Jag bar med mig bitterheten från VM-kvalförlusten i fotboll i fredags mot Österrike och var alltså bitter på förhand inför Polen-Sverige i VM-kvalet i går. Körde en ostbricka á solo till matchen och hela scenen var egentligen ganska tragisk – inte framför allt på grund av den ensamma ostbrickan utan för matchens utfall. En biffig Danablu med fikonmarmelad blir liksom aldrig tragisk.
Kvällen innan hade jag sett Plura vräka i sig polska piroger en masse i programmet som till stor del bär hans namn och jag försökte se det som ett gott tecken, men det var ett omen. Polen satte punkt för en lång räcka svenska mästerskapsdeltaganden.

Det hela kommer olyckligt – och då syftar jag inte på att en ny bitterhet kom i samklang med min redan befintliga bitterhet – utan för att det svenska damlandslaget är i en uppbyggnadsfas, en generationsväxling som vid smidigt genomförande skulle kunna placera Sverige i absolut världstopp inom några år. Nu riskerar vi att hamna utanför rullorna – minns de svenska herrarnas ökenvandring efter EM-guldet 2002 – och kvalvägen till mästerskapen framöver blir en peu knivigare.

Vad det gäller prestationen i går och coachningen av den så är jag betydligt mer tillfreds nu än jag var i hemmamatchen, tyvärr så var förra helgens insats så dålig att uppgiften i går blev svenskorna övermäktig. Emellertid fanns ett par punkter vilka frustrerade mig höggradigt.
* Sverige har tyvärr problem med målvakteriet. Cecilia Grubbström var i par med Gabriella Kain fantastisk i EM 2010 (silver) men har utöver det mästerskapet inte alls imponerat på mig. Hon känns långsam, reagerar sent på skott och jag är tämligen säker på att jag själv sittande i min egen soffa hade kunnat kasta hårdare och precisare utkast med fel hand än vad Grubbström gör under matcher. Ifall jag inte har helt fel för mig tror jag att Sverige utförde en enda förstafaskontring på målvaktsutkast på båda kvalmatcherna, men jag kan ha fel. Kanske var det noll. Jannike Nordström hade inte heller hon en bra dag men är i alla fall snabbare än Grubbström. Tyvärr är hon liten och VÅGAR INTE kasta utkast. Vad är det som händer på målvaktssidan i svensk damhandboll? Varför får vi inte fram talanger i samma utsträckning som på herrsidan? Det går tio duktiga herrmålvakter på en duktig dammålvakt i Sverige. Det ser inte likadant ut bland utespelarna, så jag undrar vad problemet är? Någon som vet?
* Sverige hade lite för hög felprocent och slarvade lite för mycket. Minns till exempel hur Grubbström räddade en boll (!) och den långsamt rullade mot den imaginära hörnflaggan och hur en svensk spelare sprang förbi den (klisterkoefficienten) medan polskan lugnt tog upp den och gjorde mål. Spelare som Johanna Ahlm, Jessica Helleberg och Nathalie Hagman har en stor potential men i matcher där det inte riktigt stämmer har de också en hög felprocent. Kan tycka att det var lite fegt att inte prova Jamina Roberts i går, även om hennes insats i hemmamatchen lämnade det mesta att önska. I en bortamatch där man måste hämta igen mål måste man chansa lite.
* Fortfarande praktiserar man envist 6-0-försvaret, och jag köper att man kanske inte kan något annat. Man har väl inte tränat på en annan variant och även om jag tycker att det är helt fel i handbollsvärlden 2013 ska man naturligtvis göra grejer man är bekväm med. Därför blev jag förvånad när Sverige plötsligt spelade dam-dam (man-man alltså) i polska undertalslägen. Det kändes lite fräscht på ett sjukt retro sätt men fungerade väl ärligt talat ganska dåligt. Själv hade jag beordrat en tvåpunkt på Karolina Kudlacz och Alina Wojtas, eller i alla fall satt en ”indian” mitt emellan de båda. Wojtas och Kudlacz stod för hälften av de polska målen i både hemma- och bortamatchen och de fick operera fritt från nio meter när det låga svenska försvaret inte kom ut på dem. Alina Wojtas gjorde förresten 14 mål på de båda matcherna och runt hälften av dem på uppställt frikast. Ni som kan er handboll vet att det är…ja, det är bara för dåligt.

Torbjörn Klingvall får hård kritik av Tomas Axnér i media och jag kan tycka att den är befogad, även om insatsen i går som sagt var inte var beklämmande dålig. Axnér kritiserade valet av Torbjörn Klingvall som förbundskapten redan från början och jag ser tecken som ger Axnér rätt i hans uttalande om att Klingvall representerar en ålderdomlig handboll (han kan ha tagit ordet ”stenålder” i mun). I stället för fart i uppspel, enkel uppbyggnad i anfallsspelet och avtal mellan få personer försöker Klingvall applicera en tyngre metodik, en tyngre metodik som blivit som en trång ram som svenskorna inte går utanför (förutom Isabelle Gulldén). Detta märktes framför allt i hemmamatchen, vilket mycket väl kan ha berott på den dåliga inställningen.

Fait accompli: 24 lag deltar i VM i Serbien i december och inte ett enda av dem är Sverige.

Jag har inte kommenterat Scandinavian Open över huvud taget och det beror på att jag inte sett en bildruta av turneringen. Examensfest, jobb och quizdeltagande har stått i vägen men turneringen var ju inte av det allra viktigaste slaget ändå. Den viktiga uppgiften kommer på tisdag då Sverige ska säkra EM-deltagande genom att slå Ukraina borta. Varken Kim Andersson eller Kim Ekdahl du Rietz kan vara med på grund av skada och är jag den enda som är orolig för den här matchen? Alla verkar ha tagit ut EM i förskott men jag såg hemmamatchen mot Ukraina och ett Sverige som hade vissa problem och bara vann med fyra mål. Det har flera gånger visat sig att svenska landslag – både på dam- och herrsidan – har egenskapen att underskatta motstånd. Polendebaclet nyligen påminde ganska rejält om herrarnas VM-kvalmiss mot Montenegro, och jag vill inte se en sådan händelse till. Man har visserligen en hemmamatch mot Holland på sig också, men snälla, sätt er inte i den sitsen. Det bor 46 miljoner människor i Ukraina. Ett europeiskt land med det befolkningsunderlaget får inte underskattas i handbollssammanhang. Och så har vi ju Poltava och hela den biten. Usch.

Ni som har söndagen öppen och önskar ett filmtips kan jag apropå Ukraina tipsa om filmen ”De blodröda hästarna”. Som ni förstår heter filmen ”Tini zabutych predkiv” i originalutförande och filmen är väl strikt räknat sovjetisk, men regissören Sergej Parajanov är ukrainare och filmen utspelar sig också här. En presumtiv tittare till den här filmen bör dock veta att i spektrumet där västerländska filmer i stil med ”2 Fast 2 Furious” ligger på ena änden ligger ”De blodröda hästarna” på den andra. Det är långsamt, det är symboliskt, det är mycket märkliga ukrainska kläder,  men det är också smäktande vackert.

Blogg in, blogg out..

VM är slut och den här dagen lär gå åt till att komma på hur jag nu ska spendera veckan. Eftermiddagarna och kvällarna de senaste veckorna har jag ägnat åt att zona ut framför VM och det var nog många år sedan jag hade så bra koll på ett mästerskap, utan att egentligen jobba med det.

Spanien alltså världsmästare, man man måste ge all cred åt Danmark. Man stod verkligen upp för varandra, kämpade till vätskornas (blodets & svettets) berömda sista droppar och gav spanjorerna en match ända in i det som Tommy Söderberg troligen hade kallat kaklet. Sällan har man väl så innerligt unnat silvermedaljörerna i ett mästerskap att få guld.

Och raderna ovan är förstås ren bullshit.

Danmark var pinsamt, men vi återkommer till det.

För hylla dem som hyllas bör. Spanien är sett över hela turneringen en fullt logisk och värdig vinnare (även om jag hatar ordet ”värdig” i sammanhanget. Vinner man VM så är man givetvis en värdig vinnare). Man förlorade en enda match och det var gruppfinalen mot Kroatien. Denna match ville man sannolikt också förlora, utan att visa det. Lottningen i slutspelet blev på grund av den taktiska förlusten mot Kroatien rena gräddfilen. Man slaktade Serbien, tuffade ifrån Tyskland efter initiala problem och vann enkelt i semin Slovenien. ”Slakt” är sedan inte ett tillräckligt starkt laddat ord för att beskriva vad Spanien gjorde med Danmark i finalen.

