Det var det. Och det var gott.

Elitseriesäsongen är till ända och huvudrätten – finalerna – smakade fågel. I alla fall om man älskar spänning. Det har redan poängterats överallt och flera gånger om hur otroligt jämnt och spännande årets slutspel varit, och med två finalerna där det efter 120 ordinarie matchminuter sammanlagt skiljde en boll får man konstatera att en sådan säsong fick sin logiska upplösning. Grattis Sävehof och grattis Drott.

Om vi börjar med damfinalen:

I finaldagens YA nästan svor jag på att Sävehof skulle ta ännu ett SM-guld, och se – jag hade rätt! Men skämt åsido var Lugis insats värd all beundran. Den är naturligtvis inte värd ett SM-guld, som jag sett folk på nätet hävda. Sävehof gjorde faktiskt fyra mål fler än Lugi och då förtjänar Sävehof att vinna. Men försvarsspelet som Lugi presterade var hög klass och såg otroligt jobbigt och besvärligt ut att forcera. Kanske är det något för Torbjörn Klingvall i landslaget att titta på, då det är tid för Clara Monti Danielsson och Anna Lagerquist att bilda mittblock i blågult.
Trots allt var Sävehofs niometersspel flernyanserat och bredare än Lugis, ett Lugi som levde mycket på Maria Adlers skott och power och Nathalie Hagmans mentala briljans. Ida Odén har nu avgjort så många finaler att hon snudd på borde ha tröttnat.

Noterat:
* En människa har aldrig så nervöst skrattat som Sävehoftränaren Henrik Signell inför den förlängning, som han nog inte i sin värsta mardröm trott att han skulle få uppleva. Som tur var agerade hans spelare utan knädaller och excellerande i fnisseri och de stängde matchen beslutsamt i den första förlängningen. Efter en säsong där man inte tappat en enda jäkla poäng (finalen borträknat, då man ju egentligen tappade en) vore det väl märkligt ifall man inte kröntes med guldhjälm/hatt/keps eller vad det nu var.
* Undrar vad Magnus ”Bagarn” Johansson tänker, han bytte guldtåget Sävehofs damlag och fick guldtåget Sävehofs herrlag att spåra ur. Och vad tänker Mikael Franzén, som petades av guldtåget han själv styrt efter idel succéprestationer? Jag tror någonstans att han inte är superledsen för Sävehofs skull.

Herrfinalen:

Inför säsongen sa jag att det fanns tio lag som kunde vinna SM-guld. Jag höll Drott som det svagaste av dessa. Jag har redan redovisat för exakt var mina missräkningar gällande Drott ligger, men jag måste ännu en gång understryka hur imponerad jag är av bedriften. Faktorer som avgjorde SM-guldets destination.* Philip Stenmalms projektil som träffade Herdeiro Lucau i ögat. Jag har sett folk på nätet, företrädesvis Kristianstadssupportrar, skrika om att det borde varit rött kort på Stenmalm, men det är snudd på idioti. Drott låg under med sex mål i en SM-final, tror ni verkligen att Stenmalms prioritet ligger på att sikta på att inte göra mål i ett friläge? Dumheter. Ni kanske såg att det var spelare i matchen som sköt både över och utanför? Minns särskilt Daniel Lindgren som i ett prekärt läge i slutet sköt en fösare fem meter utanför. Liksom Stenmalms miss var det inte heller meningen. Ibland är det bara så att handbollsspelare inte träffar det de siktar på, och skulle domarna börja ge rött kort för oskicklighet hade vi ganska snart haft oss en ohållbar situation på halsen. Det är bara att hoppas att Lucau slipper bestående men på ögat. Vi konstaterar också att handboll inte är en sport utan risker.
Däremot håller jag med om att situationen blev i högsta grad avgörande i finalen. Räddningsstatistiken i andra halvlek var enligt någons notering 18-2 i Drottfavör. En bakfull iller kan räkna ut att det inte gynnade Kristianstad. Stackars Henrik Nordlander var mycket bra i första halvlek men hade oflyt i andra och ärligt talat ganska lite hjälp av sitt försvar. Tror jag att Kristianstad hade vunnit ifall Lucau funnits med som alternativ i andra halvlek. JA, det tror jag. Men man spelar med de kort man har för handen.
* Magnus Persson var outstanding. Det har han förresten varit hela året. Han har ett stort register och en patenterad näsa för mål. Hade det inte varit för att den svenska besättningen på H9 vore så stark (Kim Andersson, Oscar Carlén, Johan Jakobsson, Albin Tingsvall, Andreas Cederholm, Kristian Svensson, mm) hade han efter denna säsongsinsatsen haft gräddfil in i blågult.
* Man tycker så klart lite synd om Kristianstad. Kanske borde de trots Lucaus olyckliga skada hållit undan för Drott men man blev liksom inte av med hallänningarna. I slutet är det också så att man faller på egna misstag. Jag kan peka på tre tydliga:
1. Charlie Sjöstrand kontrade, skulle stega in i skott- eller passningsläge – och glömde bollen. Rookiemiss.
2. Johan Koch tog en utvisning för snack I ANFALLSSPEL. Kristianstad fick straff men Koch tyckte tydligen att de även skulle få sin egen vikt i guld eller kryddor från Arabien. Otroligt obegåvat gjort. Lika obegåvat som beteendet hos denna alkoholiserade fiskmås.
3. Vid sista frikastet stod Kristianstadsförsvaret och tittade på klockan och de såg ut att tänka: ”Förlängning, Drott hinner ALDRIG skjuta”. De tittade så paralyserat på klockan att Magnus Persson kom ända in på sju meter och fick skjuta rätt ostört, i alla fall om man tar i beaktning vad situationen torde ha krävt.
Utan de tre missarna tror jag inte heller att Kristianstads hade tappat den här matchen.
* Martin Frändesjö är ett unikum i grenen handbollsnörderi och dessutom är han ”vacker som få”, för att citera Rickard Norling. Men matematik, det är inte Frändesjös starka sida. ”Bladh hade 25% i räddningar i första halvlek och 50% till slut. Det måste betyda att han hade 75% i andra halvlek”. Nej, Martin. Riktigt så fungerar inte matematik. Men Bladh var duktig ändå.
* YIF fick inte spela i Scandinavium och ingen spelare fick man med i All Star Team. Däremot fick Jim Gottfridsson ta emot pris som årets komet i svensk handboll. Jag kan tycka att det är lite märkligt eftersom Gottfridsson var mycket bra redan förra säsongen. Som någon komet i år har han knappast kommit som. Men, det kanske var förbundets sätt att inkludera Gottfridsson i prisutdelningen då han inte fick plats som mittnia i All Star Team (Anders Hallberg, Lugi, tog denna plats). För övrigt vet ni vad jag tycker om dylika prisutdelningar.

Nu ska jag ut och springa som en walesare. Jepp, som en walesare.

Blogg in, blogg out..

I’m back.

Har haft svärföräldrarna på besök en knapp vecka men nu återgår vardagen till vad som skulle kunna uttryckas som det normala. Jag har missat en del, DET VILL JAG LOVA, och allt jag kommenterar här får jag således vara tvåa, trea eller 99:a på bollen på.

Drott-Kristianstad i SM-final alltså. Den konstellationen har jag inte trott på någon gång under hela året. Kristianstad tippade jag visserligen som ett topplag, men när det stod klart att man fick Sävehof i semifinal ringde alla vett- och sansklockor i huvudet och sa att handbollslagen säger att Partille alltid ska ha representation i både herr- och damfinalen. Tji fick jag, Kristianstad verkar har varit klart bättre i den femte och avgörande semifinalen. Med alla papper klara kan vi slå fast att alla Sävehofs ”stjärnbyten” – Magnus ”Bagarn” Johansson, Kristian Blizzzznatzzzz och Kent Robin Tönnesen – gjort Partillegänget till ett sämre handbollslag. Ett instabilare handbollslag.

Fast vettigare är det så klart att fokusera på IFK Kristianstad. Laget gör alltså sin andra raka SM-final vilket i hög grad är beundransvärt. Ola Lindgren har gjort ett stort jobb i Kristianstad. Till exempel har han förvandlat Lars Möller Madsen och Claus Kjeldgaard från ”gaffadanskar” till perfekta rollspelare. Kjeldgaard älskar att spela offensivt men får bara spela defensivt i Kristianstad, den förstnämnde spelar ibland knappt alls, det är som att han plockas in först när det övriga spelet gått i stå. LMM påminner mig om en kille vi hade i Skånelaget då det begav sig. Jag kallar honom Bengt, vilket han inte alls hette. Bengt satt mest på bänken och tittade hålögt, mentalt som i en annan värld. När lagets spel inte fungerade och vi höll på att förlora kallade ”Chribba” och ”Micke” (våra coacher): ”Bengt, Bengt, in med dig!”. Vi andra fick nästan peka var Bengt skulle spela och på givet kommando från bänken – ”Skjut Bengt! SKJUUUUUT!!!!” – så sköt Bengt och då sköt han nåt djävulskt. Bengt är den enda under min tid på handbollsplanen som faktiskt skjutit sönder en stolpe. Jag svär, det lossnade ett gott stycke trä.

Därmed säger jag inte att LMM och Bengt är imbecilla, det är bara som att två av deras kurvor vidrört varandra i ett diagram.

Markus Olsson är annars  ett tydligare förstaval på nio meter än LMM, men – särskilt under den sista matchen mot Alingsås – var det uppenbart att man gärna lämnar över ansvaret till LMM då det bränns i slutet av matcherna (Skjut Big Lars! SKJUUUUT!).

Och så Drott då. Jag skäms en aning då jag tittar till mitt tips inför säsongen, där jag tippade att hallänningarna skulle missa slutspel. Saker jag inte riktigt hade räknat med:
* Robert Bladh har höjt sig en nivå i målet. Han har alltid varit en medelgod elitseriemålvakt men den här säsongen har han – med hjälp av ett solitt försvar framför sig – höjt sin standard väsentligt. Målvaktskampen Bladh-Lucau känns på förhand helt öppen.
* Magnus Persson har blivit elitseriens målfarligaste spelare (straffar borträknade). Han var ung och lovande för några år sedan, blev sedan skadad och delvis bortglömd och är nu FANTASTISK. Och fortfarande ganska ung, by the way.
* Mittniorna har höjt sig lika mycket. Jesper Adolfsson har fått ett riktigt nationellt genombrott (obehaglig spelstil) och Diego Perez Marne låter oss ana den kvalitet han hade under sin första sejour i Drott, även om hans mest betydande insats hittills under slutspelet faktiskt var att han knockade Johannes Hippe i semifinal 4.
* Philip Stenmalm är fortfarande en aning ojämn men har i sina bästa matcher en ruggigt hög nivå.
* Anton Halén har slagit igenom och känns i nuläget som ett hett alternativ att ha bakom Niclas Ekberg i landslaget.

Men så har vi ju det här med Albin Tingsvalls mål eller ickemål i slutsekunden av sista semifinalen. Borde vi haft en förlängning i den matchen? Som jag förstår det är det omöjligt att till hundra procent fastslå detta. SVT:s klocka säger att det rimligtvis återstår ett par tiondelar av matchen då Tingsvalls skott lämnar handen, men då teveklockan inte gäller som officiellt mätinstrument kan den aldrig ge mer än en indikation. Delegatens matchklocka inkluderar vad jag förstår decimaler och då bör han ha en mer exakt bild av vad som sker. Däremot håller jag med Tomas Axnér om att delegat Peter Hansson verkar ha en vidvinkelsyn som ingen annan i Fofs Arena. Alla verkar eniga om åsikten att det antingen var mål eller åtminstone väldigt troligt att det var mål, utom Peter Hansson som är HELT SÄKER på att det INTE var mål. Som vanligt saknar jag ödmjukhet hos domare och andra rättskipare. En fullständig övertygelse i dylika svårbedömda situationer och snudd på fundamentalistisk ovilja att ta till sig av matchbilder och annan bevisning tyder i min bok på ett visst mått av världsfrånvändhet och avsaknad av självdistans. Tyvärr är domarna (och i detta fall delegaterna) i den svenska handbollen återigen i fokus och tyvärr förtjänar de att vara det. Nivån är för låg.

Lugi lämnade in protest angående det bortdömda målet och det var en tusenlapp (protestavgift) som de nog såg få vingar redan då den lämnade klubbkassan. Fick inte Guif igenom sin protest (i ett liknande fall fast mer tydligt fel) så kan naturligtvis inte Lugi få igenom sin. Jag kan riktigt se framför mig det sammanträdande protestutskottet sitta vid Lugis skrivelse. De bläddrar lite på slentrian i sina böcker och säger: ”Nej. Där blir det nej. Där blir det bestämt nej. Protestutskottet säger nej”. Referensen är naturligtvis den här.

Jag kan tycka att Lugi slarvar bort sin finalbiljett rätt så mycket på egen hand. De släppte iväg Drott i målprotokollet i alla matcher och hann inte ikapp i tre av dem. I ett lag med kvaliteterna som Lugi har ska detta inte behöva hända. ”Swinging Lugi” är ett begrepp som fortfarande gäller och det verkar som avsaknaden av vinnarkultur spelar en roll. Man ska inte generalisera men det osar lite av akademisk arrogans över Lugi, man vann serien och alla säger säger att Lugi är det bästa laget. Alla ord och allt beröm blir en vagga av falsk trygghet. Kanske blir till och med Axnérs framtoning i media (där han är tydlig med att han tycker att Lugi är det bästa laget) en vagga av falsk trygghet. Det är en ärlig och rak framtoning som jag älskar, men jag vet inte om den passar ett lag som saknar guldkultur av modernt slag.

Mina svärföräldrar och min fru, som var på matchen, vittnar för övrigt om att det finns gott om ”supportrar” i Fofs Arena som liksom laget är ”swinging”; män av äldre modell som initialt påhejar sitt vinröda favoritlag men som i motgång, då Drott gick från 9-8 till 15-8 skriker ”Heja Drott”. Dessa gubbar saknar också modern guldkultur och de saknar för övrigt också karaktär. Det är människor av detta slag som hatar fascismen ända tills de inser att fascisterna är starka och då blir gubbarna till synes omärkligt fascister. De älskar sitt lag men bara om de vinner.

Så vad har vi lärt oss? Ett ospecificerat antal gubbar på sektion F i Fofs Arena är fascister. Typ.

Förtydligande: Drott är alltså inte fascister, det är bara gubbarna på sektion F som är fascister. Drott är alright.

Blogg in, blogg out..

Jag har haft en märklig natt. Vaknade upp kallsvettig, tog min fru i handen och undrade om hon kanske var Kajsa Bergqvist. Vet inte alls vad det betyder.

Jag vet dock vad resultaten från helgens USM-spel vittnar om – en ljus framtid för Ystads IF. Guld för A-pojkarna och brons för B-pojkarna. Särskilt iögonfallande är A-pojkarnas insats, särskilt när man granskar rena siffror. Lyssna: YIF gick igenom gruppspelet obesegrat med +31 i målskillnad (låt gå för att 24-målssegern över Kroppskultur hjälpte den statistiken), slog Bolton i semifinalen med astronomiska siffror och slog sedan Sävehof i finalen klart, trots att man höll på att tappa en ledning av näst intill tvåsiffrigt format. Tittar man sedan vidare på All Star Team-uttagningen hittar man fem YIF:are på de sju positionerna, och en av dem – Lukas Nilsson – blev också utsedd till MVP. Detta måste vara en av de mer odiskutabla segrarna på USM-nivå de senaste åren. Egentligen var det bara IFK Kristianstad i gruppspelet som på allvar kunde utmana YIF.

Samtidigt ser man att IFK Ystad inte var representerat i något finalspel, och man inser att pendeln svängt över igen. A-lagets divisionstillhörighet och status i hemstaden kommer att styra var ungdomarna väljer att börja spela handboll. De magra åren som YIF hade i början av 2000-talet resulterade i några svagare årgångar, men nu är klubben stor och stark igen, på A-lagsnivå och på ungdomsnivå. I IFK Ystad får man bara bita ihop och tro på pendelns logik och fysiska fundament – det att den en dag svänger över igen.

Lukas Nilsson är diamanten som redan nästa år måste ha en tämligen tydlig roll i A-laget. Han är ung, men vid Odens enda öga – han har redan fysiken!

SM-slutspelet rullade vidare i går med andra semifinalen mellan Kristianstad och Sävehof. 1-1 där. Inte alldeles oväntat men jag kom på mig själv med att tänka: ”Vad spelar det där för roll? Handboll är en enkel sport – 14 spelare jagar en boll i 60 minuter och till slut vinner alltid Sävehof”. Kontentan här (då ju Kristianstad faktiskt vann de 60 minuterna i går) är att det känns som att Sävehof till slut ändå vinner den här serien oavsett hur den ser ut. Men jag har blivit lite osäker – anledningen är det förändrade spelsystemet, och om detta har jag pratat flera gånger redan, men det är värt att poängtera. Med Kristian Bliznac (eller Kristian Blizzzznatzzzz, som Roger Blomquist uttalar det) och Kent Robin Tönnesen blir Sävehofs spel skyttefokuserat och spellinjerna drar centralt vilket gör att de oerhört duktiga kantspelarna får mycket mindre boll att jobba med. Spelet med mindre spelare, mer fokuserat på att tänja ut motståndarna, hitta luckor och spela ut på kanten är stabilare än skyttespelet, har mindre felmarginaler då skottvägen till målet blir kortare och är dessutom i mina ögon mer underhållande att se på. Men men, det är sannerligen en lyx för ett lag att vara favoriter till ett SM-guld oavsett hur man spelar.

Men jag är alltså inte lika säker längre. Oavsett hur bra Kent Robin Tönnesen och Kristian Blizzzzznatzzzzz är.

Sändningen från Kristianstad fick avbrytas i förtid eftersom någon från Sävehofs supporterförening Kamikazes brände av någon slags rökbomb i arenan varpå ett larm med en oerhört strikt amerikansk röst i Stephen Hawking-tonläge förkunnade: ”Attention, ladies and gentlemen. There is a fire in the building.” Först och främst blev jag lite provocerad av lugnet i meddelandet. Brinner det i byggnaden jag befinner mig i vill jag gärna att larmrösten är tydlig, och gärna talar på det språk jag bäst förstår: ”UT FÖR I HELVETE! DET BRINNER! DET BRINNER!!!!!! ”
För det andra, och då ska vi vara allvarliga, är det naturligtvis tråkigt att huliganismen nu även nått svensk handboll. Jag tänker dock inte, som Mr Mysfarbror Bränholm på SVT-bloggen dunka mig på mitt handbollsbröst och gråta över att handbollens obefläckade rykte som gentlemannasport går förlorat, att ”Den tuffa men ärliga attityden som råder på plan brukar även spegla sig på läktarna”, men nu kanske inte längre gör det. Handbollen har naturligtvis varit förskonad från bråk på och bredvid plan, från rasism och andra verbala elakheter – om man jämför med mer populära sporter som fotboll och ishockey. Men säkert inte om man jämför med innebandy och basket som är sporter som i Sverige känns mer relevanta att nämna i en jämförelse med handboll.
Vi kan inte inbilla oss att sport och att handboll är något sublimt, något finkulturellt som endast brukas på läktaren av damer och herrar i seglarjackor och vattenkammade pojkar. Idrotten är enkel att förstå och att välja sida och passionerat älska och hata kommer alltid att attrahera den intellektuellt invalidiserade delen av mänskligheten som hänger sig åt huliganism, och att denna företeelse nu nått svensk handboll skulle man på någon vänster kunna se som ett tecken på stigande popularitet. Därmed inte sagt att huliganism är något positivt, folk som bränner rökbomber inomhus är helt enkelt idiotiska och idiotiska människor gör i regel inte någon nytta någonstans. Jag räknar med att Sävehof städar upp det här internt, jag minns redan från slutspelet i fjor att det var problem med Sävehofsupportrar vid en av semifinalerna i Ystad, så någon blixt från klar himmel tror jag inte att det här var för klubben.

Noterat, snart kommenterat
* Ystad hade en ganska kass CL-helg. Kiel vände visserligen till seger hemma mot ungerska Veszprem, 32-31, men jag oroas över att Niclas Ekberg nästan inte får speltid. Christian Sprenger dominerar just nu den kanten i Kiel och det är så klart negativt för det svenska landslaget. Sverige har inte råd att bästa målskytten Ekberg inte får spela i klubblaget. Kiel får dessutom problem att hålla ungrarna stången på bortaplan i returen. Laszlo Nagy (fråga SVT-sporten hur det ska uttalas!) gjorde elva mål och var formidabel.
Vidare förlorade Flensburg hemma klart mot Hamburg. Mattias Andersson, en av Bundesligas bästa spelare den gångna säsongen kunde trots formtopp inte stoppa Hamburgarna (hamburgarna, ha!). Då kan man tänka, ah men då gick det ju i alla fall bra för Fredrik Petersen. Och det gjorde det ju i och med att Hamburg vann, men bara ett mål från Petersen…
* Robert ”Knirr” Andersson klar för H43. Kanske ville han till Tyskland direkt, men elitserien är ett bra steg på vägen, och jag tror att H43 har bättre kapacitet än att bara överleva i högsta serien.
* Roger Blomquist inledde (typ)  sändningen med att säga ”Och Sävehof ställer som vanligt upp i sitt svarta ställ” och konståkningskonnotationerna hos undertecknad var legio. Det gör för all del ingenting, för sen pratade Blomquist om Kristian Blizzzznatzzzz och då förstod jag att det var handboll jag såg på. Däremot förstod jag inte varför det var så noga med att uttala Kristian Blizzzzznatzzzz namn rätt (jag utgår ifrån att detta är rätt uttal på det språk från vilket namnet Bliznac emanerar ur, annars är det obegripligt) när man sedan uttalar namnet Claus Kjeldgaard på ett så uppenbart försvenskat sätt. Min danske vän Sören har lärt mig att Kjeldgaard ska uttalas ”Kellgård”. Själv skiter jag i vad man säger men jag tänker att det borde vara viktigt för Roger ”Blizzzznatzzzz” Blomquist.

Post scriptum vill jag bara tillägga att Roger Blomquist är alright. Här i min lilla undanskymda hörna av cypervärlden tillåter jag mig att skoja lite grand.

I ett ytterligare post scriptum-tillägg vill jag uppmana er att ta kontakt med mig ifall ni behärskar drömtydning och vet varför jag frågade min fru om hon var Kajsa Bergqvist. Jag är mycket angelägen. Som grundfakta bör ni känna till att jag älskar min fru och att jag aldrig hyst några medvetna känslor för Kajsa Bergqvist utöver det att jag gillade att följa hennes höjdhoppskarriär, och jag inser också att en relation mellan henne och mig är orimlig på många punkter, och jag önskar inte att förändra detta. Hör av er.

Blogg in, blogg out..

Tänkte i dag göra ett personligt fett undantag och åstadkomma en snabblogg. Så, vi kastar oss raskt in i kvartsfinalseriernas tredje omgång.

Lugi-Hammarby 31-30
Lugi är alltså det första laget vi kan kvittera ut en semifinalbiljett åt. I två av tre matcher hade man stora problem med Hammarby – som ska ha all heder av insatsen – men att det var det bästa laget som vann till slut, det råder det knappast delade meningar om, även om stockholmare för all del kan ha Sveriges mest subjektiva ögon vad det gäller idrott. Lugi har en kvartett niometersspelare – Johannes Hippe, Anders Hallberg, Albin Tingsvall och Joacim Ernstsson – som inget annat elitserielag kan matcha, och deras betydelse för laget syns när man slänger getögon på målprotokollet. Tomas Axnér har till och med kreerat spelvarianter där man genom att ge Joacim Ernstsson en initial roll som linjespelare i anfallsspelet kan inkorporera alla fyra ”stjärnorna” i spelet samtidigt, trots att konventionell handboll i allmänhet alltså brukar innefatta tre niometersspelare. Tomas Axnér är för övrigt en slug räv med ytterligare rävar bakom öronen. Han är en hel jäkla rävfamilj.
Han hymlar dessutom inte med att man redan sneglar mot kvartsfinalen Drott-Ystads IF för att hitta sitt ”nästa byte”, som han själv uttryckte det i SVT-intervjun. Inte för att det hade varit särskilt svårt att räkna ut, men tränare i allmänhet brukar inte vara så frispråkiga. Jag tycker att det är förbaskat förlösande mitt i all svensk tråksumpighet. Adjektivet ”tråksumpig” är för övrigt nytt, men jag är inte stolt över det så ni får med glädje använda det utan att källhänvisa.

Sävehof-Guif 27-15
Jag undrar jag vad som hände i Partille. När gjorde Guif endast 15 mål i en handbollsmatch sist? Jag har tidigare varit inne på att bredden kommer att avgöra den här matchserien och det tror jag förstås fortfarande. Jag är emellertid tämligen säker på att Guif kan mobilisera krafter att ordentligt utmana Sävehof i nästa hemmamatch. Om det räcker till seger återstår att se, men att det skulle sluta med Eskilstunaseger i hela matchserien – det tror jag verkligen inte. Går Sävehof vidare så framstår Partillegänget och Lugi som de givna favoriterna att stå i en SM-final i maj.

Kristianstad-Alingsås 21-24
Matchserien som varit hysteriskt jämn fick här den första bortavinsten. Överraskande eller inte? Vet ej. De här lagen verkar vara så jämna att hemma- eller bortafavör kanske inte betyder så mycket som man tror. Hur som helst har Alingsås skaffat sig ett riktigt bra läge i och med 2-1-ledning och hemmamatch framför sig. Jag trodde på Kristianstad då den här serien stod 0-0, nu har jag fan ingen aning. Men fördel Alingsås, helt klart. Markus Olsson verkar ha varit den enda IFK:are som kom upp i normal målstandard. Han verkar även ha fyllt år just i går, men det kan betecknas som en irrelevant kuriositet.

