Bara någon timme efter att detta inlägg publicerats kommer tusentals segerrusiga danskar fira sina handbollshjältar i Köpenhamn. Laget har nu två EM-guld på fyra år och ytterligare en VM-final. Min gode vän Sören Simonsen brukar till mitt förtret benämna Danmark som ”storebror” till Sverige i handbollssammanhang, men jag får ju ge honom rätt. Grattis Danmark.

Redan när Polen slog Tyskland i mellanrundan och det slogs fast att Danmark nu, som genom ett mirakel, hade allting i egna händer igen sa jag att ”nu vinner danskarna EM”. Det är för mig en liten lisa i det svenska nederlagets bittra stund att i alla fall kunna säga ”vad var det jag sa?”.

Danmark vinner EM (och är därmed världens just nu bästa lag) för att de spelar framtidens handboll, fast redan i dag. Nyckeln till deras framgång är de hypersnabba spelvändningarna där antingen Niklas Landin eller Mikkel Hansen levererar smörpass till snabbfotade kantspelare. Som jag proklamerade i föregående inlägg är det detta vi måste utbilda våra unga handbollsförmågor i. Bilden av ett fegt Sverige som lunkar upp i anfallet för att ”bygga” upp ett riktigt spel sitter fast på min näthinna och det är tyvärr bilden av ett lag som fastnat i dåliga vanor och i en tro på något som faktiskt inte fungerar. Sverige måste bryta sig loss från detta kollektiva fegistänk.

Till mitt förra blogginlägg kommenterade avsändare Turetiger att jag glömde en del av utbildningen – det att lära sig spela utgrupperat försvar. Jag instämmer, detta är något vi också måste lära oss, att ha alternativ tillhanda om 6-0-spelet inte fungerar. Vi såg dock att 6-0-spelet faktiskt kan fungera riktigt bra på yppersta nivå – tyvärr var det Serbien, och inte Sverige, som visade detta i EM.

Det sägs i allehanda mediekanaler att Staffan Olsson och Ola Lindgren nu för första gången är ifrågasatta som förbundskaptener. Det håller jag inte med om. Jag säger att de snarare nu för första gången är ifrågasatta på ett sådant sätt att diskussionen bör föras om de egentligen är rätt personer att leda ett Sverige på väg in i framtiden. Kim Andersson sa, efter en av de bleka insatserna i EM, att ”det går inte att ifrågasätta kunskapen hos två människor med över 700 landskamper tillsammans”.
Jo Kim, det går i allra högsta grad. Det är en fara att sätta alltför stor tilltro till sådan blågul statistik. Din höga förmåga som spelare garanterar inte en lysande karriär som tränare. Tyvärr tycker jag mig se på många av ”Bengans boys” att de inte besitter det taktiska sinne som en förbundskapten behöver. Jag tror också att det kan vara en nackdel att ha två förbundskaptener, stundtals i EM såg det ut som att ingen av Staffan och Ola var beredd att ta tag i taktpinnen. När man kan läsa i hundratals mediekanaler och av hundratals experter taktiska drag som förbundskaptenerna inte gjorde, då måste man börja fundera. Och när man ser på vilket vis en sådan som Ulrik Wilbek coachar sitt lag, då blir man varse skillnaderna.

På nio EM-matcher har Staffan-Ola vunnit en match. En enda match. Mot ett Tjeckien som var ett av EM:s absolut sämsta lag. Visst, vi blev fyra i VM, men det var på hemmaplan, och på 22 spelade världsmästerskap har 13 slutat med att värdlandet tagit sig till minst bronsmatch. Så man kan säga om Sveriges VM-insats att den absolut var bra, men inte exceptionell. Dessutom var den ju bevisligen en engångsföreteelse.

Så Sverige är tolva i Europa och nu har vi all anledning att frukta OS-kvalet, och VM-kvalet. Tack vare att Danmark vann EM hamnar vi i en OS-kvalgrupp med Ungern, Makedonien och Brasilien. Rankingen sett utifrån EM-resultaten placerar oss trea i denna grupp, alltså utanför OS. Det är inte värdigt en stolt handbollsnation som Sverige. Något måste göras.

Efter EM-besvikelsen ska det bli skönt att i bloggen få återgå till normalläget. IFK Ystad är ju exempelvis mirakulöst nog på väg att hänga kvar i allsvenskan. Spännande blir det att följa fortsättningen.

Även här i hemmet pustas det ut efter EM. Min flickvän är från Örnsköldsvik och där tror man inte att idrott kan bedrivas utan en platt gummimojäng och tillhygge i glasfiber. Hon förstår inte heller varför spelarna inte slår varandra lite mer i huvudet. Efter några intensiva handbollsveckor är hon nog glad att åter se mig uppstigen från soffan.
Ett roligt tillägg kan dock göras, apropå min flickvän och apropå förbundskaptenerna: under andra halvlek mot Polen utbrast hon ”Alltså, jag kan inget om handboll, men till och med jag begriper att man borde byta ut Kim Andersson (punktad) och testa att spela med han den tunnhårige (Johan Jakobsson).”
Tänkvärt.

Hon har även upplyst mig om topp-två på listan över EM:s snyggaste spelare, som tydligen är tysken Uwe Gensheimer och dansken Bo Spellerberg. Jag undrade om inte tysken Holger Glandorf fanns med som bubblare på listan, men då tittade hon på mig som om jag sagt något konstigt.

Och apropå listor ska jag avsluta detta som vanligt aslånga inlägg med mitt allstar-lag från EM. Håll tillgodo.

Målvakt: Darko Stanic, Serbien. Vänstersex: Gudjun Valur Sigurdsson, Island. Vänsternio: Mikkel Hansen, Danmark. Mittnio: Ivano Balic (alltid), Kroatien. Högernio: Kiril Lazarov, Makedonien. Högersex: Dragan Gajic, Slovenien. Mittsex: René Toft Hansen, Danmark.
Turneringens bäste spelare: Kiril Lazarov.

Blogg in, blogg out..

