Fem raka förluster är, om inte katastrof, en stor besvikelse. Visst, Sverige spelade i det som man fortfarande verkar älska att kalla ”Dödens grupp”, men det är helt enkelt så att Sverige inte har varit tillräckligt bra för detta mästerskap. Det tycks mig som om silvret i EM 2010 var en fullträff, en lidnersk knäpp, och kanske har det blivit så att vi efter EM lagt allt för stora förhoppningar på Johanssons gäng.
Nedan har jag listat anledningarna till att Sverige misslyckades i OS.

* Målvakterna. Grubbström/Kain tillhör kanske inte toppskiktet av världsmålvakter, men de mästerskap Sverige gått bra i har de legat på sina respektive toppnivåer. I London kom ingen av dem upp i 30 procent. Det är helt enkelt för dåligt.
* Stjärnorna som uppträdde utan stjärnglans. Isabelle Gulldén haussades och det sades att hon gått ner tre kilo i vikt, blivit snabbare och numera skjuter hårdare. Vikten stämmer säkert men  snabbheten utnyttjade hon inte. Hennes skott har definitivt blivit hårdare, men då måste hon använda det mer. Särskilt som…
…Linnea Torstensson hade mästerskapet från mardrömmen. Noll av elva mot Danmark blev visserligen bättre, men det blev aldrig särskilt bra.
* Tekniska fel. Jag rankade detta som en av de viktigaste punkterna inför turneringen – att hålla nere de tekniska felen. Det misslyckades, kapitalt.
* Therese Islas Helgesson. Gud vad det svenska landslaget behöver Therese Islas Helgesson. Hennes fart, kraft och förmåga att bryta ett stiltje. De andra niometersspelarna blir lätt lite ängsliga och kastar bort enkla bollar. Med en Islas Helgesson hade ett större lugn kunnat infinna sig.

Nu känns det som att det är läge att börja på ny kula. Per Johansson har gjort ett storartat jobb, och vill han fortsätta sitt sista år på kontraktet så är det helt okay för mig. Men med tanke på att en del spelare nu slutar i landslaget så är det lite som att en era är över, och att en ny ska ta vid. Johanna Wiberg, Matilda Boson och Annika Wiel-Fredén verkar ha gjort sitt, intressant att se vilka spelare som tar deras platser.
För Sverige har ju en schysst brunn att ösa ur, med U20-guldmedaljörerna närmast i minne. Louise Sand, vänsterkanten från Sävehof som blev uttagen i All star team i VM, borde ligga bra till för att slussas in. Lugis Maria Adler erbjuder det som närmast liknar Linnea Torstensson, och även om hon fortfarande är kantig och opolerad är det dags att hon får känna på A-landslaget ordentligt.

På förbundskaptensplatsen (om nu den lämnas tom) håller jag med Magnus Grahn om att Mia Hermansson-Högdahl är ett intressant namn. Hon har väl varit anställd i det norska damlandslaget i nära ett decennium, och en bättre plats att utvecklas på och ta intryck ifrån, kan man nog knappast få. Det hade dessutom känts bra att få in en kvinna på ledarposten och få se hur spelarna reagerar på det.

***************************************************

Herrarna då?
På grund av att jag jobbat mycket, och då inte med direkt OS-bevakning, har jag missat en del av Sveriges matcher. Jag såg inte alls Sverige-Island och bara delar av Sverige-Storbritannien. Den senare kände jag dessutom att jag lika gärna kunde ha varit utan. Jag måste säga att jag var pessimistisk inför den här turneringen, och det tror jag märktes. Men jag ser ljusningar.

Art förlora mot Island ser värre ut på papperet än vad det är. Jag har alltid haft svårt att acceptera Islands handbollsframgångar (som varande ett lilleputteland med befolkningsmängd i storlek med Malmö) men ö-nationen är ett av de länder som imponerat mest på mig i OS. Palmarsson har varit…otrolig.

Jag känner mig manad att säga ett par ord om Fredrik Petersen. När Sverige körde fast mot Argentina kom vänsterkanten Petersen ut som mittnia och likt Leonard Cohen visade han var skåpet ska stå. ”Där… där ska det stå!”
Kanske tror nu en ovan handbollstittare att Petersen är en bättre mittnia än Dalibor Doder, men det är inte det det handlar om. Doder är en grym handbollsspelare, men de matcher han är dålig saboterar han flytet i anfallsspelet. Han får bollen, stannar upp, tempoväxlar alldeles för nära försvaret, blir fasthållen och domaren blåser. Det är själva definitionen av ett anfall som ”gått i stå”.
Det Fredrik Petersen gjorde så bra, och som egentligen är så gud in i gummibåten enkelt, är att han satsar med fart i djupled och släpper, och här är den magiska fasen, släpper bollen vidare i tid, innan han blivit upphängd av försvararna. Då lämnar han över bollen med en vunnen fördel gentemot motståndarna, han har gett en medspelare ett bättre läge än han själv nyligen haft. Det är detta som, i handbollens grundprinciper, är mittnians främsta arbetsuppgift, även om den har utvecklats med åren.

