Det var det. Och det var gott.

Elitseriesäsongen är till ända och huvudrätten – finalerna – smakade fågel. I alla fall om man älskar spänning. Det har redan poängterats överallt och flera gånger om hur otroligt jämnt och spännande årets slutspel varit, och med två finalerna där det efter 120 ordinarie matchminuter sammanlagt skiljde en boll får man konstatera att en sådan säsong fick sin logiska upplösning. Grattis Sävehof och grattis Drott.

Om vi börjar med damfinalen:

I finaldagens YA nästan svor jag på att Sävehof skulle ta ännu ett SM-guld, och se – jag hade rätt! Men skämt åsido var Lugis insats värd all beundran. Den är naturligtvis inte värd ett SM-guld, som jag sett folk på nätet hävda. Sävehof gjorde faktiskt fyra mål fler än Lugi och då förtjänar Sävehof att vinna. Men försvarsspelet som Lugi presterade var hög klass och såg otroligt jobbigt och besvärligt ut att forcera. Kanske är det något för Torbjörn Klingvall i landslaget att titta på, då det är tid för Clara Monti Danielsson och Anna Lagerquist att bilda mittblock i blågult.
Trots allt var Sävehofs niometersspel flernyanserat och bredare än Lugis, ett Lugi som levde mycket på Maria Adlers skott och power och Nathalie Hagmans mentala briljans. Ida Odén har nu avgjort så många finaler att hon snudd på borde ha tröttnat.

Noterat:
* En människa har aldrig så nervöst skrattat som Sävehoftränaren Henrik Signell inför den förlängning, som han nog inte i sin värsta mardröm trott att han skulle få uppleva. Som tur var agerade hans spelare utan knädaller och excellerande i fnisseri och de stängde matchen beslutsamt i den första förlängningen. Efter en säsong där man inte tappat en enda jäkla poäng (finalen borträknat, då man ju egentligen tappade en) vore det väl märkligt ifall man inte kröntes med guldhjälm/hatt/keps eller vad det nu var.
* Undrar vad Magnus ”Bagarn” Johansson tänker, han bytte guldtåget Sävehofs damlag och fick guldtåget Sävehofs herrlag att spåra ur. Och vad tänker Mikael Franzén, som petades av guldtåget han själv styrt efter idel succéprestationer? Jag tror någonstans att han inte är superledsen för Sävehofs skull.

Herrfinalen:

Inför säsongen sa jag att det fanns tio lag som kunde vinna SM-guld. Jag höll Drott som det svagaste av dessa. Jag har redan redovisat för exakt var mina missräkningar gällande Drott ligger, men jag måste ännu en gång understryka hur imponerad jag är av bedriften. Faktorer som avgjorde SM-guldets destination.* Philip Stenmalms projektil som träffade Herdeiro Lucau i ögat. Jag har sett folk på nätet, företrädesvis Kristianstadssupportrar, skrika om att det borde varit rött kort på Stenmalm, men det är snudd på idioti. Drott låg under med sex mål i en SM-final, tror ni verkligen att Stenmalms prioritet ligger på att sikta på att inte göra mål i ett friläge? Dumheter. Ni kanske såg att det var spelare i matchen som sköt både över och utanför? Minns särskilt Daniel Lindgren som i ett prekärt läge i slutet sköt en fösare fem meter utanför. Liksom Stenmalms miss var det inte heller meningen. Ibland är det bara så att handbollsspelare inte träffar det de siktar på, och skulle domarna börja ge rött kort för oskicklighet hade vi ganska snart haft oss en ohållbar situation på halsen. Det är bara att hoppas att Lucau slipper bestående men på ögat. Vi konstaterar också att handboll inte är en sport utan risker.
Däremot håller jag med om att situationen blev i högsta grad avgörande i finalen. Räddningsstatistiken i andra halvlek var enligt någons notering 18-2 i Drottfavör. En bakfull iller kan räkna ut att det inte gynnade Kristianstad. Stackars Henrik Nordlander var mycket bra i första halvlek men hade oflyt i andra och ärligt talat ganska lite hjälp av sitt försvar. Tror jag att Kristianstad hade vunnit ifall Lucau funnits med som alternativ i andra halvlek. JA, det tror jag. Men man spelar med de kort man har för handen.
* Magnus Persson var outstanding. Det har han förresten varit hela året. Han har ett stort register och en patenterad näsa för mål. Hade det inte varit för att den svenska besättningen på H9 vore så stark (Kim Andersson, Oscar Carlén, Johan Jakobsson, Albin Tingsvall, Andreas Cederholm, Kristian Svensson, mm) hade han efter denna säsongsinsatsen haft gräddfil in i blågult.
* Man tycker så klart lite synd om Kristianstad. Kanske borde de trots Lucaus olyckliga skada hållit undan för Drott men man blev liksom inte av med hallänningarna. I slutet är det också så att man faller på egna misstag. Jag kan peka på tre tydliga:
1. Charlie Sjöstrand kontrade, skulle stega in i skott- eller passningsläge – och glömde bollen. Rookiemiss.
2. Johan Koch tog en utvisning för snack I ANFALLSSPEL. Kristianstad fick straff men Koch tyckte tydligen att de även skulle få sin egen vikt i guld eller kryddor från Arabien. Otroligt obegåvat gjort. Lika obegåvat som beteendet hos denna alkoholiserade fiskmås.
3. Vid sista frikastet stod Kristianstadsförsvaret och tittade på klockan och de såg ut att tänka: ”Förlängning, Drott hinner ALDRIG skjuta”. De tittade så paralyserat på klockan att Magnus Persson kom ända in på sju meter och fick skjuta rätt ostört, i alla fall om man tar i beaktning vad situationen torde ha krävt.
Utan de tre missarna tror jag inte heller att Kristianstads hade tappat den här matchen.
* Martin Frändesjö är ett unikum i grenen handbollsnörderi och dessutom är han ”vacker som få”, för att citera Rickard Norling. Men matematik, det är inte Frändesjös starka sida. ”Bladh hade 25% i räddningar i första halvlek och 50% till slut. Det måste betyda att han hade 75% i andra halvlek”. Nej, Martin. Riktigt så fungerar inte matematik. Men Bladh var duktig ändå.
* YIF fick inte spela i Scandinavium och ingen spelare fick man med i All Star Team. Däremot fick Jim Gottfridsson ta emot pris som årets komet i svensk handboll. Jag kan tycka att det är lite märkligt eftersom Gottfridsson var mycket bra redan förra säsongen. Som någon komet i år har han knappast kommit som. Men, det kanske var förbundets sätt att inkludera Gottfridsson i prisutdelningen då han inte fick plats som mittnia i All Star Team (Anders Hallberg, Lugi, tog denna plats). För övrigt vet ni vad jag tycker om dylika prisutdelningar.

Nu ska jag ut och springa som en walesare. Jepp, som en walesare.

Blogg in, blogg out..

Balkongen, 17.23: En man sitter i shorts och bar överkropp och intar glupskt av den vänliga aprilhimlen. I knät har han sin laptop, förstås; i högerhanden en sejdel av stillsamt sprakande gudanektar – det flytande guldiga guldet – vilken han också intar ivrigt av. Det luktar fräst vitlök från thairestaurangen mitt emot och någonstans i närheten dör eller överlever någon en ambulansfärd. Sirenerna tränger fläckvis igenom hans Bob Dylan-playlist. Han önskar förstås att den ambulerande människan överlever, men oavsett är detta ett lyckligt ögonblick, ty mannen är en enkel man. Att Sverige förlorade mot Polen i handboll i går skiter han fullständigt i.

Nja, inte riktigt, för då hade jag undvikit att kommenterat matchen och fokuserat på aprilhimlen och min gudanektar. Men det finns klara skäl till att inte lägga för stor vikt vid att segern på hemmaplan mot Polen följdes upp av en förlust i Gdansk. Häng med!

