De senaste dagarna har jag också följt VM-ishockeyn (med stigande intresse, som den medgångssupporter jag är i hockey) och jag har konstaterat de skilda världar den svenska ishockeyn och handbollen lever i. Tiotusentals blågula supportrar samlas i Kungsträdgården för att hylla ett landslag som statistiskt och sett till hur många nationer som tar hockey på allvar borde vinna VM i alla fall vart femte år, samtidigt (eller nästan samtidigt) sammanträder en styrelse i Halmstad för att besluta om stadens svenska mästare i handboll över huvud taget ska ställa upp i Champions League, eller om ett dylikt företag skulle ruinera klubben.

Det verkar som att Drott trots allt ska ställa upp, och det var ju för väl, men bara att diskussionen ens kommer upp är en smula oroande. Innan folk i stugorna skriker efter mer tevesänd handboll och att sporten över huvud taget får för lite plats i media måste man kanske titta över hur populär den i realiteten är, i jämförelse med andra sporter. Sen ska vi så klart jobba för att handbollen blir större i Sverige, men i nuläget är den en perifer angelägenhet för framför allt klubbar och supportrar i Skåne, och här har vi inte ens förmågan att vinna ett SM-guld. Det är lite beklämmande, och dessutom olämpligt.
Drott skriver på hemsidan att den sportsliga ambitionen i CL är att ”komma så långt som möjligt”. Det måste ha varit en nattmangling som ledde fram till denna välformulerade och mycket precisa målsättning. Det verkar som att Drott måste kvala sig in i CL genom att bli etta i en kvalgrupp på fyra lag. Bara detta blir att bita i en för en klubb som om deltagande i turneringen tänker: ”Jaja, okay vi är med då!”
Skämt åsido är det förstås inget roligt att vara fattig, varför de senaste raderna inte ska ses som kritik av Drott.

När vi sakta eller snabbt rör oss in i sommaren och i klubbhandbollens lågsäsong (nej, jag har inte glömt Final 4) läggs mer fokus på landslagshandboll. Vi kan konstatera att svensk damhandboll har något mäktigt på gång. På U-nivå har landslaget med Vanessa Tellenmark och Clara Monti Danielsson vunnit två VM-guld, och nu har en ny årgång kvalificerat sig för U19-EM i Danmark, som avgörs i början av augusti. Man gjorde det genom att enkelt bli etta i en grupp med Finland, Turkiet och Tyskland. De två förstnämnda länderna är för all del inte kända som handbollens stormakter men 26-19 mot Tyskland tyder på att det svenska laget är starkt. Med så fina årgångar i rad är det oundvikligt att A-landslaget inom få år kommer att profitera på talangerna. När jag läser igenom målskyttarna från EM-kvalet fastnar jag för turkiskan Ümmügülsüm Bedel. Inte främst för att hon gjorde fem mål och var bästa turkiska målskytt mot Finland utan mest för att hon heter Ümmügülsüm Bedel. Hon tar därmed titeln från Kent Robin Tönnesen – den som gäller årets fetaste handbollsnamn. Jag konstaterar också att om jag någonsin i mitt liv får en dotter ska jag starkt överväga Ümmügülsüm som namnalternativ, trots att det är ett litet helvete att skriva det på ett svenskt tangentbord.

Som vanligt är det emellertid så att för sydöstra Skåne är U-mästerskapen för herrar mer intressanta. Två av dessa äger också rum i sommar. YIF:aren Hampus Andersson och ex-YIF:aren Jim Gottfridsson (båda fostrade i IFK Ystad) spelar om allt vill sig väl U21-VM i Bosnien-Hercegovina i juni, och ex-IFK:aren Niklas Kraft valtar målet i U19-laget som spelar VM i Ungern i augusti.

Närmaste A-landslagsbegivenhet är Nettbuss Open för damer, med start på torsdag. De svenska damerna ska möta Norge, Island och Serbien och man kan betrakta matcherna som uppvärmning och inspelning av spel och lag till VM-kvalmatcherna mot Polen i juni. Polen låter inte särskilt skräckinjagande, men som ni kan läsa här vill förbundskapten Torbjörn Klingvall inte veta av någon underskattning.

Blogg in, blogg out..

Elitseriesäsongen är till ända och huvudrätten – finalerna – smakade fågel. I alla fall om man älskar spänning. Det har redan poängterats överallt och flera gånger om hur otroligt jämnt och spännande årets slutspel varit, och med två finalerna där det efter 120 ordinarie matchminuter sammanlagt skiljde en boll får man konstatera att en sådan säsong fick sin logiska upplösning. Grattis Sävehof och grattis Drott.

Om vi börjar med damfinalen:

I finaldagens YA nästan svor jag på att Sävehof skulle ta ännu ett SM-guld, och se – jag hade rätt! Men skämt åsido var Lugis insats värd all beundran. Den är naturligtvis inte värd ett SM-guld, som jag sett folk på nätet hävda. Sävehof gjorde faktiskt fyra mål fler än Lugi och då förtjänar Sävehof att vinna. Men försvarsspelet som Lugi presterade var hög klass och såg otroligt jobbigt och besvärligt ut att forcera. Kanske är det något för Torbjörn Klingvall i landslaget att titta på, då det är tid för Clara Monti Danielsson och Anna Lagerquist att bilda mittblock i blågult.
Trots allt var Sävehofs niometersspel flernyanserat och bredare än Lugis, ett Lugi som levde mycket på Maria Adlers skott och power och Nathalie Hagmans mentala briljans. Ida Odén har nu avgjort så många finaler att hon snudd på borde ha tröttnat.

Noterat:
* En människa har aldrig så nervöst skrattat som Sävehoftränaren Henrik Signell inför den förlängning, som han nog inte i sin värsta mardröm trott att han skulle få uppleva. Som tur var agerade hans spelare utan knädaller och excellerande i fnisseri och de stängde matchen beslutsamt i den första förlängningen. Efter en säsong där man inte tappat en enda jäkla poäng (finalen borträknat, då man ju egentligen tappade en) vore det väl märkligt ifall man inte kröntes med guldhjälm/hatt/keps eller vad det nu var.
* Undrar vad Magnus ”Bagarn” Johansson tänker, han bytte guldtåget Sävehofs damlag och fick guldtåget Sävehofs herrlag att spåra ur. Och vad tänker Mikael Franzén, som petades av guldtåget han själv styrt efter idel succéprestationer? Jag tror någonstans att han inte är superledsen för Sävehofs skull.

Herrfinalen:

Inför säsongen sa jag att det fanns tio lag som kunde vinna SM-guld. Jag höll Drott som det svagaste av dessa. Jag har redan redovisat för exakt var mina missräkningar gällande Drott ligger, men jag måste ännu en gång understryka hur imponerad jag är av bedriften. Faktorer som avgjorde SM-guldets destination.* Philip Stenmalms projektil som träffade Herdeiro Lucau i ögat. Jag har sett folk på nätet, företrädesvis Kristianstadssupportrar, skrika om att det borde varit rött kort på Stenmalm, men det är snudd på idioti. Drott låg under med sex mål i en SM-final, tror ni verkligen att Stenmalms prioritet ligger på att sikta på att inte göra mål i ett friläge? Dumheter. Ni kanske såg att det var spelare i matchen som sköt både över och utanför? Minns särskilt Daniel Lindgren som i ett prekärt läge i slutet sköt en fösare fem meter utanför. Liksom Stenmalms miss var det inte heller meningen. Ibland är det bara så att handbollsspelare inte träffar det de siktar på, och skulle domarna börja ge rött kort för oskicklighet hade vi ganska snart haft oss en ohållbar situation på halsen. Det är bara att hoppas att Lucau slipper bestående men på ögat. Vi konstaterar också att handboll inte är en sport utan risker.
Däremot håller jag med om att situationen blev i högsta grad avgörande i finalen. Räddningsstatistiken i andra halvlek var enligt någons notering 18-2 i Drottfavör. En bakfull iller kan räkna ut att det inte gynnade Kristianstad. Stackars Henrik Nordlander var mycket bra i första halvlek men hade oflyt i andra och ärligt talat ganska lite hjälp av sitt försvar. Tror jag att Kristianstad hade vunnit ifall Lucau funnits med som alternativ i andra halvlek. JA, det tror jag. Men man spelar med de kort man har för handen.
* Magnus Persson var outstanding. Det har han förresten varit hela året. Han har ett stort register och en patenterad näsa för mål. Hade det inte varit för att den svenska besättningen på H9 vore så stark (Kim Andersson, Oscar Carlén, Johan Jakobsson, Albin Tingsvall, Andreas Cederholm, Kristian Svensson, mm) hade han efter denna säsongsinsatsen haft gräddfil in i blågult.
* Man tycker så klart lite synd om Kristianstad. Kanske borde de trots Lucaus olyckliga skada hållit undan för Drott men man blev liksom inte av med hallänningarna. I slutet är det också så att man faller på egna misstag. Jag kan peka på tre tydliga:
1. Charlie Sjöstrand kontrade, skulle stega in i skott- eller passningsläge – och glömde bollen. Rookiemiss.
2. Johan Koch tog en utvisning för snack I ANFALLSSPEL. Kristianstad fick straff men Koch tyckte tydligen att de även skulle få sin egen vikt i guld eller kryddor från Arabien. Otroligt obegåvat gjort. Lika obegåvat som beteendet hos denna alkoholiserade fiskmås.
3. Vid sista frikastet stod Kristianstadsförsvaret och tittade på klockan och de såg ut att tänka: ”Förlängning, Drott hinner ALDRIG skjuta”. De tittade så paralyserat på klockan att Magnus Persson kom ända in på sju meter och fick skjuta rätt ostört, i alla fall om man tar i beaktning vad situationen torde ha krävt.
Utan de tre missarna tror jag inte heller att Kristianstads hade tappat den här matchen.
* Martin Frändesjö är ett unikum i grenen handbollsnörderi och dessutom är han ”vacker som få”, för att citera Rickard Norling. Men matematik, det är inte Frändesjös starka sida. ”Bladh hade 25% i räddningar i första halvlek och 50% till slut. Det måste betyda att han hade 75% i andra halvlek”. Nej, Martin. Riktigt så fungerar inte matematik. Men Bladh var duktig ändå.
* YIF fick inte spela i Scandinavium och ingen spelare fick man med i All Star Team. Däremot fick Jim Gottfridsson ta emot pris som årets komet i svensk handboll. Jag kan tycka att det är lite märkligt eftersom Gottfridsson var mycket bra redan förra säsongen. Som någon komet i år har han knappast kommit som. Men, det kanske var förbundets sätt att inkludera Gottfridsson i prisutdelningen då han inte fick plats som mittnia i All Star Team (Anders Hallberg, Lugi, tog denna plats). För övrigt vet ni vad jag tycker om dylika prisutdelningar.

