Eftermiddagsbloggar med stukat finger framför ett obskyrt ödleprogram på animal planet. Påminn mig om att aldrig skaffa en leguan, det ser lika mysigt ut som att få en Andreas Thynell i full satsning över sig.

Så vet även Ystads IF hur det känns att vinna i årets elitserie. Jag såg bara första halvlek men jag hann med att göra följande reflektioner:

* En av Martin Bagers stora styrkor är säkerheten i avsluten. Även om jag själv tycker att han skjuter väl mycket med vik i sitt eget nedre vänstra hörn – liksom mellan målvaktens ben och arm – så verkar han vara svårläst. Detta skott är förresten även mitt favoritskott så min anmärkning bör inte ses som kritik. Se det som en slice av briljans i stället.

* Avseende 6-5-spel måste jag säga att jag föredrar det när YIF plockar in Ola Netterheim och spelar med två linjespelare, framför det spel där försvaret dras isär och Sebastian Seifert ska gå till väders med många olika alternativ. I den senare varianten hänger allt på Seiferts dagsform medan den förra är ett mer kollektivt spel med flera olika öppningsalternativ. Svenska damlandslaget har kört mycket med Seifertvarianten de senaste åren och med en Linnea Torstenson i dålig form har det gett väldigt dålig utdelning.

* Ulf Sivertssons Drott har varit i en nedåtgående trend allt sedan finalplatsen för tre säsonger sedan. Utan Gunnar Steinn Jonsson saknar de spelare med högre elitseriekvalitet och jag spår att de får problem med att ens undvika kvalserien. Daniel Lindgren kan vara spelaren som räddar dem ifall han fortsätter att kravla sig tillbaka till den statusen han hade innan sin problematiska axelskada. Unge Philip Stenmalm har också potential att bli ett utropstecken. Han har en av de äckligare skottarmarna jag sett på ett tag.
”Amen han va så äcklig!”, för att citera Bosse i ”Mossan, med Bosse och Lasse”.

httpv://www.youtube.com/watch?v=vGnE8XuuioY
Mest oroväckande för Drotts del är annars att defensiven – som de brukar ha god koll på – inte verkar fungera. 34 insläppta är för mycket. Sista utposten Robert Bladh är liksom sina utespelare inte alls dålig, men inte av högsta elitseriekvalitet.

* Kantspelarna i YIF får för lite boll, men det är svårt att klaga när laget gör 34 mål.

* Fredrik Ohlanders byxor är fortfarande för korta.

*******************************************

Läste en förhandsintervju i Sydsvenskan med Malmös Carl-Johan Andersson inför lagets möte med RIK i kväll. Han ombads beskriva skillnaden mellan elitserien och de tyska och spanska ligorna, där han spenderat de sju senaste säsongerna. ”Kvaliten i elitserien blir bättre hela tiden men fysiskt ligger de svenska spelarna efter”, menade han.

Personligen tycker jag att elitserielagen står inför ett vägskäl, där den ena vägen leder till bättre kvalitet och ökad professionalitet. Ska man uppnå den målsättning man satt upp som säger att elitserien ska bli en proffsliga och av de bästa ligorna i Europa krävs det så klart att spelarnas fysik är på samma nivå som hos spelarna i de bästa ligorna. Ystads IF är ett av lagen som just nu ser ut att driva utvecklingen med sitt hårda försäsongsprogram, och jag tror nog att Kristianstad, med Ola Lindgren vid rodret, även de får springa så lever och lunga åker hiss upp mot gommen.
Men fortfarande är inställningen till fysisk utveckling på en ganska grund nivå om man jämför med till exempel fotbollen. Och detta handlar så klart om professionalism. Med ett relativt synsätt har handbollen länge haft en avslappnad attityd till både alkohol och osund kosthållning.
När jag själv spelade i YIF var lagfester legio och jag skulle vilja påstå att alkoholdrickande i princip uppmuntrades. På träningsläger och bortamatcher frossades det dessutom i godis och allehanda kaloristinna godsaker.