* Det var kul att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson matchas hårt i andra halvlek då Sverige rimligtvis ville spela med sitt bästa lag för att äta upp Polens försprång. Men matchades laget verkligen till hundra procent för seger? Det tror jag inte. När man har en trupp med ett gäng nya killar är det rimligt att matcha in dessa en och en tillsammans med den ordinarie uppställningen, inte flera på en gång. Så hur kul det än var att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson tillsammans undrar jag lite varför Jonas Larholm och Patrik Fahlgren inte spelade mer i andra halvlek. Svaret är förmodligen att Sverige inte behövde gå stenhårt för seger. Hollands (Tydligen ska man säga Nederländerna numera men det skiter jag i mest för att det är lite kul) seger över Ukraina innebär att Sverige endast behöver ta en poäng i de resterande två matcherna borta mot Ukraina och hemma mot Holland för att säkra EM-platsen. Kanske tog Ola Lindgren och Staffan Olsson chansen att spela in två spelare de tror mycket på för framtiden. För skulle Sverige förlora en EM-kvalmatch på hemmaplan mot Holland då kan vi avveckla hela sporten. Sverige kommer med andra ord att gå till EM.
* Kim Anderssons återkomst i landslaget ger mersmak. Han var överdrivet bra i hemmamatchen mot Polen, där han stod för både fina assist och mål, men tyvärr sköt han sönder sin axel. Att han fick pris som bäste spelare i bortamatchen med en axel han inte kunde skjuta med, det säger tyvärr kanske lite för mycket om våra övriga svenska spelare. Kim Anderssons betydelse är STOR, och jag hoppas att hans comeback varar länge. Den lättare belastningen han utsätter kroppen för i Danmark (och så småningom i elitserien, väl?) bör borga för flera goda landslagsår för Andersson. Han fyller 31 i år och bör kunna ha minst fem år kvar i absolut världsklass, ifall han vill. Han gör Andreas Nilsson och sina niometerskollegor till bättre spelare med sin närvaro och sina passningar, och själv är han förstås bäst av alla.
* Andreas Palicka gjorde en av sina bästa landskamper och hans sista minut av matchen var helt jävla fenomenal. Han har en ivrigt fladdrig stil men är underhållande att titta på. Men kanske var det ändå så att målvaktsmatchen vanns av Slawomir Szmal.
* Sveriges kantspelare gjorde ingen höjdarmatch offensivt. Jonas Källman blev så där nonchalant i avsluten som han blir ibland och som han ofta blir då han är trött. Den höga belastningen på Källman i och med att Sverige praktiserade 5-1-försvar i de två matcherna får denna negativa bieffekt, och kanske borde man försökt hitta en byteslösning där Fredrik Petersen spelade framåt, alternativt gått ner och spelat 6-0 en period, så Källman fått vila. Niklas Ekberg har gjort bättre landskamper än gårdagens.
* Andreas Nilsson var briljant i hemmamatchen, inte lika framträdande i Gdansk. Mycket berodde på att Kim Andersson spelade utan skottarm.
* 12000 polacker sjöng a capella i Gdansk och det är vackert oavsett var man kommer ifrån.
* Jag tycker att det är synd, det där med Johan Jakobsson. Han har en sådan fin fysik och en HÄSTASPARK till skott, men han har vissa problem med att välja lägen, och att alltid vara hundra procent på banan. Ibland ser han ut att fladdra iväg mentalt och då sitter en enkel passning till kanten på läktaren.
* Expertkommentatorn Johan Petersson klagade på Jim Gottfridssons försvarsspel som vänstertvåa men jag tyckte faktiskt att han löste det bra. Petersson tyckte det var negativt att Jim behövde hjälp med att stoppa farlige Jaszka men Petersson tänkte kanske inte på att det är handboll han kommenterar och att handboll är en lagsport. Man SKA hjälpa varandra i försvaret och den spelare som ensam kan hålla Bartlomiej Jaszka hela tiden, han finns inte. Om inte Johan Petersson kan det förstås.
Jag tyckte att det vad Jims insats anbelangar finns mer att begära av anfallsspelet. I andra halvlek i bortamatchen klev han inte in i situationerna och lät ytterniorna ta ansvaret. Med tiden kommer det där ansvarstagandet att komma även på landslagsnivå.

Jag pratade med Ystads IF:s assisterande tränare Basti Rasmusson inför de båda EM-kvalmatcherna och apropå att laget skulle se hemmamatchen i Malmö. Jag frågade om han inte mest skulle sitta och hoppas att Jim Gottfridsson klarar sig igenom matcherna utan att skada sig. Jag blev vänligt utskälld.

”Men Peter, är du så negativ? Ser du glaset som halvtomt? Sånt kan vi ju inte tänka på! Vi hoppas att Sverige vinner så klart. Man får inte vara så negativ!”

Jag tänkte följa upp med frågan – ”Men av alternativen Sverige vinner och Jim skadar sig eller Sverige förlorar och Jim är briljant och skadefri, så väljer ni väl det andra alternativet?” – men jag blev alldeles knockad av Rasmussons optimism. Efter karriären inom handboll borde Basti Rasmusson inkorporeras i någon slags alternativ antidepressionsbehandling. Jag lovar att han kan bota en självmordsbenägen bara genom att dunka honom i ryggen och säga ”Ah, va ente så negativ!”.

Och på onsdag är det alltså dags för fjärde kvartsfinalen, Ystads IF-Drott. Vi syns då.

Blogg in, blogg out..

IFK Ystads slutspurt av allsvenskan är resultatmässigt av föga intresse. Robert Andersson har aviserat att han tänker ”lufta laget” och då man varken kan trilla av serien eller avancera till en högre verkar det ju som en alldeles förträfflig plan. Inte så jättesexigt kanske, men smart.

Att IFK förlorade gårdagens match mot Alstermo är inte heller något jag kommer att ödsla några onödiga ord om – för övrigt vet jag hart när inget mer än ni om den.
Jag såg däremot IFK:s senaste hemmamatch, den mot Hästö (beklagar att jag inte kommenterat den tidigare) och det mest intressanta i den matchen var följande:

MAGNUS ANDERSSON FÖRESPRÅKAR 1800-TALSHANDBOLL.

Ahh, versaler… Hästö spelade ett ineffektivt anfallsspel där domaren hann lyfta armen för passivt spel innan Hästö hunnit igenom de första kapitlen i sin kantväxelrepertoar. Jag oroas en aning för HK Malmös skull, ifall det är detta som är Magnus Anderssons handbollsfilosofi. Det fungerade i mitten av 90-talet – fan, det var ju Andersson och company som utförde det avancerade kombinationsspelet bäst i världen – men förgängelsen når även handbollens intrikata system. Saker ruttnar, ersätts med något nytt. Och alla behöver byta kläder ibland.

Nu kan man ju visserligen använda ett par kalsonger på måndagen, byta till ett annat på tisdagen för att sedan återvända till måndagens par under onsdagen – på premissen att man har tillgång till en effektiv tvättstuga – och sålunda upplevas måndagens underkläder med pånyttfödd fräschör.

Så: MAGNUS ANDERSSON PRAKTISERAR PRIMITIV HANDBOLL. Men likt måndagens kalsonger kan handbollens avdankade spelsystem säkert pånyttfödas. Särskilt i händerna på en legendar som Magnus Andersson. Men faktum var att jag kände det som att nutiden (IFK) spelade handboll mot dåtiden (Hästö) och det är i alla fall en känsla att notera, hur felaktig den än kan visa sig vara.