Valero Rivera, spansk guldtränare och titeldekorerad en masse, har lyfts fram för sina taktiska drag i finalen. Själv fastnar jag för hans val att börja med Canellas i stället för Sarmiento på mittnio. Sarmiento hade innan semifinalspelet varit turneringens kanske bäste mittnia, men jag antar att Valero såg att den böjlige Sarmiento började dala i kvalitet.
Annars tycker jag att man överdriver hans taktiska briljans just i byten. Han inledde till exempel med Rocas i stället för Tomas på högerkanten, och detta var ju – betraktat ifrån samma formperspektiv som Canellas/Sarmiento-fallet – helt felaktigt.

Spanien hade å andra sidan vunnit vilka spelare man än hade spelat från start. Det är extremt talande för lagens styrkeförhållanden för dagen att Spanien ledde efter första halvlek med 18-10, och att spanske keepern Arpad Sterbik då hade noterats för tre ynka räddningar.
Segerreceptet innehåller som alltid mer än en ingrediens, men ska man lyfta fram en enda så är det den spanska defensiven. Jag har inga tränade ögon för defensivt spel överlag, men jag ser ju att mittblocket Guardiola/Morros inte är något man frivilligt ger sig in i, att laget stjäl bollar som inget annat lag, och att man kan ställa om till en mängd olika försvarsspel. Vidare är laget duktiga på att ställa om, att kontra – vilket även det bör räknas som en del i försvarsspelet. Alla lagets kantspelare är duktiga på att springa, det tunga mittblocket kan också förstafaskontra, till skillnad från till exempel det svenska (Tobias Karlsson för att han är ineffektiv i avslutet, Magnus Jernemyr för att han är ineffektiv i löpningen). Spaniens niometersspelare är sedan grymt tunga i andrafaskontringen. Kolla hur Canellas, Entrerrios och Maqueda är byggda – det är inga killar man stoppar med en hand bakom ryggen.

Sen var det förstås rena Julen för Aguinagalde på linjen. Men jag hatar ordvitsar.

Ni kommer väl förresten ihåg att jag tippade Spanien som slutsegrare? Klart ni gör.

Danmark. Vad ska jag säga?
Jag utgöt mig i en krönika i YA inför semifinalerna om min stigande broderskärlek för landet i väst. Det var kul med segern över Kroatien i semifinalen och jag hoppades på en jämn match i finalen. Min gryende broderskänsla för danskarna fick dock till effekt i finalen att jag skämdes som en hund. Jag skämdes nästan av faktumet att Sverige delar landsgräns med detta folkslag utan cojones.

Vad hände? Hur kan ett lag med världsspelare på varenda position (utom H9) förlora en VM-final med 16 (!!!!!!) bollar? En idrottspsykolog hade säkert kunnat säga något vettigt i stil med: ”Sådant händer då och då i lagidrott”. Problemet är ju bara att det aldrig har hänt förr. Aldrig har ett lag förlorat en VM-, EM-, eller OS-final med 16 mål. Sverige slog Ryssland med 34-21 i EM 1994, men det är nog också det närmaste vi kommer gårdagens totala förnedring.

Mikkel Hansen har inte riktigt varit sig själv på hela turneringen, men detta märktes egentligen på lagets prestation först i finalen. När Spanien högg högt på de danska niometersskyttarna tvingades spelare som Kasper Söndergaard skjuta från tio meter. Precis vad Valero Rivera önskade, då Söndergaard har en knallpulverpuffert. Den enda som egentligen fick hål på spanjorerna var Henrik Möllgaard, men han matchades nästan enkom i försvar och andrafas. En miss av Ulrik Wilbek om ni frågar mig.
Anders Eggert och Hans Lindberg hade fram till finalen varit briljanta, men när det gällde som mest började man skjuta utanför.

Överlag var det danskarnas problem att man gjorde sin mest splittrade, ofokuserade och definitivt sämsta match på hela turneringen när det gällde som mest. Hade det inte varit för att det här danska laget har två EM-guld på meritlistan hade jag nästan misstänkt en brist på vinnarskallar, men jag tror inte att det beror på detta.

Efter VM-finalförlusten 2011 i Sverige trodde jag att Danmark skulle brinna av revanschlusta, men Danmark brann inte på någon punkt. Det ska bli intressant att se hur danskarna hanterar förlusten i ett längre perspektiv. Möts Spanien och Danmark i viktiga mästerskapsmatcher framöver så kan ni ge er fan på att detta kommer ältas.

Perlskog och Hellgren orerade om graden av obehag för danske förbundskaptenen Ulrik Wilbek att efter matchen behöva gå på presskonferens. Som ni kan läsa på länken här kom han inte ens på presskonferensen. Sjukdom var orsaken, enligt Wilbek själv. ”Jeg er meget skuffet”, sa Valero Rivera, fast på ett helt annat språk.

Danskarnas historiskt ringa finalinsats till trots tar en dansk plats i mitt All Star Team:

Målvakt: Peter Tatai, Ungern.
V6: Anders Eggert, Danmark.
V9: Siarhei Rutenka, Vitryssland.
M9: Domagoj Duvnjak, Kroatien, plus Ivano Balic (alltid).
H9: Kiril Lazarov, Makedonien.
H6: Dragan Gajic, Slovenien.
M6: Julen Aguinagalde, Spanien.
Bästa försvarsspelare: Viran Morros, Spanien.
Bästa spelare i turneringen: Domagoj Duvnjak.
MVP: Löjlig kategori. Kan mycket väl ha varit en Saudiarab eller en australier, men ärligt talat, vem bryr sig?

Blogg in, blogg out..

VM:s gruppspel börjar lida mot sitt slut. Jag har snart sett alla turneringens lag i aktion (jag har missat Kroatien, Slovenien och ett par stycken lingongäng) och det går förstås redan nu att dra tämligen vittgående slutsatser. Här är några:

* EM-vinnaren finns i kvartetten Danmark, Frankrike, Spanien och Kroatien. Inte Tyskland frågar ni? Detta Tyskland som slog självaste världsmästaren Frankrike i går. Nä, i ett rakt slutspel där man måste vinna fyra raka matcher mot bra motstånd kan jag inte tänka mig att det lite uddlösa Tyskland håller hela vägen. Men de spelade jäkligt bra mot Frankrike. Emellertid hjälpte det att franska burväktarduon Omeyer/Karaboue noterade färre räddningar än fyra elefanter. Karaboue serverade dessutom tyskarna bollen till avgörande 32-30.  Det finns fler nationer som imponerar och på papperet har lag att vinna VM: Ungern, Polen, Serbien och Slovenien till exempel, men dessa nationer har inte tillräcklig vinnarkultur för att utmana min topp-kvartett.
* Danmarks kantspelare Anders Eggert och Hans Lindberg ligger etta och tvåa i Bundesligas skytteliga och finns med även i toppen av VM:s. SATAN vad effektiva de är. Eggert har gjort 33 mål på 36 skott varav 17 är på straff och så klart utförda på endast 17 försök. I ett smått patetiskt försök att få gassa lite i Eggerts glans vill jag blottlägga en liten anekdot från Åhus beachhandbollsturnering 2004. Jag lyckades då hjula GOG:s Anders Eggert i tre anfall i rad varpå Torsten Laen glodde förbaskat på Eggert och Eggert sade: ”Ja, men hvad fanden skal jeg gøre, man? Han er så fucking kort!”
Ja, eller något ditåt. Vem hade kunnat tro då att han åtta år senare skulle slå straffar i VM och att jag skulle sitta här i soffan (sjukt nedsutten med mitt röv-print) och dra patetiska anekdoter från snart ett decennium sedan?

* Spaniens försvarsspel måste vara extremt jobbigt – både för spanjorerna själva men framför allt för motståndarna. Jag blir stressad bara av att se det hemifrån.
* Jag svor på typ alla heliga skrifter i världen att Saudiarabien skulle bli sist i sin grupp, men uppenbarligen ska jag sparka scouterna jag haft på Sydkorea. Å andra sidan borde jag fattat att Sydkorea bara är på topp en gång vart fjärde år och då är de på sin höjd jobbiga. Nåväl, jag beklagar att jag bröt mitt löfte.
* Kanske är Danmark min VM-favorit just nu. Det som saknades i OS var bredden på nio meter, där allt ansvar lades på Mikkel Hansen. Då Sverige plockade bort Hansen i OS-kvarten var Danmark plötsligt ett mänskligt lag. Ulrik Wilbek grubblade på detta och plockade in Henrik Möllgaard till VM. Möllgaard är en mycket självständig niometersspelare som ogärna sitter i Hansens knä. Dessutom är han just nu VM:s bästa andrafasspelare. Han har tillsammans med landsmannen Jesper Nöddesbo också VM:s töntigaste frisyr (Zlatan-frippan) men det styrker bara min empiriskt och rationalistiskt belagda tes om att alla danskar lite i lönndom vill vara som Zlatan Ibrahimovic.
Fortfarande har danskarna för dåligt målvakts- och linjespel, men det talar för dem att de har så mycket sparkapital att plocka ut när det börjar bränna till framöver.
* Neil Diamond-dängan ”Sweet Caroline” verkar ha blivit en permanent VM-låt för handbollen. VARFÖR? Jag har satt låttexten under lupp och hittar inte en enda koppling till vare sig handboll eller globala mästerskap. Den verkar bara vara en nostalgisk kärlekshyllning till en Caroline som enligt Diamonds uppgift ska vara söt, eller må hända gullig. Sweet Caroline är trallvänlig, för all del, men andra sporter skrattar åt oss. Coolhetsfaktorn är noll grader kelvin. Vi kunde i mina ögon (eller öron) lika gärna implementera ”In Kommer Gösta” med Philemon Arthur and the Dung som VM-låt. Den har dessutom tydliga Ystadskopplingar vilket jag känner är lite värdigt ett handbollsmästerskap.