Jag är inte främmande inför att Petersen spelar mer på nio meter, men mest lämpligt verkar det vara att Dalibor Doder bara fattar vad det handlar om och gör det själv. Han har nämligen dimensioner i det egna avslutet från nio meter som Petersen inte har.

Niclas Ekberg är kung.

Frankrike i kväll, ett Frankrike jag inte sett en bildruta av under OS, men som alltså tog stryk av Island. Sverige får möta Danmark eller Spanien i kvartsfinal, beroende på förlust eller vinst i kväll. Media verkar anse att Danmark och Spanien är sjukdomar som pest och kolera, men i så fall tar jag hellre kolera och en alvedon på det.
Jag vill inte möta Danmark! Aldrig!

Danskarna förlorade visserligen med elva (!) mot Kroatien, men det är för att de blivit arroganta. De tror att de kan lunka sig igenom matcher och gå om på slutet. Det funkade inte mot ett Kroatien som faktiskt ser bättre ut än någonsin, trots att det i delar är en generation man trodde gjort sitt. Nåväl, poängen är att jag ändå inte vill möta Danmark. Sverige har de senaste åren haft svårast mot Frankrike och just Danmark.

Och – suck – allt talar för att Sveriges två nästa matcher blir mot just dessa nationer.

Det finns mer att tala om, om AG till exempel och det att AG inte finns längre. Om dessa eländiga luftslott och om män med pengar, men det får vi helt enkelt göra en annan dag.

Här glider Leonard Cohen in igen för att en gång för alla definiera skåpets korrekta placering.

httpv://www.youtube.com/watch?v=T8aPnm6lIWY

Blogg in, blogg out..

Det är i svårighet räknat jämförbart med att lösa den gordiska knuten – det att bryta igenom mediabruset från fotbolls-EM, och prata handboll. Och jag ska erkänna att jag själv hellre fokuserar på kvällens fotbollsmatch än orerar om gårdagens minimalt minnesvärda VM-kvalmatch. Denna svenska insats lyckades dock uppbringa en sådan upprördhet i mig, att jag känner att känslor måste blottläggas, åsikter vädras.

Jag ser tre linjer, vilka man kan välja en eller flera av, för att förklara Sveriges ynkliga uddamålsseger över Montenegro. Det är dessa:
1. Sverige saknade Kim Andersson, Jonas Källman och Henrik Lundström, då dessa ”tagit ledigt” över VM-kvalet. Sverige blev därmed ett tydligt sämre lag.
2. Montenegro är ett mycket bättre lag än de fått erkännande för.
3. Svenskarna har tankarna i London och hade problem att motivera sig och komma med full koncentration.

Jag ska börja med att kommentera punkt ett.
Det är naturligtvis synd att trion ovan inte känner sig motiverade att deltaga i ett VM-kval. Kim Andersson har aviserat att OS är hans sista mästerskap, att leda ett landslag till ett mästerskap han inte ämnar deltaga i får ses som mer eller mindre förståeligt. Henrik Lundström, som fått ”en andra chans” i landslaget har inte längre landslaget högprioriterat på sin lista, det visar han tydligt med detta val. Han kommer kanske även fortsättningsvis vara pålitlig hjälpgumma i blågult, men till OS kommer han inte. Jonas Källman lägger anledningarna på hög om varför han inte kan vara med i landslaget. Det är tydligt att Källman behöver verkligt stora matcher för att tända till.
MEN, trion ovan ska bara inte behövas i en sådan match som just spelats.

Punkt två.
Nä, Montenegro är precis det lag man tror att det är, och precis lika bra/medelmåttigt som man kan förvänta sig.

Punkt tre.
Skojar ni? Tomas Axnér var inne på det i slutet av matchen; var var känslorna? Tändningen? Inställningen? Fokus?
Efter ett av Sveriges sista mål i matchen zoomades svenska bänken in. Det var i slutskedet av en viktig och synnerligen jämn VM-KVALMATCH och den grövsta yttringen i jubelväg var Lukas Karlssons avmätta och tillbakalutade applåd. Ingen skrek och eldade på lagkamraterna, ingen stod ens upp – ingen verkade ens bry sig.

Sverige är egentligen överlägset detta Montenegro, men i går såg jag bara två Ystadskillar som ville visa det. Niclas Ekberg är ett fullblodsproffs och presterar nästan alltid, Mattias Andersson var mer än godkänd i målet. Men det är så klart ett grovt underbetyg åt laget att målvakten Andersson kanske är bäste svensk i en en uddamålsseger över Montenegro på hemmaplan. Det mest glädjande med denna match är att Andersson tog ett rejält kliv mot en OS-trupp.

Ola Lindgren och Staffan Olsson måste kontemplera det som hänt. Fundera på hur man ska väcka ett helt lag som går i dagslummer. Är de själva medvetna om hur det såg ut? Om hur det ska se ut när man spelar en kvalmatch till VM? De gjorde i alla fall inget själva under matchen för att väcka laget.

