Jag har haft en märklig natt. Vaknade upp kallsvettig, tog min fru i handen och undrade om hon kanske var Kajsa Bergqvist. Vet inte alls vad det betyder.

Jag vet dock vad resultaten från helgens USM-spel vittnar om – en ljus framtid för Ystads IF. Guld för A-pojkarna och brons för B-pojkarna. Särskilt iögonfallande är A-pojkarnas insats, särskilt när man granskar rena siffror. Lyssna: YIF gick igenom gruppspelet obesegrat med +31 i målskillnad (låt gå för att 24-målssegern över Kroppskultur hjälpte den statistiken), slog Bolton i semifinalen med astronomiska siffror och slog sedan Sävehof i finalen klart, trots att man höll på att tappa en ledning av näst intill tvåsiffrigt format. Tittar man sedan vidare på All Star Team-uttagningen hittar man fem YIF:are på de sju positionerna, och en av dem – Lukas Nilsson – blev också utsedd till MVP. Detta måste vara en av de mer odiskutabla segrarna på USM-nivå de senaste åren. Egentligen var det bara IFK Kristianstad i gruppspelet som på allvar kunde utmana YIF.

Samtidigt ser man att IFK Ystad inte var representerat i något finalspel, och man inser att pendeln svängt över igen. A-lagets divisionstillhörighet och status i hemstaden kommer att styra var ungdomarna väljer att börja spela handboll. De magra åren som YIF hade i början av 2000-talet resulterade i några svagare årgångar, men nu är klubben stor och stark igen, på A-lagsnivå och på ungdomsnivå. I IFK Ystad får man bara bita ihop och tro på pendelns logik och fysiska fundament – det att den en dag svänger över igen.

Lukas Nilsson är diamanten som redan nästa år måste ha en tämligen tydlig roll i A-laget. Han är ung, men vid Odens enda öga – han har redan fysiken!

SM-slutspelet rullade vidare i går med andra semifinalen mellan Kristianstad och Sävehof. 1-1 där. Inte alldeles oväntat men jag kom på mig själv med att tänka: ”Vad spelar det där för roll? Handboll är en enkel sport – 14 spelare jagar en boll i 60 minuter och till slut vinner alltid Sävehof”. Kontentan här (då ju Kristianstad faktiskt vann de 60 minuterna i går) är att det känns som att Sävehof till slut ändå vinner den här serien oavsett hur den ser ut. Men jag har blivit lite osäker – anledningen är det förändrade spelsystemet, och om detta har jag pratat flera gånger redan, men det är värt att poängtera. Med Kristian Bliznac (eller Kristian Blizzzznatzzzz, som Roger Blomquist uttalar det) och Kent Robin Tönnesen blir Sävehofs spel skyttefokuserat och spellinjerna drar centralt vilket gör att de oerhört duktiga kantspelarna får mycket mindre boll att jobba med. Spelet med mindre spelare, mer fokuserat på att tänja ut motståndarna, hitta luckor och spela ut på kanten är stabilare än skyttespelet, har mindre felmarginaler då skottvägen till målet blir kortare och är dessutom i mina ögon mer underhållande att se på. Men men, det är sannerligen en lyx för ett lag att vara favoriter till ett SM-guld oavsett hur man spelar.

Men jag är alltså inte lika säker längre. Oavsett hur bra Kent Robin Tönnesen och Kristian Blizzzzznatzzzzz är.

Sändningen från Kristianstad fick avbrytas i förtid eftersom någon från Sävehofs supporterförening Kamikazes brände av någon slags rökbomb i arenan varpå ett larm med en oerhört strikt amerikansk röst i Stephen Hawking-tonläge förkunnade: ”Attention, ladies and gentlemen. There is a fire in the building.” Först och främst blev jag lite provocerad av lugnet i meddelandet. Brinner det i byggnaden jag befinner mig i vill jag gärna att larmrösten är tydlig, och gärna talar på det språk jag bäst förstår: ”UT FÖR I HELVETE! DET BRINNER! DET BRINNER!!!!!! ”
För det andra, och då ska vi vara allvarliga, är det naturligtvis tråkigt att huliganismen nu även nått svensk handboll. Jag tänker dock inte, som Mr Mysfarbror Bränholm på SVT-bloggen dunka mig på mitt handbollsbröst och gråta över att handbollens obefläckade rykte som gentlemannasport går förlorat, att ”Den tuffa men ärliga attityden som råder på plan brukar även spegla sig på läktarna”, men nu kanske inte längre gör det. Handbollen har naturligtvis varit förskonad från bråk på och bredvid plan, från rasism och andra verbala elakheter – om man jämför med mer populära sporter som fotboll och ishockey. Men säkert inte om man jämför med innebandy och basket som är sporter som i Sverige känns mer relevanta att nämna i en jämförelse med handboll.
Vi kan inte inbilla oss att sport och att handboll är något sublimt, något finkulturellt som endast brukas på läktaren av damer och herrar i seglarjackor och vattenkammade pojkar. Idrotten är enkel att förstå och att välja sida och passionerat älska och hata kommer alltid att attrahera den intellektuellt invalidiserade delen av mänskligheten som hänger sig åt huliganism, och att denna företeelse nu nått svensk handboll skulle man på någon vänster kunna se som ett tecken på stigande popularitet. Därmed inte sagt att huliganism är något positivt, folk som bränner rökbomber inomhus är helt enkelt idiotiska och idiotiska människor gör i regel inte någon nytta någonstans. Jag räknar med att Sävehof städar upp det här internt, jag minns redan från slutspelet i fjor att det var problem med Sävehofsupportrar vid en av semifinalerna i Ystad, så någon blixt från klar himmel tror jag inte att det här var för klubben.

Noterat, snart kommenterat
* Ystad hade en ganska kass CL-helg. Kiel vände visserligen till seger hemma mot ungerska Veszprem, 32-31, men jag oroas över att Niclas Ekberg nästan inte får speltid. Christian Sprenger dominerar just nu den kanten i Kiel och det är så klart negativt för det svenska landslaget. Sverige har inte råd att bästa målskytten Ekberg inte får spela i klubblaget. Kiel får dessutom problem att hålla ungrarna stången på bortaplan i returen. Laszlo Nagy (fråga SVT-sporten hur det ska uttalas!) gjorde elva mål och var formidabel.
Vidare förlorade Flensburg hemma klart mot Hamburg. Mattias Andersson, en av Bundesligas bästa spelare den gångna säsongen kunde trots formtopp inte stoppa Hamburgarna (hamburgarna, ha!). Då kan man tänka, ah men då gick det ju i alla fall bra för Fredrik Petersen. Och det gjorde det ju i och med att Hamburg vann, men bara ett mål från Petersen…
* Robert ”Knirr” Andersson klar för H43. Kanske ville han till Tyskland direkt, men elitserien är ett bra steg på vägen, och jag tror att H43 har bättre kapacitet än att bara överleva i högsta serien.
* Roger Blomquist inledde (typ)  sändningen med att säga ”Och Sävehof ställer som vanligt upp i sitt svarta ställ” och konståkningskonnotationerna hos undertecknad var legio. Det gör för all del ingenting, för sen pratade Blomquist om Kristian Blizzzznatzzzz och då förstod jag att det var handboll jag såg på. Däremot förstod jag inte varför det var så noga med att uttala Kristian Blizzzzznatzzzz namn rätt (jag utgår ifrån att detta är rätt uttal på det språk från vilket namnet Bliznac emanerar ur, annars är det obegripligt) när man sedan uttalar namnet Claus Kjeldgaard på ett så uppenbart försvenskat sätt. Min danske vän Sören har lärt mig att Kjeldgaard ska uttalas ”Kellgård”. Själv skiter jag i vad man säger men jag tänker att det borde vara viktigt för Roger ”Blizzzznatzzzz” Blomquist.

Post scriptum vill jag bara tillägga att Roger Blomquist är alright. Här i min lilla undanskymda hörna av cypervärlden tillåter jag mig att skoja lite grand.