Nu ska jag ut och springa som en walesare. Jepp, som en walesare.

Blogg in, blogg out..

Har haft svärföräldrarna på besök en knapp vecka men nu återgår vardagen till vad som skulle kunna uttryckas som det normala. Jag har missat en del, DET VILL JAG LOVA, och allt jag kommenterar här får jag således vara tvåa, trea eller 99:a på bollen på.

Drott-Kristianstad i SM-final alltså. Den konstellationen har jag inte trott på någon gång under hela året. Kristianstad tippade jag visserligen som ett topplag, men när det stod klart att man fick Sävehof i semifinal ringde alla vett- och sansklockor i huvudet och sa att handbollslagen säger att Partille alltid ska ha representation i både herr- och damfinalen. Tji fick jag, Kristianstad verkar har varit klart bättre i den femte och avgörande semifinalen. Med alla papper klara kan vi slå fast att alla Sävehofs ”stjärnbyten” – Magnus ”Bagarn” Johansson, Kristian Blizzzznatzzzz och Kent Robin Tönnesen – gjort Partillegänget till ett sämre handbollslag. Ett instabilare handbollslag.

Fast vettigare är det så klart att fokusera på IFK Kristianstad. Laget gör alltså sin andra raka SM-final vilket i hög grad är beundransvärt. Ola Lindgren har gjort ett stort jobb i Kristianstad. Till exempel har han förvandlat Lars Möller Madsen och Claus Kjeldgaard från ”gaffadanskar” till perfekta rollspelare. Kjeldgaard älskar att spela offensivt men får bara spela defensivt i Kristianstad, den förstnämnde spelar ibland knappt alls, det är som att han plockas in först när det övriga spelet gått i stå. LMM påminner mig om en kille vi hade i Skånelaget då det begav sig. Jag kallar honom Bengt, vilket han inte alls hette. Bengt satt mest på bänken och tittade hålögt, mentalt som i en annan värld. När lagets spel inte fungerade och vi höll på att förlora kallade ”Chribba” och ”Micke” (våra coacher): ”Bengt, Bengt, in med dig!”. Vi andra fick nästan peka var Bengt skulle spela och på givet kommando från bänken – ”Skjut Bengt! SKJUUUUUT!!!!” – så sköt Bengt och då sköt han nåt djävulskt. Bengt är den enda under min tid på handbollsplanen som faktiskt skjutit sönder en stolpe. Jag svär, det lossnade ett gott stycke trä.

Därmed säger jag inte att LMM och Bengt är imbecilla, det är bara som att två av deras kurvor vidrört varandra i ett diagram.

Markus Olsson är annars  ett tydligare förstaval på nio meter än LMM, men – särskilt under den sista matchen mot Alingsås – var det uppenbart att man gärna lämnar över ansvaret till LMM då det bränns i slutet av matcherna (Skjut Big Lars! SKJUUUUT!).

Och så Drott då. Jag skäms en aning då jag tittar till mitt tips inför säsongen, där jag tippade att hallänningarna skulle missa slutspel. Saker jag inte riktigt hade räknat med:
* Robert Bladh har höjt sig en nivå i målet. Han har alltid varit en medelgod elitseriemålvakt men den här säsongen har han – med hjälp av ett solitt försvar framför sig – höjt sin standard väsentligt. Målvaktskampen Bladh-Lucau känns på förhand helt öppen.
* Magnus Persson har blivit elitseriens målfarligaste spelare (straffar borträknade). Han var ung och lovande för några år sedan, blev sedan skadad och delvis bortglömd och är nu FANTASTISK. Och fortfarande ganska ung, by the way.
* Mittniorna har höjt sig lika mycket. Jesper Adolfsson har fått ett riktigt nationellt genombrott (obehaglig spelstil) och Diego Perez Marne låter oss ana den kvalitet han hade under sin första sejour i Drott, även om hans mest betydande insats hittills under slutspelet faktiskt var att han knockade Johannes Hippe i semifinal 4.
* Philip Stenmalm är fortfarande en aning ojämn men har i sina bästa matcher en ruggigt hög nivå.
* Anton Halén har slagit igenom och känns i nuläget som ett hett alternativ att ha bakom Niclas Ekberg i landslaget.

Men så har vi ju det här med Albin Tingsvalls mål eller ickemål i slutsekunden av sista semifinalen. Borde vi haft en förlängning i den matchen? Som jag förstår det är det omöjligt att till hundra procent fastslå detta. SVT:s klocka säger att det rimligtvis återstår ett par tiondelar av matchen då Tingsvalls skott lämnar handen, men då teveklockan inte gäller som officiellt mätinstrument kan den aldrig ge mer än en indikation. Delegatens matchklocka inkluderar vad jag förstår decimaler och då bör han ha en mer exakt bild av vad som sker. Däremot håller jag med Tomas Axnér om att delegat Peter Hansson verkar ha en vidvinkelsyn som ingen annan i Fofs Arena. Alla verkar eniga om åsikten att det antingen var mål eller åtminstone väldigt troligt att det var mål, utom Peter Hansson som är HELT SÄKER på att det INTE var mål. Som vanligt saknar jag ödmjukhet hos domare och andra rättskipare. En fullständig övertygelse i dylika svårbedömda situationer och snudd på fundamentalistisk ovilja att ta till sig av matchbilder och annan bevisning tyder i min bok på ett visst mått av världsfrånvändhet och avsaknad av självdistans. Tyvärr är domarna (och i detta fall delegaterna) i den svenska handbollen återigen i fokus och tyvärr förtjänar de att vara det. Nivån är för låg.

Lugi lämnade in protest angående det bortdömda målet och det var en tusenlapp (protestavgift) som de nog såg få vingar redan då den lämnade klubbkassan. Fick inte Guif igenom sin protest (i ett liknande fall fast mer tydligt fel) så kan naturligtvis inte Lugi få igenom sin. Jag kan riktigt se framför mig det sammanträdande protestutskottet sitta vid Lugis skrivelse. De bläddrar lite på slentrian i sina böcker och säger: ”Nej. Där blir det nej. Där blir det bestämt nej. Protestutskottet säger nej”. Referensen är naturligtvis den här.

Jag kan tycka att Lugi slarvar bort sin finalbiljett rätt så mycket på egen hand. De släppte iväg Drott i målprotokollet i alla matcher och hann inte ikapp i tre av dem. I ett lag med kvaliteterna som Lugi har ska detta inte behöva hända. ”Swinging Lugi” är ett begrepp som fortfarande gäller och det verkar som avsaknaden av vinnarkultur spelar en roll. Man ska inte generalisera men det osar lite av akademisk arrogans över Lugi, man vann serien och alla säger säger att Lugi är det bästa laget. Alla ord och allt beröm blir en vagga av falsk trygghet. Kanske blir till och med Axnérs framtoning i media (där han är tydlig med att han tycker att Lugi är det bästa laget) en vagga av falsk trygghet. Det är en ärlig och rak framtoning som jag älskar, men jag vet inte om den passar ett lag som saknar guldkultur av modernt slag.

