Jag ska inleda med att säga att jag inte såg den sista kvartsfinalen mellan Drott och Ystads IF, så några valhänta hemmasnickrade analyser blir det inte på den matchen. I och med att säsongen är slut för Ystads IF:s del känns det ändå som att det är på sin plats med några slutord kring lagets insats.

Frågan alla ställer sig och vill att tidningen ska svara på är huruvida säsongen kan betecknas som lyckad, misslyckad eller som ett fett jävla fiasko. Jag har inte hört talas om någon som lagt sin röst på det förstnämnda alternativet, kanske är det jämnt mellan de andra två. Själv är jag tämligen ointresserad av betygsättningar och hur tidningar och mediakanaler stämplar idrottares insatser – det ligger nollkommanoll procent konstruktivism i det – men jag vet att det bedöms ha ett högt läsvärde, därför ska jag ge min syn på YIF:s säsongsinsats i siffror. Skalan är 1-10 och jag ger en kommentar om kategorierna för att inte helt gömma mig bakom tomma siffror.

Målvakter PPPPPPPPPP
Prestigeförvärvet Fredrik Ohlander var stundtals så bra som alla hade hoppats på, stundtals under grundserien var han tyvärr inte så bra som alla hade hoppats på. Har en hög Omeyer-koefficient vilket innebär att han gärna tar fler bollar då det är viktigare matcher eller viktigare sekvenser av matcher. Ohlander var fenomenal i slutspelet och det går inte till någon procent att lasta förlusten på honom. Leo Larsson är en av elitseriens absolut bästa andremålvakter och han ska vara nöjd med sin säsong.

Kantspelare PPPPPPPPPP
Här är det Philip Nilsson som nästan ensam drar upp betyget. Nilsson gjorde en ganska bra säsong, låg högt upp i MEP-ligan och det han fick i bollväg gjorde han bra saker av. Pierre Hammarstrands säsong var ju egentligen inte mycket till säsong. Skador har kantat hans väg som snön kantat Skånevägar denna sällsynt jävliga skitvinter. Reserverna bakom de två stora har gjort det efter bästa förmåga, kanske närmar sig Anton Andersson ett genombrott, även om han har en bit kvar. Det finns potential även i Gabriel Andersson, men jag tycker att han måste lära sig att det viktiga är att bollen ska gå in, inte att den sitter stenhårt i krysset. Jakob Nygren, säger ni? Jo, men honom ser jag främst som en niometersspelare.

Linjespelare PPPPPPPPPP
Martin Bager var även i år en av elitseriens bästa linjespelare, om inte den bäste, men kanske kunde man förväntat sig mer av honom offensivt i slutspelet. Saknade säkert Sebastian Seifert som han tidigare haft ett mycket fruktbart samarbete med. Ola Netterheim – som nu alltså handbollspensionerat sig – har varit en habil och pålitlig ersättare.

Niometersspelare PPPPPPPPPP
Blandad kompott. Sebastian Seifert var förstås inte på sin allra högsta nivå under säsongen men hans passningsspel har alltid varit gångbart. Palle Hansen gjorde en svagare säsong än året innan även om han varit en någorlunda pålitlig målskytt. Andreas Thynell har fått bukt med sin skador men är fortfarande lite ojämn. Både han och Palle Hansen låg efter grundserien på en skottprocent på runt 45, och det är inte riktigt godkänt. Jim Gottfridsson har tagit ytterligare kliv i år och var YIF:s bäste niometersspelare och allt för ofta alldeles för viktig. Jakob Nygren och Julius Martinsson visade stundtals (framför allt i kvartsfinal 4) att de kan prestera på allra högsta nivå, men det visade sig också (kanske i kvartsfinal 5?) att den högsta nivån sällan håller i flera matcher.

Lagets grundserieinsats PPPPPPPPPP
Många andra lag tippade YIF väldigt högt, några som serievinnare och ingen att de skulle hamna utanför topp-fyra. YIF blev sjua. Godkäntgränsen går givetvis vid slutspelsstrecket men det där riktiga flytet som laget hade förra säsongen har aldrig infunnit sig i år. Vissa kom inte upp i normal nivå, andra skadade sig och ytterligare andra vaknade inte på riktigt förrän i slutspelet. Även om elitserien var rekordjämn tycker jag att sjundeplatsen var i underkant av vad som är anständigt för ett lag med YIF:s trupp.

Slutspelsinsatsen ?
Tre lag i årets elitserie har i mina ögon varit extra drabbade av skador: Guif, Malmö och YIF. Alla lagen gör insatser som de troligen inte är nöjda med. För YIF:s del tror jag att skadorna var den största anledningen till att man inte slog Drott i kvartsfinalserien. Det känns därför magstarkt att underkänna laget. Det är i lägen som det här det blir ointressant att stämpla insatsen som något eftersom förutsättningarna på ett så markant sätt skiljer sig från de laget räknat med. Man kan – utan att konstatera ifall det är godkänt eller inte – bara konstatera att det är som det är. Ibland måste man bara konstatera att något är som det är, utan att vara något annat.

Lugi-Drott och Sävehof-Kristianstad alltså. Tomas Axnér valde Drott som motståndare i direktsändning och hävdade som på slentrian att det delvis att hade resvägen att göra, vilket blir en smula amuserande då mig veterligt Kristianstad är en stad geografiskt närmare belägen Lund än Halmstad. Småkul, men i huvudsak beror ju valet på att Lugi haft relativt lätt för Drott i år. Och ett Skånederby är en svettig sak att hantera, Kristianstad Arena ännu svettigare. Jag skiter i att tippa siffror mellan lagen eftersom det verkar lönlöst och inte ens har en småkulfaktor, och tror bara helt enkelt att Lugi möter Sävehof i årets SM-final.

Hädanefter blir det mer fokus i bloggen på andra lag i slutspelet och nu ska jag även öppna upp ögonen för damernas slutspel, även om ett sävehofskt SM-guld inte ens är spelbart hos spelbolag så givet det är.

Blogg in, blogg out..

PS. Jag ser nu att kodningen  på det här inlägget blev rent åt helsicke, det har med att göra att jag tvunget skulle arrangera ett elegant betygsystem med olika färger. PC-skadade människor som jag borde hålla sig till times new roman svart normalt radavstånd inga krusiduller. DS.

Tänkte i dag göra ett personligt fett undantag och åstadkomma en snabblogg. Så, vi kastar oss raskt in i kvartsfinalseriernas tredje omgång.

Lugi-Hammarby 31-30
Lugi är alltså det första laget vi kan kvittera ut en semifinalbiljett åt. I två av tre matcher hade man stora problem med Hammarby – som ska ha all heder av insatsen – men att det var det bästa laget som vann till slut, det råder det knappast delade meningar om, även om stockholmare för all del kan ha Sveriges mest subjektiva ögon vad det gäller idrott. Lugi har en kvartett niometersspelare – Johannes Hippe, Anders Hallberg, Albin Tingsvall och Joacim Ernstsson – som inget annat elitserielag kan matcha, och deras betydelse för laget syns när man slänger getögon på målprotokollet. Tomas Axnér har till och med kreerat spelvarianter där man genom att ge Joacim Ernstsson en initial roll som linjespelare i anfallsspelet kan inkorporera alla fyra ”stjärnorna” i spelet samtidigt, trots att konventionell handboll i allmänhet alltså brukar innefatta tre niometersspelare. Tomas Axnér är för övrigt en slug räv med ytterligare rävar bakom öronen. Han är en hel jäkla rävfamilj.
Han hymlar dessutom inte med att man redan sneglar mot kvartsfinalen Drott-Ystads IF för att hitta sitt ”nästa byte”, som han själv uttryckte det i SVT-intervjun. Inte för att det hade varit särskilt svårt att räkna ut, men tränare i allmänhet brukar inte vara så frispråkiga. Jag tycker att det är förbaskat förlösande mitt i all svensk tråksumpighet. Adjektivet ”tråksumpig” är för övrigt nytt, men jag är inte stolt över det så ni får med glädje använda det utan att källhänvisa.

Sävehof-Guif 27-15
Jag undrar jag vad som hände i Partille. När gjorde Guif endast 15 mål i en handbollsmatch sist? Jag har tidigare varit inne på att bredden kommer att avgöra den här matchserien och det tror jag förstås fortfarande. Jag är emellertid tämligen säker på att Guif kan mobilisera krafter att ordentligt utmana Sävehof i nästa hemmamatch. Om det räcker till seger återstår att se, men att det skulle sluta med Eskilstunaseger i hela matchserien – det tror jag verkligen inte. Går Sävehof vidare så framstår Partillegänget och Lugi som de givna favoriterna att stå i en SM-final i maj.