Att Kim Andersson, Henrik Lundström och Jonas Källman inte medverkade degraderar inte Sverige spelmässigt till en nivå då man kan få problem mot Montenegro – däremot sänder det en signal som jag tycker genomsyrat hela förspelet till matchen och själva matchen – känslan att denna kvalmatch inte var lika viktig som det som händer i London. Detta kan leda till att Sverige inte får spela VM nästa år. En returmatch i Podgorica med bara ett mål att gå på, plus denna vedervärdigt slapphänta attityd till kvalmatcher, det kan gå illa.

Det finns ett annat problem i sammanhanget: Sverige har inte längre kvalitet på mittnio. Jonas Larholm verkar hellre spela på vänsternio och har på mig inte imponerat som mittnia de senaste åren. Och effekten av att ”bara” spela i tyska andraligan har verkligen börjat synas på Dalibor Doder. Han har alltid haft en förkärlek för nätmaskan och att gå på eget avslut före att spela upp en medspelare – och det kan ju gå an när han gör tio mål i en match – men nu när han får kämpa för att ens komma med i målprotokollet blir han ett sänke för det svenska anfallsspelet. 22 mål på hemmaplan mot en B-nation – jisses.
Svenskarna hade inga idéer och lösningar på Montenegros 3-2-1-försvar, en hel del av ansvaret att hitta lämpliga spelvägar ligger så klart på mittnian.

Som sagt var är det svårt att hitta igenom fotbollsbruset under EM, men det svenska handbollslandslaget gör just nu ingenting för att förtjäna uppmärksamhet. De måste i alla fall själva visa att det de sysslar med är viktigt.

Blogg in, blogg out..

Ska jag säga någonting om vädret här?
Nä, det känns som att det verkliga livets kallprat och ditot i cybervärlden är tillräckligt belamrat med denna meteorologiska konversationsfyllare.

Jag ska i stället inleda dagens inlägg med två listor, en ”Hit-lista” med saker som gör mig glad för tillfället, samt en ”Shit-lista” med saker som har motsatt effekt.

Veckans ”hit”
1. Ystadshandbollen. IFK Ystad har som bekant ordnat upp räkenskaperna och på plan har laget fem raka segrar. Framöver måste man klara sig utan Richard Eriksson och André Olsson – två spelare som man naturligtvis haft enorm nytta av – men man bevisade mot Rimbo att det kan gå vägen ändå. Den segerstinna årsinledningen har gjutit precis det självförtroende i laget som kan krävas för att överleva i allsvenskan.
Och Ystads IF tog i går andra raka segern efter EM-uppehållet, en tight sådan mot Drott. Men som bekant är YIF som bäst när det är just tight och jämnt. Mats Engblom prisades på idrottsgalan för sin insats som tränare och han har gjort en fantastisk förvandling med YIF. Nu saknas bara målskillnaden för att ta över serieledningen från Guif.
I division 2 går det också bra för Ystadslagen – Ystadspågarna klättrar uppåt för varje omgång och Di Vide kämpar med näbbar och klor om direktplatsen till division 1. På damsidan kämpar Pandora om densamma, med lite mindre framgång visserligen, men ändå.

Till och med Vinco i division 4 har hittat vinnarspåret. Trots att man tappade den rutinerade stommen i laget till Österlen blandar man sig nu i kampen om tredjeplatsen, bakom bland annat omöjliga HK Askan. Blink. Blink.
För resten av sydöstlagen går det sämre. Skurups herrar är sydösts stolthet bakom Ystadslagen och de får kämpa för att klara division 2-kontraktet.

2. Helstekt karré. Späcka ”kydastycket” med vitlök och what ever lights your fire och ugnstek till en innertemperatur av 70 grader. Billigt, saftigt och fantastiskt gott.

3. Skånsk handboll. Jag har tidigare klagat på toppen i skånsk handboll, men ifall Lugi och Malmö håller tungorna rätt i mun vad det gäller balansakten kring strecken i tabellen kan det bli fyra skånska lag i slutspel. 50 procent!

Veckans ”shit”
1. Vuxna män som slåss. Oavsett om det handlar om Zlatans lavett i Serie A eller om hockeypojkar som vevar med armarna som väderkvarnar är fenomenet bland det mest degraderande jag känner till. Den som tar till våld har med ett aktivt val underkänt sitt eget intellekt. I handbollens värld brukar vi vara förskonade från denna sortens patetiska yttringar, men jag läser i olika medier att H43:s Fredrik Creutz slagits med, inte en, utan två lagkamrater på träning. Jag känner förstås inte till bakgrunden men tillåter mig ändå att fullständigt döma ut det.
Tänk en stund på människans värdighet och läs gärna renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandolas manifest kallat ”Tal om människans värdighet”. Enligt honom är det upp till varje individ att placera sig själv i spannet mellan best och ängel, du kan klättra så högt du vill på den stegen. Den som av banal anledning tar till fysiskt våld har degraderat sig själv till besten, djuret.