Ja, det var det hele.
Eller ja, två matcher återstår så klart av Sveriges EM, men det står nu klart att någon medalj, det blev det inte den här gången heller. Och det ska Sverige så klart inte ha heller, inte efter den insats laget gjort.

Serbienmatchen fastställde ett antal saker.
* Förbundskaptenerna hade lärt sig läxan. Man coachade mer aktivt och testade många lösningar. Bland annat fick Jakobsson speltid, något han borde fått mer av i andra matcher. Man poängterade även det som jag själv poängerat i ett decennium, vi måste satsa på snabba spelvändningar! Att spelarna inte genomförde det fullt ut mot Serbien tyder snarare på att kompetensen inte fanns hos spelarna.
* Utan en mittnia i form är Sverige inte världsklass. Dalibor Doder kändes inte betrodd under mästerskapet, men mot Serbien fick han speltid och uppvisade en formsvacka vars djup tangerade Marianergraven. Är ”Dado” slut, eller kommer han tillbaka? Vet ej.
Eftersom Larholm låg på hotellrummet och studerade innanmätet på serbiska toalettstolar saknade Sverige kreativitet från mitten. Jag välkomnade dock det taktiska draget att testa Kim Andersson i mitten, det var då det svenska anfallsspelet kändes som farligast.
* Spelarna hade lärt sig läxan från Polenmatchen och visade upp heder och hjärta, bäst personifierat i Lundströms och Karlssons uppoffrande spel, med slängningar i Serbiens målgård.
* Kim Ekdahl du Rietz får av mig det högsta betyget hittills av de svenska spelarna. Kim EDR är heder, mod, hjärta och muskler. Blir han bara lite mer hjärna blir han ostoppbar. Kim Andersson och Niclas Ekberg har också varit bra, men alltför växlande i kvalitet.

Kim EDR:s insats förärar honom en plats i dagens paintbild. Jag försöker här framhäva, och med viss framgång om ni frågar mig, Kims svällande fysiska tillgångar; tröjlös förstås, för allas trevnad och med små, tighta Sverige-speedos. Som ni sett har Kim trimmat bort bohemskägget som han fått vissa gliringar för. Tydligen var anledningen att det på ett obehagligt sätt låg ”slickat” mot halsen efter duschen. Nåväl, i verket här beskriver jag även ”tussens” plausibla öde i livet, som symboliskt och liksom Kim måste inrätta sig i ett kollektivt fungerande. I detta fall i en liten matta.

Tillbaka till det relativa allvaret.

Ifall jag hade varit förbundskapten för Sverige finns det en sak jag hade poängterat mer än något annat. Spelvändningen!
Vi har ett obestridligt faktum: Sveriges uppställda anfallsspel suger sumpråtta. Eftersom en handbollsmatch av i dag innehåller upp emot 70 anfall per lag gör Sverige (som i exempelvis Serbienmatchen) mål på 30 procent av anfallen. Det borde i så fall ge den svenske målvakten rätt att kasta ett svårt utkast (nästan så svårt att man räknar det som ett 50/50-kast). Går kastet fram är det ju nästan garanterat ett mål. Man ser detta bäst i Danmark där Niklas Landin kastar nästan-no-matter-what. Dessa enkla mål är värda SÅ MYCKET. För Sverige hade det varit ännu viktigare än det är för danskarna, eftersom ju danskarna även har ett bra uppställt anfallsspel.

Och kommer inte direktkastet till kantspelarna borde det vara en uttalad intern lag i Sverige att man måste trycka i andrafas. Med spelare som Kim Andersson och Kim EDR (tunga, kraftfulla och extremt svåra att stoppa i fart) måste procentsatsen ligga långt över 30 procent i lyckliga utfall i andrafaskontringar. Och för att förtydliga: det spelar ingen roll om motståndarna har hunnit hem och samlat sig på sexmeterslinjen, det är ÄNDÅ lättare att göra mål med ett lag som kommer i fart.

I handbollsutbildningen framöver måste vi trycka på följande punkter:
* Målvakter måste snabbt jaga boll efter räddning eller skott utanför. Inga pajaskonster eller löjliga segergester (som både Sjöstrand och Palicka sysslar med) utan få fatt på bollen snabbast möjligt och överlämna till utespelare. Därefter kan målvakten få fira eller sätta upp en hel jävla Strindbergpjäs om han känner för det.
*  Kantspelare måste få förmånen att tjuva mer i försvarsspelet. Visst, det kan ge något mer baklängesmål per match (i konstigt studsande returer) men fler mål kommer definitivt att göras.
* Resten av utespelarna måste få programmerat innanför pannbenet att andrafaskontringen SKA göras. Kommer man inte igenom i denna, då kan man lugna ner spelet. Man borde även utveckla fler spelvarianter på andrafaskontringar.

Sen finns det så klart tillfällen i matchen då man inte ska jäkta. Ibland vill man bara att tiden ska gå (en man mindre till exempel) men jag talar om standardläget.

Danmark ikväll. Viktig match eftersom vi inte vill att Danmark ska vinna EM (av OS-skäl). Vinner Danmark eller Spanien EM står vi inför en svårare OS-kvallottning än vi trodde.
Tar Polen poäng av Tyskland i matchen innan så tror jag ärligt talat inte att Sverige har en chans mot Danmark. Danskarna har nog lärt känna sin egen naivitet från gruppspelet, och jag tror att de bara kommer att bli bättre och bättre i den här turneringen.

Blogg in, blogg out..

Det bereder mig ett stort nöje att redan efter två omgångar i EM kunna konstatera att Sverige är klart för mellanrundan. Detta efter en seger mot Tjeckien som borde blivit betydligt större än den faktiskt blev. Redan i första halvlek ledde Sverige med sex bollar och man borde ha tagit med sig en halvtidsledning i paritet med denna differens. Men det är en sjukdom detta landslag har och har haft ända sedan guldgenerationen lade av – det att stänga matcher och undvika stora dippar.
Det var till exempel helt otroligt signifikativt att Staffan Olsson och Ola Lindgren i sista timeouten deklarerade för spelarna: ”INGA ONÖDIGA UTVISNINGAR BAKÅT”, varpå både Jonathan Stenbäcken och Henrik Lundström fick mental härdsmälta och tog de två onödigaste tvåminutrarna i mannaminne – i samma tjeckiska anfall!