I ett ytterligare post scriptum-tillägg vill jag uppmana er att ta kontakt med mig ifall ni behärskar drömtydning och vet varför jag frågade min fru om hon var Kajsa Bergqvist. Jag är mycket angelägen. Som grundfakta bör ni känna till att jag älskar min fru och att jag aldrig hyst några medvetna känslor för Kajsa Bergqvist utöver det att jag gillade att följa hennes höjdhoppskarriär, och jag inser också att en relation mellan henne och mig är orimlig på många punkter, och jag önskar inte att förändra detta. Hör av er.

Blogg in, blogg out..

Ja, vad är en träningslandskamp i handboll egentligen? För tyskar, danskar, spanjorer, fransmän och andra stora handbollsnationer är det så klart en förberedelse inför stundande VM, men vad är det för Sverige?

En chans att testa spelare, så klart. Vissa tog chansen, vissa tog den inte. Om vi ska börja med själva matchen och resultatet är 20-26 mot Tyskland inte hela världen. Inte med tanke på att Tyskland är VM-klart och att Sverige endast matchade fem av de spelare som tog OS-silver i somras. I 50 minuter var utgången av matchen oviss och för det förtjänar det svenska laget visst beröm.

Defensiven var trots Magnus Jernemyrs frånvaro solid – Tobias Karlsson kompletterades fint i mitten av Andreas Nilsson. I målet var Andreas Palicka – som ju såg OS från tevesoffan – tillbaka, och han var bäste svensk. Målvaktsposten har aldrig varit Sveriges problem så länge jag har levt och det kommer inte att vara det på många år än. Bakom Palicka och Sjöstrand finns Mikael Appelgren, som nämns som en av de största talangerna i svensk handboll.

Nä, defensiven var som vanligt bra. Tyvärr är det så att när man bygger för en solid defensiv tappar man automatiskt udd framåt. Många byten anfall/försvar eliminerar en snabb andrafaskontring, och det här offensivt svaga svenska laget behöver verkligen enkla mål i uppspelsfasen.

De första 20 minuterna var bland de svagare jag sett svenska handbollslandslaget göra framåt. Man gjorde sex mål och tangerade farlighetskoefficienten hos en boa constrictor som lyckats svälja en lyktstolpe. En boa constrictor som svalt en lyktstolpe kommer för övrigt att bli min nya styckeindelare i bloggen, så vänj er. En boa constrictor som svalt en lyktstolpe är till det yttre en fantastiskt potent varelse, men då den vanligtvis kramar ihjäl sin motståndare blir den oerhört begränsad i och med styvhetsvariabeln hos en lyktstolpe.

Patrik Fahlgren gjorde comeback i blågult efter en fin säsongsinledning i Tyskland, men i landslaget vill det sig inte. I mina ögon ser det ut som att han mest springer i ”pärmlinjer” – han härmar rörelserna i Ola-Staffans pärm utan att våga träda utanför och vara sådär oberäknelig som en mittnia måste vara och som jag vet att Fahlgren kan vara. Nu sköt han visserligen mer än vad han brukar göra i landslaget, men det var knattefart på typ hälften av skotten. ”Han kan inte göra en bula i en styv hatt”, som Tomas Axnér kärnfullt uttryckte det apropå Fahlgrens frapperande lösa skott.

Jonathan Stenbäcken var inte alls bland de sämre av de svenska anfallsvapnen, men det säger tyvärr en del att han inte var det. Både han och Fahlgren är två spelare som förbundskaptenerna helt avgjort vill ha in i laget ordentligt och i samma kapacitet som i deras respektive klubblag. Frågan är bara hur många chanser de förtjänar.

En spelare som verkligen tog chansen var Alingsås Daniel Tellander som 29 år ung gjorde landslagsdebut. När Fredrik Petersen gick in och fick fart på anfallsspelet som mittnia (för det fick han, mycket bättre än Fahlgren) kom Tellander in och var den solklart bäste utespelaren. Tellander fick inte många sekunder i Alingsås i fjor då Charlie Sjöstrand hade monopol på V6-marknaden, men i Alingsås anno 2012/2013 i Mikael Franzéns regi har han blommat ut. Han har ett bra avslutsregister, fantastisk spänst och är, om man får tro Tomas Axnér, en av de snabbaste spelarna i världen. Sista uppgiften gör man emellertid bäst i att ta med ett kar salt. Allt han i princip saknar är framtidsutsikter. Ja, med tanke på att han är 29.
En elak tunga sa apropå hans intervju efter matchen att han även saknar karisma, men eftersom det är handboll han utövar är det en försumbar brist.

När Sveriges mer eller mindre upphetsande träningslandskampsturné rullar vidare (match redan lördag i Tyskland) vill jag gärna se mer av Tellander, ty ”late blommers” har alltid fascinerat mig. Jag vill även se Rickard Lönn på plan samt att bollarna hittar ut till Niclas Ekberg på kanten. JAG FÖRSTÅR INTE varför man inte konstruerar spel som ska sluta med utspel på kanterna. De flesta uppstyrda spel går ut på att hitta ett skottläge för niometersspelare, alternativt inspel till linjen, men få spel har som initialt tänkbar utgång att få läge på kanten. Det ska dock sägas att Johan Jakobsson tillhör kategorin H-nior som har förtvivlat svårt för att gå utsida och slå ett utspelspass.
Jag hade även velat se Jim Gottfridsson spelas in i laget inför EM-kvalmatcherna mot Polen i april, men eftersom han är i Ungern och UVM-kvalar går inte detta.

VIDA Arena i Växjö gjorde (vad jag vet) debut som landskampsarena i handboll. Debuten blev tyvärr en smula pinsam. När hockeynationen Sverige ska lägga golv på is går det ofta åt skogen och det gjorde det även denna gång. Men man kan se det som kunskapsmässigt danande att få se hur man lappar ihop ett fejk-golv under svår stress.
Som om det tio minuter långa golv-intermezzot inte var nog lyckades Michael Haas skjuta sönder Sveriges mål. Allt gick sönder i Växjö. Extra pinsamt att så skedde mot just Tyskland som ju känt är för effektiv produktion och ”qualität”.

Haas stavas för övrigt med ett sånt där jobbigt tyskt dubbel-s, men det är utanför min förståndssfär hur man kreerar ett sådant på tangentbord.

Hörs i helgen med nya synpunkter på Sveriges landskampande.

Blogg in, blogg out..

”27-23 mot Ukraina på hemmaplan”, sa jag till Staffan Olsson, ”det låter kanske inte jätteövertygande, eller?” Den långe mannen med den patenterade och likaledes långa frisyren mikrohimlade med ögonen och utstötte något jag nödgas att beskriva som ett ”fnys”. ”Heh, nä, men jag vet inte när ni journalister ska lära er att det finns fler än fyra duktiga handbollsnationer i Europa”, sa Olsson.

Med det introt ska vi diskutera EM-kvalmatchen mellan Sverige och Ukraina i Lund. Eftersom jag bestämmer här vill jag i dag att vi dessutom har ett soundtrack. Jag har valt Jills ledmotiv från ”Once Upon a Time in the West”. Kopplingarna till matchen i går är vaga.

Jag vet inte vem det var som myntade uttrycket ”två poäng är två poäng är två poäng är två poäng” men misstänker starkt att jag själv just gjorde det. Och ärligt talat är poängen själva poängen här i EM-kvalet. Det gäller att placera sig topp-två i gruppen (jag tror till och med att det skulle kunna räcka att bli trea) och då är poängen det viktigaste.

Det var en ganska rutten kväll i Lund i går om vi kikar på den med meteorologiska glasögon och jag hade vatten i skon när jag kom till arenan. Väl inne var kaffet varmt och stämningen god. Det satt nog en och annan lugiit på läktaren och undrade varför inte varje vinröd hemmamatch kunde bjuda på samma inramning.

