Balkongen, 17.23: En man sitter i shorts och bar överkropp och intar glupskt av den vänliga aprilhimlen. I knät har han sin laptop, förstås; i högerhanden en sejdel av stillsamt sprakande gudanektar – det flytande guldiga guldet – vilken han också intar ivrigt av. Det luktar fräst vitlök från thairestaurangen mitt emot och någonstans i närheten dör eller överlever någon en ambulansfärd. Sirenerna tränger fläckvis igenom hans Bob Dylan-playlist. Han önskar förstås att den ambulerande människan överlever, men oavsett är detta ett lyckligt ögonblick, ty mannen är en enkel man. Att Sverige förlorade mot Polen i handboll i går skiter han fullständigt i.

Nja, inte riktigt, för då hade jag undvikit att kommenterat matchen och fokuserat på aprilhimlen och min gudanektar. Men det finns klara skäl till att inte lägga för stor vikt vid att segern på hemmaplan mot Polen följdes upp av en förlust i Gdansk. Häng med!

* Det var kul att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson matchas hårt i andra halvlek då Sverige rimligtvis ville spela med sitt bästa lag för att äta upp Polens försprång. Men matchades laget verkligen till hundra procent för seger? Det tror jag inte. När man har en trupp med ett gäng nya killar är det rimligt att matcha in dessa en och en tillsammans med den ordinarie uppställningen, inte flera på en gång. Så hur kul det än var att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson tillsammans undrar jag lite varför Jonas Larholm och Patrik Fahlgren inte spelade mer i andra halvlek. Svaret är förmodligen att Sverige inte behövde gå stenhårt för seger. Hollands (Tydligen ska man säga Nederländerna numera men det skiter jag i mest för att det är lite kul) seger över Ukraina innebär att Sverige endast behöver ta en poäng i de resterande två matcherna borta mot Ukraina och hemma mot Holland för att säkra EM-platsen. Kanske tog Ola Lindgren och Staffan Olsson chansen att spela in två spelare de tror mycket på för framtiden. För skulle Sverige förlora en EM-kvalmatch på hemmaplan mot Holland då kan vi avveckla hela sporten. Sverige kommer med andra ord att gå till EM.
* Kim Anderssons återkomst i landslaget ger mersmak. Han var överdrivet bra i hemmamatchen mot Polen, där han stod för både fina assist och mål, men tyvärr sköt han sönder sin axel. Att han fick pris som bäste spelare i bortamatchen med en axel han inte kunde skjuta med, det säger tyvärr kanske lite för mycket om våra övriga svenska spelare. Kim Anderssons betydelse är STOR, och jag hoppas att hans comeback varar länge. Den lättare belastningen han utsätter kroppen för i Danmark (och så småningom i elitserien, väl?) bör borga för flera goda landslagsår för Andersson. Han fyller 31 i år och bör kunna ha minst fem år kvar i absolut världsklass, ifall han vill. Han gör Andreas Nilsson och sina niometerskollegor till bättre spelare med sin närvaro och sina passningar, och själv är han förstås bäst av alla.
* Andreas Palicka gjorde en av sina bästa landskamper och hans sista minut av matchen var helt jävla fenomenal. Han har en ivrigt fladdrig stil men är underhållande att titta på. Men kanske var det ändå så att målvaktsmatchen vanns av Slawomir Szmal.
* Sveriges kantspelare gjorde ingen höjdarmatch offensivt. Jonas Källman blev så där nonchalant i avsluten som han blir ibland och som han ofta blir då han är trött. Den höga belastningen på Källman i och med att Sverige praktiserade 5-1-försvar i de två matcherna får denna negativa bieffekt, och kanske borde man försökt hitta en byteslösning där Fredrik Petersen spelade framåt, alternativt gått ner och spelat 6-0 en period, så Källman fått vila. Niklas Ekberg har gjort bättre landskamper än gårdagens.
* Andreas Nilsson var briljant i hemmamatchen, inte lika framträdande i Gdansk. Mycket berodde på att Kim Andersson spelade utan skottarm.
* 12000 polacker sjöng a capella i Gdansk och det är vackert oavsett var man kommer ifrån.
* Jag tycker att det är synd, det där med Johan Jakobsson. Han har en sådan fin fysik och en HÄSTASPARK till skott, men han har vissa problem med att välja lägen, och att alltid vara hundra procent på banan. Ibland ser han ut att fladdra iväg mentalt och då sitter en enkel passning till kanten på läktaren.
* Expertkommentatorn Johan Petersson klagade på Jim Gottfridssons försvarsspel som vänstertvåa men jag tyckte faktiskt att han löste det bra. Petersson tyckte det var negativt att Jim behövde hjälp med att stoppa farlige Jaszka men Petersson tänkte kanske inte på att det är handboll han kommenterar och att handboll är en lagsport. Man SKA hjälpa varandra i försvaret och den spelare som ensam kan hålla Bartlomiej Jaszka hela tiden, han finns inte. Om inte Johan Petersson kan det förstås.
Jag tyckte att det vad Jims insats anbelangar finns mer att begära av anfallsspelet. I andra halvlek i bortamatchen klev han inte in i situationerna och lät ytterniorna ta ansvaret. Med tiden kommer det där ansvarstagandet att komma även på landslagsnivå.

Jag pratade med Ystads IF:s assisterande tränare Basti Rasmusson inför de båda EM-kvalmatcherna och apropå att laget skulle se hemmamatchen i Malmö. Jag frågade om han inte mest skulle sitta och hoppas att Jim Gottfridsson klarar sig igenom matcherna utan att skada sig. Jag blev vänligt utskälld.

”Men Peter, är du så negativ? Ser du glaset som halvtomt? Sånt kan vi ju inte tänka på! Vi hoppas att Sverige vinner så klart. Man får inte vara så negativ!”