Drott-Ystads IF 22-18
Det är ingen särskilt välspelad matchserie, det här. Förutom från målvakterna då alltså. Fredrik Ohlander gjorde återigen en riktigt bra match, men för första gången i matchserien var Robert Bladh i Drottmålet nästan lika bra. Förutsättningarna i den här matchen såg ut på ett visst sätt inför matchen – med Seifert och Hammarstrand borta – och 25 minuter in i matchen var läget än värre för gästerna. Philip Nilsson stukade foten efter att ha trampat på Anton Haléns fot, och Jim Gottfridsson fick rött kort direkt i en försvarssituation. Med i det närmaste en b-uppställning på plan kan man knappast begära att YIF ska slå Drott på bortaplan och även om man var så nära som 18-17 i andra halvlek kändes det aldrig som att det skulle gå vägen. YIF, med Linus Nilsson i spetsen, spelade riktigt högklassigt försvarsspel, men 18 mål framåt räcker helt enkelt inte. Andreas Thynell hittade målet men var i Gottfridsson och Nilssons frånvaro nästan den ende som gjorde det, och ingen YIF-spelare hittade Martin Bager på linjen. Gottfridssons betydelse i anfallsspelet är monumental nu när Seifert inte är disponibel och Jims röda kort avgjorde faktiskt denna match. Jag kan inte riktigt förstå varför Mats Engblom inte chansade och slängde in 16-årige Lukas Nilsson, i alla fall som avlastning till Julius Martinsson och Andreas Thynell. Jag menar – vilket läge att bädda för ett riktigt nationellt genombrott! Dessutom taktiskt lurigt eftersom Drott knappast har kartor över Nilsson rörelsemönster, som man har på övriga YIF-spelare.
Möjligen är det med respekt för Nilsson unga ålder som han inte kastades in i denna extremt heta hetluft, men ifall det var på detta vis förstår jag ärligt talat inte varför Lukas Nilsson var i Halmstad över huvud taget.
YIF:s anfallspel måste förbättras, Drott kunde enkelt lyfta upp YIF:s niometersspelare långt utanför nio meter. Där ute kan man inte spela ut bollen på kanterna eller in på linjen, där ute har bara Andreas Thynell skottkraften att göra mål. Vi efterlyser mer rörelse till matchen i Ystad.
Vi ska emellertid poängtera att en fyramålsförlust borta mot Drott med förutsättningarna som rådde ingalunda är underkänt. Men denna marginella och i poäng räknat värdelösa framgång bottnar framför allt i ett fantastiskt försvars- och målvaktsspel.

Vad tycker jag om Gottfridssons utvisning då? Vad Jim själv tyckte är knappast svårt att räkna ut efter att ha sett hans SVT-intervju, men ser han själv reprisen tror jag att han i alla fall till viss del kan hålla med domarparet i bedömningen. I mina ögon blir han inte utvisad för att han rör Magnus Persson i ansiktet, utan för att han rör Magnus Persson medelst ett karateslag. Ser man reprisen rakt framifrån (47 minuter in i klippet) ser man Gottfridssons hela armrörelse och hur han dunkar handen i bröstet på Persson, handledsrörelsen ser ut att vara av en kraft som hade generat flertalet professionella tennisspelare.
En av Jim Gottfridssons största svagheter just nu är att det faktiskt går att få honom ur balans, och naturligtvis är detta något som motståndarlag pratar om. Gottfridsson själv och folk runt omkring honom tycker kanske att han ofta får domaren emot sig, men utan att säga om han har rätt eller fel måste Jim lära sig att hantera extra uppvaktning. Jag ser inget annat svar på anledningen till att Gottfridsson plötsligt försökte stoppa en anfallsspelare på det här våldsamma sättet, än att det var en reaktion på något i spelet. Att YIF hade fått en svag start kanske, eller att han själv fått ett orättvist domslut emot sig. Det sämsta folk runt omkring Gottfridsson kan säga nu är han blir orättvist behandlad av domarna. Dels för att han riskerar att bli världsfrånvänd av att alla stryker honom medhårs, dels för att domslutet faktiskt var helt korrekt.

Förresten, vad tycker ni läsare om Gottfridssons utvisning? Hör av er här eller på peter.lindgren@ystadsallehanda.se.

Som tur är slipper YIF att få Gottfridsson avstängd. Till hemmamatchen bör även Philip Nilsson och kanske även Pierre Hammarstrand vara tillbaka, och då räknar jag med att vi får se ett helt annat YIF. Den här matchserien ska bara gå till fem matcher.

Förresten, är det här verkligen ”Yeah yeah wow wow-Martin Svensson”, eller är det i själva verket Drotts Anton Halén?

Blogg in, blogg out..

Sitter här och smälter en nyss äten fisk och kontemplerar kring gårdagens tre kvartsfinaler som alla slutade med utjämning. Månne har jag inte mycket att tillföra – då jag var engagerad annorstädes i går kväll insöp jag ingen av kvartsfinalerna – men det verkar ha hänt så mycket att jag inte vill låta händelserna passera okommenterade.

Alingsås-Kristianstad 35-32
Många undrade om nya Estrad Arena skulle innebära ett lyft eller sänke räknat i stämning och i alingsåsiga framgångar. Gårdagens premiär i nya arenan måste betecknas som en supersuccé, för att använda ett välbeprövat kvällstidningsord. Seger och utjämning i matchserien mot Kristianstad och vittnen påstår att stämningen i hallen närapå brädade (!) den man lyckades uppbåda i Nolhagahallen. Jag tror säkert att – så länge Alingsås är med i detta SM-slutspel – Estrad kommer att fyllas med nära 3000 människor till varje hemmamatch och att stämningen fortsätter att vara så här hög. Sen, till nästa säsong då kanske vardagen tränger sig på, får vi se om Alingsåsborna orkar mobilisera samma tryck.
Mikael Aggefors är årets målvakt så här långt och han åt upp Kristianstadsspelarna i det historiska (?) straffavgörandet. Jag fortsätter att tro på Kristianstad i den här matchserien men kanske är jag en dåre.

Guif-Sävehof 27-26
Jag läste någonstans att rättvisa skipades i och med att Guif vann denna andra match efter att laget förlorat första kvartsfinalen delvis på grund av ett felaktigt domslut. Jag tycker att det är magstarkt att kalla 1-1 i matcher rättvist då det borde stå 2-0. Å andra sidan sker felbedömningar av potentiellt avgörande betydelse i nästan alla matcher, det är bara det att denna blir så brutalt tydlig. Kristianstadsbladet har gjort en intervju med domare Jonas Åström här. Det uttrycks implicit i intervjun att Åström vet att man kan döma fel. Jag saknar egenskapen hos domare att de EXPLICIT uttrycker att de gjort fel. Varför inte bara säga: ”Fan, jag ser ju på bilderna att det blev fel. Jag ber om ursäkt men jag gick på min känsla”. Det hade varit så mycket lättare att acceptera. En gång efter en match i lägre divisioner konverserade jag med domaren i tio minuter bara för att få höra honom säga att han gjorde fel i ett avgörande läge. Han hänvisade också till den här luddiga ”känslan” som om det vore ett sådant där kodord bondage-entusiaster använder sig av under sina lekar då tortyren gått för långt. Efter tio minuter tröttnade han nog och sa: ”Okay, hade samma situation hänt igen hade jag nog inte dömt på samma sätt”. Då sa jag: ”Tack. Du växte nu en smula i mina ögon. Ha en bra dag.”
Vidare noterar jag att Sävehof fortsätter att ha fler målskyttar än Guif, även om Eskilstunalaget lyckades sprida ut målfabrikationen bättre än i föregående match. Jag har ändå en känsla (dessa känslor!) av att just bredden kommer att avgöra den här matchserien till slut. Men det hade sett annorlunda ut ifall Guif hade haft 2-0 i matcher…

Ystads IF-Drott 26-20
Saker jag noterar:
* Jim Gottfridsson skyttebäst igen, han är definitivt i slutspelsform.
* Andreas Thynell fick igång skyttet. Vitalt. Vitalt! VITALT!!!
* 20 insläppta mot Drott – ett av seriens målfarligaste lag – är mycket starkt. Jag hör att Fredrik Ohlander återigen har samma DNA-struktur som en tegelvägg och det är väl detta man lite haft på känn – att en kille som Ohlander kan behöva den extra nerv som finns med då spelet om medaljer inleds.
* Det sorgliga för YIF:s del är förstås axelskadan på Sebastian Seifert. Dels är det tråkigt för laget som naturligtvis hade behövt en Seifert som i första Drottmötets andra halvlek såg ut att vara på väg mot en fin form, dels är det enormt tråkigt för Seifert själv, som alltså tvingas avsluta hela sin fina karriär på bänken med armen i mitella. ”Det känns tungt. Att det ska sluta på detta viset det är… det är ändå 20 år jag hållit på. Nu var man ändå på gång och jag kände mig riktig taggad till slutspelet”, sa Seifert till YA-sporten efter matchen.

”Sibbe” kan se tillbaka på en framgångsrik karriär. Jag har starka minnen från den tid i början av 2000-talet, då jag flyttade till Ystad för att gå i skolan och spela handboll. Då gick man och såg på IFK Ystads hemmamatcher, och som mittnia var det Stian Tönnesen och Sebastian Seifert man såg upp till och försökte efterlikna – jag härmade den förstnämndes vikskott och den andres häng – och misslyckades kapitalt med båda företagen.

Seifert gjorde många landskamper men den verkliga landslagssuccén med medaljer och dylikt uteblev. Det ska förvisso nämnas att svenska landslaget i övrigt inte var mycket att pynta julaträt med vid denna tid. Det var i den tid då namnet ”Bengan” hängde som en elak chimär över landslaget och man hade precis kommit över det till synes uppenbara faktum att Sverige aldrig skulle ta en mästerskapsmedalj igen. Handbollsvärlden skrattade åt svenskarna och deras gurkburkar.

