Balkongen, 17.23: En man sitter i shorts och bar överkropp och intar glupskt av den vänliga aprilhimlen. I knät har han sin laptop, förstås; i högerhanden en sejdel av stillsamt sprakande gudanektar – det flytande guldiga guldet – vilken han också intar ivrigt av. Det luktar fräst vitlök från thairestaurangen mitt emot och någonstans i närheten dör eller överlever någon en ambulansfärd. Sirenerna tränger fläckvis igenom hans Bob Dylan-playlist. Han önskar förstås att den ambulerande människan överlever, men oavsett är detta ett lyckligt ögonblick, ty mannen är en enkel man. Att Sverige förlorade mot Polen i handboll i går skiter han fullständigt i.

Nja, inte riktigt, för då hade jag undvikit att kommenterat matchen och fokuserat på aprilhimlen och min gudanektar. Men det finns klara skäl till att inte lägga för stor vikt vid att segern på hemmaplan mot Polen följdes upp av en förlust i Gdansk. Häng med!

* Det var kul att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson matchas hårt i andra halvlek då Sverige rimligtvis ville spela med sitt bästa lag för att äta upp Polens försprång. Men matchades laget verkligen till hundra procent för seger? Det tror jag inte. När man har en trupp med ett gäng nya killar är det rimligt att matcha in dessa en och en tillsammans med den ordinarie uppställningen, inte flera på en gång. Så hur kul det än var att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson tillsammans undrar jag lite varför Jonas Larholm och Patrik Fahlgren inte spelade mer i andra halvlek. Svaret är förmodligen att Sverige inte behövde gå stenhårt för seger. Hollands (Tydligen ska man säga Nederländerna numera men det skiter jag i mest för att det är lite kul) seger över Ukraina innebär att Sverige endast behöver ta en poäng i de resterande två matcherna borta mot Ukraina och hemma mot Holland för att säkra EM-platsen. Kanske tog Ola Lindgren och Staffan Olsson chansen att spela in två spelare de tror mycket på för framtiden. För skulle Sverige förlora en EM-kvalmatch på hemmaplan mot Holland då kan vi avveckla hela sporten. Sverige kommer med andra ord att gå till EM.
* Kim Anderssons återkomst i landslaget ger mersmak. Han var överdrivet bra i hemmamatchen mot Polen, där han stod för både fina assist och mål, men tyvärr sköt han sönder sin axel. Att han fick pris som bäste spelare i bortamatchen med en axel han inte kunde skjuta med, det säger tyvärr kanske lite för mycket om våra övriga svenska spelare. Kim Anderssons betydelse är STOR, och jag hoppas att hans comeback varar länge. Den lättare belastningen han utsätter kroppen för i Danmark (och så småningom i elitserien, väl?) bör borga för flera goda landslagsår för Andersson. Han fyller 31 i år och bör kunna ha minst fem år kvar i absolut världsklass, ifall han vill. Han gör Andreas Nilsson och sina niometerskollegor till bättre spelare med sin närvaro och sina passningar, och själv är han förstås bäst av alla.
* Andreas Palicka gjorde en av sina bästa landskamper och hans sista minut av matchen var helt jävla fenomenal. Han har en ivrigt fladdrig stil men är underhållande att titta på. Men kanske var det ändå så att målvaktsmatchen vanns av Slawomir Szmal.
* Sveriges kantspelare gjorde ingen höjdarmatch offensivt. Jonas Källman blev så där nonchalant i avsluten som han blir ibland och som han ofta blir då han är trött. Den höga belastningen på Källman i och med att Sverige praktiserade 5-1-försvar i de två matcherna får denna negativa bieffekt, och kanske borde man försökt hitta en byteslösning där Fredrik Petersen spelade framåt, alternativt gått ner och spelat 6-0 en period, så Källman fått vila. Niklas Ekberg har gjort bättre landskamper än gårdagens.
* Andreas Nilsson var briljant i hemmamatchen, inte lika framträdande i Gdansk. Mycket berodde på att Kim Andersson spelade utan skottarm.
* 12000 polacker sjöng a capella i Gdansk och det är vackert oavsett var man kommer ifrån.
* Jag tycker att det är synd, det där med Johan Jakobsson. Han har en sådan fin fysik och en HÄSTASPARK till skott, men han har vissa problem med att välja lägen, och att alltid vara hundra procent på banan. Ibland ser han ut att fladdra iväg mentalt och då sitter en enkel passning till kanten på läktaren.
* Expertkommentatorn Johan Petersson klagade på Jim Gottfridssons försvarsspel som vänstertvåa men jag tyckte faktiskt att han löste det bra. Petersson tyckte det var negativt att Jim behövde hjälp med att stoppa farlige Jaszka men Petersson tänkte kanske inte på att det är handboll han kommenterar och att handboll är en lagsport. Man SKA hjälpa varandra i försvaret och den spelare som ensam kan hålla Bartlomiej Jaszka hela tiden, han finns inte. Om inte Johan Petersson kan det förstås.
Jag tyckte att det vad Jims insats anbelangar finns mer att begära av anfallsspelet. I andra halvlek i bortamatchen klev han inte in i situationerna och lät ytterniorna ta ansvaret. Med tiden kommer det där ansvarstagandet att komma även på landslagsnivå.

Jag pratade med Ystads IF:s assisterande tränare Basti Rasmusson inför de båda EM-kvalmatcherna och apropå att laget skulle se hemmamatchen i Malmö. Jag frågade om han inte mest skulle sitta och hoppas att Jim Gottfridsson klarar sig igenom matcherna utan att skada sig. Jag blev vänligt utskälld.

”Men Peter, är du så negativ? Ser du glaset som halvtomt? Sånt kan vi ju inte tänka på! Vi hoppas att Sverige vinner så klart. Man får inte vara så negativ!”

Jag tänkte följa upp med frågan – ”Men av alternativen Sverige vinner och Jim skadar sig eller Sverige förlorar och Jim är briljant och skadefri, så väljer ni väl det andra alternativet?” – men jag blev alldeles knockad av Rasmussons optimism. Efter karriären inom handboll borde Basti Rasmusson inkorporeras i någon slags alternativ antidepressionsbehandling. Jag lovar att han kan bota en självmordsbenägen bara genom att dunka honom i ryggen och säga ”Ah, va ente så negativ!”.

Och på onsdag är det alltså dags för fjärde kvartsfinalen, Ystads IF-Drott. Vi syns då.

Blogg in, blogg out..

Sitter här och varvar ner efter en hektisk helg. Det har varit idrottsgala i Ystad och jag var faktiskt där. När min chef frågade om jag ville jobba med idrottsgalan sa han: ”Ja, jag vet ju att det inte är din kopp te”, men hur spot on det uttalandet än var måste jag säga att det var trevligt. Adde Malmberg var klockren som konferencier (även om homokopplingen till brottning kändes lite daterad) och det mesta kändes överlag proffsigt. Och som den positiva natur jag är ser jag de aspekter som galadeltagandet renderat som något roligt – jag kallas numera ”Gala-Peter”, eller varför inte ”Mingel-Peter” och jag har under helgen fått lära mig både systematiseringen i den kinesiska zodiaken och vem Sara Li är. Vilken kunskap jag värderar högst låter jag förbli en förborgad hemlighet.