Mina svärföräldrar och min fru, som var på matchen, vittnar för övrigt om att det finns gott om ”supportrar” i Fofs Arena som liksom laget är ”swinging”; män av äldre modell som initialt påhejar sitt vinröda favoritlag men som i motgång, då Drott gick från 9-8 till 15-8 skriker ”Heja Drott”. Dessa gubbar saknar också modern guldkultur och de saknar för övrigt också karaktär. Det är människor av detta slag som hatar fascismen ända tills de inser att fascisterna är starka och då blir gubbarna till synes omärkligt fascister. De älskar sitt lag men bara om de vinner.

Så vad har vi lärt oss? Ett ospecificerat antal gubbar på sektion F i Fofs Arena är fascister. Typ.

Förtydligande: Drott är alltså inte fascister, det är bara gubbarna på sektion F som är fascister. Drott är alright.

Blogg in, blogg out..

Vänstersex:  Hampus Andersson, nyförvärv från IFK Ystad , Gabriel Andersson. Vänsternio: Andreas Thynell, Julius Martinsson, Lukas Nilsson, upplyft från YIF U.  Mittnio: Mikkel Ibsen, nyförvärv från Sönderjyske, Linus Nilsson, Oscar Zareba, upplyft från YIF U. Högernio: Mikkel Sjöberg, nyförvärv från Ringsted, Jakob Nygren. Högersex: Pierre Hammarstrand, Gustav Thulin, Anton Andersson, Kristoffer Olsson. Mittsex: Martin Bager, Herman Hugosson. Målvakter: Fredrik Ohlander, Leo Larsson.

Kommentar: Det känns spontant som en relativt stark trupp, sagt av mig med reservationen att mina empiriska erfarenheter av de båda Mikklarna är begränsade. Den innevarande säsongens viktigaste spelare, Jim Gottfridsson, flyktar och nestorn Sebastian Seifert blir assisterande tränare. Ersättare på mittnio blir uppflyttade Oscar Zareba och Lukas Nilsson (kanske mer v9), samt Mikkel Ibsen.

Ibsen, Ibsen,  who the fuck is Mikkel Ibsen?
190 centimeter, 83 kilo. Faktiskt en riktig lättviktare om man jämför med andra niometersspelare och särskilt om man tittar på hans proportioner i  kroppskonstitution i förhållandet längd och vikt. Det sägs att han har snabba fötter – då varken Gottfridsson eller Seifert (av äldre, tyngre modell) gjort sig kända för just detta – borgar förvärvet av Ibsen för ett lite annorlunda spel nästa säsong, något jag tycker känns lovande. Vidare ligger Ibsen på plats 33 i danska skytteligan, som näst bäste målskytt i sitt Sönderjyske som placerade sig som lag nummer åtta i den danska ligan. Då jag tror att den danska ligan av i dag övervärderas en aning skulle jag tro att Sönderjyske och Ystads IF är jämbördiga i kvalitet och således blir min generaliserade bedömning att Ibsen är ett bra nyförvärv. På papperet i alla fall.
Liknar Mikkel på något sätt sin namne Henrik lär han även vara en jävel på att skapa dramatik.

Lukas Nilsson kommer att få mycket mer speltid nästa säsong än vad han fick denna, och sanna mina ord – han har alla förutsättningar för att bli en sensation. Det viskas dock lite svagt om att han har ömtåliga knän, och det skulle väl i så fall vara det enda som talar emot att Nilsson får ett veritabelt genombrott i september.

Förvärvet av Mikkel Sjöberg känns även det som ett bra sådant. Att man byter Palle Hansen mot Sjöberg rakt av ger på papperet pluspoäng då Sjöberg blev trea i danska skytteligan. Ett byte gör man även på vänstersex där Philip Nilsson lämnar och Hampus Andersson tillkommer. Det är ovisst om detta byte redan nästa säsong är en plusvariant för YIF men på sikt bör det bli det. Hampus Andersson framstår som superseriös och hans fysik tillåter en mer mångfacetterad vapenarsenal i det offensiva spelet. Att han aldrig kommer bli lika stark som undertecknad i knäböj är att betrakta som en parentes i sammanhanget, för vem kan begära det? Här hade jag lagt in en ”smiley” ifall jag sysslat med sådant mög, vilket jag givetvis inte gör.

Truppens svagheter är även fortsättningsvis högerkanten. Eller, inte nödvändigtvis svaghet, men definitivt frågetecken. Vi vet att Pierre Hammarstrands kolasnöre (hälsena) small nyligen och att han blir borta länge. Vi vet också att när han väl är återställd är han inte att räkna med som en spelare som spelar alla matcher. Gustav Thulin är vad jag förstår nära comeback men med ett skademässigt track record som Thulin har är det bäst att skynda långsamt och ha låga förväntningar. Samma sak med Kristoffer Ohlsson som drabbades av samma knäskada, och detta innan han egentligen slagit igenom. Anton Andersson är i nuläget den enda högersexan som inte hemsöks av ett skadespöke och det känns lite oroande.
Man kan också oroas över positionen mittsex. Vad händer om Martin Bager blir skadad? Eller, är det månne så att Martin Bager – detta pansarobjekt – saknar de fysiologiska bristerna som krävs för att bli skadad?

Som vanligt när saker händer i föreningen Ystads IF får det konsekvenser för stadens andra stora handbollsklubb. Hampus Andersson var en av IFK Ystads bästa spelare, men sannolikt är tappet av båda målvakterna betydligt kännbarare. Niklas Kraft går till Sävehof och Torbjörn Jacobsson till en annan elitserieklubb, vad jag vet är det inte officiellt vilken än, men skulle jag dra i väg en gissning så känns H43 eller möjligtvis Malmö rimligt. Malmö för att han bor där, H43 för att hans tränare den gångna säsongen, Robert Andersson, just gått den vägen. IFK Ystad får börja om igen och de ekonomiska medlen är väl även fortsatt små. I nuläget håller truppen låg till medellåg allsvensk klass.

Kvalserien är I PRINCIP avgjord. Som många uppmärksammat redan är kultlaget Rimbo redan klart för eliseriespel nästa säsong – vad var oddsen på att kvällstidningar skulle rubricera Rimbos bedrift som ”Handbollens Åshöjden”? – men det mesta talar för att även Malmö och Önnered blir elitserieklara under helgen. Totalt sett byter vi alltså ut tre lag till nästa års serie, och upp kommer Rimbo, Önnered och H43. Med tanke på hur bra de allsvenska lagen hävdat sig mot de elitseriemässiga framstår H43:s promenad igenom allsvenskan som oerhört imponerande. H43 kan vara ett slutspelslag redan nästa säsong. Rimbo är så klart inget annat än en ganska osannolik framgångssaga, nästan i klass med Ljungskile på fotbollssidan. Orten har drygt 4600 invånare och nästan allihop heter Tollbring i efternamn. I handbollslaget kör man hemvävt till 100 procent och fortfarande heter de flesta Tollbring. De ekonomiska musklerna är små och klubben sköts med ideella krafter. Det är orimligt att situationen ska hålla i längden men som ett- eller möjligtvis tvåårigt gästspel ska det bli enormt underhållande att följa. Mer än ett gästspel lär det inte bli men de får gärna överbevisa mig.

Önnereds HK är en mer klassisk handbollsklubb i Sverige, nummer 14 i maratontabellen och med en gedigen ungdomsverksamhet både på pojk- och flicksidan. Mitt tydligaste minne av Önnered är från mitten av 2000-talet och en allsvensk match där jag av min tränare (Stefan Nilsson eller Robert Hedin) huvudlöst gavs ansvaret att skjuta en straff på före detta RIK- och landslagsmålvakten Peter Johansson. Jag siktade på att skjuta stenhårt mellan benen men slant i skottet och prickade Johansson i de abdominala trakterna. Missen i sig var så klart en besvikelse men även det faktum att den ringa kraften i skottet inte ens föranledde Johansson att dra efter andan. Jag la inte fler straffar i allsvenskan.

Malmö har mer besvär än väntat att fixa elitserieplatsen och jag tycker att det slår fast vad jag spekulerat i hela säsongen – Malmö har inte trupp till att vara bättre än streckdansare.