Vi kan konstatera att Stian Tönnesen nu är klar för HK Malmö. Detta säger ett pressmeddelande på klubbens hemsida. Indignerade YIF-fans eller de som kanske håller i färskt minne vad Tönnesen uträttade i IFK Ystad tidigt 2000-tal kan undra varför Ystads IF inte har deltagit i huggsexan (i den mån en huggsexa förekommit) om Tönnesen. Men som jag avhandlat tidigare här på bloggen stod det klart – eller i alla fall som sannolikt – för längesedan att YIF hellre satsar på ett alternativ som…ja…en miljöforskare hade kallat ”sustainable development” – ett alternativ med tidsmässig hållbar utveckling.
”Att Stian är 39 år spelar ingen roll, han håller fortfarande en hög nivå och har fortsatta ambitioner. Kontraktet är på ett år, därefter ser vi tillsammans med Stian över vilken roll och i vilken omfattning hans karriär fortsätter.”

Så säger HK Malmö om sitt nyförvärv och det där med åldern spelade alltså mer roll för Ystads IF. Vad tycker jag själv om saken? Det jag sett av Stian Tönnesen från Bundesliga är att han fortfarande håller god klass, men kanske inte den klass han höll för fem år sedan. Huruvida YIF gör rätt som inte gör sig mödan att locka över Tönnesen för en billig peng eller inte hänger så klart helt och hållet på vad man i stället värvar.
Kombinationen Magnus Andersson/Stian Tönnesen låter helt klart lockande, hur förhistoriskt det då än må dofta. I alla hänseenden blir det intressant att följa HK Malmö nästa säsong. Det har under ett bra tag bara varit intressant att följa Malmö med perspektivet ”Hur långt ifrån Vision 2013 kommer Malmö att landa?”

Kim Andersson gör alltså comeback i landslaget. Ja, det visste ni förstås. Jag har egentligen inget att tillföra nyheten mer än min genuina glädje. I fall Kim Ekdahl du Rietz saknas mot Polen i EM-kvalet i april behöver vi ett alternativ på nio meter med lite kraft och tyngd bakom, och det här alternativet hade man ju inte ens vågat drömma om. Anledningen till comebacken sägs vara den danska ligans mildare belastning, och även om comebacken flaggats för att vara ytterst temporär kläcks omgående förhoppningen om att den kan bli ”sustainable development”. Kim är alltså 31 i år och om man ritar en formkurva och antar att den ska förändras likt Stian Tönnesens fram till Kims 39-årsdag – håller jag det som sannolikt att Kim Andersson fortfarande är en världsstjärna om åtta år. Eller snarare – han skulle kunna vara det, om kroppen och huvudet vill.

Elitserien närmar sig grundseriens upplösning och spänningen gäller i första hand slutspelsplatskriget. Man trodde kanske att YIF skulle säkra platsen i Stockholm men Hammarby (ledda av Josef Pujol och Martin Dolk) var starkare. Inte så konstigt förresten med tanke på den ekonomiska dopning Hammarby sysslar med. VAD SA JAG DÄR? Jo, men det verkar ju vara så i handbollens elitserie att ju sämre ställt man har det ekonomiskt, desto bättre presterar spelarna på plan. Det är numera ekonomisk dopning att ha mycket lite pengar. Ungefär som om korvätningsfenomenet Takeru ”Tsunami” Kobayashi skulle fuska sig till framgång genom en gastric bypass. Takerus 53 korvar kan ses i ljuset av upplysningen om att jag en gång åt sju korvar på Ikea, och att jag sedermera behövde assistans medelst släpning för att ta mig därifrån.

Ystads IF bör skaffa sig den där slutspelsplatsen redan på söndag, då tabelljumbon VästeråsIrsta kommer på besök. Västeråsarna har gjort 31 mål sammanlagt på de två senaste matcherna och verkar hjälplöst ur form. Hemmafansen i Västerås verkar dessutom ha tagit ut seriedegraderingen i förskott, då endast 313 åskådare kom till lagets senaste hemmamatch.

Blogg in, blogg out..

Jag har tidigare pratat om det resultatmässiga undantagstillstånd som kan råda i ett tidigt skede av en serie. Med elva omgångar av elitserien spelade tycker jag att vi kan avlysa detta tillfälliga tillstånd och börja peka på trender som kan vara hållbara. YIF:s seger över Skövde var för mig inte bara ett tydligt bevis på att laget nu fått ordning på grejerna, det var också en arkebusering av ett sexårigt bortaspöke. Sedan YIF gjorde comeback i elitserien 2006 har man bara tagit en enda poäng i Skövde – segern i går talar därför med stora ord. Och den talar både om YIF:s och om Skövdes kapacitet.

Tätkvartetten efter elva omgångar är som följer:
Kristianstad
Lugi
Guif
Ystads IF

Inget av lagen är någon jätteskräll men Kristianstad och Lugi har spelat lite över min förväntan. Kristianstad ser otroligt stabilt ut, medan Lugi hittills har haft den högsta högstanivån. Guif gnetar på på ett sätt som alltid kommer att sluta med ett SM-silver eller SM-brons (så känns det) och Ystads IF har än så länge varit mer ”Swinging Lugi” än Lugi själva. Men YIF kommer att stabiliseras ytterligare och jag är tämligen säker på att laget behåller en fjärde-femteplats (eller bättre) ända fram till våren.
Skrällen så här långt om man talar toppstrid är väl att Sävehof inte är där. Det kommer de snart att vara. Det känns som att Sävehof förlorat och förlorat och förlorat och ändå är de bara en poäng bakom YIF. Det känns dessutom som att jag klagat och klagat och klagat på att Kristian Bliznac inte kommer in i Sävehofs spel, och ändå ligger han trea i skytteligan med fullt godkända 51 i skottprocent. Det bådar i sanning illa för alla andra berörda motståndsparter.

Annat att notera om skytteligan
* Martin Bager leder den. YIF:s linjebjässe snittar nästan sex mål per match och har en skottprocent på 78. Av topp 50-spelarna överträffas han endast av Sävehofs kantvirtuos Victor Fridén (80) och Skövdes linjespringare (eller linjelunkare) Erik Hagelin (84). I sammanhanget tycker jag att det är minst lika viktigt att notera skottprocenten som målen.
* YIF (som för övrigt är seriens målgladaste lag så här långt, om vi lyckas förtränga att Sävehof egentligen inte gjorde noll mål mot Alingsås i det där Bliznac-debaclet) har två spelare på skytteligans topp 5. Jim Gottfridsson snittar fem mål per match och har skottprocenten 52. Jag brukar säga att niometersspelare bör ha över 50 i skottprocent för att riktigt trivas med sig själva. Jag brukar också använda Oscar Carlén som måttstock för att avgöra när en skottprocent är riktigt jävla bra. Då Oscar spelade i elitserien hade han ofta en skottprocent runt 60, vilket är sällsynt bra för en niometersspelare.
* Därför är det värt att notera att Lugis Johannes Hippe efter sex spelade matcher ligger på plats 19 i skytteligan med en skottprocent på 61. Svindlande. Norrmannen har ett överlägset målsnitt än så länge men låt oss påminna oss själva om att Hippe, till skillnad från de flesta andra, kanske fortfarande befinner sig i ett undantagstillstånd. Elva mål i går mot Malmö tyder dock på att formen är fortsatt god. Hippe låter förresten nästan som Hippo, vilket betyder flodhäst. I yttre attribut betraktat upphör emellertid likheterna. Skönt för Hippe.