Även om Seifert stundtals haft ett hetsigt humör på plan har han alltid varit lätt att ha att göra med i intervjuer. Tyvärr kommer jag för alltid att minnas mikrointervjun jag gjorde med honom under Åhuslägret inför den innevarande säsongen. Jag stod i en stuga och plötsligt rycktes dörren till en toalett upp framför mig. Där satt en från kläder totalbefriad Seifert i en tömningsprocess av arten en amerikan hade klassificerat som en ”number two”. Han sa ”Hej” och jag skrek ”NEEEEEEEEEEEEJ!”. Det måste varit något liknande norrmannen Edvard Munch råkade ut för när han målade ”Skriet” för dagen efter toaincidenten skapade jag detta verk:

I en intervju med Sportbladet meddelar Seifert att han säkerligen kommer att fortsätta handbollskarriären som tränare. Men först ska YIF verkligen suga i sig allt av hjälp de kan få av Seifert redan i detta slutspel. Bara hans närvaro och rutin borde bidra till någon slags extra procent i SM-guldssträvan. Det känns nog bra för Mats Engblom att Andreas Thynell verkar ha vaknat, han och hans skotts betydelse i Sebastian Seiferts frånvaro går inte nog att understryka.

Nu ger jag mig denna långfredag, men det känns dumt att lämna er utan att ha gjort en enda kristen referens. Den kommer här: 1979 släppte Bob Dylan sin första uttalat ”kristna skiva” – ”Slow Train Coming”. Spår två är en av hans bästa låtar - ”Precious Angel”. Tyvärr är den gode Dylan en rabiat youtubemotståndare och vi får därför stå ut med en covervariant av Esteban Paez. Vem är Esteban Paez, frågar ni? Fan vet, men covern är adekvat exekuterad och han låter faktiskt riktigt mycket som Bob Dylan.

YIF spelar nästa match mot Drott på söndag, påskdagen ( i SVT), men till skillnad från Jesus återuppstår jag nog först på annandagen.

Blogg in, blogg out..

En kvartsfinalomgång avklarad och alla vi som tjatat om en rekordjämn elitserie har fått ytterligare en störtflod vatten på våra kvarnar. Fyra matcher med en sammanlagd vinstmarginal på fem mål, två av matcherna slutade dessutom med förlängning. Det enda laget som lyckades med bedriften att vinna med mer än uddamålet var Lugi, som alltså efter förlängning ”krossade” Hammarby med hela två mål. Några ord om alla matcher:

Lugi-Hammarby 25-23
Hemmalaget hade bara veckan innan denna match slagit Hammarby med 13 mål, men denna slutspelsbatalj var av annan art. Stockholmarna praktiserade sitt fruktade 3-2-1-, eller 3-3-spel och lugiiterna körde fast i anfallsspelet. Hammarby eliminerade på det sättet det rappa Lugispelet och omöjliggjorde utspel på kanterna, i alla fall i stort sett – Kristian Meijer och Niklas Gudmundsson har nog aldrig varit så osynliga. I stället fick Lugis niometersspel lösa saken och främst var det tiomålsskytten Albin Tingsvall som gjorde det. Efter att Espen Christensson fått rött kort i första halvlek fick Marcus Cleverly chansen i Lugimålet och i andra halvlek visade han verkligen vilket superbt nyförvärv han skulle kunna vara. ”Cleverly” var bisarr i andra halvlek”, tyckte Tomas Axnér. Jag tyckte att han var bra.
Nästa match i denna kvartsfinalserie är i kväll, nu med Hammarby som hemmalag. Jag tror att Lugi nu kommit underfund med Hammarbys spel och att man skaffar sig ett 2-0-läge i matchserien.

Kristianstad-Alingsås 24-23
Lars Möller Madsen verkar ha hittat slutspelsformen och i andra halvlek var det han som sköt Kristianstad förbi Alingsås. Det var emellertid 21-åringen Johannes Larsson som fick sätta de avgörande målen i slutskedet. Det är fan rätt starkt att vid en straff i slutet och vid det sista kantskottet skjuta ribba in respektive flipp i kort hörn. Matchen var i mina ögon en nyckelmatch, hade Alingsås tagit den tror jag att västgötarna minst hade tagit serien till en femte och avgörande match. Nu tror jag nästan att Kristianstad tar den här serien i tre eller fyra matcher.
Notabelt från Kristianstad i övrigt var att domarinsatsen var bedrövlig. Det värsta jag vet är när domare slentrianmässigt dömer straff i en situation och för att ge sig själva alibi påstår att ”Jamen du täckte innanför”, varpå vi tevetittare på reprisen ser att något sådant inte ens var i närheten av att inträffa. Det är bättre att fria än att fälla och framför allt, du kan som domare inte HITTA PÅ saker som faktiskt inte har hänt. I ett inlägg längre fram ska jag lägga domarna som fenomen under lupp – ty alla skrån tarvar en granskning – men i slutspelsdramatiken som råder tycker jag att vi fokuserar på spelet.

Sävehof-Guif 40-39
Två förlängningar i Partille. TVÅ! Och så skiljde det en boll till slut. Och det var dessutom så att fel lag vann, i alla fall om man får tro det här klippet från matchen, och det vore väl magstarkt att inte göra det. Det är tydligt att Viktor Ottossons kvittering till 35-35 i första förlängningen kommer efter att klockan slagit 70 minuter, fan kvitteringen kommer sannolikt en hel sekund efter att klockan slagit full tid. Som ni kan läsa här på Eskilstunakuriren har Guif helt förståeligt protesterat men utsikterna till att något förändras är små. Återigen fokus på domarparet alltså, men det bör väl inte vara för mycket begärt att domarna, som ju SKA veta att tiden är på väg att rinna ut, håller ett litet getöga på klockan?
I övrigt är det här den enda av kvartsfinalerna som jag inte sett, så jag kan inte göra några knivskarpa uttalanden. Däremot noterar jag att firma Zachrisson, Pettersson och Freiman stod för 33 av Guifs 39 mål. Ett styrketecken för nyss nämnda trio men ett svaghetstecken för ett Guif som med gällande skadesituation kommer att få svårt att rå på mästaren Sävehof i längden – särskilt när man inte ens vinner när man faktiskt vinner.
Kristian Bliznac avgjorde för Sävehof och trots att han i mina ögon var en flopp den period då han testades i landslaget borde han nu spelas in igen. Han har utvecklats och har spetskvaliteter som håller på högsta nivå.

Drott-Ystads IF 27-26
Efter nio raka matcher utan förlust mot Drott kom just en sådan. Dessutom i ett läge mer illa valt än ett annat. Man kan fråga sig vad det betyder, detta att YIF spelar nio matcher utan att förlora mot Drott, men nu, när det gäller mycket, gör just detta. Men man ska inte glömma att många av matcherna mot Drott på senare år varit jämna, dessutom är statistik och historia inte mycket värt i det här slutspelet, det är tydligt.
Mer oroväckande är det att YIF inte slår Drott när Fredrik Ohlander är fenomenal. Han måste varit över eller i alla fall hysteriskt nära 50  i räddningsprocent och överglänste med råge Drottmålvakterna. Detta kan oroa – att man vinner målvaktsmatchen men förlorar handbollsmatchen, det är ofta ett dåligt tecken. Mer om matchen:

* Fredrik Ohlander har en härlig energi som smittar av sig och som stundtals visuellt kan te sig som en mental störning. Jag älskade när han skällde ut Drotts Anton Halén i andra halvlek och fick återigen Oddball i Kellys hjältar-vibbar. ”Have a little faith, baby… Have a little faith”. Det är just vad YIF måste göra, behålla tron på att det här kan lösa sig. För det kan det, men detaljerna måste bli bättre.
* Till exempel de tekniska felen. Jag vet inte hur många rena passningsmissar Palle Hansen hade och Sebastian Seiferts passning mot – inte till alltså, MOT – Jakob Nygren i slutet var för dålig. Och blev dessutom direkt avgörande. Bara sekunder dessförinnan nekade Jim Gottfridsson att attackera den verkliga luckan på vänstersidan, han eller Philip Nilsson hade garanterat fått ett mycket bra skottläge, men kanske tyckte man att det var för många sekunder kvar för att skjuta. Man kan med fog i alla fall konstatera att det i alla händelser är bättre att skjuta i ett bra läge med tio sekunder kvar, än att kasta bort bollen med fem sekunder kvar.
* Jim Gottfridsson och Sebastian Seifert hade annars var sin riktigt bra halvlek. Gottfridsson var Gud i första halvlek, Seifert var Buddha i andra. Kanske är det så att en av dem måste vara bra i hela matchen för att YIF ska vinna den här kvartsfinalserien.
* Apropå Gottfridsson såg jag ett kul montage av en ung YIF:are på facebook. Han hade klistrat upp en bild på Jim Gottfridsson mot en fond av ett YIF-emblem och skrivit budskapet: ”Jag tycker inte om när man jämför Gotte och Gud – visst är han bra, men han är ju ingen Gotte.”
* Drott är verkligen ett bra lag. De små bristerna de har är att de inte har en målvakt av fem lurblåsare-format (även om Robert Bladh faktiskt gjort en riktigt bra säsong) och att de inte har högsta kvalitet på linjen. Just på dessa positioner bör YIF överglänsa hallänningarna. Däremot matchar Drott YIF väldigt bra på kanterna och på nio meter. Tittar man på matchen i går känns det som att det finns ytterligare kapacitet att plocka ur Philip Stenmalm och kanske också ur Magnus Persson. YIF måste vara noggranna om det här ska gå vägen. Man har inte råd med så många tekniska fel och absolut inte med felpassningar av sorten att Fredrik Ohlander spelar ett uppspel rakt i händerna på Magnus Persson.
* Sen hade det inte gjort något med en Pierre Hammarstrand skadefri och på plan. Jakob Nygren gör passabla insatser på högerkanten men det är inte SM-guldklass. Vidare är Palle Hansen fortsatt riktigt bra framåt i inledningarna av halvlekarna, för att sedan tröttna – medan Andreas Thynell fortfarande letar efter toppformen.