* Robert Perlskog/Claes Hellgren verkar vara en riktig vattendelare. Jag känner flertalet vettiga bekanta vars kräkreflexer stimuleras av den såta kommentatorduon. Å andra sidan känner jag många (inklusive mig själv) som tycker att de är det bästa TV har att erbjuda. Hellgren med sin värme och kombinationen genialitet och tvättäkta dårskap i uttalanden och Robert Perlskog med sin bubblande arrogans och fullkomligt fenomenala ordrikedom. Att duon fyller ut dötid eller usla handbollsmatcher med anekdoter från svunna mästerskap eller som i Perlskogs fall med till synes malplacerade berättelser om sin ungdoms skolresor i Tyskland tycker jag är större underhållning än highlight-klippen TV4 Sport fyller ut halvtidsvilorna med.  Tomas Axnér passar in perfekt med emulgeringen kunskap/underhållning. Daniel Kristiansson är lite som krokodilen som hamnat på ett alligatormöte, men han är i alla fall en välvillig krokodil.

Som bekant håller elitserien VM-ledigt. Inte för svenskarnas skull…suck (Montenegro, detta fenomenala handbollsland förlorade femte raka matchen i VM i går) …men ändå. Ystads IF ligger naturligtvis inte på latsidan för det, varken laget eller ledningen. För till nästa säsong står det bortom alla tvivel att laget måste förstärkas. Man måste införskaffa minst en mittnia då Gottfridsson flyktar. Kanske måste man rent av införskaffa två mittnior, då fysiska statusen på Sebastian Seifert verkar permanent osäker. Ifall Sebastian Seifert vore en statusuppdatering på facebook skulle den se ut så här:

Ni får själva tolka budskapen i statusuppdateringen. Jag vill bara understryka att jag inte är ute efter att mobbas. Sebastian Seifert är en gudabenådad handbollsspelare när kroppen fungerar och ingen vore gladare än jag om Seifert plötsligt vore som i fornstora dagar, för då är det en nästintill sensuell upplevelse att skåda Seifert. Fortfarande glimmar ”Sibbe” till på matcher som den stjärna han ofta varit men jag undrar jag om inte glimmkoefficienten börjar falna. I alla hänseende är han ovillkorligen icke att betrakta som ett framtidsnamn.

Så, YIF behöver minst en mittnia till nästa säsong. Ni som läst er YA de senaste dagarna vet att norrmannen och före detta IFK Ystadsspelaren Stian Tönnesen flyttar till Ystad i sommar. Hans kontrakt med Magdeburg går ut i juni och trots den tyska klubbens önskan om förlängning ämnar Tönnesen fortsätta sin karriär i Sverige.
Håller man i Bundesliga håller man i elitserien, men om Seifert, 34, betraktas som ”gammal” är det än värre med Tönnesen, 38. Visserligen är Stian erkänt träningsvillig och kroppen verkar hålla bra, men jag ser ju att här finns problem med framtidsutsikterna.
Jag har pratat med YIF-ordförande Per-Olof Lind, assisterande tränare Basti Rasmussen (tillika Stians svärfar) och Stian Tönnesen själv. Allihop talar svävande om kombinationen Tönnesen/YIF och av alla samtalen kommer jag fram till en slutsats som i ljuset av de rykten som florerar i Ystad mynnar ut till följande spekulation, och märk väl – detta är en spekulation:

Jag tror att Stian Tönnesen vill spela i Ystads IF. Han säger själv att han kan tänka sig att pendla till en annan stad, men med fru och barn och hus i Ystad talar bekvämligheten för att spela i Ystad. Jag tror att han vill spela elitseriehandboll, därför går hans förra klubb, IFK Ystad, fetbort. Vidare är Tönnesen tydlig med att han vill att hans blivande klubb ska visa med ett sportsligt bra bud att de tror på honom.
Det är självklart att Basti Rasmussen, i egenskap av att vara ”familj” med Tönnesen, vill att svärsonen ska spela i YIF. Rasmussen vill av uppenbara skäl inte tala om saken, och detta får man respektera, men jag drar ändå denna slutsats. Frågan är om alla i beslutande position i YIF vill värva Tönnesen? Per-Olof Lind gav inga klara besked mer än att Tönnesen är ett av flera intressanta namn. När jag frågade om det fanns något skäl att inte värva Tönnesen ville han inte svara och dessutom hävdade han, efter uppemot en halv minuts tvekan, att mannen att fråga egentligen är Mats Engblom, men att han inte kommer att ge något annat besked än Lind.
Det är någonting som gnisslar i hela saken, det är jag övertygad om, och jag tror att det har med att göra att Stian, med sitt ”ett sportsligt bra bud” implicit antyder att han vill ha en del pengar, och att YIF kanske inte är berett att betala multum för en handbollspensionär in spe. Och egentligen är det för mig helt förståeligt. Hur detta slutar framöver har jag inte en aning om, för hela saken handlar kanske om hur mycket YIF tycker att en 38-åring är värd. Finns det andra alternativ på marknaden av mer vital ålder kanske man sneglar ditåt i stället.

Nu ska jag på premiären av mitt kotteris senaste påfund – Mastodontfilmsklubben. Kanske kommer jag med recension i nästa blogginlägg.

Blogg in, blogg out..

Hehe, inte visste jag att det kunde vara så här kul att INTE vara med i VM. 32-26 mot ett stjärnspäckat tjeckiskt landslag är kalas – i alla fall när man betänker att Sverige spelade med ett landslag där Tobias Aren, med sina tolv landskamper var den mest rutinerade aktören.

Tjeckien var skitdåliga. Så, nu har vi klarat av den biten. De var inte supermotiverade och match mot svenska junisar i Uppsala en torsdagskväll kommer nog aldrig att bli Filip Jichas favoritlikör.

Positivt:
* Jim Gottfridsson. Vi börjar där. Han är från Ystad och jag skriver mycket utifrån ett Ystadsperspektiv. Jim var definitivt en av de bästa svenskarna i matchen, och han visade för tredje landskampen i rad att han hör hemma där. Han har skallen för världshandboll, det är jag helt övertygad om. Gottfridsson styrde upp varenda svenskt anfall med en enkel grundtanke och löste det sig inte så att en skytt fick ett läge sköt han själv eller levererade en passning med smör på till en linjespelare. Han var besviken på sina två tekniska fel efter matchen men de avblåsningarna kom mest för att domarparet var en aning kinkigt, ja, säg skitnödigt.
Hur som haver, i detta orutinerade svenska landslag är Jim Gottfridsson troligen den svensk som är närmast att ta plats i EM-kvalet.
* Men det fanns ett gäng andra niometersspelare som (med den tjeckiska uselheten i minnet, då) imponerade. Markus Olsson har en magnifik skotteknik där han hämtar kraft med handleden längre bak än någon annan svensk handbollsspelare. Tack vare detta behöver resten av hans kropp aldrig vara i fas för att få iväg ett riktigt hårt skott. Det är ett vapen som håller på hög nivå och som kompenserar att han sett till fysiken inte är någon Nikola Karabatic.
Marcus Dahlin är väl inte ens förstaval i Alingsås då Johan Fagerlund är minst lika bra. Men Dahlin har storleken – en bit över två meter är respekt. Han visade också prov på ett härligt skott men framför allt en grym attityd.
* Attityden är förresten det som nästan imponerar mest. Inga nybörjarnerver här inte. Viktor Ottosson, Viktor Fridén, Anton Månsson, Andreas Cederholm – ja, i princip alla svenskar tog skott innan de tog i hand. Härligt respektlöst.
* Mittblocket där Jim Gottfridsson spelade med Anton Månsson var riktigt bra. Okay, en hel del bollar sipprade in till David Juricek på linjen, men så blir det liksom när man måste flyga ut på Filip Jicha på tio meter. Någonstans måste det läcka lite.
* Bäst av alla var förstås Mikael Appelgren. Jag har inte sett allt för mycket av honom i Bundesliga i år men jag antar att hans förstahalvlek i går var en bit över den nivån han håller till vardags. Annars skulle han vara svensk förstamålvakt – ALLTID. Det kommer han säkert också att bli en dag.

Boan Benga!

VM tjuvstartar i kväll med matchen Spanien-Algeriet och trots den svenska frånvaron ska det bli rätt kul. Det finns inget mer avslappnande än att rövparkera i soffan med ett glas enkelmaltad livets vatten och en match i Presidents Cup. Jag har roat mig med att till att börja med tippa grupperna nedan. De kursiva lagen är de lag som inte går till åttondelsfinal och alltså får spela det mindre ärofulla (men ack så avslappnade) Presidents Cup.

Grupp A
Frankrike
Tyskland
Montenegro
Argentina
Tunisien
Brasilien

Kommentar: Jag tror fortfarande att de europeiska länderna ligger före övriga världsdelar, men jag är ändå osäker på lagen bakom Frankrike och Tyskland. Man kan spekulera i hur motiverade fransmännen är och hur spelskandalen påverkat Nikola Karabatic, men Frankrike har trots allt hamnat i en ganska behaglig grupp (på papperet). Vinner Frankrike VM går de förbi Sverige i VM:s historiska medaljliga, men det tror jag för första gången på länge inte att de gör. Tyskland imponerade inte i matcherna mot Sverige före VM men bör klara andraplatsen. Tunisien borde väl egentligen slå Argentina men sydamerikanerna var starka i Sverige-VM och jag hoppas på ytterligare utveckling. Benga!

Grupp B
Danmark
Ryssland
Makedonien
Island
Qatar
Chile

Kommentar: Jag ser Danmark som det överlägset bästa laget i gruppen. Island har varit stabila i världstoppen de senare åren men jag tror tappet av Stefansson kommer att betyda en hel del. Sverige visade i träningslandskampen vad som händer med islänningarnas spel ifall man punktmarkerar Palmarsson och jag tror att både Ryssland och Makedonien kan profitera på detta. Qatar och Chile bör inte ha en chans mot de övriga länderna, men jag ska erkänna att jag inte vet vad Qatarierna har kunnat åstadkomma med sina feta plånböcker. Benga!

Grupp C
Polen
Serbien
Slovenien
Sydkorea
Vitryssland
Saudiarabien

Kommentar: Uh, vilken äcklig grupp! Kan egentligen sluta hur som helst om man bortser från Saudiarabien som jag kan svära på bibeln, koranen eller vad tusan ni vill, på att de blir sist. Polen och Serbien bör vara de bästa lagen i gruppen men Slovenien är alltid obehagliga, liksom Sydkorea. Och Vitryssland är inte alls så dåliga som det låter. Benga!

Grupp D
Spanien
Kroatien
Ungern
Egypten
Algeriet
Australien

Kommentar: Det händer sällan (upplever jag det som) att värdlandet hamnar i mästerskapets tuffaste grupp, men jag tycker nog att grupp D är just det. Spanien är mina favoriter att vinna hela mästerskapet – de har två uppsättningar kompetent folk på alla positioner, kanske de bästa målvakterna, tekniska niometerspelare som inte är beroende av att distansskyttet ska fungera, samt hemmaplan. Kroatien har kultur och är alltid bra, de spelar en teknisk handboll som jag är våldsamt förtjust i. Jag tror dessutom att Ungerns semifinalplats i OS bara var ett steg i rätt riktning och att landet kommer att fortsätta topprestera i mästerskap. Egypten och Algeriet gör upp om sista slutspelsplatsen. Martin Najdovski, VM:s ende representant från sydöstra Skåne och spelare i Australiens VM-lag hoppades att de skulle kunna slå i alla fall Algeriet. Nåja, Martin, hoppas går ju. Jag tror att Australien får sikta in sig på att klämma typ Saudiarabien i Presidents Cup.

Blogg in, blogg out..

Ja, vad är en träningslandskamp i handboll egentligen? För tyskar, danskar, spanjorer, fransmän och andra stora handbollsnationer är det så klart en förberedelse inför stundande VM, men vad är det för Sverige?

En chans att testa spelare, så klart. Vissa tog chansen, vissa tog den inte. Om vi ska börja med själva matchen och resultatet är 20-26 mot Tyskland inte hela världen. Inte med tanke på att Tyskland är VM-klart och att Sverige endast matchade fem av de spelare som tog OS-silver i somras. I 50 minuter var utgången av matchen oviss och för det förtjänar det svenska laget visst beröm.

Defensiven var trots Magnus Jernemyrs frånvaro solid – Tobias Karlsson kompletterades fint i mitten av Andreas Nilsson. I målet var Andreas Palicka – som ju såg OS från tevesoffan – tillbaka, och han var bäste svensk. Målvaktsposten har aldrig varit Sveriges problem så länge jag har levt och det kommer inte att vara det på många år än. Bakom Palicka och Sjöstrand finns Mikael Appelgren, som nämns som en av de största talangerna i svensk handboll.

Nä, defensiven var som vanligt bra. Tyvärr är det så att när man bygger för en solid defensiv tappar man automatiskt udd framåt. Många byten anfall/försvar eliminerar en snabb andrafaskontring, och det här offensivt svaga svenska laget behöver verkligen enkla mål i uppspelsfasen.

De första 20 minuterna var bland de svagare jag sett svenska handbollslandslaget göra framåt. Man gjorde sex mål och tangerade farlighetskoefficienten hos en boa constrictor som lyckats svälja en lyktstolpe. En boa constrictor som svalt en lyktstolpe kommer för övrigt att bli min nya styckeindelare i bloggen, så vänj er. En boa constrictor som svalt en lyktstolpe är till det yttre en fantastiskt potent varelse, men då den vanligtvis kramar ihjäl sin motståndare blir den oerhört begränsad i och med styvhetsvariabeln hos en lyktstolpe.

Patrik Fahlgren gjorde comeback i blågult efter en fin säsongsinledning i Tyskland, men i landslaget vill det sig inte. I mina ögon ser det ut som att han mest springer i ”pärmlinjer” – han härmar rörelserna i Ola-Staffans pärm utan att våga träda utanför och vara sådär oberäknelig som en mittnia måste vara och som jag vet att Fahlgren kan vara. Nu sköt han visserligen mer än vad han brukar göra i landslaget, men det var knattefart på typ hälften av skotten. ”Han kan inte göra en bula i en styv hatt”, som Tomas Axnér kärnfullt uttryckte det apropå Fahlgrens frapperande lösa skott.

Jonathan Stenbäcken var inte alls bland de sämre av de svenska anfallsvapnen, men det säger tyvärr en del att han inte var det. Både han och Fahlgren är två spelare som förbundskaptenerna helt avgjort vill ha in i laget ordentligt och i samma kapacitet som i deras respektive klubblag. Frågan är bara hur många chanser de förtjänar.

En spelare som verkligen tog chansen var Alingsås Daniel Tellander som 29 år ung gjorde landslagsdebut. När Fredrik Petersen gick in och fick fart på anfallsspelet som mittnia (för det fick han, mycket bättre än Fahlgren) kom Tellander in och var den solklart bäste utespelaren. Tellander fick inte många sekunder i Alingsås i fjor då Charlie Sjöstrand hade monopol på V6-marknaden, men i Alingsås anno 2012/2013 i Mikael Franzéns regi har han blommat ut. Han har ett bra avslutsregister, fantastisk spänst och är, om man får tro Tomas Axnér, en av de snabbaste spelarna i världen. Sista uppgiften gör man emellertid bäst i att ta med ett kar salt. Allt han i princip saknar är framtidsutsikter. Ja, med tanke på att han är 29.
En elak tunga sa apropå hans intervju efter matchen att han även saknar karisma, men eftersom det är handboll han utövar är det en försumbar brist.

När Sveriges mer eller mindre upphetsande träningslandskampsturné rullar vidare (match redan lördag i Tyskland) vill jag gärna se mer av Tellander, ty ”late blommers” har alltid fascinerat mig. Jag vill även se Rickard Lönn på plan samt att bollarna hittar ut till Niclas Ekberg på kanten. JAG FÖRSTÅR INTE varför man inte konstruerar spel som ska sluta med utspel på kanterna. De flesta uppstyrda spel går ut på att hitta ett skottläge för niometersspelare, alternativt inspel till linjen, men få spel har som initialt tänkbar utgång att få läge på kanten. Det ska dock sägas att Johan Jakobsson tillhör kategorin H-nior som har förtvivlat svårt för att gå utsida och slå ett utspelspass.
Jag hade även velat se Jim Gottfridsson spelas in i laget inför EM-kvalmatcherna mot Polen i april, men eftersom han är i Ungern och UVM-kvalar går inte detta.

VIDA Arena i Växjö gjorde (vad jag vet) debut som landskampsarena i handboll. Debuten blev tyvärr en smula pinsam. När hockeynationen Sverige ska lägga golv på is går det ofta åt skogen och det gjorde det även denna gång. Men man kan se det som kunskapsmässigt danande att få se hur man lappar ihop ett fejk-golv under svår stress.
Som om det tio minuter långa golv-intermezzot inte var nog lyckades Michael Haas skjuta sönder Sveriges mål. Allt gick sönder i Växjö. Extra pinsamt att så skedde mot just Tyskland som ju känt är för effektiv produktion och ”qualität”.