Roligast just nu

Ranchchipsen är tillbaka! Om det på en tiogradig skala var en sjua att Rimbo blev klart för elitserien är Ranchchipsens historiska comeback en tolva. Då jag la det första chipset på min tunga och lät den milda men distinkta kryddningen absorberas i min mun färdades jag i 15 år i tiden; till det ögonblick jag satt i soffan hemma hos min barndomskompis Tomas, vi såg på b-rullen ”Dark Angel” (Dolph!!!) och åt givetvis ranch. Jag minns ljuset från den dagen som genom en slöja gulaktigt, så som världen ter sig efter att man kisat mot solen. Efter filmen gick vi ut och spelade pingis i hans garage på ett jävligt oförstört sätt.

Mitt 2013-årsjag åt chipsen till Roy Andersson-filmen ”Giliap” och det vill jag se som en hälsosam kulturell personlig utveckling. Giliap höll inte riktigt ranchchips-standard men var ändå mycket underhållande. Som en avslutning på detta blogginlägg länkar jag till en annan Roy Andersson-film – ”En Kärlekshistoria”. Scenen är förmodligen den starkaste som filmats i Sverige. Jag har säkert länkat till den förut men då var det alldeles för längesedan.

Blogg in, blogg out..

Jag vet dock vad resultaten från helgens USM-spel vittnar om – en ljus framtid för Ystads IF. Guld för A-pojkarna och brons för B-pojkarna. Särskilt iögonfallande är A-pojkarnas insats, särskilt när man granskar rena siffror. Lyssna: YIF gick igenom gruppspelet obesegrat med +31 i målskillnad (låt gå för att 24-målssegern över Kroppskultur hjälpte den statistiken), slog Bolton i semifinalen med astronomiska siffror och slog sedan Sävehof i finalen klart, trots att man höll på att tappa en ledning av näst intill tvåsiffrigt format. Tittar man sedan vidare på All Star Team-uttagningen hittar man fem YIF:are på de sju positionerna, och en av dem – Lukas Nilsson – blev också utsedd till MVP. Detta måste vara en av de mer odiskutabla segrarna på USM-nivå de senaste åren. Egentligen var det bara IFK Kristianstad i gruppspelet som på allvar kunde utmana YIF.

Samtidigt ser man att IFK Ystad inte var representerat i något finalspel, och man inser att pendeln svängt över igen. A-lagets divisionstillhörighet och status i hemstaden kommer att styra var ungdomarna väljer att börja spela handboll. De magra åren som YIF hade i början av 2000-talet resulterade i några svagare årgångar, men nu är klubben stor och stark igen, på A-lagsnivå och på ungdomsnivå. I IFK Ystad får man bara bita ihop och tro på pendelns logik och fysiska fundament – det att den en dag svänger över igen.

Lukas Nilsson är diamanten som redan nästa år måste ha en tämligen tydlig roll i A-laget. Han är ung, men vid Odens enda öga – han har redan fysiken!

SM-slutspelet rullade vidare i går med andra semifinalen mellan Kristianstad och Sävehof. 1-1 där. Inte alldeles oväntat men jag kom på mig själv med att tänka: ”Vad spelar det där för roll? Handboll är en enkel sport – 14 spelare jagar en boll i 60 minuter och till slut vinner alltid Sävehof”. Kontentan här (då ju Kristianstad faktiskt vann de 60 minuterna i går) är att det känns som att Sävehof till slut ändå vinner den här serien oavsett hur den ser ut. Men jag har blivit lite osäker – anledningen är det förändrade spelsystemet, och om detta har jag pratat flera gånger redan, men det är värt att poängtera. Med Kristian Bliznac (eller Kristian Blizzzznatzzzz, som Roger Blomquist uttalar det) och Kent Robin Tönnesen blir Sävehofs spel skyttefokuserat och spellinjerna drar centralt vilket gör att de oerhört duktiga kantspelarna får mycket mindre boll att jobba med. Spelet med mindre spelare, mer fokuserat på att tänja ut motståndarna, hitta luckor och spela ut på kanten är stabilare än skyttespelet, har mindre felmarginaler då skottvägen till målet blir kortare och är dessutom i mina ögon mer underhållande att se på. Men men, det är sannerligen en lyx för ett lag att vara favoriter till ett SM-guld oavsett hur man spelar.

Men jag är alltså inte lika säker längre. Oavsett hur bra Kent Robin Tönnesen och Kristian Blizzzzznatzzzzz är.

Sändningen från Kristianstad fick avbrytas i förtid eftersom någon från Sävehofs supporterförening Kamikazes brände av någon slags rökbomb i arenan varpå ett larm med en oerhört strikt amerikansk röst i Stephen Hawking-tonläge förkunnade: ”Attention, ladies and gentlemen. There is a fire in the building.” Först och främst blev jag lite provocerad av lugnet i meddelandet. Brinner det i byggnaden jag befinner mig i vill jag gärna att larmrösten är tydlig, och gärna talar på det språk jag bäst förstår: ”UT FÖR I HELVETE! DET BRINNER! DET BRINNER!!!!!! ”
För det andra, och då ska vi vara allvarliga, är det naturligtvis tråkigt att huliganismen nu även nått svensk handboll. Jag tänker dock inte, som Mr Mysfarbror Bränholm på SVT-bloggen dunka mig på mitt handbollsbröst och gråta över att handbollens obefläckade rykte som gentlemannasport går förlorat, att ”Den tuffa men ärliga attityden som råder på plan brukar även spegla sig på läktarna”, men nu kanske inte längre gör det. Handbollen har naturligtvis varit förskonad från bråk på och bredvid plan, från rasism och andra verbala elakheter – om man jämför med mer populära sporter som fotboll och ishockey. Men säkert inte om man jämför med innebandy och basket som är sporter som i Sverige känns mer relevanta att nämna i en jämförelse med handboll.
Vi kan inte inbilla oss att sport och att handboll är något sublimt, något finkulturellt som endast brukas på läktaren av damer och herrar i seglarjackor och vattenkammade pojkar. Idrotten är enkel att förstå och att välja sida och passionerat älska och hata kommer alltid att attrahera den intellektuellt invalidiserade delen av mänskligheten som hänger sig åt huliganism, och att denna företeelse nu nått svensk handboll skulle man på någon vänster kunna se som ett tecken på stigande popularitet. Därmed inte sagt att huliganism är något positivt, folk som bränner rökbomber inomhus är helt enkelt idiotiska och idiotiska människor gör i regel inte någon nytta någonstans. Jag räknar med att Sävehof städar upp det här internt, jag minns redan från slutspelet i fjor att det var problem med Sävehofsupportrar vid en av semifinalerna i Ystad, så någon blixt från klar himmel tror jag inte att det här var för klubben.

Noterat, snart kommenterat
* Ystad hade en ganska kass CL-helg. Kiel vände visserligen till seger hemma mot ungerska Veszprem, 32-31, men jag oroas över att Niclas Ekberg nästan inte får speltid. Christian Sprenger dominerar just nu den kanten i Kiel och det är så klart negativt för det svenska landslaget. Sverige har inte råd att bästa målskytten Ekberg inte får spela i klubblaget. Kiel får dessutom problem att hålla ungrarna stången på bortaplan i returen. Laszlo Nagy (fråga SVT-sporten hur det ska uttalas!) gjorde elva mål och var formidabel.
Vidare förlorade Flensburg hemma klart mot Hamburg. Mattias Andersson, en av Bundesligas bästa spelare den gångna säsongen kunde trots formtopp inte stoppa Hamburgarna (hamburgarna, ha!). Då kan man tänka, ah men då gick det ju i alla fall bra för Fredrik Petersen. Och det gjorde det ju i och med att Hamburg vann, men bara ett mål från Petersen…
* Robert ”Knirr” Andersson klar för H43. Kanske ville han till Tyskland direkt, men elitserien är ett bra steg på vägen, och jag tror att H43 har bättre kapacitet än att bara överleva i högsta serien.
* Roger Blomquist inledde (typ)  sändningen med att säga ”Och Sävehof ställer som vanligt upp i sitt svarta ställ” och konståkningskonnotationerna hos undertecknad var legio. Det gör för all del ingenting, för sen pratade Blomquist om Kristian Blizzzznatzzzz och då förstod jag att det var handboll jag såg på. Däremot förstod jag inte varför det var så noga med att uttala Kristian Blizzzzznatzzzz namn rätt (jag utgår ifrån att detta är rätt uttal på det språk från vilket namnet Bliznac emanerar ur, annars är det obegripligt) när man sedan uttalar namnet Claus Kjeldgaard på ett så uppenbart försvenskat sätt. Min danske vän Sören har lärt mig att Kjeldgaard ska uttalas ”Kellgård”. Själv skiter jag i vad man säger men jag tänker att det borde vara viktigt för Roger ”Blizzzznatzzzz” Blomquist.

Post scriptum vill jag bara tillägga att Roger Blomquist är alright. Här i min lilla undanskymda hörna av cypervärlden tillåter jag mig att skoja lite grand.