Dietister och experter på fysisk träning har länge hävdat att kosten har en nästan lika stor del i fysisk utveckling som själva tränandet. Simmaren Stefan Nystrand fick till exempel ett jättelyft resultatmässigt då han började äta nyttigt.  Är det då inte lite märkligt att handbollslag på träningsläger trycker godis i ansiktet och förfogar över jättelika kexchokladdepåer (sant!)? Min åsikt är att tränarna i de olika lagen borde ta upp med spelarna om de är beredda att ta det där steget mot en ökad professionalitet. Och, ifall man får ut en rejäl lönecheck från klubben varje månad, är man inte nästan skyldig att göra allt i sin makt för att nå optimal fysisk status? Det finns spelare, en hel del i elitserien, som bär runt på trivselvikt. Det är egentligen oacceptabelt. Ingen kan skylla på skador eller defekt metabolism, det handlar om kalla fakta: färre kalorier in än ut för att gå ner i vikt. Alla klarar det. Det krävs bara lite mer kontroll, noggrannhet och proffsighet. Kanske är det dags att anställa dietister i klubbarna?

Allt handlar förstås om en balans kring vad som är rimligt att förvänta sig av elitseriespelare. Själv hade jag aldrig accepterat en kostförhållning i dagsläget men det var också länge sedan jag slutade spela på hög nivå och jag när inte längre sådana drömmar. Det handlar om prioriteringar i livet och om vad man är beredd att offra.

Ni har blivit bättre på att skriva till mig på min mail peter.lindgren@ystadsallehanda.se och jag uppskattar alla åsikter ni sprider till mig därifrån. Fortsätt gärna med det och gör det gärna i detta ämne, jag vill höra vad andra anser om att gå kostvägen för att nå högre professionalism i elitserien.

Nu ska jag baka en kaka och äta upp den på en gång. Sen ska jag inte springa.

Blogg in, blogg out..

IFK Ystad håller sannolikt på att förlora Jim ”Gud” Gottfridsson. Trots att klubbchef Pelle Larsson var så säker på att Jim skulle stanna i klubben även nästa år att han nästan lovade det i en artikel jag skrev i slutet av förra året: ”Skulle vi gå upp i elitserien kommer Jim att spela för oss, så är det bara”.
Nu verkar det som att Jim Gottfridsson oavsett IFK:s allsvenska öde kommer att flytta på sig.

Det 18-åriga spelgeniet är förstås upp över öronen proppmätt på att bli punktmarkerad. I de senaste matcherna har Jims offensiva fysiska ansträngning varit fullkomligt ekvivalent med att ligga i soffan och utforska luddterrängen i sin egen navel.
Angående Jims situation i allsvenskan kan man titta på saken ur två perspektiv. Man kan tycka att det är för sorgligt att övriga lag är så utan stolthet och dåliga att de inte kan spela mot IFK på ett normalt tittarvänligt sätt. En punktmarkering i handboll är som att se på en nerladdad  film (som någon lightkriminell kompis laddat ner förstås) och plötsligt se skärmen fyllas av texten: ”This is the property of förbannat mäktigt amerikanskt filmbolag”.

Å andra sidan är det ju förstås så att resterande IFK-spelare inte är tillräckligt bra för att klara sig utan sin spelmotor. Med Viktor Sandberg i laget fungerade det, men allt fler lag börjar nu se skönhetsfläckarna på årets IFK Ystad. I de avslutande matcherna i allsvenskan bör det väl närmast betraktas som tjänstefel av en tränare att inte beordra punktmarkering på Gottfridsson från start. Det är tråkigt och kanske fegt, men det är samtidigt effektivt och ett utslag av ren självbevarelsedrift.

IFK går efter förlusten mot Tumba mot ett kvalspel mot tre elitserielag, i nuläget Kristianstad, H43 och Hammarby. Utsikterna för ett allsvenskt lag att lyckas i detta kval är…hmm…försumbara. De tre elitserielagen är helt enkelt för bra. Jag blir dock gärna överbevisad och överraskad.

Konrad Rasmussen ut ur truppen, liksom formtoppade Björn Grön. Ett hål vidgar sig i kommande säsongs Ystads IF, ett hål som alldeles säkert är format som en Jim Gottfridsson. Ystads IF ligger förstås bra till när Gud då förmodligen signerar ett elitseriekontrakt för nästa säsong.

