Ystads IF: vad händer?

Laget var av många tippat som seriefavoriter och nu ligger man efter typ halva serien sjua med lika många matcher som inspelade poäng. Förlusten i går mot Aranäs var fjärde raka och det anstår inte ett presumtivt topplag. ”Helt klart är vi inne i en formsvacka. Men vi måste komma igen – något annat finns inte. Men det blir tufft – nu står vi inför två svåra matcher mot formstarka lag som Drott och Redbergslid”, sa tränare Mats Engblom efter matchen.

Han sa det dessutom helt korrekt. Drott och Redbergslid är troligen de hetaste lagen just nu i elitserien, Drott spelar för en absolut topplats och Redbergslid har från ingenstans fått häng på slutspelsplats. YIF är i gungning och det ska bli spännande att se hur man tacklar situationen och hur man tar sig an, först och främst den kommande bataljen i Halmstad på måndag, då förresten eders ödmjuke bloggundersåte livebloggar på plats.

Aranäs har fällt två giganter i YIF och Sävehof sedan man blottlade sina ekonomiska mankemang. ”Pengar är den största drivkraften när de inte finns”, se där – en rykande färsk aforism så här innan vi håller helg. YIF och Sävehof är emellertid – inte för att ta udden av Aranäs prestation (eller jo, lite så klart) – två giganter man inte blir klok på.

***************************************************

Själv ägnade jag gårdagen åt att baka lussebullar och wienernougat och dessutom följde jag damerna i EM. Andra raka segern gladde men jag måste säga att wienernougaten var en större njutning. Expert Per Johansson värderade inför EM Sveriges chanser mot Makedonien till 50-50, och det begriper jag inte efter vad man sett i EM. Makedoniens anfallsspel var bland det sämsta jag sett i ett EM-slutspel. Ett skämt. Rörelser utan poänger och avslut som sällan träffade mål eller var lösa plockebollar. Att Frankrike vann med 13 mål är ett dåligt betyg åt fransyskorna.

Och ändå dröjde det 45 minuter innan Sverige körde matchen. Man gjorde den makedonska målvakten till en fantom i mjukisbyxor och de tekniska felen var så många att jag stundtals faktiskt satt med huvudet mellan knäna i djup frustration.

Hanna Fogelström! TITTA PÅ LINJEN!

Jag har aldrig sett maken till människa att trampa på linjen. Det är helt ofattbart. För en person som aldrig spelat handboll kan det kanske te sig som en svår sak att hålla koll både på målet och på målgårdslinjen – men det är det faktiskt inte. Det här är inte alls för att skryta – för det är inget svårt – jag har under 17 års handbollsspelande aldrig gjort ett övertramp såvida jag inte blivit knuffad in i målgården. Det är som något man har i ryggmärgen, man bara VET var linjen är. Det är därför jag har svårt att förklara hur Fogelström kan snitta 2,23 (typ eller exakt) övertramp per match. Min bror, som jag såg matchen med, har spelat kanske tio handbollsmatcher i sitt liv men sett desto fler från soffan och han utbrast apropå Fogelstöm - ”Jag har aldrig sett något liknande. Jag har sett Fogelström i kanske 15 matcher och hon måste ha gjort övertramp i alla.”
Det hela är mycket beklagligt, då Hanna Fogelström i övrigt är en kompetent kantspelare.

Jättekul och skönt att Linnea Torstenson fick lossa bössan mot Makedonien, men ärligt talat – det visste vi att hon kunde mot passiva 6-0-försvar som i grunden är ganska dåliga. Det kan inte nog understrykas vilken skillnad det var om man jämför med hennes insats mot det mycket aggressivare danska 4-2-försvaret. Jag tycker att det är viktigt att Torbjörn Klingvall är vaksam på detta och i ett tidigare skede byter ut Torstenson mot en i sidled kvickare variant som Johanna Ahlm eller Jamina Roberts. Som Torstenson var mot Danmark är hon offensivt överflödig och defensivt har hon inte gjort någon bra turnering än så länge. Vi kan inte räkna med att försvaren i fortsättningen av turneringen spelar 6-0 mot Sverige. Antingen får Linnea skjuta ändå, trots att hon inte tycker att läget är bra, eller så får hon byta.

Jag tyckte det var lite respektlöst mot Johanna Ahlms insats mot Danmark att låta henne spela så lite mot Makedonien, men jag kan se anledningen – man ville givetvis få igång firma Gulldén/Torstenson – något som verkligen lyckades. I övrigt upplever jag lite av en blixtförälskelse i Torbjörn Klingvall. Jag samtycker inte till en del av hans taktiska drag men energin, engagemanget och den med norska blandade dialekten förför även den mest irriterade bloggaren.

För även om jag är jätteglad över två segrar så stör det mig att laget är så slarvigt. Min teori är att det är rätt mycket nytt nu, med nya spelare och en ny förbundskapten. Med nya rörelser att tänka på eller nya miljöer att verka i  är det lätt att man tappar någon procent fokus på de spelfundamentala momenten, och det får till resultat att man tar fyra steg i stället för tre eller att man kastar bollen till en spelare med fel färg på tröjan. Stämmer teorin kommer de tekniska felen bli färre ju längre turneringen lider, och det kommer att behövas.

Överbetyg mot Makedonien får Isabelle Gulldén, Linnea Torstenson och Ulrika Ågren. Till viss del även målvakten Cecilia Grubbström som det sägs hade 55 i räddningsprocent, men merparten av de räddningarna hade även en Peter Harrysson i gipsvagga gjort. Peter Harrysson i gipsvagga är för övrigt det minst mobila jag kan komma på i hela världen.

I morgon väntar Frankrike och det här svenska laget har faktiskt en chans att slå fransyskorna. Danmarks lite oväntade vinst mot nämnda franska lag kommer att betyda att Frankrike måste slå Sverige för att ta med sig poäng till huvudrundan. Det är alltså två högst laddade lag som gör upp om poängen. Vad Sverige måste göra är inga hemligheter eller konstigheter: färre tekniska fel, ett försvarsspel som tokstämmer, en Grubbström som fortsätter att ta fler bollar än en Peter Harrysson i gipsvagga, en Linnea Torstenson som VÅGAR och ytterligare någon niometersspelare som gör en match i typ Johanna Ahlm-mot-Danmark-insats. Och naturligtvis måste Isabelle Gulldén fortsätta att vara den brainiac hon nästan alltid är.