Jag tänkte följa upp med frågan – ”Men av alternativen Sverige vinner och Jim skadar sig eller Sverige förlorar och Jim är briljant och skadefri, så väljer ni väl det andra alternativet?” – men jag blev alldeles knockad av Rasmussons optimism. Efter karriären inom handboll borde Basti Rasmusson inkorporeras i någon slags alternativ antidepressionsbehandling. Jag lovar att han kan bota en självmordsbenägen bara genom att dunka honom i ryggen och säga ”Ah, va ente så negativ!”.

Och på onsdag är det alltså dags för fjärde kvartsfinalen, Ystads IF-Drott. Vi syns då.

Blogg in, blogg out..

Farhågorna om en infernalisk mardröm i Montenegro visade sig vara precis så överdrivna som jag flaggade för i mitt ”inför-inlägg”. Det enda mardömslika med EM-kvalmatchen mot Montenegro var teve-produktionen. Samt Sveriges försvarsspel i första halvlek.
Jag noterade en del saker från min plats i teve-soffan, både väntade och oväntade, och jag tänkte här nedan redovisa hur sannolika jag tyckte att de var på förhand. Detta genom en oddssättning. Det minst sannolika först:

* Montenegros försvarsspel var rakt igenom hela matchen bland det sämsta jag sett ett så bra landslag prestera.Tyvärr lyckades Sverige nästan matcha montenegrinernas uselhet i första halvlek. Odds: 4.00.

*Att Sveriges linjetrojka till slut faktiskt gjorde mål. Mattias Gustafsson stod för en makalös, men mindre glädjande, bedrift när han missade en handfull hundraprocentiga frilägen. Jag vet inte hur det navigeringssystem ska se ut som ska leda Gustafsson till självförtroendet han så tydligt saknar i anfallsspelet. Robert Arrhenius missade precis lika mycket innan han visade sig vara brutalt effektiv med en hängande montenegrin på ryggen. Fyra mål till slut! Odds: 3.00.

* Mattias Zachrisson bommade ännu en straff i landslaget (missade även i förlustmatchen mot Slovakien). Att killen saknar nerver ser jag som bortom alla rimliga tvivel, men frågan är hur vass han egenligen är från straffpunkten. Odds: 2.50. En annan grej: Zachrisson är för tung. Han är kantspelare, är inte ens 180 centimeter över havet, men väger ändå bortåt 90 kilo. I mitt tycke fullständigt onödigt. Han hade hoppat högre och haft längre ”sikttid” i händelse av att väga 5-6 kilo mindre.

* Montenegriner är precis lika odugliga på att stoppa Kim Ekdahl du Rietz som alla andra. Kim gjorde fem mål på en kvart, och han hade gjort 15 ifall han hade varit tvungen. Odds: 1.60.

*Niclas Ekberg gjorde flest mål i svenska laget (elva, varav tre straffar), och bevisade ännu en gång att han är Sveriges mest stöldbenägna måltjuv. Odds: 1.20.

* Teve-sändningens första bildruta på Staffan Olsson ådagalade på ett effektivt men visuellt motbjudande vis hur den svenske förbundskaptenen packar en pris snus. Ett gott hantverk som vanligt och den långhårige hårdrockarens överläpp buktade ikapp med de svarta berg som gett Montenegro landets namn. Odds: 1.01.

Sverige är därmed klara för EM, och i nästa blogg tänkte jag redogöra för hur en svensk trupp till ett sådant mästerskap bör se ut.

Blogg in, blogg out..

På sedvanligt sensationsmanér pratar kvällstidningarna om morgondagens EM-kvalmatch i Montenegro som en mardrömsmatch i ett mardrömsland i en mardrömsstad på en mardrömsresa i en mardrömsarena inför spottande och fräsande mardrömsåskådare. Det är mycket prat om hat, nationalism (till och med ultranationalism), samt en lång lista med saker som publiken kommer att kasta på de svenska spelarna. I Aftonbladets artikel hittade jag de här sakerna som den montenegrinska publiken kanske, kanske inte, kommer att kasta:

1. Tändare
2. Mynt
3. Raketer
4. Spott
5. ”Grejer”

Hualigen. Jag sitter på min stilla kammare och undrar om det är handboll eller epilogen av Balkan-kriget som ska utspelas i morgon. Nu har jag inte varit på Balkan men jag gissar att artikeln är en av kvällstidningarnas berömda hyperboler. Inte för att jag tror att det blir lätt, med de multipla återbuden – Tobias Karlsson, Magnus Jernemyr, Andreas Nilsson, Johan Sjöstrand, och Carlén förstås – växer uppgiftens svårighet. Jag tycker dock inte att bytet Sjöstrand-Mattias Andersson är någon våldsam försvagning. Andersson har som bekant haft en otroligt lyckosam säsong i Tyskland.
Det ska också sägas att montenegrinerna verkar ha givit upp på förhand. Till exempel verkar det som att H43:s stjärna Zoran Roganovic kommer att vila, då han säger att ”gruppen är ändå redan avgjord”. Den gode Zoran syftar då troligtvis på att Israels möjligheter att knipa båda poängen i Sverige är ekvivalenta med möjligheten att jag någonsin skriver ett blogginlägg utan en fullständigt irrelevant jämförelse med alldeles för många ord.

Jag tror att Sverige säkrar EM-platsen i morgon, så länge svenskarna inte halkar i Balkan-spott eller får en raket i huvudet. Sverige har ett bättre lag och en hög moral, och motivationen verkar dessutom vara bristfällig hos Montenegro. Jag oroar mig mest för kommentatorerna. Hur fan uttalar man namnet på staden där de ska spela –  Pljevlja? Säg det snabbt fem gånger.
Det är nästan svårare än meningen: ”Den mystiska, mustiga myskoxen”, som utöver att vara tungvrickande i mitt tycke också är en helt fantastisk mening.
Bilden här nedan är förresten från Montenegro och ser ut som en ganska vacker mardröm.