2. Den här bloggen. Eller rättare sagt, det administrativa runt den här bloggen. Kommentarsfunktionen har varit avstängd jag vet inte hur länge och från dag till dag strular olika funktioner. Jag kan bara beklaga och önska att allt blir bättre.

3. Peter Magnussons samlade kulturgärning.

**************************************

Det går just nu ett intensivt rykte på internet att IFK Kristianstad nästa säsong förstärker med landslagsmännen Tobias Karlsson och Dalibor Doder.
Ryktet har förstås surrat ett tag runt Doder men han har hela tiden dementerat. Eftersom jag inte pratat med någon av dem undviker jag att spekulera i sanningsriktigheten. Helt klart är dock att det skulle ge elitserien, och framför allt Kristianstad, ett rejält uppsving ifall det var sant.

Blogg in, blogg out..

Ja, det var det hele.
Eller ja, två matcher återstår så klart av Sveriges EM, men det står nu klart att någon medalj, det blev det inte den här gången heller. Och det ska Sverige så klart inte ha heller, inte efter den insats laget gjort.

Serbienmatchen fastställde ett antal saker.
* Förbundskaptenerna hade lärt sig läxan. Man coachade mer aktivt och testade många lösningar. Bland annat fick Jakobsson speltid, något han borde fått mer av i andra matcher. Man poängterade även det som jag själv poängerat i ett decennium, vi måste satsa på snabba spelvändningar! Att spelarna inte genomförde det fullt ut mot Serbien tyder snarare på att kompetensen inte fanns hos spelarna.
* Utan en mittnia i form är Sverige inte världsklass. Dalibor Doder kändes inte betrodd under mästerskapet, men mot Serbien fick han speltid och uppvisade en formsvacka vars djup tangerade Marianergraven. Är ”Dado” slut, eller kommer han tillbaka? Vet ej.
Eftersom Larholm låg på hotellrummet och studerade innanmätet på serbiska toalettstolar saknade Sverige kreativitet från mitten. Jag välkomnade dock det taktiska draget att testa Kim Andersson i mitten, det var då det svenska anfallsspelet kändes som farligast.
* Spelarna hade lärt sig läxan från Polenmatchen och visade upp heder och hjärta, bäst personifierat i Lundströms och Karlssons uppoffrande spel, med slängningar i Serbiens målgård.
* Kim Ekdahl du Rietz får av mig det högsta betyget hittills av de svenska spelarna. Kim EDR är heder, mod, hjärta och muskler. Blir han bara lite mer hjärna blir han ostoppbar. Kim Andersson och Niclas Ekberg har också varit bra, men alltför växlande i kvalitet.

Kim EDR:s insats förärar honom en plats i dagens paintbild. Jag försöker här framhäva, och med viss framgång om ni frågar mig, Kims svällande fysiska tillgångar; tröjlös förstås, för allas trevnad och med små, tighta Sverige-speedos. Som ni sett har Kim trimmat bort bohemskägget som han fått vissa gliringar för. Tydligen var anledningen att det på ett obehagligt sätt låg ”slickat” mot halsen efter duschen. Nåväl, i verket här beskriver jag även ”tussens” plausibla öde i livet, som symboliskt och liksom Kim måste inrätta sig i ett kollektivt fungerande. I detta fall i en liten matta.

Tillbaka till det relativa allvaret.

Ifall jag hade varit förbundskapten för Sverige finns det en sak jag hade poängterat mer än något annat. Spelvändningen!
Vi har ett obestridligt faktum: Sveriges uppställda anfallsspel suger sumpråtta. Eftersom en handbollsmatch av i dag innehåller upp emot 70 anfall per lag gör Sverige (som i exempelvis Serbienmatchen) mål på 30 procent av anfallen. Det borde i så fall ge den svenske målvakten rätt att kasta ett svårt utkast (nästan så svårt att man räknar det som ett 50/50-kast). Går kastet fram är det ju nästan garanterat ett mål. Man ser detta bäst i Danmark där Niklas Landin kastar nästan-no-matter-what. Dessa enkla mål är värda SÅ MYCKET. För Sverige hade det varit ännu viktigare än det är för danskarna, eftersom ju danskarna även har ett bra uppställt anfallsspel.

Och kommer inte direktkastet till kantspelarna borde det vara en uttalad intern lag i Sverige att man måste trycka i andrafas. Med spelare som Kim Andersson och Kim EDR (tunga, kraftfulla och extremt svåra att stoppa i fart) måste procentsatsen ligga långt över 30 procent i lyckliga utfall i andrafaskontringar. Och för att förtydliga: det spelar ingen roll om motståndarna har hunnit hem och samlat sig på sexmeterslinjen, det är ÄNDÅ lättare att göra mål med ett lag som kommer i fart.