Är jag hård? Sverige vann ju trots allt.
Kanske det, men det tänker jag fortsätta med. Jonathan Stenbäcken har i min bok inte gjort någonting för att förtjäna att gå som nummer ett på vänsternio – och då var han ändå klart bättre mot Tjeckien än mot Makedonien (för denna gången syntes han i alla fall).  Jag antar att han går före Kim EDR på grund av ett något bättre försvarsspel, men är det så är det ett rätt så fegt tänk från förbundskaptenerna. Kim EDR var för allt i världen inte felfri framåt mot Tjeckien när han väl fick spela, men han vågar gå för det! Ska vi gå någonstans i den här turneringen har vi inte råd att ge våra motståndare en död zon i anfallsspelet.
För övrigt borde uppställningen Larholm, Doder och Andersson spelas mer på nio meter. Alla tre är spelare som vågar attackera och är kreativa. Får dessa tre spela i hop sig tillsammans med världsspelaren in spe, Andreas Nilsson, kommer detta att bli bra.

Kim Andersson och Niclas Ekberg, där har ni två av de spelare som varit absolut bäst i denna EM-turnering så här långt. Båda har dessutom en gedigen Ystadsbakgrund och utgör tillsammans ett ämne för omätbar stolthet för staden. När det mesta gått emot Fredrik Petersen och Mattias Andersson i den här turneringen är det kul att se Ekberg och Andersson ta ytterligare steg i sina karriärer.
Andersson är magnifik både som skotthot och som playmaker och hans briljans avslöjar med viss pinsamhet hans överlägsenhet gentemot sina niometerskamrater.
Ekberg är ett unikum vad det gäller avslutsregister och psyke – vid straffpunkten är killen så kall att Kelvin nog helst hade velat revidera sina åsikter om den absoluta nollpunkten. Ekberg lobbar i EM som om han stod och lattjade hemma i sitt eget vardagsrum. En sann konstnär.

Här under demonstrerar jag min avsaknad av konstnärlig målarbegåvning och mitt överflöd av fritid när jag avbildar Niclas Ekbergs strafflobb mot Tjeckien. Jag antar att konstverket bör tolkas inom ramen för det symbolistiska facket och inte det realistiska. Det är därför tjeckiska målvakten Petr Stochl ligger på en divan, djupt traumatiserad av Ekbergs förnedring. Den lille filuren nederst i bild är förstås Sigmund Freud himself, utförandes en psykoanalys.

Tyskland kvar, seger där och Sverige går till mellanrundan med tre eller fyra poäng.

I resultatväg i övrigt i EM noterar vi Serbiens seger över Danmark och Spaniens dito över Frankrike. De fyra lagen kan vara turneringens topp-kvartett, men Danmark och Frankrikes något knackiga inledning på mästerskapet kan tolkas som att toppskiktet i handbollseuropa är tightare än någonsin.

*******************************************

Tråkigt som Lundabo att konstatera att H43 lämnar elitserien, som i och med detta tappar ett känslofyllt stadsderby. Ska man se på H43-fallet från ett positivt perspektiv kan detta vara ett steg mot en elitserie med färre och bättre lag. Nu kommer förmodligen de bästa spelarna i H43 fördelas på andra elitserielag, hade man gjort samma sak med fem lag till från högsta serien hade kvalitén stigit markant, om detta proklamerar jag min sannaste övertygelse.
Kanske norpar något av Ystadslagen en H43-flyktande? YIF borde i alla fall ha stålarna, avseende det faktum att man är rikast i elitserien.

Blogg in, blogg out..

Matchen mot Makedonien, och Tjeckien-Tyskland dessförinnan, bevisade tesen att inget är lätt i ett EM. Alla kan faktiskt slå alla. Naturligtvis borde Sverige ha vunnit matchen i går, men Makedonien kommer att fortsätta vålla andra lag problem framgent i turneringen. De främsta anledningarna till att Sverige inte vann har jag listat nedan.

* Man vann inte målvaktsmatchen. Johan Sjöstrand kom tack vare sista kvartens spel upp i ett godkänt betyg men Sverige behöver mer än så för att gå långt.
* Försvarsspelet kom inte upp i vanlig kvalitet. Kiril Lazarov vållade som väntat problem, men oväntat nog nästan mer som framspelare än som bombare. Jag tycker kanske att man borde ha tillåtit Lazarov att skjuta mer från nio meter och därigenom låta makedonierna tro att allt hängde på honom. Nu fick alla makedonska spelare vara delaktiga och man kom lite på halvdistans i spelet mot Lazarov. Kim Andersson har förärats många lovord för sin insats i går och det är för all del befogat, men sanningen att säga så var hans försvarsinsats blandad. Vid minst tre tillfällen utdelade han onödiga knuffar som renderade straffkast för Makedonien. Motståndarna lyckades faktiskt delvis med målet att få honom ur balans.
* Dock ska det sägas att Andersson bar det svenska anfallet ensam i första halvlek (i andra fick du Rietz och Doder plats eftersom makedonierna fokuserade på Andersson). Det kollektiva anfallsspelet var annars mycket dåligt och präglades av enmansprestationer och en allmän feghet. Fegheten var bäst personifierad av Jonathan Stenbäcken, som trots att han av någon anledning förärades en startposition inte utgjorde ett hot i anfallsspelet. Samma med Larholm, och även med Doder i första halvlek. Jag är mycket oroad över det svenska anfallsspelet.

Fredrik Petersens fingerskada var trots allt inte så allvarlig som han själv trodde (vid bänken sa han till TV4:s Patrik Ekwall att han befarade en fingerfraktur). Huruvida han spelar vidare i turneringen eller inte avgörs i eftermiddag. Ifall Henrik Lundström klarar sig undan skador är han en fullgod ersättare och kommer inte att göra bort sig.