Handbollen blev dubbelt belönad på galan. Jim Gottfridssons genombrott i landslaget belönades med priset ”Bästa manliga idrottare” och alla Ystads bidrag i handbollslandslagets OS-silver belönades med priset ”Årets ambassadörer”. Båda utmärkelserna kändes för mig ganska givna. Jim Gottfridsson sa i intervjun efteråt att han själv trodde på Peder Fredricson, men det kändes ärligt talat som lite koketteri i ödmjukhet.

Jesper Lindgren höll kanske det bästa tacktalet under kvällen där han i spelarnas frånvaro ville hävda att det aldrig hade blivit något OS-silver utan hans och Bosse Nilssons medverkan. Och även om han skämtade – kanske hade han rätt, i efterhand är det omöjligt att dissekera en prestation och se exakt vad som betydde exakt hur mycket.
Fredrik Petersen kunde inte närvara men underhöll via ljudinspelning. Han sa att det var roligt att bli utsedd till ambassadör till slut…med tanke på den något kurviga och struliga vägen till toppen han tagit. Ett tag var ”Piddårsen” ganska oambassadörig.

Martin Bager och Jim Gottfridsson satt och mös på scenen även om den förstnämnde såg ut att häpna vid åsynen av den klara vätska som serverades vid de nominerades bord. Vi svenskar kallar den ”Ramlösa” men danske Bager såg ut att tänka: ”Fest och gala och de jävlarna har inte ens anständigheten att ställa fram en Tuborg.”

Kul för Jim Gottfridsson att få andra frågor än de som ställts till honom den senaste veckan, de som handlat om hans besök i Tyskland och hans ”avstängning” som inte var en avstängning i matchen mot Aranäs. Mats Engblom var noga med att poängtera att det inte handlade om en avstängning, men ärligt talat: tar man inte ut lagets viktigaste spelare i en viktig bortamatch så är det blott och bart hårklyveri huruvida man kallar det avstängning, ickeuttagning eller något annat. ”Jim mår inte bra”, sa Basti Rasmussen. ”Jag mår jättebra”, sa Jim. Såvida Basti Rasmussen inte har läkarlegitimation får man nog ge Jim mandat i frågan, och ja, ni förstår kanske att jag inte anser att YIF skött saken på absolut smidigaste sätt. Därmed inte sagt att jag inte tycker att ”avstängningen” var ett adekvat straff för att ha uteblivit från jobbet. Jim tillhör fortfarande Ystads IF och bör följa klubbens regler.

Men ni som, liksom jag, såg matchen mot Aranäs såg hur kostsamt det höll på att bli. Man var alltså hyfsat nära att tappa tolv måls ledning på en halv halvlek mot seriens näst sämsta lag. Och YIF:s problem består: ytterniorna kan vara fenomenala i 45 minuter men osynliga när det väl gäller. Är det trötthet eller mentala blockeringar? Jag vet inte. Däremot kan jag tycka att det vore vettigare att försöka spela in en spelare som Oscar Zareba ännu mer i stället för supertalangen Lukas Nilsson. Nilsson har sannolikt större förutsättningar att bli en världsstjärna än Zareba, men den senare representerar ett spel som YIF saknar i nuläget. När Hansen och Thynell tröttnar blir YIF lättläst och man har, som jag påpekat innan, inte riktigt materialet att förändra grundspel.

Jag såg IFK Ystads match mot OV Helsingborg i lördags och njöt i fulla drag av underhållningen. För det blev, med viss hjälp av pipförsedda herrar, en spännande match. Målvakten Torbjörn Jacobsson var den avgörande faktorn med sina typ 55 procent i räddningar.
Det som är tydligt med IFK är att de allteftersom säsongen gått blivit allt mognare i matchernas slutskeden. I början av säsongen stirrade spelarna upp sig när det började brännas. Nu är man kallare och gör färre tekniska fel. Erik Ahl gjorde ett mycket fint inhopp med fyra viktiga mål i andra halvlek, det sista på knorr. ”Otroligt, jag har aldrig sett honom knorra förr och så gör han det i det avgörande läget. Det säger en del om vilket självförtroende spelarna börjar få”, sa tränare Robert Andersson efter matchen.

Man börjar verkligen få rätt på defensiven i och med att Philip Henningsson gått in och blivit bekväm med rollen som defensiv trea i försvarsspelet. Robert Andersson kallar Henningsson för sin nye ”Försvarschef” och Henningsson visade varför mot OV.
Både spelare och ledare pratar om att man vill utmana om kvalplatserna till elitserien, och det är fint och så, jag är bara rädd att IFK Ystad hittade tryggheten och sitt spel några omgångar för sent för att på allvar utmana de bästa lagen.

I tidningen kallade jag ett par av Hampus Anderssons mål för ”utomjordiska”. Hans fysik är enorm, han skjuter som en dyngskytt i Bundesliga och hoppar så högt att luggen kittlar Gud (den andre Gud, den i himlen varande)  i arslet. Jag kan tycka att man borde testa att spela honom lite mer på nio meter. Det kan gå långa sjok av matchen utan att Andersson får bollen och under de perioderna är hans talang bortslösad.

Blogg in, blogg out..

VM:s gruppspel börjar lida mot sitt slut. Jag har snart sett alla turneringens lag i aktion (jag har missat Kroatien, Slovenien och ett par stycken lingongäng) och det går förstås redan nu att dra tämligen vittgående slutsatser. Här är några:

* EM-vinnaren finns i kvartetten Danmark, Frankrike, Spanien och Kroatien. Inte Tyskland frågar ni? Detta Tyskland som slog självaste världsmästaren Frankrike i går. Nä, i ett rakt slutspel där man måste vinna fyra raka matcher mot bra motstånd kan jag inte tänka mig att det lite uddlösa Tyskland håller hela vägen. Men de spelade jäkligt bra mot Frankrike. Emellertid hjälpte det att franska burväktarduon Omeyer/Karaboue noterade färre räddningar än fyra elefanter. Karaboue serverade dessutom tyskarna bollen till avgörande 32-30.  Det finns fler nationer som imponerar och på papperet har lag att vinna VM: Ungern, Polen, Serbien och Slovenien till exempel, men dessa nationer har inte tillräcklig vinnarkultur för att utmana min topp-kvartett.
* Danmarks kantspelare Anders Eggert och Hans Lindberg ligger etta och tvåa i Bundesligas skytteliga och finns med även i toppen av VM:s. SATAN vad effektiva de är. Eggert har gjort 33 mål på 36 skott varav 17 är på straff och så klart utförda på endast 17 försök. I ett smått patetiskt försök att få gassa lite i Eggerts glans vill jag blottlägga en liten anekdot från Åhus beachhandbollsturnering 2004. Jag lyckades då hjula GOG:s Anders Eggert i tre anfall i rad varpå Torsten Laen glodde förbaskat på Eggert och Eggert sade: ”Ja, men hvad fanden skal jeg gøre, man? Han er så fucking kort!”
Ja, eller något ditåt. Vem hade kunnat tro då att han åtta år senare skulle slå straffar i VM och att jag skulle sitta här i soffan (sjukt nedsutten med mitt röv-print) och dra patetiska anekdoter från snart ett decennium sedan?

