Sitter här och smälter en nyss äten fisk och kontemplerar kring gårdagens tre kvartsfinaler som alla slutade med utjämning. Månne har jag inte mycket att tillföra – då jag var engagerad annorstädes i går kväll insöp jag ingen av kvartsfinalerna – men det verkar ha hänt så mycket att jag inte vill låta händelserna passera okommenterade.

Alingsås-Kristianstad 35-32
Många undrade om nya Estrad Arena skulle innebära ett lyft eller sänke räknat i stämning och i alingsåsiga framgångar. Gårdagens premiär i nya arenan måste betecknas som en supersuccé, för att använda ett välbeprövat kvällstidningsord. Seger och utjämning i matchserien mot Kristianstad och vittnen påstår att stämningen i hallen närapå brädade (!) den man lyckades uppbåda i Nolhagahallen. Jag tror säkert att – så länge Alingsås är med i detta SM-slutspel – Estrad kommer att fyllas med nära 3000 människor till varje hemmamatch och att stämningen fortsätter att vara så här hög. Sen, till nästa säsong då kanske vardagen tränger sig på, får vi se om Alingsåsborna orkar mobilisera samma tryck.
Mikael Aggefors är årets målvakt så här långt och han åt upp Kristianstadsspelarna i det historiska (?) straffavgörandet. Jag fortsätter att tro på Kristianstad i den här matchserien men kanske är jag en dåre.

Guif-Sävehof 27-26
Jag läste någonstans att rättvisa skipades i och med att Guif vann denna andra match efter att laget förlorat första kvartsfinalen delvis på grund av ett felaktigt domslut. Jag tycker att det är magstarkt att kalla 1-1 i matcher rättvist då det borde stå 2-0. Å andra sidan sker felbedömningar av potentiellt avgörande betydelse i nästan alla matcher, det är bara det att denna blir så brutalt tydlig. Kristianstadsbladet har gjort en intervju med domare Jonas Åström här. Det uttrycks implicit i intervjun att Åström vet att man kan döma fel. Jag saknar egenskapen hos domare att de EXPLICIT uttrycker att de gjort fel. Varför inte bara säga: ”Fan, jag ser ju på bilderna att det blev fel. Jag ber om ursäkt men jag gick på min känsla”. Det hade varit så mycket lättare att acceptera. En gång efter en match i lägre divisioner konverserade jag med domaren i tio minuter bara för att få höra honom säga att han gjorde fel i ett avgörande läge. Han hänvisade också till den här luddiga ”känslan” som om det vore ett sådant där kodord bondage-entusiaster använder sig av under sina lekar då tortyren gått för långt. Efter tio minuter tröttnade han nog och sa: ”Okay, hade samma situation hänt igen hade jag nog inte dömt på samma sätt”. Då sa jag: ”Tack. Du växte nu en smula i mina ögon. Ha en bra dag.”
Vidare noterar jag att Sävehof fortsätter att ha fler målskyttar än Guif, även om Eskilstunalaget lyckades sprida ut målfabrikationen bättre än i föregående match. Jag har ändå en känsla (dessa känslor!) av att just bredden kommer att avgöra den här matchserien till slut. Men det hade sett annorlunda ut ifall Guif hade haft 2-0 i matcher…

Ystads IF-Drott 26-20
Saker jag noterar:
* Jim Gottfridsson skyttebäst igen, han är definitivt i slutspelsform.
* Andreas Thynell fick igång skyttet. Vitalt. Vitalt! VITALT!!!
* 20 insläppta mot Drott – ett av seriens målfarligaste lag – är mycket starkt. Jag hör att Fredrik Ohlander återigen har samma DNA-struktur som en tegelvägg och det är väl detta man lite haft på känn – att en kille som Ohlander kan behöva den extra nerv som finns med då spelet om medaljer inleds.
* Det sorgliga för YIF:s del är förstås axelskadan på Sebastian Seifert. Dels är det tråkigt för laget som naturligtvis hade behövt en Seifert som i första Drottmötets andra halvlek såg ut att vara på väg mot en fin form, dels är det enormt tråkigt för Seifert själv, som alltså tvingas avsluta hela sin fina karriär på bänken med armen i mitella. ”Det känns tungt. Att det ska sluta på detta viset det är… det är ändå 20 år jag hållit på. Nu var man ändå på gång och jag kände mig riktig taggad till slutspelet”, sa Seifert till YA-sporten efter matchen.

”Sibbe” kan se tillbaka på en framgångsrik karriär. Jag har starka minnen från den tid i början av 2000-talet, då jag flyttade till Ystad för att gå i skolan och spela handboll. Då gick man och såg på IFK Ystads hemmamatcher, och som mittnia var det Stian Tönnesen och Sebastian Seifert man såg upp till och försökte efterlikna – jag härmade den förstnämndes vikskott och den andres häng – och misslyckades kapitalt med båda företagen.

Seifert gjorde många landskamper men den verkliga landslagssuccén med medaljer och dylikt uteblev. Det ska förvisso nämnas att svenska landslaget i övrigt inte var mycket att pynta julaträt med vid denna tid. Det var i den tid då namnet ”Bengan” hängde som en elak chimär över landslaget och man hade precis kommit över det till synes uppenbara faktum att Sverige aldrig skulle ta en mästerskapsmedalj igen. Handbollsvärlden skrattade åt svenskarna och deras gurkburkar.

Även om Seifert stundtals haft ett hetsigt humör på plan har han alltid varit lätt att ha att göra med i intervjuer. Tyvärr kommer jag för alltid att minnas mikrointervjun jag gjorde med honom under Åhuslägret inför den innevarande säsongen. Jag stod i en stuga och plötsligt rycktes dörren till en toalett upp framför mig. Där satt en från kläder totalbefriad Seifert i en tömningsprocess av arten en amerikan hade klassificerat som en ”number two”. Han sa ”Hej” och jag skrek ”NEEEEEEEEEEEEJ!”. Det måste varit något liknande norrmannen Edvard Munch råkade ut för när han målade ”Skriet” för dagen efter toaincidenten skapade jag detta verk:

I en intervju med Sportbladet meddelar Seifert att han säkerligen kommer att fortsätta handbollskarriären som tränare. Men först ska YIF verkligen suga i sig allt av hjälp de kan få av Seifert redan i detta slutspel. Bara hans närvaro och rutin borde bidra till någon slags extra procent i SM-guldssträvan. Det känns nog bra för Mats Engblom att Andreas Thynell verkar ha vaknat, han och hans skotts betydelse i Sebastian Seiferts frånvaro går inte nog att understryka.

Nu ger jag mig denna långfredag, men det känns dumt att lämna er utan att ha gjort en enda kristen referens. Den kommer här: 1979 släppte Bob Dylan sin första uttalat ”kristna skiva” – ”Slow Train Coming”. Spår två är en av hans bästa låtar - ”Precious Angel”. Tyvärr är den gode Dylan en rabiat youtubemotståndare och vi får därför stå ut med en covervariant av Esteban Paez. Vem är Esteban Paez, frågar ni? Fan vet, men covern är adekvat exekuterad och han låter faktiskt riktigt mycket som Bob Dylan.

YIF spelar nästa match mot Drott på söndag, påskdagen ( i SVT), men till skillnad från Jesus återuppstår jag nog först på annandagen.

Blogg in, blogg out..

Det är ett helvete att vara handbollsbloggare och sitta och spå om årets elitserie. För oavsett om man spår i kaffesump, kristallkulor eller i en babianrumpa framträder det varje omgång resultat som tycks uppstå helt utan logik – elitserien är en värld utan kausalitet, och i en sådan är det hopplöst att spå.
IFK Kristianstad hade världens läge (världens läge, även mätt med årets måttband) att ta greppet om grundseriesegern, då föll man mot Aranäs. Med TOLV mål! Det är förstås alltid en jobbig sak att som spelare i omklädningsrummet efter en förlustmatch där man underpresterat möta sin tränares blick, men jag inbillar mig att scenariot då man förlorat med tolv mål mot nästjumbon och har Ola Lindgren som tränare är lite extra jobbigt.

Ystads IF gjorde en mäktig upphämtning mot Sävehof i går, även om det inte räckte till poäng. Upphämtningen gjordes visserligen med hemmalagets välsignelse då Magnus ”Bagarn” Johansson bytte ut halva laget då han tyckte att poängen var i hamn – men ändå, YIF gjorde en bra andra halvlek. I första halvlek visades det åter prov på det faktum att YIF har förtvivlat svårt mot just Sävehof. Kristian Bliznac kunde skjuta från elva meter eller från avbytarbänken och ändå göra mål och en motsvarighet till Bliznac fanns inte i YIF i första halvlek. I andra halvlek hade man Jim Gottfridsson och Leo Larssons snabba utkast till Philip Nilsson. Jag har sagt det förr – Leo Larsson har de kanske vackraste utkasten jag sett.