Sveriges grupp i EM kommer att bli jämn, men även fortsättningsvis finns goda möjligheter att ta med sig många poäng till mellanrundan. Men som sagt, en hel del måste bli bättre.

Precis som det blivit i IFK Ystad. Nyförvärven, både de tillfälliga och permanenta, har gjort en makalös make over på laget. Tittar man på de tre utespelarna som tillkommit i truppen spelade enbart dessa 19-20 med stackars Hästö. Lägg därtill Torbjörn Jacobssons målvaktsspel och ansiktslyftet är minst sagt imponerande. I nästa match väntar Trelleborg och det behövs knappast understryka att detta är en nyckelmatch. Lagen byter plats i tabellen vid Ystadsseger.

******************************************

Och nu till något helt annat!
Jag vet inte exakt hur många som har försökt kommentera mina inlägg på den här bloggen, men jag vet av egen erfarenhet att det är en strapats i internets sumpmark. Man går som Theseus i Daidalos mytologiska labyrint och innan man lyckats publicera en kommentar måste man döda det väldiga monstret Minotaurus.

En som ”dött” i Minotaurus käftar är Kurt-Göran Kjell, eller som Ystadsbor främst känner honom, ”Kutte” Kjell.
I stället har jag via mail nåtts av Kjells kommentar (och ifall ni andra läsare också vill nå mig finns jag på peter.lindgren@ystadsallehanda.se) och jag publicerar den i sin helhet nedan.

 Ystads Allehandas ambitiöse handbollbloggare Peter Lindgren utnämner i sin blogg Tobias Karlsson och Magnus Jernemyr till världens bästa försvarare inom sporten.
Låt  mig i sammanhanget stillsamt konstatera att reglerna uttryckligen slår fast att handboll är ett spel som ska ske med/mot bollen. Spel mot kroppen är förbjudet vilket framgår tydligt av portalbestämmelsen i regel 8. Eftersom såväl Karlsson som Jernemyr sällan eller aldrig vidrör bollen framstår Lindgrens utnämning som svårbegriplig. Peter Lindgren är förtjust i kulturella referenser. Lätt parafraserad bjuder jag på Ludwig Wittgensteins berömda aforism. ”Vad man icke förstår därom måste man tiga.”

Den som i vidare utsträckning vill insätta sig i Kurt-Göran Kjells tankegångar kan läsa hans artikel, publicerad i YA för ett antal år sedan.

Jag gläds över diskussionen och extra intressant tycker jag att det är eftersom Kjell och jag är av olika åsikter. Vår förtjusning över österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein verkar emellertid gemensam. Nåväl, här är mina argument i frågan:

Problemet som jag ser det är inte att spelare och domare av i dag inte följer regelboken (som i egenskap av att vara jurist Kjell kan mycket bättre än jag) utan tvärtom att regelboken inte hänger med spelarna. Utan att ta till fysiska grepp som regelboken då tydligen förbjuder hade handbollsmatcher i dag kunnat sluta 65-57. Dagens spelare är så snabba, starka och atletiska i övrigt att dessa inte kan stoppas med ”lätt beröring i bröstet”, som det ska stå i regelverket. Hade Nikola Karabatic utsatts för ”en lätt beröring i bröstet” hade han trott sig bli kurtiserad och förväntat sig blommor och middag.

I en del fall är jag för en klassisk tolkning och konservatism (i litteratur i synnerhet), men i detta fall är jag för en pragmatism. Spelare av Karabatic dignitet kan inte stoppas med ”basketförsvar” utan spelet måste få utvecklas. Magnus Jernemyr, som jag gärna tar som exempel, spelar naturligtvis väldigt hårt, men jag tycker att han gör det utan att bli brutal, och det säger jag med åsikten att det ligger en klar semantisk skillnad mellan begreppen ”hård” och ”brutal”. Brutalitet för mig är hänsynslös hårdhet.

Med detta sagt vill jag också understryka att det finns brutalitet som även jag motsätter mig. Slag i ansiktet, dragning av arm bakifrån, knuff i ryggen i kontring – sådana företeelser är hänsynslösa och borde alltid bestraffas med rött kort. För att göra en jämförelse anser jag Magnus Jernemyr vara en hård spelare. Tysken Olivier Roggisch är ett hänsynslöst praktsvin. Säkert genomtrevlig utanför planen (som Claes Hellgren ofta påpekar) men på plan saknar han mänskligt konsekvenstänk och är i mina ögon i det närmaste en psykopat.

Ifall regelverket är så som Kurt-Göran Kjell beskriver röstar jag för en revidering av densamma. Nya fysiska förutsättningar hos spelare kräver nya metoder, nytt regelverk.
Handboll anses fortfarande av allmänhet och av mig vara en gentlemannasport och i brutalitet och skador åsamkade av fysiskt våld går handbollen inte att jämföra med till exempel ishockeyn. Kan man bara stoppa den lilla förekomsten av övervåld, de hänsynslösa handlingar som jag beskrivit ovan, tycker jag att handbollens utveckling ser relativt sund ut.

Jag hoppas naturligtvis på genmäle från Kurt-Göran Kjell i ämnet, och jag välkomnar så klart även andra debattörer. Ifall ni besegrar Minotaurus kan ni göra det här på bloggen, annars finns jag som sagt på peter.lindgren@ystadsallehanda.se eller via min länk till inlägget på facebook.

Och apropå labyrint måste jag rekommendera filmen ”Pans Labyrint”. I mitt tycke en av de i alla fall 50 bästa filmerna jag sett.

httpv://www.youtube.com/watch?v=n9YD2PFF31E

Se där, ett världsrekord i längsta blogginläggkategorin!

Blogg in, blogg out.

God fortsättning, blogglovers, och välkomna till ett fullspäckat 2012. Detta är året då svensk landslagshandboll förhoppningsvis får uppleva fyra medaljer (EM, OS, OS och EM). Det är också året då vi alla ska dö.