Kristianstad-Alingsås 21-24
Matchserien som varit hysteriskt jämn fick här den första bortavinsten. Överraskande eller inte? Vet ej. De här lagen verkar vara så jämna att hemma- eller bortafavör kanske inte betyder så mycket som man tror. Hur som helst har Alingsås skaffat sig ett riktigt bra läge i och med 2-1-ledning och hemmamatch framför sig. Jag trodde på Kristianstad då den här serien stod 0-0, nu har jag fan ingen aning. Men fördel Alingsås, helt klart. Markus Olsson verkar ha varit den enda IFK:are som kom upp i normal målstandard. Han verkar även ha fyllt år just i går, men det kan betecknas som en irrelevant kuriositet.

Drott-Ystads IF 22-18
Det är ingen särskilt välspelad matchserie, det här. Förutom från målvakterna då alltså. Fredrik Ohlander gjorde återigen en riktigt bra match, men för första gången i matchserien var Robert Bladh i Drottmålet nästan lika bra. Förutsättningarna i den här matchen såg ut på ett visst sätt inför matchen – med Seifert och Hammarstrand borta – och 25 minuter in i matchen var läget än värre för gästerna. Philip Nilsson stukade foten efter att ha trampat på Anton Haléns fot, och Jim Gottfridsson fick rött kort direkt i en försvarssituation. Med i det närmaste en b-uppställning på plan kan man knappast begära att YIF ska slå Drott på bortaplan och även om man var så nära som 18-17 i andra halvlek kändes det aldrig som att det skulle gå vägen. YIF, med Linus Nilsson i spetsen, spelade riktigt högklassigt försvarsspel, men 18 mål framåt räcker helt enkelt inte. Andreas Thynell hittade målet men var i Gottfridsson och Nilssons frånvaro nästan den ende som gjorde det, och ingen YIF-spelare hittade Martin Bager på linjen. Gottfridssons betydelse i anfallsspelet är monumental nu när Seifert inte är disponibel och Jims röda kort avgjorde faktiskt denna match. Jag kan inte riktigt förstå varför Mats Engblom inte chansade och slängde in 16-årige Lukas Nilsson, i alla fall som avlastning till Julius Martinsson och Andreas Thynell. Jag menar – vilket läge att bädda för ett riktigt nationellt genombrott! Dessutom taktiskt lurigt eftersom Drott knappast har kartor över Nilsson rörelsemönster, som man har på övriga YIF-spelare.
Möjligen är det med respekt för Nilsson unga ålder som han inte kastades in i denna extremt heta hetluft, men ifall det var på detta vis förstår jag ärligt talat inte varför Lukas Nilsson var i Halmstad över huvud taget.
YIF:s anfallspel måste förbättras, Drott kunde enkelt lyfta upp YIF:s niometersspelare långt utanför nio meter. Där ute kan man inte spela ut bollen på kanterna eller in på linjen, där ute har bara Andreas Thynell skottkraften att göra mål. Vi efterlyser mer rörelse till matchen i Ystad.
Vi ska emellertid poängtera att en fyramålsförlust borta mot Drott med förutsättningarna som rådde ingalunda är underkänt. Men denna marginella och i poäng räknat värdelösa framgång bottnar framför allt i ett fantastiskt försvars- och målvaktsspel.

Vad tycker jag om Gottfridssons utvisning då? Vad Jim själv tyckte är knappast svårt att räkna ut efter att ha sett hans SVT-intervju, men ser han själv reprisen tror jag att han i alla fall till viss del kan hålla med domarparet i bedömningen. I mina ögon blir han inte utvisad för att han rör Magnus Persson i ansiktet, utan för att han rör Magnus Persson medelst ett karateslag. Ser man reprisen rakt framifrån (47 minuter in i klippet) ser man Gottfridssons hela armrörelse och hur han dunkar handen i bröstet på Persson, handledsrörelsen ser ut att vara av en kraft som hade generat flertalet professionella tennisspelare.
En av Jim Gottfridssons största svagheter just nu är att det faktiskt går att få honom ur balans, och naturligtvis är detta något som motståndarlag pratar om. Gottfridsson själv och folk runt omkring honom tycker kanske att han ofta får domaren emot sig, men utan att säga om han har rätt eller fel måste Jim lära sig att hantera extra uppvaktning. Jag ser inget annat svar på anledningen till att Gottfridsson plötsligt försökte stoppa en anfallsspelare på det här våldsamma sättet, än att det var en reaktion på något i spelet. Att YIF hade fått en svag start kanske, eller att han själv fått ett orättvist domslut emot sig. Det sämsta folk runt omkring Gottfridsson kan säga nu är han blir orättvist behandlad av domarna. Dels för att han riskerar att bli världsfrånvänd av att alla stryker honom medhårs, dels för att domslutet faktiskt var helt korrekt.

Förresten, vad tycker ni läsare om Gottfridssons utvisning? Hör av er här eller på peter.lindgren@ystadsallehanda.se.

Som tur är slipper YIF att få Gottfridsson avstängd. Till hemmamatchen bör även Philip Nilsson och kanske även Pierre Hammarstrand vara tillbaka, och då räknar jag med att vi får se ett helt annat YIF. Den här matchserien ska bara gå till fem matcher.

Förresten, är det här verkligen ”Yeah yeah wow wow-Martin Svensson”, eller är det i själva verket Drotts Anton Halén?

Blogg in, blogg out..

Slutspelsdags.

Mums.

Normalt sett ett säkert vårtecken men jag behöver väl knappast ödsla bokstäver på min förargelse över att det inte är så i år. Jag ska i stället försöka konstruera en måhända valhänt framställd analys av kvartsfinalvalen – och i det fall den kanske verkligen blir valhänt lägger jag lejonparten av skulden på den jävla plogen som kört utanför mina fönster i fyra timmar. Det är nyheter för mig att jag bor på Arktis.

Ska vi börja med att säga något om Ystads IF-Alingsås? Det syntes kanske lite att Alingsås hade mer att spela för än hemmalaget (chansen till en fjärdeplats) men jag trodde faktiskt ändå att YIF skulle fixa biffen. Jag fann det dessutom vara en intressant match att se ur synvinkeln vilka kontraster det finns i dessa båda lags olika sätt att spela handboll. YIF spelar mycket växlar och försöker få de tunga skyttarna i hoppskottslägen, medan Alingsås drar isär försvaren och försöker ställa de spelskickliga ytterniorna i man-mot-man-situationer. Detta lyckades särskilt för Alingsås i fallet Alexander Borgstedt. Borgstedt ägde arslet av Palle Hansen och gjorde han inte mål på genombrott fick han straff eller släppte ut bollen till kanten. Det är precis denna ingrediens jag önskar att YIF hade haft i laget. Då hade jag verkligen trott på YIF inför slutspelet.

Och för att omgående upprätta Palle Hansens heder var han betydligt vassare framåt än bakåt, det var till och med ett par fina utspel som hittade Jakob Nygren/Anton Anderssons händer. Värre var det för Gabriel Andersson på vänsterkanten – behövde han ens klistra in händerna för den här matchen?
Ystads IF:s lycka för tillfället är att Jim Gottfridsson är i mycket gott slag. Hans individuella spel och samspelet med Martin Bager är i huvudsak det som tagit YIF till slutspel, och i huvudsak det man får förlita sig på om man ska gå långt i detsamma.

Så, låt oss göra en kvartsfinalanalys!