Med en omgång kvar att spela (för YIF) ligger Engbloms gäng sjua och mycket pekar på att det är här man hamnar. Man kan visserligen gå om Guif om Guif förlorar sina två sista matcher men sådant brukar ju inte Guif syssla med. YIF kan också i ett extremt extremfall gå om Alingsås ifall man vinner sista matchen mot just Alingsås med 21 mål. Sådant brukar ju för allt i världen inte inträffa men hey, det är elitserien 2012/2013. Tittar jag riktigt djupt in i babianrumpan kan jag se ett scenario där Skövde – som väl inte legat på slutspelsplats på hela året – faktiskt går och vinner SM-guld. Bisarra babianrumpevärld.

I kväll möter Lugi Skövde och Guif Redbergslid. Lugi kan ta det verkliga GREPPET om seriesegern men ska jag hitta någon logik i den här serien så är det att motivationen så här i slutet av serien verkar vara högre hos lag som slåss för slutspelsplats eller för kvalserieplats, än för seriesegern. Kanske var det därför Aranäs krossade Kristianstad. Kanske var det därför Skånela slog Guif i förra omgången. Därför vinner väl Skövde och RIK i kväll.

VästeråsIrsta är klara för degradering och det är väl egentligen ingen skräll, även om jag själv tippade Aranäs.

HK Malmö blir det skånska inslaget i kvalserien och man fortsätter med dårens envishet hävda att det beror på skador. Jag lider med Malmö för laget har verkligen varit hårt drabbat av skador, men jag, och jag tror många med mig, tippade Malmö där nere redan innan säsongen drog igång.

Noterat och snart kommenterat
* Ringsted-spelaren Mikkel Sjöberg verkar av allt att döma bli YIF:are till nästa säsong. Jag har noll koll på Sjöberg bortsett från vad jag kan läsa mig till. Jag läser mig till att han ligger trea i danska skytteligan, och det är naturligtvis högintressant läsning. Palle Hansen har gjort ganska fina år i Ystads IF, men kanske har han för sällan hållit den där nivån som lyfter hela laget till nya dimensioner.
* Riktigt tråkigt för YIF att Philip Nilsson väljer en ny väg i handbollslivet. Nilsson får ofta för lite bollar att jobba med i YIF, men det han får gör han alltid mycket av, och han är en frekvent besökare av elitseriens toppskikt vad det gäller MEP-poäng. Det är förstås bara en spekulation, men eftersom jag sett Mats Engblom sitta på väldigt många av IFK Ystads matcher i år undrar jag om man kanske funderar på att lägga ett bud på IFK:s Hampus Andersson. Det hade känts logiskt, IFK stannar i allsvenskan men Hampus, som enligt egen utsago känner sig redo för svårare uppgifter, har också kvaliteter som helt säkert hade varit gångbara på elitserienivå.
* Sävehof vann damernas elitserie efter att ha gått utan poängförlust genom 22 omgångar. Visst känns det ibland jobbigt med en herrelitserie där man inte hittar någon logik, men nog tusan är det roligare att följa en sådan serie än en där Sävehofs damer ingår. Inget ont om Sävehofs damer, men de är ju FÖR bra. Eller så är de övriga lagen FÖR sottiga. Att man är sottig, för övrigt – och detta riktar jag till de läsare som härstammar från norr om Osby – betyder att man är lite av en hossa. Att man är en hossa, för övrigt – och detta riktar jag till alla som inte begriper bättre – betyder att man suger fett. Och i jämförelse med Sävehof suger de andra lagen fett.
Kul dock att fyra av slutspelslagen är bördiga från Skåne. Skåne fortsätter att leverera mycket bra bredd, men fortfarande saknas kronjuvelen i form av gyllene skimmer, och den lär inte komma på damsidan i år. På herrsidan däremot…ja, det tänker jag inte ens tippa. Inte än.

* Noterar för övrigt att Håkan Hellström, mannen som ju egentligen inte kan sjunga, släppt singel. Hur lite han än kan sjunga äger den här låten tusenfalt mer ÄKTHET än det där spektaklet som utspelade sig i Stockholm den gångna helgen, som jag vet att flera miljoner av er där ute följde.

Blogg in, blogg out..

Ja, vad är en träningslandskamp i handboll egentligen? För tyskar, danskar, spanjorer, fransmän och andra stora handbollsnationer är det så klart en förberedelse inför stundande VM, men vad är det för Sverige?

En chans att testa spelare, så klart. Vissa tog chansen, vissa tog den inte. Om vi ska börja med själva matchen och resultatet är 20-26 mot Tyskland inte hela världen. Inte med tanke på att Tyskland är VM-klart och att Sverige endast matchade fem av de spelare som tog OS-silver i somras. I 50 minuter var utgången av matchen oviss och för det förtjänar det svenska laget visst beröm.

Defensiven var trots Magnus Jernemyrs frånvaro solid – Tobias Karlsson kompletterades fint i mitten av Andreas Nilsson. I målet var Andreas Palicka – som ju såg OS från tevesoffan – tillbaka, och han var bäste svensk. Målvaktsposten har aldrig varit Sveriges problem så länge jag har levt och det kommer inte att vara det på många år än. Bakom Palicka och Sjöstrand finns Mikael Appelgren, som nämns som en av de största talangerna i svensk handboll.

Nä, defensiven var som vanligt bra. Tyvärr är det så att när man bygger för en solid defensiv tappar man automatiskt udd framåt. Många byten anfall/försvar eliminerar en snabb andrafaskontring, och det här offensivt svaga svenska laget behöver verkligen enkla mål i uppspelsfasen.

De första 20 minuterna var bland de svagare jag sett svenska handbollslandslaget göra framåt. Man gjorde sex mål och tangerade farlighetskoefficienten hos en boa constrictor som lyckats svälja en lyktstolpe. En boa constrictor som svalt en lyktstolpe kommer för övrigt att bli min nya styckeindelare i bloggen, så vänj er. En boa constrictor som svalt en lyktstolpe är till det yttre en fantastiskt potent varelse, men då den vanligtvis kramar ihjäl sin motståndare blir den oerhört begränsad i och med styvhetsvariabeln hos en lyktstolpe.

Patrik Fahlgren gjorde comeback i blågult efter en fin säsongsinledning i Tyskland, men i landslaget vill det sig inte. I mina ögon ser det ut som att han mest springer i ”pärmlinjer” – han härmar rörelserna i Ola-Staffans pärm utan att våga träda utanför och vara sådär oberäknelig som en mittnia måste vara och som jag vet att Fahlgren kan vara. Nu sköt han visserligen mer än vad han brukar göra i landslaget, men det var knattefart på typ hälften av skotten. ”Han kan inte göra en bula i en styv hatt”, som Tomas Axnér kärnfullt uttryckte det apropå Fahlgrens frapperande lösa skott.

Jonathan Stenbäcken var inte alls bland de sämre av de svenska anfallsvapnen, men det säger tyvärr en del att han inte var det. Både han och Fahlgren är två spelare som förbundskaptenerna helt avgjort vill ha in i laget ordentligt och i samma kapacitet som i deras respektive klubblag. Frågan är bara hur många chanser de förtjänar.

En spelare som verkligen tog chansen var Alingsås Daniel Tellander som 29 år ung gjorde landslagsdebut. När Fredrik Petersen gick in och fick fart på anfallsspelet som mittnia (för det fick han, mycket bättre än Fahlgren) kom Tellander in och var den solklart bäste utespelaren. Tellander fick inte många sekunder i Alingsås i fjor då Charlie Sjöstrand hade monopol på V6-marknaden, men i Alingsås anno 2012/2013 i Mikael Franzéns regi har han blommat ut. Han har ett bra avslutsregister, fantastisk spänst och är, om man får tro Tomas Axnér, en av de snabbaste spelarna i världen. Sista uppgiften gör man emellertid bäst i att ta med ett kar salt. Allt han i princip saknar är framtidsutsikter. Ja, med tanke på att han är 29.
En elak tunga sa apropå hans intervju efter matchen att han även saknar karisma, men eftersom det är handboll han utövar är det en försumbar brist.

När Sveriges mer eller mindre upphetsande träningslandskampsturné rullar vidare (match redan lördag i Tyskland) vill jag gärna se mer av Tellander, ty ”late blommers” har alltid fascinerat mig. Jag vill även se Rickard Lönn på plan samt att bollarna hittar ut till Niclas Ekberg på kanten. JAG FÖRSTÅR INTE varför man inte konstruerar spel som ska sluta med utspel på kanterna. De flesta uppstyrda spel går ut på att hitta ett skottläge för niometersspelare, alternativt inspel till linjen, men få spel har som initialt tänkbar utgång att få läge på kanten. Det ska dock sägas att Johan Jakobsson tillhör kategorin H-nior som har förtvivlat svårt för att gå utsida och slå ett utspelspass.
Jag hade även velat se Jim Gottfridsson spelas in i laget inför EM-kvalmatcherna mot Polen i april, men eftersom han är i Ungern och UVM-kvalar går inte detta.

VIDA Arena i Växjö gjorde (vad jag vet) debut som landskampsarena i handboll. Debuten blev tyvärr en smula pinsam. När hockeynationen Sverige ska lägga golv på is går det ofta åt skogen och det gjorde det även denna gång. Men man kan se det som kunskapsmässigt danande att få se hur man lappar ihop ett fejk-golv under svår stress.
Som om det tio minuter långa golv-intermezzot inte var nog lyckades Michael Haas skjuta sönder Sveriges mål. Allt gick sönder i Växjö. Extra pinsamt att så skedde mot just Tyskland som ju känt är för effektiv produktion och ”qualität”.

Haas stavas för övrigt med ett sånt där jobbigt tyskt dubbel-s, men det är utanför min förståndssfär hur man kreerar ett sådant på tangentbord.

Hörs i helgen med nya synpunkter på Sveriges landskampande.

Blogg in, blogg out..

Inför Slaget i Malmö kände jag det som att Ystads IF var kraftigt på gång, och i en halvlek fick jag känslan bekräftad. Efter den halvleken har YIF presterat tre halvlekar som signalerar att laget inte kan utmana den absoluta toppen i elitserien. Inte just nu i alla fall.
Jag såg inte matchen i Kristianstad i går men jag kan av rapporterna att döma dra slutsatser som pekar åt samma håll som jag varit inne på den senaste tiden.
1. Sebastian Seifert orkar vara en elitseriestjärna i ungefär en halvlek.
2. Jim Gottfridsson orkar vara en elitseriestjärna en hel match, men är tyvärr ensam om detta i YIF.
3. Ansvarstagandet från övriga niometersspelare är inte på den nivå som krävs för guldstrid.
4. Fredrik Ohlander tar lite för lite bollar.

I mitt förra inlägg yttrade jag viss skepticism angående publiktillströmning, i det fallet till Slaget i Malmö. I fallet Kristianstad behöver sådant inte diskuteras – nästan 5000 människor bevittnade Skånederbyt. Denna tillströmning, spelarna, serieledningen – det är inte konstigt ifall Kristianstadsborna börjar snacka SM-guld. Som det ser ut nu kan skåningar hysa gott hopp om det första skånska SM-guldet på över 20 år (i herrhandboll då, förstås). Detta ju eftersom att Lugi är tvåa i serien efter segern mot Drott.

************************************************

Jag såg inte derbyt i Kristianstad, däremot var jag på handboll i Lund i torsdags och såg IFK Ystad förlora mot allsvenska seriesuveränen H43. IFK höll jämna steg med ”Blåklockorna” fram till sista tolv minuterna, då hela rasket raset – tio i röva, blev det till slut. Jag har inte sett överdrivet många matcher av IFK i år men jag har förstått att sista tio minuterna är ett problem man brottas med. Att man kanske inte har den lugne, rutinerade niometersspelaren som bara genom uppsynen och lugn bollbehandling kan verka sederande på resten av laget. Nu studsade ungdomarna runt som uppåttjackande ravesmurfar när det egentligen borde varit H43 som var skärrat.

IFK:s spel fungerade bäst när Per Ögren spelade på högernio. Han är den som kan dra iväg skott från längre distans, men när han dunsade i golvet i andra halvlek (något måste gått sönder, antingen i Per eller i golvet) tappade IFK konceptet.
Även André Olsson har kapacitet att skjuta från längre håll men han blev Zoranierad  (av Zoran Roganovic då, förstås) redan i första halvlek. I ett av Andrés attackförsök stoppades han brutalt av en Zoransk dubbel – en hand i ansiktet och en i klockrike. Hade man tittat noga (vilket absolut inte är min uppgift) kunde man kanske sett att ”Zorro” ristat in ett ”Z” – precis som sin mexikanske maskerade namne – i André. Ett i pannan och ett i scrotum.

Det är trevligt att se på IFK, på den ungdomligt frejdiga handbollen och på de skolade och tekniska spelarna, men det känns som att något fattas i årets upplaga för att på allvar utmana om högre placeringar. Förlusten mot H43 var lagets femte raka match utan seger.
Några tankar till angående IFK-matchen.
* Härligt citat av Hampus Andersson efter matchen, då jag frågade om hans känsla. ”Det känns piss. Nä, skriv inte det förresten – det känns skit”. Ja, det är ju skillnad på avföring och avföring. Jag publicerar hela uttalandet eftersom jag tycker att det är harmlöst och eftersom att Hampus ytterligare en gång hånade mig angående att han slagit mitt all time-rekord i knäböj på handbollsgymnasiet. Då är han bevisligen en stark man, och får tåla det.
Angående piss och skit och allehanda andra exkrementers existensberättigande i journalistiska texter får vi ta den debatten en annan dag. Jag vet att jag har en meningsmotståndare, låt oss kalla honom Greger och låt oss anta att han bor i Osby, som tycker att jag utbildar ungdomen i det förfärliga språkbruket. Jag ska inte säga att jag pissar på den åsikten men vi skiter i den för tillfället.
* Inför matchen var en av mina största funderingar, förutom frågan ”Kommer det att finnas gifflar i pressrummet?” den här: ”Kommer Oliver Andersson att flippa på sitt första skott?” Jag tog här brutalt fel då Oliver flippade först på sitt andra skott. Hans första skott var en straff som jag förvisso inte vill klassa som flipp, även om den bar många av flippens egenheter, då den var relativt lös och flög i riktning över målvaktshuvudet. Låt oss kalla den en flippens brylling. Kontentan är att jag kanske tycker att Oliver Andersson borde satsa på fler överraskningsmoment i sin avslutsrepertoar.
* Alldeles för få bollar på Joseph Azizi. Spelarna med elitserierutin måste få ta mycket ansvar. Man kan lägga skulden både på Joseph själv och på niometerspelarna som inte får in bollarna. Mitt intryck är att IFK Ystads niometersspelare var lite, lite fega, och inte kom så nära att man kunde stoppa in bollarna till Azizi.
* 745 betalande i Fofs Arena får väl ändå betraktas som en tämligen anständig siffra, även om stämningen inte kulminerade förrän i andra halvlek då en av domarna ramlade på vad jag antar var en svettfläck. Ahh, denna fysiska humor…

Här är förresten lite mer fysisk humor – på kortväxtas bekostnad.

* Efter matchen fick den samlade journalistkåren ( vi var två personer, stinna på saffransgifflar) vänta i drygt 30 minuter på tränare Robert Andersson. ”Knirr” är ökänd i handbollssverige för att ha de längsta genomgångarna med laget efter matcher, men det här var nästan bisarrt. Det här är egentligen inte att betrakta som kritik, för kan det finnas något bättre än att i 30 minuter få direkt feedback från en människa med 139 landskamper? Jag är inte heller bitter, för trots att det var en lång väntan hade jag relativt gott om tid till deadline och dessutom var ”Knirr” sitt vanliga trevliga jag när han väl kom ut – jag har bara en liten fundering angående spelares mottaglighet efter 60 minuter då man fysiskt tagit slut på sig själv. Går informationen in i ungdomarna? Har Andersson ens hunnit formulera sina tankar rätt på den lilla tidsrymd som förflyter den tid det tar att förflytta sig från planen till omklädningsrummet? Själv var jag inte mottaglig för mycket efter en urladdning på handbollsplanen. Jag funderade mest på huruvida jag behövde kräkas eller inte, och lite senare på vad jag skulle komma att äta. Men så blev jag inte värst mycket att hänga i julaträt heller.

***************************************

Torbjörn Klingvall begick debut som förbundskapten för damlandslaget i går, och 22-24 mot vice världsmästaren Frankrike var absolut godkänt. Försvarsspelet såg i stunder lika briljant ut som vanligt (Sabina Jacobsen kan verkligen bli något, där i mitten) och framåt gjorde Sverige sina mål trots att man matchade typ hela bänken. Turneringen Möbelringen Cup (FANTASTISKT namn) rullar vidare i dag med match mot Norge, men den kan man inte se så vida man inte pröjsar en summa för TV4 Sport Extra. Jag tycker att TV4 är en utsugarkanal.

Blogg in, blogg out..

Exit Europa. Ja, det var ju kul så länge det varade. Av rapporterna nere från Rumäninen att döma så gjorde Ystads IF två bra insatser mot Bacau. Man visade att laget håller även mot internationellt motstånd och dessutom får man inte glömma det som så populärt numera omnämns som ”läropengar”. YIF har många unga spelare som kan antas ha proppat hjärnorna fulla med intryck och erfarenheter. Spelmässigt kan jag ju inte kommentera det här, men jag kan ge er en rad anledningar till att YIF sålde bort sitt avancemang i EHF-cupen. Det är för övrig samma linje som sportchef Jan Ohlsson rattar sin penna på.

* YIF vände sex bollars underläge i EHF-cupens första omgång, då man fullkomligt mosade Sporting Lissabon i hemmamötet. Hade man haft en hemmamatch mot Bacau hade underläget bara varit fyra bollar. Plättlätt.
*  Mats Engblom kollade upp rumänernas track record i Europa. Föga oväntat vann de nästan allt på hemmaplan medan de förlorade på bortaplan.
* Ett tämligen mediokert Sävehof (hittills) slog det BÄSTA rumänska laget på hemmaplan i Champions League med fyra bollar. Och Constanta har varit tämligen överlägset i Rumänien de senaste åren. Ungefär som Sävehof i Sverige.
* Har det pratats om något annat i årets fotbollsallsvenska än vilken skillnad det är på lagens prestationer på hemmaplan respektive bortaplan?
* Brukar inte YIF ofta vara ett annat lag på bortaplan än när man känner tryggheten och frodande mögelkulturer i det som Tomas Axnér benämner ”Radonrucklet” (ÖP-hallen).

Jag har dålig koll på siffror, jag ägnar min egen ekonomi ringa tankeverksamhet och följaktligen är YIF:s dito en för mig företeelse höljd i dunkel. Var det verkligen omöjligt att spela en hemmamatch till i EHF-cupen? Skulle det ruinera en klubb som med svenska mått mätt betraktas som rik? Ekonomiskt ansvarstagande ses allmänt som något mycket fint men förglöm ej, mina vänner, att det går en rät navelsträng från ekonomiskt ansvarstagande till snålhet. Kunde man inte jobba med sponsorer? Fanns inga externa krafter som var beredda att pynta för ett fortsatt Europaäventyr?

Det var inte så längesedan svenska klubbar tackade nej till Europaspel helt och hållet eftersom det var för dyrt. Det var därför jag frågade någon (ärligt talat, jag kommer inte ihåg ifall det var Mats Engblom, Basti Rasmussen eller ordförande Per-Olof Lind) inför säsongen om man skulle satsa på Europa. Budskapet då var tydligt – klart man skulle! Erfarenheten bedömdes vara betydelsefull och det sades vara en fin bonus för hemmapubliken som stöttar laget månghövdat varje hemmamatch.

Men seriöst, det här var väl ingen riktig satsning? Och även om kollega Fredrik Sörenssons liveblogg från Draculaland var njutbar och informativ vill jag inte gå så långt som att kalla den en ”belöning för Ystadspubliken”.  Att ge ett lag från Östeuropa två hemmamatcher är som att mata en flodhäst med jordnötter direkt från handen.
Säg så här: Ska du göra en burgare utifrån ett stycke ko så har du två val – ska du hacka det, eller ska du mala det? Eller så tar du helt sonika köttstycket och skickar det till Östeuropa, till Ghita, Rotaru, till tremetersmannen da Silva och till andra hungriga flodhästrumäner och låter dem trampa på det. Ni förstår vad jag menar.

*********************************************

Ska jag säga något om Torbjörn Klingvall? Jag är ju lite sen på bollen här men går jag in med dobbarna före så. Jag har pratat med Torbjörn Klingvall en gång på telefon – då han var förbundskapten i ett U-landslag – men jag visste inte hur han såg ut. Av samtalet minns jag intet mer än att han var norrlänning, vilket ju givetvis får en fördomsfullt att rynka på näsan. Sysslar de inte mest med käppakrig och polarrace medelst hundspann där uppe?
Tomas Axnér vrålade ”Stenålder!” det första han gjorde när han fick höra valet, men det hör liksom till att Axnér ska vråla något. Hade det blivit Rustan Lundbäck så hade Axnér vrålat ”Äntligen” som en annan Fylking.
Jag måste säga att jag tycker valet på förhand känns lite uppfriskande. Samtiden har dille på föryngring och det som diffust kallas ”nya tankar”, nyblivna pensionärer knuffas bort från arbetsmarknaden och i alla underhållningssammanhang premieras ungdomen. Och så väljer Lövgren och company att utse en nästan 60 år gammal man till förbundskapten. En GÅBBE, if you pardon my french.
Klingvall har en oantastlig status som den svenska handbollens professor och ifall han bara har en gnutta känsla för vad som passar för just en specifik grupp så tror jag att det kan bli bra. Det enda som stör mig är att det tog sådan tid. Nu har Klingvall en högst begränsad tid fram till EM för att plöja igenom sina pärmar och hitta ett spel för landslaget.
Apropå gubbar så är klippet nedan en av de roligaste gubbimitationer som gjorts. ”Äta i lilla gemaket. Hah!! 

httpv://www.youtube.com/watch?v=BOZlDaCE-CI

Jag pratade med Michelle Fyhr Seifert, fostrad i Pandora men numera i H65 (som ju för övrigt äger i elitserien för tillfället) och jag frågade henne vad hon tycker om Klingvall som förbundskaptensval. Så här sa hon:

”Va? Nänä, det blev Thomas Sivertsson. Jo, det är jag säker på. Det har jag läst. Inte? Klingvall? Vem? Ärligt talat…det vet jag inte vem det är.”

Hon hade förstås, liksom många andra, trampat i Sportbladets felskär. Man kan se detta som kritik mot Johan Flinck, men man kan också se det som att han verkar ha ett järngrepp om handbollsfolkets medvetande, att han otvetydligt är den mest betydelsefulla spelaren i handbollsmedia.
Man måste också se det som att Torbjörn Klingvall flugit under radarn i 40 år eller nåt.

Apropå Pandora så begick de, i konstellation med YIF:s damlag, historisk premiär i går i division 2. 32-9 mot HK Malmö och det kan säga att Ystadslaget är på helt rätt väg men det kan också säga att HK Malmö är handbollens Eddie the Eagle. Jag har ingen aning.

När jag läste texten från matchen såg jag i alla fall att Ida Blomberg gjorde flest mål och då tänkte jag att allt nog är ungefär som vanligt. Även om laget nu alltså heter Pandora/Ystads IF.

********************************************

Jag har sett alldeles för lite av IFK Ystad i år. Jag beklagar och lovar bättring. Matchen mot Eskil i helgen ska väl inte har varit något mästerverk från hemmalaget, men så är det ju poängen som räknas i seriesammanhang. Jag tror att allsvenskan, bortsett från H43 som hjular hem serien, kommer att bli jäkligt jämn. IFK Ystad har alla chanser att sniffa på en kvalserieplats ifall man får bitarna att stämma lite bättre än de hittills gjort.

Blogg in, blogg out..

36-18. Det är siffror som inte ursäktar sig. Ystads IF blev totalt bortgjort i Fofs Arena i Lund i går. På de tolv avslutande minuterna av första halvlek gjorde Lugi 11-1 på stackars YIF. Och av de elva målen gjorde norske debutanten Johannes Hippe sex. Han landade till slut på tolv, den där Hippe. ”Hyfsad debut”, tyckte Tomas Axnér.

Det är egentligen roligare att prata om Lugi en sådan här dag, än att prata om vad det är som gör att ett tänkt finallag som YIF viker ner sig och förlorar med 18 mål i ett Skånederby. Därför SKA vi prata en del om Lugi och Johannes Hippe. Men vi måste först närma oss sanningen rörande den här kolossala kollapsen.

Förmodligen finns det en uppsjö anledningar som samverkar och ger synergieffekter och som till slut leder till den brutala genomklappning vi fick uppleva i går. Jag nämner några nedan.

* Rumänien. Inte landet i sig, det har ingenting med genomklappningen att göra, men det faktum att YIF redan nu sitter på resa ner till Draculas tassemarker och Europaäventyret. På något sätt satt det i huvudet på Ystadsspelarna. Inte just att man snart möter Bacau kanske, men någon slags medvetenhet om att man tidigt på torsdagsmorgonen skulle göra en resa. Alla som rest vet att det kvällen innan resan florerar en del tankar i skallen. Jag tror inte att det är optimalt när en maxprestation måste göras.
* Fladdrar tankarna iväg är Jakob Wickman-Modigh ett helvete att möta. Även om han själv bara gjorde ett par mål så var han nyckeln till att Lugi gjorde så enkla mål. Han är så stor att det krävs – förutom karta och kompass – fullt fokus och högsta motivation för att kliva runt honom på banan. Det orkade inte YIF:arna.
* Fredrik Ohlander och Leo Larsson gjorde sammanlagt två räddningar i första halvlek. Tre myror är fler än två räddningar. Ohlander spelade upp sig i andra men då var det för sent.
*  Det odefinierbara. Det där som sitter i huvudet på den mentala, kollektiva YIF-kroppen och som gör att laget ibland gör riktiga bottennapp. Förra säsongen åkte man på ett flertal och nu alltså även i år. Räkna då dessutom in kollapsen mot Kristianstad då man bara mäktade med fem mål i andra halvlek. Vad är det som gör att YIF klappar igenom på det här viset? Dags att anställa psykolog?
* Spelarna i YIF var inte beredda att skita ner sig. Stundom spelade man med hög fart i anfallsspelet, men det blev liksom bara ett alibispel, ingen fart användes för att verkligen förflytta en Lugiförsvarare i sidled. Tyvärr var det också så att Lugiförsvaret fick killar som Julius Martinsson och Jakob Nygren att inte se ut som elitseriespelare.
* Johannes Hippe. Jag frågade Mats Engblom ifall man hade kollat upp Hippe inför matchen. ”Nej, Hippe hade jag inte koll på. Och eftersom jag inte riktigt visste vem det var, var det ingenting jag kunde förbereda spelarna på”, sa Engblom. Hippe visade sig också vara den typen av spelare – snabb och med rappt skott – som är så otäck att möta när man inte har koll på honom.