I handbollsutbildningen framöver måste vi trycka på följande punkter:
* Målvakter måste snabbt jaga boll efter räddning eller skott utanför. Inga pajaskonster eller löjliga segergester (som både Sjöstrand och Palicka sysslar med) utan få fatt på bollen snabbast möjligt och överlämna till utespelare. Därefter kan målvakten få fira eller sätta upp en hel jävla Strindbergpjäs om han känner för det.
*  Kantspelare måste få förmånen att tjuva mer i försvarsspelet. Visst, det kan ge något mer baklängesmål per match (i konstigt studsande returer) men fler mål kommer definitivt att göras.
* Resten av utespelarna måste få programmerat innanför pannbenet att andrafaskontringen SKA göras. Kommer man inte igenom i denna, då kan man lugna ner spelet. Man borde även utveckla fler spelvarianter på andrafaskontringar.

Sen finns det så klart tillfällen i matchen då man inte ska jäkta. Ibland vill man bara att tiden ska gå (en man mindre till exempel) men jag talar om standardläget.

Danmark ikväll. Viktig match eftersom vi inte vill att Danmark ska vinna EM (av OS-skäl). Vinner Danmark eller Spanien EM står vi inför en svårare OS-kvallottning än vi trodde.
Tar Polen poäng av Tyskland i matchen innan så tror jag ärligt talat inte att Sverige har en chans mot Danmark. Danskarna har nog lärt känna sin egen naivitet från gruppspelet, och jag tror att de bara kommer att bli bättre och bättre i den här turneringen.

Blogg in, blogg out..

God fortsättning, blogglovers, och välkomna till ett fullspäckat 2012. Detta är året då svensk landslagshandboll förhoppningsvis får uppleva fyra medaljer (EM, OS, OS och EM). Det är också året då vi alla ska dö.

Ja, om man nu tror på mayaindianernas kalender och dess förutsägelse om apokalypsen i december 2012. Det gör vi förstås inte, för övrigt tror jag själv att förutsägelsen inte alls bottnar i indianernas uträkningar, utan i maya-forskares inkompetens. Förkovra er, gott folk, ifall andan faller på!

Ystads IF tog EM-ledigt med en storseger över Hammarby, och därmed ska jag sluta tjata om det att YIF aldrig vinner sina matcher stort. Ty, detta gör de ju faktiskt numera. YIF är, utan reservationer, Sveriges just nu näst bästa lag. Guif är överlägsna, men hey, visst var det det jag sa inför säsongen?

Apropå mayaindianerna och den omtvistade utrotningen 2012 är detta troligtvis lika sant som att Per Carlén fick sparken från Hamburg för att han talade dålig tyska. Då jag varit på läger i Tyskland med Carlén som ledare vet jag att han på sin höjd – även om gud vet att jag inte är någon tyskaexpert – talar skakig tyska. Förmodligen talar han till och med ganska bra tyska. Varför Hamburg känner sig manade att kamma över det som flintskallen lysande faktumet att Carlén får sparken för att klubben redan nu förlorat fler matcher än under hela fjoråret, det begriper jag inte.

Det var ingen fantastisk avslutning på 2011 för klanen Carlén, men allt talar så klart för en bättring 2012.

EM i Serbien är nu bara drygt tio dagar bort. Kul så klart, men i ärlighetens namn har lägen sett bättre ut än detta som Sverige befinner sig i. Oscar Carlén defintivt borta, Kim EdR definitivt kanske borta.
Dessa två herrar är världsledande på det de gör, och hade stor del i att Sverige lyckades gå till semifinal i VM på hemmaplan. Jag har så oändligt svårt att se laget göra om bedriften i Serbien utan dem.

Förre YIF-spelaren Fredrik Larsson är inkallad till förberedelserna som ersättare åt både Kim EdR och Dalibor Doder (nybliven pappa). Larssons fysik har på de senaste månaderna emellertid varit så instabil att jag snart fruktar att man måste kalla in en ersättare för ersättaren.

Och apropå skador är inte heller Niclas Ekberg kurant, men som det står att läsa i YA bör det inte vara någon fara. Jag  skulle vilja utse den stukade foten till världens mest smärtsamma skada, men särskilt långvarig konvalescens brukar det inte bli.

Min egen karriär handbollskarriär var inte särskilt kantad av skador, men jag ska ändå bjuda på en lista över de smärtsammaste jag varit med om.

1. Stukade fötter. Det är en vinnare. Liggande med en nystukad fot kan mayaindianernas apokalyps inte komma snabbt nog.
2. Knä-mot-knä. Jag hade en gång förmånen att få springa ihop med James Blondell (fjäderlätt australisk landslagsman). Att han väger ungefär hälften av vad jag gör spelar ingen roll, hans sylvassa knä hittar punkter i ens eget knä vilkas existens man gärna hade velat vara utan kunskap om.
3. Kaka-på-kaka-på-kaka. Springer man med låg tyngdpunkt får man räkna med lårkakor, fråga bara Ljubomir Vranjes. Vad jag aldrig förstått är folk som gnäller över smärtan i EN lårkaka. Det börjar göra riktigt ont först när man får en lårkaka på ett ställe där man redan har en lårkaka. Ja, och helt logiskt ökar smärtan propotionsenligt per varje kaka.
4. Skott på smyckesskrinet. Killar kanske här frågar sig om inte denna skada borde ligga högre upp, men jag tycker inte det. Visst, ett skott i familjelyckan gör förtvivlat ont, men smärtan övergår ganska omgående i ett illamående. Har man otur övergår illamåendet i ett direktsamtal med Ulrik i den stora vita telefonen.
5. Stukade fingrar. Överlag tror jag att stukningar är mer smärtsamma än benbrott. Det enda benbrott jag råkat ut för är ett krossat okben, och det var en ängels smekning jämfört med en stukad fot.