* Spaniens försvarsspel måste vara extremt jobbigt – både för spanjorerna själva men framför allt för motståndarna. Jag blir stressad bara av att se det hemifrån.
* Jag svor på typ alla heliga skrifter i världen att Saudiarabien skulle bli sist i sin grupp, men uppenbarligen ska jag sparka scouterna jag haft på Sydkorea. Å andra sidan borde jag fattat att Sydkorea bara är på topp en gång vart fjärde år och då är de på sin höjd jobbiga. Nåväl, jag beklagar att jag bröt mitt löfte.
* Kanske är Danmark min VM-favorit just nu. Det som saknades i OS var bredden på nio meter, där allt ansvar lades på Mikkel Hansen. Då Sverige plockade bort Hansen i OS-kvarten var Danmark plötsligt ett mänskligt lag. Ulrik Wilbek grubblade på detta och plockade in Henrik Möllgaard till VM. Möllgaard är en mycket självständig niometersspelare som ogärna sitter i Hansens knä. Dessutom är han just nu VM:s bästa andrafasspelare. Han har tillsammans med landsmannen Jesper Nöddesbo också VM:s töntigaste frisyr (Zlatan-frippan) men det styrker bara min empiriskt och rationalistiskt belagda tes om att alla danskar lite i lönndom vill vara som Zlatan Ibrahimovic.
Fortfarande har danskarna för dåligt målvakts- och linjespel, men det talar för dem att de har så mycket sparkapital att plocka ut när det börjar bränna till framöver.
* Neil Diamond-dängan ”Sweet Caroline” verkar ha blivit en permanent VM-låt för handbollen. VARFÖR? Jag har satt låttexten under lupp och hittar inte en enda koppling till vare sig handboll eller globala mästerskap. Den verkar bara vara en nostalgisk kärlekshyllning till en Caroline som enligt Diamonds uppgift ska vara söt, eller må hända gullig. Sweet Caroline är trallvänlig, för all del, men andra sporter skrattar åt oss. Coolhetsfaktorn är noll grader kelvin. Vi kunde i mina ögon (eller öron) lika gärna implementera ”In Kommer Gösta” med Philemon Arthur and the Dung som VM-låt. Den har dessutom tydliga Ystadskopplingar vilket jag känner är lite värdigt ett handbollsmästerskap.

* Robert Perlskog/Claes Hellgren verkar vara en riktig vattendelare. Jag känner flertalet vettiga bekanta vars kräkreflexer stimuleras av den såta kommentatorduon. Å andra sidan känner jag många (inklusive mig själv) som tycker att de är det bästa TV har att erbjuda. Hellgren med sin värme och kombinationen genialitet och tvättäkta dårskap i uttalanden och Robert Perlskog med sin bubblande arrogans och fullkomligt fenomenala ordrikedom. Att duon fyller ut dötid eller usla handbollsmatcher med anekdoter från svunna mästerskap eller som i Perlskogs fall med till synes malplacerade berättelser om sin ungdoms skolresor i Tyskland tycker jag är större underhållning än highlight-klippen TV4 Sport fyller ut halvtidsvilorna med.  Tomas Axnér passar in perfekt med emulgeringen kunskap/underhållning. Daniel Kristiansson är lite som krokodilen som hamnat på ett alligatormöte, men han är i alla fall en välvillig krokodil.

Som bekant håller elitserien VM-ledigt. Inte för svenskarnas skull…suck (Montenegro, detta fenomenala handbollsland förlorade femte raka matchen i VM i går) …men ändå. Ystads IF ligger naturligtvis inte på latsidan för det, varken laget eller ledningen. För till nästa säsong står det bortom alla tvivel att laget måste förstärkas. Man måste införskaffa minst en mittnia då Gottfridsson flyktar. Kanske måste man rent av införskaffa två mittnior, då fysiska statusen på Sebastian Seifert verkar permanent osäker. Ifall Sebastian Seifert vore en statusuppdatering på facebook skulle den se ut så här:

Ni får själva tolka budskapen i statusuppdateringen. Jag vill bara understryka att jag inte är ute efter att mobbas. Sebastian Seifert är en gudabenådad handbollsspelare när kroppen fungerar och ingen vore gladare än jag om Seifert plötsligt vore som i fornstora dagar, för då är det en nästintill sensuell upplevelse att skåda Seifert. Fortfarande glimmar ”Sibbe” till på matcher som den stjärna han ofta varit men jag undrar jag om inte glimmkoefficienten börjar falna. I alla hänseende är han ovillkorligen icke att betrakta som ett framtidsnamn.

Så, YIF behöver minst en mittnia till nästa säsong. Ni som läst er YA de senaste dagarna vet att norrmannen och före detta IFK Ystadsspelaren Stian Tönnesen flyttar till Ystad i sommar. Hans kontrakt med Magdeburg går ut i juni och trots den tyska klubbens önskan om förlängning ämnar Tönnesen fortsätta sin karriär i Sverige.
Håller man i Bundesliga håller man i elitserien, men om Seifert, 34, betraktas som ”gammal” är det än värre med Tönnesen, 38. Visserligen är Stian erkänt träningsvillig och kroppen verkar hålla bra, men jag ser ju att här finns problem med framtidsutsikterna.
Jag har pratat med YIF-ordförande Per-Olof Lind, assisterande tränare Basti Rasmussen (tillika Stians svärfar) och Stian Tönnesen själv. Allihop talar svävande om kombinationen Tönnesen/YIF och av alla samtalen kommer jag fram till en slutsats som i ljuset av de rykten som florerar i Ystad mynnar ut till följande spekulation, och märk väl – detta är en spekulation:

Jag tror att Stian Tönnesen vill spela i Ystads IF. Han säger själv att han kan tänka sig att pendla till en annan stad, men med fru och barn och hus i Ystad talar bekvämligheten för att spela i Ystad. Jag tror att han vill spela elitseriehandboll, därför går hans förra klubb, IFK Ystad, fetbort. Vidare är Tönnesen tydlig med att han vill att hans blivande klubb ska visa med ett sportsligt bra bud att de tror på honom.
Det är självklart att Basti Rasmussen, i egenskap av att vara ”familj” med Tönnesen, vill att svärsonen ska spela i YIF. Rasmussen vill av uppenbara skäl inte tala om saken, och detta får man respektera, men jag drar ändå denna slutsats. Frågan är om alla i beslutande position i YIF vill värva Tönnesen? Per-Olof Lind gav inga klara besked mer än att Tönnesen är ett av flera intressanta namn. När jag frågade om det fanns något skäl att inte värva Tönnesen ville han inte svara och dessutom hävdade han, efter uppemot en halv minuts tvekan, att mannen att fråga egentligen är Mats Engblom, men att han inte kommer att ge något annat besked än Lind.
Det är någonting som gnisslar i hela saken, det är jag övertygad om, och jag tror att det har med att göra att Stian, med sitt ”ett sportsligt bra bud” implicit antyder att han vill ha en del pengar, och att YIF kanske inte är berett att betala multum för en handbollspensionär in spe. Och egentligen är det för mig helt förståeligt. Hur detta slutar framöver har jag inte en aning om, för hela saken handlar kanske om hur mycket YIF tycker att en 38-åring är värd. Finns det andra alternativ på marknaden av mer vital ålder kanske man sneglar ditåt i stället.