Lugi-Hammarby 3-0
Historiska första seriesegern för Lugi, men de vinröda måste omgående ner på jorden. Hammarby är i mina ögon i särklass det sämsta laget som tagit sig till slutspel, men de är luriga och har ärkelurige Kalle Mattsson vid rodret. Lugi slog Hammarby med 13 mål i grundseriens sista omgång, men jag misstänker att ”Bajen” inte plockade fram ett enda ess ur rockärmen. Enligt utsaga från Fofs Arena undvarade Hammarby sitt effektiva 3-2-1-försvar till förmån för ett mycket mindre effektivt 6-0-försvar, och bara denna enda uppgift får mig att tro att Hammarby redan ställt in sig på att få möta Lugi i kvartsfinal, och därmed inte ville ge Lugi ett kvalificerat träningspass som förberedelse inför detta. Kommer Lugi bara ner på jorden ska man ändå vinna denna serie lätt. I en historiskt jämn elitserie var Lugi trots allt den givne vinnaren, flest poäng och absolut bäst målskillnad. Förstasjuan i Lugi är internationell kvalitet rakt igenom och hade det inte varit för att Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof så hade Lugi varit en uppenbar guldfavorit i slutspelet.
Lugi vinner med 3-0. Visst kan Hammarby knipa en hemmaseger eller så, men det gör de i så fall med Lugis tillåtelse. Det blir 3-0 om Lugi bara VILL.

Sävehof-Guif 3-1
Guif är formsvagt och Sävehof är Sävehof. I konkurrens med Malmö är väl Guif det lag som varit hårdast drabbat av skador och jag tror att det blir lagets fall. Mattias Zachrisson gjorde 14 mål i sista matchen mot Drott och det är han som ska frälsa Eskilstuna om en sådan frälsning är möjlig. Det tror jag knappast att den är dock. Sävehof förlorade elva matcher i grundserien men man har allt mer hittat spelet efter jul och bland annat kunde vi skönja lagets kvalitet i första halvlek mot Ystads IF för en knapp vecka sedan. Det förvånade mig lite att Sävehof valde Guif i stället för YIF, som man har ganska grov plusstatistik på, men överlag i kvartsfinalvalet var det en tendens att de högt rankade lagen ville undvika Ystads IF. Sävehof går vidare, vilka siffror det blir hänger till stor del på Guifs sprattelförmåga och sprattelork.

Kristianstad-Alingsås 3-2
Seriens två absolut hemmastarkaste lag. Det förvånar mig un peu att Ola Lindgren inte valde Ystads IF som motståndare men tydligen ville han undvika en ”derbyhausse”. En derbyhausse jag hade älskat och sett fram emot, men kanske får vi i stället en sådan längre fram i slutspelet. Som sagt var, två hemmastarka lag och det skulle inte förvåna mig om vi i denna serie får se fem hemmasegrar. Alingsås kliver in i sin nya Estrad Arena och med viss reservation för att det i Alingsås fall (skolådekoefficienten) inte behöver vara en fördel bör det vara en boost. Fast å andra sidan – finns det något lag som älskar en ny STOR hall med möjligheter att proppa in busslaster med bortapublik så är det så klart IFK Kristianstad. Kristianstadsspelare får sportslig ståfräs bara av att kliva in i ett stort bygge som det luktar nymålat om. Jag undrar också om Alingsås tänkt till i bygget av Estrad – har de placerat kortsideväggen en millimeter bakom målburen så bollen kan studsa ut i händerna på målvakt Mikael Aggefors varpå han kan skicka sina finkalibrerade utkast till lagets fartfantomer på kontring? En detalj till synes nästan på atomnivå men i ett handbollsslutspel i Arktis är minsta partikel av massiv betydelse.
Nordöstskåningarna bör vinna i kraft av mer toppkvalitet i truppen, men resultatmässigt har IFK betett sig lite märkligt i seriens slutskede. Jag måste ju tippa något och då tippar jag trots allt 3-2 till Kristianstad.

Drott-Ystads IF 1-3
Drott har inte vunnit mot Ystads IF sedan semifinalserien 2010, men man har å andra sidan nått jämna resultat inkluderat ett par oavgjorda matcher. Tre lag valde bort YIF i kvartsfinalvalet, men var det något lag som VERKLIGEN INTE ville möta YIF, så var det Ulf Sivertssons Drott. Däremot har ju Drott (som SVT-bloggen haussade som guldfavoriter för ett antal månader, något den tydligen inte längre håller fast vid) visat upp ett spel av högre kvalitet än YIF under säsongen. Det är två bortastarka lag och jag tror därför att den här serien är den där hemmaplansfavör kommer att ha minst betydelse. Det kan mycket väl bli fem matcher men någonstans tror jag (och bevisligen såväl Lugi som Sävehof och Kristianstad) att YIF har en växel man ännu inte hittat – och som man hittar lagom till detta slutspel. Pjäser som Fredrik Ohlander och Sebastian Seifert (det tunga artilleriet?) bör hitta några extra prestationsprocent då det luktar spel om medaljer och killar som Jim Gottfridsson och Philip Nilsson vill avsluta YIF-sejourerna i dur. Viktigt att Palle Hansen ORKAR och att Andreas Thynell hittar formen. Sen hade det absolut inte skadat om Pierre Hammarstrand undviker skada.

Noterat och snart kommenterat
* Hampus Andersson till Ystads IF alltså. Detta har jag spekulerat i hela säsongen och med Philip Nilssons avslut i YIF kändes övergången helt logisk. Hampus Andersson har kapacitet att göra en sensationell förstasäsong i elitserien om man har vett att använda honom på rätt sätt.
* Samtidigt går Niklas Kraft till Sävehof och stackars IFK Ystad står inför samma dilemma man gjort de senaste säsongerna – med att börja om på nytt utan några av sina bästa spelare. Kraft och Peter Johannesson blir ett ungt och intressant målvaktspar men jag tycker nästan att det är på gränsen till våghalsigt av regerande mästaren.
* Aranäs sparkas alltså ur elitserien. Jag har inte sett siffror och kan inte jämföra Aranäs situation med till exempel Hammarbys och Redbergslids, två föreningar som också varit i ekonomiska trubbel, men visst reagerar man instinktivt på ett sätt där man får känslan att Aranäs kan behandlas på ett annat sätt än de andra klubbarna för att man inte har samma starka varumärke. Men som sagt, jag har inte sett siffror och ska inte döma. Jag har förstått att Super-Flinck poå Sportbladet gjort en massiv och säkerligen välgjord genomgång av elitserieklubbarnas ekonomi men den har jag tyvärr inte tillgång till. Jag är en med svenska mått mätt tämligen fattig man och står jag inför valet mellan en plusprenumeration på Aftonbladet och parmesan på min pasta kommer jag alltid att välja osten.
Ni såg väl förresten att Aranäs vann över Skövde efter beskedet att laget slängs ut ur elitserien? Aranäs avslutade serien med fyra raka vinster med detta spöke hängande över sig. På samma sätt vann man tre raka segrar i december då det uppdagades att pengaproblem fanns. Är man riktigt cynisk kan man påstå att Aranäs tvångsdegradering kompenserar för lagets depressionsdopning. Utan det ekonomiska spöket buu:ande över sig hade Aranäs näppeligen plockat tillräckligt med poäng för att undvika elitseriens sistaplats. Ordet ”depressionsdopning” är för övrigt genialiskt, slog det mig nu. Ni får därför inte använda det utan att hänvisa till var ni hörde det första gången.

Blogg in, blogg out..

Hallojse. I dag skall vi tala om handboll. Ja, och lite annat som vanligt men ändå, mest handboll. Jag tänkte inte prata så mycket om hästar och huruvida deras uppträdande i lasagne är upprörande, förkastligt eller bara smakrikt. Många andra på sociala medier pratar om hästar, ofta i oskickliga ordalag. Vissa hävdar att häst är en frukt. Samma människor som tror att häst är en frukt är de människor som blir minst upprörda av nyheten att häst förekommit i lasagne. Jag menar, vem hade reagerat i indignation på löpsedeln: EXOTISK FRUKT HITTAD I LASAGNE. Eller varför inte: FINDUS LASAGNE BLIR NEDRANS SMAKRIK OCH VITAMINBERIKAD PÅ GRUND AV HÄST.

En annan sak på sociala medier som jag inte förstår är ”Harlem shake”. En beteendevetare eller expert på sociala medier och dess mönster får gärna höra av sig till mig för jag förstår verkligen inte grejen. Jag kan inte ens döma ut fenomenet som något antiintellektuellt eller fördummande eftersom jag alltså helt frankt inte förstår vad saken handlar om. Därför ska jag sluta prata om det.

Derby i Lund: kanske min favorit vad det gäller arbetsrelaterade sysselsättningar – inte minst eftersom jag kan cykla till jobbet. Och 22-22 mellan Lugi och Ystads IF var dessutom en anrättning som smakade lika bra som kaffebrödet i pausen. Nedan följer några intryck från matchen.