I samma Aftonbladet-artikel som jag länkade till fick Staffan Olsson beskriva sin värsta bortamatch i karriären: 
”Champions League-­semifinalen med Kiel mot Badel Zagreb 1997. Det otäckaste jag upplevt. Vi hade två serber i laget och två timmar före avkast var det 12 000 kroater i arenan som sjöng ”Döda alla serber”. Vi förlorade och missade finalen.”

Jag tänkte jämföra med min egen värsta resa med handbollen, så får ni perspektiv på min och Staffans karriärer:
”Allsvensk match mot Alstermo 2004. Det tråkigaste jag upplevt. Vi hade två bröder Hedin i laget och mitt under matchen var det ett av 400 Alstermo-fans som skrek: ”Skit i den där Robert Hedin. Han är så långsam att tiden stannar.” Vi förlorade och missade elitserien.”

Det har gått rykten i Ystad med omnejd om att IFK Ystad möjligen skulle ställa sin plats i allsvenskan till förfogande, som följd av den massiva spelarflykten. Klubbchefen Pelle Larsson dementerar i gästboken och lovar att laget kommer vara väl rustat när allsvenskan drar i gång: ”Vi kommer presentera vårt lag mycket senare än vanligt, men inför starten av Allsvenskan så står vi rustade för ännu en bra säsong i Allsvenskan.”

Bra gjort av en av klubbens bärande krafter att gå in i en gästbok och lugna oroliga fans. Själv hyser jag dock en stark oro för vad klubben ska hitta på spelarmarknaden fram i augusti. För vilka spelare tillgängliga i klubben nu har egenskaperna att vara stöttespelare? En Anders Jacobson som nu snart är mer polis än handbollsspelare? En Sebastian Rasmusson som inte känts riktigt seriös på bra många år? En Johan Jeppsson som mest har bevisat att han är en bra försvarsspelare? En Oliver Andersson som visserligen är bra, men som är kantspelare och som ALLTID flippar på förstaskottet? En Niklas Kraft som visserligen är en supertalang, men som i rimlighetens och logikens namn kommer att få svårt att driva lagets anfallsspel? En Felix Andersson som visserligen kallats lovande länge, men som snart måste visa att han är mer än lovande?
Klubben IFK Ystad är full av kompetenta spelare, men i nuläget saknar man motorer, ledare och strateger.

Nä, stöttespelare måste hittas, och sådana blir svårare att hitta ju brunare löven blir på träden.

Blogg in, blogg out..

Sverige spelar sin näst sista match i EM-kvalet onsdagen den 8 juni. Motståndet är Montenegro, vilket är detsamma som resmålet. Ni har läst om truppen överallt redan, men jag klistrar in den nedan, allt för att ni ska slippa slita på klickfingret och följa en länk.

Andreas PALICKA, THW Kiel
Johan SJÖSTRAND, FC Barcelona
Robin ANDERSSON, IF Guif
Mattias GUSTAFSSON, TuS N-Lübbecke
Kim ANDERSSON, THW Kiel
Jonas KÄLLMAN, Ciudad Real
Magnus JERNEMYR, FC Barcelona
Niclas EKBERG, AG Köpenhamn
Dalibor DODER, GWD Minden
Jonas LARHOLM, AaB Håndbold
Tobias KARLSSON, SG Flensburg-Handewitt
Fredrik PETERSEN, Bjerringebro/Silkeborg
Kim EKDAHL DU RIETZ, LUGI HF
Kristian SVENSSON, TuS N-Lübbecke
Mattias ZACHRISSON, IF Guif
Andreas NILSSON, IFK Skövde HK

Det är nästan så att man tror att firma Olsson/Lindgren är rädda för mig (i stället för tvärt om, som jag själv trott) då deras laguttagningar allt mer liknar de som jag efterfrågar. Andreas Nilsson har mycket att slipa på, jag vet, men han känns absolut som framtiden i landslaget. Stor, men ändå rörlig och målfarlig. Ge honom en pärm med linjerörelser i hemläxa och ni ska se att han utvecklas ett steg till.
Zachrisson in, Lennartsson ut. En rockad som jag efterfrågat så länge att jag skäms för det (eftersom det känns som att jag mobbar matte-janne).

Gud vad skönt att se namnet Kim Andersson i truppen igen. Det vanligtvis trubbiga svenska anfallsspelet var trubbigt in absurdum i de två kvalmatcherna mot Slovakien. Det är inget fel på en spelare som Kristian Svensson, mer än att hans toppar inte är världsklass. Svensson är Kebnekaise medan Kim Andersson är valfritt berg i Himalayakedjan. Som en jämförelse personifierar jag mig själv som handbollsspelare rätt mycket med Romeleåsen (186 meter över havsytan).

Sverige behöver ta en poäng mot antingen Montenegro eller Israel för att definitivt bli klara för EM. Förmodligen krävs inte ens det. Förmodligen vinner Sverige båda matcherna. Förlust hemma mot Israel hade varit pinsammare än när Staffan Dopping i TV4:s nyhetsmorgon avslöjade att han gömt kryptonit på ett ekivokt och helt otippat ställe.

httpv://www.youtube.com/watch?v=kn5vB1LWjA8

Niclas Ekberg, vilken kille! Mästare direkt i debutsäsongen  (inför världsrekordpublik i Parken), uttagen i all star team direkt i debutsäsongen, och dessutom – så läcker i linne!
Nja, AG Köpenhamns basketlinnen håller väl inte samma höga klass som lagets spel och trupp, men jag kan tänka mig att de har en fördel när svetten lackar på armarna. Man lär bli lika hal som den infettade, döve killen i Family Guy. (Jag vet, jag har gjort jämförelsen förut, men infettade, döve killen är legendariskt rolig teve-historia). Precis som jag sa så vann Köpenhamn finalen med en gäspning och två snarkningar. Man är lika överlägsna som FC Köpenhamn är i danska fotbollsligan.