Ett Ystads IF som bevisligen börjat hitta lite rätt. Jag var på plats i hallen och bevittnade ett försvarsspel som stundtals var lysande. Jag vittrar kommande legendstatus på mittblocket Linus Rasmussen/Linus Nilsson. De kan mycket väl bilda mittlås i klubben i fem år till och jag ser i mitt huvud hur gnällgubbar i Ystad om 50 år pratar om svunna handbollstider: ”Det var bättre försvar förr. Jag minns när Linus och Linus härjade på 10-talet”.

Det som gladde mig mest i övrigt var ett bekräftande på att YIF klarade att hantera en match där kantspelarna blev utan lägen. IFK Kristianstads taktik var neonlysande självklar – att skära av Philip Nilsson och Pierre Hammarstrand från kantlägen. Med en nyckelmakare som Sebastian Seifert kan förstås även sådana lås öppnas, men största anledningen att YIF löste gästernas taktik var Björn Grön. ”BG” visade vilken duktig handbollsspelare han är (och att han kanske borde ha fått fler chanser tidigare under säsongen) och sköt sju sjukt sköna mål.

Med sitt oförlängda kontrakt gjorde han reklam för sig i bästa sandwich man-anda. Budskapet var tydligt: ”Jag gör nytta”.

Ett annat budskap som kom allt annat än subtilt i helgen var svensk klubbhandbolls status i internationell konkurrens. Danska ligans tabellsjua, Kolding, förnedrade svenska ettan Sävehof. I halvtid stod det 21-11 till danskarna. Att Partillegänget putsade siffrorna i andra halvlek till 33-27 kan till 97 procent tillskrivas dansk avslappning och lättja.

Stefan Albrechtsons vision om en svensk proffsliga som är Europas tredje bästa om fem år känns astronomiskt avlägsen.

Fast jag måste understryka att Sävehof i mina ögon gjort ett ganska tafatt intryck i årets Champions league. Man har sagt att man är där för att lära, men någon gång måste man fan visa att man lärt sig någonting. Man måste vara bättre än att bli förnedrade av danska ligans nummer sju.

För att göra en jämförelse kan man säga att dansk handboll även fortsättningsvis gör med svensk handboll som Arne och Alfred gör med de stackars korna i briljanta komedin Blinkande Lyktor.

httpv://www.youtube.com/watch?v=B5IpVVhKrd4&playnext=1&list=PL1192635E100FD634

Blogg in, blogg out..

Söndag är en kalendermässigt fullt logisk dag för summering; tankar kring vad veckan gav, förlusterna, och korsbanden som gick av.

Jag vill börja där, med korsbanden. Hasse Karlsson och Oscar Carlén är båda två ovärderliga för sina klubbar, Oscar även för sitt landslag. Det är en stor förlust för Drott och Flensburg (och Hamburg så klart) men mest lider man med personerna Oscar Och Hasse, inte handbollsspelarna. Det går inte att jämföra en korsbandsskada med att gå sjukskriven från ett vanligt jobb, även om jämförelsen ligger nära till hands. I en vanlig yrkeskarriär är åtta månader en förhållandevis kort tid, i en handbollskarriär är en korsbandskonvalescens eoner av tid. Man brinner en kort tid som handbollsproffs och ett brustet knäligament klipper bryskt av en lång bit av veken.

I Oscars fall är jag helt övertygad om att han gör som 2004, då han drog det andra korsbandet - kommer tillbaka ännu starkare, ännu bättre och ännu mer målmedveten. Han har skallen till det, jag lovar.

Både IFK Ystad och Ystads IF verkar vara i en något inkonsekvent form. Bra prestationer varvas med sämre, självsäkerhet varvas med ångest, som YA skriver om här. Aranäs slog YIF för andra gången den här säsongen, och det säger sig självt att dubbla förluster mot seriens nykomling inte är godkänt. Aranästränaren Dennis Sandberg tror att YIF:s vara eller icke vara i slutspel hänger på Sebastian Seiferts vara eller icke vara på plan och i form. Jag börjar bli benägen att instämma.
Det kanske är ett långskott, men möjligen ligger YIF:s hemmaspöke i att man inte trivs i ÖP-hallen. Man fullkomligt avskyr den. Man tvingas tejpa kryss över de extra sviktande plankorna i golvet och man duschar i grönbrunt fuktiga omklädningsrum som bokstavligt talat lever även när spelarna gått därifrån. Assisterande tränaren Marcus Lindgren säger att ”Det är bara en tidsfråga innan någon trampar igenom golvet. Det kommer att hända”.
Man mår bäst och presterar bäst på ställen man gillar att vara på. Jag tror inte att spelarna i Ystads IF gillar att vara i ÖP-hallen just nu.