Och sen kan det inte stjälpa att påminna Frankrike om bittra nederlag. Frankrike har en lång rad segrar mot det svenska landslaget på handbollsplanen, både på dam- och herrsidan, men alla eror har ett slut. Frankrike expanderade under kejsare Napoleon i början på 1800-talet men i belgiska Waterloo fick allt en ände i juni 1815, då en europeisk armékoalition ledda av Hertigen av Wellington besegrade den lille megalomaniske fransmannen. Låt oss hoppas på en repris.

Och apropå en ny landskamp mot ett nytt land kan vi väl som brukligt är tala lite film (mitt refererande till gamla franska filosofer faller inte alltid i god jord). Jag har en barnslig faiblesse för så kallade ”Heistfilmer”, filmer som rör sig kring en grupp karaktärers försök att stjäla något. Favoriten kanske är amerikanska ”The Sting”, eller ”Blåsningen”, som det heter på svenska, med Robert Redford och Paul Newman. Men en fransk film som var en av de första och banbrytande i genren är ”Rififi”, och den nästan ofattbart långa inbrottsscenen är njutbart spännande hela vägen.

Blogg in, blogg out…

Tro det eller ej, men jag är inte i London. Ni får hålla till godo med hemmasnickrade analyser. Men det börjar i alla fall närma sig!

Sveriges damer möter Danmark på lördag, och hur hårt det än låter är det en match som svenskorna MÅSTE vinna. Danmark är bra, men kanske ett av de sämre lagen i gruppen. Som är den här:

Sverige, Danmark, Frankrike, Norge, Sydkorea och Spanien.

Norge brukar ju vara bäst i världen men nu är de överlägsna. Ifall något lag rör norskorna så är det en mindre bragd. Frankrike är nummer två i den här gruppen, utan konkurrens tycker jag. Sen börjar det jävla till sig. Sverige, Danmark och Spanien är nästan omöjliga att placera inbördes. Men har Sverige formen – vilket matchen mot Brasilien i går inte indikerade (25-30) – då kan svenskorna mycket väl vinna båda två.
Och hur bra är Sydkorea? Ingen aning men det skulle inte förvåna mig om de är bra. Riktigt bra. De har en fin handbollskultur och den där obehagliga östasiatiska  noggrannheten. Ska en japan eller sydkorean slå en båge i skogen sitter de i fem timmar natten före och matematiskt räknar ut den optimala vinkeln. Sydkorea kommer inte oförberedda till OS…

Sverige kan slå alla lag i gruppen (nej, inte Norge) men frågan är hur många lag de kan slå på tio dagar? Det kommer att slita hårt på nyckelspelare som Torstenson och Gulldén, som i princip måste spela non stop för att Sverige ska vara konkurrenskraftiga. Jag är försiktigt optimistisk och tippar att Sverige blir fyra i gruppen, efter Norge, Frankrike och Sydkorea. Vilket betyder att man slår Danmark i övermorgon.

Vad ska man hålla koll på? Danmark försöker praktisera samma slags kontringsspel som landets herrlandslag med vindsnabba yttrar som är säkra i läget. I EM 2010 kändes det som att yttrarna bar det danska laget fram till fjärdeplatsen, niometersspelet var mer eller mindre mediokert. Mie Augustesen är en ruskigt duktig kantspelare och blev uttagen till all star-team det nämnda mästerskapet.
Så, en prioriteringslista bör inledas med det som en japan eller sydkorean hade prioriterat (och då inte den optimala vinkeln på en båge) – nämligen noggrannheten. Inga slarviga avslut och ett hundraprocentigt hemspring. Det låter basalt och det är det, men det är värt att understryka.

Vad det gäller det svenska spelet hoppas jag att man slipat bort de tekniska fel som man de senaste åren gjort alldeles för många av. I EM 2010 gjorde man få tekniska fel, och då går det här laget långt. Då sköt visserligen Linnea Torstenson mycket mer än hon gör nu. Det håller inte att Linnea skjuter fyra skott på en match även om hon har en god procent och gör tre mål. Torstenson får gärna skjuta 20 skott per match. Sveriges anfallsspel är inte bland de bästa i världen och jag förlitar mig mer än gärna på korrelationen Torstensons skottprocent=sammanlagd svensk skottprocent.

***************************************

Ifall ni läst er Ystads allehanda i dag ser ni att undertecknad spenderat en dag på Åhus strand i sällskap med hela Ystads IF. För er som inte inte läst er YA, som kanske inte ens känner er bekväm eller hemmastadd när jag säger ”er YA” kan jag berätta att Ystads IF är på träningsläger i Åhus. Somliga kallar det ”hell week”, andra kallar det ”hälsoläger”. Eller, det är väl bara Mats Engblom som kallar det hälsoläger. Det första Palle Hansen sa på morgonen inför första träningspasset var: ”Det finns ingen hälsa med det här”.

Och jag var lite benägen att ge honom rätt. Klockan sju på morgonen inledde de med att springa intervaller i en timme på stranden. Solen sken som aldrig förr denna sommar så det var allt lite härligt, men mest hemskt. Jag stod på bryggan och tittade på och mådde tillräckligt dåligt bara av detta.

Tre pass om dagen i en hel vecka. Det är mastigare än en kladdkaka i sju våningar. Jag pratade med Kent-Harry Andersson innan första träningspasset och det lät som att de inte riktigt har koll på de fysiologiska förtjänsterna med ett sådant extremt upplägg. Mats Engbloms kommentar efter första passet kan också tolkas lite illavarslande: ”Ja, en sån här vecka räknar jag med lite förslitningsskador”.
Det låter ju inte helt hundra.

Efter att ha bevakat laget en dag är jag emellertid säker på en annan sak: På ett mentalt och socialt plan är vinsterna enorma. Jag ska göra en liknelse och jag är fullt medveten om att den är hårddragen. Men, människor som varit med om enormt trauma, säg, en flygolycka eller ett gisslandrama, håller ofta ihop efteråt. Livslånga vänskaper kan bildas ur en kort plågsam sekvens i livet. Hell week i Åhus är för allt i världen inget trauma, men jag tror att effekterna rent socialt går att jämföra. Att lida ihop, att peppa varandra att ta sig igenom något, att veta att personen bredvid mig går igenom samma sak som jag – jag tror att det stärker en grupp något oerhört. Jämförelsen mellan det YIF som i fjor var på hell week i Lindesberg och det YIF som året innan inte var på hell week är stora. Pelle Källs YIF var inte tillräckligt bra tränade och framför allt funkade gruppen inte tillräckligt bra socialt. Det gnälldes och skreks på matcherna.

