Jag har haft en märklig natt. Vaknade upp kallsvettig, tog min fru i handen och undrade om hon kanske var Kajsa Bergqvist. Vet inte alls vad det betyder.

Jag vet dock vad resultaten från helgens USM-spel vittnar om – en ljus framtid för Ystads IF. Guld för A-pojkarna och brons för B-pojkarna. Särskilt iögonfallande är A-pojkarnas insats, särskilt när man granskar rena siffror. Lyssna: YIF gick igenom gruppspelet obesegrat med +31 i målskillnad (låt gå för att 24-målssegern över Kroppskultur hjälpte den statistiken), slog Bolton i semifinalen med astronomiska siffror och slog sedan Sävehof i finalen klart, trots att man höll på att tappa en ledning av näst intill tvåsiffrigt format. Tittar man sedan vidare på All Star Team-uttagningen hittar man fem YIF:are på de sju positionerna, och en av dem – Lukas Nilsson – blev också utsedd till MVP. Detta måste vara en av de mer odiskutabla segrarna på USM-nivå de senaste åren. Egentligen var det bara IFK Kristianstad i gruppspelet som på allvar kunde utmana YIF.

Samtidigt ser man att IFK Ystad inte var representerat i något finalspel, och man inser att pendeln svängt över igen. A-lagets divisionstillhörighet och status i hemstaden kommer att styra var ungdomarna väljer att börja spela handboll. De magra åren som YIF hade i början av 2000-talet resulterade i några svagare årgångar, men nu är klubben stor och stark igen, på A-lagsnivå och på ungdomsnivå. I IFK Ystad får man bara bita ihop och tro på pendelns logik och fysiska fundament – det att den en dag svänger över igen.

Lukas Nilsson är diamanten som redan nästa år måste ha en tämligen tydlig roll i A-laget. Han är ung, men vid Odens enda öga – han har redan fysiken!

SM-slutspelet rullade vidare i går med andra semifinalen mellan Kristianstad och Sävehof. 1-1 där. Inte alldeles oväntat men jag kom på mig själv med att tänka: ”Vad spelar det där för roll? Handboll är en enkel sport – 14 spelare jagar en boll i 60 minuter och till slut vinner alltid Sävehof”. Kontentan här (då ju Kristianstad faktiskt vann de 60 minuterna i går) är att det känns som att Sävehof till slut ändå vinner den här serien oavsett hur den ser ut. Men jag har blivit lite osäker – anledningen är det förändrade spelsystemet, och om detta har jag pratat flera gånger redan, men det är värt att poängtera. Med Kristian Bliznac (eller Kristian Blizzzznatzzzz, som Roger Blomquist uttalar det) och Kent Robin Tönnesen blir Sävehofs spel skyttefokuserat och spellinjerna drar centralt vilket gör att de oerhört duktiga kantspelarna får mycket mindre boll att jobba med. Spelet med mindre spelare, mer fokuserat på att tänja ut motståndarna, hitta luckor och spela ut på kanten är stabilare än skyttespelet, har mindre felmarginaler då skottvägen till målet blir kortare och är dessutom i mina ögon mer underhållande att se på. Men men, det är sannerligen en lyx för ett lag att vara favoriter till ett SM-guld oavsett hur man spelar.

Men jag är alltså inte lika säker längre. Oavsett hur bra Kent Robin Tönnesen och Kristian Blizzzzznatzzzzz är.

Sändningen från Kristianstad fick avbrytas i förtid eftersom någon från Sävehofs supporterförening Kamikazes brände av någon slags rökbomb i arenan varpå ett larm med en oerhört strikt amerikansk röst i Stephen Hawking-tonläge förkunnade: ”Attention, ladies and gentlemen. There is a fire in the building.” Först och främst blev jag lite provocerad av lugnet i meddelandet. Brinner det i byggnaden jag befinner mig i vill jag gärna att larmrösten är tydlig, och gärna talar på det språk jag bäst förstår: ”UT FÖR I HELVETE! DET BRINNER! DET BRINNER!!!!!! ”
För det andra, och då ska vi vara allvarliga, är det naturligtvis tråkigt att huliganismen nu även nått svensk handboll. Jag tänker dock inte, som Mr Mysfarbror Bränholm på SVT-bloggen dunka mig på mitt handbollsbröst och gråta över att handbollens obefläckade rykte som gentlemannasport går förlorat, att ”Den tuffa men ärliga attityden som råder på plan brukar även spegla sig på läktarna”, men nu kanske inte längre gör det. Handbollen har naturligtvis varit förskonad från bråk på och bredvid plan, från rasism och andra verbala elakheter – om man jämför med mer populära sporter som fotboll och ishockey. Men säkert inte om man jämför med innebandy och basket som är sporter som i Sverige känns mer relevanta att nämna i en jämförelse med handboll.
Vi kan inte inbilla oss att sport och att handboll är något sublimt, något finkulturellt som endast brukas på läktaren av damer och herrar i seglarjackor och vattenkammade pojkar. Idrotten är enkel att förstå och att välja sida och passionerat älska och hata kommer alltid att attrahera den intellektuellt invalidiserade delen av mänskligheten som hänger sig åt huliganism, och att denna företeelse nu nått svensk handboll skulle man på någon vänster kunna se som ett tecken på stigande popularitet. Därmed inte sagt att huliganism är något positivt, folk som bränner rökbomber inomhus är helt enkelt idiotiska och idiotiska människor gör i regel inte någon nytta någonstans. Jag räknar med att Sävehof städar upp det här internt, jag minns redan från slutspelet i fjor att det var problem med Sävehofsupportrar vid en av semifinalerna i Ystad, så någon blixt från klar himmel tror jag inte att det här var för klubben.