I ett ytterligare post scriptum-tillägg vill jag uppmana er att ta kontakt med mig ifall ni behärskar drömtydning och vet varför jag frågade min fru om hon var Kajsa Bergqvist. Jag är mycket angelägen. Som grundfakta bör ni känna till att jag älskar min fru och att jag aldrig hyst några medvetna känslor för Kajsa Bergqvist utöver det att jag gillade att följa hennes höjdhoppskarriär, och jag inser också att en relation mellan henne och mig är orimlig på många punkter, och jag önskar inte att förändra detta. Hör av er.

Blogg in, blogg out..

Frågan alla ställer sig och vill att tidningen ska svara på är huruvida säsongen kan betecknas som lyckad, misslyckad eller som ett fett jävla fiasko. Jag har inte hört talas om någon som lagt sin röst på det förstnämnda alternativet, kanske är det jämnt mellan de andra två. Själv är jag tämligen ointresserad av betygsättningar och hur tidningar och mediakanaler stämplar idrottares insatser – det ligger nollkommanoll procent konstruktivism i det – men jag vet att det bedöms ha ett högt läsvärde, därför ska jag ge min syn på YIF:s säsongsinsats i siffror. Skalan är 1-10 och jag ger en kommentar om kategorierna för att inte helt gömma mig bakom tomma siffror.

Målvakter PPPPPPPPPP
Prestigeförvärvet Fredrik Ohlander var stundtals så bra som alla hade hoppats på, stundtals under grundserien var han tyvärr inte så bra som alla hade hoppats på. Har en hög Omeyer-koefficient vilket innebär att han gärna tar fler bollar då det är viktigare matcher eller viktigare sekvenser av matcher. Ohlander var fenomenal i slutspelet och det går inte till någon procent att lasta förlusten på honom. Leo Larsson är en av elitseriens absolut bästa andremålvakter och han ska vara nöjd med sin säsong.

Kantspelare PPPPPPPPPP
Här är det Philip Nilsson som nästan ensam drar upp betyget. Nilsson gjorde en ganska bra säsong, låg högt upp i MEP-ligan och det han fick i bollväg gjorde han bra saker av. Pierre Hammarstrands säsong var ju egentligen inte mycket till säsong. Skador har kantat hans väg som snön kantat Skånevägar denna sällsynt jävliga skitvinter. Reserverna bakom de två stora har gjort det efter bästa förmåga, kanske närmar sig Anton Andersson ett genombrott, även om han har en bit kvar. Det finns potential även i Gabriel Andersson, men jag tycker att han måste lära sig att det viktiga är att bollen ska gå in, inte att den sitter stenhårt i krysset. Jakob Nygren, säger ni? Jo, men honom ser jag främst som en niometersspelare.

Linjespelare PPPPPPPPPP
Martin Bager var även i år en av elitseriens bästa linjespelare, om inte den bäste, men kanske kunde man förväntat sig mer av honom offensivt i slutspelet. Saknade säkert Sebastian Seifert som han tidigare haft ett mycket fruktbart samarbete med. Ola Netterheim – som nu alltså handbollspensionerat sig – har varit en habil och pålitlig ersättare.

Niometersspelare PPPPPPPPPP
Blandad kompott. Sebastian Seifert var förstås inte på sin allra högsta nivå under säsongen men hans passningsspel har alltid varit gångbart. Palle Hansen gjorde en svagare säsong än året innan även om han varit en någorlunda pålitlig målskytt. Andreas Thynell har fått bukt med sin skador men är fortfarande lite ojämn. Både han och Palle Hansen låg efter grundserien på en skottprocent på runt 45, och det är inte riktigt godkänt. Jim Gottfridsson har tagit ytterligare kliv i år och var YIF:s bäste niometersspelare och allt för ofta alldeles för viktig. Jakob Nygren och Julius Martinsson visade stundtals (framför allt i kvartsfinal 4) att de kan prestera på allra högsta nivå, men det visade sig också (kanske i kvartsfinal 5?) att den högsta nivån sällan håller i flera matcher.

Lagets grundserieinsats PPPPPPPPPP
Många andra lag tippade YIF väldigt högt, några som serievinnare och ingen att de skulle hamna utanför topp-fyra. YIF blev sjua. Godkäntgränsen går givetvis vid slutspelsstrecket men det där riktiga flytet som laget hade förra säsongen har aldrig infunnit sig i år. Vissa kom inte upp i normal nivå, andra skadade sig och ytterligare andra vaknade inte på riktigt förrän i slutspelet. Även om elitserien var rekordjämn tycker jag att sjundeplatsen var i underkant av vad som är anständigt för ett lag med YIF:s trupp.

Slutspelsinsatsen ?
Tre lag i årets elitserie har i mina ögon varit extra drabbade av skador: Guif, Malmö och YIF. Alla lagen gör insatser som de troligen inte är nöjda med. För YIF:s del tror jag att skadorna var den största anledningen till att man inte slog Drott i kvartsfinalserien. Det känns därför magstarkt att underkänna laget. Det är i lägen som det här det blir ointressant att stämpla insatsen som något eftersom förutsättningarna på ett så markant sätt skiljer sig från de laget räknat med. Man kan – utan att konstatera ifall det är godkänt eller inte – bara konstatera att det är som det är. Ibland måste man bara konstatera att något är som det är, utan att vara något annat.

Lugi-Drott och Sävehof-Kristianstad alltså. Tomas Axnér valde Drott som motståndare i direktsändning och hävdade som på slentrian att det delvis att hade resvägen att göra, vilket blir en smula amuserande då mig veterligt Kristianstad är en stad geografiskt närmare belägen Lund än Halmstad. Småkul, men i huvudsak beror ju valet på att Lugi haft relativt lätt för Drott i år. Och ett Skånederby är en svettig sak att hantera, Kristianstad Arena ännu svettigare. Jag skiter i att tippa siffror mellan lagen eftersom det verkar lönlöst och inte ens har en småkulfaktor, och tror bara helt enkelt att Lugi möter Sävehof i årets SM-final.

Hädanefter blir det mer fokus i bloggen på andra lag i slutspelet och nu ska jag även öppna upp ögonen för damernas slutspel, även om ett sävehofskt SM-guld inte ens är spelbart hos spelbolag så givet det är.

Blogg in, blogg out..

PS. Jag ser nu att kodningen  på det här inlägget blev rent åt helsicke, det har med att göra att jag tvunget skulle arrangera ett elegant betygsystem med olika färger. PC-skadade människor som jag borde hålla sig till times new roman svart normalt radavstånd inga krusiduller. DS.

Mycket med den fjärde kvartsfinalen, sett ur YIF-ögon, var förstås positivt – och att det blir en femte och avgörande match i Halmstad är det mest positiva av allt. Men det hände även negativa saker, och jag tänker framför allt på en specifik händelse, nämligen Palle Hansens skada. Det har i media redan dryftats det osannolika i att två spelare i samma lag drabbas av samma ovanliga och allvarliga skada, allt inom en vecka! Först smällde det i Pierre Hammarstrands hälsena, i onsdags i Palle Hansens. En oturlig och elak slump enligt vissa, men det vetenskapliga kornet i mitt väsen ligger och gnager och viskar att man bör se över om det finns en förklaring till det inträffade.

Jag tänker att både Hammarstrands och Hansens skada skedde på ÖP-hallens hyfsat nya golv, detta gäller även för Sebastian Seifert något märkliga halkskada i kvartsfinal 2 (som jag för övrigt inte sett) och det gäller också Gustav Thulins korsbandsskada i kvartsfinalserien mot Lugi i fjor – även denna såg en smula märklig ut. Det är förstås ren spekulation, men jag undrar om det blå second hand-golvet kan ha något med saken att göra? Jag har själv spelat en handbollsmatch på golvet (dessutom gjorde ju jag och kollega Sörensson en bejublad insats som hårdskjutande pausunderhållning tidigare i år) och min känsla har varit att golvet är grymt skönt. Det är mjukt och behagligt att springa på men det mjuka skulle logiskt sett kunna borga för skador där man fastnar i golvet. Jag har även vid upprepade tillfällen suttit bredvid plan och tyckt att spelare halkar ovanligt ofta i ÖP-hallen (och ofta vid dessa reklamskyltar som jag inte nog kan uttryck min avsky för), dessutom beter sig bollen ibland märkligt då spelarna studsar den i marken, den sticker liksom i väg.

Jag tror att forskningen på handbollsgolv i progress räknat ligger i paritet med den som finns på ämnet ”Filifjonkornas parningsbeteende”, men behovet bör betraktas som något större. Jag sitter förvisso mest här och spekulerar utan väsentlig insikt i ämnet, men som pappa Rudolf skulle ha sagt: ”Jag SER ju vad jag SER”.