Nu ska jag på premiären av mitt kotteris senaste påfund – Mastodontfilmsklubben. Kanske kommer jag med recension i nästa blogginlägg.

Blogg in, blogg out..

Jag spenderade gårdagen med att insupa elitseriens upptaktsträff i dess dryga fem timmar långa helhet. Tack och lov från soffan, annars hade jag inte överlevt. Jag ska förklara varför:
Upplägget – 26 elitserietränare för dam- och herrlagen plus en spelare från varje lag som talar en stund med Jan Wifstrand på scen kan väl gå an även om det blir ett monotont uppträdande. Men att samma 26 tränare (för övrigt ingen kvinna – pinsamt) sedan ska sitta i en provisorisk studio med Grahn och Härenstam och säga exakt samma sak de nyss sagt på scen? Obegripligt. Obegripligt och tråkigt – och då är jag ändå hängivet fan av Chris Härenstam. När han klappar om ett intervjuoffer ackompanjerat med ett ”Amen du är för härlig!” tycker jag att mänskligheten är vacker.

Dramaturgin i intervjun är inte heller raffinerad. Inget ont om Jan Wifstrand som är lagom karismatisk och adekvat påläst på bägge serierna – men frågan ”Och på vilken placering tippar du ditt lag” får inte lov att bära en intervju. Själv tycker jag att frågan är totalt ointressant eftersom de flesta lag har en intern målsättning och publika yttranden angående säsongsmål är ofta bara spel för gallerierna. Min åsikt fick ett ansikte då Skövde HF:s tränare Magnus Frisk tippade sitt lag som åtta, så uppenbart mycket lägre än laget har kapacitet för. Dessutom fick Heid fel placering noterad på projektorduken, något som tydligen var omöjligt att korrigera.

Lite edge såg spektaklet dock ut att få då YIF-representanten Basti Rasmussen ifrågasatte huvudtränare Mats Engbloms tippning (femma) med ungefärliga frasen ”Har man blivit tvåa ett år kan man inte sikta på annat än att vinna nästa år”. En mening som förstås bara är relevant om man har ett jämförbart spelarmaterial med fjoråret. Vilket YIF i högsta grad har.
Konflikten Rasmussen/Engblom såg ut att bli spänningselementet man bar med sig från upptaktsträffen, men via empiriska studier av fenomenet facebook kunde jag konstatera att arrangörerna av upptaktsträffen fått allt om bakfoten – Engblom hade tippat sitt YIF som tvåa. Vilket fortfarande är fegt, men inte fullkomligt idiotiskt.
Engblom verkar för övrigt inte ha mycket till övers för upptaktsträffar, då han inte heller bevistade fjorårets. Kanske uppskattar inte heller han SM i monotoni.

Apropå monotoni kom jag att tänka på Pave Maijanen, den finske representanten i Eurovision Song Contest 1992 i Malmö. Hans låt Yamma-Yamma tangerar känslan i upptaktsträffen på ett bulls eye-aktigt vis och Paves uppträdande förkroppsligar också det exakta ögonblicket då jag insåg att Eurovision är ett jäkla mög. Däremot är engelsmannen som presenterar Yamma-Yamma en stor behållning. Nåväl, håll till godo.

httpv://www.youtube.com/watch?v=a4BDba7_GaE

Har jag fattat det rätt att Gustav Thulin inte var med på scen för att han är två månader från att fylla 20, och att det är 20-årsgräns på kasinon? Är detta fallet har mina kommentarer angående upptaktsträffen hittills varit allt för vänliga. Man kan alltså inte få en dispens för att komma in och säga ett par ord på scen? Skulle han sitta och smygspela Black Jack i ett hörn och bli beroende, eller vad?
Störtlöjligt.

Verkar jag vara på dåligt humör? Det är ingen fara, ibland är det roligt att raljera. Upptaktsträffen är förstås en god idé, men mitt inlägg kan ses som en påminnelse om att man ibland måste se över sina upplägg. Förnyelse kan vara av godo.

Magnus Grahn är en man jag ofta klagar på men i går höll jag med honom i mycket, bland annat att Skövdes Andreas Cederholm är en av elitseriens mest intressanta spelare. Han har ett rörelsemönster och en skottarm av riktigt fint snitt och en naturlig fallenhet för målskytte.

Upptaktsträffen innehöll naturligtvis en del sköna sägningar och Basti Rasmussen stod för ett par av dem. Hans subtila (?) sågning av Engbloms målsättning var dagens behållning fram tills dess att den avslöjades som inaktuell, men han hade även en där han sa att värvningen av Fredrik Ohlander blev av eftersom YIF gick vägen via hans fru.
Det lät ekivokt nu när jag skrev det men var det inte alls när det kom ur Rasmussens mun.

Ystadssonen Philip Åkesson var VästeråsIrstas spelarrepresentant på scen och han fortsatte den unisona hyllning av Martin Boquist som handbollssverige just nu bedriver. Och mitt intryck av Boquist är allt igenom gott så här långt. En lagom blandning av skoj och allvar och dessutom verkar han inte lämna något åt slumpen. En framtida förbundskapten?
Detta är det naturligtvis alldeles för tidigt att yttra sig om.

Mina tre kommande inlägg kommer att tangera mitt upplägg under fjoråret, då jag presenterar de 14 lagen i herrelitserien i den ordning jag tror att de kommer i grundserien. Nästa inlägg kommer alltså att behandla de fyra bottentippade lagen i mitt ”Inferno” för att återigen tala med Dante.

Och i morgon är det förstås dags för YIF att äntra Europaspelet. Sporting Lissabon kan bli en skön vägg att inleda tävlingssäsongen med att springa in i.

På återseende.

Blogg in, blogg out..

God afton, vänner.
Som det uppmärksammats och kommenterats till mitt förra blogginlägg är nu Ystads IF:s säsongsnekrolog skriven. Årets YIF dog av plötslig spädbarnsdöd, bara ett grundspel gammalt. Ett foster.

Vi vet att det har underpresterats lite överallt. Styrelsen tog ett par tveksamma beslut (läs: operation fimpa Winther o Karlsson), tränarna Pelle Käll och Basti Rasmussen fick inte riktigt ihop ett homogent elitserielag, och på spelarfronten har få stuckit ut i vad som kan kallas för progressiv individuell utveckling. Endast Philip Nilsson i årets YIF-trupp har i mina ögon tagit kliv i sin utveckling som handbollsspelare. Då räknar jag inte junnisar som spelat i snitt 0,2 minuter per match.

YIF-ordförande Per-Olof Lind tippade i en kommentar till denna blogg sitt YIF som tvåa i årets elitserie. Det var ganska illa pinkat. Själv tippade jag laget som femma, och bara det var tillräckligt illa pinkat. Men det säger en del om prestationen. Man har förväntat sig mer än vad vi fick helt enkelt. Nu väntar en omfattande renovering (vi har klagat på ÖP-hallens skick, men nu behöver det hända grejer även i YIF-truppen) och vi har redan sett tendenserna till vad som kan hända.