Jag och sportchef Jan Ohlsson diskuterade efter matchen hur det är möjligt för en svensk klubb att landa en spelare av Hippes kaliber, så här en bit in i säsongen. Jag frågade Tomas Axnér.

”Jo, det folk kanske inte vet är att vi i Lugi bara var i princip minuter från att landa Arnor Atlason (isländsk landslagsman). Precis innan han skulle skriva på för oss så blev han klar för Flensburg. Du kan kanske förstå att det kändes tungt för oss? Men jag kom ihåg att jag sett Johannes Hippe i det norska landslaget när jag kommenterat på teve, och visste att han spelade med Kim Ekdahl du Rietz i Nantes. När Nantes köpte in Alberto Entrerrios kändes det som att Hippe inte skulle få särskilt mycket speltid där. Så vi tog en chans, och här är han”.

”Allting är Tomas förtjänst. Han är den största handbollsnörden i Europa och har koll på varenda spelare. Jag har koll på alla spelare i elitserien men Tomas har koll på alla Europas spelare. Riktigt bra också av klubben att lyckas knyta till sig Johannes”, sa Johan Zanotti i något slags euforiskt glädjerus efter matchen.

Zanotti sprudlade. Och sprutade ytterligare citat.

”Såg du Engblom? Han stod som en bergspredikare hela matchen (Zanotti demonstrerar genom att veckla ut vingspannet till full längd). Vet du, Peter, min största idrottsliga merit innan den här matchen var när jag var i Trelleborg och vi lyckades slå Engbloms Lindesberg på bortaplan. Det var vår första bortaseger. Men det här slår faktiskt det!”

Tomas Axnér vill beskriva Johannes Hippe som att man korsat RIK:s Nacor Medina och Kim Ekdahl du Rietz. Jag kan bara hålla med. Man kan också se honom som en Jim Gottfridsson, fast dubbelt så snabb. Hippe kommer inte att göra tolv mål i alla matcher men han har alla förutsättningar att fortsätta vara dominant. Jag är mest bitter över att han inte är svensk.

Jim Gottfridsson är en ärlig man som aldrig skräder orden. Är han förbannad får man tvätta hans uttalande med klorin och svinto. Eller också låter man bli. Då låter det så här:

”Jag är jävligt besviken. Vad stod det, typ 9-8? Sen bara lägger vi oss ner och låter Lugi pissa på oss. Fan.”

På förekommen anledning kände jag mig manad att för er, kära läsare, kreera en tavla. Motivet är baserat på Jim Gottfridssons uttalande och han spelar själv en av huvudrollerna. Protagonisten i verket är dock Johannes Hippe som river fördämningarna till sitt inre biologiska dammsystem. Han gör det med enhandsfattning och det är inte ett antagande från min sida visavi Hippes fysiologiska mått gällande de nedre regionerna, utan helt enkelt för att Hippe måste ha en hand ledig att göra v-tecknet med.
Parentesen i tavlan är staffagefiguren till höger, Sportbladets Johan Flinck. Det måste vara hans exakta uttryck då han avslöjat Thomas Sivertsson som ny förbundskapten för damlandslaget och sedan insett att Thomas Sivertsson inte blir ny förbundskapten för damlandslaget. Vad tänker Johan då? ”Pudel”. Johan tänker superpudel.

Jag vet, så där ser inte en pudel ut. Vad ska jag säga? Jag passerade som knappt godkänd i bild på högstadiet. Vad gäller Flinckgrejen hoppas jag att han kan tåla ett gammalt hederligt paintskämt. Och hur som helst så manade Johan Zanotti mig i går till att bli lite mer elak. Så nu är jag elak mot Flinck.
Han vet, och alla ni som följer min blogg vet, vad jag anser om ”avslöjarhysterin”, så jag ska inte grotta ner mig djupare i det i dag. Jag måste dock erkänna att jag hade funnit det mer än ringa amuserande ifall Stefan Lövgren i morgon fredag ändå presenterar Thomas Sivertsson som ny förbundskapten för damlandslaget.

********************************

En sista grej: hur fan reser sig YIF från detta debacle till att över två matcher slå ett rumänskt lag på bortaplan? Jag kan knappt tänka mig något värre rent handbollsmässigt än att få stryk med 18 mål, gå och lägga sig gråtfärdig och sedan gå upp typ fem på morgonen för att åka till Nosferatus borg.

httpv://www.youtube.com/watch?v=ZeYpGsEdEZU

Klippet är från Werner Herzogs ”Nosferatu” från 1979, och den är förutom att vara den kanske bästa vampyrfilm som någonsin gjorts en av de 50 bästa filmer jag har sett.

Blogg in, blogg out..

Jag döpte mitt förra blogginlägg till ”Om förvåning…etc, etc…” och det skulle jag även kunna döpa dagens till. Inte för att jag är förvånad över den franska spelskandalen just i dag, då den rullat någon vecka, men totalt sett är jag ganska förvånad. Det är inte varje år världens bäste handbollsspelare (Nikola Karabatic) riskerar fängelse i upp till fem år. Fem år för sportbedrägeri i Frankrike är förresten fullt jämförbart (i brottspåföljd räknat) med att dömas för dråp i Sverige. Redan här är något knepigt…

”Fy f-an vad korkat!” säger Magnus Grahn angående de anklagade fransmännen och frågar sig varför högavlönade världsstjärnor riskerar hedern, böter och fängelsestraff för en summa pengar de egentligen inte behöver. Jag tror det bottnar i en tämligen klassisk sportproblematik: i takt med att en spelare blir mer känd, tjänar mer pengar, blir mer avgudad tappar han/hon omärkbart sin egen självdistans. Till slut har spelaren tillskansat sig en slags känsla av oövervinnerlighet. Trots att spelaren i media kan uttrycka väl så mycket ödmjukhet som någon annan har denna piedestaliserat sig så till den milda grad att dumheter som den aktuella kan bli verkliga. Jag tror att det delvis är samma problematik som ligger bakom det faktum att idrottsstjärnor fortfarande dopar sig, och att kända politiker på andra sätt till synes oförklarligt gör bort sig offentligt.

Jag har själv sett samma symptom på min omgivning då jag spelade handboll i Ystad. För det ÄR så att handbollsspelare i Ystad behandlas på ett annat sätt av sin omgivning än handbollsspelare i städer där handboll för en mer perifer tillvaro. På samma sätt är det säkert med handbollsspelare i till exempel Eskilstuna eller med hockeyspelare i Örnsköldsvik. Spelarna utsätts för en avgudan-light av omgivningen och har lite, lite svårare att behålla fötterna på jorden.

Som ni kanske misstänker av mina rader ovan tycker jag att fem års fängelse för pengabedrägeri är på tok för mycket. Skulle det vara så att franska domstolen finner de anklagade spelarna skyldiga hoppas jag att de slipper fängelse. Ge dem böter och stäng av dem från världshandbollen. Kanske på livstid.

Tragiskt är det i alla fall, i alla hänseenden.

**********************************************

Per Johansson avslutade sin sejour som damlandslagets förbundskapten, och han gjorde det varken i dur eller moll via oavgjort mot Island. Totalt sett ska han vara otroligt nöjd med sin tid i landslaget, då han ledsagat ett tidigare mediokert landslag in i de finare salongerna. De två sista åren (efter EM-silvret) har det känts som att både han och laget trampat lite vatten, och bytet kommer enligt min mening helt naturligt.

MEN VEM TAR ÖVER!?!

Såg ni? Jag tog till versalerna. Stefan Lövgren, general manager, fick frågan i TV4 Sport om varför det tar sådan tid att finna efterträdaren, när vi nu står bara två månader ifrån ännu ett mästerskap, med allt mindre tid för den nya förbundskaptenen att forma sitt lag utifrån sina ideér. Det märktes att Lövgren förberett sig minutiöst på frågan, ty han replikerade som om han skaldade från sin kammare:

”Det viktiga är inte att vi hittar ETT namn, utan att vi hittar RÄTT namn.”

Jättefint, Stefan. Och när han säger det med isande blick och sitt in absurdum, nästan till det neandertalska angränsande, manliga käkparti är det inte någon som vågar protestera. Men är det inte väldigt märkligt att det tar sådan tid? Det borde vara det högst prioriterade ärendet just nu och då borde det, enligt min mening, inte behöva ta dessa tidsrymder i anspråk. Damlandslagets resultat i kommande EM blir sannolikt lidande.