Noterat i Fofs Arena
* Mittlåset Nilsson/Nielsen skötte sig fint bortsett från en något trög första kvart. Är detta framtidens mittlås? Post-Jernemyr/Karlsson alltså. Kanske…det flyter jäkla bra i munnen i alla fall – Nilsson/Nielsen…
* Framåt spelade Sverige med två fysiologiska monster i Kim EDR och Johan Jakobsson. Det är verkligen häpnadsväckande att på plats bevittna den kraft de båda besitter och med vilken de tar sig framåt på handbollsplanen. I Sydsvenskan i dag fanns dessutom en bild på EDR där han har benen i en kung fu-vinkel som jag tror hade generat självaste Zlatan Ibrahimovic. Mellan fysmonstren på nio meter spelade Jonas Larholm och han är inget fysmonster. Han är en spätta. Men väldigt bra på många andra sätt.
* Det fullkomligt osar kvalitet runt Niclas Ekberg. Sex mål på sex avslut och det är verkligen beklagligt att han inte fick mer att jobba med i andra halvlek. Tyvärr rörde sig Johan Jakobsson inåt i banan och då fick Ekberg stå i sin briljans och lägga patiens på kanten. ”Jag ropade på Johan efter boll hela andra halvlek men det hjälpte inte”, sa Ekberg och hade det inte varit för att jag vet hur ödmjuk och snäll Niclas är hade jag trott att han kritiserade sin lagkamrat. Nu konstaterade i stället både han och jag att Jakobsson var rätt het ändå i andra halvlek.
* Ukrainaren Sergii Burka (i 36 minuter trodde jag att han hette Sergej Bubka) är en av de största människorna jag sett. Spelmotorn Tsap såg ut som en vätte utan toppalua bredvid Burka. Med sin fysik fick Burka komma in lite väl nära det svenska försvaret i andra halvlek och avlossa sin bössa. Den svenska räddningen var att Burka saknade tillstymmelse till motorik. I en sekvens sköt han sin lagkamrat Andriy Vasyuk mitt i huvudet. Denne Vasyuk kunde mirakulöst nog fortsätta matchen.
* Den ukrainska nationalsången var pampigare än den svenska. Jag tycker nästan alltid att motståndarnas nationalsång överglänser ”Du gamla, du fria”. Kanske är det en hädelse och kanske roterar Richard Dybeck i sin grav men Du gamla, du fria tilltalar mig inte. Den är…påträngande. Den tränger sig på min skånska självbild och det där med ”fjällhöga nord” är något jag, som uppvuxen i den massiva skuggan av Linderödsåsen, har svårt att relatera till. Jag förslår att vi uppdaterar vår nationalsång till typ låten nedan. Självklart i en komprimerad och på andra sätt bearbetad version.

httpv://www.youtube.com/watch?v=b5dmf_Nl1Yw
* I gruppens andra match slog Polen Holland på hemmaplan med 33-22 och stärker min övertygelse om att Sverige och Polen bör gå vidare från denna grupp. Och i morgon väntar alltså Sveriges nästa EM-kvalmatch – Holland på bortaplan.
* Oscar Carlén måste vara själva arketypen av den svenska vikingen. Jag tror att han har mjöd i drickaflaskan.
* Framför mig på pressläktaren satt ett ukrainskt team. Jag vet inte om det var mediarelaterade figurer eller om de tillhörde staben runt laget men de såg ut att trivas. En av dem hade nästan inga tänder men han var glad ändå och båda två yttrade vid upprepade tillfällen något i stil med ”Davopripritj”. De sa det både när Ukraina gjorde mål och när Sverige gjorde mål. När Ekberg satte sitt fjärde eller femte mål från dålig vinkel sa den ene: ”suck…davopriritj”. Och därför är det alltså ”herregud vilket jävla mål han gör” som ska in på vågrätt 5.

För att koppla till inledningen av detta inlägg: är 27-23 mot Ukraina godkänt?
Ja, det är det. Man måste betänka att Sverige matchade ett helt annat lag än det som tog OS-silver i somras. Kanske är Ukraina inte en av de ”duktiga” handbollsnationer som Staffan Olsson pratar om, men det var ett fysiskt lag med spelare som alla såg någorlunda skolade ut. Det var glädjande nog de unga framtidsspelarna i Sverige som mest tog för sig. Trion Kim EDR, Niclas Ekberg och Johan Jakobsson kommer troligen att vara en del av det svenska landslaget i många år framöver. De äldre killarna: Larholm, Källman och Petersen lät ungtupparna dominera.

Positivt var naturligtvis också att Sverige kunde ge matchtid åt Albin Tingsvall och framför allt landslagsdebutanten Jim ”Gud” Gottfridsson. Det gick ett sus genom publiken (ursäkta klyschan) redan när Jim beträdde plan för första gången, men när han i slutet slog en blindpass till Andreas Nilsson på linjen tror jag att alla handbollskunniga i publiken insåg att Gottfridsson är en spelare utöver det vanliga. Sitt första landslagsmål fick han sätta också, grabben.

Efter matchen kunde jag inte låta bli att ställa frågan ”Lite roligare i Lund i kväll än sist du var här, va?” och anspelade så klart på Skånederbyt Lugi-YIF då gästerna fick astronomiska 36-18 i baken. ”Ah, det pratar vi inte om. Seriöst, den matchen kommer jag inte att svara på frågor om”, sa Jim och var så där lättsamt grinig som han är expert på att vara.

Blogg in, blogg out..

Jag tänkte mig en liten slutsummering av OS. (Det blev en lång summering, tillägger jag så här i efterhand).

Först: några ord om finalen.
Sverige gjorde sin bästa match mot Frankrike på jag vet inte hur många år. Försvaret var i princip prickfritt rakt över, vilket bland andra franske förbundskaptenen Claude Onesta lade märke till. Framåt är Sverige inte lika bra som de bästa länderna, men insatsen i finalen präglades i alla fall av ett stort mått intelligens. Det var tydligt att ordern inför matchen var att bara trycka för mål i andrafas om läget var uppenbart bra. Nu blev det ett till synes lite fegt svenskt lag som hellre valde uppställt spel än än en fartfylld andrafas. Det finns poänger med detta – och de främsta är att Sverige drar ner tempot i matchen och minimerar de egna tekniska felen, två punkter som utgör grundstommen när ett sämre lag ska slå ett lite bättre.
Dock funderar man ju på hur matchen hade slutat om Sverige ändå hade tryckt i de där halvlägena. Och om Dalibor Doder hade kunnat spela…

MEN! Sverige gör en otroligt fin turnering. Otroligt fin. Laget ser äntligen ut som ett lag, de gläds med varandra i medgång och peppar varandra i motgång och alla spelare ser ut att vilja vara just där de är. Om det beror på att laget pratat ut efter misslyckandet i EM och VM-kvalet eller om det beror på den ökade motivationen ett OS renderar, det är ännu svårt att avgöra.

Jag ska roa mig med att sätta lite betyg. Jag brukar inte göra det, då jag tycker att en enkel liten siffra får så mycket mer uppmärksamhet än den förtjänar, men nu gör jag det ändå, ty jag är så förbannat oberäknelig.

Mattias Andersson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Vilken sanslöst märklig landslagskarriär Mattias gjort. OS-silver redan 2000, borta från landslaget i flera år – sedan tillbaka, men så petad i OS-kvalet, bara för att komma igen i Scandinavian Open och knipa OS-platsen. Och silver på det… Andersson i par med Sjöstrand var turneringens bästa målvaktspar. Mattias fick helt otippat stå i semifinalen (otippat då Sjöstrand ägt danskt arsle i kvarten) och han gjorde det med en fullkomligt avgörande roll. Nummer två i rankningen av svenska målvakter men ändå fantastisk.

Johan Sjöstrand, 5 lurblåsare.
Kommentar: Visst, han kunde varit snäppet omutligare i finalen, men sett i stort och till hela turneringen var han den bäste målvakten, tillsammans med franske Omeyer. När han väl slår igen butiken gör han det inte för att hålla öppet på sommartider eller vissa dagar, han slår igen hela skiten, ser till att den konkar och fjuttar eld på möget. Sen står han och tittar på brasan och muttrar något obegripligt på sin västgötska. Danmarksmatchen är den största målvaktsprestationen av en svensk på länge.

