En svit sprack i går. Ystads IF:s sju segrar långa svit avslutades med att Skövde kvitterade till 28-28 i slutminuten. Liksom drygt 1600 andra människor valde jag att förlägga min söndagseftermiddag till ÖP-hallen. Till tonerna av Bachs cellosviter – apropå sviter – samlar jag här nedan mina intryck från gårdagen.

httpv://www.youtube.com/watch?v=S6yuR8efotI&feature=related

Dramatiken som bjöds i går kan det icke klagas på. YIF hamnade i underläge med 15-21 i början av andra halvlek, att hämta sig därifrån gjorde hemmalaget storartat. Det finns en väsentlig skillnad i årets YIF och fjorårets. Eller, det finns säkert många, men en som sticker ut i mina ögon är att det i dagens YIF finns en självklar övertygelse i grundagerandet. Alla rörelser och satsningar görs med en övertygelse som inte fanns i fjor. En övertygelse som naturligtvis kommer med tabellpositionen och med vetskapen om att gör man det man ska så kommer man att lyckas med det man vill åstadkomma.
Därtill verkar Mats Engbloms idéer ha fallit i bästa jord, och för att fullfölja en tämligen löjlig rabattmetafor är lagets nyförvärv fantastiska trädgårdsmästare. Fast den störste mästaren i går var sannerligen Sebastian Seifert, YIF-rabattens verklige mästerkrattare. Såg ni hur ”Sibbe” i andra halvlek studskontrade in ett mål, efter en löpning på 30 (!) meter? I denna löpning blev en erkänd fartfantom som Rasmus Wremer distanserad av hemmalagets spelmotor. Jag nöp mig hårt i armen, ty jag trodde att Seifert gjorde 100 meter på typ 18 sekunder. I stunder, erkänner jag, har jag tvivlat på om Sibbe överhuvudtaget orkar springa 100 meter. I rad alltså.
Jag är härmed överbevisad.

Med berömmet för årets YIF avklarat vill jag säga att Skövde borde ha besegrats i går. Västgötarna har ett mycket bra lag, men när deras förstauppställning på nio meter innehåller Rasmus Wremer och Marcus Litborn säger det en del om deras skadesituation. Med Linus Lake och Tobias Warvne i laget hade YIF inte fått någon poäng i går.

Följande punkter noterade jag också under gårdagen.
* Andreas Nilsson i Skövde ser mest ut som en stor lufs, men gud vad smidig han är. Det är också en lika delar bisarr som trevlig upplevelse att se en 105-kilos linjespelare skjuta straffar som Nilsson. Grattis Skövde och grattis Sverige!
* Med alla återbuden till Super Cup på positionen högernio tycker jag att Skövdes Andreas Cederholm borde ha förtjänat en chans i blågult. Han kan spela både på niometer och på kanten och har ett superfint skott, trots att hans samlade mängd muskulatur ser ut att understiga den hos en påse frukostfrallor.
* Jim Gottfridsson började på bänken, det första han gjorde på plan var att ge Andreas Nilsson en slentrianlavett i försvarsspelet. Gud är inte enbart god.
* Kan någon säga mig vad som hände med den guldfärgade Volvon som obstruerade på grusparkeringen utanför hallen? Speaker Calle Hammer hotade upprepade gånger med att guldbilen riskerade bärgning om den inte flyttades.
* Skövdes tränare Henrik Schneider är, om inte skvatt galen, i alla fall en smula psykotisk. Han kan gå från att imitera en filbunke till att bli Hannibal Lecter på en tusendels sekund. Jag kan tyvärr inte återge ett enda ord av det han sa under gårdagens utbrott, ty aggressiv västgötska är Sveriges mest svårbegripliga dialekt. Jag förstod i alla fall att han tyckte att Niklas Forsmoo gjorde något fundamentalt fel, samt att hans kärlek för bröderna Gomér – gårdagens domare – är ringa om ens befintlig. Men, denna metod – härska genom att skrämma – har alltid funkat i Skövde och östra Europa.

När jag tänker på Henrik Schneider kommer jag att tänka på Conny Andersson, när han på ett litet irriterat sätt meddelar en sminkör att han ”måste göra något på sitt papper”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=uWd9Rso0aq0

Blogg in, blogg out..