Apropå trauma drabbades jag själv av ett sådant i Åhus. Jag och fotograf Christian skulle mellan matcherna besöka spelarnas stugor för att se vad de pysslar med på den lediga tiden. Och vi fick bittert ångra oss. Jag äntrade stugan där Leo Larsson, Fredrik Ohlander, Alexander Nilsson och Sebastian Seifert skulle bo och det kändes redan i luften att något var fruktansvärt fel. Jag hade blicken stadigt rakt fram men i min vänstra periferi rörde sig något rosa-aktigt tyglöst. Jag trotsade mina instinkter och vände blicken – det var som att se rakt in i solen. The horror, the horror!

Det jag såg var en naken Sebastian Seifert på toaletten. Jag vacklade några steg och tog sedan täckning utanför alla synvinklar.
Mardrömmar, så klart. Min sambo väcker mig om nätterna, jag är kallsvettig och hon säger: ”Peter, Peter, hur är det?” Men jag svarar inte. Jag skäms. Som att alltihop var mitt fel.
Nedan försöker jag bearbeta mitt trauma, genom att sätta in det i ett konstkonceptuellt sammanhang. Specifikare än så behöver jag inte vara, jag litar på min läskrets eleverade intelligensnivå. Seifert är skildrad könlös, som en Ken-docka. Jag hatar att censurera mig själv men en helnaken Seifert på toaletten är inte dagstidningskompatibel. Den andra figuren är så klart jag.

Blogg in, blogg out..

Och så slutade det med tårar, sedan var det inget mer.

23-26 mot Frankrike är godkänt och Sverige gjorde i mina ögon sin bästa match i turneringen. Borta var de infantila tekniska felen och stundtals, men företrädesvis i första halvlek, glimtade laget till i perioder av finurligt och – håll i hatten – varierat anfallsspel. Men summa summarum föll man mot ett bättre lag. Frankrike hade överlägset fler tekniska fel än Sverige, ändå lyckades man vinna. När man väl fick spelet att stämma i andra halvlek gick man från 18-21 till 24-21.
Allison Pineaeu var mänsklig i 45 minuter, sedan var hon som en Linnea Torstenson i form.

Hade Sverige slagit antingen Kroatien eller Danmark i gruppspelet, något jag tycker de borde ha gjort, hade motståndaren i åttondelsfinalen varit av enklare art. Därför måste man kategorisera den svenska insatsen som ett misslyckande. Nyckeln som inte passade i låset detta mästerskap var Isabelle Gulldéns handled. Sverige blev en världsnation i samklang med att Gulldén blev en världsspelare. Men när ”Bella” inte är i form saknar anfallsspelet helt kreativitet och när hennes båtben är nykurerat saknar hennes skott all slags hastighetsutveckling. Stundtals i VM har jag förvånats över varför målvakterna inte klistrar puffarna från hennes ärtbössa. Men hon kommer tillbaka, och så även Sverige…

Noterat och kommenterat
* Johanna Ahlm hängs ut som syndabock, men endast av folk som inte kan handboll. Någon måste ta straffen och till detta krävs kurage. Cred till Ahlm för detta. Sedan är fakta att runt 20-25 procent av alla straffar missas. Att denna straff i slutskedet mot Frankrike missades var blott ett fall av neslig försmädlighet.

* Jag älskar Per Johansson, men under VM gjorde han i mina ögon flertalet märkliga taktiska beslut. Alternativt lät bli att göra dem. 6-5-spelet bestod av en enda kombination – Gulldén spelar Torstenson och smyger in på linjen, varpå Torstenson allena får avgöra vad som sker. En jättebra kombination om den funkar, men det gjorde den för sällan, särskilt mot Frankrike. Att fler varianter inte fanns i övertalsspelet är högst märkligt.
När anfallsspelet gick i stå borde han testat att spela två linjespelare. Överlag spelades Ulrika Ågren för lite. Jag förstår att detta har med tjejernas förmågor i defensiven att göra, men man måste börja prioritera anfallsspelet. I alla intervjuer som görs inför landslagets matcher yttrar sig Johansson och spelarna på samma sätt: ”Ja, det hänger på försvarsspelet i dag”.

Nja, flickor, det börjar nog bli dags att inse att det hänger lite på anfallsspelet också.

Så slutade det med tårar, och så blir det ju oftast. Finns bara plats för en mästare. Men mitt i all bedrövelse borde tjejerna stanna upp och högt skatta sina salta, fuktiga kinder. Tårarna är våra biologiska smycken, de ultimata bevisen för att vi tangerar de starkaste känslor. Spelarna är där - där så oändligt många vill vara och lever ett liv som blir få i världen förunnat. Varenda mästerskap de tar sig till innebär en ny chans att få vidröra det mest delikata av känsloregister, och även i detta nu avundas jag dem. Besvikelsen eller den ultimata guldglädjen – jag beundrar Den Stora Känslan.

Ifall jag uttrycker mig obegripligt kan man också koka ner min åsikt till The Magnetic Fields textrad i låten If You Don’t Cry: ”If you don’t cry, it isn’t love. If you don’t cry then you just don’t feel it deep enough.”

httpv://www.youtube.com/watch?v=8W97YAYPFGw

Årets Ystads IF måste bli föremål för en tämligen omfattande psykologisk studie. Öppna den vita kollektiva hjärnan och kolla vad tusan det är som händer i slutet av jämna matcher. Tolv segrar på 16 matcher är smått fantastiskt, att elva av dessa kommit efter dramatiska bataljer är svårt att greppa. Men det är en tunn linje man vandrar på och till slut kommer förstås den knappa förlusten. Men tills vidare är lagets mentala förmågor i sanning värda att beundra.

”Citatet” från matchen mot Drott var rätt roligt. Mats Engblom fruktar mötet med sitt gamla lag Hammarby på söndag, och är inställd på att av sin gamla hemmapublik liknas vid ett sådant väsen som begär tullavgift vid andras inträde till det intima, organiska rummet. Ja, en hora helt enkelt.
Han överlever nog.

Och först väntar förstås Aranäs i ÖP-hallen i morgon.

IFK Ystads insamling av pengar till skatteskulden går mycket bra. På hemsidan noterar jag att summan nu nästan vidrör 150 000 kronor, och jag frestas att använda en meningsbyggnad som det nog var längesedan den användes i samband med IFK Ystad: Det går nog bättre för klubben ekonomiskt än sportsligt sett.

Blogg in, blogg out..

Uddamålsförlust två kvällar i rad för de svenska handbollsdamerna, och man skulle kunna börja tala om marginaler och om hur dessa inte varit på blågults sida. Det tänker jag inte göra. För jag är förbannad.