Mattias Gustafsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Lite orättvist att bedöma honom eftersom han knappt spelade. Det verkar vara en kanonkille men jag tycker inte att han når hög landslagsklass varken framåt eller bakåt.

Andreas Nilsson, 3 lurblåsare.
Kommentar: Jag hade hoppats att hans internationella genombrott skulle bli lite mer brutalt. Men han kommer, det är jag helt säker på. Många klagar på att han inte rör sig tillräckligt bra för att få bollar, men jag tycker att bristerna i detta fall ligger lika mycket på nio meter. Samspelet med Nilsson måste det slipas på framöver. Sen syntes det att han var lite tagen av stundens allvar, särskilt mot Danmark, då han missade väl mycket.

Niclas Ekberg, 5 lurblåsare.
Kommentar: Jo, han kanske missade något läge för mycket för fem lurblåsare egentligen, och hans försvarsspel var i ett par matcher rätt dåligt, men jag tycker att det är läge att verkligen hylla en målskytt nu. I ett landslag som har förtvivlat svårt att göra mål blir han hela turneringens skyttekung. Bara det är värt fem lurblåsare. Och hans iskyla – han är lika iskall som en iskall Michael Caine. När de klippte Niclas navelsträng som nyfödd klippte de även alla hans förbindelser med nervsystemet.

Johan Jakobsson, 2 lurblåsare.
Kommentar: Spelade inte jättemycket och kom inte riktigt in i spelet när han väl var på banan. Jakobsson har de fysiska förutsättningarna för att spela på absoluta världsnivån, men han saknar ännu ett par mentala bitar, värdering av lägen bland annat. Kommer att få många fler chanser att visa vad han går för på landslagsnivå, då Kim Andersson nu slutar i blågult.

Kim Andersson, 5 lurblåsare.
Kommentar: Även solen har fläckar och hade inte Kim Andersson haft fläckar hade han varit sex lurblåsare i OS. Enorm betydelse för laget, drar på sig uppmärksamhet och öppnar upp för övriga spelare. Serverar dessutom övriga spelare med smörpass, vilket hans totala andraplats i poängligan vittnar om. Andersson blev endast distanserad av kroaten Domagoj Duvnjak. Kim vann dessutom assistligan, och blev uttagen i all star team. Kim Andersson lämnar ett stort hål efter sig i landslaget.

Dalibor Doder, 3 lurblåsare.
Kommentar: Han hade visst mer klasshandboll i sig. Jag var tveksam inför OS men ”Dado” visade tvivlarna, inklusive mig, att man kan behålla klassen trots att man harvat två år i tyska andraligan. Han gör dock fler tekniska fel nuförtiden, och är inte riktigt lika effektiv. Men enormt sevärd och enormt saknad i finalen.

Jonas Larholm, 3 lurblåsare.
Kommentar: Gjorde en riktigt stark final och var nog bäste svensk offensivt sett. Har en spelstil som kanske ingen annan i världshandbollen och när han är på humör är han oberäknelig och otäck att möta. Hoppas att han får en revival i Ungern. Då blir han nyttig i landslaget även i framtiden.

Kim Ekdahl du Rietz, 4 lurblåsare.
Kommentar: Världens tyngsta stegisättning. Dessutom en grym skytteprocent (59). Dessutom OS tvivelsutan knepigaste frisyr. Bara han etablerar ett bättre samarbete med mittsexan och slipar bort en del av de offensiva fouls han trots allt begår så är han något att hänga upp det svenska anfallsspelet på i många år. Men frisyren, den kommer jag bara inte överens med.

Jonas Källman, 5 lurblåsare.
Kommentar: Uttagen i världslaget, tvåa i interna svenska skytteligan utan att slå straffar, briljant både framåt och bakåt. Toppbetygelserna kan man låta regna över Jonas Källman för i mina ögon var han bäste svensk i turneringen. Han gör nästan inte en felbedömning i sitt spel som indian i 5-1-försvar och är förmodligen bäste tvåa i 6-0-spelet. Dessutom hade han en hygglig effektivitet i avsluten. Hatten av Jonas Källman. Hoppas nu att han övertalas att fortsätta i landslaget.

Fredrik Petersen, 5 lurblåsare.
Kommentar: Tar han inte i nu, den där Lindgren? Nä, det gör han inte. Fredrik Petersens ”genombrott” är förutom oväntat – stort och glädjande. Från att ha haft något slags landslagskomplex då han inte fått ut full kapacitet fick vi plötsligt mer än vi någonsin bett om. Vi fick en kantspelare med en skottprocent på 87, högst i OS vad jag sett, och dessutom en mittnia som inte tar ett enda felbeslut (i princip). Petersens lugna men ändå fartfyllda spel på mitnio var fritt från tekniska fel, vilket gjorde det svenska anfallsspelet till, om inte effektivt, så i alla fall riskminimerat. De skott han tog från nio meter gjorde han dessutom mål på, att behålla skottprocenten 87 när man spelat lika mycket på nio som på sex meter – det är beundransvärt. Hatten av igen, och jag behåller den av.

Magnus Jernemyr, 5 lurblåsare.
Kommentar: Var det hans sista uppträdande i landslaget? Det hoppas jag verkligen inte. Han är vår bäste försvarsspelare och den största anledningen till att motståndare fruktar att gå in i det svenska mittlåset. Hans teknik är oefterhärmlig: när en anfallsspelare kommer nära honom tar Jernemyr tag i honom och lägger honom ovanpå sig själv. Det ser absurt ut, som en olyckshändelse med homoerotiska inslag, men det är helt och hållet beräknat av Jernemyr.

Tobias Karlsson, 4 lurblåsare.
Kommentar: Strålande, även han, men med ett par brister: När Karlsson väl följer upp i andrafaskontringen utgör han ett nytt alternativ som mittsexa, men tyvärr missar han allting han får händerna på. Det är obegripligt, det är som om han aldrig spelat anfallsspel tidigare. Dessutom tar han för många onödiga utvisningar. Han vann busligan i OS och ”vann” är förstås ett ord som lite tappar sin innebörd i sammanhanget. Saknar smidigheten och den tekniska finessen i försvarsspelet som Magnus Jernemyr har, men är, naturligtvis, väldigt bra ändå.

Slutligen är förbundskaptenerna fem lurblåsare var. Nu tycker väl förmodligen varenda expert i landet att de ska sitta kvar på sina poster, från att ha haft helt andra åsikter inför OS. Allmänheten måste förstå att det är så här det ser ut. Det hade varit tjänstefel att inte ifrågasätta deras roller efter VM-kvalinsatsen, en insats som de till och med själva rubricerar som ”fiasko”.
Jag själv var en aning reserverad i frågan inför OS. Jag sa att jag ville se en förändring i laget, i attityden och inställningen. Jag ville skönja drag av något som kan bära svensk handboll in i framtiden, ett slags nytänkande och en vilja att komma i takt med tiden. Detta får man verkligen anse att Ola-Staffan lyckats med.

Emellertid, deras kontrakt som förbundskaptener går ut nästa sommar, 2013. Ett år då vi inga mästerskap har för svensk del. Så ämnar de fullfölja sina kontrakt kan de lika gärna få ett längre kontrakt redan nu. Vill de bara sitta kontraktet ut är det bättre att låta dem sluta direkt, så att de lämnar plats för någon ny att bygga ett nytt lag till 2014, då vi förhoppningsvis spelar mästerskap igen.

****************************************

Avslutningsvis vill jag öppna mitt hjärta. Följande kommer att låta pajjigt och lite töntigt men det skiter jag i.
Jag har med åren förvärvat – eller blivit bestraffad med, beroende på hur man ser det – en tilltagande blödighet. Jag har slutat att se på dramafilmer med näsduksfaktor i sällskap med andra för att jag inte vill göra bort mig. Jag kan överhuvudtaget inte se på sport-krönikor utan att ha något i rummet som jag kan zoona ut på (en skål chips till exempel). Numera kan jag inte ens se min katt stå bredvid en tom matskål utan att få en klump i halsen. ”Hur länge har han stått där? Är han arg på mig?”
Med tanke på allt detta är det kanske ingen skräll att jag blivit berörd under OS, men min affekt fick verkligen olympiska proportioner under slutspelet.