Staffan Olsson? Det låter som ett långskott i klass med Magnus Andersson i fjor, men jag vet inte. Det kanske ändå inte är uteslutet att den långhårige hårdrockaren tar över rodret i Ystads IF. Det hade i alla fall varit ett namn värdigt den satsning klubben säger sig göra.
I övrigt behöver man en rejäl och kompetent mittsexa (Linus Rasmussens ryggöde är i sanning beklagansvärd), och ett par duktiga niometersspelare. En av dem bör vara Jim Gottfridsson. Kanske borde man även skaffa in en högersexa till. Pierre Hammarstrand är i många hänseenden en superb elitseriespelare, men han har, som jag tidigare påpekat, en kroppskonstitution stabil som keso.

Det är en ihålig trupp som måste spacklas rejält, och jag säger som Jocke Berg: ”Det finns hopp om en förändring, men det tar den tid det tar”. Inte särskilt djupt, men fan sant.

httpv://www.youtube.com/watch?v=IpdlJV9moAQ

Ni har väl inte glömt det elitserievad jag ingick i tillsammans med min danske vän Sören Simonsen, dansk fotbollsbloggare på TV4:s Fotbollskanalen? Vi tippade slutställning i elitserien. En förlust innebär förtäring av valfri huvudbonad, i mitt fall en Castroinspirerad kommunistkeps, i Sören fall en småfjollig tyghatt. Se våra tips nedan:

Peters tips:
1. Sävehof
2. Guif
3. Redbergslid
4. Alingsås
5. Ystads IF
6. Drott
7. Skövde
8. Malmö
9. Kristianstad
10. Lugi
11. Hammarby
12. Aranäs
13. Lindesberg
14. H43

Sörens tips:
1. Sävehof
2. Ystads IF
3. Guif
4. Drott
5. Alingsås
6. Malmö
7. Redbergslid
8. Skövde
9. Kristianstad
10. Aranäs
11. Lugi
12. Hammarby
13. Lindesberg
14. H43

En poäng utdelas för varje ”fel” position ett lag hamnar på. Högst antal poäng tuggar hatt.
Slutställning: Peter-Sören 26-30.

Det bereder mig ett storartat nöje att få servera Sören anrättningen nedan, ögonblicket då hatten inmundigas kommer självklart att förevigas medelst filmkamera. Har för mig att Sören ville få sin hatt serverade med HP-sås, jag är beredd att gå honom till mötes på den punkten. Man måste vara en stor man i de stora stunderna.

Jäkla tur att IFK Ystad inte tog den där direktplatsen till elitserien, då hade handbollssäsongen redan varit över för våra två elitlag. På lördag inleds kvalspelet och det blir nyckelmatch direkt. H43 är sannolikt elitserielaget att slå för IFK, och på hemmaplan måste man göra det. Att man dessutom får Lundalaget i första omgången bör ses som en fördel, H43 kan omedvetet vara inställda på en enkel match (det var man förra året, då man förlorade mot Tumba).

Och från och med nu ska vi låta ämnet YIF vila (såvida inga chockrapporter angående truppen luftas) och ägna oss helhjärtat åt stadens röda stolthet. Gå till exempel in på Cimmerholm och Nygrens blogg och läs om deras kvaltankar.

Jag har varit ganska skeptisk mot IFK:s chanser i ett kval, men faktum är att jag svängt en aning. Jag tror fortfarande att det blir svårt att nå en topp-tre-plats, men jag tror att IFK:s spelsätt kan vara precis ett sådant som ett tröttkört och modfällt elitserielag hatar. Får man problem med hemspring i kvalserien får man problem mot IFK Ystad.
Jag gillar även attitydförändringen som jag tycker man märker i laget. Tidigare antog man en vagt baissande ton ifråga om de egna chanserna till elitserieavancemang, nu pratar alla i laget om ”stora möjligheter”.

Vi får inte glömma Pandora, Ystads bästa damlag, som i helgen spelar en helt avgörande match om att få stanna i division 1. I söndags gjorde man en supervändning mot Växjö, och kan man rida på den vågen bör en seger till vara fullt rimlig. Klubben gör som bekant en satsning för att om tre år kunna avancera till allsvenskan. Läs om det här.

Att Ystad skulle kunna härbärgera ett elitlag för damer i en relativt smal sport som handboll är en självklarhet. Det gäller bara att börja bygga på en tradition, och det har man gjort nu.

Nu ska jag sova, och ifall jag verkat rörig i dag beror det på att jag och mina kollegor på YA just nu drillas i ett nytt datorsystem. Allt ovanför sjunde halskotan är geggamojja för tillfället.

Vi hörs i helgen.

Blogg in, blogg out..

Använd följande youtubeklipp som soundtrack till detta blogginlägg.

httpv://www.youtube.com/watch?v=DIo5QvaJ2yc

Ni kanske tycker att jag dansar runt och sjunger strunt, men det ger jag blanka fan i, för nu är det vår. Från och med denna dag bannlyser jag det vita skit som behagat falla över oss i mängder denna vinter. I dag sjunger jag en calypso till Floras, vårens gudinnas, ära!
Vår innebär halsdukens rekviem, frukost på balkongen och framför allt – slutspel i handboll.

Kommer YIF att vara där? Ja, det ser i alla fall ljusare ut än efter 30 minuter mot Lindesberg. Efter första halvlek i ÖP-hallen gjorde jag i ordning de svarta rubrikerna: ”Förnedrade av jumbon”, ”Bye, Bye slutspel” och ”Fiaskot fullbordat”. Mentalt stålsatte jag mig för ett rendezvous med en furiös Basti Rasmussen i katakomberna, och jag tänkte be Åke Hermansson, materialare i YIF, att iordningställa ett minnesmonument över mig, i händelse av att Basti inte hade gillat mina frågor.

Jag är glad att trion Ola Netterheim, Konrad Rasmussen och Leo Larsson såg till att jag inte hamnade i den positionen. När YIF trappade upp försvarsspelet och packade mot Lindesbergs hot – mittsexan Axelsson, mittnian Aziz, och den mot mitten flyende Warvne, såg gästerna plötsligt ut som den tabelljumbo de är. Intressant var att Basti tog ett snack med Kent-Harry Andersson i halvtid, och var det denna pratstund som bar omedelbar frukt (Basti uttryckte det efter matchen som att de ändringar som gjordes nog hade gjorts även utan hans Kent-Harry-moment) så ser sammarbetet med legendaren Andersson ytterst intressant ut.

Jag tycker att det var extra kul att det var YIF-trion ovan som initierade vändningen. Både Ola och Konrad har jag själv  spelat mycket med och mot, och det är två ytterst sympatiska killar. Och detta säger jag trots att Konrad faktiskt är den direkta anledningen till att jag har en metallplatta i huvudet (sant!). Det är förresten en tämligen amusant anekdot, men be mig berätta den en annan dag.