I min värld har landslaget precis förlorat två matcher på sin egen slarvighet. Cecilia Grubbströms två utkast mot Annika Wiel Fredén var likvärdiga i uselhet och båda på en nivå som inte ens tangerar flickhandboll. Linnea Torstensons DUBBELSTUDS(!) i slutet mot Danmark gjorde mig hänförd. Jag hänfördes av tekniska fel av en dignitet jag inte ens ser i min nutida handbollsvardag i division 4.
Då har vi inte ens talat om att Hanna Fogelström gjorde övertramp från kanten (vilket jag aldrig förstått hur man kan göra), Johanna Ahlm (som förvisso var mycket duktig) tappade bollen i ohotad anfallsposition och bäddade för dansk kontring och om hur Sabina Jacobsen missade tre frilägen, lika öppna som en förlossningsberedd moder in spe, för att hon inte brydde sig om att läsa målvakten.

Liknande situationer finns att hitta i matchen mot Kroatien, vi glömmer exempelvis med svårhet Jessica Hellebergs FYRA steg med bollen i händerna i slutskedet. Filmklippet nedan, där en imiterad Benga Johansson leker Lars von Trier kan ses som min sedvanliga tribut till humorn, men i dag kan den även ses som en instruktionsvideo för flertalet av de svenska damerna.

httpv://www.youtube.com/watch?v=RnxqmVipW_s&feature=results_main&playnext=1&list=PLC2EC31CBDB1DBA2F

Min ilska gäller förstås främst det faktum att ett mycket duktigt svenskt lag reducerat sig själva i kvalité och satt sig i en jobbig slutspelssits, med först Frankrike i åttondelsfinal och sedan Ryssland i en högst eventuell kvartsfinal.
Försvarsspelet har varit glimrande om man bortser från oförmågan att stoppa Danmarks linjespel i andra halvlek. Problemet är (förutom det oförklarliga slarvandet) anfallsspelet. Isabelle Gulldéns skott smäller som kina-puffar, och utan ”Bella” som skyttehot kan motståndarna helt fokusera på Linnea Torstenson.  Mot Danmark var MVP-Linnea som bortblåst och utan Johanna Ahlm hade svenskorna också blivit bortblåsta. Anfallsspelet är lättläst och med för få uddar.

Jag är ingen tränare men jag har tre skottips som på något sätt måste komma landslaget till livs:
Linnea Torstenson: Testa att skjuta med studs i marken, eller i alla fall lågt. Alla dina skott mot Danmark satt i semaforhöjd för målvakterna. Går målvakten rätt på de skotten kan du skjuta hur hårt du vill – skotten går inte in ändå.

Annika Wiel Fredén: Gud vet att jag tjatat på dig, men det kommer jag att fortsätta att göra. Duktiga målvakter – som de danska – vet att du uteslutande skjuter utsida, och, om du känner dig ”wild and crazy”, någon ytterst sällsynt gång insida. MEN! Tänk om du kunde uppfinna en variant till; en knorr, en flipp, fint och studs mellan benen, en lobb, något! Möjligheterna är oändliga men just nu är du boken som alla redan läst.

Sabina Jacobsen: Du har ett vackert och kraftfullt genombrott och dina tillgångar kan bli mycket värda i ett VM, men för jäkelen – titta på målvakten! När jag gick på handbollsgymnasiet lärde Per Carlén mig den gyllene regeln för avslut, ”Eld och is”. Du ska gå som genom eld när du gör ditt genombrott, med kraft och ursinne – för att sedan avsluta med iskyla, beräknande och mordiskt. Hittills i VM lyckas du bara med första delen.

En genomgång av vad som krävs mot Frankrike tar vi när det närmar sig. För kört är det trots allt inte. Inte än.

I morgon spelar både IFK Ystad och Ystads IF svåra bortamatcher. YIF fortsätter att jaga serieledningen från Guif och IFK fortsätter att jaga något litet skadeskjutet poäng och ett självförtroende. Just nu har det inte mycket av någotdera.

Den nya arenan i Ystad står färdig 2016. Och alla är förstås arga/oförstående. Ifall politikens värld var ett skådespel i commedia dell’arte, vore Ystad kommun ett gäng pajazzos. Det här är ren cirkus.

Blogg in, blogg out..

Nä, det gick inte vägen denna gången heller. IFK Ystad förlorade på nytt. Denna gång mot nystartade Trelleborgs HBK. Jag såg inte själv matchen men har fått rapporter om att det unga hemmalaget på nytt gjorde en hedervärd insats, utan att fysiskt eller erfarenhetsmässigt riktigt räcka till. Ja herregud, bara detta lags varande i Sveriges näst högsta serie är hedervärd. Men hur mycket heder man än staplar på heder ser det i nuläget inte ut att räcka. IFK är sist i allsvenskan efter nio raka förluster – faktum som svider som ljumskskav.

Så vad göra?

Ni läste väl min förhandsartikel till matchen mellan IFK och Trelleborg? Ja, klart ni gjorde. Jag vet inte om det framgår tillräckligt tydligt i texten exakt hur sugen 42-årige tränaren Robert Andersson är på comeback. Som det lät på honom är det egentligen bara en sliten kropp som kan förhindra att det händer. ”Robban” är trasig i både axel och knä och naturligtvis måste han överväga om det barnsliga nöjet en comeback skull ge honom är värt risken att gå sönder på riktigt.
Helt klart är att laget behöver honom, mer än bara på bänken. Blott det symboliska i hans första steg ut på planen skulle signalera något till både med- och motspelare som är svårt att värdera i ord och poäng.
Högst upp på Robert Anderssons agenda borde det i alla fall stå: ”Till doktorn. Helkroppsbesiktning.”

Såg svensk handboll få ett litet miniuppsving i går. Sävehof var faktiskt betydligt bättre Kadetten Shaffhausen i Champions league. Jag störde mig dock på att kommentatorerna envisades med att kalla niometersuppställningen med Apelgren, Schefvert och Albrechtsson för smurfligan. Fast det bottnar förmodligen i ett eget komplex – Schefvert är nära nog en decimeter längre än jag själv. Om han är en smurf med sina 188 centimeter vill jag inte spekulera i vilken slags futil varelse jag själv skulle kunna liknas vid.

Emil Berggren gjorde inte sin bästa match i går, men det är tydligt att han tar steg i utvecklingen. Även om han inte själv lyckades göra särskilt många mål i går öppnar han med sin fysiska storhet upp luckor åt smurfarna. Han verkar även ha mognat som människa, enligt vad man hört från människor runt omkring honom. Det enda som inte utvecklas med honom är bevisligen hans mustasch – det verkar vara med den som det är med mobiloperatören 3, täckning endast i halva landet.