Noterat, snart kommenterat
* Ystad hade en ganska kass CL-helg. Kiel vände visserligen till seger hemma mot ungerska Veszprem, 32-31, men jag oroas över att Niclas Ekberg nästan inte får speltid. Christian Sprenger dominerar just nu den kanten i Kiel och det är så klart negativt för det svenska landslaget. Sverige har inte råd att bästa målskytten Ekberg inte får spela i klubblaget. Kiel får dessutom problem att hålla ungrarna stången på bortaplan i returen. Laszlo Nagy (fråga SVT-sporten hur det ska uttalas!) gjorde elva mål och var formidabel.
Vidare förlorade Flensburg hemma klart mot Hamburg. Mattias Andersson, en av Bundesligas bästa spelare den gångna säsongen kunde trots formtopp inte stoppa Hamburgarna (hamburgarna, ha!). Då kan man tänka, ah men då gick det ju i alla fall bra för Fredrik Petersen. Och det gjorde det ju i och med att Hamburg vann, men bara ett mål från Petersen…
* Robert ”Knirr” Andersson klar för H43. Kanske ville han till Tyskland direkt, men elitserien är ett bra steg på vägen, och jag tror att H43 har bättre kapacitet än att bara överleva i högsta serien.
* Roger Blomquist inledde (typ)  sändningen med att säga ”Och Sävehof ställer som vanligt upp i sitt svarta ställ” och konståkningskonnotationerna hos undertecknad var legio. Det gör för all del ingenting, för sen pratade Blomquist om Kristian Blizzzznatzzzz och då förstod jag att det var handboll jag såg på. Däremot förstod jag inte varför det var så noga med att uttala Kristian Blizzzzznatzzzz namn rätt (jag utgår ifrån att detta är rätt uttal på det språk från vilket namnet Bliznac emanerar ur, annars är det obegripligt) när man sedan uttalar namnet Claus Kjeldgaard på ett så uppenbart försvenskat sätt. Min danske vän Sören har lärt mig att Kjeldgaard ska uttalas ”Kellgård”. Själv skiter jag i vad man säger men jag tänker att det borde vara viktigt för Roger ”Blizzzznatzzzz” Blomquist.

Post scriptum vill jag bara tillägga att Roger Blomquist är alright. Här i min lilla undanskymda hörna av cypervärlden tillåter jag mig att skoja lite grand.

I ett ytterligare post scriptum-tillägg vill jag uppmana er att ta kontakt med mig ifall ni behärskar drömtydning och vet varför jag frågade min fru om hon var Kajsa Bergqvist. Jag är mycket angelägen. Som grundfakta bör ni känna till att jag älskar min fru och att jag aldrig hyst några medvetna känslor för Kajsa Bergqvist utöver det att jag gillade att följa hennes höjdhoppskarriär, och jag inser också att en relation mellan henne och mig är orimlig på många punkter, och jag önskar inte att förändra detta. Hör av er.

Blogg in, blogg out..

Sitter här och varvar ner efter en hektisk helg. Det har varit idrottsgala i Ystad och jag var faktiskt där. När min chef frågade om jag ville jobba med idrottsgalan sa han: ”Ja, jag vet ju att det inte är din kopp te”, men hur spot on det uttalandet än var måste jag säga att det var trevligt. Adde Malmberg var klockren som konferencier (även om homokopplingen till brottning kändes lite daterad) och det mesta kändes överlag proffsigt. Och som den positiva natur jag är ser jag de aspekter som galadeltagandet renderat som något roligt – jag kallas numera ”Gala-Peter”, eller varför inte ”Mingel-Peter” och jag har under helgen fått lära mig både systematiseringen i den kinesiska zodiaken och vem Sara Li är. Vilken kunskap jag värderar högst låter jag förbli en förborgad hemlighet.

Handbollen blev dubbelt belönad på galan. Jim Gottfridssons genombrott i landslaget belönades med priset ”Bästa manliga idrottare” och alla Ystads bidrag i handbollslandslagets OS-silver belönades med priset ”Årets ambassadörer”. Båda utmärkelserna kändes för mig ganska givna. Jim Gottfridsson sa i intervjun efteråt att han själv trodde på Peder Fredricson, men det kändes ärligt talat som lite koketteri i ödmjukhet.

Jesper Lindgren höll kanske det bästa tacktalet under kvällen där han i spelarnas frånvaro ville hävda att det aldrig hade blivit något OS-silver utan hans och Bosse Nilssons medverkan. Och även om han skämtade – kanske hade han rätt, i efterhand är det omöjligt att dissekera en prestation och se exakt vad som betydde exakt hur mycket.
Fredrik Petersen kunde inte närvara men underhöll via ljudinspelning. Han sa att det var roligt att bli utsedd till ambassadör till slut…med tanke på den något kurviga och struliga vägen till toppen han tagit. Ett tag var ”Piddårsen” ganska oambassadörig.

Martin Bager och Jim Gottfridsson satt och mös på scenen även om den förstnämnde såg ut att häpna vid åsynen av den klara vätska som serverades vid de nominerades bord. Vi svenskar kallar den ”Ramlösa” men danske Bager såg ut att tänka: ”Fest och gala och de jävlarna har inte ens anständigheten att ställa fram en Tuborg.”

Kul för Jim Gottfridsson att få andra frågor än de som ställts till honom den senaste veckan, de som handlat om hans besök i Tyskland och hans ”avstängning” som inte var en avstängning i matchen mot Aranäs. Mats Engblom var noga med att poängtera att det inte handlade om en avstängning, men ärligt talat: tar man inte ut lagets viktigaste spelare i en viktig bortamatch så är det blott och bart hårklyveri huruvida man kallar det avstängning, ickeuttagning eller något annat. ”Jim mår inte bra”, sa Basti Rasmussen. ”Jag mår jättebra”, sa Jim. Såvida Basti Rasmussen inte har läkarlegitimation får man nog ge Jim mandat i frågan, och ja, ni förstår kanske att jag inte anser att YIF skött saken på absolut smidigaste sätt. Därmed inte sagt att jag inte tycker att ”avstängningen” var ett adekvat straff för att ha uteblivit från jobbet. Jim tillhör fortfarande Ystads IF och bör följa klubbens regler.

Men ni som, liksom jag, såg matchen mot Aranäs såg hur kostsamt det höll på att bli. Man var alltså hyfsat nära att tappa tolv måls ledning på en halv halvlek mot seriens näst sämsta lag. Och YIF:s problem består: ytterniorna kan vara fenomenala i 45 minuter men osynliga när det väl gäller. Är det trötthet eller mentala blockeringar? Jag vet inte. Däremot kan jag tycka att det vore vettigare att försöka spela in en spelare som Oscar Zareba ännu mer i stället för supertalangen Lukas Nilsson. Nilsson har sannolikt större förutsättningar att bli en världsstjärna än Zareba, men den senare representerar ett spel som YIF saknar i nuläget. När Hansen och Thynell tröttnar blir YIF lättläst och man har, som jag påpekat innan, inte riktigt materialet att förändra grundspel.

Jag såg IFK Ystads match mot OV Helsingborg i lördags och njöt i fulla drag av underhållningen. För det blev, med viss hjälp av pipförsedda herrar, en spännande match. Målvakten Torbjörn Jacobsson var den avgörande faktorn med sina typ 55 procent i räddningar.
Det som är tydligt med IFK är att de allteftersom säsongen gått blivit allt mognare i matchernas slutskeden. I början av säsongen stirrade spelarna upp sig när det började brännas. Nu är man kallare och gör färre tekniska fel. Erik Ahl gjorde ett mycket fint inhopp med fyra viktiga mål i andra halvlek, det sista på knorr. ”Otroligt, jag har aldrig sett honom knorra förr och så gör han det i det avgörande läget. Det säger en del om vilket självförtroende spelarna börjar få”, sa tränare Robert Andersson efter matchen.

Man börjar verkligen få rätt på defensiven i och med att Philip Henningsson gått in och blivit bekväm med rollen som defensiv trea i försvarsspelet. Robert Andersson kallar Henningsson för sin nye ”Försvarschef” och Henningsson visade varför mot OV.
Både spelare och ledare pratar om att man vill utmana om kvalplatserna till elitserien, och det är fint och så, jag är bara rädd att IFK Ystad hittade tryggheten och sitt spel några omgångar för sent för att på allvar utmana de bästa lagen.

I tidningen kallade jag ett par av Hampus Anderssons mål för ”utomjordiska”. Hans fysik är enorm, han skjuter som en dyngskytt i Bundesliga och hoppar så högt att luggen kittlar Gud (den andre Gud, den i himlen varande)  i arslet. Jag kan tycka att man borde testa att spela honom lite mer på nio meter. Det kan gå långa sjok av matchen utan att Andersson får bollen och under de perioderna är hans talang bortslösad.

Blogg in, blogg out..

Det finns en sak jag gillar med snö, men knappast fler. Som i dag, då jag inte har några förpliktelser och inte behöver ta mig någonstans – då är snöskruden som täcket man inte vill krypa fram från en sovmorgon.

I går var snön mest till jävelskap och ett tag var jag orolig att jag inte skulle komma fram till Halmstad. Men det gjorde jag trots allt och jag fick bevittna en match som man kanske kommer att se som Ystads IF:s vändning efter en mycket svag period.

För en poäng är ju fler poäng än laget tagit på fyra matcher. Inställningen var bättre både på plan och på bänken och spelmässigt tycker jag att laget gjorde en ganska stabil insats. Det var egentligen bara när Drott spelade med sitt 5-1-försvar som man fick riktig träff på YIF-skyttarna och gästernas spel blev fattigare på fart och fantasilöst.
Några reflektioner från Halmstad Arena:

* Sebastian Seiferts frånvaro verkade inte störa YIF märkbart. Laget visade även förra säsongen att man kan hantera korta perioder utan spelsnillet Seifert.
* Pierre Hammarstrand (hans efternamn är för övrigt ett ord jag i fart aldrig stavar rätt till, vilket säkert märktes i livebloggen. Eller ni kanske tror att han heter Hammasrtand?) är egentligen kantspelare men när han används som niometersspelare är han ofta bäst på plan. Ifall Pierre hade varit 25 år, eller i alla fall haft den fräscha kroppen som en 25 åring, tror jag att han hade spelats mycket mer på nio meter. Tyvärr tror jag inte att hans kropp håller för längre sejourer som distansspelare. Ty hans kropp är som keso, som bekant.
* Martin Bager visade återigen att han är seriens kanske bästa mittsexa. Många mål på få avslut som vanligt och dessutom spärrade han upp åttafiliga motorvägar åt niometersspelarna. Han har en stor röv, och det är bättre att ha en stor röv än att vara en – som jag brukar säga.
* Halmstadsfolket som rörde sig i katakomberna var ganska eniga om att Drott förmodligen inte hade fått straff i slutsekunden ifall matchen spelats i Ystad, och det tror inte jag heller. Domarna dömde täckning innanför men det kändes i alla fall felaktigt. Mats Engblom for som ett fjällvatten när det blir vår förbi oss journalister för att diskutera saken i domarrummet. Jag vet inte vad som sades i domarrummet men på Engbloms uppsyn såg det ut som att någon kanske hade blivit kallad för röv. Eller inte.
* Besvikelsen var stor i YIF-lägret men det berodde så klart mer på poängtappet än på insatsen. En poäng i Halmstad är helt okay.
* Leo Larsson utsågs av arenans speaker till bäste spelare i Ystads IF och det var väl ingenting alls märkligt med det förutom att Leo inte var på plan en enda sekund. Speakern verkade för övrigt sitta och råpimpla Hallands Fläder – i slutminuterna utropade han Ola Netterheim till målskytt från vänsterkanten när det egentligen var Philip Nilsson som sköt. Ola Netterheim från kanten…åh…det hade varit en syn.
* Mats Engblom har väl den senaste månaden fått utstå mer kritik än under de andra månaderna som YIF-coach tillsammans, men på en punkt går det inte att kritisera honom – engagemanget. Med hjälp av duktige fotografen Klas Sjöberg har jag bildbevis för denna åsikt.