Då segern mot Danmark stod klar satt jag ensam med en flaska rom och utan några som helst hämningar. Jag lipade som ett barn. Inte åt segern i sig, eller åt medaljen som senare skulle komma – sådant bryr jag mig inte så mycket om längre. Utan åt den besinningslösa glädjen. Åt att 14 killar som under så många år mest fått stå och göra sig bortförklaringar i teve nu äntligen får riva ner fördämningarna och bara skratta och skrika.

Att se glada människor, jag menar galet glada människor, är kolossalt medryckande. När Kim och Kim ligger i en nästan odefinierbar hög på golvet, och det ser ut som att de nästan ligger i begrepp att börja ligga med varandra, så känner jag mig mer än någonsin som en del av en vacker mänsklighet.

Så tack, killar – för silvret – men ännu mer för glädjen.

Blogg in, blogg out..

Ah, vi börjar så här: jag hade fel. FEL, FEL, FEL, FEL.

Jag samspråkade med en handfull kamrater och kollegor inför Sverige-Danmark. Gemensamt hade de alla att de hyste en lätt, luftig och lite tveksamt yttrad optimism angående de svenska chanserna. Jag log åt denna charmiga naivitet, så som man gör åt ett barn, och sa att jag hoppades så klart att de hade rätt. Men hade jag själv värderat de svenska chanserna så hade de knappt hamnat på tvåsiffrigt i procentantal.

Men oj vad fel jag hade. Sverige vann och man gjorde det på ett sätt som är imponerande upphöjt med tio. Jag ska nedan ge ett antal exempel på detta.

* Kroatien visade i gruppspelet hur man utmanövrerar Danmark – sätt ett klistermärke på Mikkel Hansen. Plötsligt blev det tydligt exakt hur mycket danskarna hängt upp sitt spel på Hansen de senaste åren. Att plocka bort Hansen från Danmark är som att plocka bort Austin Powers ”Mojo”. Danmark blir impotent.
Jag såg Danmark-Kroatien och tänkte: ”Så här borde Sverige göra. Men den svenska stoltheten och vårt ingrodda 6-0-spel kommer att förhindra oss.” Jag trodde för det första inte att Sverige skulle inleda med denna sneda 5-1 på Hansen, och för det andra trodde jag inte att Sverige hade förmågan att göra samma sak som Kroatien. Men som sagt: jag hade fel.

* Och det var inte det att Sverige rakt av punktmarkerade Hansen. Det briljanta med Ola-Staffans taktik var att det just var en ”sned 5-1″, med Jonas Källman/Fredrik Petersen som en liten fiskare på distans, 1,5-2 meter från Hansen. Det luriga med detta spel är att Mogensen och Söndergaard, övriga danskar på nio meter, vet att det GÅR att spela Mikkel Hansen. Man KAN göra det om man vill, men så fort de gjorde det så stannade spelet upp och Hansen kunde inte göra något från 15 meter. Hade Sverige rakt av punktmarkerat danska superskytten hade Mogensen och Söndergaard slutat tänka på danskmojon och brytt sig bara om att skapa ett spel utan Hansen. Briljant!

* Apropå briljant, Johan Sjöstrand. Rend mig i røven vad bra han var! Och ändå var Niklas Landin i danska målet typ lika bra. Han limmade tre skott av Kim Andersson. Det måste rendera något slags danskt bragdguld.
Men för att hålla oss till Sjöstrand – briljant alltså. Och då hade expert Magnus Grahn tidigare under onsdagen, i SVT:s morgonsoffa, kallat valet mellan Johan Sjöstrand och Mattias Andersson för ett val mellan pest och kolera. Kanske är han expert på handboll, ”Nollan”, men svenska språket och grundläggande semantik är honom bevisligen främmande. Oavsett vilken sjukdom Johan Sjöstrand var så var han ljuvlig. En släng av ljuvligaste kolera.

* Fredrik Petersen. Han är faktiskt den perfekta avlastningen för Dalibor Doder. Med Doder får man en irrationell lirare som kan göra många mål och luriga assist. Man får också en bunte tekniska fel och lite slarv när det inte stämmer och när han blir trött. Fredrik Petersen gör inte ett fel som mittnia! Det är enkelt, fartfyllt, kanske lättläst egentligen (men danskarna hann inte bli läskunniga) och kliniskt felfritt. Hans två mål från nio meter var dessutom vetenskapligt omöjliga att göra på Niklas Landin. Det sket Petersen i och där gjorde han så klart rätt.

* Domarna dömde snarare åt Danmarks fördel än åt Sveriges. Ytterligare ett tecken på vilken stark match svenskarna gjorde.

Jag och många med mig kommer att anklagas för kvalificerat kappvänderi, när vi nu hyllar förbundskaptener och ett landslag som underpresterat så många gånger de senaste åren, men det får så vara. Laget säger ju själva att man känner förändringen som skett nu i OS. Harmonin, glädjen, motivationen. Och i dag är jag gärna en kappvändare; jag är så innerligt glad för laget, för svenska folket och för mig själv. Jag har varit rätt trött på OS, men nu är jag på hugget igen!

Och min glädje kanaliserar jag denna dag i en paintbild. Fast ”bild” är att reducera min insats. Det ni ser nedan är ett måleriskt mästerverk, om jag ödmjukt får yttra min mening. Det är helt enkelt min version av Nils Dardels ”Den döende dandyn”. Ni kan googla den, om ni vill. Eller, följ länken.
Jag kallar mitt verk för ”Den döende dansken”, och det är förstås bildligt menat, så ingen får krupp och tror att jag önskar död åt Danmark. Den döende dansken på bilden är en neutraliserad Mikkel Hansen, och som alltid när jag avbildar danskar gör jag Hansen i skepnaden av en pølse. Den som sveper täcket över Hansen är Fredrik Petersen. Övriga personer på duken är Staffan Olsson, Johan Sjöstrand och Niclas Ekberg.

Ungern i semifinal redan i morgon. Ungern är inget dåligt lag men att säga något annat än att det är en drömlottning vore idioti. I den andra semin möts Frankrike och Kroatien. Vi har alltså en semi som på papperet ser ut som en moralisk final och en semi som ser ut som en moralisk match om nionde plats. Men vem klagar?

Sverige kommer att återgå till ett normalt försvarsspel, Ungrarna är mindre beroende av en spelare och har luriga alternativ på nio meter. Lazslo Nagy är inte vad han har varit men får han flyt är han obehaglig. Gabor Csaszar är som sagt var en personlig favorit hos mig, och även i övrigt har ungrarna ett bra lag. Det blir tufft, men att som svensk gå in i en semifinal med fifty-fifty-utsikter att vinna den – det är inget annat är fullkomligt strålande. Jag kommer inte att tippa den eftersom det är lönlöst och eftersom jag är en usel tippare.

Ah, vafan, jag tippar ändå. Sverige vinner, 25-22.

I dag är en glädjens dag. Njut av den.

Blogg in, blogg out..

Fem raka förluster är, om inte katastrof, en stor besvikelse. Visst, Sverige spelade i det som man fortfarande verkar älska att kalla ”Dödens grupp”, men det är helt enkelt så att Sverige inte har varit tillräckligt bra för detta mästerskap. Det tycks mig som om silvret i EM 2010 var en fullträff, en lidnersk knäpp, och kanske har det blivit så att vi efter EM lagt allt för stora förhoppningar på Johanssons gäng.
Nedan har jag listat anledningarna till att Sverige misslyckades i OS.