Sverige inledde med storvinst i Möbelringen Cup (för övrigt det minst sexiga cupnamn jag hört på länge) – 27–19 mot europeiska topplaget Spanien. Storartat!
Jag sitter på ett ställe som inte förfogar över en sådan obskyr tevekanal som Eurosport 2, så tyvärr blir mina kommentarer runt matchen icke särdeles initierade. Lätt att konstatera är i alla fall att Linnea Torstenson verkar vara kapabel att skjuta igen.
Sveriges målvaktspar framstår som ett av världens bästa, i dag ska Kain ha varit grym, och då tycker jag ändå att Grubbström är bättre. Får man bara lappat ihop det lilla jäkla skitbenet i Isabelle Gulldéns hand så kan det bli fina julklappar åt svenska handbollsälskare.

Blogg in, blogg out..

Sverige inledde med förlust i Super Cup, 23-25 mot Spanien. Med tanke på att Sverige saknade åtta viktiga spelare, bland annat de tre första valen på höger nio, var förlusten helt i sin ordning. Visserligen matchade inte heller Spanien sitt absolut vassaste lag, men man saknade färre spelare. Dessutom är nog Sverige i bättre behov av sina spetsspelare än spanjorerna.

Trevligast att skåda, bärandes Ystadsögon, var Fredrik Petersens insats på vänsterkanten. I Jonas Källmans frånvaro fick Petersen 60 minuter, och detta såg han ut att trivas med. Skönt också att Petersen inte verkar vara en modern version av Simson, ni vet, den bibliska karaktären som förlorade sin styrka när Delila klippte av honom håret. Ystadssonen har kapat Kumlalooken men i sin snaggade frisyr är han fortfarande Joe Labero vid straffpunkten. Spanske målvakten Sterbik slog knut på sig själv i sina fåfängda försök att stoppa trollkonsterna. Notering: Det ser mycket lustigt ut när 115-kiloskolossen Sterbik slår knut på sig själv.

Niclas Ekberg kom ifrån en succéhöst i AG Köpenhamn. Hans insats mot Spanien kan beskrivas som ett totalt misslyckande. Han inledde med att missa en straff, missade sedan två-tre lägen i matchen, och blev sedan bänkad till förmån för Mattias Zachrisson. Men Ekberg kommer igen, var så säkra.

Jonathan Stenbäcken och Kristian Svensson är två spelare som inte spelar mycket när Sverige har ordinarie lag, men i går fick de en hel del speltid. Båda två gjorde detta på ett rätt bra sätt – Stenbäcken var nog förresten bättre än jag någonsin sett honom i en landskamp. Och då ska det noteras att han, vid sina hoppskott, fortfarande inte lämnar mer luft mellan golvet och sina fötter än att man bara med nöd och näppe kan pressa in ett måndagsex av YA därimellan (exklusive den maxade, feta sportbilagan).

Robert Perlskog och Tomas Axnér gav förbundskaptenerna en del kritik, och jag håller med om att den är befogad. Visst borde Kristian Svensson spelat högernia i slutet, i stället för en felhänt Robin Andersson, som inte heller hade ”sin dag”.
Jag jublade också lite inombords när Tomas Axnér ifrågasatte Sveriges kombination, där linjespelaren går ut och växlar (!) en niometersspelare, för att sedan falla in igen. Förra säsongen var detta något YIF konsekvent praktiserade, och jag kritikvomerade över detta faktum. Både jag och Axnér verkar ha svårt att se nyttan med att slänga ut lagets störste och oftast mest bollfumlige spelare långt utanför nio meter. Mot ett offensivt försvar, som det var i går, hamnade Andreas Nilsson vid sina linjeväxlar 15 meter från motståndarmål. Han behövde kompass och slagruta för att hitta tillbaka!

En uppmaning till tränare i Sverige, avseende linjeväxlar: Lägg ner skiten.

Sveriges trupp till VM i december är uttagen, som ni förstås redan vet. Det var många svåra beslut för förbundskapten Per Johansson att göra, av direkt avgörande betydelse kan förstås besluten att ta med Linnea Torstensson och Isabelle Gulldén visa sig vara. Två skadade världspelare som kanske inte ens kan komma att spela i VM. Jag tycker ändå att beslutet är rätt, läkarteamet tror att Torstensson och Gulldén ska vara friska till VM, och då måste man chansa. De två spelarna kan mycket väl vara skillnaden mellan en tiondeplats och medalj.

Lugis högersexa Nathalie Hagman petas till VM till förmån för Sävehofs Hanna Fogelström. Och det tycker jag är fel. Jag håller med om att Hagman inte har övertygat så som hon bör i de landskamper som hon fått chansen i, men vi snackar här om en av de mest lovande spelarna i Sverige. Hon vann skytteligan i fjor och leder den i år. Per Johansson menar att ”Hon är en artist, men det räcker inte”.
Hagman spelar ett mer komplicerat spel än Annika Wiel Fredén och Johansson gillar inte det faktum att laget måste anpassa sig för Hagmans skull. De små bitarna måste passa in i formen, skulle man kunna säga.
Med detta sagt ska det förstås bli kul att följa Fogelströms framfart i VM. Att det står Sävehof vid hennes klubbtillhörighet måste ses som en garant för kvalité.

Blogg in, blogg out..

Jag tar min blogg till eftermiddagskaffet, efter att ha kontemplerat två saker. Ett, Lunds kommunfågel är pungmesen och jag undrar varför. Var det den enda fågel som var ledig, eller är jag larvig för att jag anser att namnet ”pungmes” konnoterar mer ekivoka saker än ”fin, representativ fågel”?. Två, jag brottas med det moraliska dilemmat att fira ett dödsfall med en bit chokladtryffel till kaffet - Muammar Gaddafi verkar som bekant ha iklätt sig träfracken. Good riddance.

Sävehofs herrar tog första skalpen i årets Champions league, i och med 24-20-segern över Bosna Sarajevo. Segern på handbollsplanen kändes rättvis, men läktarmatchen vann nog tusan gästerna.
Fredrik Larsson saknades men tillbaka från skada var Mikael Apelgren. Dessa båda herrar skiljer sig avsevärt från varandra i fråga om spelstil, men i mina ögon är de jämbördiga i kvalité. När båda kan matchas samtidigt framöver växer Sävehof i slagstyrka.
Men särskilt många matcher lär de ändå inte vinna i CL.