Missade ni filmreferensen så får ni en andra chans här. Det finns för övrigt ytterligare bildbevis på Engbloms engagemang och på kylan i Halmstad. Jag har aldrig tidigare sett en tränare göra en åkarbrasa inomhus. Kikar ni till höger på bilden kan ni för övrigt se Åke Hermansson i en pose man känner igen. Fikaposen. Det är nästan så man kan ana det imaginära Ballerinakexet i näven på honom.

*****************************************

Eftersom jag var i Halmstad och såg på elitseriehandboll har jag inte tillägnat mig en enda bildruta av EM-matchen mellan Serbien och Sverige. Jag har dock några snabba intryck jag kan delge er.
* Torbjörn Klingvall får kritik både från Tomas Axnér och från SVT-bloggen. Det påpekas att för många försvagande byten gjordes samtidigt och att spelare kanske inte matchades på rätt sätt. Jag har tidigare kritiserat Stefan Lövgren och company för att ha utsett förbundskaptenen för sent, för nära inpå EM, och det känns som att laget lite lider av detta. Spelidén känns inte riktigt inpräntad i spelarna och detta leder till att kantspelarna nästan inte får känna på bollen i anfallsspelet och att målvakterna inte känner sig trygga i försvarsspelet. Turneringen blir läropengar inte bara för Klingvall och spelarna utan även för förbundet. Kontinuitet och TID är viktigt i de här sammanhangen.
* Seger krävs i kväll mot Norge för att drömmen om semifinal ska leva vidare. Av vad jag har sett så tror jag mycket lite på detta som en realistisk möjlighet. Lik förbannat kommer jag sitta där i kväll och hoppas på mirakel. Hoppet är enligt myten det sista som finns kvar i Pandoras ask. Låt oss skrapa på botten.
* Jag vill inte läsa fler artiklar om damidrott där man i rubriken hittar ordet ”sexigast”. Kollegor – jag tänker inte döma en enskild journalist – idrotten och all världens kvinnor är värda mer än att vi 2012 fortfarande vinklar på kvinnors sexighet när det handlar om ett mästerskap i idrott. Jag är övertygad om att dessa artiklar har många klick och att det då anses som ”allmänintresse”, men i mitt tycke är journalistyrket belagt med visst ansvar och med samhällsfostran. Må hända är det pretentiöst av mig att tycka så men det är lik förbannat min åsikt. I övrigt tycker jag att jag får bra bevakning från EM, även om det tyvärr skickas få journalister dit och trots att TV4 envisas med att visa matcherna i, antingen kanaler jag inte har, eller i kanaler med usel bildkvalitet.

Blogg in, blogg out..

Knappt har handbollssverige landat i någon slags vardag  efter silverinsatsen i OS – dagen efter i dag, det vill säga i morgon – inleds elitserien 2012/13. Ystads IF har redan inlett tävlingssäsongen med EHF-cupmatch i Lissabon. En varken-bu-eller-bä-insats, vad jag förstår.

I förra inlägget utlovade jag tre inlägg med mitt elitserietips enligt Dantes Inferno/Purgatorio/Paradiso-modell, men jag reviderar det löftet och ger er här mitt tips i sin helhet. Vi börjar bakifrån, säger jag, som någon slags regissör till vuxenfilm:

14. Aranäs.
Här är jag långt ifrån unik, nästintill alla utser Aranäs till allmän slagpåse i årets serie, och överlag är det svårare att tippa topp-fyra än botten-fyra. Min botten-fyra ser troligtvis ut som alla andras. Aranäs har tappat Alexander Borgstedt, en kraftfull niometersspelare som var högt upp i både mål- och assistligan i fjor och trots att han gjorde en kanoninsats lyckades han bara dra sitt Aranäs till en elfteplats. Jerry Hallbäck är en stor personlighet och säkert en duktig tränare, men han är ingen Joe Labero. Aranäs blir sist.

*****************************************

13. Västerås/Irsta.
Har på två år tagit sig från division 1 till elitserien, och detta med megahyllade Martin Boquist vid rodret, både som spelare och tränare. Västerås/Irsta kommer att bli en otrevlig överraskning för många lag, särskilt på hemmaplan. Bombardier Arena är en tight hall med en brant läktare på ena långsidan och är en äcklig upplevelse för gästande lag. Och när jag säger ”äcklig” menar jag inte ohygienisk som i fallet ÖP-hallen, utan äcklig som i obehaglig/skräckinjagande. Tittar man på lagets trupp kan man ändå inte komma fram till annat än att det är ett presumtivt bottenlag. Och även om Boquist skulle visa sig vara mer trollkarl än Jerry Hallbäck väntar sannolikt kvalserien för denna nykomling.