Ola Netterheim är en kämpe. Han gör det utan finlir men med mycket hjärta. Jag älskade att se hans samarbete med Sebastian Seifert äntligen komma igång. Men som han själv sa, och som jag påpekat innan, mycket beror på att YIF:s skytte var så bra att Lindesberg tvingades lämna Ola ”Butcher” ledig på sex meter. Ibland ser linjespelarna osynliga ut, men det är inte alltid deras fel.
Ola är en kämpe, som sagt var. Men gudarna ska veta att det inte är vackert. Med tandskyddet hängande halvvägs utanför flabben och med planens skitigaste tröja (Ola har genom hela sin karriär haft den överlägset skitigaste tröjan) sluggar han sig fram över handbollsplanen. Den estetiska kvalitén på hans rörelsemönster överenstämmer till 98 procent med daggmaskens. En kollega på pressläktaren (från annan onämnd tidning) uttryckte det väl i halvtid: ”Du, den där Netterheim är ju riktigt bra, men det ser för anskrämligt ut”.

Skönt att handboll är handboll och inte puckelpist eller backhoppning, där stilpoäng delas ut.

Nu ska vi prata om YIF:s målvakt Leo Larsson, och då byter vi soundtrack.

httpv://www.youtube.com/watch?v=90Tueundpyk

Å, dessa minnen.
När Oscar Erixon sköt Leo Larsson i ansiktet på en synnerligen malplacerad straff fick Leo lite av ninjatörtlarnas plattnäsade uppsyn. Och som alla vet heter ju den blåbandade turtlen Leo, eller Leonardo.

För övrigt min favortitturtle som barn, även om jag nu tycker att han är en tråkmåns med överförmyndartendenser. Jag är dock inte i position att uttala mig om Larsson delar även dessa personliga attribut med ovan nämnda ninjapraktiserande sköldpadda.

Kanske har Leo fått spela för lite den här säsongen? Jag vet inte, Jürgen Müller har nog för tillfället en högre högstanivå, men Leos match i söndags var också på hög nivå. Mitt streckräknande gav vid handen en räddningsprocent en bit över 50 procent. Men som Basti sa: ”Vi kan inte bli så jäkla kaxiga för att vi slår jumbon på hemmaplan”. Kanske måste Leo visa samma kvalité även mot andra lag för att aspirera på rollen som förstemålvakt.

Fighten runt slutspelsstrecket är raffinerad.
6. Malmö        29
7. Ystad           27
8. RIK               25
9. Drott            25
10. Aranäs        23
11. Kristianstad 22

Med sex omgångar kvar är YIF på sjunde plats, men på bara en omgång kan man hamna utanför slutspel, och på tre omgångar kan man hamna i kvalserien. Uppgörelsen med RIK  på bortaplan i morgon blir otroligt viktig. Göteborgarna mår nog bra efter den dramatiska upplösningen på matchen mot H43, där man vände underläge med ett mål och mindre en minut kvar att spela, trots att att Lundalaget hade bollen!
Å andra sidan har YIF goda utsikter att vinna, bara Netterheim fortsätter att åla som en daggmask och Larsson fortsätter att rädda med ansiktet.

Blogg in, blogg out..

Jag noterar att spelarna i Ystads IF verkar trivas alldeles ypperligt i Halmstad Arena. Segerscenerna utanför omklädningsrummet var närmast av SM-guldmått, och Leo Larsson bars genom korridorerna i en kungastol. Varför det var just Leo som bars vet jag inte (noll sekunder på plan). Antingen var det en ironisk handling eller också hade det en internkomisk poäng som jag inte är insatt i nog för att förstå. En sak förstår jag dock – spelarna i Ystads IF verkar trivas alldeles ypperligt i Halmstad Arena.

Kanske trivs de av rena chocken att plötsligt slippa andas in möglig luft, eller för att de får chansen att trampa ett golv som inte sviktar som en trampolin under en proppmätt Jabba the Hut. Kanske är det därför de skaffat sig som vana att vinna i Halmstad.

Det blev ju onödigt spännande då Philip Nilsson valde att ta ett knorrläge med alldeles för många sekunder kvar att spela. När jag efteråt pratade med Philip kom vi överens om att det faktiskt är lite märkligt att man inte kan ha en spelklocka på båda kortsidorna av planen. Han hade ingen aning om hur mycket tid det var kvar.

Nu gick det bra ändå, och Philip var en av de stora anledningarna till att det gick just bra. Han och Pierre Hammarstrand förvaltade sina kantlägen på utmärkt sätt.
Jag tycker fortfarande inte att YIF:s grundspel fungerar. Mot Drotts utgrupperade försvarsspel blev lagets ytternior alldeles för fega och uddlösa (tre mål totalt av herrar Grön, Thynell och Hansen), och fortfarande har YIF svårt att skapa lägen för linjespelarna. Och i första halvlek var det faktiskt så, att var Sebastian Seifert ute på bänken för en session med syrgastuben, då gjorde YIF inte mål.

Jag måste emellertid beundra hjärtat, med vilket de för dagen blåklädda gästerna spelade. Glädjen och engagemanget är vid dags dato oändligt mycket mer omfattande än vad det var under Pelle Källs tid. Under en het period av andra halvlek studerade jag samspelet mellan en till bänken rusande Konrad Rasmussen och hans far Basti. Den senare såg ut att mer eller mindre vara i begrepp att utsudda sin son från jordens yta.

httpv://www.youtube.com/watch?v=6rNuP674T0w 

Sekunden senare ser jag dock Basti välja bort strypgreppet, lavetten och pungsparken för att i stället ge sonen en kram och en klapp på huvudet. Och jag som förberett mig för en roll som nyckelvittne i en familjetragedi fick i stället bevittna Den Stora Kärleken. Årets YIF har kanske inte det stora spelet, men tar sig laget till slutspel på kärlekens vingar står jag först i kön att applådera luftfärden. Det finns inget vackrare.

Noterat i Halmstad
* Mange tak till den vänlige herre från Varberg som iklädde sig rollen som min ciceron och lotsade mig från Halmstad central till arenan. Utan honom hade jag fått referera flödet i Nissan och djurlivet däri i stället för handboll.

* Ola Lindgren var en av de dryga 1800 på läktaren. Vem på plan var närmast en plats i Olas blågula familj? Philip Nilsson om ni frågar mig. Detta trots att han tog ett idiotläge samt hade den dåliga smaken att lobba en straff en meter över mål.

* Basti Rasmussen var imponerad av Halmstad Arena. ”En sån här skulle de byggt i Ystad. Den behöver inte vara så här stor förstås, men den är verkligen fin”.

* Ola Netterheim är skyldig mig en tjänst. Utan mig är det mycket möjligt att hans mage hade prytt bilden intill mitt matchreferat i tidningen. Fotografen hade plåtat en bild på Ola där han utförde en avancerad rörelse som liknade lika delar handboll, Kung fu och rövlappsrace, och där han blottade merparten av bukpartiet. Fotograf Sjöberg från Halmstad tyckte att bilden var frän, och det gjorde väl jag med, men av respekt valde vi en annan bild. Det håller inte att Ola hänger ut sin lekamen till allmän beskådan. Karln är ju gift och gjejer.

* Drottränaren Ulf Sivertsson var, precis som jag, tämligen besviken på domarna. ”Vad håller domarna på med? Varken våra eller Ystads linjespelare gjorde något konstigt, ändå blev de avblåsta för felaktiga spärrar hela tiden. De blåser i var och varannat anfall och publiken fattar ingenting. Och inte vi i heller”.
Konklusion: Regeln med hårdare bedömning på linjespärrar måste tittas över.