Veckans hiss
Har utan tvekan varit Drott. Inte av mig dock. SVT-teamet, med Magnus Grahn och Martin Frändesjö i spetsen, tror så smått på SM-guld för hallänningarna, men här tycker jag att vi får hejda oss lite. Drott ser bättre ut än jag trott, men fortfarande finns fem-sex lag som ÄR bättre. Dessutom tror jag inte att målvakten Robert Bladh riktigt är uppe på den nivå som krävs för att utmana om SM-guld. Och när vi ändå snackar hiss och målvakter bör Leo Larssons namn nämnas. Så här långt tvåa i räddningsprocentligan (43, mycket bra) och man skulle kunna säga att han överglänst Fredrik Ohlander med elva omgångar spelade. Det finns mer att hämta av Ohlander, men man ska i sammanhanget givetvis minnas att Ohlanders och Larssons uppgifter hittills kan ha varierat. En stabil duo är det under alla omständigheter.

Veckans diss
Det slutar nog med att Hammarby missar slutspel ändå. Bajen var ett av lagen som andades med lånad luft under undantagstillståndet. Och alla som såg YIF-Hammarby kan nog skriva under på att gästerna inte såg ut som ett slutspelslag. Den absolut största besvikelsen så här långt i serien är annars Redbergslid. Laget har underpresterat och dessutom omgärdats av de rubriker (lex Medina) som Magnus Wislander under försäsongen poängterade att man skulle undvika. RIK:s inledning är inget annat än usel och jag vet faktiskt inte exakt hur mycket de har kapacitet att resa sig.

Veckans njaaa
IFK Ystad. Jag vet att man kanske inte skulle ha de allra högst ställda förväntningarna på årets IFK Ystad, men jag kan inte hjälpa att jag trots allt trodde lite mer om dem. Robert Andersson och Karl Pettersson har ett svårt jobb då de från säsong till säsong får arbeta med ett otroligt elastiskt spelarmaterial. Unga spelare, jätteunga spelare, spelare som lämnar, spelare som kommer tillbaka, spelare som lånas in, spelare som lämnas tillbaka. IFK Ystad har hamnat i en position i näringskedjan då man egentligen bara är en matskål för större klubbar. Med det i tanken så är väl IFK Ystads mittenplacering i allsvenskan inget att skämmas för, men värt att notera är det att man bara är två poäng från det nedre kvalstrecket.

SVT-bloggen har gjort en intervju med Kim Andersson MED LEVANDE BILDER som är värd att betitta. Intressant med Ystadsöron är att lyssna till resonemanget om var Kim ska spela när han återvänder till Sverige. ”Hjärtat säger Sävehof” klingar förstås illa för Ystadsbor som jag vet gärna inbillar sig att alla som någonsin spelat i en Ystadsklubb har just denna klubb varmast om hjärtat. Det verkar som att Ystads IF:s bästa chans att värva Andersson när det är dags är att förändra Kims familjesituation till mängden räknat, det vill säga, få hans fru gravid ytterligare än gång. Det vore emellertid ytterst magstarkt av mig att uppmana någon annan än just Kim själv att förändra denna situation.

Jag anser för övrigt att Ola Bränholm är en mysfarbror, trots att han är typ 30. Älskar hans värme, ÄLSKAR hans stickade tröja. Tänk att få sitta mitt emellan Ola och Chris Härenstam och kommentera något obskyrt, typ bandy. Jag kan ingenting om bandy och jag ser aldrig bollen men då hade vi kunnat prata om mänsklig värme och stickade tröjor i stället.

Blogg in, blogg out..

Tillbaka. Efter ett London-besök (nej, inte OS, inte ens Paralympics) och allmän ohälsa är jag nu tillbaka i bloggosfären. För att diskutera till exempel:

Att det småputtrar av optimism i IFK Ystad. Med rätta. Talangerna är ett år äldre, mitt-i-säsongen-förvärven Ögren, Olsson och Jacobsson finns nu på plats från start, även Joseph Azizi är tillbaka, Hampus Andersson är skadefri och spelet har sett rätt så bra ut i träningsmatcherna. Jag såg när laget slog Lugi, förvisso var båda lagen med rejäl bössa skadeskjutna, men att slå ett starkt elitserielag är naturligtvis ändå bra för ett lag som med vanlig sportslig gång hade spelat i division 1 nästa säsong.

Azizi och André Olsson blir förstås jätteviktiga i det att de bringar rutin och en slags gammaldags trygghetskänsla in i laget - ”Här kommer killar som vet hur man gör i allsvenskan”. Det ska bli spännande att se vad talanger som Philip Henningsson och Erik Ahl kan uträtta i år. Kort sagt blir det ytterst intressant att följa IFK Ystad denna säsong, och jag tror att tabellplaceringen i fjor med råge kommer att slås i år.

*********************************

Det finns väl anledning att notera en aning mer dystert puttrande optimismgryta i Ystads IF. Andraplatsen i Alingsås elitcup är inte så mycket att orda om, resultatmässigt är det i stort sett ointressant, med tanke på laget YIF mönstrade. Det illavarslande är förstås varför de mönstrade just detta lag. Man var extremt skadedrabbat.

Extra orolig är jag för lagets högersexposition. Kristoffer Ohlssons korsband är av och det drabbar en position som redan kändes reality show-kompatibel – tänk ”Sjukhuset”, ”Unga läkare”, eller något liknande. Gustav Thulin har spenderat en lång tid rehabiliterande sitt avslitna korsband och positionens maestro, Pierre Hammarstrand, ja ni vet vart jag vill komma. Jag skulle vilja spackla den mannens skelett och sy in kinesiotejp i hans muskelvävnad.
Anton Andersson fyller på bakom nämnda trio och han är en talang, men ingen vet hur en talang blomstrar i elitseriemiljö. Det skulle kunna bli hur bra som helst, detta. Men jag är orolig.

********************************

Världens bästa liga har startat. Jag talar förstås om Bundesliga. Trupperna fullkomligt svämmar över av svensk representation – över 20 svenskar ska spela för en tysk klubb i år, vilket är bäst av alla otyska länder i ligan. Värst är Melsungen med fem svenskar, bäst är väl som vanligt Kiel med Niclas Ekberg, Marcus Ahlm och Andreas Palicka.
För Kiel är verkligen grundtipset i år igen, särskilt med tanke på att man lekte hem ligan i fjor och dessutom vann Champions League. Frågan är vad Kim Anderssons flyktande betyder för nordtyskarna. Mitt tips på försteutmanare är Flensburg. Mattias Andersson kommer att vara en av ligans bästa målvakter igen, Anders Eggert kommer att knorra ligans målvakter to the moon and back, Michael Knudsen är en av världens bästa linjespelare och tyska ytternioduon Holger Glandorf/Lars Kaufmann är skadefria, i form och de yttre estetiska attributen på duon är rent optiskt en skräckupplevelse att skåda. Får Ljubomir Vranjes det här laget att fungera till hundra procent kan man utmana Kiel.

Mest häpnadsväckande med den svenska representationen i Bundesliga är att av de 22 spelarna är sex av dem linjespelare. Att Sverige ska ha så förtvivlat svårt att få fram en mittsexa som presterar världsklass i landslaget framstår i ljuset av detta som en smula märkligt. Det ska dock noteras att av dessa sex är en av dem den likt en tvååring landslagsvägrande Marcus Ahlm. Han vägrar med samma övertygelse som Peter Griffin, när denne erbjuds deltagande i en könslig samba med Helen Hunt.

httpv://www.youtube.com/watch?v=mTYcqSrJtYE

Blogg in, blogg out..

Jag tänkte mig en liten slutsummering av OS. (Det blev en lång summering, tillägger jag så här i efterhand).

Först: några ord om finalen.
Sverige gjorde sin bästa match mot Frankrike på jag vet inte hur många år. Försvaret var i princip prickfritt rakt över, vilket bland andra franske förbundskaptenen Claude Onesta lade märke till. Framåt är Sverige inte lika bra som de bästa länderna, men insatsen i finalen präglades i alla fall av ett stort mått intelligens. Det var tydligt att ordern inför matchen var att bara trycka för mål i andrafas om läget var uppenbart bra. Nu blev det ett till synes lite fegt svenskt lag som hellre valde uppställt spel än än en fartfylld andrafas. Det finns poänger med detta – och de främsta är att Sverige drar ner tempot i matchen och minimerar de egna tekniska felen, två punkter som utgör grundstommen när ett sämre lag ska slå ett lite bättre.
Dock funderar man ju på hur matchen hade slutat om Sverige ändå hade tryckt i de där halvlägena. Och om Dalibor Doder hade kunnat spela…

MEN! Sverige gör en otroligt fin turnering. Otroligt fin. Laget ser äntligen ut som ett lag, de gläds med varandra i medgång och peppar varandra i motgång och alla spelare ser ut att vilja vara just där de är. Om det beror på att laget pratat ut efter misslyckandet i EM och VM-kvalet eller om det beror på den ökade motivationen ett OS renderar, det är ännu svårt att avgöra.

Jag ska roa mig med att sätta lite betyg. Jag brukar inte göra det, då jag tycker att en enkel liten siffra får så mycket mer uppmärksamhet än den förtjänar, men nu gör jag det ändå, ty jag är så förbannat oberäknelig.

Mattias Andersson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Vilken sanslöst märklig landslagskarriär Mattias gjort. OS-silver redan 2000, borta från landslaget i flera år – sedan tillbaka, men så petad i OS-kvalet, bara för att komma igen i Scandinavian Open och knipa OS-platsen. Och silver på det… Andersson i par med Sjöstrand var turneringens bästa målvaktspar. Mattias fick helt otippat stå i semifinalen (otippat då Sjöstrand ägt danskt arsle i kvarten) och han gjorde det med en fullkomligt avgörande roll. Nummer två i rankningen av svenska målvakter men ändå fantastisk.

Johan Sjöstrand, 5 lurblåsare.
Kommentar: Visst, han kunde varit snäppet omutligare i finalen, men sett i stort och till hela turneringen var han den bäste målvakten, tillsammans med franske Omeyer. När han väl slår igen butiken gör han det inte för att hålla öppet på sommartider eller vissa dagar, han slår igen hela skiten, ser till att den konkar och fjuttar eld på möget. Sen står han och tittar på brasan och muttrar något obegripligt på sin västgötska. Danmarksmatchen är den största målvaktsprestationen av en svensk på länge.

Mattias Gustafsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Lite orättvist att bedöma honom eftersom han knappt spelade. Det verkar vara en kanonkille men jag tycker inte att han når hög landslagsklass varken framåt eller bakåt.

Andreas Nilsson, 3 lurblåsare.
Kommentar: Jag hade hoppats att hans internationella genombrott skulle bli lite mer brutalt. Men han kommer, det är jag helt säker på. Många klagar på att han inte rör sig tillräckligt bra för att få bollar, men jag tycker att bristerna i detta fall ligger lika mycket på nio meter. Samspelet med Nilsson måste det slipas på framöver. Sen syntes det att han var lite tagen av stundens allvar, särskilt mot Danmark, då han missade väl mycket.

Niclas Ekberg, 5 lurblåsare.
Kommentar: Jo, han kanske missade något läge för mycket för fem lurblåsare egentligen, och hans försvarsspel var i ett par matcher rätt dåligt, men jag tycker att det är läge att verkligen hylla en målskytt nu. I ett landslag som har förtvivlat svårt att göra mål blir han hela turneringens skyttekung. Bara det är värt fem lurblåsare. Och hans iskyla – han är lika iskall som en iskall Michael Caine. När de klippte Niclas navelsträng som nyfödd klippte de även alla hans förbindelser med nervsystemet.

Johan Jakobsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Spelade inte jättemycket och kom inte riktigt in i spelet när han väl var på banan. Jakobsson har de fysiska förutsättningarna för att spela på absoluta världsnivån, men han saknar ännu ett par mentala bitar, värdering av lägen bland annat. Kommer att få många fler chanser att visa vad han går för på landslagsnivå, då Kim Andersson nu slutar i blågult.

Kim Andersson, 5 lurblåsare.
Kommentar: Även solen har fläckar och hade inte Kim Andersson haft fläckar hade han varit sex lurblåsare i OS. Enorm betydelse för laget, drar på sig uppmärksamhet och öppnar upp för övriga spelare. Serverar dessutom övriga spelare med smörpass, vilket hans totala andraplats i poängligan vittnar om. Andersson blev endast distanserad av kroaten Domagoj Duvnjak. Kim vann dessutom assistligan, och blev uttagen i all star team. Kim Andersson lämnar ett stort hål efter sig i landslaget.

Dalibor Doder, 3 lurblåsare.
Kommentar: Han hade visst mer klasshandboll i sig. Jag var tveksam inför OS men ”Dado” visade tvivlarna, inklusive mig, att man kan behålla klassen trots att man harvat två år i tyska andraligan. Han gör dock fler tekniska fel nuförtiden, och är inte riktigt lika effektiv. Men enormt sevärd och enormt saknad i finalen.

Jonas Larholm, 3 lurblåsare.
Kommentar: Gjorde en riktigt stark final och var nog bäste svensk offensivt sett. Har en spelstil som kanske ingen annan i världshandbollen och när han är på humör är han oberäknelig och otäck att möta. Hoppas att han får en revival i Ungern. Då blir han nyttig i landslaget även i framtiden.

Kim Ekdahl du Rietz, 4 lurblåsare.
Kommentar: Världens tyngsta stegisättning. Dessutom en grym skytteprocent (59). Dessutom OS tvivelsutan knepigaste frisyr. Bara han etablerar ett bättre samarbete med mittsexan och slipar bort en del av de offensiva fouls han trots allt begår så är han något att hänga upp det svenska anfallsspelet på i många år. Men frisyren, den kommer jag bara inte överens med.

Jonas Källman, 5 lurblåsare.
Kommentar: Uttagen i världslaget, tvåa i interna svenska skytteligan utan att slå straffar, briljant både framåt och bakåt. Toppbetygelserna kan man låta regna över Jonas Källman för i mina ögon var han bäste svensk i turneringen. Han gör nästan inte en felbedömning i sitt spel som indian i 5-1-försvar och är förmodligen bäste tvåa i 6-0-spelet. Dessutom hade han en hygglig effektivitet i avsluten. Hatten av Jonas Källman. Hoppas nu att han övertalas att fortsätta i landslaget.

Fredrik Petersen, 5 lurblåsare.
Kommentar: Tar han inte i nu, den där Lindgren? Nä, det gör han inte. Fredrik Petersens ”genombrott” är förutom oväntat – stort och glädjande. Från att ha haft något slags landslagskomplex då han inte fått ut full kapacitet fick vi plötsligt mer än vi någonsin bett om. Vi fick en kantspelare med en skottprocent på 87, högst i OS vad jag sett, och dessutom en mittnia som inte tar ett enda felbeslut (i princip). Petersens lugna men ändå fartfyllda spel på mitnio var fritt från tekniska fel, vilket gjorde det svenska anfallsspelet till, om inte effektivt, så i alla fall riskminimerat. De skott han tog från nio meter gjorde han dessutom mål på, att behålla skottprocenten 87 när man spelat lika mycket på nio som på sex meter – det är beundransvärt. Hatten av igen, och jag behåller den av.

Magnus Jernemyr, 5 lurblåsare.
Kommentar: Var det hans sista uppträdande i landslaget? Det hoppas jag verkligen inte. Han är vår bäste försvarsspelare och den största anledningen till att motståndare fruktar att gå in i det svenska mittlåset. Hans teknik är oefterhärmlig: när en anfallsspelare kommer nära honom tar Jernemyr tag i honom och lägger honom ovanpå sig själv. Det ser absurt ut, som en olyckshändelse med homoerotiska inslag, men det är helt och hållet beräknat av Jernemyr.