12. Skånela.
Även denna nykomling får nog finna sig i kvalseriedramatik fram emot våren. Dag ”Dagge” Lundin har tagit Skånela på samma tvåårsresa som VästeråsIrsta gjort och man har ett ungt talangfullt lag där härförarna heter Jimmy Karlsson och U20-stjärnan Viktor Östlund. Östlund nämns som blivande landslagsstjärna och Karlsson har meriter från spel i Hammarby. Min Svealandskontakt säger dock att Karlsson är för svag till psyket om han får fysisk uppvaktning – vilket han så klart kommer att få i elitserien. Chansen finns för en drömstart på Skånelas elitserieäventyr då Stockholmskollegan Hammarby står för motståndet i premiären. Jag tippar att dessa två lag kommer att köra i tabellens samåkningsfil.

11. Hammarby.
Bajen har lekt lindansare de senaste åren och kommer säkert att göra det igen. Jag ser dock ingen anledning till att de skulla vara sämre än förra säsongens trettondeplats. Jag ser snarare att de kan vara något bättre. Kontinuiteten är en faktor, faktumet att Josef Pujol är ett år äldre en annan, och den tredje är att Martin Dolk faktiskt är en av elitseriens allra bästa kantspelare. Under fjoråret slutade han trea i hela seriens skytteliga. I år lider han lite av ryggproblem, men förhoppningsvis inte mer än att han kan upprepa succén från i fjor. Då skulle man till och med kunna rubba laget på tiondeplatsen…

****************************************

10. Drott.
…som alltså är Drott. Ulf Sivertsson är en av Sveriges främsta tränare men hans Drott har sett sämre och sämre ut de senaste åren, i fjor missade man till och med slutspel. Med Gunnar Steinn Jonssons proffsflykt tappar man den enda spelare som höll riktigt, riktigt hög elitserieklass. Nu har man ett gott gäng lagarbetare, men startuppställningen på nio meter – Michael Mattsson, Diego Perez Marne, Magnus Persson – luktar inte toppklass i nuläget. Daniel Lindgren blir förhoppningsvis friskare och friskare i sin axel men har av skadebekymren mattats som talang. Han och nye Jesper Linnell bildar dock ett starkt mittlås. Skytten Philip Stenmalm kan få ett genombrott.

9. Malmö.
Så här tror jag alltså att det blir med HK Malmös beryktade ”Vision 2013″ där klubben skulle nå SM-final våren 2013. Att de blir nia och missar slutspel är så klart långt ifrån säkert, man kan säkert gå till slutspel men någon final kan jag absolut inte se i min kristallkula. Malmö har alldeles för många spelare som är av ”tre-lurblåsare-av-fem-kaliber”. Dessutom har man 220 kilo linjebrottare på skadelistan i Sebastian Geissler och Mirsad Pecikoza. Malmö får det nog tungt i början, men kanske kan poängen trilla in i raskare takt till jul, då mittsexorna väntas vara friska. Man har ett fint nyförvärv i Carl-Johan Andersson (tidigare IFK Ystad) som täcker upp på linjen tills vidare. Rasmus Skram är kanske seriens bästa vänstersexa, både från kanten, i kontring och från straffpunkten. Upp till bevis, HK Malmö!

****************************************
8. Alingsås.
Västgötarna har tappat både Charlie Sjöstrand och Kristian Bliznac och något av en mellansäsong väntar nog Alingsås. Man har ett mycket bra nyförvärv i Alexander Borgstedt, men han kommer att vara skadad i säsongsinledningen. Johan Fagerlund har varit lysande i träningsmatcherna och man har intressanta och unga pjäser i Pontus Johansson och Jesper Konradsson. Mikael Franzén är nu tränare i klubben och trots att han på två år i Sävehof skaffade sig ett fullkomligt lysande facit känns det ändå som att det är upp till bevis i Alingsås. För här är materialet inte av guldkvalité. Tror dock att laget hankar sig vidare till slutspel.

7. Skövde.
Nu börjar det bli svårt. Precis som det varit de senaste åren är det i stort sett omöjligt att tippa placeringarna 2-10. Ett lag kan bli tvåa men lika gärna tia. Ett sådant lag är IFK Skövde. Linus Lake är tillbaka på mittnio och han är en av serien bästa på positionen om han är frisk. Andreas Cederholm på högernio är en personlig favorit och nyförvärvet Robert Arrhenius håller självfallet hög elitserieklass, även om han inte är någon Andreas Nilsson framåt. Tobias Warvne på vänsternio är stundom briljant, men jag spår en slak utvecklingskurva i fallet Warvne. Rasmus Wremer ska väl nu kunna få fokusera på kantspelet, kommer han upp till gammal god klass blir Skövde hyperfarliga. Kanske är tappet av målvakten Mikael Appelgren lagets största problem. Jag har hört mer än en säga att nyförvärvet och tänkte förstemålvakten Robert Lechte kan bli elitseriens flopp.

6. Lugi.
Det brukar svänga om Lugi men försäsongen har varit lugn. Man har fått in Joacim Ernstsson på nio meter, och det ska bli otroligt kul att se om han kan närma sig den kvalitén han hade runt 2004, för då var han landslagsmaterial. Albin Tingsvall på högernio skulle kunna var en arvtagare till Kim Andersson i landslaget men då vill det till att han håller sig skadefri ett par år. Lugi har kvalitét på kanterna i Gudmundsson/Meijer och en minst sagt intressant talang i Felix Kasch. På målvaktsposten har man bytt ut Linus Persson mot Espen Christensen och i prestanda räknat bedömer jag skillnaden som status quo. Får Tomas Axnér och laget ihop alla delar är Lugi ett topplag i elitserien och en allvarlig utmanare om SM-guldet. Jag tror att de får ihop det okay, och då är Lugi alla gånger ett givet slutspelslag.