Gemensamt för de tre matcherna jag sett är att dramatiken vida överskuggat kvaliteten. Överlag har det varit slarvigt både från spelar- och domarhåll. Jag tror att det blir bättre i alla fall från spelarhåll ju mer kvartsfinalserierna sätter sig. Notabelt är också att trots den hysteriskt jämna elitserien var det de högre rankade lagen som vann i den första omgången. På hemmaplan förvisso, men ändå.

Blogg in, blogg out..

Slutspelsdags.

Mums.

Normalt sett ett säkert vårtecken men jag behöver väl knappast ödsla bokstäver på min förargelse över att det inte är så i år. Jag ska i stället försöka konstruera en måhända valhänt framställd analys av kvartsfinalvalen – och i det fall den kanske verkligen blir valhänt lägger jag lejonparten av skulden på den jävla plogen som kört utanför mina fönster i fyra timmar. Det är nyheter för mig att jag bor på Arktis.

Ska vi börja med att säga något om Ystads IF-Alingsås? Det syntes kanske lite att Alingsås hade mer att spela för än hemmalaget (chansen till en fjärdeplats) men jag trodde faktiskt ändå att YIF skulle fixa biffen. Jag fann det dessutom vara en intressant match att se ur synvinkeln vilka kontraster det finns i dessa båda lags olika sätt att spela handboll. YIF spelar mycket växlar och försöker få de tunga skyttarna i hoppskottslägen, medan Alingsås drar isär försvaren och försöker ställa de spelskickliga ytterniorna i man-mot-man-situationer. Detta lyckades särskilt för Alingsås i fallet Alexander Borgstedt. Borgstedt ägde arslet av Palle Hansen och gjorde han inte mål på genombrott fick han straff eller släppte ut bollen till kanten. Det är precis denna ingrediens jag önskar att YIF hade haft i laget. Då hade jag verkligen trott på YIF inför slutspelet.

Och för att omgående upprätta Palle Hansens heder var han betydligt vassare framåt än bakåt, det var till och med ett par fina utspel som hittade Jakob Nygren/Anton Anderssons händer. Värre var det för Gabriel Andersson på vänsterkanten – behövde han ens klistra in händerna för den här matchen?
Ystads IF:s lycka för tillfället är att Jim Gottfridsson är i mycket gott slag. Hans individuella spel och samspelet med Martin Bager är i huvudsak det som tagit YIF till slutspel, och i huvudsak det man får förlita sig på om man ska gå långt i detsamma.

Så, låt oss göra en kvartsfinalanalys!

Lugi-Hammarby 3-0
Historiska första seriesegern för Lugi, men de vinröda måste omgående ner på jorden. Hammarby är i mina ögon i särklass det sämsta laget som tagit sig till slutspel, men de är luriga och har ärkelurige Kalle Mattsson vid rodret. Lugi slog Hammarby med 13 mål i grundseriens sista omgång, men jag misstänker att ”Bajen” inte plockade fram ett enda ess ur rockärmen. Enligt utsaga från Fofs Arena undvarade Hammarby sitt effektiva 3-2-1-försvar till förmån för ett mycket mindre effektivt 6-0-försvar, och bara denna enda uppgift får mig att tro att Hammarby redan ställt in sig på att få möta Lugi i kvartsfinal, och därmed inte ville ge Lugi ett kvalificerat träningspass som förberedelse inför detta. Kommer Lugi bara ner på jorden ska man ändå vinna denna serie lätt. I en historiskt jämn elitserie var Lugi trots allt den givne vinnaren, flest poäng och absolut bäst målskillnad. Förstasjuan i Lugi är internationell kvalitet rakt igenom och hade det inte varit för att Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof så hade Lugi varit en uppenbar guldfavorit i slutspelet.
Lugi vinner med 3-0. Visst kan Hammarby knipa en hemmaseger eller så, men det gör de i så fall med Lugis tillåtelse. Det blir 3-0 om Lugi bara VILL.

Sävehof-Guif 3-1
Guif är formsvagt och Sävehof är Sävehof. I konkurrens med Malmö är väl Guif det lag som varit hårdast drabbat av skador och jag tror att det blir lagets fall. Mattias Zachrisson gjorde 14 mål i sista matchen mot Drott och det är han som ska frälsa Eskilstuna om en sådan frälsning är möjlig. Det tror jag knappast att den är dock. Sävehof förlorade elva matcher i grundserien men man har allt mer hittat spelet efter jul och bland annat kunde vi skönja lagets kvalitet i första halvlek mot Ystads IF för en knapp vecka sedan. Det förvånade mig lite att Sävehof valde Guif i stället för YIF, som man har ganska grov plusstatistik på, men överlag i kvartsfinalvalet var det en tendens att de högt rankade lagen ville undvika Ystads IF. Sävehof går vidare, vilka siffror det blir hänger till stor del på Guifs sprattelförmåga och sprattelork.

Kristianstad-Alingsås 3-2
Seriens två absolut hemmastarkaste lag. Det förvånar mig un peu att Ola Lindgren inte valde Ystads IF som motståndare men tydligen ville han undvika en ”derbyhausse”. En derbyhausse jag hade älskat och sett fram emot, men kanske får vi i stället en sådan längre fram i slutspelet. Som sagt var, två hemmastarka lag och det skulle inte förvåna mig om vi i denna serie får se fem hemmasegrar. Alingsås kliver in i sin nya Estrad Arena och med viss reservation för att det i Alingsås fall (skolådekoefficienten) inte behöver vara en fördel bör det vara en boost. Fast å andra sidan – finns det något lag som älskar en ny STOR hall med möjligheter att proppa in busslaster med bortapublik så är det så klart IFK Kristianstad. Kristianstadsspelare får sportslig ståfräs bara av att kliva in i ett stort bygge som det luktar nymålat om. Jag undrar också om Alingsås tänkt till i bygget av Estrad – har de placerat kortsideväggen en millimeter bakom målburen så bollen kan studsa ut i händerna på målvakt Mikael Aggefors varpå han kan skicka sina finkalibrerade utkast till lagets fartfantomer på kontring? En detalj till synes nästan på atomnivå men i ett handbollsslutspel i Arktis är minsta partikel av massiv betydelse.
Nordöstskåningarna bör vinna i kraft av mer toppkvalitet i truppen, men resultatmässigt har IFK betett sig lite märkligt i seriens slutskede. Jag måste ju tippa något och då tippar jag trots allt 3-2 till Kristianstad.

Drott-Ystads IF 1-3
Drott har inte vunnit mot Ystads IF sedan semifinalserien 2010, men man har å andra sidan nått jämna resultat inkluderat ett par oavgjorda matcher. Tre lag valde bort YIF i kvartsfinalvalet, men var det något lag som VERKLIGEN INTE ville möta YIF, så var det Ulf Sivertssons Drott. Däremot har ju Drott (som SVT-bloggen haussade som guldfavoriter för ett antal månader, något den tydligen inte längre håller fast vid) visat upp ett spel av högre kvalitet än YIF under säsongen. Det är två bortastarka lag och jag tror därför att den här serien är den där hemmaplansfavör kommer att ha minst betydelse. Det kan mycket väl bli fem matcher men någonstans tror jag (och bevisligen såväl Lugi som Sävehof och Kristianstad) att YIF har en växel man ännu inte hittat – och som man hittar lagom till detta slutspel. Pjäser som Fredrik Ohlander och Sebastian Seifert (det tunga artilleriet?) bör hitta några extra prestationsprocent då det luktar spel om medaljer och killar som Jim Gottfridsson och Philip Nilsson vill avsluta YIF-sejourerna i dur. Viktigt att Palle Hansen ORKAR och att Andreas Thynell hittar formen. Sen hade det absolut inte skadat om Pierre Hammarstrand undviker skada.