För Palle Hansens personliga del är skadan oerhört beklaglig. Som bekant avslutar han sin tid i Ystads IF och vad jag vet har han inte skrivit på för någon ny klubb. Att i det läget få en skada av så svår art är i det närmaste katastrofalt för en handbollsspelare. Lite lättare då för en spelare som Pierre Hammarstrand som redan står under ett års ytterligare kontrakt med YIF. Inte för att det på något sätt gör det skönare att bli skjuten på med gevär, men lite enklare att tackla mentalt tror jag att det kan vara.
En annan känsla man har är ju så klart att Pierre Hammarstrand förmodligen började träna med full belastning för tidigt, det går inte att övertyga mig om att hälsenaskadan är en helt ny skada och inte emanerar ur tidigare skador. Men utan dokumenterad medicinsk expertis är det svårt att göra sina åsikter gällande på området.

Läs för övrigt här om de senaste ryktena angående nyförvärv till Ystads IF. De två utländska spelarna känner jag inte till, men referenserna verkar goda. Henrik Olsson är en intressant spelare ur många perspektiv, inte minst DNA-mässigt då han är Staffan Olssons son. Vi följer värvningsproceduren med spänning och parallellt med det pågående slutspelet.

Jag har egentligen inte berört själva spelinsatsen av YIF i onsdags än, men det ska jag med glädje göra här.

Först skulle jag vilja berömma tränare Mats Engblom. Ofta har han ”luftat laget” i andrahalvlekar under året och nästan eller till och med tappat stora ledningar, men nu i slutspelet har det betalat sig. Spelare som Julius Martinsson, Jakob Nygren och Oscar Zareba ser nu helt bekväma ut med att beträda plan mitt under brinnande slutspel och prestera topphandboll. Vi var många skeptiska röster på pressläktaren som efter Palle Hansens skada satt och tittade på YIF:s anfallsuppställning och mumlade: ”Det här kan väl aldrig hålla?”. Men det gjorde det alltså verkligen. Mycket på grund av Engbloms förberedelse av spelarna och att man helt tydligt har en bredd i truppen som vi journalister förbisett.
Det fanns även flera på läktaren som undrade varför Andreas Thynell inte matchades hårdare i slutet, helt avgjort utgjorde han ju i punktmarkerade Jim Gottfridssons frånvaro det största skotthotet, men med facit i hand tror jag att jag förstår tanken. Trion Zareba, Martinsson och Nygren är till vapen räknat inte de tre farligaste spelarna i elitserien, men de var frapperande tålmodiga och säkra med bollen; de förhalade varje anfall och stressade Drottspelarna och kastade inte bort någonting. Thynell och Hansen är farligare hot i sig själva men passningar som sitter på läktaren kan i deras fall stundtals bli legio, och i detta fallet var det viktigaste att få till stånd så långa och genomtänkta anfall som möjligt.

Jag är som sagt var djupt imponerad av hur de unga spelarna klarade av anfallsspelet, och då har vi inte ens nämnt försvars- och målvaktsspelet som naturligtvis lade fundamentet till segern. Fredrik Ohlander var 50-procentigt och inget mindre än landslagsmässig och han hade inte nog med superlativ för Linus Nilssons försvarsspel: ”Han är min trygga punkt i målet och hela vårt lags viktigaste spelare”.

Problemet är att YIF nu måste upprepa bedriften i dess alla beståndsdelar, dessutom måste man göra det i Halmstad, i en hall som Jim Gottfridsson beskriver så här: ”Det är en jäkla tråkig hall, långt mellan publiken och sidlinjen och det blir inget tryck. I slutet har Drott haft mycket lättare för att tända till där. Det är i och för sig inget man ska skylla på”.

Nä, man ska inte skylla på det, men det är en anledning. Jag tror ändå att det finns anledning till optimism i YIF-lägret. I försvarsspelet har man som inget annat elitserielag grym koll på Philip Stenmalm och i viss utsträckning Magnus Persson. Kan man fortsätta att ha det och att Fredrik Ohlander vinner målvaktsmatchen för femte matchen i rad – då kan det räcka även i morgon.

Sannolikheten för att det här skadeskjutna laget först ska kunna slå Drott och sedan även flyga i en presumtiv semifinal mot Lugi, den är förstås liten, men det är kul att följa ett lag som börjar få den här lite heroiska prägeln och som plötsligt kan anamma det klassiskt svenska och framgångsrika konceptet underdogmentalitet. Det är också som Fredrik Ohlander sa: ”Jag tycker ändå, oavsett skadorna, att det är så att vi har gjort våra två sämsta matcher hittills i kvartsfinalserien på bortaplan. Vi kan bättre även i Halmstad om alla tar ansvar som de gjorde i dag”.
Fredrik Ohlander har för övrigt en jäkligt förlösande stil. Medan många tränare och vissa spelare överdriver det allvarliga i kommentarer efter matchen showar Ohlander med press och medspelare och hela hans sätt att vara understryker att sport trots allt inte är på liv och död. Han kan utan problem föra ett analytiskt resonemang om matchen som just spelats och samtidigt i en relativsats beröra ämnet hans myckna rövsvettande. Inget är så förlösande som lite grafiska diskussioner kring rövsvett, eller om det var möjligtvis var pungsvett.

Apropå min och kollega Sörenssons hårdskjutande pausinsats i en match tidigare i år bjuder jag här på två bilder från denna knappt minnesvärda händelse. Först en bild då jag och Fredrik mottog pris för insatsen.

Här är också en bild från undertecknads andra projektil. Som ni ser valde jag fel byxor till eventet och om mitt skott i hårdhet kanske inte hade imponerat på Kim Andersson tror jag att jag i alla fall tangerade något slags världsrekord i att stretcha ett tyg. När jag på kvällen kom hem kunde jag mycket riktigt också konstatera att min byxgren förlänats ett lufthål av femkroneformat. Fotograf är den fullständigt oefterliknelige Ronney Lantz.

Blogg in, blogg out..

Nja, inte riktigt, för då hade jag undvikit att kommenterat matchen och fokuserat på aprilhimlen och min gudanektar. Men det finns klara skäl till att inte lägga för stor vikt vid att segern på hemmaplan mot Polen följdes upp av en förlust i Gdansk. Häng med!

* Det var kul att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson matchas hårt i andra halvlek då Sverige rimligtvis ville spela med sitt bästa lag för att äta upp Polens försprång. Men matchades laget verkligen till hundra procent för seger? Det tror jag inte. När man har en trupp med ett gäng nya killar är det rimligt att matcha in dessa en och en tillsammans med den ordinarie uppställningen, inte flera på en gång. Så hur kul det än var att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson tillsammans undrar jag lite varför Jonas Larholm och Patrik Fahlgren inte spelade mer i andra halvlek. Svaret är förmodligen att Sverige inte behövde gå stenhårt för seger. Hollands (Tydligen ska man säga Nederländerna numera men det skiter jag i mest för att det är lite kul) seger över Ukraina innebär att Sverige endast behöver ta en poäng i de resterande två matcherna borta mot Ukraina och hemma mot Holland för att säkra EM-platsen. Kanske tog Ola Lindgren och Staffan Olsson chansen att spela in två spelare de tror mycket på för framtiden. För skulle Sverige förlora en EM-kvalmatch på hemmaplan mot Holland då kan vi avveckla hela sporten. Sverige kommer med andra ord att gå till EM.
* Kim Anderssons återkomst i landslaget ger mersmak. Han var överdrivet bra i hemmamatchen mot Polen, där han stod för både fina assist och mål, men tyvärr sköt han sönder sin axel. Att han fick pris som bäste spelare i bortamatchen med en axel han inte kunde skjuta med, det säger tyvärr kanske lite för mycket om våra övriga svenska spelare. Kim Anderssons betydelse är STOR, och jag hoppas att hans comeback varar länge. Den lättare belastningen han utsätter kroppen för i Danmark (och så småningom i elitserien, väl?) bör borga för flera goda landslagsår för Andersson. Han fyller 31 i år och bör kunna ha minst fem år kvar i absolut världsklass, ifall han vill. Han gör Andreas Nilsson och sina niometerskollegor till bättre spelare med sin närvaro och sina passningar, och själv är han förstås bäst av alla.
* Andreas Palicka gjorde en av sina bästa landskamper och hans sista minut av matchen var helt jävla fenomenal. Han har en ivrigt fladdrig stil men är underhållande att titta på. Men kanske var det ändå så att målvaktsmatchen vanns av Slawomir Szmal.
* Sveriges kantspelare gjorde ingen höjdarmatch offensivt. Jonas Källman blev så där nonchalant i avsluten som han blir ibland och som han ofta blir då han är trött. Den höga belastningen på Källman i och med att Sverige praktiserade 5-1-försvar i de två matcherna får denna negativa bieffekt, och kanske borde man försökt hitta en byteslösning där Fredrik Petersen spelade framåt, alternativt gått ner och spelat 6-0 en period, så Källman fått vila. Niklas Ekberg har gjort bättre landskamper än gårdagens.
* Andreas Nilsson var briljant i hemmamatchen, inte lika framträdande i Gdansk. Mycket berodde på att Kim Andersson spelade utan skottarm.
* 12000 polacker sjöng a capella i Gdansk och det är vackert oavsett var man kommer ifrån.
* Jag tycker att det är synd, det där med Johan Jakobsson. Han har en sådan fin fysik och en HÄSTASPARK till skott, men han har vissa problem med att välja lägen, och att alltid vara hundra procent på banan. Ibland ser han ut att fladdra iväg mentalt och då sitter en enkel passning till kanten på läktaren.
* Expertkommentatorn Johan Petersson klagade på Jim Gottfridssons försvarsspel som vänstertvåa men jag tyckte faktiskt att han löste det bra. Petersson tyckte det var negativt att Jim behövde hjälp med att stoppa farlige Jaszka men Petersson tänkte kanske inte på att det är handboll han kommenterar och att handboll är en lagsport. Man SKA hjälpa varandra i försvaret och den spelare som ensam kan hålla Bartlomiej Jaszka hela tiden, han finns inte. Om inte Johan Petersson kan det förstås.
Jag tyckte att det vad Jims insats anbelangar finns mer att begära av anfallsspelet. I andra halvlek i bortamatchen klev han inte in i situationerna och lät ytterniorna ta ansvaret. Med tiden kommer det där ansvarstagandet att komma även på landslagsnivå.

