Texter taggade med ‘Fredrik Larsson’

Nytt år, nya skador och allas vår död

Publicerad den 3 januari 2012 klockan 11:14 av peterlindgren

God fortsättning, blogglovers, och välkomna till ett fullspäckat 2012. Detta är året då svensk landslagshandboll förhoppningsvis får uppleva fyra medaljer (EM, OS, OS och EM). Det är också året då vi alla ska dö.

Ja, om man nu tror på mayaindianernas kalender och dess förutsägelse om apokalypsen i december 2012. Det gör vi förstås inte, för övrigt tror jag själv att förutsägelsen inte alls bottnar i indianernas uträkningar, utan i maya-forskares inkompetens. Förkovra er, gott folk, ifall andan faller på!

Ystads IF tog EM-ledigt med en storseger över Hammarby, och därmed ska jag sluta tjata om det att YIF aldrig vinner sina matcher stort. Ty, detta gör de ju faktiskt numera. YIF är, utan reservationer, Sveriges just nu näst bästa lag. Guif är överlägsna, men hey, visst var det det jag sa inför säsongen?

Apropå mayaindianerna och den omtvistade utrotningen 2012 är detta troligtvis lika sant som att Per Carlén fick sparken från Hamburg för att han talade dålig tyska. Då jag varit på läger i Tyskland med Carlén som ledare vet jag att han på sin höjd – även om gud vet att jag inte är någon tyskaexpert – talar skakig tyska. Förmodligen talar han till och med ganska bra tyska. Varför Hamburg känner sig manade att kamma över det som flintskallen lysande faktumet att Carlén får sparken för att klubben redan nu förlorat fler matcher än under hela fjoråret, det begriper jag inte.

Det var ingen fantastisk avslutning på 2011 för klanen Carlén, men allt talar så klart för en bättring 2012.

EM i Serbien är nu bara drygt tio dagar bort. Kul så klart, men i ärlighetens namn har lägen sett bättre ut än detta som Sverige befinner sig i. Oscar Carlén defintivt borta, Kim EdR definitivt kanske borta.
Dessa två herrar är världsledande på det de gör, och hade stor del i att Sverige lyckades gå till semifinal i VM på hemmaplan. Jag har så oändligt svårt att se laget göra om bedriften i Serbien utan dem.

Förre YIF-spelaren Fredrik Larsson är inkallad till förberedelserna som ersättare åt både Kim EdR och Dalibor Doder (nybliven pappa). Larssons fysik har på de senaste månaderna emellertid varit så instabil att jag snart fruktar att man måste kalla in en ersättare för ersättaren.


Och apropå skador är inte heller Niclas Ekberg kurant, men som det står att läsa i YA bör det inte vara någon fara. Jag  skulle vilja utse den stukade foten till världens mest smärtsamma skada, men särskilt långvarig konvalescens brukar det inte bli.

Min egen karriär handbollskarriär var inte särskilt kantad av skador, men jag ska ändå bjuda på en lista över de smärtsammaste jag varit med om.

1. Stukade fötter. Det är en vinnare. Liggande med en nystukad fot kan mayaindianernas apokalyps inte komma snabbt nog.
2. Knä-mot-knä. Jag hade en gång förmånen att få springa ihop med James Blondell (fjäderlätt australisk landslagsman). Att han väger ungefär hälften av vad jag gör spelar ingen roll, hans sylvassa knä hittar punkter i ens eget knä vilkas existens man gärna hade velat vara utan kunskap om.
3. Kaka-på-kaka-på-kaka. Springer man med låg tyngdpunkt får man räkna med lårkakor, fråga bara Ljubomir Vranjes. Vad jag aldrig förstått är folk som gnäller över smärtan i EN lårkaka. Det börjar göra riktigt ont först när man får en lårkaka på ett ställe där man redan har en lårkaka. Ja, och helt logiskt ökar smärtan propotionsenligt per varje kaka.
4. Skott på smyckesskrinet. Killar kanske här frågar sig om inte denna skada borde ligga högre upp, men jag tycker inte det. Visst, ett skott i familjelyckan gör förtvivlat ont, men smärtan övergår ganska omgående i ett illamående. Har man otur övergår illamåendet i ett direktsamtal med Ulrik i den stora vita telefonen.
5. Stukade fingrar. Överlag tror jag att stukningar är mer smärtsamma än benbrott. Det enda benbrott jag råkat ut för är ett krossat okben, och det var en ängels smekning jämfört med en stukad fot.

Blogg in, blogg out..