* Första intrycket är att handboll är en märklig sport. För några månader sedan möttes lagen på samma plats och då skiljde 18 bollar, nu skiljde ingen. Och då var ändå Martin Bager avstängd och Pierre Hammarstrands kolarem till hälsena gick sönder redan i inledningen. Man förstår hur mycket i handbollen man kan påverka bara med hjälp av huvudet. Det är huvudet och huvudet allena som kan göra att lag kollapsar som YIF gjorde i Lund i höstas, på samma sätt kunde gästernas huvuden förhindra att samma sak hände i går. YIF ska ta med sig de psykologiska aspekterna från gårdagen och en stor hink moral.
* YIF och Fredrik Ohlander höll nollan i nästan en kvart i andra halvlek. Tyvärr för YIF:s del höll Lugi nollan sista åtta minuterna och det skulle visa sig jämna ut det hela. Tendensen är den samma som i många andra av YIF:s matcher – den att man tenderar att tappa ledningar i slutskedet av matcherna. I går berodde det emellertid till stor del på att Mats Engblom tvingades gå hårt på vissa spelare. Skadan på Hammarstrand tvingade dessutom Engblom att spela mer med Palle Hansen än vad dennes dagsform egentligen tillät. Palles formkurva liknar för övrigt Zlatan Ibrahimovic, ifall Hansen inte misstycker till en sådan jämförelse, de båda är superba på höstarna men betydligt blekare på vårarna. Formen töar liksom bort med snön.
* Sett ur ett formperspektiv var det därför olyckligt att det var just Hansen som fick läget att avgöra med ett par sekunder kvar att spela, dessutom på kanten. Espen Christensen gjorde en fin räddning men kanske skulle Hansen haft straff. Mats Engblom tyckte i alla fall det. ”Sen börjar jag bli jäkligt trött på att inte få straff i slutet. Fast det är så klart enkelt för mig att säga”, menade Engblom. Jag har bara sett sekvensen en gång och det kändes som att det kunde blivit straff, men å andra sidan kändes det inte som ett rån att YIF inte fick straff.
* En annan domarrelaterad sekvens som blev omdiskuterad var denna: En Ystadsspelare (minns ej vem) sköt ett skott, Christensen räddade bollen varpå denna träffade domaren som stod INNANFÖR kortlinjen, alltså i målgårdsområdet. Bollen skulle helt uppenbart gått ut utanför kortlinjen ifall den inte tagit på domaren, men i stället gick den ut till inkast. Domaren dömde Lugiinkast vilket upprörde en hel del. Jag kan inte säga att jag blev upprörd men min känsla vid tillfället var att Lugiinkast var det enda domslutet som faktiskt kändes helt fel. Alldeles nyss ringde jag upp Krister Andersson, ordförande i domarkommittén på Skånes handbollsförbund, och han sa så här:

”Domaren ska egentligen stå utanför plan, utanför kortlinjen, men då han inte gör det och bollen går via honom ut till inkast ska det vara inkast till Ystad, eftersom Christensen var sist av spelarna på bollen. Domaren ska betraktas som en död punkt då han är på plan”.

Men ska han betraktas som en död punkt likt en stolpe, eller likt luft? I det senare fallet hade bollen tillfallit Christensen eftersom den helt uppenbart var på väg av plan i riktning på kortlinjen.

”Han är som en stolpe, alltså ska det vara Ystads boll. Däremot skulle man kunna låta sunt förnuft råda och ändå döma målvaktens boll.”

Man kan alltså konstatera att domslutet som föll i går var felaktigt, men å andra sidan kan jag tycka att effekten blev rättvis, det är ju inte Lugis fel att domaren står på fel ställe.

Apropå domarinsatsen vill jag rikta en passus till signaturen MJPE, som kommenterade mitt senaste inlägg. Din kommentar har av någon anledning fallit bort, men jag minns i stora drag vad den handlade om. Den handlade om domarinsatser i Sverige generellt och att de stundtals är beklämmande dåliga. Jag håller verkligen med, ofta slås man av att kvalitén på domarna är väsentligt mycket högre på internationell nivå (kanske logiskt ändå?) och jag kan också störa mig på uppfattningen att domarna betraktas som lite fridlysta, att man inte gärna vill kommentera domarinsatser i media. Spelarnas insatser bedöms kvalitetsmässigt, liksom tränarnas och till och med vi i media, varför skulle man då inte kunna vara mer tydliga med vad man verkligen tycker om en individuell domarinsats?
Men mer om det i ett annat inlägg.

Några sköna citat från gårdagen:

”Jag är en poäng bättre mot Lugi än du”
- Ola Netterheim skojade med avstängde Martin Bager efter matchen.

”Ud. UUUUUD me dajj!”
- Lugisupporter riktad mot Sebastian Seifert som ådragit sig en utvisning men ville konferera en smula med domaren om denna.

”Han, vad heter han…gud, gud, gud. Han de kallar Gud? Tim Gudfridsson ja! Han är rätt svinig på plan, va?”
- Ett levande bevis på att inte alla i pressrummet har full koll på elitseriespelarna.

”Sist YIF var här förnedrade vi dem och vann med 18 mål. Vi både hoppas och tror att de ger oss bättre motstånd i dag”
- Tomas Axnér i ett bandat budskap i högtalarna inför matchen. Han fick äta upp både orden och i alla fall halva sin hatt.

* Andreas Thynell visade återigen vilken tillgång han är när han får gå skadefri och får förtroende. Han skjuter så hårt att han ibland har råd att bli läst av målvakten eftersom denne inte hinner med ändå. Detta är en lyx som jag själv till exempel aldrig åtnjöt som spelare. Den enda lyx jag egentligen åtnjöt kom sig av min av naturen vidsträckta höft- och rövbredd – vilken ofta beredde mig stora fina korridorer att löpa ostört i.
* Philip Nilsson är annars den formstarkaste YIF:aren. Han bommade visserligen två straffar, men det var nog också det enda han gjorde som var fel.
* Oron över Martin Bagers avstängning och dennas betydelse visade sig vara överdriven. Ola Netterheim ersatte, spelade 60 minuter och imponerade framför allt defensivt. Ola hyllade Linus Nilsson och det ska man så klart göra – Linus är en av elitseriens absolut bästa försvarsspelare, men för dagen tycker jag ändå att Netterheim gjorde sig förtjänt av rubrikerna. Han ådrog sig dessutom endast EN onödig utvisning, och det förvånade mig föga efteråt att kroniskt oskyldige Ola, apropå utvisningen, uttryckte sig: ”Mja, jag tycker faktiskt inte att det var utvisning.”
Jag var förresten lite rädd att Netterheim skulle åberopa ”Silenzio stampa” efter min – beroende på tolkning – mindre smickrande teckning av honom i förra blogginlägget, men Ola var helt lugn med denna. Däremot har jag stött på flera personer denna vecka som menat att folk kan ta illa vid sig om något i deras uppenbarelse bedöms vara ”icke klassiskt estetiskt vackert”. Men det betraktar jag som bullshit. Olas handbollsspelande är inte estetiskt vackert som till exempel Markus Olssons armrörelse, Niklas Gudmundssons flipp-vid-upphopp eller Leo Larssons stenhårda utkast, men det är vackert på samma sätt som Charles Baudelaires dikt ”Kadavret”. Några verser:

Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn
så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Under den himmel som är vår kan även ett ruttnande kadaver bli poesi – det ondas blommor är fortfarande blommor. På samma sätt kan Quentin Tarantino göra bildkonst av olika sätt att ha ihjäl en människa.

Förtydligande: Ola Netterheim är inte ett kadaver, det är en METAFOR.

Eller, för att uttrycka mig mer tidsenligt: Ola Netterheim är en frukt.

Blogg in, blogg out..

Jag upplever det som längesedan jag sist gjorde en kvällsblogg, men i kväll passar det bra. Jag har precis bevittnat återstarten i elitserien, och matchen mellan Redbergslid och Ystads IF.