* Målvakterna. Grubbström/Kain tillhör kanske inte toppskiktet av världsmålvakter, men de mästerskap Sverige gått bra i har de legat på sina respektive toppnivåer. I London kom ingen av dem upp i 30 procent. Det är helt enkelt för dåligt.
* Stjärnorna som uppträdde utan stjärnglans. Isabelle Gulldén haussades och det sades att hon gått ner tre kilo i vikt, blivit snabbare och numera skjuter hårdare. Vikten stämmer säkert men  snabbheten utnyttjade hon inte. Hennes skott har definitivt blivit hårdare, men då måste hon använda det mer. Särskilt som…
…Linnea Torstensson hade mästerskapet från mardrömmen. Noll av elva mot Danmark blev visserligen bättre, men det blev aldrig särskilt bra.
* Tekniska fel. Jag rankade detta som en av de viktigaste punkterna inför turneringen – att hålla nere de tekniska felen. Det misslyckades, kapitalt.
* Therese Islas Helgesson. Gud vad det svenska landslaget behöver Therese Islas Helgesson. Hennes fart, kraft och förmåga att bryta ett stiltje. De andra niometersspelarna blir lätt lite ängsliga och kastar bort enkla bollar. Med en Islas Helgesson hade ett större lugn kunnat infinna sig.

Nu känns det som att det är läge att börja på ny kula. Per Johansson har gjort ett storartat jobb, och vill han fortsätta sitt sista år på kontraktet så är det helt okay för mig. Men med tanke på att en del spelare nu slutar i landslaget så är det lite som att en era är över, och att en ny ska ta vid. Johanna Wiberg, Matilda Boson och Annika Wiel-Fredén verkar ha gjort sitt, intressant att se vilka spelare som tar deras platser.
För Sverige har ju en schysst brunn att ösa ur, med U20-guldmedaljörerna närmast i minne. Louise Sand, vänsterkanten från Sävehof som blev uttagen i All star team i VM, borde ligga bra till för att slussas in. Lugis Maria Adler erbjuder det som närmast liknar Linnea Torstensson, och även om hon fortfarande är kantig och opolerad är det dags att hon får känna på A-landslaget ordentligt.

På förbundskaptensplatsen (om nu den lämnas tom) håller jag med Magnus Grahn om att Mia Hermansson-Högdahl är ett intressant namn. Hon har väl varit anställd i det norska damlandslaget i nära ett decennium, och en bättre plats att utvecklas på och ta intryck ifrån, kan man nog knappast få. Det hade dessutom känts bra att få in en kvinna på ledarposten och få se hur spelarna reagerar på det.

***************************************************

Herrarna då?
På grund av att jag jobbat mycket, och då inte med direkt OS-bevakning, har jag missat en del av Sveriges matcher. Jag såg inte alls Sverige-Island och bara delar av Sverige-Storbritannien. Den senare kände jag dessutom att jag lika gärna kunde ha varit utan. Jag måste säga att jag var pessimistisk inför den här turneringen, och det tror jag märktes. Men jag ser ljusningar.

Art förlora mot Island ser värre ut på papperet än vad det är. Jag har alltid haft svårt att acceptera Islands handbollsframgångar (som varande ett lilleputteland med befolkningsmängd i storlek med Malmö) men ö-nationen är ett av de länder som imponerat mest på mig i OS. Palmarsson har varit…otrolig.

Jag känner mig manad att säga ett par ord om Fredrik Petersen. När Sverige körde fast mot Argentina kom vänsterkanten Petersen ut som mittnia och likt Leonard Cohen visade han var skåpet ska stå. ”Där… där ska det stå!”
Kanske tror nu en ovan handbollstittare att Petersen är en bättre mittnia än Dalibor Doder, men det är inte det det handlar om. Doder är en grym handbollsspelare, men de matcher han är dålig saboterar han flytet i anfallsspelet. Han får bollen, stannar upp, tempoväxlar alldeles för nära försvaret, blir fasthållen och domaren blåser. Det är själva definitionen av ett anfall som ”gått i stå”.
Det Fredrik Petersen gjorde så bra, och som egentligen är så gud in i gummibåten enkelt, är att han satsar med fart i djupled och släpper, och här är den magiska fasen, släpper bollen vidare i tid, innan han blivit upphängd av försvararna. Då lämnar han över bollen med en vunnen fördel gentemot motståndarna, han har gett en medspelare ett bättre läge än han själv nyligen haft. Det är detta som, i handbollens grundprinciper, är mittnians främsta arbetsuppgift, även om den har utvecklats med åren.

Jag är inte främmande inför att Petersen spelar mer på nio meter, men mest lämpligt verkar det vara att Dalibor Doder bara fattar vad det handlar om och gör det själv. Han har nämligen dimensioner i det egna avslutet från nio meter som Petersen inte har.

Niclas Ekberg är kung.

Frankrike i kväll, ett Frankrike jag inte sett en bildruta av under OS, men som alltså tog stryk av Island. Sverige får möta Danmark eller Spanien i kvartsfinal, beroende på förlust eller vinst i kväll. Media verkar anse att Danmark och Spanien är sjukdomar som pest och kolera, men i så fall tar jag hellre kolera och en alvedon på det.
Jag vill inte möta Danmark! Aldrig!

Danskarna förlorade visserligen med elva (!) mot Kroatien, men det är för att de blivit arroganta. De tror att de kan lunka sig igenom matcher och gå om på slutet. Det funkade inte mot ett Kroatien som faktiskt ser bättre ut än någonsin, trots att det i delar är en generation man trodde gjort sitt. Nåväl, poängen är att jag ändå inte vill möta Danmark. Sverige har de senaste åren haft svårast mot Frankrike och just Danmark.

Och – suck – allt talar för att Sveriges två nästa matcher blir mot just dessa nationer.

Det finns mer att tala om, om AG till exempel och det att AG inte finns längre. Om dessa eländiga luftslott och om män med pengar, men det får vi helt enkelt göra en annan dag.

Här glider Leonard Cohen in igen för att en gång för alla definiera skåpets korrekta placering.

httpv://www.youtube.com/watch?v=T8aPnm6lIWY

Blogg in, blogg out..

Om vi ska börja med att säga några ord om Scandinavian Open; det må vara överspelat och viktigare saker väntar, men som preludium till de olympiska spelen är det intressant.

En knapp förlust mot vice Europamästarna och en storseger mot Norge B – det är egentligen inte mycket att säga om. Men när jag såg laget i de här två landskamperna och dessutom jämförde det med vad Danmark presterade i sina matcher (särskilt i första halvlek mot Serbien) fylls jag av samma känsla som jag haft i snart tio år. ”Det ser väl bra ut. Det ser väl helt okay ut. Kunde varit värre.”

Problemet är att ett okay Sverige aldrig får kyssa segerpokaler.

Jag gläds över att förbundskaptenerna verkligen ger 5-1 en chans i försvaret, jag älskar att Andreas Nilsson får många chanser på sig att komma in i spelet och jag förundras över att man, genom enträget matchande, verkar ha tvingat in Dalibor Doder i någon slags form. Ystadskillarna levererar – alla tre – Larholm läker, svenskarna försöker verkligen att kontra och Kim Ekdahl du Rietz har en märklig frisyr. Det är mycket som börjar att rätta till sig.

Men ändå denna känsla. Jag bär på en slags uppgivenhet. Jag gillar egentligen att vara en positiv journalist, att dra med massorna i en hype runt ett landslag.
Men jag måste erkänna: jag har slutat att tro på det här laget. Kvartsfinal kommer Sverige att gå till, det kan man kräva. Men vem Sverige än möter där…jag har bara så svårt att se dem vinna en sådan match. Sverige är för begränsade offensivt, för lätta att störa, har för djupa svackor.

Och glöden, tron och viljan – som i så stor utsträckning funnits i forna landslagsgenerationer – finns i så mycket kortare utsträckning i denna generation.

Medaljlösa i tio år, och jag är alltså tämligen säker på att denna jävliga svit fortsätter. Men jag har inga problem med att ha fel, särskilt inte i dessa frågor.

Sveriges damer går in i OS på lördag, mot Danmark. Herrarna på söndag, mot Tunisien. Här tippar jag i alla fall två svenska segrar. Och det är ju för allt i världen en bra start i alla fall.