Niclas Ekberg kommer att bli ännu bättre och han lär definitvt vara en av de spelare som bär det svenska landslaget i ett decennium framöver.

En annan är Kim Ekdahl du Rietz. Men, för att alludera på gamle socialdemokraten Mäster August Palm, ”hvad vilja Kim?” Rhein Neckar Löwen? Montpellier?
Sist jag såg du Rietz promenerade han runt i sin typiskt vaggande stil på Lunds gator. Öronen var pluggade med två feta hörlurar och han handlade lyxchoklad på Ahlgrens – han såg inte ut att vara i närheten av att fundera på proffsliv i handboll. Men det lär han göra.

Blogg in, blogg out..

Visst var vi förberedda på att det inte bara var  att åka till Bratislava och växla ut poäng. Och själva fenomenet ”onsdagskväll i Slovakien” gör mig lika upphetsad som smutsig snö i mars. Men jag tycker att man kan kräva betydligt mer av en pinfärsk VM-fyra än den smaklösa slarvsoppan Sverige bjöd på i går. Mycket mer.

Vi kan börja med slarvet; dåliga avslut i bra lägen, missförstånd i löpvägar och positioner, såpa i händerna och utvisning för felaktigt byte! Felaktigt byte! Med mindre än tio minuter kvar!
Svenskarna såg inte ut att vilja var i Bratislava i går, det var ofokuserat, otajmat och otroligt oroligt på nio meter.

Jonas Larholm var långt ifrån den form han visat upp i danska ligan på sistone, Kim Ekdahl du Rietz stoppade upp spelet i stället för att driva det med sina stegningar. Johan Jakobsson började bra men var delaktig i mycket av slarvet i slutet, Kristian Svensson visade god vilja men höll inte landslagsklass. Hans kullagerfint stod publicerad i tidningen Novy Cas redan på onsdagsmorgonen och han fastnade på slovaker på ett sätt som mycket påminner om en blöt t-shirt, hängd för torkning.
Dalibor Doder var målfarligaste hotet från nio meter, men han misslyckades med uppdraget att vara nyckelmakare. Kombinationerna flöt inte, assisterna var få. 

Jag vill inte så där slentrianmässigt nedvärdera sexmetersspelarnas betydelse, men i en handbollsmatch är det spelarna på nio meter som driver spelet. Stämmer det inte där vinner man sällan matcher. Sexmetersspelarna i går var okay. Jonas Källman tyckte att han skulle tagit större ansvar, och det har han kanske rätt i, men som ni alla vet står inte dirigenten i en orkester ute på flanken. Niclas Ekberg var som vanligt duktig, men tyvärr lade han grunden till Sveriges kollektivt skrala insats från straffpunkten. Fredrik Petersen vidrörde golvyta blott vid nationalsången samt vid handskakning med smilande slovaker.

Jag har tre punkter med positiv packning som jag vill att Sverige bär med sig till hemmamatchen mot Slovakien.
* Johan Sjöstrand. Siffrorna hade blivit större om inte Johan hade tagit lite mer än en målvakt bör ta. Sjöstrand ser allt mer ut som den givne förstamålvakten.
* Försvarsspelet. Nästan lika bra som i VM. Förbundskaptenerna Olsson och Lindgren borde få någon slags retroaktiv bestraffning för att ha hållit Magnus Jernemyr utanför laget. Jag är dock rädd för båda så någon annan får hålla i bestraffningen.
* Andreas Nilsson. Här har vi något mycket, mycket intressant. Han missade visserligen lite väl många bra avslutslägen i går, men han var där! Där, på linjen! Där ingen svensk man varit sedan Eldkvarn brann och Marcus Ahlm tyckte att han såg bra ut i blått och gult. När bosniern Danis Tanovic gjorde sin fantastiska film ”No man’s land” var det i svenskt linjespel han hittade sin inspiration.
Nilsson har ett rörelsemönster och ett ”linjetänk” som tyvärr är en bristvara hos Mattias Gustafsson och Robert Arrhenius, och han suger in bollar som om i morgon inte fanns. Dessutom roterar han med motståndare på ryggen i en sådan frapperande hastighet att jag tror han hade lyft från marken ifall det inte vore för de fyra-fem kilona babyfett som han kan slipa bort till nästa säsong. Andreas Nilsson kan med tiden göra det möjligt för mig att lägga ett glömskans täckelse över Marcus Ahlm. Sverige ska framöver inte behöva spela med en linjespelare som är som mannen i låten nedan.

httpv://www.youtube.com/watch?v=E9uECBIKWls

Blogg in, blogg out..

Lördagskväll, och många av er befinner er säkert i bloggskugga någonstans mellan ruset och oändligheten. Själv sitter jag ensam på mitt kontor, jag hör flickvännen och katterna sova, och jag läppjar andaktsfullt på min daiquiri – denna romen och limens passionerade kärlekshistoria. Jag är i en Hemingwaysk fas av livet och sitter och misslyckas med att finna moraliskt legitima skäl att börja älska tjurfäktning. Förvisso irrelevant, då detta är en handbollsblogg.

Det är moraliskt mer berättigat att älska handboll, och som handbollsbloggare i Ystad är man förstås i Eldorado, med två så duktiga elitlag att skriva om.
Tyvärr gnisslar det i båda maskinerna just nu. I Ystads IF har det väl gnisslat mer eller mindre hela säsongen, i IFK Ystad lyser lampan för soppatorsk – laget tappade i dag poäng för fjärde matchen i rad.