En match som ni säkert vet att Ystads IF förlorade, 23-27. Varför? Min analys är följande:

* YIF förlorade målvaktsmatchen. Tränare Mats Engblom väntade i 20 minuter innan han bytte ut Leo Larsson mot Fredrik Ohlander. Leo Larsson hade då hunnit göra en räddning. Det var naturligtvis blekt av Larsson, men i sammanhanget framstår det för mig som ännu blekare att inte göra det nämnda målvaktsbytet tidigare. YIF var så långt trots allt med i matchen och det berodde på att RIK:s målvakter gjorde hart när lika få räddningar. Anmärkningsvärt var det i synnerhet att matchen, efter 15 spelade minuter, inte hade innehållit en enda räddning.
* Problemet i YIF:s anfallsspel är detsamma som det alltid är när YIF spelar en av de sämre matcherna. Allting drar mot mitten. Palle Hansen och Andreas Thynell började matchen bra, de gick visserligen inåt i stort sett hela tiden – vilket de ju ofta gör – men de gjorde mål. När de slutar göra mål blir YIF:s anfallsspel ohyggligt lättläst. Och i slutet av matcher där det går emot YIF är det alltid Jim Gottfridsson som får ta niometersavsluten. Jag vet inte om övriga spelare är trötta.
* Jim Gottfridsson hade för övrigt ingen briljant match. Medioker skottprocent och hans stegisättning såg…trött…ut.
* Rickard Lönn var matchens bäste spelare och merparten av vänsternians aktioner osade A-landslag. Dock borde Leo Larsson ha tagit åtminstone ett av de två skott som studsade upp i nättaket med den föga respektingivande farten av en kilometer i timmen. YIF:s försvarsspel lämnade i första halvlek en del övrigt att önska men det ska sägas att det är svårt att dra linjen för vad som var försvarets fel och vad som var målvaktens.
* Ett problem som YIF brukar ha men som var mindre tydligt mot RIK var kantspelarnas stundtals ickemedverkan i spelet. Och det säger en del om relevansen i detta förfarande när Philip Nilsson är 100-procentig i avsluten. Straffar inräknade också visserligen, men ändå.

En förlust borta mot Redbergslid sorteras inte in under fliken ”pinsamheter”. De har högklassiga spelare på alla positioner (möjligtvis med undantag för målvaktsposten, men när Hans Vinge har 45% i räddningar, som mot YIF, får även detta räknas som högklassigt, även om det måhända säger mer om den ringa klassen på många av YIF-avsluten).

I och med att Hammarby slog VästeråsIrsta på bortaplan gick man om YIF, och ystaiterna härbärgerar just nu den åttonde och sista slutspelsplatsen. RIK, som jagar där bakom, är bara två poäng efter och dessutom med bättre målskillnad än YIF. Det blir med all säkerhet ett drama om slutspelsplatserna, och jag tror att YIF – för att gå till slutspel – snarare måste sikta på att komma före Hammarby än RIK, för göteborgarna har mer klass än Söders bröder.

YIF har mött RIK två gånger på relativt kort tid och en duell som har varit intressant att följa i båda matcherna är den mellan Andreas Thynell och Björn Iveland. Ifall jag hade varit förbundskapten för konståkningslandslaget och av någon outgrundlig anledning tvingats ta ut min VM-trupp med elitseriens spelare som underlag hade jag valt bort Iveland och Thynell först av alla. De har tillsammans lika mycket grace som en skål cornflakes som stått framme i en vecka.
De riktiga dusterna mellan dessa jättar uteblev i Göteborg, men jag har en situation på näthinnan från mötet i ÖP-hallen. Iveland satsade på sitt patenterade hjärndöda sätt och smällde rakt in i bröstkorgen på Andreas Thynell. Det var många kilon och mycket kraft i rörelse och det såg ut ungefär så här:

Som ni ser blir smällen dessa 100-plus-män emellan av sådana monumentala format att de påföljande händelserna påminner om en liten Big-Bang – nya stjärnor och grundämnen bildas, ett nytt universum expanderar och Thynell-Iveland-bangen är så kolossal i sin omfattning att den får sin egen gravitation. Som ni ser får vitt skilda fenomen sina omloppsbanor, sina nya ellipser, runt Thynell-Iveland-bangen – längst upp till vänster syns YIF:s materialare Åke Hermansson, som vanligt fångad i fikaposen, med kaffekopp och en nybakad jitterbuggare i händerna; vidare har Vintergatans tredje största planet, Uranus, bytt ”lag” till den nya galaxen och längst upp till höger syns HELA Redbergslids supporterklubb.
Slutligen har till galaxen anslutit en bäver i plommonstop och illrött raffset.

Nu drar jag till London och jag tänker inte avsluta detta inlägg med att länka till ”London Calling” med The Clash. En bra låt, förvisso, men den känns för jävla gjord. Jag länkar till en sekvens i filmen ”Barry Lyndon” i stället. Jag är medlem i Lunds finaste Mastodontfilmsklubb och på vårt senaste möte såg vi Stanley Kubricks makalösa – måste jag säga – ”Barry Lyndon”. Scenen jag länkar till är från filmens initiala skede där Barry och fröken Nora leker ”gömma bandet” och Barry får leta i dalen mellan de himmelska bergen.
Filmen rekommenderas varmt.

Blogg in, blogg out..

Eftermiddagsbloggar med stukat finger framför ett obskyrt ödleprogram på animal planet. Påminn mig om att aldrig skaffa en leguan, det ser lika mysigt ut som att få en Andreas Thynell i full satsning över sig.

Så vet även Ystads IF hur det känns att vinna i årets elitserie. Jag såg bara första halvlek men jag hann med att göra följande reflektioner:

* En av Martin Bagers stora styrkor är säkerheten i avsluten. Även om jag själv tycker att han skjuter väl mycket med vik i sitt eget nedre vänstra hörn – liksom mellan målvaktens ben och arm – så verkar han vara svårläst. Detta skott är förresten även mitt favoritskott så min anmärkning bör inte ses som kritik. Se det som en slice av briljans i stället.

* Avseende 6-5-spel måste jag säga att jag föredrar det när YIF plockar in Ola Netterheim och spelar med två linjespelare, framför det spel där försvaret dras isär och Sebastian Seifert ska gå till väders med många olika alternativ. I den senare varianten hänger allt på Seiferts dagsform medan den förra är ett mer kollektivt spel med flera olika öppningsalternativ. Svenska damlandslaget har kört mycket med Seifertvarianten de senaste åren och med en Linnea Torstenson i dålig form har det gett väldigt dålig utdelning.

* Ulf Sivertssons Drott har varit i en nedåtgående trend allt sedan finalplatsen för tre säsonger sedan. Utan Gunnar Steinn Jonsson saknar de spelare med högre elitseriekvalitet och jag spår att de får problem med att ens undvika kvalserien. Daniel Lindgren kan vara spelaren som räddar dem ifall han fortsätter att kravla sig tillbaka till den statusen han hade innan sin problematiska axelskada. Unge Philip Stenmalm har också potential att bli ett utropstecken. Han har en av de äckligare skottarmarna jag sett på ett tag.
”Amen han va så äcklig!”, för att citera Bosse i ”Mossan, med Bosse och Lasse”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=vGnE8XuuioY
Mest oroväckande för Drotts del är annars att defensiven – som de brukar ha god koll på – inte verkar fungera. 34 insläppta är för mycket. Sista utposten Robert Bladh är liksom sina utespelare inte alls dålig, men inte av högsta elitseriekvalitet.

* Kantspelarna i YIF får för lite boll, men det är svårt att klaga när laget gör 34 mål.

* Fredrik Ohlanders byxor är fortfarande för korta.

*******************************************

Läste en förhandsintervju i Sydsvenskan med Malmös Carl-Johan Andersson inför lagets möte med RIK i kväll. Han ombads beskriva skillnaden mellan elitserien och de tyska och spanska ligorna, där han spenderat de sju senaste säsongerna. ”Kvaliten i elitserien blir bättre hela tiden men fysiskt ligger de svenska spelarna efter”, menade han.

Personligen tycker jag att elitserielagen står inför ett vägskäl, där den ena vägen leder till bättre kvalitet och ökad professionalitet. Ska man uppnå den målsättning man satt upp som säger att elitserien ska bli en proffsliga och av de bästa ligorna i Europa krävs det så klart att spelarnas fysik är på samma nivå som hos spelarna i de bästa ligorna. Ystads IF är ett av lagen som just nu ser ut att driva utvecklingen med sitt hårda försäsongsprogram, och jag tror nog att Kristianstad, med Ola Lindgren vid rodret, även de får springa så lever och lunga åker hiss upp mot gommen.
Men fortfarande är inställningen till fysisk utveckling på en ganska grund nivå om man jämför med till exempel fotbollen. Och detta handlar så klart om professionalism. Med ett relativt synsätt har handbollen länge haft en avslappnad attityd till både alkohol och osund kosthållning.
När jag själv spelade i YIF var lagfester legio och jag skulle vilja påstå att alkoholdrickande i princip uppmuntrades. På träningsläger och bortamatcher frossades det dessutom i godis och allehanda kaloristinna godsaker.