Blogg in, blogg out..

Svensk klubbhandboll tar igen sig. Gulden är fördelade och överallt i handbollssverige vilas det på variationsrika vis. I Partille vilas det förstås skönast med dubbla guld, och alla kärlekens relationer kors och tvärs i Sävehof borgar så klart för en en enda stor gulsvart familjelycka.
I Eskilstuna slickar man såren efter finalförnedringen. Man lyssnar säkert på Kent och gnäller lite på typiskt dialektalt vis.
I Ystad slickar man såren genom att åka några varv i värvningskarusellen. Det är bättre än att ta till sponken i alla fall.

Alla som trodde att denna blogg nu också skulle ta lite semester, vila lite, gnälla lite, lyssna lite på Kent, ta till sponken - ni kunde inte ha tagit mer fel. Möjligen blir uppdateringen inte fullt så frekvent under sommarmånaderna, men jag, eders ödmjuke bloggslav, ska göra mitt yttersta för att tillfredställa läsarnas handbollssug även framöver.

Den 21 maj är det meningen att man ska sätta världsrekord i handboll. 34000 är det tänkt att man ska smacka in i Parken i Köpenhamn när andra matchen i finalen i DM ska avgöras mellan Köpenhamn och Bjerringbro. En tidigare oöverträffad siffra i handbollsvärlden. Enligt vad jag har läst ser det ut som att danskarna kommer att lyckas. Sverige har med andra ord en del att hämta in på Danmark ifråga om handbollsintresse. Kul är i alla fall att YA-sporten kommer att vara på plats och bevaka för er skull. Ystaitisk representation blir det förstås även på plan då både Fredrik Petersen (Bjerringbro) och Niclas Ekberg (Köpenhamn) kommer att finnas på plan. Första matchen mellan lagen avgörs i dag, då Bjerringbro står som hemmalag.
Vem som vinner till slut? Köpenhamn, med en gäspning och två snarkningar.

Tack vare segern i herrfinalen och därmed CL-spel även nästa år kommer Sävehof att satsa mot ännu en säsong som Sveriges bästa lag. Två jättelika hål måste fyllas i Johan Jakobsson och Jonathan Stenbäckens uttåg ur truppen. På vänsternio sägs ersättaren kunna heta Fredrik Larsson.
Jag hade förmånen att lira en säsong i YIF tillsammans med ”Bedda” och kan gå i god för att han är en duktig handbollsspelare och en ytterst trevlig människa. Och detta säger jag trots att hans närvaro i laget orsakade mig mången timme på arslet på ÖP-hallens förhatliga avbytarstolar.
Säsongen i YIF är nog trots allt inget Larsson markerar med neonröd understrykningspenna i sitt CV. Det var en säsong då han gick mycket skadad och ännu en av de säsonger som YIF var laget som skulle gå upp i elitserien men inte gjorde det. Det var också året innan Fredrik Larsson flyttade till Hammarby och vann tre SM-guld.

Det var en liten utvikning om Fredrik Larsson. Vad jag egentligen tänkte säga var att det, trots Larssons guld- och landslagsrutin,  inte är någon garanti att hålet efter Stenbäcken helt fylls. Jag erkänner att jag länge tyckte att Stenbäcken var en slö, semimullig halvtalang, men han har denna säsong besegrat min skepsis. Han var stundtals briljant både i elitserien och i CL, och nu väntar jag på att han ska följa samma utveckling i landslaget (där han hittills bara sett slö, semimullig och halvbegåvad ut).
Skulle Larsson gå till Sävehof är det lik förbannat en bra värvning. Noterbart är att Sävehof sakta men säkert försöker köpa upp Hammarbys gamla guldlag. Apelgren finns redan i klubben, Larsson är kanske på väg, och visst var väl Partilleklubben även ute efter Albin Tingsvall, innan Lugi tog honom?

Läste att Dalibor Doder skrivit på för fem år till i Minden. Detta trots att klubben faktiskt bara ligger tvåa i tyska andradivisionen och därmed inte helt säkert får avancera till Bundesliga. Det hade varit förödande för svenska landslaget att ha sin spelmotor i en andradivision. Han bevisade i VM att han klarar att behålla sitt tempo trots sämre omgivning, men ju fler år han spelar där och ju äldre han blir…ja, ni förstår vart jag vill komma.
Han kommer successivt att tvingas ned i tempo.

Blogg in, blogg out..

Söndag är en kalendermässigt fullt logisk dag för summering; tankar kring vad veckan gav, förlusterna, och korsbanden som gick av.