Jag pratade med Ystads IF:s assisterande tränare Basti Rasmusson inför de båda EM-kvalmatcherna och apropå att laget skulle se hemmamatchen i Malmö. Jag frågade om han inte mest skulle sitta och hoppas att Jim Gottfridsson klarar sig igenom matcherna utan att skada sig. Jag blev vänligt utskälld.

”Men Peter, är du så negativ? Ser du glaset som halvtomt? Sånt kan vi ju inte tänka på! Vi hoppas att Sverige vinner så klart. Man får inte vara så negativ!”

Jag tänkte följa upp med frågan – ”Men av alternativen Sverige vinner och Jim skadar sig eller Sverige förlorar och Jim är briljant och skadefri, så väljer ni väl det andra alternativet?” – men jag blev alldeles knockad av Rasmussons optimism. Efter karriären inom handboll borde Basti Rasmusson inkorporeras i någon slags alternativ antidepressionsbehandling. Jag lovar att han kan bota en självmordsbenägen bara genom att dunka honom i ryggen och säga ”Ah, va ente så negativ!”.

Och på onsdag är det alltså dags för fjärde kvartsfinalen, Ystads IF-Drott. Vi syns då.

Blogg in, blogg out..

Lugi-Hammarby 31-30
Lugi är alltså det första laget vi kan kvittera ut en semifinalbiljett åt. I två av tre matcher hade man stora problem med Hammarby – som ska ha all heder av insatsen – men att det var det bästa laget som vann till slut, det råder det knappast delade meningar om, även om stockholmare för all del kan ha Sveriges mest subjektiva ögon vad det gäller idrott. Lugi har en kvartett niometersspelare – Johannes Hippe, Anders Hallberg, Albin Tingsvall och Joacim Ernstsson – som inget annat elitserielag kan matcha, och deras betydelse för laget syns när man slänger getögon på målprotokollet. Tomas Axnér har till och med kreerat spelvarianter där man genom att ge Joacim Ernstsson en initial roll som linjespelare i anfallsspelet kan inkorporera alla fyra ”stjärnorna” i spelet samtidigt, trots att konventionell handboll i allmänhet alltså brukar innefatta tre niometersspelare. Tomas Axnér är för övrigt en slug räv med ytterligare rävar bakom öronen. Han är en hel jäkla rävfamilj.
Han hymlar dessutom inte med att man redan sneglar mot kvartsfinalen Drott-Ystads IF för att hitta sitt ”nästa byte”, som han själv uttryckte det i SVT-intervjun. Inte för att det hade varit särskilt svårt att räkna ut, men tränare i allmänhet brukar inte vara så frispråkiga. Jag tycker att det är förbaskat förlösande mitt i all svensk tråksumpighet. Adjektivet ”tråksumpig” är för övrigt nytt, men jag är inte stolt över det så ni får med glädje använda det utan att källhänvisa.

Sävehof-Guif 27-15
Jag undrar jag vad som hände i Partille. När gjorde Guif endast 15 mål i en handbollsmatch sist? Jag har tidigare varit inne på att bredden kommer att avgöra den här matchserien och det tror jag förstås fortfarande. Jag är emellertid tämligen säker på att Guif kan mobilisera krafter att ordentligt utmana Sävehof i nästa hemmamatch. Om det räcker till seger återstår att se, men att det skulle sluta med Eskilstunaseger i hela matchserien – det tror jag verkligen inte. Går Sävehof vidare så framstår Partillegänget och Lugi som de givna favoriterna att stå i en SM-final i maj.

Kristianstad-Alingsås 21-24
Matchserien som varit hysteriskt jämn fick här den första bortavinsten. Överraskande eller inte? Vet ej. De här lagen verkar vara så jämna att hemma- eller bortafavör kanske inte betyder så mycket som man tror. Hur som helst har Alingsås skaffat sig ett riktigt bra läge i och med 2-1-ledning och hemmamatch framför sig. Jag trodde på Kristianstad då den här serien stod 0-0, nu har jag fan ingen aning. Men fördel Alingsås, helt klart. Markus Olsson verkar ha varit den enda IFK:are som kom upp i normal målstandard. Han verkar även ha fyllt år just i går, men det kan betecknas som en irrelevant kuriositet.

Drott-Ystads IF 22-18
Det är ingen särskilt välspelad matchserie, det här. Förutom från målvakterna då alltså. Fredrik Ohlander gjorde återigen en riktigt bra match, men för första gången i matchserien var Robert Bladh i Drottmålet nästan lika bra. Förutsättningarna i den här matchen såg ut på ett visst sätt inför matchen – med Seifert och Hammarstrand borta – och 25 minuter in i matchen var läget än värre för gästerna. Philip Nilsson stukade foten efter att ha trampat på Anton Haléns fot, och Jim Gottfridsson fick rött kort direkt i en försvarssituation. Med i det närmaste en b-uppställning på plan kan man knappast begära att YIF ska slå Drott på bortaplan och även om man var så nära som 18-17 i andra halvlek kändes det aldrig som att det skulle gå vägen. YIF, med Linus Nilsson i spetsen, spelade riktigt högklassigt försvarsspel, men 18 mål framåt räcker helt enkelt inte. Andreas Thynell hittade målet men var i Gottfridsson och Nilssons frånvaro nästan den ende som gjorde det, och ingen YIF-spelare hittade Martin Bager på linjen. Gottfridssons betydelse i anfallsspelet är monumental nu när Seifert inte är disponibel och Jims röda kort avgjorde faktiskt denna match. Jag kan inte riktigt förstå varför Mats Engblom inte chansade och slängde in 16-årige Lukas Nilsson, i alla fall som avlastning till Julius Martinsson och Andreas Thynell. Jag menar – vilket läge att bädda för ett riktigt nationellt genombrott! Dessutom taktiskt lurigt eftersom Drott knappast har kartor över Nilsson rörelsemönster, som man har på övriga YIF-spelare.
Möjligen är det med respekt för Nilsson unga ålder som han inte kastades in i denna extremt heta hetluft, men ifall det var på detta vis förstår jag ärligt talat inte varför Lukas Nilsson var i Halmstad över huvud taget.
YIF:s anfallspel måste förbättras, Drott kunde enkelt lyfta upp YIF:s niometersspelare långt utanför nio meter. Där ute kan man inte spela ut bollen på kanterna eller in på linjen, där ute har bara Andreas Thynell skottkraften att göra mål. Vi efterlyser mer rörelse till matchen i Ystad.
Vi ska emellertid poängtera att en fyramålsförlust borta mot Drott med förutsättningarna som rådde ingalunda är underkänt. Men denna marginella och i poäng räknat värdelösa framgång bottnar framför allt i ett fantastiskt försvars- och målvaktsspel.