Noterat och snart kommenterat
* Hampus Andersson till Ystads IF alltså. Detta har jag spekulerat i hela säsongen och med Philip Nilssons avslut i YIF kändes övergången helt logisk. Hampus Andersson har kapacitet att göra en sensationell förstasäsong i elitserien om man har vett att använda honom på rätt sätt.
* Samtidigt går Niklas Kraft till Sävehof och stackars IFK Ystad står inför samma dilemma man gjort de senaste säsongerna – med att börja om på nytt utan några av sina bästa spelare. Kraft och Peter Johannesson blir ett ungt och intressant målvaktspar men jag tycker nästan att det är på gränsen till våghalsigt av regerande mästaren.
* Aranäs sparkas alltså ur elitserien. Jag har inte sett siffror och kan inte jämföra Aranäs situation med till exempel Hammarbys och Redbergslids, två föreningar som också varit i ekonomiska trubbel, men visst reagerar man instinktivt på ett sätt där man får känslan att Aranäs kan behandlas på ett annat sätt än de andra klubbarna för att man inte har samma starka varumärke. Men som sagt, jag har inte sett siffror och ska inte döma. Jag har förstått att Super-Flinck poå Sportbladet gjort en massiv och säkerligen välgjord genomgång av elitserieklubbarnas ekonomi men den har jag tyvärr inte tillgång till. Jag är en med svenska mått mätt tämligen fattig man och står jag inför valet mellan en plusprenumeration på Aftonbladet och parmesan på min pasta kommer jag alltid att välja osten.
Ni såg väl förresten att Aranäs vann över Skövde efter beskedet att laget slängs ut ur elitserien? Aranäs avslutade serien med fyra raka vinster med detta spöke hängande över sig. På samma sätt vann man tre raka segrar i december då det uppdagades att pengaproblem fanns. Är man riktigt cynisk kan man påstå att Aranäs tvångsdegradering kompenserar för lagets depressionsdopning. Utan det ekonomiska spöket buu:ande över sig hade Aranäs näppeligen plockat tillräckligt med poäng för att undvika elitseriens sistaplats. Ordet ”depressionsdopning” är för övrigt genialiskt, slog det mig nu. Ni får därför inte använda det utan att hänvisa till var ni hörde det första gången.

Blogg in, blogg out..

Visst, en SM-finaldag är alltid en SM-finaldag, men har man någonsin upplevt en mindre spännande? Det där med finalrutin, ni vet, det där som Sävehof har så jäkla mycket av, fick en en kolossalt avgörande betydelse.

Mathias Zachrisson formulerade Guifs insats i sista semifinalen mot Kristianstad som att laget ”sket på sig”. En klassiskt illaluktande metafor, men inte utan insiktsfull pregnans. Ska vi rida vidare på ”Zackes” vis och beskriva Kristianstads, och Lugis, insats under gårdagen så går det inte att nöja sig med begreppet ”sket på sig”. Det vi bevittnade i går var en episk tarmtömning av syndaflodsformat. En knipmuskulatur helt satt ur spel.

Damernas final var i alla fall spännande i en halvlek, även om det någonstans kändes som att Sävehofrycket låg precis bakom kröken. Andra halvlek var en gulsvart manifestation i hur man ska uppträda i en SM-final. Det sades att Ida Odén låg bakom hela segern, och det gjorde hon kanske, men även utan hennes tio mål och goda spel hade Sävehof vunnit. Sabina Jacobsen är Lugis härförare men förde inget annat än en anonym tillvaro. Ovärdigt slut på en mäktig tid i Lugi.
Stora delar av Lugis finallag må vara ursäktat på grund av låg ålder, men jag tror att även de själva hade förväntat sig mer av den här dagen.
Sävehof demonstrerade ett komplett spel både framåt och bakåt medan Lugi egentligen inte har något anfallsspel. Dragan Brljevic och Sabina Jacobsen (och även media) har snackat oerhört mycket om Lugis 3-2-1-spel i teve och tidningar. Jag hoppas att Lugi, åtminstone internt, börjar prata anfallsspel nästa säsong.

Och herrfinalen… Gud vilken besvikelse. Den kändes avgjord efter en kvart.
Efter 50 minuter av finalen hade Kristianstad gjort 13 mål – nio av dessa signerade Lars Möller Madsen. Oavsett hur stark man bedömer LMM:s insats i finalen vara, är Kristianstads kollektiva insats patetisk. Ja, jag säger patetisk – utan att skuggor faller över Sävehof, som åter igen gör en helt oklanderlig finalinsats.
Vi har yvats över att äntligen ha två Skånelag i final, men väl där tog de gulröda stryk av de gulsvarta med sammanlagt 21 mål. Och då ska det sägas att Kristianstads sista 6-7 mål gjordes på ett Sävehof som mentalt redan korkat upp champagnen, på en Emil Berggren som mentalt redan satt på twitter och gödslade cyber-jubel.
Kristianstad hade för det mesta inget anfallsspel värt namnet. Ett fåtal gånger växlades LMM upp för skott, men oftast fick han göra det själv, och rörelser där andra fick lägen såg vi inte förrän matchen var avgjord. Ola Lindgren har trots allt jobb att göra för att få Kristianstad till ett topplag, även när man inte rider på den formtopp man haft under slutspelet och efter att Ola tagit över.

Notabelt
* Erik Fritzon var den som fick det värdiga avslutet. Han var kung i finalen, sin karriärs sista match, och fick avsluta med ett SM-guld. Sitt femte, om jag räknat rätt. Man kan kalla honom lat, mullig, Pommes Fritzon eller vad fan som helst – ingen kan avdekorera honom hans guld.
* Jesper Larssons sista match blev mindre rolig, förstås. Han fick ett par psykbryt på sina lagkamrater i inledningen, men det var förgäves. De kunde inte vakna.
* Aftonbladet hade efter herrfinalen en enkätfråga på webben som löd: ”Är Sävehof värdiga mästare?”
Ifall någon vet vem som kommer på de här webbfrågorna kan den väl maila mig på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Är Sävehof värdiga mästare? ÄR SÄVEHOF VÄRDIGA MÄSTARE?
Hmm, de har precis slagit sin finalmotståndare med åtta mål, som kunde varit 16 om de varit tvungna. Sluta slösa med folks tid och uppmärksamhet, Aftonbladets frågeställare.
* Jag vill en gång till poängtera det märkliga i att Mikael Franzén får sparken. VAD ska den mannen GÖRA? Han har lett sitt lag till två raka SM-guld där den sammanlagda finalmålskillnaden är plus 25! Han har dessutom lett sitt lag längre i CL än vad en svensk klubb varit på länge. Och detta trots att man tappade Stenbäcken och Jakobsson inför säsongen. Franzéns avsked är årets gåta i elitserien. Eller är det Kent-Harry Anderssons mentorskap som till fullo ligger bakom Sävehofs framgångar i år? I så fall borde YIF gå en vacker säsong till mötes.
* Claus Kjeldgaards näve flög återigen upp i ansiktet på en motståndare. Hur oavsiktligt man än kan hävda att detta är kan jag bara konstatera att Claus Kjeldgaards nävar ofta hamnar i ansiktet på motståndare. Se bara!

Claus Kjeldgaard lever konstant med en ofrivillig hand i någon annans ansikte, här på bilden i en random snubbes. Vidare surar han på rätt bra över SM-silvret, men av estetiska hänsyn och för att inte krypa allt för långt under bältet undlät jag att avbilda den episka tarmtömningen.
Även Ola Lindgren (vänster) surar över SM-silvret. Han drömmer om den sista semifinalen mot Guif, där han efter segern firade på en parkbänk med en nötmix och russin. Those were the days…

De guldfirande Sävehofkillarna är förstås Emil Berggren och Victor Fridén. Att de håller hand kan ses som en symbol för det sekteriska rykte som Sävehof har, men det kan också ses som en symbol för att duon verkar ha samma otillräkneliga hårstylist.
Jag lade en fisgrön bakgrund på bilden och så här i efterhand kan jag inte förklara det. Jag kan emellertid konstatera att det inte var ett genialiskt infall.

Blogg in, blogg out..

Så, det var allt för den här gången. För Ystads IF. När allt summeras i denna semifinalserie är det trots allt rätt lag som går vidare. Vi ska inte grotta ner oss för mycket i speltekniska detaljer, men nedan har jag samlat de punkter som jag tycker har gjort att Sävehof blivit finalklart.

* Det att kunna straffa. Erfarenheten från internationellt spel har bidragit till att Sävehof lärt sig att straffa motståndarna för deras misstag. Det behövs inte ett stort felbeslut från motståndarlaget för att Forsberg ska kunna skicka upp pastejer till vindsnabba kontrare. YIF har också blivit bättre på detta i år, men är på punkten underlägsna Partillelaget.
* Målvaktsposten. Jürgen Müller var fullkomligt strålande i går, men han har varit lite väl ojämn överlag i årets prestationer. Thomas Forsberg är som minst okay, vilket han väl kanske var i går. Det är talande för lagens styrkeförhållande när YIF vinner målvaktsmatchen men ändå förlorar handbollsmatchen. Det är mycket talande.
* Emil Berggren. Spelar ibland inte mycket men när han gör det så gör han det verkligen så det syns. Fullkomligt avgörande roll i flera av semifinalerna – inte alltid för att han är bäst – men för att han inte tvekar när det är crunch time. I går blev han i en sekvens stoppad av Linus Nilsson, han stannade upp, skymtade målet, och tog två steg rakt igenom nämnde Nilsson.
Jag har aldrig sett någon behandla Linus Nilsson som luft tidigare.
* Sävehofs tekniska niometersspelare: Fredrik Larsson, Michael Apelgren och Tobias Albrechtsson. Framför allt de två sistnämnda har varit bra mot YIF, överlag är skillnaden lagen emellan att Sävehofs uppställning inte kastar bort onödiga bollar.