Haas stavas för övrigt med ett sånt där jobbigt tyskt dubbel-s, men det är utanför min förståndssfär hur man kreerar ett sådant på tangentbord.

Hörs i helgen med nya synpunkter på Sveriges landskampande.

Blogg in, blogg out..

Hallå i dimman. Mellandagsdimman. Maten, godiset och all dryck dessa saker kräva – det är inte konstigt att man känner sig lite mosig i huvudet. I detta tillstånd ska jag ge mig på en lista. En ”årets”-lista. Visst, YIF spelade i onsdags och detta har jag ännu inte kommenterat, men den matchen kommer säkert med på ett hörn här nere. Håll i er, för här kommer årets händelser strukturerade i behändigt alfabetisk ordning.

Årets anka…
…blev som vanligt Kalle Anka. Nästan 3,5 miljoner svenskar satte sig på årets heligaste dag och såg på samma förbannade anka utan byxor. Man tycker att folk borde tröttna på att veta exakt vad som ska hända och på att säga repliker i förväg, men det är tydligt att svenskar inte tål förändring. FÖR NI LA VÄL MÄRKE TILL ATT DE JÄVLARNA KLIPPT BORT TYP FEM SEKUNDER OCH TRE DOCKOR UR TOMTENS VERKSTAD? Jag har aldrig sett maken till ramaskri, och allt för att Disney äntligen valt att bli lite moderna och klippa bort rasistiska stereotyper från 30-talet. Samma vecka som klippbeslutet offentliggjordes sköts nästan 30 människor ihjäl i en skolmassaker i USA, men mina vänner på facebook upprördes mer av Disneys ingrepp i vår svenska jul.
Jag hade hoppats lite på pekingankan i år men den blev god tvåa. Jag har hört att den ligger i hårdträning för att klå Kalle till nästa säsong.

Årets basketidiot…
…är nummer tolv i det gula laget. Inte nog med att han är årets basketidiot, han är bortom alla gränser för tydlighet helt avgjort den sämsta basketspelaren i världen.

Årets ciceron…
…i handbollsvärlden är Chris Härenstam. Jag tror banne mig att jag älskar honom. Värmen, kunnandet och viljan att sätta studions expert i centrum – han är komplett. Nästa år vill jag bara att han blir lite mera rock’n'roll med uttal. Han är alldeles för ortodox vad det gäller uttal på spelares namn. Det var säkert han som låg bakom Petr Cech-cupen i årets fotbolls-EM, där vi som alltid sagt Petr ”Tjeck”, nu tvingades ändra oss till Peter ”Chesch”, för att det tydligen är så de säger i Tjeckien. Det finns gränser, Chris, och du ska referera för svenskar, inte tjecker. Då tycker jag att det är viktigare att det flyter och att kommentatorer inte fastnar i fullständigt onödiga uttalsdiskussioner. Och få mig inte att börja prata om svenska kommentatorer som läspar på C:et i till exempel ”Barcelona”…
Se! Jag klarar inte heller förändringar!

Årets dubbel…
…är den ”Thynellska dubbeln”. I upplösningen av matchen Guif-YIF i onsdags valde Mats Engblom i slutsekunden att plocka in Andreas Thynell i väst, som sjunde utespelare. Detta är egentligen ett fullständigt uselt och huvudlöst taktiskt drag. För det första, ska man ha Thynell på planen ska det vara för att han ska skjuta, och det är verkligen inte idealiskt att västkillen skjuter när egna målet är tomt. För det andra är Andreas Thynell kanske den spelare I Ystads IF som har sämst tid på löpning över 40 meter (spekulation) – vilket är den egenskap man ska vara bra på i läget som västkille, eftersom man måste ställa sig i mål ifall anfallet skiter sig.
Nåväl, Thynell kom in i väst och mycket riktigt var det han som tog skott. Han gjorde mål, men vad viktigare var: han smackade Daniel Pettersson i ansiktet med skottarmens pendelrörelse. Guif var redan på väg att kasta in bollen i tomt mål när domaren blåste av för huvudskada på Pettersson. Att utföra en Thynellsk dubbel i fortsättningen kommer för evigt att vara synonymt med att göra mål samtidigt som man knockar en av motståndarnas bästa spelare.

Årets effektivaste…
…är Alingsåskeepern Mikael Aggefors, som leder MEP-ligan, med Martin Bager som tvåa. Framgångsreceptet för Aggefors är en hög räddningsprocent kombinerat med att han är superuttalad förstemålvakt och att han kan skicka ut kontringspass på vindsnabba yttrar.
Årets näst effektivaste är Ystads IF:s Gabriel Andersson som knockat två egna spelare på träning.

Årets frukt…
…är litchin. Så menlös, slajmig, ineffektiv, jobbig och ändå alldeles…alldeles…litchig.

Årets genombrott…
…blir väl ändå Jesper Konradsson. Flincken på Sportbladet rankar honom som den största talangen i Sverige född 1991 eller senare, och det är inte alldeles fel. Det som jag tycker är lite synd är att både ettan och tvåan på den här listan, Konradsson och Jim Gottfridsson, i mina ögon inte har det bästa fysiska utsikterna. De två har kanske Sveriges förnämsta spelintellekt, men hur bra vore det inte om de kunde kombinera detta med ett skott som Magnus Andersson och en rapphet över de tre första meterna som Ivano Balic? Många gånger är det så att spelintellektet utvecklas eftersom de måste kompensera de fysiska bristerna. Jag hoppas att talangprojekten som är igång kan hjälpa killarna att utveckla en konkurrensmässig fysik, då är Gottfridsson och Konradsson Sveriges framtid på mittnio.

Årets hjältar…
…är förstås silverhjältarna från London. Vi hade försmäktat i detta medaljlösa avlånga land i tio långa år innan handbollsherrarna gav oss ett OS-silver. Jag applåderade insatsen i OS-finalen, jag grät hejdlöst efter bragdmatchen mot Danmark och av någon anledning stod jag och såg på när Patrick Ekwall och Özz Nujen spelade fotboll, när Sverige slog Ungern i semifinalen, men det är en annan historia. Svenska handbollslandslaget gav oss hedern tillbaka.

Årets ”I helvete att det händer. Det kan inte vara sant”…
…är praktfiaskot i VM-kvalet mot Montenegro. Staffan Olsson har läxat upp mig om att det finns fler än fyra bra handbollsnationer i Europa (tack, Staffan) men att säga annat än att VM-missen är ett fiasko är att devalvera värdet på ett mästerskapsdeltagande. Jag fick ett stort sår i mitt handbollshjärta efter fullbordat fiaskofaktum. Det stoppade blodflödet tillfälligt då jag kunde prega ner OS-silvermedaljer i mitt öppna sår men ärret består och snart står vi inför ett VM utan svenskt deltagande. Men nä, jag är inte bitter.

Årets jumbo…
…var Aranäs, ända tills de tillkännagav att man var panka, då plötsligt blev man rika på spelidéer. Tidigare i år visade H43 upp samma märkliga fenomen. Bägge lagen är fina exempel på att pengar inte automatiskt behöver betyda framgång. Ett annat exempel är Alingsås som inför säsongen gjorde sig av med dyra spelare och plockade in en andrasorterad tränare i Mikael Franzén. Nu är det på vippen att man leder elitserien. Det är dags att ge Mikael Franzén ett officiellt erkännande nu och faktiskt ifrågasätta Sävehof vad man sysslade med när man bytte ut honom?
Men just det, kategorin var årets jumbo. Årets jumbo är numera VästeråsIrsta.

Årets klantarslen…
…är idrottare som låter framgång stiga dem åt huvudet. Jag tänker på Lance Armstrong som trodde att han kunde dopa sig odödlig och på Nikola Karabatic som väl i alla fall på något sätt är inblandad i spelskandalen i Frankrike. Det finns ingenting som kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets loska…
…är Nacor Medinas i ansiktet på Christoffer Brännberger. Vad sades? Vad sades inte? Vad var diametern på spottloskan? Jag vet inte, men vad jag vet är att hela händelsen med Medina/Brännberger ledde till en nyttig debatt i svensk handboll som handlade om rasism. Fortfarande finns det människor som tycker att det är vettigare att som handbollsentusiast stå och slå sig för bröstet och tycka att handboll är den mest gentlemannamässiga sporten som existerar, men det finns ingenting progressivt i att slå sig för bröstet. Självrannsakan, för bövelen.

Årets mest monstruösa hybris…
…är allsvenska klubben Hästö IF, som genom styrelsemedlemmen Martin Wallin låter meddela att man ämnar bli världens bästa klubb. Att man lyckades landa Magnus Andersson som tränare fick uppenbarligen oanade effekter på blekingarnas bedömningsförmåga. Återigen kan vi yttra orden: inget kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets ”Nä men titta, vi vann!”…
…är svenska damlandslaget som efter åtta bedrövelser och lika många raka mästerskapsförluster slog Danmark i öppningsmatchen i EM. Torbjörn Klingvall trampade i klaveret ett par gånger men min ackumulerade känsla så här efter mästerskapet är att EM var början på något nytt och bra med damlandslaget, och att Torbjörn Klingvall är rätt man för att leda laget.

Årets olycksbarn…
…är Gustav Thulin. Förra utsågs han till årets handbollstalang av Ystads Idrottsjournalisters Klubb, på det har följt ett år av skador. Det är alltid lika tragiskt att se en ung spelare som så till den milda grad brinner för sporten behöva stå bredvid plan. Jag tror inte att det finns någon som inte håller tummarna för att 2013 blir ett lyckans år för Gustav Thulin.

Årets Peter…
…är Peter Lindgren, före detta gitarrist i dödsmetallbandet Opeth. Och jag som var så nära!

Årets Q…
…Q? Vafan, ingenting börjar på Q nuförtiden. Årets Qatarier? Årets Quisling? Hmm… Årets Quizkampare kanske? Jag är barnsligt förtjust i frågespel och har spenderat alldeles för mycket tid på det relativt nya mobilspelet ”Quizkampen”, när jag skulle kunna ha bloggat i stället. Det är säkert därför jag just nu innehar plats nio på spelets topplista. Jag heter Blinc, och det här är en utmaning till dig som vågar möta mig.

Årets repeat…
…är Sydsvenskan. Så här kan det gå när kommunikationen brister och när två olika redigerare jobbar med intilliggande sidor. Jag har garanterat gjort liknande missar själv men det är ju roligare att påpeka andras. Dessutom är Sydsvenskan min favorittidning (näst efter Ystads Allehanda, förstås) och då tål de säkert en gliring.

Årets skottarm…
…är en delad förstaplats mellan Philip Stenmalm i Drott och Kent Robin Tönnesen i Sävehof. Utsökta och samtidigt äckliga skottarmar på båda dessa spelare. Tönnesen vinner på målfoto eftersom han heter Kent Robin och heter man Kent Robin måste man helt enkelt vinna något.

Årets tomtar på loftet…
…är Bo Hansson and the gang.

Årets ulv i fårakläder…
…är Jim Gottfridsson. Så trevlig bredvid plan men till synes lite av ett as på plan. Det sägs att han trashtalkar lika mycket som trashtalkeliten (finns den kanske i Lund eller Eskilstuna?) och dessutom är han femma i utvisningsligan. Länge låg han etta men etablerade ”svin” som till exempel RIK:s Oscar Ysander och Skånelas Jesper Östlund har gått förbi.

Årets virtuos…
…är kanske ändå Victor Fridén. Jag har klagat en del på Sävehofs högersexa genom åren men han har ett fantastiskt register, utsökt skottprocent och nu på senare år tycker jag mig se att hans inställning har förbättrats. Det måste inte göras snygga mål, numera kan det ibland räcka med just att det blir mål. Andra aspiranter på titeln årets virtuos är så klart Lugis Niklas Gudmundsson och kanske Alingsås Johan Fagerlund, som fick en knuff i en kontring varpå han gjorde en trippel salkow i pik och dessutom mål.

Årets w…
…fuck it, dubbel-v är bara en slirig version av enkel-v och jag börjar bli riktigt trött på detta mitt alfabetiska företag.

Årets x…
…är Filippa Idéhn. Sävehofs målvakt har gjort en bra säsong och bland annat landslagsdebuterat, men är det bara jag som läst sönder hennes målvaktsstil? Hon ”exar” ju hela tiden! Ifall utespelarna bara har lite kyla finns det plats att lägga tunnel på henne nästan varje gång. Att hon vågar vägra långbrallor gör bara luckan än svårare att missa.

Årets Ystadstalang…
…måste ju vara IFK Ystads Hampus Andersson, som utsetts till största handbollstalangen i sydöst. Snart drar han och Jim Gottfridsson till Ungern för att UVM-kvala.

Årets Zebradödare…
…är Mattias Andersson. Den forne Ystadsbon och numera Flensburgsmålvakten var omutlig när laget i onsdags besegrade tyska giganten Kiel, eller ”zebrorna” som de kallas. Andersson tog bland annat fyra straffar och man får verkligen säga att ”Matti” är ännu ett exempel på idrottare som blommar efter 30.

Årets ålahue…
…är Erik Almqvist, Sverigedemokraternas järnrörssekreterare. Pennan är mäktigare än svärdet men järnröret kanske är mäktigare än pennan? Det skulle visa sig att kameralinsen i alla fall är mäktigare än järnröret.

Årets ”Ähh, var kom de ifrån?”…
…är Montenegros damlandslag som först blev silvermedaljörer i OS, sedan tappade sin och kanske världens bästa spelare i Bojana Popovic, för att avsluta året med att bli Europamästare efter en högdramatisk final mot Norge. Kul, tycker jag, som tröttnat på norsk dominans.

Årets önsketänkande…
…att det kommer fram att Zoran Roganovic spelat med otillbörlig frisyr i VM-kvalmötena med Sverige, och Montenegro diskas från VM-deltagande med följden att Sverige får en gratischans.
Jag är så bitter, så bitter, så bitter…

Och så trött. Tack för mig och gott nytt år på er.

Blogg in, blogg out..

De senaste dagarna har tärt på en svensk idrottsälskare. Dubbla förluster och uttåg ur fotbolls-EM, och så denna – som det då blir min uppgift att diskutera – närmast chockartade förlust mot Montenegro, och insikten att Sverige inte kommer att spela VM i Spanien nästa år. Bilden ovan är en symbol – stupade svenskar på och kring det svarta berget, vilket är just vad Montenegro betyder. Ett svart berg är också en bra bild för det mörker svensk idrott just nu genomlever.

Redan vid nationalhymnerna började jag oroa mig – eller, fan, jag har ju egentligen varit orolig i en vecka, men vid gårdagens nationalsånger eleverades orosgraden. Det har i media tidigare diskuterats hur viktigt det är att sjunga nationalsången. Personligen tycker jag att det är ett sundhetstecken för en nation att nationalkänslan är så pass svag – för det är det jag tror att det handlar om – att man saknar vilja att sjunga med, men just i landslagssammanhang är hjärtat för landet och hedern viktig. Jag tror faktiskt att det ligger Sverige lite i fatet, det att i 200 år varit en stabil nation utan inblandning i krig.

Ungefär varannan svensk sjöng med på det där typiskt svenska återhållsamma sättet. Montenegrinerna bevisade under uppträdandet med sin nationalhymn två saker; ett – landet inhyser världens kanske sämsta sångröster, två – att få stå där, med den röda landslagströjan, är det största och mest hedervärda de känner till.

Men låt mig poängtera att jag egentligen tycker det här med att diskutera värdet i att sjunga nationalsånger är rätt så larvigt, men det slår mig att när jag yttrar dessa ord så säger det något om oss svenskar. Att slåss för sitt land är något som ligger montenegriner mycket närmare själen på ett mycket mer påtagligt sätt än att kasta en handboll.

MEN, vi borde förstås ändå ha vunnit. Jag kommer nedan att vara otroligt hård, hårdare än jag normalt sett är, och så hård att jag tvingas träda långt utanför min bekvämlighetszon.
* Staffan Olsson och Ola Lindgren framstår allt mer som fega bakåtsträvare. De har de senaste åren totalt misslyckats med att göra Sverige till en modern handbollsnation. Som i princip enda nation i världen håller vi fast vid ett enda sorts försvarsspel (när Jonas Källman inte är med) – detta ultraklassiska 6-0. Ni kanske säger: ”men försvarsspelet var ju bra i går, vi släppte ju bara in 20 mål. Det var väl framåt det brast?”.
MEN, ni såg väl hur detta 6-0 passade montenegrinerna perfekt? De kunde lunka runt i balkanrytmer och 70-talstempo och tog inte skott förrän det började rycka i de ungerska domarnas passivitets-varnings-hand. Och sanningen att säga – Sveriges försvarsspel stoppade procentuellt inte många montenegrinska anfall, det var Johan Sjöstrand som gjorde det. Utan honom hade Sverige blivit krossade av denna lilleputtnation med en befolkningsmängd i klass med Göteborg. Hade vi haft ett offensivt alternativ till försvarsspel hade vi tvingat Montenegro att spela i ett högre tempo, något de absolut inte hade klarat – många rödklädda jobbade på energireserver i slutet av matchen – och de tekniska felen hade blivit fler, de montenegrinska anfallen kortare. På så sätt hade Sverige bättre kunnat styra tempot i matchen och fått fler chanser till kontringar.