Anekdoter, rykten och löften om en rik bloggsommar

Publicerad den 14 maj 2011 klockan 11:32 av peterlindgren

Svensk klubbhandboll tar igen sig. Gulden är fördelade och överallt i handbollssverige vilas det på variationsrika vis. I Partille vilas det förstås skönast med dubbla guld, och alla kärlekens relationer kors och tvärs i Sävehof borgar så klart för en en enda stor gulsvart familjelycka.
I Eskilstuna slickar man såren efter finalförnedringen. Man lyssnar säkert på Kent och gnäller lite på typiskt dialektalt vis.
I Ystad slickar man såren genom att åka några varv i värvningskarusellen. Det är bättre än att ta till sponken i alla fall.

Alla som trodde att denna blogg nu också skulle ta lite semester, vila lite, gnälla lite, lyssna lite på Kent, ta till sponken - ni kunde inte ha tagit mer fel. Möjligen blir uppdateringen inte fullt så frekvent under sommarmånaderna, men jag, eders ödmjuke bloggslav, ska göra mitt yttersta för att tillfredställa läsarnas handbollssug även framöver.

Den 21 maj är det meningen att man ska sätta världsrekord i handboll. 34000 är det tänkt att man ska smacka in i Parken i Köpenhamn när andra matchen i finalen i DM ska avgöras mellan Köpenhamn och Bjerringbro. En tidigare oöverträffad siffra i handbollsvärlden. Enligt vad jag har läst ser det ut som att danskarna kommer att lyckas. Sverige har med andra ord en del att hämta in på Danmark ifråga om handbollsintresse. Kul är i alla fall att YA-sporten kommer att vara på plats och bevaka för er skull. Ystaitisk representation blir det förstås även på plan då både Fredrik Petersen (Bjerringbro) och Niclas Ekberg (Köpenhamn) kommer att finnas på plan. Första matchen mellan lagen avgörs i dag, då Bjerringbro står som hemmalag.
Vem som vinner till slut? Köpenhamn, med en gäspning och två snarkningar.

Tack vare segern i herrfinalen och därmed CL-spel även nästa år kommer Sävehof att satsa mot ännu en säsong som Sveriges bästa lag. Två jättelika hål måste fyllas i Johan Jakobsson och Jonathan Stenbäckens uttåg ur truppen. På vänsternio sägs ersättaren kunna heta Fredrik Larsson.
Jag hade förmånen att lira en säsong i YIF tillsammans med ”Bedda” och kan gå i god för att han är en duktig handbollsspelare och en ytterst trevlig människa. Och detta säger jag trots att hans närvaro i laget orsakade mig mången timme på arslet på ÖP-hallens förhatliga avbytarstolar.
Säsongen i YIF är nog trots allt inget Larsson markerar med neonröd understrykningspenna i sitt CV. Det var en säsong då han gick mycket skadad och ännu en av de säsonger som YIF var laget som skulle gå upp i elitserien men inte gjorde det. Det var också året innan Fredrik Larsson flyttade till Hammarby och vann tre SM-guld.

Det var en liten utvikning om Fredrik Larsson. Vad jag egentligen tänkte säga var att det, trots Larssons guld- och landslagsrutin,  inte är någon garanti att hålet efter Stenbäcken helt fylls. Jag erkänner att jag länge tyckte att Stenbäcken var en slö, semimullig halvtalang, men han har denna säsong besegrat min skepsis. Han var stundtals briljant både i elitserien och i CL, och nu väntar jag på att han ska följa samma utveckling i landslaget (där han hittills bara sett slö, semimullig och halvbegåvad ut).
Skulle Larsson gå till Sävehof är det lik förbannat en bra värvning. Noterbart är att Sävehof sakta men säkert försöker köpa upp Hammarbys gamla guldlag. Apelgren finns redan i klubben, Larsson är kanske på väg, och visst var väl Partilleklubben även ute efter Albin Tingsvall, innan Lugi tog honom?

Läste att Dalibor Doder skrivit på för fem år till i Minden. Detta trots att klubben faktiskt bara ligger tvåa i tyska andradivisionen och därmed inte helt säkert får avancera till Bundesliga. Det hade varit förödande för svenska landslaget att ha sin spelmotor i en andradivision. Han bevisade i VM att han klarar att behålla sitt tempo trots sämre omgivning, men ju fler år han spelar där och ju äldre han blir…ja, ni förstår vart jag vill komma.
Han kommer successivt att tvingas ned i tempo.

Blogg in, blogg out..

Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu