Två saker vill jag be om ursäkt för; dels det faktum att jag låtit det gå ett dygn mellan min blogg och matchen YIF-Drott, dels att jag vid tre raka tätt inpå liggande tillfällen i mitt tidigare inlägg kallat Basti Rasmussen för Basti Rasmusson. Det finns märkligt många varianter på det efternamnet och i synnerhet i Ystadstrakten. Men, men, skit i det.

Mycket med den fjärde kvartsfinalen, sett ur YIF-ögon, var förstås positivt – och att det blir en femte och avgörande match i Halmstad är det mest positiva av allt. Men det hände även negativa saker, och jag tänker framför allt på en specifik händelse, nämligen Palle Hansens skada. Det har i media redan dryftats det osannolika i att två spelare i samma lag drabbas av samma ovanliga och allvarliga skada, allt inom en vecka! Först smällde det i Pierre Hammarstrands hälsena, i onsdags i Palle Hansens. En oturlig och elak slump enligt vissa, men det vetenskapliga kornet i mitt väsen ligger och gnager och viskar att man bör se över om det finns en förklaring till det inträffade.

Jag tänker att både Hammarstrands och Hansens skada skedde på ÖP-hallens hyfsat nya golv, detta gäller även för Sebastian Seifert något märkliga halkskada i kvartsfinal 2 (som jag för övrigt inte sett) och det gäller också Gustav Thulins korsbandsskada i kvartsfinalserien mot Lugi i fjor – även denna såg en smula märklig ut. Det är förstås ren spekulation, men jag undrar om det blå second hand-golvet kan ha något med saken att göra? Jag har själv spelat en handbollsmatch på golvet (dessutom gjorde ju jag och kollega Sörensson en bejublad insats som hårdskjutande pausunderhållning tidigare i år) och min känsla har varit att golvet är grymt skönt. Det är mjukt och behagligt att springa på men det mjuka skulle logiskt sett kunna borga för skador där man fastnar i golvet. Jag har även vid upprepade tillfällen suttit bredvid plan och tyckt att spelare halkar ovanligt ofta i ÖP-hallen (och ofta vid dessa reklamskyltar som jag inte nog kan uttryck min avsky för), dessutom beter sig bollen ibland märkligt då spelarna studsar den i marken, den sticker liksom i väg.

Jag tror att forskningen på handbollsgolv i progress räknat ligger i paritet med den som finns på ämnet ”Filifjonkornas parningsbeteende”, men behovet bör betraktas som något större. Jag sitter förvisso mest här och spekulerar utan väsentlig insikt i ämnet, men som pappa Rudolf skulle ha sagt: ”Jag SER ju vad jag SER”.

För Palle Hansens personliga del är skadan oerhört beklaglig. Som bekant avslutar han sin tid i Ystads IF och vad jag vet har han inte skrivit på för någon ny klubb. Att i det läget få en skada av så svår art är i det närmaste katastrofalt för en handbollsspelare. Lite lättare då för en spelare som Pierre Hammarstrand som redan står under ett års ytterligare kontrakt med YIF. Inte för att det på något sätt gör det skönare att bli skjuten på med gevär, men lite enklare att tackla mentalt tror jag att det kan vara.
En annan känsla man har är ju så klart att Pierre Hammarstrand förmodligen började träna med full belastning för tidigt, det går inte att övertyga mig om att hälsenaskadan är en helt ny skada och inte emanerar ur tidigare skador. Men utan dokumenterad medicinsk expertis är det svårt att göra sina åsikter gällande på området.

Läs för övrigt här om de senaste ryktena angående nyförvärv till Ystads IF. De två utländska spelarna känner jag inte till, men referenserna verkar goda. Henrik Olsson är en intressant spelare ur många perspektiv, inte minst DNA-mässigt då han är Staffan Olssons son. Vi följer värvningsproceduren med spänning och parallellt med det pågående slutspelet.

Jag har egentligen inte berört själva spelinsatsen av YIF i onsdags än, men det ska jag med glädje göra här.

Först skulle jag vilja berömma tränare Mats Engblom. Ofta har han ”luftat laget” i andrahalvlekar under året och nästan eller till och med tappat stora ledningar, men nu i slutspelet har det betalat sig. Spelare som Julius Martinsson, Jakob Nygren och Oscar Zareba ser nu helt bekväma ut med att beträda plan mitt under brinnande slutspel och prestera topphandboll. Vi var många skeptiska röster på pressläktaren som efter Palle Hansens skada satt och tittade på YIF:s anfallsuppställning och mumlade: ”Det här kan väl aldrig hålla?”. Men det gjorde det alltså verkligen. Mycket på grund av Engbloms förberedelse av spelarna och att man helt tydligt har en bredd i truppen som vi journalister förbisett.
Det fanns även flera på läktaren som undrade varför Andreas Thynell inte matchades hårdare i slutet, helt avgjort utgjorde han ju i punktmarkerade Jim Gottfridssons frånvaro det största skotthotet, men med facit i hand tror jag att jag förstår tanken. Trion Zareba, Martinsson och Nygren är till vapen räknat inte de tre farligaste spelarna i elitserien, men de var frapperande tålmodiga och säkra med bollen; de förhalade varje anfall och stressade Drottspelarna och kastade inte bort någonting. Thynell och Hansen är farligare hot i sig själva men passningar som sitter på läktaren kan i deras fall stundtals bli legio, och i detta fallet var det viktigaste att få till stånd så långa och genomtänkta anfall som möjligt.

Jag är som sagt var djupt imponerad av hur de unga spelarna klarade av anfallsspelet, och då har vi inte ens nämnt försvars- och målvaktsspelet som naturligtvis lade fundamentet till segern. Fredrik Ohlander var 50-procentigt och inget mindre än landslagsmässig och han hade inte nog med superlativ för Linus Nilssons försvarsspel: ”Han är min trygga punkt i målet och hela vårt lags viktigaste spelare”.

Problemet är att YIF nu måste upprepa bedriften i dess alla beståndsdelar, dessutom måste man göra det i Halmstad, i en hall som Jim Gottfridsson beskriver så här: ”Det är en jäkla tråkig hall, långt mellan publiken och sidlinjen och det blir inget tryck. I slutet har Drott haft mycket lättare för att tända till där. Det är i och för sig inget man ska skylla på”.

Nä, man ska inte skylla på det, men det är en anledning. Jag tror ändå att det finns anledning till optimism i YIF-lägret. I försvarsspelet har man som inget annat elitserielag grym koll på Philip Stenmalm och i viss utsträckning Magnus Persson. Kan man fortsätta att ha det och att Fredrik Ohlander vinner målvaktsmatchen för femte matchen i rad – då kan det räcka även i morgon.

Sannolikheten för att det här skadeskjutna laget först ska kunna slå Drott och sedan även flyga i en presumtiv semifinal mot Lugi, den är förstås liten, men det är kul att följa ett lag som börjar få den här lite heroiska prägeln och som plötsligt kan anamma det klassiskt svenska och framgångsrika konceptet underdogmentalitet. Det är också som Fredrik Ohlander sa: ”Jag tycker ändå, oavsett skadorna, att det är så att vi har gjort våra två sämsta matcher hittills i kvartsfinalserien på bortaplan. Vi kan bättre även i Halmstad om alla tar ansvar som de gjorde i dag”.
Fredrik Ohlander har för övrigt en jäkligt förlösande stil. Medan många tränare och vissa spelare överdriver det allvarliga i kommentarer efter matchen showar Ohlander med press och medspelare och hela hans sätt att vara understryker att sport trots allt inte är på liv och död. Han kan utan problem föra ett analytiskt resonemang om matchen som just spelats och samtidigt i en relativsats beröra ämnet hans myckna rövsvettande. Inget är så förlösande som lite grafiska diskussioner kring rövsvett, eller om det var möjligtvis var pungsvett.

Apropå min och kollega Sörenssons hårdskjutande pausinsats i en match tidigare i år bjuder jag här på två bilder från denna knappt minnesvärda händelse. Först en bild då jag och Fredrik mottog pris för insatsen.

Här är också en bild från undertecknads andra projektil. Som ni ser valde jag fel byxor till eventet och om mitt skott i hårdhet kanske inte hade imponerat på Kim Andersson tror jag att jag i alla fall tangerade något slags världsrekord i att stretcha ett tyg. När jag på kvällen kom hem kunde jag mycket riktigt också konstatera att min byxgren förlänats ett lufthål av femkroneformat. Fotograf är den fullständigt oefterliknelige Ronney Lantz.

Blogg in, blogg out..

Tänkte i dag göra ett personligt fett undantag och åstadkomma en snabblogg. Så, vi kastar oss raskt in i kvartsfinalseriernas tredje omgång.

Lugi-Hammarby 31-30
Lugi är alltså det första laget vi kan kvittera ut en semifinalbiljett åt. I två av tre matcher hade man stora problem med Hammarby – som ska ha all heder av insatsen – men att det var det bästa laget som vann till slut, det råder det knappast delade meningar om, även om stockholmare för all del kan ha Sveriges mest subjektiva ögon vad det gäller idrott. Lugi har en kvartett niometersspelare – Johannes Hippe, Anders Hallberg, Albin Tingsvall och Joacim Ernstsson – som inget annat elitserielag kan matcha, och deras betydelse för laget syns när man slänger getögon på målprotokollet. Tomas Axnér har till och med kreerat spelvarianter där man genom att ge Joacim Ernstsson en initial roll som linjespelare i anfallsspelet kan inkorporera alla fyra ”stjärnorna” i spelet samtidigt, trots att konventionell handboll i allmänhet alltså brukar innefatta tre niometersspelare. Tomas Axnér är för övrigt en slug räv med ytterligare rävar bakom öronen. Han är en hel jäkla rävfamilj.
Han hymlar dessutom inte med att man redan sneglar mot kvartsfinalen Drott-Ystads IF för att hitta sitt ”nästa byte”, som han själv uttryckte det i SVT-intervjun. Inte för att det hade varit särskilt svårt att räkna ut, men tränare i allmänhet brukar inte vara så frispråkiga. Jag tycker att det är förbaskat förlösande mitt i all svensk tråksumpighet. Adjektivet ”tråksumpig” är för övrigt nytt, men jag är inte stolt över det så ni får med glädje använda det utan att källhänvisa.

Sävehof-Guif 27-15
Jag undrar jag vad som hände i Partille. När gjorde Guif endast 15 mål i en handbollsmatch sist? Jag har tidigare varit inne på att bredden kommer att avgöra den här matchserien och det tror jag förstås fortfarande. Jag är emellertid tämligen säker på att Guif kan mobilisera krafter att ordentligt utmana Sävehof i nästa hemmamatch. Om det räcker till seger återstår att se, men att det skulle sluta med Eskilstunaseger i hela matchserien – det tror jag verkligen inte. Går Sävehof vidare så framstår Partillegänget och Lugi som de givna favoriterna att stå i en SM-final i maj.

Kristianstad-Alingsås 21-24
Matchserien som varit hysteriskt jämn fick här den första bortavinsten. Överraskande eller inte? Vet ej. De här lagen verkar vara så jämna att hemma- eller bortafavör kanske inte betyder så mycket som man tror. Hur som helst har Alingsås skaffat sig ett riktigt bra läge i och med 2-1-ledning och hemmamatch framför sig. Jag trodde på Kristianstad då den här serien stod 0-0, nu har jag fan ingen aning. Men fördel Alingsås, helt klart. Markus Olsson verkar ha varit den enda IFK:are som kom upp i normal målstandard. Han verkar även ha fyllt år just i går, men det kan betecknas som en irrelevant kuriositet.

Drott-Ystads IF 22-18
Det är ingen särskilt välspelad matchserie, det här. Förutom från målvakterna då alltså. Fredrik Ohlander gjorde återigen en riktigt bra match, men för första gången i matchserien var Robert Bladh i Drottmålet nästan lika bra. Förutsättningarna i den här matchen såg ut på ett visst sätt inför matchen – med Seifert och Hammarstrand borta – och 25 minuter in i matchen var läget än värre för gästerna. Philip Nilsson stukade foten efter att ha trampat på Anton Haléns fot, och Jim Gottfridsson fick rött kort direkt i en försvarssituation. Med i det närmaste en b-uppställning på plan kan man knappast begära att YIF ska slå Drott på bortaplan och även om man var så nära som 18-17 i andra halvlek kändes det aldrig som att det skulle gå vägen. YIF, med Linus Nilsson i spetsen, spelade riktigt högklassigt försvarsspel, men 18 mål framåt räcker helt enkelt inte. Andreas Thynell hittade målet men var i Gottfridsson och Nilssons frånvaro nästan den ende som gjorde det, och ingen YIF-spelare hittade Martin Bager på linjen. Gottfridssons betydelse i anfallsspelet är monumental nu när Seifert inte är disponibel och Jims röda kort avgjorde faktiskt denna match. Jag kan inte riktigt förstå varför Mats Engblom inte chansade och slängde in 16-årige Lukas Nilsson, i alla fall som avlastning till Julius Martinsson och Andreas Thynell. Jag menar – vilket läge att bädda för ett riktigt nationellt genombrott! Dessutom taktiskt lurigt eftersom Drott knappast har kartor över Nilsson rörelsemönster, som man har på övriga YIF-spelare.
Möjligen är det med respekt för Nilsson unga ålder som han inte kastades in i denna extremt heta hetluft, men ifall det var på detta vis förstår jag ärligt talat inte varför Lukas Nilsson var i Halmstad över huvud taget.
YIF:s anfallspel måste förbättras, Drott kunde enkelt lyfta upp YIF:s niometersspelare långt utanför nio meter. Där ute kan man inte spela ut bollen på kanterna eller in på linjen, där ute har bara Andreas Thynell skottkraften att göra mål. Vi efterlyser mer rörelse till matchen i Ystad.
Vi ska emellertid poängtera att en fyramålsförlust borta mot Drott med förutsättningarna som rådde ingalunda är underkänt. Men denna marginella och i poäng räknat värdelösa framgång bottnar framför allt i ett fantastiskt försvars- och målvaktsspel.

Vad tycker jag om Gottfridssons utvisning då? Vad Jim själv tyckte är knappast svårt att räkna ut efter att ha sett hans SVT-intervju, men ser han själv reprisen tror jag att han i alla fall till viss del kan hålla med domarparet i bedömningen. I mina ögon blir han inte utvisad för att han rör Magnus Persson i ansiktet, utan för att han rör Magnus Persson medelst ett karateslag. Ser man reprisen rakt framifrån (47 minuter in i klippet) ser man Gottfridssons hela armrörelse och hur han dunkar handen i bröstet på Persson, handledsrörelsen ser ut att vara av en kraft som hade generat flertalet professionella tennisspelare.
En av Jim Gottfridssons största svagheter just nu är att det faktiskt går att få honom ur balans, och naturligtvis är detta något som motståndarlag pratar om. Gottfridsson själv och folk runt omkring honom tycker kanske att han ofta får domaren emot sig, men utan att säga om han har rätt eller fel måste Jim lära sig att hantera extra uppvaktning. Jag ser inget annat svar på anledningen till att Gottfridsson plötsligt försökte stoppa en anfallsspelare på det här våldsamma sättet, än att det var en reaktion på något i spelet. Att YIF hade fått en svag start kanske, eller att han själv fått ett orättvist domslut emot sig. Det sämsta folk runt omkring Gottfridsson kan säga nu är han blir orättvist behandlad av domarna. Dels för att han riskerar att bli världsfrånvänd av att alla stryker honom medhårs, dels för att domslutet faktiskt var helt korrekt.

Förresten, vad tycker ni läsare om Gottfridssons utvisning? Hör av er här eller på peter.lindgren@ystadsallehanda.se.

Som tur är slipper YIF att få Gottfridsson avstängd. Till hemmamatchen bör även Philip Nilsson och kanske även Pierre Hammarstrand vara tillbaka, och då räknar jag med att vi får se ett helt annat YIF. Den här matchserien ska bara gå till fem matcher.

Förresten, är det här verkligen ”Yeah yeah wow wow-Martin Svensson”, eller är det i själva verket Drotts Anton Halén?

Blogg in, blogg out..

Sitter här och smälter en nyss äten fisk och kontemplerar kring gårdagens tre kvartsfinaler som alla slutade med utjämning. Månne har jag inte mycket att tillföra – då jag var engagerad annorstädes i går kväll insöp jag ingen av kvartsfinalerna – men det verkar ha hänt så mycket att jag inte vill låta händelserna passera okommenterade.

Alingsås-Kristianstad 35-32
Många undrade om nya Estrad Arena skulle innebära ett lyft eller sänke räknat i stämning och i alingsåsiga framgångar. Gårdagens premiär i nya arenan måste betecknas som en supersuccé, för att använda ett välbeprövat kvällstidningsord. Seger och utjämning i matchserien mot Kristianstad och vittnen påstår att stämningen i hallen närapå brädade (!) den man lyckades uppbåda i Nolhagahallen. Jag tror säkert att – så länge Alingsås är med i detta SM-slutspel – Estrad kommer att fyllas med nära 3000 människor till varje hemmamatch och att stämningen fortsätter att vara så här hög. Sen, till nästa säsong då kanske vardagen tränger sig på, får vi se om Alingsåsborna orkar mobilisera samma tryck.
Mikael Aggefors är årets målvakt så här långt och han åt upp Kristianstadsspelarna i det historiska (?) straffavgörandet. Jag fortsätter att tro på Kristianstad i den här matchserien men kanske är jag en dåre.

Guif-Sävehof 27-26
Jag läste någonstans att rättvisa skipades i och med att Guif vann denna andra match efter att laget förlorat första kvartsfinalen delvis på grund av ett felaktigt domslut. Jag tycker att det är magstarkt att kalla 1-1 i matcher rättvist då det borde stå 2-0. Å andra sidan sker felbedömningar av potentiellt avgörande betydelse i nästan alla matcher, det är bara det att denna blir så brutalt tydlig. Kristianstadsbladet har gjort en intervju med domare Jonas Åström här. Det uttrycks implicit i intervjun att Åström vet att man kan döma fel. Jag saknar egenskapen hos domare att de EXPLICIT uttrycker att de gjort fel. Varför inte bara säga: ”Fan, jag ser ju på bilderna att det blev fel. Jag ber om ursäkt men jag gick på min känsla”. Det hade varit så mycket lättare att acceptera. En gång efter en match i lägre divisioner konverserade jag med domaren i tio minuter bara för att få höra honom säga att han gjorde fel i ett avgörande läge. Han hänvisade också till den här luddiga ”känslan” som om det vore ett sådant där kodord bondage-entusiaster använder sig av under sina lekar då tortyren gått för långt. Efter tio minuter tröttnade han nog och sa: ”Okay, hade samma situation hänt igen hade jag nog inte dömt på samma sätt”. Då sa jag: ”Tack. Du växte nu en smula i mina ögon. Ha en bra dag.”
Vidare noterar jag att Sävehof fortsätter att ha fler målskyttar än Guif, även om Eskilstunalaget lyckades sprida ut målfabrikationen bättre än i föregående match. Jag har ändå en känsla (dessa känslor!) av att just bredden kommer att avgöra den här matchserien till slut. Men det hade sett annorlunda ut ifall Guif hade haft 2-0 i matcher…

Ystads IF-Drott 26-20
Saker jag noterar:
* Jim Gottfridsson skyttebäst igen, han är definitivt i slutspelsform.
* Andreas Thynell fick igång skyttet. Vitalt. Vitalt! VITALT!!!
* 20 insläppta mot Drott – ett av seriens målfarligaste lag – är mycket starkt. Jag hör att Fredrik Ohlander återigen har samma DNA-struktur som en tegelvägg och det är väl detta man lite haft på känn – att en kille som Ohlander kan behöva den extra nerv som finns med då spelet om medaljer inleds.
* Det sorgliga för YIF:s del är förstås axelskadan på Sebastian Seifert. Dels är det tråkigt för laget som naturligtvis hade behövt en Seifert som i första Drottmötets andra halvlek såg ut att vara på väg mot en fin form, dels är det enormt tråkigt för Seifert själv, som alltså tvingas avsluta hela sin fina karriär på bänken med armen i mitella. ”Det känns tungt. Att det ska sluta på detta viset det är… det är ändå 20 år jag hållit på. Nu var man ändå på gång och jag kände mig riktig taggad till slutspelet”, sa Seifert till YA-sporten efter matchen.

”Sibbe” kan se tillbaka på en framgångsrik karriär. Jag har starka minnen från den tid i början av 2000-talet, då jag flyttade till Ystad för att gå i skolan och spela handboll. Då gick man och såg på IFK Ystads hemmamatcher, och som mittnia var det Stian Tönnesen och Sebastian Seifert man såg upp till och försökte efterlikna – jag härmade den förstnämndes vikskott och den andres häng – och misslyckades kapitalt med båda företagen.

Seifert gjorde många landskamper men den verkliga landslagssuccén med medaljer och dylikt uteblev. Det ska förvisso nämnas att svenska landslaget i övrigt inte var mycket att pynta julaträt med vid denna tid. Det var i den tid då namnet ”Bengan” hängde som en elak chimär över landslaget och man hade precis kommit över det till synes uppenbara faktum att Sverige aldrig skulle ta en mästerskapsmedalj igen. Handbollsvärlden skrattade åt svenskarna och deras gurkburkar.

Även om Seifert stundtals haft ett hetsigt humör på plan har han alltid varit lätt att ha att göra med i intervjuer. Tyvärr kommer jag för alltid att minnas mikrointervjun jag gjorde med honom under Åhuslägret inför den innevarande säsongen. Jag stod i en stuga och plötsligt rycktes dörren till en toalett upp framför mig. Där satt en från kläder totalbefriad Seifert i en tömningsprocess av arten en amerikan hade klassificerat som en ”number two”. Han sa ”Hej” och jag skrek ”NEEEEEEEEEEEEJ!”. Det måste varit något liknande norrmannen Edvard Munch råkade ut för när han målade ”Skriet” för dagen efter toaincidenten skapade jag detta verk:

I en intervju med Sportbladet meddelar Seifert att han säkerligen kommer att fortsätta handbollskarriären som tränare. Men först ska YIF verkligen suga i sig allt av hjälp de kan få av Seifert redan i detta slutspel. Bara hans närvaro och rutin borde bidra till någon slags extra procent i SM-guldssträvan. Det känns nog bra för Mats Engblom att Andreas Thynell verkar ha vaknat, han och hans skotts betydelse i Sebastian Seiferts frånvaro går inte nog att understryka.

Nu ger jag mig denna långfredag, men det känns dumt att lämna er utan att ha gjort en enda kristen referens. Den kommer här: 1979 släppte Bob Dylan sin första uttalat ”kristna skiva” – ”Slow Train Coming”. Spår två är en av hans bästa låtar - ”Precious Angel”. Tyvärr är den gode Dylan en rabiat youtubemotståndare och vi får därför stå ut med en covervariant av Esteban Paez. Vem är Esteban Paez, frågar ni? Fan vet, men covern är adekvat exekuterad och han låter faktiskt riktigt mycket som Bob Dylan.

YIF spelar nästa match mot Drott på söndag, påskdagen ( i SVT), men till skillnad från Jesus återuppstår jag nog först på annandagen.

Blogg in, blogg out..

Vad är det här för en sjuk jäkla serie? Ystads IF ligger efter gårdagens vinst på tabellens sjunde plats, och man är nu ynka tre poäng ifrån serieledning. TRE!
Nästan varje år pratar experter, bloggare och spelarna själva om att elitserien är jämnare än någonsin, men det känns inte som att det varit riktigt sant förrän nu. Jag finner det nästan bisarrt att lagen som härbärgerar plats nio och tio i tabellen – strax utanför slutspelsplatserna – Redbergslid och Skövde, vid en optimerad formtopp i sina trupper inhyser kapacitet att vinna SM-guld.

Några ord om matchen i Malmö i går:

* Det börjar kännas lite som under grundserien i fjor – YIF spelar bra men varvar det i matcherna med perioder av renaste ädlaste uselhet, varpå man kan vara alldeles lysande – och i slutsekunderna står man där och vinner med ett eller några mål. En åtråvärd styrka, även om mången supportrar står på läktaren med millimeter långa naglar och nervproblem.
* Det mest glädjande med matchen i mitt tycke var att det var de så kallade ”marginalspelarna” som stod som segerorganisatörer. Jakob Nygren ersatte en Palle Hansen med dagsform på Marianergravnivå och bidrog med ett spel jag länge har efterlyst. Palle Hansen är en skytt av betydligt högre karat än Jakob Nygren, men som jag tjatat om tidigare – Hansen har en förkärlek för att gå inåt i banan och kommer sällan i den slags satsningar som renderar i ett utspel. Nygren kom i sådana satsningar hela tiden. Enkelt rullespel från vänster och så ett simpelt utspel på studs med armen lågt. Ofattbart enkelt i teorin, ändå så sällsynt förekommande i årets YIF. Pierre Hammarstrand måste undrat vad som stod på, plötsligt fann han sig i högsta grad vara involverad i spelet. Och sex mål fick han göra.
Leo Larsson kanske inte är en marginalspelare men han är i på papperet tvåa bakom Fredrik Ohlander. Mot Malmö hade han 45 i räddningsprocent och överglänste med råge sin betydligt äldre läromästare. Ola Netterheim har haft en säsong som han nog inte är helt nöjd med själv. Ifall alla hans säsonger vore sidor i en bok hade han nog inte vikt ett hundöra på den nuvarande. Men i går kom han in och var hundraprocentig i sina mållägen i sex-mot-fem-spelet.
Slutligen fick Julius Martinsson den enskilt mest utmärkande avgörande rollen, med sitt 24-23-mål med tolv sekunder kvar. Det talar för Ystads IF att breddspelarna kan gå in i slutet av ett Skånederby och spela avgörande roller, särskilt när de etablerade spelarna i laget har en sämre dag.

* När Malmö möter YIF snackas det alltid om mötet mellan bröderna Thynell och det är inte alls orättvist eftersom de två ofta har avgörande roller för sina lag. Det hade de inte i går, det blev sammanlagt ett mål för Mattias och Andreas. Vad som var Mattias problem vet jag inte, men när jag läste YA i dag fann jag det tydligt vad som var Andreas Thynells problem. Obs, se bild.

Det finns som jag ser det två alternativ till Thynells fyllighet: det första är påssjuka. Det andra är en tre månader lång diet innehållande uteslutande bearnaisesås och skinkstekens fettkappa.

* Skönt att Julius Martinsson fick en avgörande roll i matchen, annars hade kommentator Björn Hedman fortsatt att leva i sin villfarelse att Julius Martinsson heter Julius Malmström.

Varför styckeindelade jag där? Jag är ju färdig.

Blogg in, blogg out..

Jag upplever det som längesedan jag sist gjorde en kvällsblogg, men i kväll passar det bra. Jag har precis bevittnat återstarten i elitserien, och matchen mellan Redbergslid och Ystads IF.

En match som ni säkert vet att Ystads IF förlorade, 23-27. Varför? Min analys är följande:

* YIF förlorade målvaktsmatchen. Tränare Mats Engblom väntade i 20 minuter innan han bytte ut Leo Larsson mot Fredrik Ohlander. Leo Larsson hade då hunnit göra en räddning. Det var naturligtvis blekt av Larsson, men i sammanhanget framstår det för mig som ännu blekare att inte göra det nämnda målvaktsbytet tidigare. YIF var så långt trots allt med i matchen och det berodde på att RIK:s målvakter gjorde hart när lika få räddningar. Anmärkningsvärt var det i synnerhet att matchen, efter 15 spelade minuter, inte hade innehållit en enda räddning.
* Problemet i YIF:s anfallsspel är detsamma som det alltid är när YIF spelar en av de sämre matcherna. Allting drar mot mitten. Palle Hansen och Andreas Thynell började matchen bra, de gick visserligen inåt i stort sett hela tiden – vilket de ju ofta gör – men de gjorde mål. När de slutar göra mål blir YIF:s anfallsspel ohyggligt lättläst. Och i slutet av matcher där det går emot YIF är det alltid Jim Gottfridsson som får ta niometersavsluten. Jag vet inte om övriga spelare är trötta.
* Jim Gottfridsson hade för övrigt ingen briljant match. Medioker skottprocent och hans stegisättning såg…trött…ut.
* Rickard Lönn var matchens bäste spelare och merparten av vänsternians aktioner osade A-landslag. Dock borde Leo Larsson ha tagit åtminstone ett av de två skott som studsade upp i nättaket med den föga respektingivande farten av en kilometer i timmen. YIF:s försvarsspel lämnade i första halvlek en del övrigt att önska men det ska sägas att det är svårt att dra linjen för vad som var försvarets fel och vad som var målvaktens.
* Ett problem som YIF brukar ha men som var mindre tydligt mot RIK var kantspelarnas stundtals ickemedverkan i spelet. Och det säger en del om relevansen i detta förfarande när Philip Nilsson är 100-procentig i avsluten. Straffar inräknade också visserligen, men ändå.

En förlust borta mot Redbergslid sorteras inte in under fliken ”pinsamheter”. De har högklassiga spelare på alla positioner (möjligtvis med undantag för målvaktsposten, men när Hans Vinge har 45% i räddningar, som mot YIF, får även detta räknas som högklassigt, även om det måhända säger mer om den ringa klassen på många av YIF-avsluten).

I och med att Hammarby slog VästeråsIrsta på bortaplan gick man om YIF, och ystaiterna härbärgerar just nu den åttonde och sista slutspelsplatsen. RIK, som jagar där bakom, är bara två poäng efter och dessutom med bättre målskillnad än YIF. Det blir med all säkerhet ett drama om slutspelsplatserna, och jag tror att YIF – för att gå till slutspel – snarare måste sikta på att komma före Hammarby än RIK, för göteborgarna har mer klass än Söders bröder.

YIF har mött RIK två gånger på relativt kort tid och en duell som har varit intressant att följa i båda matcherna är den mellan Andreas Thynell och Björn Iveland. Ifall jag hade varit förbundskapten för konståkningslandslaget och av någon outgrundlig anledning tvingats ta ut min VM-trupp med elitseriens spelare som underlag hade jag valt bort Iveland och Thynell först av alla. De har tillsammans lika mycket grace som en skål cornflakes som stått framme i en vecka.
De riktiga dusterna mellan dessa jättar uteblev i Göteborg, men jag har en situation på näthinnan från mötet i ÖP-hallen. Iveland satsade på sitt patenterade hjärndöda sätt och smällde rakt in i bröstkorgen på Andreas Thynell. Det var många kilon och mycket kraft i rörelse och det såg ut ungefär så här:

Som ni ser blir smällen dessa 100-plus-män emellan av sådana monumentala format att de påföljande händelserna påminner om en liten Big-Bang – nya stjärnor och grundämnen bildas, ett nytt universum expanderar och Thynell-Iveland-bangen är så kolossal i sin omfattning att den får sin egen gravitation. Som ni ser får vitt skilda fenomen sina omloppsbanor, sina nya ellipser, runt Thynell-Iveland-bangen – längst upp till vänster syns YIF:s materialare Åke Hermansson, som vanligt fångad i fikaposen, med kaffekopp och en nybakad jitterbuggare i händerna; vidare har Vintergatans tredje största planet, Uranus, bytt ”lag” till den nya galaxen och längst upp till höger syns HELA Redbergslids supporterklubb.
Slutligen har till galaxen anslutit en bäver i plommonstop och illrött raffset.

Nu drar jag till London och jag tänker inte avsluta detta inlägg med att länka till ”London Calling” med The Clash. En bra låt, förvisso, men den känns för jävla gjord. Jag länkar till en sekvens i filmen ”Barry Lyndon” i stället. Jag är medlem i Lunds finaste Mastodontfilmsklubb och på vårt senaste möte såg vi Stanley Kubricks makalösa – måste jag säga – ”Barry Lyndon”. Scenen jag länkar till är från filmens initiala skede där Barry och fröken Nora leker ”gömma bandet” och Barry får leta i dalen mellan de himmelska bergen.
Filmen rekommenderas varmt.

Blogg in, blogg out..

Det var ett tag sedan jag skrev här och anledningarna stavas annat jobb och mästerskapsmättnad, och jag beklagar detta. Ta mitt förlåt och gör vad ni vill med det.

Så var det jul igen och som vanligt har det förvånat oss alla. Det finns nog ingen så kletig och smutsigt banal fras som ”Vad snabbt tiden går” eller ”jag har inte ens hunnit få en julkänsla”. Jag tänker inte kommentera eller i övrigt känna efter exakt hur snabbt tiden gått i år utan bara kallt konstatera att: ja, det är jul.

Ystads IF går på kort julledighet som tabellsjua och nu förväntas jag totalsåga laget. Det kommer jag inte att göra. Trots att YIF blott är tre poäng från att missa slutspel är man endast fem poäng från serieledning. På tal om banala fraser är ännu en annan – vad anbelangar elitserien - ”vad jämn den är”. Men det stämmer ju. Den är så satans jämn. De sex översta lagen i serien samsas på två poäng, det sjunde laget är YIF tre poäng efter sexan Sävehof. Man pratar om att Sävehof har gjort en ganska rutten höstsäsong med tanke på vilka förväntningar som vilat på laget, men faktum är att om Sävehof vinner hemmamatchen mot Kristianstad på annandag jul kan man i ett huj vara serieledare.

Så även om man i viss omfattning är besviken på vad YIF presterat så här långt (tror inte heller att laget självt är helt nöjt) får man sätta prestationen i ljuset av de andra lagens insatser. Lagen slår varandra huller om buller, logiken är lika bannlyst som Kalle Anka en period var bannlyst i Finland för att han inte bar byxor, och en formtopp på tre-fyra matcher kan ge ett uppsving från kvalplats till toppstrid. Det är lite The Twilight Zone i elitserien.

Jag tror definitivt att YIF har kapacitet att lyfta sig flera placeringar fram emot våren. Man ser, om inte annat så på matchen i går, hur bra man kan vara när ytterniorna fungerar. Ystads IF är otroligt starkt när hoten kommer från alla niometerspositionerna. Då får Martin Bager fritt spelrum på linjen. Och då har vi inte ens pratat om Philip Nilsson och Pierre Hammarstrand. Oavsett vad hösten givit är jag ganska övertygad om att YIF är minst ett semifinallag fram emot våren.

*********************************

IFK Ystad gör så här långt en säsong som går enligt planen. Jag pratade med Hampus Andersson i torsdags och lagets målsättning är en mittenplacering i allsvenskan, och mycket mer i mitten än vad de ligger går det inte att komma. IFK har sju poäng upp till kvalserien och det känns inte rimligt att hoppas på något så bra efter jul. IFK Ystads säsong är långt ifrån sexig, men den är godkänd.

Apropå Hampus Andersson så har Ystads Idrottsjournalisters Klubb utsett honom till årets handbollstalang i regionen. Ni kan läsa om det här. Måhända lite autofellatio att länka till sig själv men det är en tunn guldkant på egot.
Hampus verkar ha en fantastisk inställning både till livet och till träning, och efter hans överjävliga säsong i fjor önskar man honom allt gott denna säsong. Bland annat ska han och Jim Gottfridsson VM-kvala med U20-landslaget i januari i Budapest.

En snabb jullmix
* Hammarbys Martin Dolk leder skytteligan på 113 baljor. Inte alldeles oväntat. Han är ju vass, Dolken. He. He. He…
* Ystads IF:s vänstersexa Gabriel Andersson har inte världens mest framträdande roll i elitserien, men han uträttar desto mer på träning. Den till synes relativt tunne och harmlöse Andersson har nu både hunnit knäcka näsan på tvåmetersmannen Andreas Thynell och ge halvsälen Ola Netterheim hjärnskakning. Själv har Gabriel bara erhållit blessyrer av bagatellformat. ”Don’t fuck with Gabbe”, som tränare Mats Engblom sa.
Årets tre pinsammaste
3. Det som man i media refererat till som ”Gråt-gate”. Torbjörn Klingvall beklagade sig över elaka journalister som fick spelarna att börja gråta under EM. Ädelt av Klingvall att stå upp för sina spelare men problemet var att det inte fanns något särskilt att stå upp för. Klingvall bad om ursäkt och för detta ska han ha all respekt, men pinsamt tror jag att han tyckte det var.
2. Lika pinsamt som jag tror att Danmarks förbundskapten Jan Pytlick tyckte det var när han insåg att han jublat förgäves efter segern över Norge. Danmark trodde att man vid seger mot norskorna skulle kunna säkra en VM-plats i matchen om femte pris. Jan Pytlick och hans lag var dock dåligt pålästa och man satte skrattet i halsen och dog nog lite grann.
1. Vilket även jag gjorde efter YIF:s seger mot Redbergslid tidigare i december. I mediazonen efter matchen satt Mats Engblom och gjorde en intervju med en journalist medan vi andra stod tysta bredvid och antecknade. Vid en av frågorna kläckte jag en vidunderligt underfundig följdfråga som jag rappt levererade, och jag tror till och med att den kom så rappt att jag avbröt Engblom mitt i hans svar. Engblom vände sig mot mig och sa:
”Du vet om att det här är en radiointervju, va?”.
Radiojournalisten stängde av sin diktafon och gick i väg med bister uppsyn. Han sa inte hej då.

Nu ska jag gå iväg och skaffa mig en julkänsla. Kanske gör jag det med klassikern ”It’s a wonderful life” med den oefterliknelige James Stewart. Alternativt gör jag det med ”Sunes Jul”, med den lika oefterliknelige Peter Haber.

God Jul, för fan.

Blogg in, blogg out..

Sitter här i mörkret och superar en skål chili i min ensamhet. Svettas ymnigt. Chilin är nästan lika stark som Martin Bager.

Smälter även intrycken av Ystads IF-Redbergslid. En match som var ojämn i 59 minuter och fullständigt oviss i en. RIK är ett rock ´n roll-gäng som kan köra över alla lag om de får feeling, och det fick göteborgarna de sista minuterna.

För enkelhetens och estetikens skull – och för all del för att jag brukar göra så – listar jag intrycken i punktform nedan.
* YIF har haft tendens till ett målvaktsproblem genom stora delar av säsongen. I andra halvlek mot RIK vaknade Jürgen Müller och agerade på en nivå som krävs framöver ifall YIF ska utmana om SM-guldet. I förra matchen mot Skövde hade Müller och Larsson pinsamma sex räddningar…
* Palle Hansen och Andreas Thynell, det vill säga de spelare som rankas som nummer ett på sina respektive ytterniopositioner, ser inte ut att vara i absolut bästa form. Hansen har dippat rejält i form efter årsskiftet (även om han är bättre nu än i februari) och Thynell är en man som likt hela RIK måste få feeling för att vara som bäst.
* Kantspelet var fullständigt obefintligt. Mycket på grund av att Hansen/Thynell inte sett en stegning utåt i plan ens i sina värsta mardrömmar. Snyggt då av Martin ”Waffe” Walfridsson att kliva in på linjen och sätta tre mål härifrån. Waffe gjorde det bra i avstängde Philip Nilssons frånvaro, men fick alltså minimalt med boll att jobba med. Och Gustav Thulin såg jag först när han i slutet punktmarkerade två meter Rickard Lönn. En absurd scen där Thulins ögon måste ha varit i höjd med Lill-Rickard.
* Jim Gottfridsson var gudalik i 40 minuter. Under dessa minuter satt jag och funderade på att lansera nya smeknamnet ”Tomten”, med tanke på Jims röda kalufs och hans tröjnummer (24). Sista 20 minuterna levererade han dock ett antal mjuka paket och han får alltså nöja sig med ”Gud”. Att Jim dippar sista 20 är ett mönster jag sett de senaste matcherna, Sebastian Seifert blir trots allt viktig när han kommer tillbaka. Men Jims första kvart alltså…på YIF:s första tio mål tror jag att Jim hade minst assist på nio av dem.
* Martin Bager är inte bara stark som min chili (som för övrigt inte innehåller bönor. Att använda bönor i chili är att låta djävulen spotta i och spä ut din gryta), Bager är tillsammans med Jesper Nielsen, Niclas Barud och Andreas Nilsson seriens bästa mittsexa.

Nu ska det mycket till om YIF ska bomma att bli tvåa i serien (att förlora mot ett Caperiotumba som plötsligt inte har något att spela för), en serie som Guif alltså redan har vunnit. Och visst var det det jag sa. Att Guif skulle vinna alltså.

**********************************************

Vad är det för folk som sitter i Liganämnden? Är det sådana där ”pellejönssar”, eller möjligtvis människor man frestas att kalla klent IQ-bemedlade? Eller är det bara människor med riktigt taskig ”Lars von Trier i Cannes-tajming”?

httpv://www.youtube.com/watch?v=stjM2q3D8I4&feature=related

Hur som helst var Liganämndens offentliggörande av beslutet att kasta ut Hammarby ur elitserien allt annat än vältajmat. Ett sådant besked offentliggjort i seriens slutomgångar…det är bara så korkat att jag blir mållös. Nu blir det troligen så att Caperiotumba hamnar i kvalserien oavsett hur sportsligt sist man än blir i den här serien. Känns inte som att man har allt för mycket att bevisa för YIF i sista omgången då. I slutspelsstrecksstriden (vilket ord!) möter Lugi Hammarby. Hammarby är säkert supermotiverade att göra sitt bästa och göra streckstriden rättvis.
Och det där sista menade jag förstås inte.

I morgon spelar IFK Ystad livsviktig match mot Warta. Poäng är en absolut nödvändighet om man fortfarande hoppas på att undvika kvalspel.

Blogg in, blogg out..

Aah, så har vi då äntligen fått en kunglig nedkomst. Ja, jag talar förstås om regnet i går – så mäktigt det var! Jag blev förstås dyblöt när jag cyklade hem från hallen, men mitt milda obehag lättades när jag såg den sista lilla snöhögen tyna bort. Jag var nära att stanna invid högen och håna den i dödsögonblicket, så desperat längtar jag efter vår och värme. Jag hejdade mig förstås.

Men apropå kunglig nedkomst så har vi ju faktiskt fått en ny medlem i kungafamiljen. Jag talar förstås om Leo Larsson – så mäktig han var! 55 är en sällan uppnådd notering i räddningsprocent i elitserien, men jag ger Leo Larsson lite rätt i att det ”var ett sargat H43 vi mötte”.
Jag trodde H43 skulle bjuda upp till bättre match, men det kan faktiskt ha varit så att YIF var för bra. I alla fall i andra halvlek. I första halvlek var det inget av lagen som motiverade entrépengen, och jag hörde faktiskt två äldre herrar muttra om just kvalitet kontra entrépeng. För mig (som ju i och för sig gick in gratis) var det fyra gentlemen som stack ut och motiverade biljettpriset - Leo Larsson, Philip Nilsson, Julius Martinsson och Ola Netterheim. Netterheim vill jag nämna lite extra eftersom han var den av de fyra som inte fick en lurblåsare i tidningen. Men han såg i alla fall jäkligt nöjd ut när jag kallade honom snabb efter matchen.

Apropå kunglig så såg Andreas Thynell ut att ha kungligt ont när han linkade av planen i första halvlek efter en kunglig smäll på, vad han själv kallade, ”nossorna”. Thynell grimaserade sin smärta och jag svär - sätter du en rolig hatt på honom och lär honom prata halländska så har Stefan och Krister fått oväntad konkurrens. Det var Absolut Buskis 2012 – det var Thynells dingeling.

httpv://www.youtube.com/watch?v=LZj8AzwelS4&feature=results_video&playnext=1&list=PL5D942A3D65790BBD

Nu ska vi prata den riktige svenske kungen, och om att han har fått nytt att tänka på. Jag pratar förstås om Sebastian Seiferts ”mellanhandbensskada” (var det rätt, Jesper?).
När jag sitter här och skriver så vet jag inte skadans omfattning, men baserat på mina ögons empiriska erfarenhet och Jesper Lindgrens uppsyn efter matchen var det nog något som gick sönder. I så fall ser vi nog inte mer av Seifert i grundspelet. Vi får bara hoppas att han läkt till slutspelet.

I övrigt tror jag inte att det har hänt något alls i Sverige av kungligt värde.

Jo, det var så sant! Kanelgifflarna i pressrummet i går var förträffliga.

******************************

Sen kan vi väl uppmana hela Sverige att hålla tummarna för Oscar Carlén, som kanske opereras i detta nu (i alla fall i dag). Han har huvudet att komma tillbaka till världshandbollen, det är jag fullständigt övertygad om.

Blogg in, blogg out..

Mycket har hänt i handbollsväg under helgen, men jag har bara följt detta sporadiskt. Ett årligt filmmaraton i Lund har nämligen upptagit all min tid. Min filmbank är nu elva filmer fetare och årets höjdare blev klassikern ”Vem är rädd för Virgina Woolf”. Ett påträngande kammarspel där paret Martha och George visar hur komplicerat ett mänskligt förhållande kan vara. Elizabeth Taylor och Richard Burton gör båda sina livs roller och givetvis tjänar filmen på dessas multipla giftermål i verkliga livet. Se den!

httpv://www.youtube.com/watch?v=nInE5TITzE8

VM är avverkat, och här är mina slutnoteringar.
* Norge dominerar damhandbollen, å det grövsta. Regerande Europa-, världs- och olympisk mästare. Och så hade de vänligheten att fixa Sveriges OS-plats på kuppen. Vi får stå med mössan i hand och tacka.
* Därmed kommer OS i London att bli roligare att följa än de senaste som varit. Vi kommer nämligen att ha två handbollslag där – jag kan inte tänka mig att Sveriges herrar misslyckas med att bli bland de två bästa i OS-kvalgruppen med Kroatien, Japan och Chile.
* VM:s roligaste spelare att följa var spanjorskan Macarena Aguilar. Vilket genombrott hon har!
* Heidi Löke är så löjligt bra att det gränsar till absurdum. 

Och så har vi noterat att EM-truppens enda skräll är att Sävehofs Niclas Barud tar en plats på linjen. Detta har jag förstås lobbat och jobbat för länge, men jag trodde ändå att Ola-Staffan var så pass Lagerbäckska att man säkrade upp bakom Andreas Nilsson med en rutinerad mästerskapslinje.

En del dilemman löste sig av sig själva. Henrik Lundström kände inget behov av att framhäva sin värdighet utan tackade glatt ja till platsen i truppen, och den ska han förstås ha. Robin Anderssons korsband och det faktum att detta är av gjorde på-gränsen-valen bland niometersspelarna en aning enklare. Kim Ekdahl du Rietz är förstås en chansning med tanke på hans skada, men han måste vara med för att Sverige ska bli något annat än turister i Serbien.

IFK Ystad är just nu turister i allsvenskan. Låt vara att det är en studieresa och att läropengen är gedigen, men 13 raka förluster? Det som antas vara lärorikt kan lika gärna bli något knäckande, när spelarna vecka efter vecka får bekräftelse på att man inte räcker till i allsvenskan.
Det börjar rent av bli så att värvningar måste in – inte direkt för att rädda laget kortsiktigt – utan för att att rädda talangernas självförtroende på lång sikt. Tyvärr blir det inte det lättaste att hitta nyförvärv nu. Robert Andersson vill ha två spelare som gör skillnad, som är bättre än de han redan har – sådana ligger inte upplagda i mängder på marknadsborden.

Läser i tidningen om Ystads IF:s fortsatta segertåg i elitserien (Aranäs var ju bara ett växelfel och snabbt glömt). Jag gläds med YIF som verkligen imponerar på mig. De är solida, stabila, starka och har precis den lilla gnutta finess för att nästan alltid vara lite bättre än motståndarna.
Läser också att Andreas Thynell fick Bajen-publiken i Eriksdalshallen emot sig efter att ha skjutit målvakten Viktor Jakobsson i plytet. HIF-klacken, som stundom demonstrerar sin lidelse och passion för egna laget genom att vara ett fantastiskt stöd visade nu prov på lågt mänskligt intellekt. De spottade Thynell i ansiktet.
Det finns få saker jag har mindre respekt för än hatiska idrottssupportrar. Det är degenererat beteende i dess fulaste form, och jag förstår inte hur människor så öppet visar att ingenting i hela vida världen betyder mer för dem än just de händelser som sker på en idrottsarena. Hur tomt måste inte ett liv vara om man känner ett tvång att loska Andreas Thynell i ansiktet?

Sedan måste jag ifrågasätta Thynells vittnesmål angående den beryktade spottloskan. Enligt dennes utsaga kom salivklustret från högeroch bör ha träffat Thynell på högra sidan. I minuten efter rann loskan nedför Thynells vänstra kind. En komplicerande omständighet är också att mellan den presumtive loskaren och Thynell stod Sebastian Seifert. Eftersom Seifert inte drabbades av den våta projektilen måste mun-patronen ha gjort en sväng om ”Sibbe” och därefter rikoschetterat i kortsidans vägg i Eriksdalshallen för att sedan landa i Andreas Thynells ansikte. Och nu mina vänner, måste jag citera den gode Jerry Seinfeld: ”Det vore just en magisk spottloska”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=Gcaq4ElAJrE

Blogg in, blogg out..

Över 1 500 lättnadens suckar drogs i ÖP-hallen i går. Den ”vide” supportern kunde gå rakryggad hemåt på söndagskvällen, med ett belåtet leende vilande över läpparna. Men vad var det vi fick se? Jag har sammanställt mina intryck från matchen nedan. Häng med!

* Lugi inledde matchen med att halvt punktmarkera…Andreas Thynell! Ett minst sagt oväntat drag av Johan Zanotti. ”Jag blev chockad…jag menar, så bra var jag ju inte mot H43″, menade Thynell, som däremot tyckte att det var typiskt Zanotti att förstöra en handbollsmatch på det sättet. Själv kan jag tycka att det taktiska draget hade sina poänger; YIF fick inget flyt i anfallsspelet, dessutom kom ”indianen” Kristian Meijer - kategori Bolt-snabb (glimrande i matchen för övrigt) – flera meter närmare det YIF-mål han planterade åtta strutar i. Zanotti tänker irrationellt som ingen annan tränare i elitserien.

* YIF spelade ett bra försvarsspel, bättre än i Lund måste jag anta. Dessutom stod Jürgen Müller i vägen för mycket i målet. Men jag måste tillstå att en del av Lugiskyttarnas skott var av det fesnare slaget.

* Framåt var det inte lika bra. Hemmalaget fick nästan aldrig något flyt i spelet och bollarna hittade liksom aldrig ut till kantspelarna. Niometersspelarna tvingades till enmansprestationer av kämpaprägel, något Jim Gottfridsson, Andreas Thynell och Palle Hansen förvisso gjorde ganska bra. Linjespelaren Martin Bager var bra i defensiven men hittar ännu inte rätt framåt. Då var Ola Netterheim effektivare – hans samspel med unge Julius Martinsson var läckert att skåda.

* Nu till arkivets etikett ”oroande”. Vad gjorde Sebastian Seifert i går? Hade han satsat pengar på Lugiseger? Kristian Meijer fick så många passningar av hemmalagets härförare att det känns lite kutymt att han bjuder igen med en middag eller nåt. Är Seifert som storspelare något man måste titta bakåt i tiden för att uppleva igen?
Nu var det inte speciellt märkligt att Philip Nilsson inte gjorde många mål mot Lugi (med den snede fem-ettan på YIF:s vänstersida) men hans två mål på två matcher imponerar inte. YIF måste hitta sätt att involvera honom mer i spelet.

* Apropå Philip Nilsson så verkade han se som enda utväg att hitta ut från osynligheten att klä av Joakim Bååk. Jepp, tröjan var till 99 procent avtagen innan Bååk hejdade kurtiserandet och placerade tillbaka sin vinröda persedel till matchkorrekt utseende. Jag är inte säker, men det lät som att Bååk sa: ”Vill du följa med mig hem?”. Det är mycket möjligt att detta uttalande endast uppspelades i mitt eget huvud.

* Intervjuzonen nere i ÖP-hallen var härligt laddad/avslappnad efter matchen. Mats Engblom och Johan Zanotti bråkade som småpojkar om huruvida slutresultatet var rättvist. ”Ni ledde för att vi lät er leda!” var lugitränarens måhända ganska lama trumfkort i debatten. Journalisthorden njöt i fulla drag. Axnér/Zanotti vet hur man underhåller ett mediadrev och jag vet inga andra som är så öppna och explicita med sin bitterhet som de två. Det sägs att Tomas Axnérs kommentar på twitter angående förlusten mot YIF var en liknelse mellan Ystadspubliken och ett dagis i overaller. Man måste bara älska ett sådant uttalande. Man måste bara älska den mannen.

* Det är klart, han vill kanske inte kommentera det faktum att hans Lugi faktiskt inte såg särskilt skarpa ut i går. De har ett fint försvarsspel, med Nemanja Milosevic i spetsen, men framåt saknar man hot från niometer. Anders Hallbergs stämskott är verkligen bra, men främst som ett sekundahot. Förrå året var Kim Ekdahl du Rietz ett primärhot, och då kompletterade Hallbergs kanoner honom perfekt. Lugi blir riktigt giftiga i år först då Albin Tingsvall är frisk och i gammalt gott slag. Ifall Tingsvall inte håller sig frisk den här säsongen finns risken att man missar slutspel.

* Jag satt visserligen typ 30 meter ifrån hans läktarsektion, men visst var det Torkel Petersson (denna hjälte!) som bevistade ÖP-hallen för att heja på Lugi? Ibland kommer jag på mig själv med att önska att jag var hans vän.

Varför? Bland annat för hans varma och humanistiska människosyn. Dagen då filmklippet nedan spelades in var dock inte den bästa för honom att delge omvärlden just denna människosyn.

httpv://www.youtube.com/watch?v=61SVYp6NI50

Oscar Carlén är mindre än en månad ifrån en comeback. Det är en betydligt snabbare rehabilitering än vad som förutspåtts, men ärligt talat blev jag mer förvånad när jag såg att solen gick upp i morse. Oscar är He-man.

Två tecken på att Caperiotumba saknar kvalité i år:
1. 14-31 mot Sävehof. 14 mål på hemmaplan är inte godkänt vem man än möter.
2. Dogge ”En cykel på köpet” Doggelito är lagets speaker.

I morgon spelar de svenska damerna World Cup-match mot Spanien och IFK Ystad spelar borta mot Warta.

Blogg in, blogg out..