Ja, om man nu tror på mayaindianernas kalender och dess förutsägelse om apokalypsen i december 2012. Det gör vi förstås inte, för övrigt tror jag själv att förutsägelsen inte alls bottnar i indianernas uträkningar, utan i maya-forskares inkompetens. Förkovra er, gott folk, ifall andan faller på!

Ystads IF tog EM-ledigt med en storseger över Hammarby, och därmed ska jag sluta tjata om det att YIF aldrig vinner sina matcher stort. Ty, detta gör de ju faktiskt numera. YIF är, utan reservationer, Sveriges just nu näst bästa lag. Guif är överlägsna, men hey, visst var det det jag sa inför säsongen?

Apropå mayaindianerna och den omtvistade utrotningen 2012 är detta troligtvis lika sant som att Per Carlén fick sparken från Hamburg för att han talade dålig tyska. Då jag varit på läger i Tyskland med Carlén som ledare vet jag att han på sin höjd – även om gud vet att jag inte är någon tyskaexpert – talar skakig tyska. Förmodligen talar han till och med ganska bra tyska. Varför Hamburg känner sig manade att kamma över det som flintskallen lysande faktumet att Carlén får sparken för att klubben redan nu förlorat fler matcher än under hela fjoråret, det begriper jag inte.

Det var ingen fantastisk avslutning på 2011 för klanen Carlén, men allt talar så klart för en bättring 2012.

EM i Serbien är nu bara drygt tio dagar bort. Kul så klart, men i ärlighetens namn har lägen sett bättre ut än detta som Sverige befinner sig i. Oscar Carlén defintivt borta, Kim EdR definitivt kanske borta.
Dessa två herrar är världsledande på det de gör, och hade stor del i att Sverige lyckades gå till semifinal i VM på hemmaplan. Jag har så oändligt svårt att se laget göra om bedriften i Serbien utan dem.

Förre YIF-spelaren Fredrik Larsson är inkallad till förberedelserna som ersättare åt både Kim EdR och Dalibor Doder (nybliven pappa). Larssons fysik har på de senaste månaderna emellertid varit så instabil att jag snart fruktar att man måste kalla in en ersättare för ersättaren.

Och apropå skador är inte heller Niclas Ekberg kurant, men som det står att läsa i YA bör det inte vara någon fara. Jag  skulle vilja utse den stukade foten till världens mest smärtsamma skada, men särskilt långvarig konvalescens brukar det inte bli.

Min egen karriär handbollskarriär var inte särskilt kantad av skador, men jag ska ändå bjuda på en lista över de smärtsammaste jag varit med om.

1. Stukade fötter. Det är en vinnare. Liggande med en nystukad fot kan mayaindianernas apokalyps inte komma snabbt nog.
2. Knä-mot-knä. Jag hade en gång förmånen att få springa ihop med James Blondell (fjäderlätt australisk landslagsman). Att han väger ungefär hälften av vad jag gör spelar ingen roll, hans sylvassa knä hittar punkter i ens eget knä vilkas existens man gärna hade velat vara utan kunskap om.
3. Kaka-på-kaka-på-kaka. Springer man med låg tyngdpunkt får man räkna med lårkakor, fråga bara Ljubomir Vranjes. Vad jag aldrig förstått är folk som gnäller över smärtan i EN lårkaka. Det börjar göra riktigt ont först när man får en lårkaka på ett ställe där man redan har en lårkaka. Ja, och helt logiskt ökar smärtan propotionsenligt per varje kaka.
4. Skott på smyckesskrinet. Killar kanske här frågar sig om inte denna skada borde ligga högre upp, men jag tycker inte det. Visst, ett skott i familjelyckan gör förtvivlat ont, men smärtan övergår ganska omgående i ett illamående. Har man otur övergår illamåendet i ett direktsamtal med Ulrik i den stora vita telefonen.
5. Stukade fingrar. Överlag tror jag att stukningar är mer smärtsamma än benbrott. Det enda benbrott jag råkat ut för är ett krossat okben, och det var en ängels smekning jämfört med en stukad fot.

Blogg in, blogg out..

Så var det lottat till EM i Serbien i januari. I mina förra inlägg har jag skrivit en del om mardrömmar, när Sveriges grupp till EM nu stod lottad och klar är jag benägen att prata om drömmar. Häng med!

Tyskland
Den på papperet svåraste motståndaren i gruppen. Visst, man har universums bästa handbollsliga (bortsett från Spaniens två topplag), många duktiga spelare, och naturligtvis en vidsträckt handbollstradition. MEN. Man har misslyckats i ett par mästerskap på senare tid, och inte riktigt kunnat hantera den generationsväxling som ägde rum när bland annat Schwarzer, Kretzschmar, och Baur slutade i landslaget. Kanske hade jag hellre tagit Polen från den första seedningsgruppen (ett bättre lag än Tyskland, men polackerna gör i byxan vid åsynen av en blågul tröja) men Tyskland får duga. Det är en 50-50-match.

Tjeckien
Jag vill för allt i världen inte nedvärdera Tjeckien i något avseende. Detta magnifika land som gav oss Zlatopramen, Pilsner Urquell och Jaromir Jagr. MEN. När man ser de andra lagen från seedningsgrupp 3: Island, Spanien och Serbien – kan det konstateras att Tjeckien är med råge det bekvämaste alternativet. Tjeckien är bättre på öl och hockey än på handboll för tillfället. Sverige måste koncentrera sig på att stoppa storstjärnan Filip Jicha, som ofta betraktas som världens bästa handbollsspelare.

Makedonien
Balkan är förstås ett potpurri av kompetenta handbollsnationer efter forna Jugoslaviens uppdelande, men Makedonien har en historia av att vara ett av de sämre länderna därifrån. Betydelsen av att landet geografiskt är ett stenkast från Serbien ska dock inte glömmas. Makedonien tog sig till EM från en kvalgrupp där Estland utgjorde det främsta hotet mot EM-platsen, och utan att förringa Kaupo Palmars hemvist betraktar jag Estland som en handbollsnation i periferin. Makedonien har likt Tjeckien en jättestjärna i Ciudad Reals Kiril Lazarov. Han vinner typ alltid skytteligan både i nationsmästerskap och i Champions league. MEN. Sverige brukar inte ha problem med länder där en spelare sticker ut.