När matchen skulle avgöras – crunchtime, för att tala hellgrenska – plockade förbundskaptenerna dessutom in en extra försvarsspecialist. Mattias Gustafsson användes som vänstertvåa och tvingade Sverige att göra tre byten anfall/försvar. Man tog därigenom bort Sveriges bästa vapen, kontring/andrafaskontring. Tobias Karlsson följer med glädje med upp i kontringsattacker, men tyvärr verkar han ha tappat alla offensiva kvalitéer han någonsin haft, någonstans i Tyskland.

* Vidare framstår det enträgna matchandet av Dalibor Doder som allt mer oförståeligt. ”Dado” är en gudabenådad tekniker och handbollsspelare i sina bättre stunder och förtjänar absolut flera chanser, men de senaste matcherna i landslaget har han varit direkt dålig och faktiskt förstört det svenska anfallsspelet. Många anfall började med att Dado skulle besegra sin spelare i ett genombrott. Det gjorde han sällan och anfallen gick i stå.
För att överlista ett 3-2-1-försvar krävs antingen en stor portion list (det har Sverige inte för tillfället, så vi diskuterar inte det) eller spelare som kan klara den fysiska kampen en-mot-en. Dalibor Doder och Jonas Larholm är förvisso snabba i fötterna, men de är rent ut sagt för klena, de behöver oceaner med yta för att ta sig förbi sin spelare. Kim Ekdahl du Rietz var den enda svenske niometersspelaren som klarade kampen. Kim Andersson gillar inte specialbevakning och sprang mest och gnällde – han gjorde ”uppoffringen” och resan till Montenegro helt förgäves och var offensivt osynlig, defensivt dålig.

* Hur dålig måste inte Lukas Karlsson vara för tillfället? 120 raka minuter på bänken trots att Doder var under isen. Märkligt att Karlsson inte ens fick chansen.

*  Förbundskaptenerna tycker säkert att de kan kalla varandra modiga för att de lät Johan Jakobsson komma in i slutminuterna helt ouppvärmd. Felet var att han kom in alldeles för sent. Jakobsson är en spelare som verkligen har fysiken att besegra en spelare i ett 3-2-1-försvar.

* Ystadsinslagen på kanterna - Petersen och Ekberg – var som vanligt bra. Det var sannerligen på nio meter det brast.

Stefan Lövgren, general manager i landslaget, har enligt min åsikt en del att fundera på. Är Ola och Staffan de två som ska slussa in Sverige i mästerskapscyklerna igen? Jag är otroligt tveksam, med de senaste årens insatser i minnet. Det är slående hur ofta man som åskådare har hållit med experterna i studion och på kommentatorplats och hur sällan man hållit med förbundskaptenerna. Då måste ju någonting vara fel, även om förbundskaptenerna bör vara de som känner spelarna bäst.

OS om 40 dagar känns sådär. Sverige har en grupp där man lätt ska ta sig till kvartsfinal, men för att ta sig längre än så krävs något mer än vad Sverige just nu visar.

Vi körde alltså rakt in i ett svart berg, betyder det att vår nästa landskamp är mot Nangijala borta?

httpv://www.youtube.com/watch?v=VhybEnyhxzY

Blogg in, blogg out..

Det är i svårighet räknat jämförbart med att lösa den gordiska knuten – det att bryta igenom mediabruset från fotbolls-EM, och prata handboll. Och jag ska erkänna att jag själv hellre fokuserar på kvällens fotbollsmatch än orerar om gårdagens minimalt minnesvärda VM-kvalmatch. Denna svenska insats lyckades dock uppbringa en sådan upprördhet i mig, att jag känner att känslor måste blottläggas, åsikter vädras.

Jag ser tre linjer, vilka man kan välja en eller flera av, för att förklara Sveriges ynkliga uddamålsseger över Montenegro. Det är dessa:
1. Sverige saknade Kim Andersson, Jonas Källman och Henrik Lundström, då dessa ”tagit ledigt” över VM-kvalet. Sverige blev därmed ett tydligt sämre lag.
2. Montenegro är ett mycket bättre lag än de fått erkännande för.
3. Svenskarna har tankarna i London och hade problem att motivera sig och komma med full koncentration.

Jag ska börja med att kommentera punkt ett.
Det är naturligtvis synd att trion ovan inte känner sig motiverade att deltaga i ett VM-kval. Kim Andersson har aviserat att OS är hans sista mästerskap, att leda ett landslag till ett mästerskap han inte ämnar deltaga i får ses som mer eller mindre förståeligt. Henrik Lundström, som fått ”en andra chans” i landslaget har inte längre landslaget högprioriterat på sin lista, det visar han tydligt med detta val. Han kommer kanske även fortsättningsvis vara pålitlig hjälpgumma i blågult, men till OS kommer han inte. Jonas Källman lägger anledningarna på hög om varför han inte kan vara med i landslaget. Det är tydligt att Källman behöver verkligt stora matcher för att tända till.
MEN, trion ovan ska bara inte behövas i en sådan match som just spelats.

Punkt två.
Nä, Montenegro är precis det lag man tror att det är, och precis lika bra/medelmåttigt som man kan förvänta sig.

Punkt tre.
Skojar ni? Tomas Axnér var inne på det i slutet av matchen; var var känslorna? Tändningen? Inställningen? Fokus?
Efter ett av Sveriges sista mål i matchen zoomades svenska bänken in. Det var i slutskedet av en viktig och synnerligen jämn VM-KVALMATCH och den grövsta yttringen i jubelväg var Lukas Karlssons avmätta och tillbakalutade applåd. Ingen skrek och eldade på lagkamraterna, ingen stod ens upp – ingen verkade ens bry sig.

Sverige är egentligen överlägset detta Montenegro, men i går såg jag bara två Ystadskillar som ville visa det. Niclas Ekberg är ett fullblodsproffs och presterar nästan alltid, Mattias Andersson var mer än godkänd i målet. Men det är så klart ett grovt underbetyg åt laget att målvakten Andersson kanske är bäste svensk i en en uddamålsseger över Montenegro på hemmaplan. Det mest glädjande med denna match är att Andersson tog ett rejält kliv mot en OS-trupp.

Ola Lindgren och Staffan Olsson måste kontemplera det som hänt. Fundera på hur man ska väcka ett helt lag som går i dagslummer. Är de själva medvetna om hur det såg ut? Om hur det ska se ut när man spelar en kvalmatch till VM? De gjorde i alla fall inget själva under matchen för att väcka laget.

Att Kim Andersson, Henrik Lundström och Jonas Källman inte medverkade degraderar inte Sverige spelmässigt till en nivå då man kan få problem mot Montenegro – däremot sänder det en signal som jag tycker genomsyrat hela förspelet till matchen och själva matchen – känslan att denna kvalmatch inte var lika viktig som det som händer i London. Detta kan leda till att Sverige inte får spela VM nästa år. En returmatch i Podgorica med bara ett mål att gå på, plus denna vedervärdigt slapphänta attityd till kvalmatcher, det kan gå illa.

Det finns ett annat problem i sammanhanget: Sverige har inte längre kvalitet på mittnio. Jonas Larholm verkar hellre spela på vänsternio och har på mig inte imponerat som mittnia de senaste åren. Och effekten av att ”bara” spela i tyska andraligan har verkligen börjat synas på Dalibor Doder. Han har alltid haft en förkärlek för nätmaskan och att gå på eget avslut före att spela upp en medspelare – och det kan ju gå an när han gör tio mål i en match – men nu när han får kämpa för att ens komma med i målprotokollet blir han ett sänke för det svenska anfallsspelet. 22 mål på hemmaplan mot en B-nation – jisses.
Svenskarna hade inga idéer och lösningar på Montenegros 3-2-1-försvar, en hel del av ansvaret att hitta lämpliga spelvägar ligger så klart på mittnian.

Som sagt var är det svårt att hitta igenom fotbollsbruset under EM, men det svenska handbollslandslaget gör just nu ingenting för att förtjäna uppmärksamhet. De måste i alla fall själva visa att det de sysslar med är viktigt.

Blogg in, blogg out..

Mycket har hänt i handbollsväg under helgen, men jag har bara följt detta sporadiskt. Ett årligt filmmaraton i Lund har nämligen upptagit all min tid. Min filmbank är nu elva filmer fetare och årets höjdare blev klassikern ”Vem är rädd för Virgina Woolf”. Ett påträngande kammarspel där paret Martha och George visar hur komplicerat ett mänskligt förhållande kan vara. Elizabeth Taylor och Richard Burton gör båda sina livs roller och givetvis tjänar filmen på dessas multipla giftermål i verkliga livet. Se den!

httpv://www.youtube.com/watch?v=nInE5TITzE8

VM är avverkat, och här är mina slutnoteringar.
* Norge dominerar damhandbollen, å det grövsta. Regerande Europa-, världs- och olympisk mästare. Och så hade de vänligheten att fixa Sveriges OS-plats på kuppen. Vi får stå med mössan i hand och tacka.
* Därmed kommer OS i London att bli roligare att följa än de senaste som varit. Vi kommer nämligen att ha två handbollslag där – jag kan inte tänka mig att Sveriges herrar misslyckas med att bli bland de två bästa i OS-kvalgruppen med Kroatien, Japan och Chile.
* VM:s roligaste spelare att följa var spanjorskan Macarena Aguilar. Vilket genombrott hon har!
* Heidi Löke är så löjligt bra att det gränsar till absurdum. 