Dietister och experter på fysisk träning har länge hävdat att kosten har en nästan lika stor del i fysisk utveckling som själva tränandet. Simmaren Stefan Nystrand fick till exempel ett jättelyft resultatmässigt då han började äta nyttigt.  Är det då inte lite märkligt att handbollslag på träningsläger trycker godis i ansiktet och förfogar över jättelika kexchokladdepåer (sant!)? Min åsikt är att tränarna i de olika lagen borde ta upp med spelarna om de är beredda att ta det där steget mot en ökad professionalitet. Och, ifall man får ut en rejäl lönecheck från klubben varje månad, är man inte nästan skyldig att göra allt i sin makt för att nå optimal fysisk status? Det finns spelare, en hel del i elitserien, som bär runt på trivselvikt. Det är egentligen oacceptabelt. Ingen kan skylla på skador eller defekt metabolism, det handlar om kalla fakta: färre kalorier in än ut för att gå ner i vikt. Alla klarar det. Det krävs bara lite mer kontroll, noggrannhet och proffsighet. Kanske är det dags att anställa dietister i klubbarna?

Allt handlar förstås om en balans kring vad som är rimligt att förvänta sig av elitseriespelare. Själv hade jag aldrig accepterat en kostförhållning i dagsläget men det var också länge sedan jag slutade spela på hög nivå och jag när inte längre sådana drömmar. Det handlar om prioriteringar i livet och om vad man är beredd att offra.

Ni har blivit bättre på att skriva till mig på min mail peter.lindgren@ystadsallehanda.se och jag uppskattar alla åsikter ni sprider till mig därifrån. Fortsätt gärna med det och gör det gärna i detta ämne, jag vill höra vad andra anser om att gå kostvägen för att nå högre professionalism i elitserien.

Nu ska jag baka en kaka och äta upp den på en gång. Sen ska jag inte springa.

Blogg in, blogg out..

Hallojse.

Detta blogginlägg skrivs bara timmen innan IFK Ystad går upp i sin andra seriematch för säsongen, borta mot Lindesberg. Det blev som bekant seger i premiären mot Kroppskultur, och uppdraget att ta andra raka mot Lindesberg ser inte omöjligt ut. Lindesberg förlorade sin premiär mot Alstermo och ser inte lika starkt ut som i fjor. IFK kommer dessutom med ett fint självförtroende efter viktorian i omgång ett. Jag har en riktigt fin känsla i kroppen vad det gäller IFK Ystads säsong.

Ystads IF däremot har blandat och gett lite i inledningen av säsongen. Seriepremiären mot Kristianstad ger så klart inga ATP-poäng, den var i delar bedrövlig, i delar okay. Men avancemanget i EHF-cupen rätade ut lite frågetecken, och överraskade om inga andra så åtminstone mig. Och detta säger jag i och för sig utan att ha sett vare sig bortamatchen eller hemmamatchen. De svenska lagens framfart i Europa - YIF:s och Kristianstads vinster i första omgången och Guif:s gratisresa till andra omgången – är plusvarianterna när jag nu ska orda en smula om det klistriga spädbarn som jag kallar den veckogamla elitseriesäsongen.

Två magiska veckor i augusti trollband handbollstokiga svenskar och gav oss ett OS-silver. Ganska snart kom frågorna om vad denna oväntade medalj skulle rendera i Sverige, i handbollsintresse sett. Anledningen till att jag lyfter frågan nu är att elitseriespädbarnet luktar. Sniff! Sniff! Känner ni? Det luktar fiasko.

* Publiksiffrorna så här i inledningen, då man tycker att abstinensen och intresset borde ligga på topp hos handbollspubliken, har varit rätt usla. Lugis hemmapremiär mot Redbergslid lockade en publiksiffra långt under det snitt man hade under förra säsongen och toppmatchen mellan Sävehof och Guif var ynklig. YNKLIG. Och då pratar vi om ett mästarlag. Jag vet inte om klubbarna har slarvat i marknadsföringen och profileringen inför säsongen eller om man trott att OS-silvret automatiskt skulle upphetsa elitseriepubliken till att komma ner i hallarna. Hur som helst så är något fel. Tomas Axnér utalade sig om saken i Lund och tyckte att det var skamligt. Det är dock viktigt att poängtera att skammen inte faller över lat publik. Människor har all rätt att göra vafan de vill, ingen säger att man ska välja handbollspremiär före ett besök på Kulturnatten i Lund. Däremot kan en del skam falla över klubbarna, som bevisligen gjort för lite för att locka publik.

* Inte ens två färdigspelade omgångar i herr- och damelitserien och redan tre 0-10-matcher. Det vill säga matcher där klubbarnas kanslier gjort ett så dåligt jobb med övergångspapperna att man spelat med spelare som inte varit klara för klubben. Är inte detta saker man dubbelkollar innan seriestarten? MINST dubbelkollar. H43 missade papperna i fallet Julia Andrejic och fick sota för det med 0-10 mot H65, och jag läste i Sydsvenskan i dag att det bara var typ en timme ifrån att övergången inte var klar ens till Lundaderbyt mot Lugi. Nu förlorade H43 lik förbannat dessa två matcher, och detsamma gäller de två matcherna från herrarnas elitserie (där alltså det 0-10-förlorande laget ändå förlorade matchen på plan), men kvintessensen i denna diskussion är den höga bedrövlighetsfaktorn. Svagt.

Så svagt att det kan likställas med den fysiska styrkan hos Montgomery Burns.

httpv://www.youtube.com/watch?v=cPRji6Wh41c

* Jag vet att det inte är handbollsförbundets jobb att informera klubbarna om icke klara övergångar, men det måste stå på någon datorskärm i Ralf Lundbergs och de andra förbundsmänniskornas närhet att det finns klubbar som inte gjort klart med alla sina spelare. Kan man inte vara lite bussig och säga till då, i all medmänsklighet?

* Jag sällar mig till klustret av människor runt Sportbladets Johan Flinck som tycker att sidan svenskhandboll.se är dålig. Svårnavigerad, sämre uppdaterad och utan mycket av den information som gjorde heh.nu så bra. Många år av elitseriestatistik, sådant som vi journalister gärna vältrar oss i och som vi kan bygga hela artiklar kring, verkar ha imploderat eller sugits in i ett cybervärldens svart hål. Det hela är mycket tråkigt. Tråkigt och oprofessionellt.

* Även från sidan alltomhandboll.nu kommer kritik mot förbundet. Sidan kommer inte längre presentera information runt USM-turneringarna – något man tidigare gjort på ett förträffligt sätt - detta efter någon slags schism med förbundet.

* Handbollsblogg efter handbollsblogg slår igen verksamheten.

Alla punkter ovan är punkter som talar emot någon positiv effekt på handbolls-Sverige. Från både publik-, förbunds- och kanslihåll har upptakten av årets elitserie hållit korpnivå. Och det ska även sägas, att sett ur ett rent spelmässigt perspektiv, har inledningen inte lovat särskilt mycket. Inte de matcher jag har sett åtminstone. Hittills är jag, som antagligen många andra, mycket besviken över Sävehofs inledning. I Sportbladets superduperenkät röstade spelarna fram Kristian Bliznac och Kent Robin Tönnesen till seriens största nyförvärvsfloppar. Det är naturligtvis för tidigt att uttala sig, men än så länge har spelarna rätt.

Fredrik Ohlander uppträder än så länge som det supernyförvärv alla har lovat att han ska vara. Han leverar räddningsprocent som får mig att tänka på Guifs gamle målvakt Dane Sijan som dominerade elitserien runt 2004. Jag vet att han hade flera matcher i rad med en räddningsprocent över 60. Ohlander har några procent upp till de nivåerna, men det ser bra ut.

Nu ska jag se Redbergslid-Kristianstad på en förhoppningsvis mycket stabil internetlina.

Blogg in, blogg out..

God förmiddag.