Tobias Karlsson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Strålande, även han, men med ett par brister: När Karlsson väl följer upp i andrafaskontringen utgör han ett nytt alternativ som mittsexa, men tyvärr missar han allting han får händerna på. Det är obegripligt, det är som om han aldrig spelat anfallsspel tidigare. Dessutom tar han för många onödiga utvisningar. Han vann busligan i OS och ”vann” är förstås ett ord som lite tappar sin innebörd i sammanhanget. Saknar smidigheten och den tekniska finessen i försvarsspelet som Magnus Jernemyr har, men är, naturligtvis, väldigt bra ändå.

Slutligen är förbundskaptenerna fem lurblåsare var. Nu tycker väl förmodligen varenda expert i landet att de ska sitta kvar på sina poster, från att ha haft helt andra åsikter inför OS. Allmänheten måste förstå att det är så här det ser ut. Det hade varit tjänstefel att inte ifrågasätta deras roller efter VM-kvalinsatsen, en insats som de till och med själva rubricerar som ”fiasko”.
Jag själv var en aning reserverad i frågan inför OS. Jag sa att jag ville se en förändring i laget, i attityden och inställningen. Jag ville skönja drag av något som kan bära svensk handboll in i framtiden, ett slags nytänkande och en vilja att komma i takt med tiden. Detta får man verkligen anse att Ola-Staffan lyckats med.

Emellertid, deras kontrakt som förbundskaptener går ut nästa sommar, 2013. Ett år då vi inga mästerskap har för svensk del. Så ämnar de fullfölja sina kontrakt kan de lika gärna få ett längre kontrakt redan nu. Vill de bara sitta kontraktet ut är det bättre att låta dem sluta direkt, så att de lämnar plats för någon ny att bygga ett nytt lag till 2014, då vi förhoppningsvis spelar mästerskap igen.

****************************************

Avslutningsvis vill jag öppna mitt hjärta. Följande kommer att låta pajjigt och lite töntigt men det skiter jag i.
Jag har med åren förvärvat – eller blivit bestraffad med, beroende på hur man ser det – en tilltagande blödighet. Jag har slutat att se på dramafilmer med näsduksfaktor i sällskap med andra för att jag inte vill göra bort mig. Jag kan överhuvudtaget inte se på sport-krönikor utan att ha något i rummet som jag kan zoona ut på (en skål chips till exempel). Numera kan jag inte ens se min katt stå bredvid en tom matskål utan att få en klump i halsen. ”Hur länge har han stått där? Är han arg på mig?”
Med tanke på allt detta är det kanske ingen skräll att jag blivit berörd under OS, men min affekt fick verkligen olympiska proportioner under slutspelet.

Då segern mot Danmark stod klar satt jag ensam med en flaska rom och utan några som helst hämningar. Jag lipade som ett barn. Inte åt segern i sig, eller åt medaljen som senare skulle komma – sådant bryr jag mig inte så mycket om längre. Utan åt den besinningslösa glädjen. Åt att 14 killar som under så många år mest fått stå och göra sig bortförklaringar i teve nu äntligen får riva ner fördämningarna och bara skratta och skrika.

Att se glada människor, jag menar galet glada människor, är kolossalt medryckande. När Kim och Kim ligger i en nästan odefinierbar hög på golvet, och det ser ut som att de nästan ligger i begrepp att börja ligga med varandra, så känner jag mig mer än någonsin som en del av en vacker mänsklighet.

Så tack, killar – för silvret – men ännu mer för glädjen.

Blogg in, blogg out..

De senaste dagarna har tärt på en svensk idrottsälskare. Dubbla förluster och uttåg ur fotbolls-EM, och så denna – som det då blir min uppgift att diskutera – närmast chockartade förlust mot Montenegro, och insikten att Sverige inte kommer att spela VM i Spanien nästa år. Bilden ovan är en symbol – stupade svenskar på och kring det svarta berget, vilket är just vad Montenegro betyder. Ett svart berg är också en bra bild för det mörker svensk idrott just nu genomlever.

Redan vid nationalhymnerna började jag oroa mig – eller, fan, jag har ju egentligen varit orolig i en vecka, men vid gårdagens nationalsånger eleverades orosgraden. Det har i media tidigare diskuterats hur viktigt det är att sjunga nationalsången. Personligen tycker jag att det är ett sundhetstecken för en nation att nationalkänslan är så pass svag – för det är det jag tror att det handlar om – att man saknar vilja att sjunga med, men just i landslagssammanhang är hjärtat för landet och hedern viktig. Jag tror faktiskt att det ligger Sverige lite i fatet, det att i 200 år varit en stabil nation utan inblandning i krig.

Ungefär varannan svensk sjöng med på det där typiskt svenska återhållsamma sättet. Montenegrinerna bevisade under uppträdandet med sin nationalhymn två saker; ett – landet inhyser världens kanske sämsta sångröster, två – att få stå där, med den röda landslagströjan, är det största och mest hedervärda de känner till.

Men låt mig poängtera att jag egentligen tycker det här med att diskutera värdet i att sjunga nationalsånger är rätt så larvigt, men det slår mig att när jag yttrar dessa ord så säger det något om oss svenskar. Att slåss för sitt land är något som ligger montenegriner mycket närmare själen på ett mycket mer påtagligt sätt än att kasta en handboll.

MEN, vi borde förstås ändå ha vunnit. Jag kommer nedan att vara otroligt hård, hårdare än jag normalt sett är, och så hård att jag tvingas träda långt utanför min bekvämlighetszon.
* Staffan Olsson och Ola Lindgren framstår allt mer som fega bakåtsträvare. De har de senaste åren totalt misslyckats med att göra Sverige till en modern handbollsnation. Som i princip enda nation i världen håller vi fast vid ett enda sorts försvarsspel (när Jonas Källman inte är med) – detta ultraklassiska 6-0. Ni kanske säger: ”men försvarsspelet var ju bra i går, vi släppte ju bara in 20 mål. Det var väl framåt det brast?”.
MEN, ni såg väl hur detta 6-0 passade montenegrinerna perfekt? De kunde lunka runt i balkanrytmer och 70-talstempo och tog inte skott förrän det började rycka i de ungerska domarnas passivitets-varnings-hand. Och sanningen att säga – Sveriges försvarsspel stoppade procentuellt inte många montenegrinska anfall, det var Johan Sjöstrand som gjorde det. Utan honom hade Sverige blivit krossade av denna lilleputtnation med en befolkningsmängd i klass med Göteborg. Hade vi haft ett offensivt alternativ till försvarsspel hade vi tvingat Montenegro att spela i ett högre tempo, något de absolut inte hade klarat – många rödklädda jobbade på energireserver i slutet av matchen – och de tekniska felen hade blivit fler, de montenegrinska anfallen kortare. På så sätt hade Sverige bättre kunnat styra tempot i matchen och fått fler chanser till kontringar.

När matchen skulle avgöras – crunchtime, för att tala hellgrenska – plockade förbundskaptenerna dessutom in en extra försvarsspecialist. Mattias Gustafsson användes som vänstertvåa och tvingade Sverige att göra tre byten anfall/försvar. Man tog därigenom bort Sveriges bästa vapen, kontring/andrafaskontring. Tobias Karlsson följer med glädje med upp i kontringsattacker, men tyvärr verkar han ha tappat alla offensiva kvalitéer han någonsin haft, någonstans i Tyskland.