Och så har vi noterat att EM-truppens enda skräll är att Sävehofs Niclas Barud tar en plats på linjen. Detta har jag förstås lobbat och jobbat för länge, men jag trodde ändå att Ola-Staffan var så pass Lagerbäckska att man säkrade upp bakom Andreas Nilsson med en rutinerad mästerskapslinje.

En del dilemman löste sig av sig själva. Henrik Lundström kände inget behov av att framhäva sin värdighet utan tackade glatt ja till platsen i truppen, och den ska han förstås ha. Robin Anderssons korsband och det faktum att detta är av gjorde på-gränsen-valen bland niometersspelarna en aning enklare. Kim Ekdahl du Rietz är förstås en chansning med tanke på hans skada, men han måste vara med för att Sverige ska bli något annat än turister i Serbien.

IFK Ystad är just nu turister i allsvenskan. Låt vara att det är en studieresa och att läropengen är gedigen, men 13 raka förluster? Det som antas vara lärorikt kan lika gärna bli något knäckande, när spelarna vecka efter vecka får bekräftelse på att man inte räcker till i allsvenskan.
Det börjar rent av bli så att värvningar måste in – inte direkt för att rädda laget kortsiktigt – utan för att att rädda talangernas självförtroende på lång sikt. Tyvärr blir det inte det lättaste att hitta nyförvärv nu. Robert Andersson vill ha två spelare som gör skillnad, som är bättre än de han redan har – sådana ligger inte upplagda i mängder på marknadsborden.

Läser i tidningen om Ystads IF:s fortsatta segertåg i elitserien (Aranäs var ju bara ett växelfel och snabbt glömt). Jag gläds med YIF som verkligen imponerar på mig. De är solida, stabila, starka och har precis den lilla gnutta finess för att nästan alltid vara lite bättre än motståndarna.
Läser också att Andreas Thynell fick Bajen-publiken i Eriksdalshallen emot sig efter att ha skjutit målvakten Viktor Jakobsson i plytet. HIF-klacken, som stundom demonstrerar sin lidelse och passion för egna laget genom att vara ett fantastiskt stöd visade nu prov på lågt mänskligt intellekt. De spottade Thynell i ansiktet.
Det finns få saker jag har mindre respekt för än hatiska idrottssupportrar. Det är degenererat beteende i dess fulaste form, och jag förstår inte hur människor så öppet visar att ingenting i hela vida världen betyder mer för dem än just de händelser som sker på en idrottsarena. Hur tomt måste inte ett liv vara om man känner ett tvång att loska Andreas Thynell i ansiktet?

Sedan måste jag ifrågasätta Thynells vittnesmål angående den beryktade spottloskan. Enligt dennes utsaga kom salivklustret från högeroch bör ha träffat Thynell på högra sidan. I minuten efter rann loskan nedför Thynells vänstra kind. En komplicerande omständighet är också att mellan den presumtive loskaren och Thynell stod Sebastian Seifert. Eftersom Seifert inte drabbades av den våta projektilen måste mun-patronen ha gjort en sväng om ”Sibbe” och därefter rikoschetterat i kortsidans vägg i Eriksdalshallen för att sedan landa i Andreas Thynells ansikte. Och nu mina vänner, måste jag citera den gode Jerry Seinfeld: ”Det vore just en magisk spottloska”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=Gcaq4ElAJrE

Blogg in, blogg out..

Och så slutade det med tårar, sedan var det inget mer.

23-26 mot Frankrike är godkänt och Sverige gjorde i mina ögon sin bästa match i turneringen. Borta var de infantila tekniska felen och stundtals, men företrädesvis i första halvlek, glimtade laget till i perioder av finurligt och – håll i hatten – varierat anfallsspel. Men summa summarum föll man mot ett bättre lag. Frankrike hade överlägset fler tekniska fel än Sverige, ändå lyckades man vinna. När man väl fick spelet att stämma i andra halvlek gick man från 18-21 till 24-21.
Allison Pineaeu var mänsklig i 45 minuter, sedan var hon som en Linnea Torstenson i form.

Hade Sverige slagit antingen Kroatien eller Danmark i gruppspelet, något jag tycker de borde ha gjort, hade motståndaren i åttondelsfinalen varit av enklare art. Därför måste man kategorisera den svenska insatsen som ett misslyckande. Nyckeln som inte passade i låset detta mästerskap var Isabelle Gulldéns handled. Sverige blev en världsnation i samklang med att Gulldén blev en världsspelare. Men när ”Bella” inte är i form saknar anfallsspelet helt kreativitet och när hennes båtben är nykurerat saknar hennes skott all slags hastighetsutveckling. Stundtals i VM har jag förvånats över varför målvakterna inte klistrar puffarna från hennes ärtbössa. Men hon kommer tillbaka, och så även Sverige…

Noterat och kommenterat
* Johanna Ahlm hängs ut som syndabock, men endast av folk som inte kan handboll. Någon måste ta straffen och till detta krävs kurage. Cred till Ahlm för detta. Sedan är fakta att runt 20-25 procent av alla straffar missas. Att denna straff i slutskedet mot Frankrike missades var blott ett fall av neslig försmädlighet.

* Jag älskar Per Johansson, men under VM gjorde han i mina ögon flertalet märkliga taktiska beslut. Alternativt lät bli att göra dem. 6-5-spelet bestod av en enda kombination – Gulldén spelar Torstenson och smyger in på linjen, varpå Torstenson allena får avgöra vad som sker. En jättebra kombination om den funkar, men det gjorde den för sällan, särskilt mot Frankrike. Att fler varianter inte fanns i övertalsspelet är högst märkligt.
När anfallsspelet gick i stå borde han testat att spela två linjespelare. Överlag spelades Ulrika Ågren för lite. Jag förstår att detta har med tjejernas förmågor i defensiven att göra, men man måste börja prioritera anfallsspelet. I alla intervjuer som görs inför landslagets matcher yttrar sig Johansson och spelarna på samma sätt: ”Ja, det hänger på försvarsspelet i dag”.

Nja, flickor, det börjar nog bli dags att inse att det hänger lite på anfallsspelet också.

Så slutade det med tårar, och så blir det ju oftast. Finns bara plats för en mästare. Men mitt i all bedrövelse borde tjejerna stanna upp och högt skatta sina salta, fuktiga kinder. Tårarna är våra biologiska smycken, de ultimata bevisen för att vi tangerar de starkaste känslor. Spelarna är där - där så oändligt många vill vara och lever ett liv som blir få i världen förunnat. Varenda mästerskap de tar sig till innebär en ny chans att få vidröra det mest delikata av känsloregister, och även i detta nu avundas jag dem. Besvikelsen eller den ultimata guldglädjen – jag beundrar Den Stora Känslan.

Ifall jag uttrycker mig obegripligt kan man också koka ner min åsikt till The Magnetic Fields textrad i låten If You Don’t Cry: ”If you don’t cry, it isn’t love. If you don’t cry then you just don’t feel it deep enough.”

httpv://www.youtube.com/watch?v=8W97YAYPFGw

Årets Ystads IF måste bli föremål för en tämligen omfattande psykologisk studie. Öppna den vita kollektiva hjärnan och kolla vad tusan det är som händer i slutet av jämna matcher. Tolv segrar på 16 matcher är smått fantastiskt, att elva av dessa kommit efter dramatiska bataljer är svårt att greppa. Men det är en tunn linje man vandrar på och till slut kommer förstås den knappa förlusten. Men tills vidare är lagets mentala förmågor i sanning värda att beundra.

”Citatet” från matchen mot Drott var rätt roligt. Mats Engblom fruktar mötet med sitt gamla lag Hammarby på söndag, och är inställd på att av sin gamla hemmapublik liknas vid ett sådant väsen som begär tullavgift vid andras inträde till det intima, organiska rummet. Ja, en hora helt enkelt.
Han överlever nog.

Och först väntar förstås Aranäs i ÖP-hallen i morgon.

IFK Ystads insamling av pengar till skatteskulden går mycket bra. På hemsidan noterar jag att summan nu nästan vidrör 150 000 kronor, och jag frestas att använda en meningsbyggnad som det nog var längesedan den användes i samband med IFK Ystad: Det går nog bättre för klubben ekonomiskt än sportsligt sett.

Blogg in, blogg out..