Sveriges damer avfärdade Slovenien relativt lätt i EM-kvalmatchen i Skövde i går. Det var långt ifrån en spelmässig fullträff av de blågula, men å andra sidan saknas många viktiga kuggar. Johanna Ahlm visade att hon vill vara med i en VM-trupp, något jag absolut ser som en rimlighet. Hon har inte alls det spelintellekt som skadade Isabelle Gulldén förfogar över, men i form är hon precis lika målfarlig och hon har dessutom ett vassare skott.
För övrigt, jag har aldrig sett ett ögonpar glänsa som hennes efter matchen, då hon fick berätta för teve hur det kändes att vara tillbaka på handbollsplanen efter över ett års skadehelvete.

Robert Hedin blir som bekant ny tränare i danska toppklubben Ålborg. Detta ska han kombinera med att även i fortsättningen vara förbundskapten för Norge. Jag hade ”Robban” som tränare under ett år i Ystads IF och jag har mycket gott att säga om honom, dock fick jag kanske inte intrycket av att han skulle komma att bli en globalt gångbar storcoach. Han kändes inte som en taktisk megabegåvning. Trots allt kan man inte klaga på hans meritlista: Han tog YIF till elitserien och samma lag till slutspel året efter, och han gjorde ett gediget jobb i Tyskland. Dock kan jag tycka att man borde kunna ha krävt åtminstone en semifinalplats under åren i Norges landslag, då nationen förfogar över ett stadigt antal världsstjärnor.
Som största merit, åsyftandes Robert Hedins tränarkarriär, måste man nog annars anse vara det att han såg Peter Lindgrens fulla potential som bänknötare. Under min handbollskarriär var jag vida känd för mitt omfångsrika arsle, och Robert Hedin måste ha tänkt ”ingen kan värma så mycket bänk åt mina viktiga spelare som han”.

Och jag bär min bitterhet som ett smycke.

Min favorit-Hedin är annars lillebror Tony Hedin, som jag hade förmånen att spela med både i Ystads IF och i HK Björnen. En ytterst trevlig karl och en fantastisk handbollsspelare. Än i dag har jag svårt att förstå hur Tony kunde vara så målfarlig och effektiv när hela hans gestalt och rörelsemönster osade seg kola. Sannerligen, jag hyser inga tvivel om att Tony Hedin är världens långsammaste människa.
Men den kullagerfinten… oj, oj, oj…

Tony Hedins och andra långsamma människors tröst i livet har alltid varit Zenons berömda paradox ”Haren och sköldpaddan”, där den långsamma sköldpaddan faktiskt kan slå den snabba haren.

httpv://www.youtube.com/watch?v=yYQdIsRb_ag&feature=related

Jag ägnade en av den gångna nattens timmar åt Uppdrag gransknings granskning av finansbolaget Prioritet Finans. Företaget syns som tröjsponsor åt såväl Redbergslid och Hammarby i elitserien, som IFK Göteborg i fotbollsallsvenskan. Prioritet Finans affärsidé går i korta drag ut på att köpa fakturor av företag och därefter se till att dessa företag får betalt av sina kunder inom 24 timmar (i stället för, som brukligt annars är, 30 dagar). För detta tar de drygt fyra procent av fakturans värde. Allt är helt lagligt, problemet är att PF struntat i att granska sina kunder, eller rättare sagt – man har godkänt kunder med vetskapen om att de snabba pengarna kommer att användas i kriminella syften. En av kunderna är exempelvis MC-gänget Bandidos.

Det är förstås värt att säga att ingen är dömd i ärendet, men indicierna i programmet är lika självlysande som fakta. Naturligtvis borde ingen idrottsklubb med moral i ryggraden vilja samarbeta med ett sådant företag, men vi snackar här om elitseriens fattiglappar. RIK och Hammarby kopierar Vasaskeppets jungfrufärd utan pengarna från PF. Med IFK Göteborg är det annorlunda, utan de tolv miljoner de årligen får av PF får blåvitt det mera knapert, men till en sådan anrik förening i Sveriges största sport lär sponsorerna ändå stå i kö.
I RIK väljer man att hålla ett klubbmöte på tisdag innan något sägs om PF-samarbetet. Hammarbys ordförande Kalle Strandberg säger så här på klubbens hemsida: ”Vi har ett avtal med Prioritet Finans som vi båda uppfyller. Något annat kan vi i dagsläget inte ta ställning till.”
Visst vore det ett moraliskt lågvattenmärke att fortsätta med PF som sponsor, men jag vill ändå uttrycka sympati för RIK:s och Hammarbys situation. Det är desperation i dess renaste form.

Blogg in, blogg out..

Ni tror förstås att jag börjat tackla av. Fått slut på idéer. Bloggtorka. Stora bloggardöden. Inget kunde varit mer felaktigt. Jag har bara haft en massa att göra. Bara i dag har jag gjort två stora jobb på IFK Ystads klubbchef Pelle Larsson och Ystads IF:s linjetalang Sebastian Nygren. Jag har dessutom personligen upplevt skånetrafikens femtielva senaste fadäser. Det blev parodi till slut när en högtalarröst meddelade att ett tåg som redan var inställt nu också var försenat. Jösses.
Väl i Lund struntade jag i att kolla stadsbussarna och pulsade i stället genom snön på mina apostlahästar. Jag såg ut som Thomas Wassberg efter en femmil i Holmenkollen när jag kom hem.

Svenska flickor! Vilken grannlåt, vilken salig lycka. Dessa ljuva på ytan flytande näckrosor. Sabbe, Bella, Grubbe och alla de andra. De kallas av någon anledning för det äckliga landslaget (jag är lite trött på att de tvunget måste etiketteras med ett epitet) och jag har svårt att se något äckligt med en semifinal. Ifall Linnea Torstenson fortsätter i samma stil som mot Ungern kan det här bli riktigt kul. Nu tvekade hon inte, så som hon gjort i alla de andra matcherna. Rakt på mål bara.  Kötta.
Kan Grubbström hålla 55 procent (eller vad det nu var) igen så är vi i hamn.
Och Bella, hon ska bara vara Bella.

Alla pratar om Bella Gulldén nuförtiden. Jag också märker jag. Jag gjorde en grej till tidningen på hennes romans med Sjöbopågen Linus Persson. (Den osade lite väl mycket skvallermagasin, men okay, skit samma). Jag frågade vad han tyckte om att Gulldén verkar vara en favvis bland killarna i teve-soffan.
”Äh, det är bara en ball grej” sa han. Han är kylig, Linus.