YIF var aldrig nära mot Lugi. 13-14 i halvtid var bland de mest förskönande siffror jag skådat. Lugi kunde ha kört matchen redan efter 20 minuter. YIF har stora problem på nio meter; Björn Grön, Andreas Thynell och Palle Hansen är alla i sina stora stunder toppspelare i elitserien, tyvärr är det mycket hasard över att hoppas på att de vaknat på rätt sida. De är lika ojämna som en profilbild över Nepal. Och Sebastian Seifert, som jag ju ofta berömmer, är trots sin storhet en bit ifrån den form han hade i slutspelet i fjor. Konrad Rasmussen och Tim Rix gör allt ytligare avtryck i matcherna.

Lugi fortsätter däremot att imponera. Andra lag bör avundas niometerstrion du Rietz, Hallberg och Bååk, men framför allt bör man avundas tron. Vi snackar då inte religion, utan tro på en spelidé. Det syns på spelare när de tror på spelet, och en trygghet i det kollektiva spelet ger trygga individer. Även om Kim Ekdahl du Rietz hade en mellanmjölksdag på jobbet lyser det självförtroendet om honom när han på solomanér studsar upp från eget straffområde och går upp och skjuter mot ett samlat YIF-försvar.

Det sägs att den klubb som köper Kim får betala 200 000 kronor. Frågan är: lämnas det utrymme för privata aktörer att buda på Lundagrabben? Får jag beviljat ett banklån kan jag tänka mig en du Rietz i hemmet. Vi skulle prata filosofi och om livets mening med varandra och kanske skulle han bära mina matkassar.

IFK Ystad har satt elitseriedrömmen i halsen och tränare Robert Andersson utför för närvarande en ansträngd Heimlichmanöver på laget. Di röe måste hitta tillbaka till det vägvinnande spelet med vilket man inledde serien, och som assisterande tränaren Karl Pettersson sa: ”Tillbaka till glädjen och farten”. Utan glädje och fart är IFK en gnu på savannen i kvalspelet - blott och bart ett byte.
Jag pratade med Hallbytränaren Tobias Nordendorph (vilket namn!) innan matchen och frågade honom det raka spörsmålet: ”Spelar IFK Ystad elitserien nästa år”. Han svarade med en grisblinks betänketid ännu rakare: ”IFK Ystad kommer att spela allsvenskan nästa år”.
Det gör säkert inte laget IFK Ystad någonting – en underdogposition är med fog eftertraktad i detta land.

EM-truppen till matcherna mot Slovakien uttagen.
Kommentar: H9-luckan fylls av Johan Jakobsson och Kristian Svensson. Ingen skräll förstås, det ska bli kul att se vad Svensson kan göra i sin comeback. På målvaktsposten är det väl inte heller någon skräll, även om jag personligen ser mer potential i Mikael Appelgren än i Andreas Palicka. Jan Lennartsson petas nu och det ska nog till en del för att Janne ska ta sig tillbaka till blågult. Jag har som ni kanske märkt lobbat en del för Lennartssons uttåg ur landslaget, och jag borde kanske glädjas för att det blev som jag ville. Samtidigt är det tråkigt för Lennartsson, han är så klart fortfarande en duktig handbollsspelare och verkar vara en störtskön kille. Samt, som vi i media alltid tillägger, en jävel på matematik. Men låt oss nu se vad Mattias Zachrisson kan göra. Jag oroas dock mycket över Zackes låga skottprocent i elitserien (54). Den är lägre än till exempel en niometersskytt som Kim Ekdahl du Rietz (55).
Andreas Nilsson är elitseriens bästa mittsexa, förr eller senare kommer han visa kvalitet även i landslaget.

——————————————————————————————

34 år är ett evighetens andetag på jorden, men det var allt förre landslagsspelaren Jonas Ernelind fick. Orättvist och tragiskt så klart, men cancern är en omutlig indrivare och livet en nyckfull vandring. Mina minnen av Jonas sträcker sig inte utanför handbollsplanen och jag överlåter åt andra att hylla och hedra. Jag ser emellertid alla tecken på att Jonas var en fantastisk människa.

Måste erkänna att israelisk handboll är en okänd fågel i min kunskapssfär. Jag är någorlunda insatt i den politiska konflikten på Västbanken, likaså i Jesu liv och förehavande och i allmän bibelhistoria. När jag var yngre kunde jag även av goda skäl kalla mig kunnig inom israelisk schlagermusik. Men israelisk handboll, nä…

Därför känns Sveriges seger över detta Israel med 32-28 i EM-kvalet som ännu ett glädjens frågetecken, i stil med veckans första kvalseger över Montenegro. Bra med två poäng förstås, och kul att Fredrik Petersén (eller Piddårrsen, som han kallas i Ystad) gjorde flest mål. Annat var det nog knappast att glädja sig åt i Rishon LeZion (vilket elegant namn på en stad förresten!).

Ola-Staffan tyckte att det var lite väl mycket toppar och dalar men att två poäng var det viktigaste, och det var väl ungefär exakt det som man kunde tänka sig att de skulle säga.

Det klagas mycket över mediabevakningen på handboll i vårt land, men i gårkväll var det nästan löjligt. Jag kan köpa att man inte skickar ett tv-team till Rishon LeZion, det är trots allt en bit att åka och det var en match som Sverige bara skulle vinna. Men man kan väl i alla fall redovisa att den spelats, eller att den ska spelas? Sydsvenskan berörde inte matchen med ett ord i söndagstidningen och under kvällen följde jag 75 minuter idrottsnyhetssändning utan att tillskansa mig ett enda pålitligt ord om matchen. Det enda som sades i frågan var när Peppe Eng 20.24 yttrade ungefär: ”Och så spelar Sveriges handbollslandslag EM-kval i Israel. Efter den första halvleken är det en knapp svensk ledning 27-25.”