Titta på Sveriges grupp och titta sedan på grupp C: Frankrike, Ungern, Spanien och Ryssland. Eller varför inte grupp D: Kroatien, Norge, Island och Slovenien. I förra EM hamnade vi någon slags dödens grupp, i detta EM hamnade vi i himlen.

Efter förättat värv i gruppspelet hamnar vi i ett mellanspel tillsammans med Danmark, Serbien och Polen. Det vore bra om man kom in i ett sådant mellanspel med full pott. Polen tror jag att Sverige slår. Danmark blir naturligtvis en oviss historia och Serbien med sin hemmaplan blir ett litet helvete att ta sig igenom. Men det här är EM, och en på papperet lättare väg till spelet om medaljerna finns inte.
I YA sa Niclas Ekberg bland annat så här om lottningen: ”Man kan inte sticka under stol med att det är en bra lottning men samtidigt finns det inga lätta matcher i ett EM. Det är ju bara det bästa lagen som tagit sig dit”.
Ta i beaktning att Ekberg är född diplomat och sällan ritar utanför linjerna – han erkänner ändå att lottningen är bra.

Vad ska Lugi med gamle Nemanja Milosevic till? Milosevic har en riktigt bra historia i H43 men den ligger företrädesvis några år tillbaka i tiden och att nu, i karriärens utförslöpa, gå till stadens bästa klubb – Zanotti måste ha något lurt på gång.
För inte inbillar jag mig att han ska använda Milosevic som ersättare för flyktade du Rietz. Jag antar att han blir en försvarsspelare på heltid. Jag tycker att han även som sådan tog ett steg tillbaka i fjor, men låt vara att han precis varit skadedrabbad.

Blogg in, blogg out..

YIF går tunga fjät, runt tabellens botten
Laget som form’n förlät, missar alla skotten

Var hälsade kära läsare, denna smällkalla Luciamorgon. Gårdagen var så fullspäckad av handboll att den påminde rätt mycket om min egen far, när han på julaftons kväll intagit sådana mängder av bordets läckra utbud, att han liksom måste vagga av och an för att buken inte ska smälla som en ballong.
Det hände trevliga saker, och mindre trevliga saker i helgen. Jag började detta inlägg med en mindre trevlig på rim för att få lov av avsluta i dur, och lämna läsaren med en behaglig känsla.

Ystads IF förlorade med 21-31 hemma mot Malmö. Och det är ju inget konstigt med det, eftersom att det var Skånes bästa elitserielag som slog Skånes för tillfället sämsta. Och det är ingen hemlighet att Ystads IF är ett lag som strax tangerar randen för det man brukar kalla kris.

Inför säsongen stod Malmö och Ystad inför liknande uppgifter, med flertalet tunga nyförvärv som skulle spelas in i trupperna. Skillnaden lagen emellan har varit att Malmö till synes friktionsfritt inlemmat sina nya spelare i systemet, medan det gnisslar betänkligt i det vita maskineriet. Det har inte heller hjälpt att förste maskinist Seifert inte får ner luft i lungorna. Malmös härförare – Mirsad Pecikoza och Sebastian Geissler – tar in så mycket luft att bröstkorgarna antagit gorillaform.

HK Malmö är en skräckinjagande gorilla, Ystads IF den pinnsmale, bleke astmatikern.

Ystads räddning denna säsong kan bli att lagen runt de sista slutspelsplatserna alla är lika ojämna som YIF. Det krävs ingen lång formtopp för att avancera i tabellen. Samtidigt är det kanske inte detta man primärt ska ha för ögonen. Viktigast är trots allt att undvika kval.
Hur man än resonerar krävs det nu att någonting händer i föreningen. Man kan inte bara sitta och titta på när bygget brinner ner.

Bör man byta tränare? Enligt mitt sätt att se det hänger det på spelarna i detta fall. Det finns fall då styrelsen ska gå in och sparka en tränare, det finns fall då tränaren ska avgå själv. Det här är ett fall där jag tycker att man ska fråga spelarna. Det finns ett faktiskt handbollskunnande i YIF-truppen som är större än i de flesta andras, och det finns spelare i laget som erfarenhetsmässigt och meritmässigt inte är långt efter Pelle Käll själv. Ett spelarråd borde kunna utröna om de skrala framgångarna på planen i år beror på bristande förtroende för Käll.

En viktig signal om att något drastiskt måste hända är när folkets känsla efter en  dåligt spelad förlustmatch inte längre främst består av ilska, utan av medlidande. Man ser att spelarna och tränaren vill, men de kan inte. Man tycker synd om dem. Jag tror att staden Ystad börjar närma sig detta känslostadie.

Så mycket roligare att vara röd i Ystad då. IFK Ystads seger i mörka vintersmåland mot Alstermo är inget mindre än imponerande. Som spelare i YIF:s allsvenska lag var jag med om just en match uppe i de småländska skogarna mot Alstermo. Vi hade båda bröderna Hedin på plan (även om den äldre modellen rostade betänkligt) och lyckades ändå inte vinna.

I IFK gjorde fyra spelare fem mål, Oliver Andersson gjorde sex – vilket visar att laget inte står och faller med poängmaskinen Jim ”Gud” Gottfridsson. Tumba har dock börjat visa att laget på allvar vill utmana IFK om direktplatsen till elitserien. Det blir sannolikt ett två hästars lopp. Hoppas att ”Sankta Knirr” fortsätter att leda sitt röda luciatåg med så varsam hand som hittills varit.

Och, enligt mallen och schemat hos den usle journalisten, ska jag avsluta med gårdagens största handbollshändelse. ”Legenden i Lillehammer”. Sverige slog Norge – lusekoftornas första EM-förlust sedan 2002. Det är i skrällfaktor absolut i paritet med när Robin Söderling besegrade Rafael Nadal i Roland-Garros ifjor. Det är som om Norges hockeyherrar skulle slå Sveriges. Ni förstår, det händer alltså inte.