Jag frågade honom även vad han tyckte om att Arthur G Bliding, sportchef på Skånskan, slagit fast att det är en plikt för årets Lugi att gå till SM-final i vår.
Linus: Äh, han kan ingenting om handboll.
Jag: Jaså? Ja, men det vill du kanske inte att jag ska skriva?
Linus: Jodå, jag står för det jag säger. Bliding är en tomte.

Vi journalister älskar en kille som Linus Persson.

IFK:arna Victor Nyberg och Oskar Cimmerholm bloggar som bekant på ifkystad.wordpress.com. I deras senaste inlägg kastar de en sur, svettig men nog så sanningsenlig känga åt mitt håll, och påpekar att jag lanserade ett månatligt återkommande inslag på min blogg – MMS-profilen – som visade sig vara inte särskilt återkommande alls. Förrän nu.

Det är därför det bereder mig en alldeles särdeles lycka och stolthet att få presentera november månads MMS-profil – Åke Hermansson!

 
Ni som frekventerar ÖP-hallen kontinuerligt behöver förstås ingen närmare presentation av förra månadens profil. För er som aldrig sett den här mannen förr kan jag meddela att ni inte bör låta er luras av hans fagra yttre – han är nämligen inte, som man kan tro, Calvin Kleins nya modell för Y-front-kalsonger.

Åke Hermansson är Ystads IF:s materialförvaltare. Han ser till att bollar är på plats på träningar och att kläderna är rena. Han är med andra ord mannen som varit i Linus Rasmussens kalsonger oftare än Linus Rasmussen själv, som någon avundsjuk Ystadflicka en gång skulle kunna ha myntat.

Han har suttit på sin post i snart 20 år, och överlevt en lång räcka YIF-tränare. Och han lär överleva även den nuvarande (säger jag utan att spekulera i någon tidsrymd). Så här säger han själv om den saken: ”Ja, det lär jag göra. Tror nog att jag sitter ganska säker på min post”.

Under mina fyra år i Ystads IF sa Åke upp sig från sin uppgift över 6000 gånger. Frasen ”Ah, det här får bli sista året karr” var legio, men Åke blev kvar ändå.
”Det är väl ändå rätt roligt. Särskilt nu efter att jag blev pensionär. Innan hade man jobb vid sidan av också, och då var det värre.”
När jag fikade med Åke Hermansson nere i hallen i dag (det var visserligen med råge i går) sa Åke en rätt intressant grej, när jag frågade honom om vad jag trodde orsaken var till YIF:s dystra första halva av säsongen.
”Jag tror inte riktigt att jag förstår det här med alla genomgångar. Inför Lindesbergsmatchen hade laget säkert tre, fyra genomgångar, med video och allt. Tänk sen när spelarna går ut på plan och motståndarna inte alls gör som på videon.”

Det är ju faktiskt på plan matchen avgörs, inte vid ritbordet eller play-knappen. Kanske borde YIF fokusera på att låta hjärtat jobba, inte hjärnan. Det finns en tid för taktik och rackarspel, men YIF är i en tid då det hjärnan säger inte fungerar. Back to basics – kasta och spring. Utav helvete.

I dag spelar IFK Ystad hemmamatch mot Alstermo. Själv ska jag sitta på redaktionen.

Blogg in, blogg out..

Ny dag, ny match, nya drömmar. Och ny blogg.

Vi börjar väl bli några stycken som sällar oss till de imponerades skara. Av damlandslaget i handboll alltså. Tyskland-check! Ukraina-check! I kväll Holland.
Att svenska landslaget vunnit två tuffa mästerskapsmatcher i rad har inte skett sedan aporna klippte sig, för så där en två hundra tusen år sedan. När vi jagade mammut och åt vår entrecote med händerna.

Men det har skett en förändring. Individuellt har varje niometersspelare blivit ett par procent farligare, och det kan låta som en petitess, men för varje procent du själv blir farligare för motståndarna gör du det en procent lättare för din medspelare bredvid dig. För henne i sin tur blir uppgiften två procent lättare (eftersom din procent hjälpt henne och hon själv förbättrat sig en). Nästa medspelare i ordningen får således en ännu lättare uppgift, och det slutar med att en spelare i ditt lag kan ta ett enkelt avslut. Enkel matematik alltså.

Jag sågade Annika Wiel Fredén jäms med fotknölarna efter hennes match mot Tyskland. Kallade henne mer snack än verkstad. Matchen mot Ukraina visade varför Annika springer i blågul dress i Norge och jag sitter på min röv i Lund. Hon är vindsnabb. Fortfarande tycker jag att Hagman har ett större register, är målfarligare och osar mer framtid än Fredén, men tills vidare ska jag låta förbundskapten Johansson matcha högerkantpositionen som han vill.

Akilleshälen så här långt är positionen mittsex. Varken Wallter, Flognman eller Wiberg är någon anfallsstjärna, och det kommer att göra niometersspelarnas arbete svårt när turneringens verkligt stora elefanter står för motståndet.

Det florerar självfallet många bilder i media från svenska landslaget i Norge, men är det bara jag eller är det inte frapperande att Isabelle Gulldén lyckas vara med på nästan varenda en? Är det fotograferna eller redigerarna som har en crush på fröken Gulldén? Eller är fröken själv en linslus?

Holländsk damhandboll är egentligen inte mitt gebit. Inte många hade valt att ringa mig från Postkodsmiljonären för att fråga om holländsk handboll. Men jag vet en del.
Nederlandstöserna är förhållandevis klena till kroppskonstitutionen och vill spela med fart i anfallsspelet, helst utan kroppskontakt. Får Sverige stopp på skyttarna innan de kommer in på halvdistans, eller tilldelar dem en mörsare i bröstkorgen ifall de kommer närmare än åtta meter – då ska Sverige ha en bra chans. Holland har en vass vänsternia som heter Maura Visser, till vardags i danska ligan, och hon är bra. Hon leder bland annat EM:s mycket unga skytteliga. Ge henne lite extra stryk.

När jag kontemplerar det holländska landslaget och Maura Visser, kommer jag osökt att tänka på en melodi av Bob Dylan, när han sjunger om den ledsna damen av låglandet. Här dock i en version av den oefterlikneliga Joan Baez. Låt oss hoppas att damerna av låglandet blir just ledsna efter matchen i kväll.

httpv://www.youtube.com/watch?v=CNoDjsetc4E&feature=related 

Ja, låten är så lång att ni kan läsa vidare här under tiden. Och för er som inte visste det, eller är alldeles för upptagna av kvällens Idol-final – Bob Dylan ÄR musik. Idol är det som uppstår när Peter Jihde, popindustrin och tv-avtalen ligger med varandra. Så fick jag sagt det.