27-25 i halvtid lät lite väl målglatt, och så var det till råttorna med herr Engs upplysning. SVT:s text-tv brydde sig överhuvudtaget inte om att uppdatera resultatet under kvällen. När jag till sist fick reda på slutresultatet i matchen var det via en läsare på Sportbladet som varit inne på israeliska handbollsförbundets hemsida och googleöversatt ett matchreferat från hebreiska. Det kändes pålitligare än Peppe Eng, men det ska sägas att hebreiska inte verkar vara en specialk0mpetens på Google. Men det blev kul, läs själva ett utdrag här nedan:

Timeout verkar väldigt välgjord för gäster, som leder fem mål (10:05), hade minskat till fyra efter den andra porten till Abraham (minut 16)…
Två minuter senare Mirkoas fortsatte med utmärkt förmåga, klämde två påföljder, gjorde de Pomerantz förmodligen minska skillnaden Differens, 19:18…
41. Minut, men Abraham utbyte med portar på andra sidan återspeglas skillnaden i skillnad till grinden, 21:20.

Min favorit är ändå när Avishai Smolar ger sin diaboliska syn på matchens första sex månader: ”Jag tror att första halvåret vi gav dem för mycket respekt, då tydligen insåg att djävulen är inte så illa och började spela bättre”.

Många bibliska referenser, men annat var väl inte att vänta. Jag undrar vad ”andra porten till Abraham” betyder? Det låter mystiskt och nästan apokalyptiskt.

Slovakien spelar som bekant i samma grupp som Sverige, och de bevisade med eftertryck att Montenegro är precis på den spelmässiga nivå som man kunde tro. Slovakerna vann med 35-25 på bortaplan. Det kan bli tufft när Sverige i mars nästa år har dubbelmöte med slovakerna. Vi ska kanske vara glada åt att det räcker med en andraplats i gruppen för att nå EM-slutspelet i Serbien 2012.

I övrigt i EM-kvalet vann Norge och Danmark planenligt på bortaplaner mot Grekland respektive Schweiz, och det väcker en obehaglig tanke i mig – ifall det funnits ett nordiskt mästerskap, hade Sverige ens tagit medalj?

Här på hemmaplan har det förstås varit stiltje i elitserien, men i allsvenskan ångar IFK Ystad på som vore där ingen morgondag. I toppmötet på bortaplan mot Kroppskultur vann IFK med uddamålet, och det var både roligt och extremt viktigt. Kropps är kanske den största favoriten i serien och att fälla dem i Uddevalla är starkt. Nu har unga IFK helt plötsligt tre poäng ner till de jagande lagen. Det ska bli intressant att följa hur lagets orutinerade manskap hanterar den ovana situationen.

De har i alla fall gjort sig av med bortaspöket som hämmade laget under fjoråret. Av fyra tuffa bortamatcher mot Önnered, Hallby, OV Helsingborg och Kroppskultur har det blivit tre segrar och en oavgjord. Det var dock med ett nödrop man vann mot Kropps, i alla fall om man får tro ”Uddevallabloggaren”: ”Med lite tur hade Kropps vunnit med ett par mål. Tre missade straffar på raken och 4-5 stolpskott i givna mållägen för Kropps gjorde att Ystad kunde ta med sig båda poängen hem till Skåne.”

Slutligen, imorgon spelar YIF en viktig match mot Hammarby i elitserien. Hoppas att de vita är förberedda på en tuff match, ty bajen rider på en framgångsvåg för tillfället efter seger över Sävehof. Här nedan ser du YIF:s inför-matchen-inslag. Notabelt och kul är att Marcus Lindgren kallar Ola Netterheim för ”butcher” på grund av hans tuffa försvarsspel, samt att Sebastian Seifert tror att Michael Åström i Hammarbys mål fortfarande heter Michael Jansson.

httpv://www.youtube.com/watch?v=vil1Xi4BIWw

Blogg in, blogg out..

Nä, det här var verkligen inte särskilt upplyftande. Tremålsseger över Montenegro efter att ha varit fem minuter från ett fiasko av monumentalformat. Jag var nära det fysiska illamående jag kände när Tommy Salo nickade in den avgörande pucken i OS-kvartsfinalen mot Vitryssland 2002. Som tur var hade Sverige tre Ystadkillar som räddade laget från SKAMMEN.

Alla såg väl vad som var fel i första halvlek? Försvaret var obefintligt. Mattias Gustafsson och Tobias Karlsson får ta på sig största skulden och Dan Beutler i målet  imiterade en grovpipig ost efter bästa förmåga.
Ola Lindgren och Staffan Olsson ville efter matchen inte kalla den första halvleken som ett utslag av underskattning, men det är jag helt övertygad om att det var. Dålig aggressivitet i försvaret är det tydligaste tecknet på underskattning. Att Ola-Staffan tillbakavisar detta påstående är enkelt att förstå – underskattning är ett fenomen som tyder på dåliga förberedelser. Och ingen vill väl anklagas för det?

Jag tycker förresten att det känns malplacé att spela en kvalmatch till EM när VM lurar runt hörnet. Bli klar med A innan man börjar med B borde vara ett korrekt tillvägagångssätt. Jag kan själv erkänna att denna match inte brände till i magtrakten eller i nerverna, det känns på något sätt inte som att kvalet kan vara nu. Man vill ju bara tänka på VM! Undrar om de svenska spelarna hade samma känsla?

Nu löste det sig ändå i andra halvlek, eller de sista fem minuterna rättare sagt. Mattias Andersson i målet var till en början ojämn, tog mycket, tog lite, tog ingenting och till slut tog han allt. Han var främsta anledningen till att Sverige vann. Ekbergs straffar var en annan nyckel. Många berömmer Lennartsson för hans inställning, och den var bra, men professor Lennartsson lider av dålig lägesvärdering, trots att han är (för att plagiera Robert Perlskogs favoritinpass) matematiker. Janne Lennartsson tar dödläge i en-man-mindre-spel, det är sådan idioti jag sysslade med när jag spelade handboll.