Men det hände. Målvakten med turneringens coolaste namn – Kain – byttes ut mot målvakten med absolut ocoolast namn – Grubbström. Coolt gjort av Per Johansson, och uppenbarligen smart.

Det visades en härlig slow motion-upptagning av en sekvens där Norges Tonje Larsen brottades med Sveriges mittförsvarare, jag tror det var Wiberg och Gulldén. Larsen fick så mycket stryk att hon till slut bara stod och skrattade. Ett sådant där ohjärtligt ansträngt skratt riktat mot domaren; hon såg ut att bedja och vädja om förståelse för det orimliga – ”inte ska väl ståtliga jag stå här och behöva stå ut med detta”. Underbart.

Norges självförtroende måste ha fått sig en törn. Förmodligen var det exakt det som behövdes för att Norge nu ska gå hela vägen och vinna EM för fjärde gången i rad. För Sverige gäller det att nu börja fokusera på Ungern och Frankrike. En av dessa matcher måste sannolikt vinnas för att avancemanget till semifinal ska bli en realitet för svenskorna. Det är en realistiskt överkomlig uppgift, men ingalunda ett garanterat faktum.

Alla behöver vi en stämningshöjare när himlen faller ner kvart i fyra om dagarna. Handbollslandslaget är en sådan stämningshöjare, och för röda ystadbor är IFK sannerligen ett lyckopiller. Ett annat knep är att stoppa ner ett extra russin i lussebullarna eller att ha levande ljus i luciakronan, för att förhöja stämningen. I Lund jobbar man mycket med vit glögg.

Håll till godo gott folk, med ett inslag från det legendariska lussefirandet 1997, från Lund.

httpv://www.youtube.com/watch?v=DO3CV6cFm6Y&feature=related

Blogg in, blogg out..

Måste erkänna att israelisk handboll är en okänd fågel i min kunskapssfär. Jag är någorlunda insatt i den politiska konflikten på Västbanken, likaså i Jesu liv och förehavande och i allmän bibelhistoria. När jag var yngre kunde jag även av goda skäl kalla mig kunnig inom israelisk schlagermusik. Men israelisk handboll, nä…

Därför känns Sveriges seger över detta Israel med 32-28 i EM-kvalet som ännu ett glädjens frågetecken, i stil med veckans första kvalseger över Montenegro. Bra med två poäng förstås, och kul att Fredrik Petersén (eller Piddårrsen, som han kallas i Ystad) gjorde flest mål. Annat var det nog knappast att glädja sig åt i Rishon LeZion (vilket elegant namn på en stad förresten!).

Ola-Staffan tyckte att det var lite väl mycket toppar och dalar men att två poäng var det viktigaste, och det var väl ungefär exakt det som man kunde tänka sig att de skulle säga.

Det klagas mycket över mediabevakningen på handboll i vårt land, men i gårkväll var det nästan löjligt. Jag kan köpa att man inte skickar ett tv-team till Rishon LeZion, det är trots allt en bit att åka och det var en match som Sverige bara skulle vinna. Men man kan väl i alla fall redovisa att den spelats, eller att den ska spelas? Sydsvenskan berörde inte matchen med ett ord i söndagstidningen och under kvällen följde jag 75 minuter idrottsnyhetssändning utan att tillskansa mig ett enda pålitligt ord om matchen. Det enda som sades i frågan var när Peppe Eng 20.24 yttrade ungefär: ”Och så spelar Sveriges handbollslandslag EM-kval i Israel. Efter den första halvleken är det en knapp svensk ledning 27-25.”

27-25 i halvtid lät lite väl målglatt, och så var det till råttorna med herr Engs upplysning. SVT:s text-tv brydde sig överhuvudtaget inte om att uppdatera resultatet under kvällen. När jag till sist fick reda på slutresultatet i matchen var det via en läsare på Sportbladet som varit inne på israeliska handbollsförbundets hemsida och googleöversatt ett matchreferat från hebreiska. Det kändes pålitligare än Peppe Eng, men det ska sägas att hebreiska inte verkar vara en specialk0mpetens på Google. Men det blev kul, läs själva ett utdrag här nedan:

Timeout verkar väldigt välgjord för gäster, som leder fem mål (10:05), hade minskat till fyra efter den andra porten till Abraham (minut 16)…
Två minuter senare Mirkoas fortsatte med utmärkt förmåga, klämde två påföljder, gjorde de Pomerantz förmodligen minska skillnaden Differens, 19:18…
41. Minut, men Abraham utbyte med portar på andra sidan återspeglas skillnaden i skillnad till grinden, 21:20.

Min favorit är ändå när Avishai Smolar ger sin diaboliska syn på matchens första sex månader: ”Jag tror att första halvåret vi gav dem för mycket respekt, då tydligen insåg att djävulen är inte så illa och började spela bättre”.

Många bibliska referenser, men annat var väl inte att vänta. Jag undrar vad ”andra porten till Abraham” betyder? Det låter mystiskt och nästan apokalyptiskt.

Slovakien spelar som bekant i samma grupp som Sverige, och de bevisade med eftertryck att Montenegro är precis på den spelmässiga nivå som man kunde tro. Slovakerna vann med 35-25 på bortaplan. Det kan bli tufft när Sverige i mars nästa år har dubbelmöte med slovakerna. Vi ska kanske vara glada åt att det räcker med en andraplats i gruppen för att nå EM-slutspelet i Serbien 2012.

I övrigt i EM-kvalet vann Norge och Danmark planenligt på bortaplaner mot Grekland respektive Schweiz, och det väcker en obehaglig tanke i mig – ifall det funnits ett nordiskt mästerskap, hade Sverige ens tagit medalj?