5. Kristianstad.
Laget ALLA pratar om. Ola Lindgren hit och Ola Lindgren dit och Nordens bästa handbollspublik och allt vad det kan vara. Och det SKA pratas om Kristianstad, det de gjorde förra säsongen som kulminerade i en SM-final var oerhört starkt, men jag ser inte bara anledningar till att de skulle vara starkare i år. De har tappat Jesper Larsson och Joakim Hykkerud och de båda var sett till hela säsongen lagets bästa spelare förra året. Fast, är Lars Möller Madsen bara i form så räcker det aslångt. I slutspelet i fjor var Big Lars otäckt bra och höll dansk landslagskvalité. Laget har en ny islänning på mittnio som enligt utsago ska vara riktigt bra. Har ni förresten noterat att islänningar är handbollselitserien motsvarighet till Pingisligans kineser? När man pratar med Pingisligans tränare kan det låta: ”Ja, vi har ju en ny kines i år som är jäkligt bra men våra motståndare har nog den bästa kinesen. Vi tror dock mycket på vår kines.” Islänningar och kineser blir liksom som objekt utan namn och andra egenskaper än deras idrottsliga förmågor, som emellertid, nästan helt utan undantag är väldigt höga. Säger någon: ”Ska du hänga med hem och kolla på min nya kines?” så kan man fantamig vara säker på att han är en baddare på pingis.
Jag vill dock avobjektifiera både kineserna och islänningarna och därför kallar vi Kristianstad islänning hädanefter för Olafur Gudmundsson, för det är det han heter. Blir han  bara frisk så är Kristianstad en allvarlig utmanare om SM-guldet.

4. Ystads IF.
Va? Bara fyra? Vad sysslar Lindgren med?
Ja, jag hör Ystadsbefolkningens klagomål hemifrån stugorna. Laget är nästan intakt sedan ”succésäsongen” i fjor och dessutom kryddat med Fredrik Ohlander. Man borde vara bättre än i fjor men jag har blivit alltmer osäker. Sebastian Seifert är inte i det fysiska skick han var i för åtta år sedan och små skadeperioder som han just haft försätter honom inte direkt i bättre skick. På högerkanten är jag fortsatt orolig över bredden och över Pierre Hammarstrands lekamen. En kollega till mig yttrade dessutom en oro över att Jim Gottfridsson denna säsong kommer att gå Tysklandsäventyret i förväg och inte ha fullt fokus på elitserien. Ju mer jag tänker på det desto rimligare låter det. YIF har dock seriens starkaste mittlås (kanske) i Bager/Nilsson och hög kvalité på alla positioner. YIF står i idealfall bättre rustade för guld i år än i fjor, men i ett sämre utfall kan man i stället missa semifinal. Kul att följa, ska det i alla hänseenden i alla fall bli.

3. Redbergslid.
Största skrällen hittills? Kanske… Laget hade en strulig fjorårssäong med allvarlig skada på Richard Hanisch (nu tillbaka) och diverse problem på olika plan på mittniorna Nacor Medina och Linus Arnesson. Magnus Wislander är helt öppen med att spelarna i laget har fokusproblem ibland och att man blir ”flegmatiska”, men han tror att nyförvärvet och hemvändaren Henrik Lundström kan råda bot på detta. Det tror jag med. Man har enorm bredd på nio meter med nämnda Hanisch, Medina, Arnesson och dessutom Rickard Lönn, Pontus Zetterman, Albin Lagergren, Lars Bernardsson och Björn Iveland. Problemet på förhand är definitivt målvaktsposten men både jag och RIK chansar på att nye serbiske målvakten Vladimir Abadzic blir den trygghet i målet RIK saknat de senaste säsongerna. Och just det, vänsterkanten kommer förutom Lundström även att innehålla Charlie Sjöstrand, ny från panka Alingsås, som inte hade råd att behålla honom. Redbergslid har både en topp och en bredd som borde räcka jättelångt.

2. Guif.
Eskilstunalaget siktar återigen på att vinna serien och det är vackert förstås, men laget måste nu börja fokusera på att vara som bäst då det verkligen gäller, det vill säga i slutspelet och i de viktiga avgörande matcherna. Tobias Aren försvinner och med detta enormt många lätta mål. Å andra sidan kommer Robin Andersson och Alexander Stenbäcken tillbaka från skador och blir typ som nyförvärv. På linjen har man en ny islänning…(Nej Peter! Fy Peter!)…en ny isländsk spelare vid namn Heimir Oli Heimisson. Han är skitstor och ska enligt Kristjan Andrésson vara ”bättre än Jimmy Jansson i alla fall” och det låter tillräckligt bra för att jag ska tro på Guif som allvarligaste utmanaren till…ja, ni vet vem.

1. Sävehof.
Överraskande? Nej. Tröttsamt? Ja.
Men så är sanningen, Sävehof kommer att lyckas igen. Magnus ”Bagaren” Johansson är ny tränare och han får en tacksam eller otacksam uppgift, beronde på hur man ser det. Han får i alla fall ett guldlag serverat på silverfat, för att lustifiera kring ädelmetaller. Kristian Bliznac var i fjor sämre än på länge men han får så klart en

nytändning bara han kränger på sig den där Sävehoftröjan. Nye unge norske högernian med buskisnamnet Kent Robin Tönnesen har jag bara sett i två matcher men ALLA säger att han blir en av seriens bästa högernior. Lägg till detta ungefär samma lag som i fjor och man får ihop summan guld. I fjor blev man bara trea i serien, mycket tack vare Champions League-fokus och bristande seriemotivation, men jag tippar att Sävehof är ännu starkare och bredare än i fjor, och att man ändå tar hem grundserien.