Vad hände egentligen i Malmö Arena under VM-finalhelgen? Det var där och då SEH lade riktlinjerna för den kommande proffsligan, det var även där Stefan Albrechtson (vice ordförande i SEH och klubbdirektör i Sävehof) värvade Kent-Harry Andersson till Partilleklubben. Allting skedde under hyschhysch (inte ens de allsvenska klubbarna ägde kännedom om mötet) och successivt sipprar nu informationen ut. Jag undrar vad mer den gode Albrechtson har på gång. Hur ser de rävar ut han har bakom öronen? Han vill bevisligen göra elitserien konkurrenskraftig och Sävehof till svenska pionjärer när internationell handbollsmark ska erövras, men vad blir nästa steg?
Helt klart är att vill man veta vilken väg svensk handboll ska vandra de närmaste åren bör man punktmarkera visionären från 031-området.

Alla hjärtans dag är förvisso en förbannat töntig företeelse, och egentligen bara ett alibi för företag att håva in dollares, ( i principiell protest lovar jag att vara extra frikostig med min kärlek de övriga 364 dagarna i stället) men jag gjorde ändå ett googleexperiment för att utröna vem av de svenska landslagsstjärnorna som är hetast villebråd i kärlekens djungel.

Jag skrev helt enkelt in namnen på spelarna i sökfältet och inställningen ”google instant” gav genast besked om vilka kombinationer som var mest sökta. När jag skrev in namnet ”Tobias Karlsson” fick jag till exempel beskedet att det namnet var vanligast i kombination med orden ”handboll” och ”blogg”. Tobias kan alltså glädja sig åt att vara mest erkänd för sitt handbollsspelande. Intresset kring Dalibor Doder kretsar enligt google kring hans ursprung samt hans ringa längd (vilket bekymrar mig eftersom jag är precis lika kort). Johan Jakobsson är mest känd för att vara före detta partisekreterare för folkpartiet och för att jobba som senior advisor på Vattenfall. Vilka extraknäck!

Nåväl och skämt åsido, de två spelare vars namn förekom allra mest frekvent tillsammans med ordet ”flickvän” var de båda ynglingarna Oscar Carlén och Kim Ekdahl du Rietz. Man kan således konstatera att kamraterna Carlén och du Rietz är lika hett eftertraktade på transfermarknaden som på köttmarknaden.

Jag utförde samma experiment på mitt eget namn och hoppades att orden ”författarämne”, ”heting”, ”mångbegåvat underbarn” eller i alla fall ”blogg” skulle toppa listan, men jag glömde att jag har en namne som jobbar på TV4. Orden ”öron näsa hals” kom dessutom som kombination nummer två, och detta erkänner jag är förbannat förnedrande.

Såg i någon undersökning (säkert gjord av Superflinck på Sportbladet) att Kim Ekdahl du Rietz tjänar 35 000 kronor i månaden i Lugi, och jag undrar hur många procent han kommer att ha ökat sin lön med till nästa säsong. I dag ledde han sitt lag till seger borta mot mästarna Sävehof, och jag böjer mitt huvud i vördnad för Kim, Zanotti och Axnér. Jag har missbedömt er alla och hela laget. Lugi är ett lag för spel om SM-medaljerna och nästa år blir Kim miljonär. I en tysk eller spansk toppklubb kommer han att tjäna mer deg än vad som finns i ett svenskt bageri.

httpv://www.youtube.com/watch?v=EDD84-47An0

Blogg in, blogg out..

Gårdagen var tämligen händelserik sett med handbollsögon. Elitserien fick en ny serieledare i Guif, som vann efter en kanske oväntat hård match mot superjumbon Lindesberg. Kristianstads poäng mot Sävehof knuffar alltså upp Eskilstunagrabbarna på tabellens översta plats. Om det blir en permanent vistelse eller inte återstår att se, men att det är Sävehof och Guif som gör upp om seriesegern står bortom alla rimliga tvivel. Detta trots att inget av topplagen återkommit från VM-uppehållet med bästa formen.