Med det sagt är Ystads IF värda all beröm efter denna säsong. Mats Engblom har förvandlat ett mediokert nästan-kvalserie-lag till en potentiell guldkandidat. Nyförvärven, framför allt Jim Gottfridsson och Martin Bager (de två var väl för övrigt lagets bästa målskyttar i grundserien), har lyft spelet på flera nivåer. Man pratar inte längre om Sebastian Seiferts astma, och gud va skönt det är, att slippa prata om Sebastian Seiferts astma.

Summa summarum har YIF gjort en myckel väl godkänd säsong, och det finns egentligen ingenting som talar för att det går sämre nästa år. Möjligtvis det faktum att Pierre Hammastrand blir ett år äldre och potentiellt ett år benskörare. I går kunde han knappt fånga bollen eftersom han med en hand var tvungen att springa och stötta sitt eget plågade lår. Jag undrar hur detta lår mår i dag…
YIF behöver styrka upp H6-positionen till nästa år.

Håller med Jürgen Müller i det han sa till mig efter matchen i går: ”Vi gör en bra match och man är besviken för att det inte räcker. Men vi förlorar inte semifinalserien i dag, det gjorde vi i vår andra hemmamatch. I en semifinalserie mot Sävehof måste man vinna sina hemmamatcher, inte förlora med nio mål.”

2-2 mellan Guif och Kristianstad. Jag måste säga att jag överlag tippat som värsta Billy Lansdowne i år – nästan inget har förvånat mig – men min i särklass grövsta felbedömning är den av Kristianstad. Visserligen sa jag att ”Oranje” kunde bli säsongens överraskning, men i mitt grundserietips förutspådde jag att de skulle missa slutspel. Nu är de en seger från SM-final. Lars Möller Madsen har varit mer eller mindre ett monster har jag hört och Joakim Hykkerud har blandat fina handbollsprestationer med att på lekisnivå gnälla på osportsliga guifare. Bytet Kenneth Andersson/Ola Lindgren mitt under säsong kan inte sägas vara annat än ett lyckodrag.

Men jag tror ändå att Guif tar det i Eskilstuna.

*********************************

Jag är sen på den svalnande potatisen här, men den tarvar ändå en diskussion – IFK Ystad är alltså klart för allsvenskan. Vilken absurd känsla det måste vara att spela ett helt år, kastas mellan hopp och förtvivlan och till slut stå inför ett stort misslyckande – degradering. Varpå man, helt utan sportslig ansträngning, ändå får en gratisplats. Det blir som att allt man gjorde under säsongen var helt utan mening. Men ändå är man glad.

Som Jan Ohlsson påpekar här i sin krönika är det förstås mycket bra för Ystadshandbollen. Det är ju egentligen fantastiskt för en stad att ha ett handbollslag i alla de fyra översta divisionerna. Ett perfekt upplägg för att handbollsmaskineriet i en stad ska fungera – spelare hamnar där de gör mest nytta och kan lätt ta steget över till nästa nivå, när denna nås.

Förhoppningsvis behandlar klubben sin plånbok som den sista droppen vatten och förhoppningsvis står IFK nästa säsong med ett lag som sportsligt ska lyckas med det som de faktiskt misslyckades med i år – att hänga kvar i allsvenskan.

Blogg in, blogg out..

I detta nu tillintetgör 25000 berusade LTH:are i rosa overaller Lunds stadspark. Så firas valborg i Lund.
Nåja, alla 25000 är kanske inte LTH:are – min sambo är till exempel i stadsparken och hon ska för allt i världen inte beskyllas för att vara LTH:are – men jag trivs med att måla upp den bilden.
Att LTH:aren i den rosa overallen - denne naturvetenskapligt intellektuelle - som förhastat inbillat sig att dennes stora IQ-depå naturligt ska spilla över på humorns territorium, är den store valborgsmarodören.
Rosa overaller är inte kul har aldrig varit kul och kommer inte, bedömmer jag, inom en överskådlig framtid att bli särskilt kul.

Jag, Peter Lindgren, 27 år men som ni hör 63 i sinnet, sitter ensam på valborg för tredje året i rad. Medan det kaskadvomeras i parken på petflaskemixer av zaranoff och multivitaminjuice inmundigar jag en lätt frisk Perlenbacher och sniffar oförlöst majluft.
Allt hade varit frid och fröjd om inte en liten oro gnagt i mig att jag i stillhet bidrar till att resa det fjärde riket.

Eller är det bara jag som får shutzstaffelvibbar av Perlenbacheretiketten?

Och apropå nazireferenser måste jag länka till youtubestycket nedan som har klassikerstämpel i ämnet. Jag har säkert länkat till det förr men det gör det inte mindre roligt.

httpv://www.youtube.com/watch?v=bG7ySR7So2Q

**********************************

Nu till handboll.
Två raka niomålsförluster är illavarslande. Och tyvärr tycker jag att det är många spelare i Ystads IF som visar en nedåtgående formkurva. Eller är det bara så att Sävehof får YIF-spelarna att se dåliga ut? Jag har ett antal punkter jag skulle vilja diskutera. Häng med!

* Det jag mest av allt underströk i mitt införinlägg var att YIF under inga omständigheter fick skjuta oförberedda skott mot Sävehof, ty då blir man straffade. Tyvärr gjorde YIF just detta i första halvlek och tyvärr mer än någonsin. Nio sävehofska kontringsmål i första halvlek talar ett tydligt språk.
Men jag upptäckte i går att det finns nyanser i frågan. Vid ett tydligt tillfälle fick Jim Gottfridsson eriksgata fram till Sävehofmålet. ALLA såg att han skulle komma att skjuta. Ändå kunde Thomas Forsberg, när Jim missade, skicka upp bollen till friställda sävehofare. Konklusion: hemspringet var undermåligt. Jag pratade med Gottfridsson om saken efteråt och han höll med.

”Jo, det är ju lika för alla. Jag menar, alla spelare i bägge lagen ser ju när någon skjuter och har man då tre svarta framför sig när man springer hemåt, då är det så klart något som är fel.”

Visst, YIF sköt några förhastade, dåligt planerade skott. Men, ett nästan lika stort problem är tempot på lagets niometersspelare. Thynell, Hansen, Gottfridsson, Seifert – alla duktiga handbollsspelare men Usain Bolt-faktorn är obefintlig på dem alla.
Gottfridsson är trots viss brist på Bolt-faktor duktig på att jobba hem snabbt. Men när det är han som skjuter blir det problem. Victor Fridén, Victor Ottosson och Robert Johansson kan jogga medelst hoppsasteg ifrån YIF:s niometrare.
Lösningen: De niometersspelare i YIF som inte skjuter i ett anfall (min logik säger att det måste vara minst två) måste tjuva i defensiven. Precis som Sävehofs kantspelare tjuvar i offensiven.
* Ett annat problem som dyker upp då är tröttheten, på till exempel Palle Hansen. När man är trött blir man lat och naiv. När en kamrat går upp och skjuter tänker man ”gå in, gå in, gå in, gå in, gå in, gå in, gå in” i stället för att säkra hemåt. Men tröttheten är svår att råda bot på så här långt in på säsongen. Kanske borde man byta mer, i alla fall på högernio, för Hansen ser bra spak ut ibland.
* Kantspelet. Var var det? Hammarstrand var en skugga av sitt vanliga jag och Philip Nilsson var inte ens en skugga av sin skugga. Man får inte neka bra kantlägen mot ett lag som Sävehof. Nilsson måste finna sitt självförtroende, ty alla vet hur jäkla duktig han är när det stämmer för honom.
* Åke Hermansson, YIF:s materialare, är en synnerligen skön gubbe. Efter matchen mötte han Emil Berggren med frasen:

”Ah, Emil Berggren, du får ju hålla igen litta, karr!”

Hörde inte Berggrens respons men det var säkert något dräpande.

***************************************

Vi ska skicka ett stort grattis till svenskarna i Minden, däribland målvakten Anders Persson. Ett år för sent har man lyckats avancera till bundesliga, och det ska bli intressant att följa hur det ska gå för Minden när de verkliga stormakterna står på andra sidan planen.

Ytterligare ett grattis, förstås, till burväktaren Philip Åkesson, vars VästeråsIrsta nu är klara för elitserien. Jag ska ägna ett helt inlägg åt Ystadssonen Philip Åkesson i dagarna, så tills vidare nöjer vi oss här.

Blogg in, blogg out..