Där har ni mitt tips. Vill ni utmana mig offentligt i bloggen med ett eget tips eller bara kommentera detta kan ni göra det här på bloggen eller på min mail peter.lindgren@ystadsallehanda.se.
I övrigt hoppas jag att vi ses i hallen i morgon då elitserien drar igång med en helt makalös urladdning – Ystads IF-Kristianstad. Och medan jag ändå tippar – den matchen slutar 23-23. Pierre Hammarstrand kvitterar i sista sekunden trots hjärnskakning, ryggskott och två brutna ben. Då är han som bäst.

Blogg in, blogg out..

Det är i tider som dessa jag inser att jag fortfarande duger som elitspelare. Jag hade gått in i Ystads IF:s trupp, rakt av! Kanske hade jag också presterat bland de främsta i truppen, ja, det skulle inte förvåna mig, denna tid är i sanning min.

Jag talar förstås om semestertider. Jag dricker kaffe med munnen och solstrålar med huden och lyssnar till Fredmans epistlar. Bellman säger att han ”vandrar trött sin stig” och det gör vi väl alla, men just i dag gör jag det med spänstiga steg.
Och jag känner mig alltså som en elitspelare. På semester.

httpv://www.youtube.com/watch?v=j_8JCTSdLIc

Blivande YIF:aren Fredrik Ohlander och hans Kolding fick respass i danska mästerskapet i går. AG Köpenhamn vann och det var en företeelse som inte ens i sjätte led är släkt med ordet ”skräll”. AG får möta Bjerringbro i finalen, precis som i fjor; vi får Ystadsfolk i finalen och det skulle förvåna mig om inte Niclas Ekberg blir guldpyntad efter finalen även denna gång. Och den pojken klär ju så bra i guld!

Läser på yif.se att elitlaget förstås ska upprepa förra årets ”hälsoläger”. Jag ska inte säga att detta läger hade en avgörande betydelse för YIF:s framgångar den gångna säsongen – ty fler faktorer bör beaktas – men en vital betydelse hade det sannolikt. Pelle Källs YIF var trötta, gnälliga och inte i särdeles bra form. Mats Engbloms YIF var bäst efter 55 minuter, när allt skulle avgöras. Jag ska inte hacka mer på Käll (den dörren är så öppen att gångjärnen trillat av), i stället kan man mer än en gång understryka Engbloms…ehh…ska jag skriva briljans? Nja, okay, han kan väl vara innehavare av i alla fall en partiell briljans.

Jag har kallat honom för Staffan Olssons blindtarm, men den gångna säsongen har herr Engblom klättrat sig uppåt i tarmsystemet och många YIF:are håller honom nog redan ganska nära hjärtat.
Jag ska även ha kallat Engblom för ”fiskpinnar”. Det kan jag inte förklara.

Nästa säsong blir tuffare. Ystadspubliken kommer inte längre vara förvånade över YIF:s framfart. Truppen är så gott som intakt och dessutom ohlanderskt kryddad. Allt annat än en semifinalplats (eller finalplats?) kommer Männen På Den Gröna Muren att stämma upp i en litania kring.
Gubbarna på gröna muren i ÖP-hallen är förresten ingen myt. Jag har flera gånger wallraffat uppe i kullisserna till muren och där står fler muttrande experter än i en hockeystudio. Där står dock ingen Peter Jihde vilket gör muren till en ganska trivsam plats ändå.
Hur som haver; smekmånaden Engblom fick i år i och med ”det förvånande elementet” är borta. Med det sagt tror jag att YIF har nog med element ändå, att göra något vackert av 2013.

Och det har för guds skull även Sävehof. Mästarna. Kristian Bliznac har visserligen dalat de två senaste säsongerna i prestation, men flytten till Sävehof kommer att göra honom gott. Bra både framåt och bakåt och ett aktat namn i alla avseenden.
Man ska även förhandla med 19-årige norrmannen Kent Robin Tönnesen, men hans kapacitet är jag okunnig om. Namnet Tönnesen ger förstås positiva konnotationer (jag tänker på Stian) men förnamnen Kent Robin gör mig mest mållös.

*************************

Jag tror att jag upprörde en och annan Kristianstadssupporter i mitt förra post-SM-final-inlägg. Var det det att jag kallade lagets insats för patetisk?
Jag vill klargöra att jag i 99 procent av alla avseenden som finns är mäkta imponerad av Kristianstads säsong, och jag ser med spänning fram emot nästa säsongs IFK-insats, för svensk klubblagshandbolls framtid kan mycket väl vara brandgul. Men finalinsatsen var rakt igenom (minus Möller Madsen) patetisk.
Jag har också noterat, när jag sonderat cybervärlden, att Kristianstadssupportern kan vara den mest lättupprörda i Sverige när man talar illa om laget. Det är säkert positivt, supportrarna reagerar som om man slagit deras barn när man säger att Jesper Larsson såg lite trött ut.

Blogg in, blogg out..

I mitt förra inlägg berättade jag om en bomb som sa poff. I dag ska jag orera om två bomber som låter som bomber ska.

Först och främst – ”Kalaset i Kristianstad”
Visst, jag flaggade en aning för att IFK Ystad skulle bli farligare i kvalserien än vad många trott, men att laget skulle få festa loss i segerdans efter kamratderbyt räknade jag inte med. Särskilt inte som man låg under med 12-16 i halvtid. När jag tittar på mina anteckningar från matchen var segern dock inte ologisk. IFK Ystads målvakter Oskar Cimmerholm och Niklas Kraft hade sammanlagt ungefär lika många räddningar som Henrik Nordlander (Kristianstads unge keeper) hade bara i första halvlek.