Vad tycker jag om Gottfridssons utvisning då? Vad Jim själv tyckte är knappast svårt att räkna ut efter att ha sett hans SVT-intervju, men ser han själv reprisen tror jag att han i alla fall till viss del kan hålla med domarparet i bedömningen. I mina ögon blir han inte utvisad för att han rör Magnus Persson i ansiktet, utan för att han rör Magnus Persson medelst ett karateslag. Ser man reprisen rakt framifrån (47 minuter in i klippet) ser man Gottfridssons hela armrörelse och hur han dunkar handen i bröstet på Persson, handledsrörelsen ser ut att vara av en kraft som hade generat flertalet professionella tennisspelare.
En av Jim Gottfridssons största svagheter just nu är att det faktiskt går att få honom ur balans, och naturligtvis är detta något som motståndarlag pratar om. Gottfridsson själv och folk runt omkring honom tycker kanske att han ofta får domaren emot sig, men utan att säga om han har rätt eller fel måste Jim lära sig att hantera extra uppvaktning. Jag ser inget annat svar på anledningen till att Gottfridsson plötsligt försökte stoppa en anfallsspelare på det här våldsamma sättet, än att det var en reaktion på något i spelet. Att YIF hade fått en svag start kanske, eller att han själv fått ett orättvist domslut emot sig. Det sämsta folk runt omkring Gottfridsson kan säga nu är han blir orättvist behandlad av domarna. Dels för att han riskerar att bli världsfrånvänd av att alla stryker honom medhårs, dels för att domslutet faktiskt var helt korrekt.

Förresten, vad tycker ni läsare om Gottfridssons utvisning? Hör av er här eller på peter.lindgren@ystadsallehanda.se.

Som tur är slipper YIF att få Gottfridsson avstängd. Till hemmamatchen bör även Philip Nilsson och kanske även Pierre Hammarstrand vara tillbaka, och då räknar jag med att vi får se ett helt annat YIF. Den här matchserien ska bara gå till fem matcher.

Förresten, är det här verkligen ”Yeah yeah wow wow-Martin Svensson”, eller är det i själva verket Drotts Anton Halén?

Blogg in, blogg out..

Alingsås-Kristianstad 35-32
Många undrade om nya Estrad Arena skulle innebära ett lyft eller sänke räknat i stämning och i alingsåsiga framgångar. Gårdagens premiär i nya arenan måste betecknas som en supersuccé, för att använda ett välbeprövat kvällstidningsord. Seger och utjämning i matchserien mot Kristianstad och vittnen påstår att stämningen i hallen närapå brädade (!) den man lyckades uppbåda i Nolhagahallen. Jag tror säkert att – så länge Alingsås är med i detta SM-slutspel – Estrad kommer att fyllas med nära 3000 människor till varje hemmamatch och att stämningen fortsätter att vara så här hög. Sen, till nästa säsong då kanske vardagen tränger sig på, får vi se om Alingsåsborna orkar mobilisera samma tryck.
Mikael Aggefors är årets målvakt så här långt och han åt upp Kristianstadsspelarna i det historiska (?) straffavgörandet. Jag fortsätter att tro på Kristianstad i den här matchserien men kanske är jag en dåre.

Guif-Sävehof 27-26
Jag läste någonstans att rättvisa skipades i och med att Guif vann denna andra match efter att laget förlorat första kvartsfinalen delvis på grund av ett felaktigt domslut. Jag tycker att det är magstarkt att kalla 1-1 i matcher rättvist då det borde stå 2-0. Å andra sidan sker felbedömningar av potentiellt avgörande betydelse i nästan alla matcher, det är bara det att denna blir så brutalt tydlig. Kristianstadsbladet har gjort en intervju med domare Jonas Åström här. Det uttrycks implicit i intervjun att Åström vet att man kan döma fel. Jag saknar egenskapen hos domare att de EXPLICIT uttrycker att de gjort fel. Varför inte bara säga: ”Fan, jag ser ju på bilderna att det blev fel. Jag ber om ursäkt men jag gick på min känsla”. Det hade varit så mycket lättare att acceptera. En gång efter en match i lägre divisioner konverserade jag med domaren i tio minuter bara för att få höra honom säga att han gjorde fel i ett avgörande läge. Han hänvisade också till den här luddiga ”känslan” som om det vore ett sådant där kodord bondage-entusiaster använder sig av under sina lekar då tortyren gått för långt. Efter tio minuter tröttnade han nog och sa: ”Okay, hade samma situation hänt igen hade jag nog inte dömt på samma sätt”. Då sa jag: ”Tack. Du växte nu en smula i mina ögon. Ha en bra dag.”
Vidare noterar jag att Sävehof fortsätter att ha fler målskyttar än Guif, även om Eskilstunalaget lyckades sprida ut målfabrikationen bättre än i föregående match. Jag har ändå en känsla (dessa känslor!) av att just bredden kommer att avgöra den här matchserien till slut. Men det hade sett annorlunda ut ifall Guif hade haft 2-0 i matcher…

Ystads IF-Drott 26-20
Saker jag noterar:
* Jim Gottfridsson skyttebäst igen, han är definitivt i slutspelsform.
* Andreas Thynell fick igång skyttet. Vitalt. Vitalt! VITALT!!!
* 20 insläppta mot Drott – ett av seriens målfarligaste lag – är mycket starkt. Jag hör att Fredrik Ohlander återigen har samma DNA-struktur som en tegelvägg och det är väl detta man lite haft på känn – att en kille som Ohlander kan behöva den extra nerv som finns med då spelet om medaljer inleds.
* Det sorgliga för YIF:s del är förstås axelskadan på Sebastian Seifert. Dels är det tråkigt för laget som naturligtvis hade behövt en Seifert som i första Drottmötets andra halvlek såg ut att vara på väg mot en fin form, dels är det enormt tråkigt för Seifert själv, som alltså tvingas avsluta hela sin fina karriär på bänken med armen i mitella. ”Det känns tungt. Att det ska sluta på detta viset det är… det är ändå 20 år jag hållit på. Nu var man ändå på gång och jag kände mig riktig taggad till slutspelet”, sa Seifert till YA-sporten efter matchen.

”Sibbe” kan se tillbaka på en framgångsrik karriär. Jag har starka minnen från den tid i början av 2000-talet, då jag flyttade till Ystad för att gå i skolan och spela handboll. Då gick man och såg på IFK Ystads hemmamatcher, och som mittnia var det Stian Tönnesen och Sebastian Seifert man såg upp till och försökte efterlikna – jag härmade den förstnämndes vikskott och den andres häng – och misslyckades kapitalt med båda företagen.

Seifert gjorde många landskamper men den verkliga landslagssuccén med medaljer och dylikt uteblev. Det ska förvisso nämnas att svenska landslaget i övrigt inte var mycket att pynta julaträt med vid denna tid. Det var i den tid då namnet ”Bengan” hängde som en elak chimär över landslaget och man hade precis kommit över det till synes uppenbara faktum att Sverige aldrig skulle ta en mästerskapsmedalj igen. Handbollsvärlden skrattade åt svenskarna och deras gurkburkar.

Även om Seifert stundtals haft ett hetsigt humör på plan har han alltid varit lätt att ha att göra med i intervjuer. Tyvärr kommer jag för alltid att minnas mikrointervjun jag gjorde med honom under Åhuslägret inför den innevarande säsongen. Jag stod i en stuga och plötsligt rycktes dörren till en toalett upp framför mig. Där satt en från kläder totalbefriad Seifert i en tömningsprocess av arten en amerikan hade klassificerat som en ”number two”. Han sa ”Hej” och jag skrek ”NEEEEEEEEEEEEJ!”. Det måste varit något liknande norrmannen Edvard Munch råkade ut för när han målade ”Skriet” för dagen efter toaincidenten skapade jag detta verk:

I en intervju med Sportbladet meddelar Seifert att han säkerligen kommer att fortsätta handbollskarriären som tränare. Men först ska YIF verkligen suga i sig allt av hjälp de kan få av Seifert redan i detta slutspel. Bara hans närvaro och rutin borde bidra till någon slags extra procent i SM-guldssträvan. Det känns nog bra för Mats Engblom att Andreas Thynell verkar ha vaknat, han och hans skotts betydelse i Sebastian Seiferts frånvaro går inte nog att understryka.

Nu ger jag mig denna långfredag, men det känns dumt att lämna er utan att ha gjort en enda kristen referens. Den kommer här: 1979 släppte Bob Dylan sin första uttalat ”kristna skiva” – ”Slow Train Coming”. Spår två är en av hans bästa låtar - ”Precious Angel”. Tyvärr är den gode Dylan en rabiat youtubemotståndare och vi får därför stå ut med en covervariant av Esteban Paez. Vem är Esteban Paez, frågar ni? Fan vet, men covern är adekvat exekuterad och han låter faktiskt riktigt mycket som Bob Dylan.

YIF spelar nästa match mot Drott på söndag, påskdagen ( i SVT), men till skillnad från Jesus återuppstår jag nog först på annandagen.

Blogg in, blogg out..