* Drotts nye slovenske mittsexa Mihael Gorensek kommer att bli ett mycket nyttigt tillskott för Halmstadlaget.

Aftonbladet skriver om att Sveriges bronsmiss gav lättare OS-kvallottning, och åter får uttrycket ”inget ont som inte för något gott med sig”  extra tyngd. Sverige måste bli minst tvåa i kvalgruppen som kommer att bestå av: Sverige (värdar), Kroatien, tvåan i asiatiska mästerskapen (typ Japan) och trean i panamerikanska mästerskapen (typ Chile). Missar Sverige den chansen kan de börja spela boule i stället.

Blogg in, blogg out..

Ja, precis som min gode kollega och rödlätte vän Sören Simonsen påpekar, nog är det en smula märkligt att jag inte kommenterat Ulf Mohlin Fagerströms (Skånskan före detta handbollsbloggare) Facebook-yttrande. Ni vet, när han efter en melodifestivaltävling kallade artisten Swingfly för något så kolonialidiotiskt att ett upprepandet av hans fras här vore en direkt kränkning av den afrikanska och afroamerikanska historien.

Största anledningen till att jag ännu inte bloggat om Mohlins monumentalgroda (förutom den klassiska tidsbristen) är att jag varit så fruktansvärt arg att ett blogginlägg skrivet i affekt troligen skulle rendera en returkränkning mot Mohlin. Ni undrar varför jag är SÅ arg?
Det här handlar inte om handboll, men okay.

Den 19 september förra året lyckades 5,7 procent av Sveriges befolkning rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. 5,7 procent av Sveriges befolkning tycker det är viktigare att de själva får det lite yttepytte bättre än att människor på flykt bereds plats i vårt synnerligen vidsträckta land. Samma dag förlorade jag en stor del av stoltheten över att vara svensk. Ett land som tidigare värnat mer om allmängiltiga mänskliga värden än om tradition och nationell endräkt, är nu bara marginellt bättre än till exempel Danmark (främlingsfientliga Dansk folkeparti har uppemot ett 15-procentigt stöd i Danmark).

Senare på året springer en vettvilling med skjutvapen på Malmös gator i ett egenpåkommet uppdrag – att skjuta på allt som inte lyser vitt.
Och samtidigt fortsätter en högst medelmåttig konstnär att hävda sin rätt att skymfa islam och dess heliga gestalter. När muslimer av denna anledning blir arga ser svenskar ilskan genom ett västvärldens filter och tycker att ilskan är obefogad. Att skoja med Muhammed är väl inte så farligt? Nä, inte om man har västvärldens filter framför ögonen och varken kan eller vill förstå grunderna och värdena i nästan 1500-årig islamisk historia.

Vi har skapat ett klimat i Sverige där det sista vi behöver är yttranden i Mohlingrodans anda. I stället borde alla (som inte är främlingskritiska) verka för att Sverige blir ett trevligare land att komma till som immigrant. Mohlins kommentar är oförlåtlig i denna mening.  Och att det var just en bagatellartad företeelse som melodifestivalen som föranledde yttrandet är direkt pinsamt. Det ger mig dock anledning att mynta uttrycket: ”Bättre tio Swingfly i melodifestivalen än en Mohlin på Facebook.”

Mohlin får inte jobba kvar som bloggare på Skånskan och det är så klart helt rätt. En tidning kan inte acceptera ett yttrande av denna sort, frågan är om en förening kan det. Mohlin är marknadschef för H43, en klubb med omfattande ungdomsverksamhet och som naturligtvis inte heller vill bli förknippade med rasistiska uttalanden. Jag vet exakt vad jag själv hade beslutat ifall det legat på mitt bord. Men alla är kanske inte lika arga som jag och Sören.

Samtidigt är Mohlingrodan en följd av den stegrande IT-offentligheten. Facebook och dylika sidor tillåter datoranvändaren att prestera ett yttrande som blir offentligt på en sekund. Vägen mellan tanken och ordet är kort, men vägen mellan tanke och publicering bara obetydligt längre. Med denna utveckling reduceras eftertankens betydelse och fler Mohlingrodor lär födas. Jag vet, jag har själv skrivit saker som jag ångrat i eftertankens kranka blekhet. 

Alla människor ska förlåtas, även Mohlin, men han gör det så svårt med sina uttalanden i både tidning och på H43:s hemsida, där han hellre låter ett stycke av skulden falla på en journalist som faktiskt bara gjort sitt jobb, i stället för att helt och fullt och ödmjukt erkänna sitt misstag. Så förbannat svagt.

SÅ arg är jag. Men nu till roligare saker: I kväll möter Ystads IF Drott på bortaplan och jag bevakar för YA-sportens räkning. I de senaste dagarnas kaosartade silly season-stämning har Drott hittat en slovensk mittsexa vid namn Mihael Gorensek. När jag pratade med tränare Ulf Sivertsson ville han inte säga mycket om sitt nyförvärv, mer än att: ”Det är en riktigt bra spelare.”
Gorensek kan ju börja med att överglänsa YIF-mittsexornas målmässiga prestation i senaste matchen mot Aranäs (nollkommanollnollnoll). Precis som Basti Rasmussen i går: ”Vi vinner inga matcher om inte mittsexorna gör några mål.”

Hoppas vi ses i Halmstad i kväll.

Blogg in, blogg out

Gårdagen var tämligen händelserik sett med handbollsögon. Elitserien fick en ny serieledare i Guif, som vann efter en kanske oväntat hård match mot superjumbon Lindesberg. Kristianstads poäng mot Sävehof knuffar alltså upp Eskilstunagrabbarna på tabellens översta plats. Om det blir en permanent vistelse eller inte återstår att se, men att det är Sävehof och Guif som gör upp om seriesegern står bortom alla rimliga tvivel. Detta trots att inget av topplagen återkommit från VM-uppehållet med bästa formen.

Ystads IF tog vad man väl får beteckna som en en relativt oväntad seger i bortamatchen mot Malmö, och då kan man väl säga att laget kvittade den oväntade förlusten på hemmaplan mot Skövde för ett tag sedan. Om matchen står det att läsa här, jag konstaterar att både tränare Basti Rasmussen och målvakten Jürgen Müller proklamerar en sanning: ”Nu måste börja vinna våra hemmamatcher”. Fördelen av hemmaplan är en företeelse i sportvärlden som man måste utnyttja, för eftersom de flesta lagen gör just detta kan man inte räkna med lägga sin poängbas på bortaplan. Men jättebra att man vann förstås och framför allt verkar man ha lagt grunden till segern genom en lysande första halvlek.

Den stora ”grejen” under gårdagen var (utan att förringa YIF:s viktoria) SEH:s (svensk elithandbolls) beslut att satsa på en svensk proffsliga i handboll. Är ni inte insatta i nyheten så kan ni suga i er essensen ur denna artikel, som av en händelse råkar vara producerad av undertecknad.
Min spontana känsla när jag läste pressmeddelandet var en slags upprymdhet. Jag tänkte att det skulle vara kul att för en gångs skull ha en inhemsk liga som ligger på internationell toppnivå (jag vet, bandyligan är säkert en av världens bästa, men det är inte mycket värt när det finns typ två i världen) och att svenska handbollslag skulle kunna gå långt i stora europeiska cuper. Det vore fint förstås.