Notiser
* Skönt att Palle Hansens knäskada bara var av ledkapselart. Ytterligare en korsbandsskada på YIF:s högersida hade inneburit hajågodbaj med lagets SM-guldchanser.
* Jag såg Lugi-Kristianstad i måndags och kan nu konstatera att Lugi måste vara Sveriges bästa lag just nu. Av följande anledningar:
1. Albin Tingsvall är seriens säkraste och bästa distansskytt. Min sambo var med mig i hallen och när jag efter matchen frågade vad hon tyckte om Tingsvall sa hon: ”Jo, han var väl bra. Men han syntes ju bara när han gjorde mål.” Perfekt säger jag, så ska det vara. Min sambo tyckte för övrigt att Claus Kjeldgaard var snyggast på plan och jag har inget direkt att invända. Sen sa hon att Kristian Meijer var solklart spinkigast på plan och jag hade fortsatt svårt att invända.
2. Meijer och Niklas Gudmunsson är förresten också anledningar till att Lugi är bäst i Sverige just nu. Sylvassa är de båda, oaktat om skottläget kommer från kanten eller på kontring.
3. Espen Christensen är bäste målvakt i serien just nu. Han överraskar på mig.
4. Joacim Ernstsson är det perfekta nyförvärvet. Han tar precis den plats han ska ta i laget. Ernstsson har kaliber att mycket väl gå in och dominera en elitseriematch och göra flest mål på plan, men han har sett att Lugi redan har de här speltyperna och tar därför en annan roll, den att dra på sig uppmärksamhet och servera sina medspelare. Anders Hallberg och Albin Tingsvall har aldrig haft så lätt att komma till lägen som nu, och det är tack vare Ernstsson. Jag skulle vilja utnämna Joacim Ernstsson till serien bäste växlare. Han gör kolossalt vackra växlingar.
* HK Björnen har sydöstra Skånes just nu sämsta handbollsgolv. Mycket är fint och bra med Sjöbos handbollskultur, men något måste göras åt det där golvet. Jag vet inte om det har med slipning, slitning, damm eller något annat att göra men att säga ”Bambi på hal is” angående att spela i Färsingahallen just nu är en underdrift av samma kaliber som om Henke Larsson hade sagt: ”Jo, visst sved det till lite”, efter situationen nedan.

httpv://www.youtube.com/watch?v=1Ry3L1Ou9GM

OBS! SE INTE KLIPPET OM NI ÄR EN KÄNSLIG NATUR.

Varningen i versaler ovan borde kanske kommit innan klippet men jag är en tämligen oorganiserad människa. Jag ber om ursäkt för detta.

Blogg in, blogg out..

Knappt har handbollssverige landat i någon slags vardag  efter silverinsatsen i OS – dagen efter i dag, det vill säga i morgon – inleds elitserien 2012/13. Ystads IF har redan inlett tävlingssäsongen med EHF-cupmatch i Lissabon. En varken-bu-eller-bä-insats, vad jag förstår.

I förra inlägget utlovade jag tre inlägg med mitt elitserietips enligt Dantes Inferno/Purgatorio/Paradiso-modell, men jag reviderar det löftet och ger er här mitt tips i sin helhet. Vi börjar bakifrån, säger jag, som någon slags regissör till vuxenfilm:

14. Aranäs.
Här är jag långt ifrån unik, nästintill alla utser Aranäs till allmän slagpåse i årets serie, och överlag är det svårare att tippa topp-fyra än botten-fyra. Min botten-fyra ser troligtvis ut som alla andras. Aranäs har tappat Alexander Borgstedt, en kraftfull niometersspelare som var högt upp i både mål- och assistligan i fjor och trots att han gjorde en kanoninsats lyckades han bara dra sitt Aranäs till en elfteplats. Jerry Hallbäck är en stor personlighet och säkert en duktig tränare, men han är ingen Joe Labero. Aranäs blir sist.

*****************************************

13. Västerås/Irsta.
Har på två år tagit sig från division 1 till elitserien, och detta med megahyllade Martin Boquist vid rodret, både som spelare och tränare. Västerås/Irsta kommer att bli en otrevlig överraskning för många lag, särskilt på hemmaplan. Bombardier Arena är en tight hall med en brant läktare på ena långsidan och är en äcklig upplevelse för gästande lag. Och när jag säger ”äcklig” menar jag inte ohygienisk som i fallet ÖP-hallen, utan äcklig som i obehaglig/skräckinjagande. Tittar man på lagets trupp kan man ändå inte komma fram till annat än att det är ett presumtivt bottenlag. Och även om Boquist skulle visa sig vara mer trollkarl än Jerry Hallbäck väntar sannolikt kvalserien för denna nykomling.

12. Skånela.
Även denna nykomling får nog finna sig i kvalseriedramatik fram emot våren. Dag ”Dagge” Lundin har tagit Skånela på samma tvåårsresa som VästeråsIrsta gjort och man har ett ungt talangfullt lag där härförarna heter Jimmy Karlsson och U20-stjärnan Viktor Östlund. Östlund nämns som blivande landslagsstjärna och Karlsson har meriter från spel i Hammarby. Min Svealandskontakt säger dock att Karlsson är för svag till psyket om han får fysisk uppvaktning – vilket han så klart kommer att få i elitserien. Chansen finns för en drömstart på Skånelas elitserieäventyr då Stockholmskollegan Hammarby står för motståndet i premiären. Jag tippar att dessa två lag kommer att köra i tabellens samåkningsfil.

11. Hammarby.
Bajen har lekt lindansare de senaste åren och kommer säkert att göra det igen. Jag ser dock ingen anledning till att de skulla vara sämre än förra säsongens trettondeplats. Jag ser snarare att de kan vara något bättre. Kontinuiteten är en faktor, faktumet att Josef Pujol är ett år äldre en annan, och den tredje är att Martin Dolk faktiskt är en av elitseriens allra bästa kantspelare. Under fjoråret slutade han trea i hela seriens skytteliga. I år lider han lite av ryggproblem, men förhoppningsvis inte mer än att han kan upprepa succén från i fjor. Då skulle man till och med kunna rubba laget på tiondeplatsen…

****************************************

10. Drott.
…som alltså är Drott. Ulf Sivertsson är en av Sveriges främsta tränare men hans Drott har sett sämre och sämre ut de senaste åren, i fjor missade man till och med slutspel. Med Gunnar Steinn Jonssons proffsflykt tappar man den enda spelare som höll riktigt, riktigt hög elitserieklass. Nu har man ett gott gäng lagarbetare, men startuppställningen på nio meter – Michael Mattsson, Diego Perez Marne, Magnus Persson – luktar inte toppklass i nuläget. Daniel Lindgren blir förhoppningsvis friskare och friskare i sin axel men har av skadebekymren mattats som talang. Han och nye Jesper Linnell bildar dock ett starkt mittlås. Skytten Philip Stenmalm kan få ett genombrott.

9. Malmö.
Så här tror jag alltså att det blir med HK Malmös beryktade ”Vision 2013″ där klubben skulle nå SM-final våren 2013. Att de blir nia och missar slutspel är så klart långt ifrån säkert, man kan säkert gå till slutspel men någon final kan jag absolut inte se i min kristallkula. Malmö har alldeles för många spelare som är av ”tre-lurblåsare-av-fem-kaliber”. Dessutom har man 220 kilo linjebrottare på skadelistan i Sebastian Geissler och Mirsad Pecikoza. Malmö får det nog tungt i början, men kanske kan poängen trilla in i raskare takt till jul, då mittsexorna väntas vara friska. Man har ett fint nyförvärv i Carl-Johan Andersson (tidigare IFK Ystad) som täcker upp på linjen tills vidare. Rasmus Skram är kanske seriens bästa vänstersexa, både från kanten, i kontring och från straffpunkten. Upp till bevis, HK Malmö!

****************************************
8. Alingsås.
Västgötarna har tappat både Charlie Sjöstrand och Kristian Bliznac och något av en mellansäsong väntar nog Alingsås. Man har ett mycket bra nyförvärv i Alexander Borgstedt, men han kommer att vara skadad i säsongsinledningen. Johan Fagerlund har varit lysande i träningsmatcherna och man har intressanta och unga pjäser i Pontus Johansson och Jesper Konradsson. Mikael Franzén är nu tränare i klubben och trots att han på två år i Sävehof skaffade sig ett fullkomligt lysande facit känns det ändå som att det är upp till bevis i Alingsås. För här är materialet inte av guldkvalité. Tror dock att laget hankar sig vidare till slutspel.