Så var elitseriepremiären 2012/13 avklarad och när jag nu sitter här med facit kan jag konstatera att den presumtiva urladdningen YIF-Kristianstad sprakade mindre än man på förhand trott. Det var två tänkta topplag som behandlade bollen som vore den en infettad sälunge, vilket är det halaste jag kunde komma på. 1800 på läktaren var väl också ett par hundra färre än man förutspått, å andra sidan slapp dessa ickeåskådare att se hemmalaget offensivt kollapsa i andra halvlek. Mina intryck står nedan samlade i en behagligt punkterad form.

* 16-21 är siffror som skvallrar om två kompakta försvar och två suveräna målvakter med räddningsprocent på 54 var. Fredrik Ohlander var bäst i början, Herdeiro Lucao i slutet. Båda målvakterna ska ha hinkavis med guldstjärnebeströdda betygsdokument, men det ska också med emfas deklareras att skyttet var undermåligt. SÄRSKILT från hemmalaget.
Var det en godkänd premiär av Ystads IF? Nej. Bestämt nej. Sportchef Jan Ohlsson säger nej. Jag säger nej, och det är till och med så illa att skräddaren säger nej.

httpv://www.youtube.com/watch?v=umwmGim4ksA

* Ystads IF gjorde fem mål i andra halvlek. FEM ynkliga mål. Elva i första halvlek var lågt nog, men den andra akten blir något för tränare Mats Engblom att analysera. Jim Gottfridssons främsta uppgift som mittnia i grundteorin är att förutom vara ett hot i sig själv bädda för sina lagkamrater. Han ska vara hjärnan flankerad av muskler. Problemet denna kväll – eller ett av dem – var att musklerna i form av Andreas Thynell och Palle Hansen bara innehöll sillamjölke. För övrigt är ju sillamjölke – för att prata etymologi och synonymer – bara ett annat ord för sillsperma. Upplysningen kan betraktas som en parentes men det roar mig på barnsligt vis att man kan säga att Thynells och Hansens satsningar denna kväll bara innehöll sillsäd.
Palle Hansen uttryckte i en intervju med mig inför säsongen att han aldrig varit bättre tränad. Matchen på onsdagskvällen var således belägg för tesen att det viktigaste trots allt är det som för tillfälligt sitter i huvudet, ifall självförtroendet är på plats.
Jim Gottfridsson var således tvungen att agera både hjärna och muskler, och förutom två små undantag var han den ende som kunde gör mål på Lucao i andra halvlek. Det låter som att jag ska ge Gottfridsson ett överbetyg, men så är inte fallet. Jim Gottfridsson var troligtvis den störste syndaren vad det gäller en annan penibel detalj rörande YIF:s prestation…

* Statistik, Ystads IF:s målskörd VS Ystads IF:s antal tekniska fel: 16-17.
Jag vet inte om jag tidigare sett ett tänkt topplag göra fler tekniska fel än mål i en match. Kanske vill folk skylla på att det är premiär, att tajmingen inte satt sig än. Men låt mig påminna om att elitserielag inte sitter och knypplar som huvudsyssla på försäsongen – man möter kvalitativt motstånd i matcher där tajmingen ska kunnas präntas in på ett sätt så att det sitter redan till premiären.

* Vi kan inte skylla 17 tekniska fel på bollen, men visst uppförde den sig en smula märkligt? I ena sekvensen rullade den så illa på golvet att man kunde tro att det var två kardborrmaterial som gnuggades mot varandra, i andra sekvensen stack bollen iväg som tidigare nämnda infettade sälunge. Och jag skjuter förmodligen mig själv i foten när jag kritiserar golvannonserna (eftersom YA är en av annonsörerna) men pengar ska förstås inte få inverka på greppet i golvet. Sådant tycker jag är mycket tråkigt att tänka på.

* Kantskyttet har vi inte nämnt men det var sämst av alltihop. Skottprocenten på Pierre Hammarstrand, Philip Nilsson och Anton Andersson var fruktansvärt låg och Hammarstrand lyckades till och med missa sex kvadratmeter målställning på det bästa läget av alla. Herdeiro Lucao mötte kantskyttarna långt ut, något som skärrade YIF:arna, men jag kan inte för mitt liv förstå varför man inte lobbade på Lucao. Det var konstant läge för lobb. Det hade Martin Walfridsson förstått, men han är ju som bekant inte tillgänglig längre.

* Det var en märklig syn att se Kristianstads disposition av försvarsspelet. Man använde Lars Möller Madsen som etta (205 till synes bortkastade centimeter) och typ en och en halv meter långe hobbiten Johan ”El loco” Jepson som tvåa. Det är förstås svårt att klaga på ett lag som släppte in 16 mål, men visst borde YIF lyckats styra över lite skytte över den lille galningen?

* Annars var jag ganska imponerad över hur Kristianstad tog sig an matchen, efterhand som den spelades. Ola Lindgren tog timeout vid ställningen 6-1 till hemmalaget efter tio minuter. Ett gött snack senare skulle IFK bara släppa in tio mål på 50 minuter. Unge Anton Lindskog var smått sensationell som trea, tillsammans med Claus Kjeldgaard, som på ett på mig överraskande vis accepterade sin roll som ”bara” försvarsspelare. Jag kan tänka mig att Ola Lindgren, som ingen annan i Sverige, kan få spelare med lite stjärnstatus att bara vara rollspelare. På samma sätt fick Lars Möller Madsen finna sig i att börja på bänken i bägge halvlekarna.

* Anton Andersson har oroväckande hög ”Uronen-faktor”. Ni vet Helsingborgsbacken Jere Uronen som pillade på frisyren i stället för att markera när Celtic gjorde mål i CL-kvalet. Unge Andersson har liknande brydderier med hårsvallet och kanske borde Mats Engblom göra som Daniel Passarella, den gamle argentinske förbundskaptenen i fotboll, och förbjuda långt hår i laget. Passarella fick självaste Batistuta att gå till barberaren…
Nåja, detta är nog mest att se som en skämtsam parentes. För övrigt är jag, med mer hår i ögonbrynen än på huvudet, i detta fall evigt avundsjuk på Andersson.

Ystadsbefolkningen har ännu ingen anledning att ge upp hoppet om guld. Herregud, det har ju knappt börjat. Och minns att premiären i fjor också den var ett brutalt uppvaknande – storförlust mot så småningom degraderade H43. Jag kommer att tänka på visdomsord av 1600-talsfilosofen Blaise Pascal:

”Det behövs inte mycket för att trösta oss, ty det behövs inte mycket för att plåga oss.”

Tröst kan komma i form av seger mot Drott om tio dagar.

***********************************

I övrigt denna premiärkväll kan vi notera en skräll i västgötaderbyt mellan Alingsås och Sävehof. Charlie Sjöstrands frånvaro på vänsterkanten ser betydelselös ut då ersättaren Daniel Tellander på ett överraskande väl sätt fyllt luckan. Åtta mål noterades han för. Man kan också notera att Alexander Borgstedt spelade trots att klubben flaggat för att han skulle saknas i säsongsinledningen. Skickligt pokerspel, Alingsås.
Mikael Franzén måste också må bra efter denna match. Han fick ju lämna Sävehof under uppmärksammade former och fick nu ge igen. Det kvittar vad man säger efter en sådan här händelse, det MÅSTE vara fantastiskt skönt.

Lugi vann och nyförvärven Espen Christensen i mål och Joacim Ernstsson på nio meter var bästa spelare. Vinst borta mot Drott och även om jag inte vill läsa in för mycket i detta ser Lugi ut som en intressant outsider.

**********************************

Och i kväll går alltså IFK Ystad in i den allsvenska premiären mot Kroppskultur. IFK Ystad är en klubb med ett märkligt liv, med ett överflöd av talanger och med ”stjärnspelare” som flyger ut och kommer tillbaka med flyttfågelfrekvens och med kontinuitet egentligen bara på tränarposten. Hur som helst så ser årets version intressant ut. Kanske inte som ett direkt topplag, men inte långt ifrån. Kroppskultur stod för premiärmotståndet även i fjor och då blev det storseger. Vi hoppas på en repris avseende just den matchen, sett på säsongerna vad anbelangar en jämförelse i övrigt hoppas vi att alla likheter upphör.

Blogg in, blogg out..

Ah, söndagsblogg. Den bästa bloggen.
Dricker te och plundrar en låda Merci utan ett samvetskval i världen. Merci är ett litet sätt att säga tack för något men jag var mest eftermiddagssötsugen.