Och visst är det härligt med ambitioner och visionärer, och jag tänker inte vara en surmulen pessimist som tycker att allt är bra som det är. Visioner om någonting bättre än det förhandenvarande välkomnar jag med glädje, jag bär bara vissa tvivel gentemot möjligheten att göra realitet av planerna.
Elitklubbarna måste dubbla sina inkomster, dra in cirka 5–10 miljoner extra varje år. Säg det till Hammarby som begärdes i konkurs för mindre än ett år sedan. Säg det till IFK Ystad som kanske avancerar till elitserien men som gör det med en pygmébudget. Kanske kan de åstadkomma en dubbelpygmébudget, men det blir inga tio miljoner. Stefan Albrechtson (vice ordf. i SEH) erkänner också att toppen i elitserien kan komma att bli smalare med satsningen.

Är handbollen tillräckligt het i Sverige för att sponsorer och finansiärer ska våga satsa pengar? Att 51 procentsregeln förändras och blir en 34 procentsregel vad det gäller ägandemajoritet i föreningar spelar nog ingen roll inom handbollen. Privata aktörer kommer nog även i fortsättningen att föredra att putta in sina stålar i hockey och fotboll. Där finns större summor att vinna. Förresten är jag inte så glad över att regeln förändras, det betyder att ännu en del av vår värld kapitaliseras och att medlemsdemokratin i föreningar i princip utplånas.
Alla pratar om att det äntligen satsas på handbollen, men sådant får inte göras till varje pris. Att svensk klubbhandbolls position ska flyttas framåt får inte bli ett självändamål. Det är ändå något vackert med vår genuint svenska medlemsdemokratiska idrottstradition, att pengastinna magnater (a la Abramovitj) inte bara kan gå in knäppa med sina pengaflottiga fingrar. Visst, våra ligor är inte speciellt bra, men vi har en integritet och en tradition som inte går att köpas för pengar.

Kan man få in de extra pengarna som krävs genom ökade publikintäkter och kreativa sponsoravtal? Albrechtson tror att de båda svenska mästerskapsframgångarna planterat ett nyvaknat handbollsintresse hos gemene man, men det syns verkligen inte på publiksiffrorna. I Baltiska var det 1000 besökare på Skånederbyt. Bra för att vara Malmö tänker ni, jo, men då var hälften från Ystad. I Lund hade man till och med problem att få dit publik under VM. Om Albrechtson har rätt i det nyvaknade handbollsintresset så är det ett förbannat latent liggande handbollsintresse.

Men jag hoppas att han har rätt, och låt mig för allt i världen poängtera att det är troligare att Stefan Albrechtson har rätt än att jag har det. Alla som känner till min insats som kassör i klassresekommittén i högstadiet eller som skummat igenom mina saldoutdrag vet att jag och ekonomi inte är som korv och ketchup.

Och så faller ännu ett år sönder till små minnen

Till att börja med vore det väl på sin plats att be om ursäkt för tillfälligt bristfällig uppdatering här på handbollsbloggen. Men då jag vet att mina läsare är tålmodiga och förstående, inser jag så klart att ni har överseende med att undertecknad hållit en liten bloggbrejk över storhelgerna.
Nåväl, nu är jag tillbaka med dubbel styrka.

Såg ni jippomatchen från Manhattan i går? Den mellan ett mixat bundesliga-lag och ett halvdassigt ålderstiget världslag. Matchen var tänkt åt jänkarna som en liten aptitretare på sporten handboll, som ju som bekant inte brukar fylla Madison Square Garden. Jag undrar jag om de blev särskilt imponerade av vad som presterades i hallen i går
(inte Madison Square Garden då förstås. Mer åt gympasal a la Norreportskolan-hållet).

Visst, det gjordes ett ansenligt antal japaner, men i en fysisk jämförelse med det amerikanarna är vana vid att se från NBA, står japanorgier sig ganska slätt. Att jämföra LeBron James fysiska status med Ljubomir Vranjes är som att jämföra en militärhelikopter med en helikopterkeps. En lite lätt fetlagd helikopterkeps som det påpekades i en
intervju.

Men för en svensk handbollsnostalgiker var det ändå kul. Magnus Wislander blev bäste målskytt i matchen och var lika hal som infettade, döva killen i Family Guy.

httpv://www.youtube.com/watch?v=DaGPJ67jA6A

Tomas Svensson skulle kunna vara Per Sandströms farsa, men båda imponerade lika mycket i mål. Och Ljubomir Vranjes var trots allt fortfarande den flygande köttbullen. Bara lite mer kött och lite mindre flygande än tidigare.

Elitserien går i VM-ide, och det tycker nog vissa är roligare än andra. Basti Rasmussen måste ha firat nyår med fetaste leendet i mannaminnne. Två raka segrar efter att Pelle blivit Källsorterad och YIF har åter hittat in på vinnarstigen. Jag träffade Basti efter segern i Lund i tisdags, och har god lust att spekulera i vilka piller den karl’n knaprar. Men eftersom jag slängt ur mig slentrianmässiga drogspekulationer tidigare i bloggen låter jag ämnet vila.
Konstatera kan jag emellertid, att Basti Rasmussen är den gladaste jäkel jag träffat.

Har hört att YIF anlitat psykolog åt spelarna under säsongen. What a waste. Låt en moloken spelare tillbringa en kvart med Basti ”Psykologen” och han skall ej längre moloken varda. Överanalyserande kan ha varit precis det som fällt YIF i inledningen av säsongen. Basti företräder en psykologi av enkelt snitt, och jag tror ärligt talat att det fungerar bättre i sportvärlden.

I övrigt: Sävehof och Guif har uppfyllt alla mina högt ställda förväntningar, de senare har i ärlighetens namn till och med överträffat dem. Att SM-finalen skulle innehålla något annat lag än de här två känns som en absurd tanke i nuläget. Men minns att ett nuläge sedermera blir ett dåläge, då nya nulägen uppstå. Saker och ting förändras.
Lag som skulle kunna utmana är Drott, Alingsås, Lugi och Malmö. Kanske YIF. Skövde ligger också med där uppe men är för vilsekomna utanför Västergötland.
RIK är min personliga lilla besvikelse. Jag hade hoppats på betydligt mer av dem, men de är för tunna.

Till kvalserien går som det ser ut nu RIK, Hammarby och H43. Skulle IFK Ystad fixa en elitserieplats efter en kvalserie mot dessa lag? Som röd supporter hade jag verkligen, verkligen, verkligen hoppats på att laget grejar förstaplatsen i allsvenskan.

Kan med glädje meddela att jag blivit beviljad ackreditering till VM, vilket innebär att ni läsare får en hel del bloggodis framöver. Sverigebevakningen för YA:s räkning sköter eminente Fredrik Sörensson i Göteborg, men jag tänker bevista och rapportera från godbitar som Australien-Danmark och Tunisien-Bahrain. Idel toppmatcher. Hrmm.

Med anledning av stundande mästerskap kommer bloggen framöver att få ett kraftigt VM-fokus. Hoppas att ni står ut.

Men det gör ni. För jag vet att det är sant: Det kommer bli ett bra år.

httpv://www.youtube.com/watch?v=EXQ-BNiR9vU

Blogg in, blogg out..