Oscar Carlén var bra, med tanke på att Montenegro spelade ett utgrupperat försvar som passar Oscar ganska illa gjorde lillcarlén en mycket bra match. Jonas Källman var som vanligt lysande i sitt försvarsarbete i 5-1, och likt många experter kräver även jag att landslaget nu går över till 5-1 och använder 6-0 bara som en nödlösning. Ola-Staffan är envisa som robotar och verkar ha Bengt Johanssons 6-0-filosofi etsat som en kod i hjärnbalken. Svälj stoltheten, praktisera 5-1!

Mattias Gustafsson gjorde inte sin bästa landskamp, varken framåt eller bakåt. Andreas Nilsson gjorde landslagsdebut, och att han inte gjorde den med dunder och brak må väl vara hänt. Han känns dock inte som en VM-spelare än. Men det är lugnt, till VM får vi ju både Magnus Jernemyr och Marcus Ahlm.
Nu tänker ni: Peter Lindgren, är han full eller bara dum i huvudet? Marcus Ahlm har ju tackat nej till VM. Jo, men fixa en namnlista på säg, en hundratusen namn på människor som vill ha Ahlm till VM,  så åker jag ner till Kiel som en annan skottspole och tvingar Ahlm med fru att åka hem. Och så måste vi fixa en förlossningsläkare som kan följa med landslagstruppen ifall olyckan (eller lyckan) skulle vara framme under mästerskapet.

Nä, skämt åsido, någon Ahlm blir det nog inte. Det kan tyvärr vara skillnaden på fiasko och succé i VM.

Slutligen, som i NHL tänker jag ranka matchens tre stjärnor, svenska då förstås.

Tredjestjärna: Oscar Carlén. Svår match för Oscar men jag tycker att han gjorde det rätt så bra ändå. Sex mål på nio skott är mer än godkänt. Han var faktiskt ensam det enda skotthotet från niometer.

Andrastjärna: Jonas Källman. Nyckeln till att försvarsspelet blev bättre i andra halvlek. Gjorde även fem mål.

Förstastjärna: Mattias Andersson. Släppte in många mål i början av andra halvlek, där han liksom slog in alla bollarna i stället för ut, men han repade sig och slutade på strax över 50 procent i räddningar. Tack Mattias, för att du är så lite Tommy Salo, och för att du lät mig slippa en vomering a la Vitryssland.

Blogg in, blogg out..

Vilket helvete en teleoperatör kan ställa till för sina kunder. En yttig pyttig 3-räkning gled igenom mitt finmaskiga nät och missade sin betalning, för det blev jag straffad med tre dagar i limbo, varken död eller levande, i skuggan, i samhällets sunkiga utkant. Men nu är jag tillbaka, och i kväll är det EM-kval!

Apropå att leva i samhällets utkant så stämmer detta som beskrivning även på allas vår favoritsport – handboll. Sverige möter Montenegro i Kristianstads nya kronjuvel till handbollshall klockan 19.15 på TV4 Sport, och de stora tidningarnas websidor erbjuder inte mycket till förhandsinfo. Svenska handbollslandslaget verkar ha tappat i sexappeal sedan fagra ansikten som Mats Olsson och Pierre Thorsson krupit ur den blågula dressen.
Kvällstidningarna fokuserar i stället på upplösningen av fotbollsallsvenskan samt en märklig sport där utövarna glider fram över något slags friktionsfattigt vitt underlag slåendes, inte på en boll, nä, på en liten skiva av vulkaniserat svart gummi. Fullkomligt obegripligt.

Den rapportering som trots allt finns om matchen i kväll handlar mestadels om Lukas Karlssons vara eller icke vara i matchtruppen. Den diskussionen är heller ärligt talat inte särskilt upphetsande. Sverige skall ändå tämligen enkelt avfärda Montenegro på hemmaplan. Lukas lider av sviterna från en axelskada, och har han fortfarande problem med denna tycker jag att han lika gärna kan vila.
Axelskador är ett gissel. Ifall Lukas Karlsson är lika hämmad i sitt skott som Kim Ekdahl du Rietz är det illa. Visst, båda spelarna har ett register utöver sina kanonskott, men de förvandlas i mina ögon från internationella storspelare till habila nationella spelare.

Men som sagt var, Sverige ska ändå slå Montenegro i Kristianstad. Montenegro spelar med Sverigebekantingarna Aleksandar Svitlica (tidigare Guif) och Zoran Roganovic (H43:s och kanske elitseriens bäste spelare) och de är visserligen värda all respekt, men ska Sverige ha någonting i mästerskap att göra måste montenegrinerna besegras.

Fakta, Montenegro: Huvudstaden heter Podgorica (härifrån kommer bland annat Budocnost, laget som krossade Sävehofs damer i Champions League). Montenegro är ett av Europas lilleputtländer, och med sina knappt 700 000 invånare är landet mindre än Göteborgs storstadsområde, och egentligen obetydligt större än den lilla ön Malta. Nationalsången heter Oj, svijetla majska zoro, en liten sydvästslavisk pampig historia.

httpv://www.youtube.com/watch?v=GPtPjMdtofk

Efter en lyssning träffas jag av historiens mäktiga vingslag, ungefär på samma sätt som Marcel Proust när han hos sina föräldrar i Combray smakar en bit madeleinekaka doppad i lindblomsté, och vi färdas båda på en inre retrospektiv resa i tiden.
Eller för att säga det enkelt: Oj, svijetla majska zoro påminner mig mycket om Pippi Långstrumps resa på de sju haven.

httpv://www.youtube.com/watch?v=kkCBu9ExNYg

Ett tänkbart scenario i kvällens match skulle kunna se ut så här: Jämnt till en början, men en kvart in i matchen skaffar sig Sverige tre, fyra måls övertag, vilket de håller till paus. I andra halvlek tar sig kanske montenegrinerna ikapp något mål, kanske skiljer bara två mål ett litet tag. I slutet drar Sverige ifrån och vinner med åtta, nio bollar, och Staffan Olsson säger så här i intervjun efter matchen: ”Nä, vi gör vårt jobb i dag helt enkelt”. Kanske ler han och blottar utkanten av en snusprilla, valhänt gömd under överläppen.