Så värst tacksam för att jag såg Ystads IF-OV Helsingborg i fredags har jag i alla fall ingen anledning att vara. Om vi bortser från de första tio minuterna, som faktiskt var ganska bra, var hela matchen ett manifest för idrottsliga subkulturen ”otajming”. Spelare som sprang i snygga rörelser men avslutade med att precis missa varandra. Som att försöka rita perfekta cirklar men bara få till nyckelringsformen. Inställningen var av klassiska försäsongsskäl inte heller på topp men spelarna såg i varje ut att vara på bra humör.

Går det att utläsa ens något av en sådan här match? Jag vet inte. Jag och en kollega satt på läktaren och konstaterade att man gärna hade sett någon spelare ha tagit ”det där steget”, gjort den lilla extra förbättringen som skulle kunna innebära något slags genombrott. Det fick vi inte se. Däremot fick vi se:

* Ganska bra målvaktsspel. Jag gillar Fredrik Ohlanders lugna spelstil långt in i målet. Ofta har han en stor del av kroppen bakom bollen och det känns tryggt på något sätt. Det känns som en målvaktsstil där det är lättare att hålla en hög lägstanivå än en stil med mycket flaxande. Och alla jag har pratat med med kunskap i målvaktsskrået säger samma sak – Fredrik Ohlander är ett supernyförvärv.
* Punkten ovan, den med bra målvaktsspel, gäller även Leo Larsson. Han är ruskigt snabb på att sätta igång spelet och verkar ha utarbetat en metod där han försöker rädda bollen så att den inte flyger i väg – han liksom dämpar den för att snabbt få tag på den. Undertecknad inrättar sig i de imponerades skara.
* Högerkanten ser SKÖR ut. Varför spelade Pierre Hammarstrand så lite? Och varför sprang han som ett skadeskjutet kreatur? ”Har Pierre ont någonstans?” är inte en relevant fråga att ställa för det vet vi att han alltid har, men HUR ont har han? Eller har han inte ont alls, är det så att mina förväntningar på att han ska ha ont nu nått sådana proportioner att jag inbillar mig att han haltar?
Anton Andersson ersatte och hade en orolig hållning, men det är möjligt att det är den hållningen han ska ha. Själv har jag alltid haft en lite ostkrokskrum hållning och jag bör då kanske hålla käft i ämnet.
* Jag förundras över ett faktum, och ämnet är Andreas Thynell - att han oavsett var han slår sig, om det så är axeln, pungen, handen eller som i fredags, ryggslutet – alltid lämnar plan som om han skitit på sig. Det är obegripligt. Han lunkar ut bredbent/hjulbent, grimaserar med hela ansiktet och har en hand mot bakre delen av shortsen, som för att skyla en brun olycka.
Min kamrat sa, apropå mitt påpekande av Thynells buskistendenser, att jag kanske skulle akta mig för att skriva det. ”Sånt vill man inte höra”, sa han. Men jag kan inte självcensurera mig. Jag önskar att jag inte ens kunde stava till självcensur men som ni ser gick det jättebra.
Och vad Andreas Thynell anbelangar kan han trösta sig med att han i min bok var klart bäste YIF:are mot OV. Kan laget använda sig av Thynells fysiska färdigheter på rätt sätt denna säsong så är han ett synnerligen behagligt ess att ha i rockärmen. Han har samma kraft i sina satsningar som Jussi Björling hade i sina pipa, här nedan i en magnifik tolkning av arian ”Nessun Dorma”, från Puccinis opera ”Turandot”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=gtnpMDYeZDo

Här kommer förresten en liten bild på Fredrik Ohlanders ben.

Har YIF beställt för korta brallor åt tvåmetersmannen Ohlander? Eller är Michael Jackson en förebild för klubbens nye målvakt? Fredrik Ohlanders utseende och något förvirrade uppsyn i kombination med denna oväntade modenyck får mig att tänka på Oddball, Donald Sutherlands karaktär i ”Kellys Hjältar”. För Ystadspublikens skull hoppas jag att Ohlander är samma riddare i kampen mot ”negative waves”, som Oddball.

httpv://www.youtube.com/watch?v=KuStsFW4EmQ&feature=related

Blogg in, blogg out..

Det är i tider som dessa jag inser att jag fortfarande duger som elitspelare. Jag hade gått in i Ystads IF:s trupp, rakt av! Kanske hade jag också presterat bland de främsta i truppen, ja, det skulle inte förvåna mig, denna tid är i sanning min.

Jag talar förstås om semestertider. Jag dricker kaffe med munnen och solstrålar med huden och lyssnar till Fredmans epistlar. Bellman säger att han ”vandrar trött sin stig” och det gör vi väl alla, men just i dag gör jag det med spänstiga steg.
Och jag känner mig alltså som en elitspelare. På semester.

httpv://www.youtube.com/watch?v=j_8JCTSdLIc

Blivande YIF:aren Fredrik Ohlander och hans Kolding fick respass i danska mästerskapet i går. AG Köpenhamn vann och det var en företeelse som inte ens i sjätte led är släkt med ordet ”skräll”. AG får möta Bjerringbro i finalen, precis som i fjor; vi får Ystadsfolk i finalen och det skulle förvåna mig om inte Niclas Ekberg blir guldpyntad efter finalen även denna gång. Och den pojken klär ju så bra i guld!

Läser på yif.se att elitlaget förstås ska upprepa förra årets ”hälsoläger”. Jag ska inte säga att detta läger hade en avgörande betydelse för YIF:s framgångar den gångna säsongen – ty fler faktorer bör beaktas – men en vital betydelse hade det sannolikt. Pelle Källs YIF var trötta, gnälliga och inte i särdeles bra form. Mats Engbloms YIF var bäst efter 55 minuter, när allt skulle avgöras. Jag ska inte hacka mer på Käll (den dörren är så öppen att gångjärnen trillat av), i stället kan man mer än en gång understryka Engbloms…ehh…ska jag skriva briljans? Nja, okay, han kan väl vara innehavare av i alla fall en partiell briljans.

Jag har kallat honom för Staffan Olssons blindtarm, men den gångna säsongen har herr Engblom klättrat sig uppåt i tarmsystemet och många YIF:are håller honom nog redan ganska nära hjärtat.
Jag ska även ha kallat Engblom för ”fiskpinnar”. Det kan jag inte förklara.

Nästa säsong blir tuffare. Ystadspubliken kommer inte längre vara förvånade över YIF:s framfart. Truppen är så gott som intakt och dessutom ohlanderskt kryddad. Allt annat än en semifinalplats (eller finalplats?) kommer Männen På Den Gröna Muren att stämma upp i en litania kring.
Gubbarna på gröna muren i ÖP-hallen är förresten ingen myt. Jag har flera gånger wallraffat uppe i kullisserna till muren och där står fler muttrande experter än i en hockeystudio. Där står dock ingen Peter Jihde vilket gör muren till en ganska trivsam plats ändå.
Hur som haver; smekmånaden Engblom fick i år i och med ”det förvånande elementet” är borta. Med det sagt tror jag att YIF har nog med element ändå, att göra något vackert av 2013.

Och det har för guds skull även Sävehof. Mästarna. Kristian Bliznac har visserligen dalat de två senaste säsongerna i prestation, men flytten till Sävehof kommer att göra honom gott. Bra både framåt och bakåt och ett aktat namn i alla avseenden.
Man ska även förhandla med 19-årige norrmannen Kent Robin Tönnesen, men hans kapacitet är jag okunnig om. Namnet Tönnesen ger förstås positiva konnotationer (jag tänker på Stian) men förnamnen Kent Robin gör mig mest mållös.

*************************

Jag tror att jag upprörde en och annan Kristianstadssupporter i mitt förra post-SM-final-inlägg. Var det det att jag kallade lagets insats för patetisk?
Jag vill klargöra att jag i 99 procent av alla avseenden som finns är mäkta imponerad av Kristianstads säsong, och jag ser med spänning fram emot nästa säsongs IFK-insats, för svensk klubblagshandbolls framtid kan mycket väl vara brandgul. Men finalinsatsen var rakt igenom (minus Möller Madsen) patetisk.
Jag har också noterat, när jag sonderat cybervärlden, att Kristianstadssupportern kan vara den mest lättupprörda i Sverige när man talar illa om laget. Det är säkert positivt, supportrarna reagerar som om man slagit deras barn när man säger att Jesper Larsson såg lite trött ut.

Blogg in, blogg out..