7. Skövde.
Nu börjar det bli svårt. Precis som det varit de senaste åren är det i stort sett omöjligt att tippa placeringarna 2-10. Ett lag kan bli tvåa men lika gärna tia. Ett sådant lag är IFK Skövde. Linus Lake är tillbaka på mittnio och han är en av serien bästa på positionen om han är frisk. Andreas Cederholm på högernio är en personlig favorit och nyförvärvet Robert Arrhenius håller självfallet hög elitserieklass, även om han inte är någon Andreas Nilsson framåt. Tobias Warvne på vänsternio är stundom briljant, men jag spår en slak utvecklingskurva i fallet Warvne. Rasmus Wremer ska väl nu kunna få fokusera på kantspelet, kommer han upp till gammal god klass blir Skövde hyperfarliga. Kanske är tappet av målvakten Mikael Appelgren lagets största problem. Jag har hört mer än en säga att nyförvärvet och tänkte förstemålvakten Robert Lechte kan bli elitseriens flopp.

6. Lugi.
Det brukar svänga om Lugi men försäsongen har varit lugn. Man har fått in Joacim Ernstsson på nio meter, och det ska bli otroligt kul att se om han kan närma sig den kvalitén han hade runt 2004, för då var han landslagsmaterial. Albin Tingsvall på högernio skulle kunna var en arvtagare till Kim Andersson i landslaget men då vill det till att han håller sig skadefri ett par år. Lugi har kvalitét på kanterna i Gudmundsson/Meijer och en minst sagt intressant talang i Felix Kasch. På målvaktsposten har man bytt ut Linus Persson mot Espen Christensen och i prestanda räknat bedömer jag skillnaden som status quo. Får Tomas Axnér och laget ihop alla delar är Lugi ett topplag i elitserien och en allvarlig utmanare om SM-guldet. Jag tror att de får ihop det okay, och då är Lugi alla gånger ett givet slutspelslag.

5. Kristianstad.
Laget ALLA pratar om. Ola Lindgren hit och Ola Lindgren dit och Nordens bästa handbollspublik och allt vad det kan vara. Och det SKA pratas om Kristianstad, det de gjorde förra säsongen som kulminerade i en SM-final var oerhört starkt, men jag ser inte bara anledningar till att de skulle vara starkare i år. De har tappat Jesper Larsson och Joakim Hykkerud och de båda var sett till hela säsongen lagets bästa spelare förra året. Fast, är Lars Möller Madsen bara i form så räcker det aslångt. I slutspelet i fjor var Big Lars otäckt bra och höll dansk landslagskvalité. Laget har en ny islänning på mittnio som enligt utsago ska vara riktigt bra. Har ni förresten noterat att islänningar är handbollselitserien motsvarighet till Pingisligans kineser? När man pratar med Pingisligans tränare kan det låta: ”Ja, vi har ju en ny kines i år som är jäkligt bra men våra motståndare har nog den bästa kinesen. Vi tror dock mycket på vår kines.” Islänningar och kineser blir liksom som objekt utan namn och andra egenskaper än deras idrottsliga förmågor, som emellertid, nästan helt utan undantag är väldigt höga. Säger någon: ”Ska du hänga med hem och kolla på min nya kines?” så kan man fantamig vara säker på att han är en baddare på pingis.
Jag vill dock avobjektifiera både kineserna och islänningarna och därför kallar vi Kristianstad islänning hädanefter för Olafur Gudmundsson, för det är det han heter. Blir han  bara frisk så är Kristianstad en allvarlig utmanare om SM-guldet.

4. Ystads IF.
Va? Bara fyra? Vad sysslar Lindgren med?
Ja, jag hör Ystadsbefolkningens klagomål hemifrån stugorna. Laget är nästan intakt sedan ”succésäsongen” i fjor och dessutom kryddat med Fredrik Ohlander. Man borde vara bättre än i fjor men jag har blivit alltmer osäker. Sebastian Seifert är inte i det fysiska skick han var i för åtta år sedan och små skadeperioder som han just haft försätter honom inte direkt i bättre skick. På högerkanten är jag fortsatt orolig över bredden och över Pierre Hammarstrands lekamen. En kollega till mig yttrade dessutom en oro över att Jim Gottfridsson denna säsong kommer att gå Tysklandsäventyret i förväg och inte ha fullt fokus på elitserien. Ju mer jag tänker på det desto rimligare låter det. YIF har dock seriens starkaste mittlås (kanske) i Bager/Nilsson och hög kvalité på alla positioner. YIF står i idealfall bättre rustade för guld i år än i fjor, men i ett sämre utfall kan man i stället missa semifinal. Kul att följa, ska det i alla hänseenden i alla fall bli.

3. Redbergslid.
Största skrällen hittills? Kanske… Laget hade en strulig fjorårssäong med allvarlig skada på Richard Hanisch (nu tillbaka) och diverse problem på olika plan på mittniorna Nacor Medina och Linus Arnesson. Magnus Wislander är helt öppen med att spelarna i laget har fokusproblem ibland och att man blir ”flegmatiska”, men han tror att nyförvärvet och hemvändaren Henrik Lundström kan råda bot på detta. Det tror jag med. Man har enorm bredd på nio meter med nämnda Hanisch, Medina, Arnesson och dessutom Rickard Lönn, Pontus Zetterman, Albin Lagergren, Lars Bernardsson och Björn Iveland. Problemet på förhand är definitivt målvaktsposten men både jag och RIK chansar på att nye serbiske målvakten Vladimir Abadzic blir den trygghet i målet RIK saknat de senaste säsongerna. Och just det, vänsterkanten kommer förutom Lundström även att innehålla Charlie Sjöstrand, ny från panka Alingsås, som inte hade råd att behålla honom. Redbergslid har både en topp och en bredd som borde räcka jättelångt.

2. Guif.
Eskilstunalaget siktar återigen på att vinna serien och det är vackert förstås, men laget måste nu börja fokusera på att vara som bäst då det verkligen gäller, det vill säga i slutspelet och i de viktiga avgörande matcherna. Tobias Aren försvinner och med detta enormt många lätta mål. Å andra sidan kommer Robin Andersson och Alexander Stenbäcken tillbaka från skador och blir typ som nyförvärv. På linjen har man en ny islänning…(Nej Peter! Fy Peter!)…en ny isländsk spelare vid namn Heimir Oli Heimisson. Han är skitstor och ska enligt Kristjan Andrésson vara ”bättre än Jimmy Jansson i alla fall” och det låter tillräckligt bra för att jag ska tro på Guif som allvarligaste utmanaren till…ja, ni vet vem.

1. Sävehof.
Överraskande? Nej. Tröttsamt? Ja.
Men så är sanningen, Sävehof kommer att lyckas igen. Magnus ”Bagaren” Johansson är ny tränare och han får en tacksam eller otacksam uppgift, beronde på hur man ser det. Han får i alla fall ett guldlag serverat på silverfat, för att lustifiera kring ädelmetaller. Kristian Bliznac var i fjor sämre än på länge men han får så klart en

nytändning bara han kränger på sig den där Sävehoftröjan. Nye unge norske högernian med buskisnamnet Kent Robin Tönnesen har jag bara sett i två matcher men ALLA säger att han blir en av seriens bästa högernior. Lägg till detta ungefär samma lag som i fjor och man får ihop summan guld. I fjor blev man bara trea i serien, mycket tack vare Champions League-fokus och bristande seriemotivation, men jag tippar att Sävehof är ännu starkare och bredare än i fjor, och att man ändå tar hem grundserien.

Där har ni mitt tips. Vill ni utmana mig offentligt i bloggen med ett eget tips eller bara kommentera detta kan ni göra det här på bloggen eller på min mail peter.lindgren@ystadsallehanda.se.
I övrigt hoppas jag att vi ses i hallen i morgon då elitserien drar igång med en helt makalös urladdning – Ystads IF-Kristianstad. Och medan jag ändå tippar – den matchen slutar 23-23. Pierre Hammarstrand kvitterar i sista sekunden trots hjärnskakning, ryggskott och två brutna ben. Då är han som bäst.

Blogg in, blogg out..

Jag spenderade gårdagen med att insupa elitseriens upptaktsträff i dess dryga fem timmar långa helhet. Tack och lov från soffan, annars hade jag inte överlevt. Jag ska förklara varför:
Upplägget – 26 elitserietränare för dam- och herrlagen plus en spelare från varje lag som talar en stund med Jan Wifstrand på scen kan väl gå an även om det blir ett monotont uppträdande. Men att samma 26 tränare (för övrigt ingen kvinna – pinsamt) sedan ska sitta i en provisorisk studio med Grahn och Härenstam och säga exakt samma sak de nyss sagt på scen? Obegripligt. Obegripligt och tråkigt – och då är jag ändå hängivet fan av Chris Härenstam. När han klappar om ett intervjuoffer ackompanjerat med ett ”Amen du är för härlig!” tycker jag att mänskligheten är vacker.