Jag återkommer till bloggen efter matchen för att bekräfta sanningshalten i min hypotes.

Blogg in, blogg out..

Så försvann ännu en vecka, varpå en ny började. Buisness as usual här på planeten Jorden. Jag öppnade min dag med en frukost bestående av lika delar müsli och lakritskritor, ett beslut min mage sedermera yrkade på vetorätt emot. Ute är det väldigt, väldigt trist väder.

Trist är en rätt bra inledning på en liten passus angående Sävehofs inledning på Champions league i går. Kolding vann lätt i Partille, 30-38. Jag såg inte själv matchen (elva ljusblå hjältar med guldvittring pockade på samtida uppmärksamhet) men jag kan läsa statistik. Sävehof släppte in 23 mål i andra halvlek, och det är lika OK som att tafsa på bruden på din bäste väns bröllop. Seriöst, jag förstår inte ens hur de hann med att släppa in 23 mål.

Som många experter och tyckare redan påpekat kan det vara ner i toalettstolen med Sävehofs chanser att gå vidare i turneringen nu. Ett Kolding i kris på hemmaplan var liksom den ”lätta” matchen. Men jag tycker inte att hoppet ska överges än. Tror att Sävehof kan hota både Montpellier och ungerska Veszprém, i alla fall på hemmaplan.

Bruttotruppen inför EM-kvalet i Kristianstad Arena mot Montenegro är uttagen. Jag måste säga att jag jublade (på det där svenska, dämpade och återhållsamma viset) när jag såg att Ola-Staffan tagit ut Redbergslids Rikard Lönn i 28-mannatruppen. 20-åringen är en av anledningarna till att jag flaggat lite för RIK i år. Jag tog mig en pratstund med Lönn, som visade sig vara härligt kaxig.

Första gången i en a-landslagstrupp. Känslor?
- Det känns skitroligt förstås, och spännande på alla sätt. Det var väl lite oväntat att jag blev uttagen, fast ändå väntat. Med tanke på hur vi (RIK) varit i år och jag själv så tycker jag att det är rätt. Jag är värd det.

Jämfört med förra året ser du nu både snabbare och tyngre ut, stämmer det?
- Ja, jag har blivit explosivare. Jag gick upp sex kilo över sommaren och har tränat och ätit som en galning. Har varit noga med att alltid proppa i mig mat och gainomax efter träning. Jag märker att jag orkar mer nu.

Sex kilo. Hur lyckas man gå upp så mycket på en sommar? Kladdkaka och ostbågar?
Nä, tvärtom. Jag har varit ganska noga med maten och bara ätit godis på fredag och lördag, som när man var barn ungefär. Jag har haft en personlig tränare som heter Johanna som har hjälpt mig träna och gå upp i vikt. Klubben tyckte att jag behövde en personlig tränare.

Tyckte de att du var spinkig?
Ja, det tycker de fortfarande. Men nu ska jag hålla vikten över säsongen och så ska jag gå upp en tre-fyra kilo nästa sommar igen.

Vad tror du om chanserna att komma med i VM-truppen?
- Det beror på ifall jag får chansen i EM-kvalet eller i World Cup. Får jag inte det så har jag naturligtvis väldigt små chanser. Jag får hoppas och göra mitt bästa helt enkelt.

Mm, skön kille den där Lönn. Här nedan har ni truppen i sin helhet. Jag har kursiverat de 17 spelare som jag själv hade velat se i EM-kvalet. Kommentera gärna vad ni läsare tycker!
Målvakter: Mattias Andersson, TV Grosswallstadt, Dan Beutler, SG Flensburg-Handewitt, Per Sandström, Hamburg SV. Andreas Palicka, THW Kiel. Johan Sjöstrand, FC Barcelona. Vänstersex: Fredrik Petersen, Bjerringbro/Silkeborg, Robert Johansson, IK Sävehof, Jonas Källman, Ciudad Real. Mittsex: Mattias Gustafsson, AAB Aalborg. Tobias Karlsson, SG Flensburg-Handewitt, Andreas Nilsson, IFK Skövde. Nicklas Grundsten, BM Granollers. Högersex: Niclas Ekberg, AG Köpenhamn.  IF Guif. Viktor Fridén, IK Sävehof, Jan Lennartsson, AAB Aalborg, Mattias Zachrisson, GUIF. Vänsternio: Jonas Larholm, AAB Aalborg. Kim Ekdahl Du Rietz, Lugi, Jonathan Stenbäcken, IK Sävehof. Rikard Lönn, Redbergslids IK. Mittnio: Dalibor Doder, GWD Minden, Lukas Karlsson, KIF Kolding, Fredrik Larsson, CAI Bálonmáno Áragon . Patrik Fahlgren, SG Flensburg-Handewitt. Robin Andersson, IF Guif. Högernio: Oscar Carlén, SG Flensburg Handewitt, Johan Jakobsson, IK Sävehof, Kristian Svensson, TUS N-Lubbecke.

Kommentarer:
Jag är sugen på att testa Lönn. Han kan vara dyngskytten vi väntat på. Du Rietz axel får snällt läka, sen är han hjärtligt välkommen tillbaka. Stenbäcken verkar het för tillfället, men jag tycker inte att han imponerat i landslaget hittills. Zachrisson i stället för Lennartsson. Det får räcka med Lennartsson nu, han är stabil men inget mer. Dessutom är jag innerligt trött på att Robert Perlskog kallar honom ”matematikern”, som för att det skulle vara något fantastiskt häpnadsväckande att en handbollsspelare faktiskt kan något annat än spela handboll. Jag vill testa Andreas Nilsson för att se om han kan bidra med något offensivt i det svenska linjespelet som alla andra hittills misslyckats med.

Blogg in, blogg out..