Jag vill börja där, med korsbanden. Hasse Karlsson och Oscar Carlén är båda två ovärderliga för sina klubbar, Oscar även för sitt landslag. Det är en stor förlust för Drott och Flensburg (och Hamburg så klart) men mest lider man med personerna Oscar Och Hasse, inte handbollsspelarna. Det går inte att jämföra en korsbandsskada med att gå sjukskriven från ett vanligt jobb, även om jämförelsen ligger nära till hands. I en vanlig yrkeskarriär är åtta månader en förhållandevis kort tid, i en handbollskarriär är en korsbandskonvalescens eoner av tid. Man brinner en kort tid som handbollsproffs och ett brustet knäligament klipper bryskt av en lång bit av veken.

I Oscars fall är jag helt övertygad om att han gör som 2004, då han drog det andra korsbandet - kommer tillbaka ännu starkare, ännu bättre och ännu mer målmedveten. Han har skallen till det, jag lovar.

Både IFK Ystad och Ystads IF verkar vara i en något inkonsekvent form. Bra prestationer varvas med sämre, självsäkerhet varvas med ångest, som YA skriver om här. Aranäs slog YIF för andra gången den här säsongen, och det säger sig självt att dubbla förluster mot seriens nykomling inte är godkänt. Aranästränaren Dennis Sandberg tror att YIF:s vara eller icke vara i slutspel hänger på Sebastian Seiferts vara eller icke vara på plan och i form. Jag börjar bli benägen att instämma.
Det kanske är ett långskott, men möjligen ligger YIF:s hemmaspöke i att man inte trivs i ÖP-hallen. Man fullkomligt avskyr den. Man tvingas tejpa kryss över de extra sviktande plankorna i golvet och man duschar i grönbrunt fuktiga omklädningsrum som bokstavligt talat lever även när spelarna gått därifrån. Assisterande tränaren Marcus Lindgren säger att ”Det är bara en tidsfråga innan någon trampar igenom golvet. Det kommer att hända”.
Man mår bäst och presterar bäst på ställen man gillar att vara på. Jag tror inte att spelarna i Ystads IF gillar att vara i ÖP-hallen just nu.

Vad hände egentligen i Malmö Arena under VM-finalhelgen? Det var där och då SEH lade riktlinjerna för den kommande proffsligan, det var även där Stefan Albrechtson (vice ordförande i SEH och klubbdirektör i Sävehof) värvade Kent-Harry Andersson till Partilleklubben. Allting skedde under hyschhysch (inte ens de allsvenska klubbarna ägde kännedom om mötet) och successivt sipprar nu informationen ut. Jag undrar vad mer den gode Albrechtson har på gång. Hur ser de rävar ut han har bakom öronen? Han vill bevisligen göra elitserien konkurrenskraftig och Sävehof till svenska pionjärer när internationell handbollsmark ska erövras, men vad blir nästa steg?
Helt klart är att vill man veta vilken väg svensk handboll ska vandra de närmaste åren bör man punktmarkera visionären från 031-området.

Alla hjärtans dag är förvisso en förbannat töntig företeelse, och egentligen bara ett alibi för företag att håva in dollares, ( i principiell protest lovar jag att vara extra frikostig med min kärlek de övriga 364 dagarna i stället) men jag gjorde ändå ett googleexperiment för att utröna vem av de svenska landslagsstjärnorna som är hetast villebråd i kärlekens djungel.

Jag skrev helt enkelt in namnen på spelarna i sökfältet och inställningen ”google instant” gav genast besked om vilka kombinationer som var mest sökta. När jag skrev in namnet ”Tobias Karlsson” fick jag till exempel beskedet att det namnet var vanligast i kombination med orden ”handboll” och ”blogg”. Tobias kan alltså glädja sig åt att vara mest erkänd för sitt handbollsspelande. Intresset kring Dalibor Doder kretsar enligt google kring hans ursprung samt hans ringa längd (vilket bekymrar mig eftersom jag är precis lika kort). Johan Jakobsson är mest känd för att vara före detta partisekreterare för folkpartiet och för att jobba som senior advisor på Vattenfall. Vilka extraknäck!

Nåväl och skämt åsido, de två spelare vars namn förekom allra mest frekvent tillsammans med ordet ”flickvän” var de båda ynglingarna Oscar Carlén och Kim Ekdahl du Rietz. Man kan således konstatera att kamraterna Carlén och du Rietz är lika hett eftertraktade på transfermarknaden som på köttmarknaden.

Jag utförde samma experiment på mitt eget namn och hoppades att orden ”författarämne”, ”heting”, ”mångbegåvat underbarn” eller i alla fall ”blogg” skulle toppa listan, men jag glömde att jag har en namne som jobbar på TV4. Orden ”öron näsa hals” kom dessutom som kombination nummer två, och detta erkänner jag är förbannat förnedrande.