Här på hemmaplan har det förstås varit stiltje i elitserien, men i allsvenskan ångar IFK Ystad på som vore där ingen morgondag. I toppmötet på bortaplan mot Kroppskultur vann IFK med uddamålet, och det var både roligt och extremt viktigt. Kropps är kanske den största favoriten i serien och att fälla dem i Uddevalla är starkt. Nu har unga IFK helt plötsligt tre poäng ner till de jagande lagen. Det ska bli intressant att följa hur lagets orutinerade manskap hanterar den ovana situationen.

De har i alla fall gjort sig av med bortaspöket som hämmade laget under fjoråret. Av fyra tuffa bortamatcher mot Önnered, Hallby, OV Helsingborg och Kroppskultur har det blivit tre segrar och en oavgjord. Det var dock med ett nödrop man vann mot Kropps, i alla fall om man får tro ”Uddevallabloggaren”: ”Med lite tur hade Kropps vunnit med ett par mål. Tre missade straffar på raken och 4-5 stolpskott i givna mållägen för Kropps gjorde att Ystad kunde ta med sig båda poängen hem till Skåne.”

Slutligen, imorgon spelar YIF en viktig match mot Hammarby i elitserien. Hoppas att de vita är förberedda på en tuff match, ty bajen rider på en framgångsvåg för tillfället efter seger över Sävehof. Här nedan ser du YIF:s inför-matchen-inslag. Notabelt och kul är att Marcus Lindgren kallar Ola Netterheim för ”butcher” på grund av hans tuffa försvarsspel, samt att Sebastian Seifert tror att Michael Åström i Hammarbys mål fortfarande heter Michael Jansson.

httpv://www.youtube.com/watch?v=vil1Xi4BIWw

Blogg in, blogg out..

Det har hänt en del i handbollssverige de senaste dagarna. I går åkte Sveriges damlandslag som väntat ur World Cup, men laget ska ha heder för sin insats i turneringen, seger mot Ryssland, oavgjort mot Rumänien och bara förlust mot duktiga Norge. Ska de svenska jäntorna utmana världslagen i EM i Danmark/Norge i december krävs ett antal saker, bland annat det här:
1. Utveckling på högernio. Antingen måste Anna-Maria Johansson skaffa sig ytterligare en dimension i sitt spel (det såg nästan ut som att hon gjorde just det i slutet mot Rumänien) och inte bara vara ”tjejen som stegar utifrån och in”, eller så måste Sabina Jacobson bli mer effektiv. Hon är visserligen högerhänt, men oj vad många lägen hon skapade!

2. Isabelle Gulldén måste skaffa sig ett par nya fötter. De hon har är för långsamma. Hon är stark och smart och har ett överlägset spelsinne, men hon hade kunnat skapa ännu fler lägen för sina kamrater genom att själv kunna utmana sina försvarare.

3. Laget måste bli jämnare. Hur de ska bli det är farbröder Johanssons huvudbry. Jag tror det mesta ger sig genom att man korrigerar detaljerna i anfallsspelet. I försvaret håller man redan världsklass, målvakterna duger.

Både Fredrik Simonsson och Ola Lindgren har fått sluffen. Alingsåstränaren Simonsson fick hela tre matcher i elitserien innan klubben tyckte att det räckte. Jag pratade nyss med Simonsson om det inträffade och han sa så här:
 

”Jag tycker att det är jättetråkigt givetvis. Det blev bara tre matcher och det känns som att jag aldrig fick chansen. Enligt styrelsen beror beslutet på att jag inte hade spelarnas förtroende, men då önskar jag att någon av dem hade kommit fram till mig och pratat om det. Sen håller jag med om att vi inte startat serien så bra som vi hade förväntat, vi har inte tagit den kamp som behövs.”

Alingsås har nu erbjudit Simonsson att stanna kvar i klubben och ta hand om ett juniorlag, ett förslag som han ska suga på ett par dagar. I nederlagets stund var Simonsson stor nog att ha humorn intakt: ”Jag sparkades efter Ola i alla fall”.

Ja, för även Ola Lindgren, Rhein-Neckar Löwen har fått gå. Trots rätt så bra resultat fick han mottaga kängan i ändan, men enligt tidningar runt om i nordeuropa verkar han själv inte jättedeppig. Enligt Sydsvenskan får Lindgren 4,5 miljoner av klubben de närmaste 21 månaderna, och det är ju balsam för en sårad handbollssjäl. Är detta buisness as usual i handbollsvärlden vill jag också bli sparkad som tränare för Rhein-Neckar Löwen när jag blir stor.

Jim Gottfridsson nöjde sig med tolv mål i går. Det är gott gry i den grabben, särskilt som man betänker att hans största förtjänster som handbollsspelare kanske är som framspelare. Det dröjer inte lång tid innan han debuterat i A-landslaget, sanna mina ord.

Slutligen, jag antar att jag inte kan undvika frågan längre, vad är det som händer i Lund? H43 vann sitt andra raka Skånederby i går, 29-24 mot Malmö, och jag medger att det kan vara så…det är inte säkert, men kanske…att jag, ja…det kan hända att jag gjort en liten felkalkylering vad det gäller H43:s kapacitet i år, när jag placerade laget på sista plats i mitt elitserietips. Förstasexan ser faktiskt ut att hålla viss klass, även om jag tror att lagets styrka så här långt har varit den helt överjordiska tändningen i laget. Jag såg laget i Malmö Arena och spelarna såg speedade ut. Galna. Masspsykos.

Jag ringde precis Johan Brännberg, lagets mittnia, för att höra om det går att behålla en sådan tändning en hel säsong. Jag tänkte också fråga ifall han går på droger. Jag kom rakt in i hans mobilsvar och var på vippen att lämna meddelandet: ”Hej, Peter Lindgren på YA-sporten här. Går du på droger?”.
Jag gjorde det trots allt inte. Antar att han kanske inte hade förstått kontexten bakom en sådan fråga. Men jag undrar varför han inte svarade. Kanske han drogade? Jag undrar när hans och H43:s rus ebbar ut. Kan man hålla sig höga ända till slutspelet?

Blogg in, blogg out..