***************************************

Jag trodde knappt mina ögon när jag såg att det svenska U18-landslaget, med IFK:s Niklas Kraft i mål, förlorade finalen i EM mot Tyskland. 16 raka segrar som landslag och så i den 17:e, den som gäller mest, då förlorar man. I förlängning dessutom, som för övrigt inte verkar vara Sveriges bästa disciplin på ungdomsnivå. Förbundskapten Johan Zanotti sa så här till svenskhandboll.se: ”Nöjd, nej det kan jag inte vara. Jag går alltid för guld, men jag och Peter (Möller, förbundstränaren) får också ta på oss lite av nederlaget. Vi skulle kanske ha matchat annorlunda på slutet.  Men Tyskland var bra i dag. Niklas Kraft stod mesta tiden i finalen och skötte sig bra. Han togs ut i All Star Team, och Pontus Zetterman blev utsedd till turneringens mest värdefulla spelare.”

Ett stort glädjeämne för ystaitisk handboll, förstås.

***************************************

Åhus beachhandbollsfestival är över för i år. Ett digert lastat arbetsbord har förhindrat mig att besöka denna sommarmetropol men jag förstår att den vuxit även i år. Och det är en imponerande samling celebriteter Mats Jönsson lyckats locka till Åhus.
Jag vidhåller att beachhandbollen i sportsligt hänseende har ett relativt lågt värde, men som intresseväckande företeelse och som marknadsföring i kolossalformat av en hel sport är festivalen fantastisk. Med tanke på hur mycket den vuxit de senaste åren, och med tanke på hur stor den redan är, ska det bli väldigt intressant att se hur stor den skulle kunna bli, om några år. Vi snackar en riktigt stor apparat.

***************************************

Tänkte avsluta med att säga något ytterligare om Kim Ekdahl du Rietz nya frisyr, men den är för komplex, övergår mitt förstånd. Jag publicerar i stället en random bild på sumobrottare, i ett försök att stoppa in frisyren i en kontext.

  Blogg in, blogg out..

De senaste dagarna har tärt på en svensk idrottsälskare. Dubbla förluster och uttåg ur fotbolls-EM, och så denna – som det då blir min uppgift att diskutera – närmast chockartade förlust mot Montenegro, och insikten att Sverige inte kommer att spela VM i Spanien nästa år. Bilden ovan är en symbol – stupade svenskar på och kring det svarta berget, vilket är just vad Montenegro betyder. Ett svart berg är också en bra bild för det mörker svensk idrott just nu genomlever.

Redan vid nationalhymnerna började jag oroa mig – eller, fan, jag har ju egentligen varit orolig i en vecka, men vid gårdagens nationalsånger eleverades orosgraden. Det har i media tidigare diskuterats hur viktigt det är att sjunga nationalsången. Personligen tycker jag att det är ett sundhetstecken för en nation att nationalkänslan är så pass svag – för det är det jag tror att det handlar om – att man saknar vilja att sjunga med, men just i landslagssammanhang är hjärtat för landet och hedern viktig. Jag tror faktiskt att det ligger Sverige lite i fatet, det att i 200 år varit en stabil nation utan inblandning i krig.

Ungefär varannan svensk sjöng med på det där typiskt svenska återhållsamma sättet. Montenegrinerna bevisade under uppträdandet med sin nationalhymn två saker; ett – landet inhyser världens kanske sämsta sångröster, två – att få stå där, med den röda landslagströjan, är det största och mest hedervärda de känner till.

Men låt mig poängtera att jag egentligen tycker det här med att diskutera värdet i att sjunga nationalsånger är rätt så larvigt, men det slår mig att när jag yttrar dessa ord så säger det något om oss svenskar. Att slåss för sitt land är något som ligger montenegriner mycket närmare själen på ett mycket mer påtagligt sätt än att kasta en handboll.

MEN, vi borde förstås ändå ha vunnit. Jag kommer nedan att vara otroligt hård, hårdare än jag normalt sett är, och så hård att jag tvingas träda långt utanför min bekvämlighetszon.
* Staffan Olsson och Ola Lindgren framstår allt mer som fega bakåtsträvare. De har de senaste åren totalt misslyckats med att göra Sverige till en modern handbollsnation. Som i princip enda nation i världen håller vi fast vid ett enda sorts försvarsspel (när Jonas Källman inte är med) – detta ultraklassiska 6-0. Ni kanske säger: ”men försvarsspelet var ju bra i går, vi släppte ju bara in 20 mål. Det var väl framåt det brast?”.
MEN, ni såg väl hur detta 6-0 passade montenegrinerna perfekt? De kunde lunka runt i balkanrytmer och 70-talstempo och tog inte skott förrän det började rycka i de ungerska domarnas passivitets-varnings-hand. Och sanningen att säga – Sveriges försvarsspel stoppade procentuellt inte många montenegrinska anfall, det var Johan Sjöstrand som gjorde det. Utan honom hade Sverige blivit krossade av denna lilleputtnation med en befolkningsmängd i klass med Göteborg. Hade vi haft ett offensivt alternativ till försvarsspel hade vi tvingat Montenegro att spela i ett högre tempo, något de absolut inte hade klarat – många rödklädda jobbade på energireserver i slutet av matchen – och de tekniska felen hade blivit fler, de montenegrinska anfallen kortare. På så sätt hade Sverige bättre kunnat styra tempot i matchen och fått fler chanser till kontringar.

När matchen skulle avgöras – crunchtime, för att tala hellgrenska – plockade förbundskaptenerna dessutom in en extra försvarsspecialist. Mattias Gustafsson användes som vänstertvåa och tvingade Sverige att göra tre byten anfall/försvar. Man tog därigenom bort Sveriges bästa vapen, kontring/andrafaskontring. Tobias Karlsson följer med glädje med upp i kontringsattacker, men tyvärr verkar han ha tappat alla offensiva kvalitéer han någonsin haft, någonstans i Tyskland.

* Vidare framstår det enträgna matchandet av Dalibor Doder som allt mer oförståeligt. ”Dado” är en gudabenådad tekniker och handbollsspelare i sina bättre stunder och förtjänar absolut flera chanser, men de senaste matcherna i landslaget har han varit direkt dålig och faktiskt förstört det svenska anfallsspelet. Många anfall började med att Dado skulle besegra sin spelare i ett genombrott. Det gjorde han sällan och anfallen gick i stå.
För att överlista ett 3-2-1-försvar krävs antingen en stor portion list (det har Sverige inte för tillfället, så vi diskuterar inte det) eller spelare som kan klara den fysiska kampen en-mot-en. Dalibor Doder och Jonas Larholm är förvisso snabba i fötterna, men de är rent ut sagt för klena, de behöver oceaner med yta för att ta sig förbi sin spelare. Kim Ekdahl du Rietz var den enda svenske niometersspelaren som klarade kampen. Kim Andersson gillar inte specialbevakning och sprang mest och gnällde – han gjorde ”uppoffringen” och resan till Montenegro helt förgäves och var offensivt osynlig, defensivt dålig.

* Hur dålig måste inte Lukas Karlsson vara för tillfället? 120 raka minuter på bänken trots att Doder var under isen. Märkligt att Karlsson inte ens fick chansen.

*  Förbundskaptenerna tycker säkert att de kan kalla varandra modiga för att de lät Johan Jakobsson komma in i slutminuterna helt ouppvärmd. Felet var att han kom in alldeles för sent. Jakobsson är en spelare som verkligen har fysiken att besegra en spelare i ett 3-2-1-försvar.

* Ystadsinslagen på kanterna - Petersen och Ekberg – var som vanligt bra. Det var sannerligen på nio meter det brast.

Stefan Lövgren, general manager i landslaget, har enligt min åsikt en del att fundera på. Är Ola och Staffan de två som ska slussa in Sverige i mästerskapscyklerna igen? Jag är otroligt tveksam, med de senaste årens insatser i minnet. Det är slående hur ofta man som åskådare har hållit med experterna i studion och på kommentatorplats och hur sällan man hållit med förbundskaptenerna. Då måste ju någonting vara fel, även om förbundskaptenerna bör vara de som känner spelarna bäst.

