medan YIF tagit ett, kanske litet, men dock ett märkbart - steg tillbaka.

Lugi har under säsongen förvisso försökt att vara avantgarde. Man har ett grundspel mer uppbyggt på individens kreativitet och några spelare i laget har också vuxit rejält under säsongen. (Läs: Hallberg och du Rietz). På ledarnivå har klubben experimenterat med sms-coaching via gamle guld-tränaren Rustan Lundbäck. Det kan påstås att de fick spelmässig effekt av experimentet, jag tycker dock att det mest känns lite småtöntigt.
Jag föreställer mig en handfallen ledarduo i ett Lugi på väg mot förlust då det plötsligt surrar det till i Tomas Axnérs ficka, kanske till tonerna av ett super mario bros-theme. Avsändare: Guld-Rustan. ”Spring fortare! Skjut hårdare!”.
Och med de tipsen vänder Lugi matchen.

Summerat över en hel säsong överträffade Lugi dock mina förväntningar, och med du Rietz och Hallberg kvar i laget har man en klar medaljchans till nästa säsong.

Ska en skånsk klubb få hegemonisk status i Sverige bör man titta på de klubbar som haft just det de senaste åren. Får man välja mellan Hammarbys upplägg och Sävehofs bör man i mitt tycke välja det senare. Sävehof har en fantastisk ungdomssektion både på herr- och damsidan. Tendensen att spelare från herrsidan fattar kärlekstycke för spelare från damsidan har gett klubben ett rykte, eller i alla fall ett nidnamn, i begreppet ”sekten”. Detta är enbart positivt, klubben blir som en familj och ett vi-mot-dem-motiv stärks.

Jag tror att Ystadshandbollen i stort, inte bara på damsidan, tjänar på att satsa mer på en damsektion. Pojkar trivs med flickor, och tydligen tvärtom med, även om jag ibland inte förstår varför.

Sävehof har också en klubbdirektör i  Stefan Albrechtson som i alla avseende framstår som en urkraft i föreningen, med en obändig vilja att sträva framåt. Jag tycker att både IFK Ystad, Ystads IF och IK Pandora präglas av denna attityd för tillfället – de ekonomiska musklerna sitter dock enbart på YIF.

Ska vi säga något om de pågående semifinalerna?
Sävehof-Drott 1-0.
Ett väntat resultat, men hur mår Johan Jakobsson? Utan honom får Sävehof se upp, Ulf Sivertsson och hans Drott har fått upp ångan ordentligt. Kvällens match blir en solklar nyckel.

Guif-Alingsås 1-0
Också väntat, men nu väntar möte i Nolhagahallen. Guif är över en hel matchserie klara favoriter oavsett hur det går i den andra matchen.

Och, avslutningsvis: Inte har väl luften gått ur IFK Ystad? Klar förlust mot Hammarby och på utmärkta IFK-bloggen inte ett inlägg sedan 5 april. Med oroligheterna kring IFK Tumbas vara eller icke vara i elitserien och med tanke på IFK:s brinnande närvaro i kvalserien borde det ånga kring IFK. Det finns relativt få skriftvägen underhållande idrottsprofiler i handbollssverige, men Cimmerholm och Nyberg är två av dessa, och det hoppas jag att de fortsätter vara.

Blogg in, blogg out..