Såg i någon undersökning (säkert gjord av Superflinck på Sportbladet) att Kim Ekdahl du Rietz tjänar 35 000 kronor i månaden i Lugi, och jag undrar hur många procent han kommer att ha ökat sin lön med till nästa säsong. I dag ledde han sitt lag till seger borta mot mästarna Sävehof, och jag böjer mitt huvud i vördnad för Kim, Zanotti och Axnér. Jag har missbedömt er alla och hela laget. Lugi är ett lag för spel om SM-medaljerna och nästa år blir Kim miljonär. I en tysk eller spansk toppklubb kommer han att tjäna mer deg än vad som finns i ett svenskt bageri.

httpv://www.youtube.com/watch?v=EDD84-47An0

Blogg in, blogg out..

Tänk hur omedelbart och överprioriterat nuet är i tiden. Som med ett trollslag, Dadovikskott eller en Carlénbomb förändras värdena i tiden, och plötsligt är tio års semifinaltorka i VM fullkomligt oväsentligt. Vi lever här och nu och nu är vi i VM-semifinal!

Och som de svenska spelarna gjorde det. Ekberg var hundraprocentig, Dalibor Doder var kanske 80-procentig, men helt fenomenal. Johan Sjöstrand var visserligen bara 49-procentig, men då snackar vi räddningsprocent och då snackar vi världsklass. Försvarsinsatsen var på gränsen till oklanderlig, jag har aldrig sett Ivano Balic så frustrerad som han var i Malmö Arena i söndags.

Men Kroatienmatchen är historia nu. I kväll står våra danska grannar på andra sidan planen, i en match som på papperet har nollkommanoll betydelse. Visst, man kan bli etta eller tvåa i gruppen, men det är ändå Frankrike (som spelar mot Island  senare på kvällen) som styr vem som ska mötas i semifinalerna.
Att Frankrike får denna fördel är naturligtvis skandalöst. Skandalöst av den anledningen att det ger en sportslig fördel av en rent ekonomisk anledning. Att teve-bolagen fått denna diktatorroll i VM är mästerskapets stora skuffelse. Pengar får inte inkräkta på idrottens rättvisa.

Men nog om det. Jag tycker då i stället, eftersom matchen inte har resultatmässig betydelse, att man tar chansen att utnyttja matchen på ett smart sätt. Jonas Källman behöver säkerligen vila, låt Fredrik Petersen få 60 minuter. Johan Jakobsson tvingas in i truppen (efter Kim Anderssons skada), låt Johan avlasta Oscar Carlén på samma sätt som Kim Andersson hade gjort. Fredrik Larsson kan få komma in och känna på golvytan och kanske kan Mattias Andersson få chansen från start.
Detta är inte att negligéra matchen, det är att använda den på smartaste sätt.

Sveriges stora jobspost denna mellanrunda är så klart benbrottet på Kim Andersson. Många fnyser säkert och säger att Carlén ändå är bättre, men Andersson har en monumental roll i truppen med sin rutin och sitt ledarskap. Nu tror jag ändå att Oscar Carlén är precis rätt man att hantera situationen med ökat ansvar. Han känner igen läget från Flensburg och är i sanning tränad för 60 minuter. Enda problemet blir att hålla Oscar från botbänken då han har fetaste brottsregistret i svenska truppen. Med sina 13 utvisningar är han fyra i VM:s totala ”busliga”.

Danmark. Det är ett yndigt landslag. Mikkel Hansens pannbandsuppsyn osar visserligen division 4, men hans skott doftar dynamit. Samtliga fyra kantspelare är världsklass. Försvarsspelet blir allt bättre och lär stärkas ytterligare när det nu ryktas att Michael Knudsen gör entré i VM.
För att slå Danmark måste Sverige prestera ett lika bra försvarsspel som mot Kroatien, man måste ta smarta avslut och springa hem snabbt. Dessutom tycker jag att man ska låta ettorna i försvaret stå lite längre ut mot kanten och förhindra utspel. Kroatien utförde denna taktik mot Danmark och det gick åt helvete. MEN. Sverige ska inte göra det så extremt som Kroatien och dessutom tror jag inte att Kasper Söndergaard sätter tio av elva någon mer gång i detta mästerskap. (Eller livet). Förutom Mikkel Hansen ser danskarnas niometersuppställning klart mänsklig ut.

I målvaktsmatchen är det fördel Sjöstrand gentemot Niklas Landin, även om den senare var stundtals briljant mot Polen. På linjen är det fördel Danmark, men för den delen är René Toft Hansen ingen världsstjärna.

Utgången i kväll hänger så klart mycket på motivation. Då jag tror att den kommer att brista hos båda lagen tippar jag dansk seger, inte för att de är ett bättre lag, utan för att danskarnas anfallsspel låser sig mer sällan än svenskarnas. Så plockar vi dem i finalen i stället!

Jag är en tämligen timid och alls icke högljudd typ som inte känner sig bekväm med att vråla okvädningsord till dansken (även om jag så klart känner för det ibland), därför låter jag hädangångna men oförglömliga Ernst-Hugo Järegård göra det i stället.

httpv://www.youtube.com/watch?v=YlTukY9fV9Y

Riget är för övrigt en alldeles briljant serie av Lars von Trier. Från en tid innan vi började plocka in varenda amerikanska dussinserie som de lyckas skita ur sig over there.

Blogg in, blogg out..