Tillbaka till handboll. Bruttotruppen till herr-VM är avtäckt. Märk att jag säger herr-VM. Specificeringen är nödvändig då damlandslaget faktiskt känns hetare för tillfället. Få saker finns att säga om truppen, den är egentligen rätt väntad. Andreas Nilsson kom med i stället för Niclas Barud, den senare fick ju egentligen ingen riktig chans att visa upp sig under World cup. Patrik Fahlgren, som under förra mästerskapet kom in som reserv, kom denna gång inte ens med i 28-mannatruppen. Men jag har egentligen ingen invändning angående det.

Hade jag fått plocka ut en VM-trupp på 19 man hade den sett ut så här:
Målvakter: Mattias Andersson, Dan Beutler, Johan Sjöstrand. Vänstersex: Jonas Källman, Fredrik Petersén. Vänsternio: Jonas Larholm, Kim Ekdahl du Rietz, Fredrik Larsson, Rikard Lönn. Mittnio: Dalibor Doder, Robin Andersson. Högernio: Oscar Carlén, Johan Jakobsson, Kim Andersson. Högersex: Niclas Ekberg. Mittsex: Mattias Gustafsson, Robert Arrhenius. Försvarsspelare: Magnus Jernemyr, Tobias Karlsson.

Kommentarer: Lukas Karlsson såg inte helt kurant ut i World cup och får temporärt lämna plats åt Robin Andersson. Även Larholm och Larsson kan spela på mittnio ifall det skulle knyta sig. Ifall Kim Anderssons knä är frigolit vill jag att man tar in Mattias Zachrisson. Zachrisson och Rikard Lönn är exceptionella målsprutor som man inte har råd att lämna hemma. Johan Jakobsson är tillräckligt bra på H6 för att jag ska våga lämna Lennartsson utanför VM-truppen. Jernemyr ska naturligtvis vara med i VM.

Vilka invändningar har ni, gott folk?

Blogg in, blogg out..

Det har hänt en del i handbollssverige de senaste dagarna. I går åkte Sveriges damlandslag som väntat ur World Cup, men laget ska ha heder för sin insats i turneringen, seger mot Ryssland, oavgjort mot Rumänien och bara förlust mot duktiga Norge. Ska de svenska jäntorna utmana världslagen i EM i Danmark/Norge i december krävs ett antal saker, bland annat det här:
1. Utveckling på högernio. Antingen måste Anna-Maria Johansson skaffa sig ytterligare en dimension i sitt spel (det såg nästan ut som att hon gjorde just det i slutet mot Rumänien) och inte bara vara ”tjejen som stegar utifrån och in”, eller så måste Sabina Jacobson bli mer effektiv. Hon är visserligen högerhänt, men oj vad många lägen hon skapade!

2. Isabelle Gulldén måste skaffa sig ett par nya fötter. De hon har är för långsamma. Hon är stark och smart och har ett överlägset spelsinne, men hon hade kunnat skapa ännu fler lägen för sina kamrater genom att själv kunna utmana sina försvarare.

3. Laget måste bli jämnare. Hur de ska bli det är farbröder Johanssons huvudbry. Jag tror det mesta ger sig genom att man korrigerar detaljerna i anfallsspelet. I försvaret håller man redan världsklass, målvakterna duger.

Både Fredrik Simonsson och Ola Lindgren har fått sluffen. Alingsåstränaren Simonsson fick hela tre matcher i elitserien innan klubben tyckte att det räckte. Jag pratade nyss med Simonsson om det inträffade och han sa så här:
 

”Jag tycker att det är jättetråkigt givetvis. Det blev bara tre matcher och det känns som att jag aldrig fick chansen. Enligt styrelsen beror beslutet på att jag inte hade spelarnas förtroende, men då önskar jag att någon av dem hade kommit fram till mig och pratat om det. Sen håller jag med om att vi inte startat serien så bra som vi hade förväntat, vi har inte tagit den kamp som behövs.”

Alingsås har nu erbjudit Simonsson att stanna kvar i klubben och ta hand om ett juniorlag, ett förslag som han ska suga på ett par dagar. I nederlagets stund var Simonsson stor nog att ha humorn intakt: ”Jag sparkades efter Ola i alla fall”.

Ja, för även Ola Lindgren, Rhein-Neckar Löwen har fått gå. Trots rätt så bra resultat fick han mottaga kängan i ändan, men enligt tidningar runt om i nordeuropa verkar han själv inte jättedeppig. Enligt Sydsvenskan får Lindgren 4,5 miljoner av klubben de närmaste 21 månaderna, och det är ju balsam för en sårad handbollssjäl. Är detta buisness as usual i handbollsvärlden vill jag också bli sparkad som tränare för Rhein-Neckar Löwen när jag blir stor.

Jim Gottfridsson nöjde sig med tolv mål i går. Det är gott gry i den grabben, särskilt som man betänker att hans största förtjänster som handbollsspelare kanske är som framspelare. Det dröjer inte lång tid innan han debuterat i A-landslaget, sanna mina ord.

Slutligen, jag antar att jag inte kan undvika frågan längre, vad är det som händer i Lund? H43 vann sitt andra raka Skånederby i går, 29-24 mot Malmö, och jag medger att det kan vara så…det är inte säkert, men kanske…att jag, ja…det kan hända att jag gjort en liten felkalkylering vad det gäller H43:s kapacitet i år, när jag placerade laget på sista plats i mitt elitserietips. Förstasexan ser faktiskt ut att hålla viss klass, även om jag tror att lagets styrka så här långt har varit den helt överjordiska tändningen i laget. Jag såg laget i Malmö Arena och spelarna såg speedade ut. Galna. Masspsykos.

Jag ringde precis Johan Brännberg, lagets mittnia, för att höra om det går att behålla en sådan tändning en hel säsong. Jag tänkte också fråga ifall han går på droger. Jag kom rakt in i hans mobilsvar och var på vippen att lämna meddelandet: ”Hej, Peter Lindgren på YA-sporten här. Går du på droger?”.
Jag gjorde det trots allt inte. Antar att han kanske inte hade förstått kontexten bakom en sådan fråga. Men jag undrar varför han inte svarade. Kanske han drogade? Jag undrar när hans och H43:s rus ebbar ut. Kan man hålla sig höga ända till slutspelet?

Blogg in, blogg out..