* Vidare framstår det enträgna matchandet av Dalibor Doder som allt mer oförståeligt. ”Dado” är en gudabenådad tekniker och handbollsspelare i sina bättre stunder och förtjänar absolut flera chanser, men de senaste matcherna i landslaget har han varit direkt dålig och faktiskt förstört det svenska anfallsspelet. Många anfall började med att Dado skulle besegra sin spelare i ett genombrott. Det gjorde han sällan och anfallen gick i stå.
För att överlista ett 3-2-1-försvar krävs antingen en stor portion list (det har Sverige inte för tillfället, så vi diskuterar inte det) eller spelare som kan klara den fysiska kampen en-mot-en. Dalibor Doder och Jonas Larholm är förvisso snabba i fötterna, men de är rent ut sagt för klena, de behöver oceaner med yta för att ta sig förbi sin spelare. Kim Ekdahl du Rietz var den enda svenske niometersspelaren som klarade kampen. Kim Andersson gillar inte specialbevakning och sprang mest och gnällde – han gjorde ”uppoffringen” och resan till Montenegro helt förgäves och var offensivt osynlig, defensivt dålig.

* Hur dålig måste inte Lukas Karlsson vara för tillfället? 120 raka minuter på bänken trots att Doder var under isen. Märkligt att Karlsson inte ens fick chansen.

*  Förbundskaptenerna tycker säkert att de kan kalla varandra modiga för att de lät Johan Jakobsson komma in i slutminuterna helt ouppvärmd. Felet var att han kom in alldeles för sent. Jakobsson är en spelare som verkligen har fysiken att besegra en spelare i ett 3-2-1-försvar.

* Ystadsinslagen på kanterna - Petersen och Ekberg – var som vanligt bra. Det var sannerligen på nio meter det brast.

Stefan Lövgren, general manager i landslaget, har enligt min åsikt en del att fundera på. Är Ola och Staffan de två som ska slussa in Sverige i mästerskapscyklerna igen? Jag är otroligt tveksam, med de senaste årens insatser i minnet. Det är slående hur ofta man som åskådare har hållit med experterna i studion och på kommentatorplats och hur sällan man hållit med förbundskaptenerna. Då måste ju någonting vara fel, även om förbundskaptenerna bör vara de som känner spelarna bäst.

OS om 40 dagar känns sådär. Sverige har en grupp där man lätt ska ta sig till kvartsfinal, men för att ta sig längre än så krävs något mer än vad Sverige just nu visar.

Vi körde alltså rakt in i ett svart berg, betyder det att vår nästa landskamp är mot Nangijala borta?

httpv://www.youtube.com/watch?v=VhybEnyhxzY

Blogg in, blogg out..

Det är i svårighet räknat jämförbart med att lösa den gordiska knuten – det att bryta igenom mediabruset från fotbolls-EM, och prata handboll. Och jag ska erkänna att jag själv hellre fokuserar på kvällens fotbollsmatch än orerar om gårdagens minimalt minnesvärda VM-kvalmatch. Denna svenska insats lyckades dock uppbringa en sådan upprördhet i mig, att jag känner att känslor måste blottläggas, åsikter vädras.

Jag ser tre linjer, vilka man kan välja en eller flera av, för att förklara Sveriges ynkliga uddamålsseger över Montenegro. Det är dessa:
1. Sverige saknade Kim Andersson, Jonas Källman och Henrik Lundström, då dessa ”tagit ledigt” över VM-kvalet. Sverige blev därmed ett tydligt sämre lag.
2. Montenegro är ett mycket bättre lag än de fått erkännande för.
3. Svenskarna har tankarna i London och hade problem att motivera sig och komma med full koncentration.

Jag ska börja med att kommentera punkt ett.
Det är naturligtvis synd att trion ovan inte känner sig motiverade att deltaga i ett VM-kval. Kim Andersson har aviserat att OS är hans sista mästerskap, att leda ett landslag till ett mästerskap han inte ämnar deltaga i får ses som mer eller mindre förståeligt. Henrik Lundström, som fått ”en andra chans” i landslaget har inte längre landslaget högprioriterat på sin lista, det visar han tydligt med detta val. Han kommer kanske även fortsättningsvis vara pålitlig hjälpgumma i blågult, men till OS kommer han inte. Jonas Källman lägger anledningarna på hög om varför han inte kan vara med i landslaget. Det är tydligt att Källman behöver verkligt stora matcher för att tända till.
MEN, trion ovan ska bara inte behövas i en sådan match som just spelats.

Punkt två.
Nä, Montenegro är precis det lag man tror att det är, och precis lika bra/medelmåttigt som man kan förvänta sig.

Punkt tre.
Skojar ni? Tomas Axnér var inne på det i slutet av matchen; var var känslorna? Tändningen? Inställningen? Fokus?
Efter ett av Sveriges sista mål i matchen zoomades svenska bänken in. Det var i slutskedet av en viktig och synnerligen jämn VM-KVALMATCH och den grövsta yttringen i jubelväg var Lukas Karlssons avmätta och tillbakalutade applåd. Ingen skrek och eldade på lagkamraterna, ingen stod ens upp – ingen verkade ens bry sig.

Sverige är egentligen överlägset detta Montenegro, men i går såg jag bara två Ystadskillar som ville visa det. Niclas Ekberg är ett fullblodsproffs och presterar nästan alltid, Mattias Andersson var mer än godkänd i målet. Men det är så klart ett grovt underbetyg åt laget att målvakten Andersson kanske är bäste svensk i en en uddamålsseger över Montenegro på hemmaplan. Det mest glädjande med denna match är att Andersson tog ett rejält kliv mot en OS-trupp.

Ola Lindgren och Staffan Olsson måste kontemplera det som hänt. Fundera på hur man ska väcka ett helt lag som går i dagslummer. Är de själva medvetna om hur det såg ut? Om hur det ska se ut när man spelar en kvalmatch till VM? De gjorde i alla fall inget själva under matchen för att väcka laget.

Att Kim Andersson, Henrik Lundström och Jonas Källman inte medverkade degraderar inte Sverige spelmässigt till en nivå då man kan få problem mot Montenegro – däremot sänder det en signal som jag tycker genomsyrat hela förspelet till matchen och själva matchen – känslan att denna kvalmatch inte var lika viktig som det som händer i London. Detta kan leda till att Sverige inte får spela VM nästa år. En returmatch i Podgorica med bara ett mål att gå på, plus denna vedervärdigt slapphänta attityd till kvalmatcher, det kan gå illa.

Det finns ett annat problem i sammanhanget: Sverige har inte längre kvalitet på mittnio. Jonas Larholm verkar hellre spela på vänsternio och har på mig inte imponerat som mittnia de senaste åren. Och effekten av att ”bara” spela i tyska andraligan har verkligen börjat synas på Dalibor Doder. Han har alltid haft en förkärlek för nätmaskan och att gå på eget avslut före att spela upp en medspelare – och det kan ju gå an när han gör tio mål i en match – men nu när han får kämpa för att ens komma med i målprotokollet blir han ett sänke för det svenska anfallsspelet. 22 mål på hemmaplan mot en B-nation – jisses.
Svenskarna hade inga idéer och lösningar på Montenegros 3-2-1-försvar, en hel del av ansvaret att hitta lämpliga spelvägar ligger så klart på mittnian.

Som sagt var är det svårt att hitta igenom fotbollsbruset under EM, men det svenska handbollslandslaget gör just nu ingenting för att förtjäna uppmärksamhet. De måste i alla fall själva visa att det de sysslar med är viktigt.

Blogg in, blogg out..

Jag ska här, i brist på tid, försöka åstadkomma en snabblogg om matchen Sverige-Brasilien. Matchen som både jag och förbundskapten Ola Lindgren i otaliga mediakanaler rubricerar som ”skitmatchen”.

Det blir mycket gnäll men jag vill ändå poängtera att det kunde blivit fan så mycket värre. Det var nära i går att det blev så att jag i dag hade varit tvungen att diskutera ett nytt fiaskoartat svenskt möte med den sydamerikanska handbollen.