IFK Ystad kom alltså till många fler lägen än hemmalaget, och i andra halvlek förvaltade man dem bättre. Jag kallade Jim ”Gud” Gottfridsson för ”landslagsmässig” i papperstidningen för hans första 20 minuter. Måhända tycker folk att det är överdrivet, men det skiter jag högaktningsfullt i.

När Kristianstadsförsvararna tvingades ut från linjen för att möta upp Gottfridsson öppnades nya världar för Joseph Azizi. Världar han inte hade något emot att sondera och exploatera. Sex mål bara i andra halvlek för lagkaptenen, och då var ju det ena det direkt avgörande, med bara någon ynklig sekund kvar. ”Jävligt skönt”, var hans pregnanta formulering av känslan att få sätta avgörandet.
Nu ligger IFK trea i kvalserien, och alla vägar ligger öppna.

Årets IFK Kristianstad utgör ett sorgligt gäng som sällan visar sig värdigt den fina hallen och månghövdade publiken (2289 i går). Minns ni att jag för ett antal månader sedan bloggade om Stavstens historia, och om fenomenet ”Gaffa-danskar”? Om inte läs här. Kristianstad har gjort precis samma sak i år – lagat hål i spelartruppen med  avdankade danskar som passerat zenit. En tillfällig lösning på ett permanent problem. För mig verkar det som att Kristianstad, efter att ha insett att truppen inte håller, värvat i panik för att ha ett lag som motsvarar och skiner ikapp med arenans glans. Jag tror inte att detta var det lag som Kenneth Andersson ville träna, det är han alldeles för smart för.

Det är livsfarligt att ha ett lag med gaffa-lösningar i en kvalserie. Under matchernas sista brinnande minuter avgör oftast det största hjärtat, och det största hjärtat återfinns sällan hos den med gaffatejp lagade konstruktionen. Kristianstad kan få det jobbigt framöver.

Noterat i Kristianstad Arena
* En fantastisk arena och en fantastisk publik. Den var bara halvfull och ändå signalerade mina trumhinnor en tinnitusvarning klass 2. Det märks också att Kristianstadborna är malliga över arenan. Vem man än pratade med fick man frågorna: ”Vad tycker du om arenan då? Visst är den fin? Folk säger att den är finare än Halmstads. Visst är den finare än Halmstads, va?”
 Jaja, den är finare än Halmstads…

* Jag avskydde dock upplägget med ”presskonferensen”. Efter en kvällsmatch är sportjournalisten en stressad typ. Allt han vill är att hugga spelare och tränare direkt efter slutsignal, och absolut innan de klivit in i duschen. Vi ställer oss utanför lagens omklädningsrum som en ackumulerad samling byfånar med anteckningsblock och radioutrustning, och vi känner deadlinen smärtsamt lindad runt oss, så som Opus Dei-anhängare känner sin cilice runt låret. Man blir då en aning irriterad när det kommer en mäktig man och säger att tränaren och spelarna inte kan prata med oss nu, utan först ska gå på en ”presskonferens”.

En ”presskonferens” i Sveriges kvalserie i handboll ser ut så här: Åtta män, med eller utan mustasch, tittar på varandra. Vi tittar på varandra och vi hör knappnålar falla. Ett stort gottebord med kaffe och tilltugg står nästan orört, den ende som är avslappnad nog att intaga av allt är Robert Andersson. Kenneth Andersson ser mest av allt ut att vilja döda merparten av oss sju andra. När detta skådespel i fars-anda börjar bli alltför plågsamt säger någon: ”Ja, vi kanske ska hålla där då”.

Min kontenta är att kvalserien inte är formel 1, eller fotbolls-VM. Det är fint med höga ambitioner, men en onsdagskväll i Kristianstad vill journalisterna göra sitt jobb, och spelarna vill nog helst gå och duscha och fira/sura.

* Jag trodde att Jim Gottfridsson var en snäll påg. Två utvisningar, en lång harang barnförbjudna ord och två halvtaskiga filmningar som inte lär ge eko i Hollywood, bekräftar att jag hade fel. Men det är helt i sin ordning. De snälla pojkarna får inte kyssa de vackra flickorna heter det ju. Och då förstår ni väl att jag med vackra flickor syftar på fula tyskar i Bundesliga?

Ystad Kommun har tagit beslut om renovering av ÖP-hallen. Läs den synnerligen välkommenterade artikeln här. Att säga att denna fråga berör YA-läsarna är ett brutalt understatement. För mig ter sig Ystads kommunledning som en samling ambivalenta människor utan besluts-cojones. Ifall en renovering är ett bättre alternativ än en ny arena (jag sitter inte på pengarna, jag vet inte) borde man tagit beslutet för länge sedan. Kommunalrådet Kristina Jönsson  (m) säger nu att ”Tak och golv är i sämre skick och reparationerna mer omfattande än vad man trodde från början”. Det antyder att de precis kommit på det. Fråga Marcus Lindgren i YIF och fråga alla de andra som vistats i ÖP-hallen de senaste åren om hur länge de vetat om takets och golvets dåliga skick. Ordet ”kommun” antyder att man borde vara skickliga inom området ”kommunikation”, men så förefaller det icke att vara.

I stället för att dra igång renoveringen till hösten kunde man redan ha tagit beslutet tidigare och renoverat hallen från och med april i år. Att påbörja en renovering under hösten – vinteridrotternas kickoff, vittnar om okunskap på området. Nu får man maximal krock med föreningarna i ÖP-hallen, nog måste det gå att lösa smidigare än så?

Blogg in, blogg out..