OS om 40 dagar känns sådär. Sverige har en grupp där man lätt ska ta sig till kvartsfinal, men för att ta sig längre än så krävs något mer än vad Sverige just nu visar.

Vi körde alltså rakt in i ett svart berg, betyder det att vår nästa landskamp är mot Nangijala borta?

httpv://www.youtube.com/watch?v=VhybEnyhxzY

Blogg in, blogg out..

Jag ska här, i brist på tid, försöka åstadkomma en snabblogg om matchen Sverige-Brasilien. Matchen som både jag och förbundskapten Ola Lindgren i otaliga mediakanaler rubricerar som ”skitmatchen”.

Det blir mycket gnäll men jag vill ändå poängtera att det kunde blivit fan så mycket värre. Det var nära i går att det blev så att jag i dag hade varit tvungen att diskutera ett nytt fiaskoartat svenskt möte med den sydamerikanska handbollen.

Problemen i går var följande:
* Straffskyttet. Var åter igen av gammalt hederligt svenskt katastrofsnitt. En av fem i mål. När Petersen gick fram för sin andra straffmiss svor jag framför teven. ”I vilken j—a Lagerbäck-pärm står det att Ekberg och Petersen MÅSTE lägga ALLA straffarna?”
Varför inte ge Mattias Zachrisson chansen vid sjumeterslinjen?
* Det utgrupperade brasilianska försvarsspelet blev precis så äckligt som jag hoppades att det inte skulle bli. De svenska rörelserna var förvisso ganska snabba och snygga i sina överlappningar, men i sidled är det lätt att springa - ”Som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” – för att citera Tranströmer, men det är i djupledssatsningarna det avslöjas vilken attityd man har för dagen. I mina ögon gick svenskarna inte för genombrottet till 100 procent. Dalibor Doder visade i matchens slutskede att han kan göra det, men många av de svenska spelarna är för bekväma.
Och Kim Andersson är för arg. När han blev bryskt tagen av den grönklädda defensiven grimaserade han och tittade vädjande och gnällande mot domarna. Somliga människor är sådana att de växer som handbollsspelare när de blir arga, medan somliga krymper. Kim Andersson krymper.

* Största problemet var nog annars effektiviteten. Straffarna har jag redan kommenterat, men även andra slags missade lägen var legio. Många missade skott kan tyda på två saker: Att man totalt missat att läsa in en målvakt, eller ett mått av bristande koncentration. Det här är OS-kval och det viktigaste kvalet på över ett decennium för svensk herrhandboll, men nog känns det som att den svenska koncentrationen ändå inte var på topp mot Brasilien?

Nu verkar det som att expert Magnus Grahn ska vända på konsensusrådande uppfattningen hur Sverige ska formera sitt linjespel. Jag trodde vi var överens om att Andreas Nilsson var vår ”nye” linjespelare? Grahn tycker nu i stället att Sveriges spel blir bättre med Mattias Gustafsson som linjespelare, att han bättre vet hur spärrar ska slås.
Är det så är det ytterst marginellt, och Nilssons förtjänster är större. Den gamle hunden är över 30 och kan inte sitta, försök att lära den yngre hunden ett nytt trick i stället.

För övrigt är jag lite trött på att Magnus Grahn ska säga konstiga saker.

************************************************

Jag är också trött på att svenska handbollsjournalister, bloggare samt ”riktiga” journalister, ska vara FÖRST med rykten om spelarövergångar. Det finns inget värde i att vara först när man ändå har fel.

Jag är alltid sist men jag har å andra sidan alltid rätt.

Jag är dessutom ödmjukast i världen.

I dag säkrar svenska handbollslandslaget sitt första OS på tolv år.

Blogg in, blogg out..

Det bereder mig ett stort nöje att redan efter två omgångar i EM kunna konstatera att Sverige är klart för mellanrundan. Detta efter en seger mot Tjeckien som borde blivit betydligt större än den faktiskt blev. Redan i första halvlek ledde Sverige med sex bollar och man borde ha tagit med sig en halvtidsledning i paritet med denna differens. Men det är en sjukdom detta landslag har och har haft ända sedan guldgenerationen lade av – det att stänga matcher och undvika stora dippar.
Det var till exempel helt otroligt signifikativt att Staffan Olsson och Ola Lindgren i sista timeouten deklarerade för spelarna: ”INGA ONÖDIGA UTVISNINGAR BAKÅT”, varpå både Jonathan Stenbäcken och Henrik Lundström fick mental härdsmälta och tog de två onödigaste tvåminutrarna i mannaminne – i samma tjeckiska anfall!

Är jag hård? Sverige vann ju trots allt.
Kanske det, men det tänker jag fortsätta med. Jonathan Stenbäcken har i min bok inte gjort någonting för att förtjäna att gå som nummer ett på vänsternio – och då var han ändå klart bättre mot Tjeckien än mot Makedonien (för denna gången syntes han i alla fall).  Jag antar att han går före Kim EDR på grund av ett något bättre försvarsspel, men är det så är det ett rätt så fegt tänk från förbundskaptenerna. Kim EDR var för allt i världen inte felfri framåt mot Tjeckien när han väl fick spela, men han vågar gå för det! Ska vi gå någonstans i den här turneringen har vi inte råd att ge våra motståndare en död zon i anfallsspelet.
För övrigt borde uppställningen Larholm, Doder och Andersson spelas mer på nio meter. Alla tre är spelare som vågar attackera och är kreativa. Får dessa tre spela i hop sig tillsammans med världsspelaren in spe, Andreas Nilsson, kommer detta att bli bra.

Kim Andersson och Niclas Ekberg, där har ni två av de spelare som varit absolut bäst i denna EM-turnering så här långt. Båda har dessutom en gedigen Ystadsbakgrund och utgör tillsammans ett ämne för omätbar stolthet för staden. När det mesta gått emot Fredrik Petersen och Mattias Andersson i den här turneringen är det kul att se Ekberg och Andersson ta ytterligare steg i sina karriärer.
Andersson är magnifik både som skotthot och som playmaker och hans briljans avslöjar med viss pinsamhet hans överlägsenhet gentemot sina niometerskamrater.
Ekberg är ett unikum vad det gäller avslutsregister och psyke – vid straffpunkten är killen så kall att Kelvin nog helst hade velat revidera sina åsikter om den absoluta nollpunkten. Ekberg lobbar i EM som om han stod och lattjade hemma i sitt eget vardagsrum. En sann konstnär.

Här under demonstrerar jag min avsaknad av konstnärlig målarbegåvning och mitt överflöd av fritid när jag avbildar Niclas Ekbergs strafflobb mot Tjeckien. Jag antar att konstverket bör tolkas inom ramen för det symbolistiska facket och inte det realistiska. Det är därför tjeckiska målvakten Petr Stochl ligger på en divan, djupt traumatiserad av Ekbergs förnedring. Den lille filuren nederst i bild är förstås Sigmund Freud himself, utförandes en psykoanalys.

Tyskland kvar, seger där och Sverige går till mellanrundan med tre eller fyra poäng.

I resultatväg i övrigt i EM noterar vi Serbiens seger över Danmark och Spaniens dito över Frankrike. De fyra lagen kan vara turneringens topp-kvartett, men Danmark och Frankrikes något knackiga inledning på mästerskapet kan tolkas som att toppskiktet i handbollseuropa är tightare än någonsin.

*******************************************

Tråkigt som Lundabo att konstatera att H43 lämnar elitserien, som i och med detta tappar ett känslofyllt stadsderby. Ska man se på H43-fallet från ett positivt perspektiv kan detta vara ett steg mot en elitserie med färre och bättre lag. Nu kommer förmodligen de bästa spelarna i H43 fördelas på andra elitserielag, hade man gjort samma sak med fem lag till från högsta serien hade kvalitén stigit markant, om detta proklamerar jag min sannaste övertygelse.
Kanske norpar något av Ystadslagen en H43-flyktande? YIF borde i alla fall ha stålarna, avseende det faktum att man är rikast i elitserien.

Blogg in, blogg out..