Problemen i går var följande:
* Straffskyttet. Var åter igen av gammalt hederligt svenskt katastrofsnitt. En av fem i mål. När Petersen gick fram för sin andra straffmiss svor jag framför teven. ”I vilken j—a Lagerbäck-pärm står det att Ekberg och Petersen MÅSTE lägga ALLA straffarna?”
Varför inte ge Mattias Zachrisson chansen vid sjumeterslinjen?
* Det utgrupperade brasilianska försvarsspelet blev precis så äckligt som jag hoppades att det inte skulle bli. De svenska rörelserna var förvisso ganska snabba och snygga i sina överlappningar, men i sidled är det lätt att springa - ”Som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” – för att citera Tranströmer, men det är i djupledssatsningarna det avslöjas vilken attityd man har för dagen. I mina ögon gick svenskarna inte för genombrottet till 100 procent. Dalibor Doder visade i matchens slutskede att han kan göra det, men många av de svenska spelarna är för bekväma.
Och Kim Andersson är för arg. När han blev bryskt tagen av den grönklädda defensiven grimaserade han och tittade vädjande och gnällande mot domarna. Somliga människor är sådana att de växer som handbollsspelare när de blir arga, medan somliga krymper. Kim Andersson krymper.

* Största problemet var nog annars effektiviteten. Straffarna har jag redan kommenterat, men även andra slags missade lägen var legio. Många missade skott kan tyda på två saker: Att man totalt missat att läsa in en målvakt, eller ett mått av bristande koncentration. Det här är OS-kval och det viktigaste kvalet på över ett decennium för svensk herrhandboll, men nog känns det som att den svenska koncentrationen ändå inte var på topp mot Brasilien?

Nu verkar det som att expert Magnus Grahn ska vända på konsensusrådande uppfattningen hur Sverige ska formera sitt linjespel. Jag trodde vi var överens om att Andreas Nilsson var vår ”nye” linjespelare? Grahn tycker nu i stället att Sveriges spel blir bättre med Mattias Gustafsson som linjespelare, att han bättre vet hur spärrar ska slås.
Är det så är det ytterst marginellt, och Nilssons förtjänster är större. Den gamle hunden är över 30 och kan inte sitta, försök att lära den yngre hunden ett nytt trick i stället.

För övrigt är jag lite trött på att Magnus Grahn ska säga konstiga saker.

************************************************

Jag är också trött på att svenska handbollsjournalister, bloggare samt ”riktiga” journalister, ska vara FÖRST med rykten om spelarövergångar. Det finns inget värde i att vara först när man ändå har fel.

Jag är alltid sist men jag har å andra sidan alltid rätt.

Jag är dessutom ödmjukast i världen.

I dag säkrar svenska handbollslandslaget sitt första OS på tolv år.

Blogg in, blogg out..

Att vakna med solen i ögonen säger allt: det här blir en bra dag.

Bra är den i alla fall på förhand för Ystads IF, som i kväll spelar seriefinal i ÖP-hallen. Läs här om vad spelarna tycker om detta. Jag tycker i alla fall att det är en jätteprestation. När jag tänker tillbaka på hur jag tippade inför säsongen tror jag att jag satte YIF på fjärde plats, en profetia som laget alla gånger kommer att övertrumfa.
Ja, det var ju inte alldeles lätt att följa Alingsås-YIF via webbsändningen. Alingsås verkar med internetmått mätt ligga i stenåldern. Men stötvis springande och hackande YIF:are lyckades ändå förmedla känslan att laget var i ”zonen”, där allting stämmer.

På samma sätt måste allting stämma i kväll ifall Guif ska betvingas. Tobias Aren har verkligen hittat formtoppen efter att ha varit tämligen blek under hösten. Tholin och Zachrisson är som jag tidigare beskrivit som två för tidiga utlösningar på var sin kant och Guif har ett otäckt varierat försvarsspel. Bland annat var det genom en offensiv försvarsvariant som man överumplade YIF i Eskilstuna i vintras (överumplade tr0ts att YIF visste om att det skulle hända).
YIF har haft tydliga problem mot seriens bästa lag (Guif och Sävehof), nu tycker jag att det är dags att sätta sig i respekt inför slutspelet.

Apropå Guif så får Eskilstunapressen lassvis med skit för att de är partiska in absurdum, jag läste att Tomas Axnér efter Guif-Lugi sagt något i stil med ”De ställde en halv fråga om matchen och tio om hur bra jag tycker att Guif är.”
Jag avskyr också när journalister överdriver lags eller individuella spelares prestationer.

Skrev jag verkligen den där sista meningen? Jag går ju runt och kallar Jim Gottfridsson för ”Gud”. Mina damer och herrar, vi har här ett klassiskt exempel på människans dubbelnatur; och här nedan drar jag det in absurdum, för att slita lite mer på det begreppet.

När Jim spelar som han gjorde mot Alingsås och som han gjort allt mer under säsongen, då rättfärdigar han sitt smeknamn.

När ni tolkar min tavla här ska ni inte förhasta er och tro att allsmäktige Jim beordrar ett regn av avföring, och att jag samlar upp i karaffer.

Den fallande bruna vätskan är noisettesås, förstås. Ett skyfall av glasstopping är det yttersta beviset på att Gud är god.
För egen del symboliserar noisettesåseregnet det glada 00-talet. Det var då man inte la band på sig, livet var en fest och jag och mina vänner shottade noisettesås ur snapsglas (sant!). Ett rågat glas trögflytande nötkräm kan som inget annat försätta mig i en ”those were the days”-känsla.
Nostalgi.
Lycka.
Tack, Jim.

************************************************

AG Köpenhamn blir bara roligare och roligare att följa. Jag vet att det är Jesper Nielsen-pengarna som styr och jag hatar det egentligen, men jag kan inte hjälpa att tycka att AG Köpenhamn blir roligare och roligare att följa. Nästa år kommer laget att inhysa både Niclas Ekberg och Fredrik Petersen, och nu alltså även Kim Andersson. Skåningar och kanske företrädesvis Ystadsbor lär vallfärda till Boozt.com Arena (och där har vi det, världens fulaste arenanamn). Andersson och Mikkel Hansen på var sin ytternioplats, det kan inte många lag matcha…

Petersen har ju för övrigt gjort comeback, en dur-aktig sådan, med tio mål mot just AG Köpenhamn. Petersen lär vara tvungen att fortsätta göra tiomålsmatcher, med tanke på att Jonas Källman sagt ja till spel i OS-kvalet. Petersens fingerskada i EM bjöd in Henrik Lundström i kampen om landslagsplatsen ute till vänster, och nu känns det plötsligt som att Ystadssonen får ta av sig den blågula tröjan.
Han har verkligen varit en olycksfågel i landslaget, Fredrik Petersen.

Peter Gentzel, 43, funderar alltså på comeback. I just AG Köpenhamn. Det känns…bisarrt.
Gentzel är chef för Svensk Elithandboll och ska väl på något sätt värna om svensk klubbhandbolls utveckling. Nu kan det alltså bli så att Gentzel är med och hindrar Sävehof från att gå vidare i Champions league. Jag tycker faktiskt inte att det känns riktigt okay.
I fall det bara är fråga om en sugenhet och en brun ”those were the days”-känsla finns det andra lag han kan comebacka i. Det blir lite sitta-på-två-stolar-fenomenet, det här.

**********************************************

Notiser.
* Sebastian Seiferts operation etiketteras lyckad.
* Lugi lär missa slutspel. Fack: fiasko.
* ”Proppen” har gjort HK Malmö till en vinstmaskin. Fack: proppen ur.
* Johan Super-Flinck på Sportbladet är twitterskadad. Lägg in honom på något slags rehab-center och sätt honom på en avgiftningskur (läs: avtwitterkur).
* Ola Lindgren-effekten verkar trots allt finnas. O. Lindgren-P. Lindgren 1-0.

Blogg in, blogg out..