Ystads IF tog vad man väl får beteckna som en en relativt oväntad seger i bortamatchen mot Malmö, och då kan man väl säga att laget kvittade den oväntade förlusten på hemmaplan mot Skövde för ett tag sedan. Om matchen står det att läsa här, jag konstaterar att både tränare Basti Rasmussen och målvakten Jürgen Müller proklamerar en sanning: ”Nu måste börja vinna våra hemmamatcher”. Fördelen av hemmaplan är en företeelse i sportvärlden som man måste utnyttja, för eftersom de flesta lagen gör just detta kan man inte räkna med lägga sin poängbas på bortaplan. Men jättebra att man vann förstås och framför allt verkar man ha lagt grunden till segern genom en lysande första halvlek.

Den stora ”grejen” under gårdagen var (utan att förringa YIF:s viktoria) SEH:s (svensk elithandbolls) beslut att satsa på en svensk proffsliga i handboll. Är ni inte insatta i nyheten så kan ni suga i er essensen ur denna artikel, som av en händelse råkar vara producerad av undertecknad.
Min spontana känsla när jag läste pressmeddelandet var en slags upprymdhet. Jag tänkte att det skulle vara kul att för en gångs skull ha en inhemsk liga som ligger på internationell toppnivå (jag vet, bandyligan är säkert en av världens bästa, men det är inte mycket värt när det finns typ två i världen) och att svenska handbollslag skulle kunna gå långt i stora europeiska cuper. Det vore fint förstås.

Och visst är det härligt med ambitioner och visionärer, och jag tänker inte vara en surmulen pessimist som tycker att allt är bra som det är. Visioner om någonting bättre än det förhandenvarande välkomnar jag med glädje, jag bär bara vissa tvivel gentemot möjligheten att göra realitet av planerna.
Elitklubbarna måste dubbla sina inkomster, dra in cirka 5–10 miljoner extra varje år. Säg det till Hammarby som begärdes i konkurs för mindre än ett år sedan. Säg det till IFK Ystad som kanske avancerar till elitserien men som gör det med en pygmébudget. Kanske kan de åstadkomma en dubbelpygmébudget, men det blir inga tio miljoner. Stefan Albrechtson (vice ordf. i SEH) erkänner också att toppen i elitserien kan komma att bli smalare med satsningen.

Är handbollen tillräckligt het i Sverige för att sponsorer och finansiärer ska våga satsa pengar? Att 51 procentsregeln förändras och blir en 34 procentsregel vad det gäller ägandemajoritet i föreningar spelar nog ingen roll inom handbollen. Privata aktörer kommer nog även i fortsättningen att föredra att putta in sina stålar i hockey och fotboll. Där finns större summor att vinna. Förresten är jag inte så glad över att regeln förändras, det betyder att ännu en del av vår värld kapitaliseras och att medlemsdemokratin i föreningar i princip utplånas.
Alla pratar om att det äntligen satsas på handbollen, men sådant får inte göras till varje pris. Att svensk klubbhandbolls position ska flyttas framåt får inte bli ett självändamål. Det är ändå något vackert med vår genuint svenska medlemsdemokratiska idrottstradition, att pengastinna magnater (a la Abramovitj) inte bara kan gå in knäppa med sina pengaflottiga fingrar. Visst, våra ligor är inte speciellt bra, men vi har en integritet och en tradition som inte går att köpas för pengar.

Kan man få in de extra pengarna som krävs genom ökade publikintäkter och kreativa sponsoravtal? Albrechtson tror att de båda svenska mästerskapsframgångarna planterat ett nyvaknat handbollsintresse hos gemene man, men det syns verkligen inte på publiksiffrorna. I Baltiska var det 1000 besökare på Skånederbyt. Bra för att vara Malmö tänker ni, jo, men då var hälften från Ystad. I Lund hade man till och med problem att få dit publik under VM. Om Albrechtson har rätt i det nyvaknade handbollsintresset så är det ett förbannat latent liggande handbollsintresse.

Men jag hoppas att han har rätt, och låt mig för allt i världen poängtera att det är troligare att Stefan Albrechtson har rätt än att jag har det. Alla som känner till min insats som kassör i klassresekommittén i högstadiet eller som skummat igenom mina saldoutdrag vet att jag och ekonomi inte är som korv och ketchup.