Dramaturgin i intervjun är inte heller raffinerad. Inget ont om Jan Wifstrand som är lagom karismatisk och adekvat påläst på bägge serierna – men frågan ”Och på vilken placering tippar du ditt lag” får inte lov att bära en intervju. Själv tycker jag att frågan är totalt ointressant eftersom de flesta lag har en intern målsättning och publika yttranden angående säsongsmål är ofta bara spel för gallerierna. Min åsikt fick ett ansikte då Skövde HF:s tränare Magnus Frisk tippade sitt lag som åtta, så uppenbart mycket lägre än laget har kapacitet för. Dessutom fick Heid fel placering noterad på projektorduken, något som tydligen var omöjligt att korrigera.

Lite edge såg spektaklet dock ut att få då YIF-representanten Basti Rasmussen ifrågasatte huvudtränare Mats Engbloms tippning (femma) med ungefärliga frasen ”Har man blivit tvåa ett år kan man inte sikta på annat än att vinna nästa år”. En mening som förstås bara är relevant om man har ett jämförbart spelarmaterial med fjoråret. Vilket YIF i högsta grad har.
Konflikten Rasmussen/Engblom såg ut att bli spänningselementet man bar med sig från upptaktsträffen, men via empiriska studier av fenomenet facebook kunde jag konstatera att arrangörerna av upptaktsträffen fått allt om bakfoten – Engblom hade tippat sitt YIF som tvåa. Vilket fortfarande är fegt, men inte fullkomligt idiotiskt.
Engblom verkar för övrigt inte ha mycket till övers för upptaktsträffar, då han inte heller bevistade fjorårets. Kanske uppskattar inte heller han SM i monotoni.

Apropå monotoni kom jag att tänka på Pave Maijanen, den finske representanten i Eurovision Song Contest 1992 i Malmö. Hans låt Yamma-Yamma tangerar känslan i upptaktsträffen på ett bulls eye-aktigt vis och Paves uppträdande förkroppsligar också det exakta ögonblicket då jag insåg att Eurovision är ett jäkla mög. Däremot är engelsmannen som presenterar Yamma-Yamma en stor behållning. Nåväl, håll till godo.

httpv://www.youtube.com/watch?v=a4BDba7_GaE

Har jag fattat det rätt att Gustav Thulin inte var med på scen för att han är två månader från att fylla 20, och att det är 20-årsgräns på kasinon? Är detta fallet har mina kommentarer angående upptaktsträffen hittills varit allt för vänliga. Man kan alltså inte få en dispens för att komma in och säga ett par ord på scen? Skulle han sitta och smygspela Black Jack i ett hörn och bli beroende, eller vad?
Störtlöjligt.

Verkar jag vara på dåligt humör? Det är ingen fara, ibland är det roligt att raljera. Upptaktsträffen är förstås en god idé, men mitt inlägg kan ses som en påminnelse om att man ibland måste se över sina upplägg. Förnyelse kan vara av godo.

Magnus Grahn är en man jag ofta klagar på men i går höll jag med honom i mycket, bland annat att Skövdes Andreas Cederholm är en av elitseriens mest intressanta spelare. Han har ett rörelsemönster och en skottarm av riktigt fint snitt och en naturlig fallenhet för målskytte.

Upptaktsträffen innehöll naturligtvis en del sköna sägningar och Basti Rasmussen stod för ett par av dem. Hans subtila (?) sågning av Engbloms målsättning var dagens behållning fram tills dess att den avslöjades som inaktuell, men han hade även en där han sa att värvningen av Fredrik Ohlander blev av eftersom YIF gick vägen via hans fru.
Det lät ekivokt nu när jag skrev det men var det inte alls när det kom ur Rasmussens mun.

Ystadssonen Philip Åkesson var VästeråsIrstas spelarrepresentant på scen och han fortsatte den unisona hyllning av Martin Boquist som handbollssverige just nu bedriver. Och mitt intryck av Boquist är allt igenom gott så här långt. En lagom blandning av skoj och allvar och dessutom verkar han inte lämna något åt slumpen. En framtida förbundskapten?
Detta är det naturligtvis alldeles för tidigt att yttra sig om.

Mina tre kommande inlägg kommer att tangera mitt upplägg under fjoråret, då jag presenterar de 14 lagen i herrelitserien i den ordning jag tror att de kommer i grundserien. Nästa inlägg kommer alltså att behandla de fyra bottentippade lagen i mitt ”Inferno” för att återigen tala med Dante.

Och i morgon är det förstås dags för YIF att äntra Europaspelet. Sporting Lissabon kan bli en skön vägg att inleda tävlingssäsongen med att springa in i.

På återseende.

Blogg in, blogg out..

Ah, vi börjar så här: jag hade fel. FEL, FEL, FEL, FEL.

Jag samspråkade med en handfull kamrater och kollegor inför Sverige-Danmark. Gemensamt hade de alla att de hyste en lätt, luftig och lite tveksamt yttrad optimism angående de svenska chanserna. Jag log åt denna charmiga naivitet, så som man gör åt ett barn, och sa att jag hoppades så klart att de hade rätt. Men hade jag själv värderat de svenska chanserna så hade de knappt hamnat på tvåsiffrigt i procentantal.

Men oj vad fel jag hade. Sverige vann och man gjorde det på ett sätt som är imponerande upphöjt med tio. Jag ska nedan ge ett antal exempel på detta.

* Kroatien visade i gruppspelet hur man utmanövrerar Danmark – sätt ett klistermärke på Mikkel Hansen. Plötsligt blev det tydligt exakt hur mycket danskarna hängt upp sitt spel på Hansen de senaste åren. Att plocka bort Hansen från Danmark är som att plocka bort Austin Powers ”Mojo”. Danmark blir impotent.
Jag såg Danmark-Kroatien och tänkte: ”Så här borde Sverige göra. Men den svenska stoltheten och vårt ingrodda 6-0-spel kommer att förhindra oss.” Jag trodde för det första inte att Sverige skulle inleda med denna sneda 5-1 på Hansen, och för det andra trodde jag inte att Sverige hade förmågan att göra samma sak som Kroatien. Men som sagt: jag hade fel.

* Och det var inte det att Sverige rakt av punktmarkerade Hansen. Det briljanta med Ola-Staffans taktik var att det just var en ”sned 5-1″, med Jonas Källman/Fredrik Petersen som en liten fiskare på distans, 1,5-2 meter från Hansen. Det luriga med detta spel är att Mogensen och Söndergaard, övriga danskar på nio meter, vet att det GÅR att spela Mikkel Hansen. Man KAN göra det om man vill, men så fort de gjorde det så stannade spelet upp och Hansen kunde inte göra något från 15 meter. Hade Sverige rakt av punktmarkerat danska superskytten hade Mogensen och Söndergaard slutat tänka på danskmojon och brytt sig bara om att skapa ett spel utan Hansen. Briljant!

* Apropå briljant, Johan Sjöstrand. Rend mig i røven vad bra han var! Och ändå var Niklas Landin i danska målet typ lika bra. Han limmade tre skott av Kim Andersson. Det måste rendera något slags danskt bragdguld.
Men för att hålla oss till Sjöstrand – briljant alltså. Och då hade expert Magnus Grahn tidigare under onsdagen, i SVT:s morgonsoffa, kallat valet mellan Johan Sjöstrand och Mattias Andersson för ett val mellan pest och kolera. Kanske är han expert på handboll, ”Nollan”, men svenska språket och grundläggande semantik är honom bevisligen främmande. Oavsett vilken sjukdom Johan Sjöstrand var så var han ljuvlig. En släng av ljuvligaste kolera.

* Fredrik Petersen. Han är faktiskt den perfekta avlastningen för Dalibor Doder. Med Doder får man en irrationell lirare som kan göra många mål och luriga assist. Man får också en bunte tekniska fel och lite slarv när det inte stämmer och när han blir trött. Fredrik Petersen gör inte ett fel som mittnia! Det är enkelt, fartfyllt, kanske lättläst egentligen (men danskarna hann inte bli läskunniga) och kliniskt felfritt. Hans två mål från nio meter var dessutom vetenskapligt omöjliga att göra på Niklas Landin. Det sket Petersen i och där gjorde han så klart rätt.

* Domarna dömde snarare åt Danmarks fördel än åt Sveriges. Ytterligare ett tecken på vilken stark match svenskarna gjorde.

Jag och många med mig kommer att anklagas för kvalificerat kappvänderi, när vi nu hyllar förbundskaptener och ett landslag som underpresterat så många gånger de senaste åren, men det får så vara. Laget säger ju själva att man känner förändringen som skett nu i OS. Harmonin, glädjen, motivationen. Och i dag är jag gärna en kappvändare; jag är så innerligt glad för laget, för svenska folket och för mig själv. Jag har varit rätt trött på OS, men nu är jag på hugget igen!

Och min glädje kanaliserar jag denna dag i en paintbild. Fast ”bild” är att reducera min insats. Det ni ser nedan är ett måleriskt mästerverk, om jag ödmjukt får yttra min mening. Det är helt enkelt min version av Nils Dardels ”Den döende dandyn”. Ni kan googla den, om ni vill. Eller, följ länken.
Jag kallar mitt verk för ”Den döende dansken”, och det är förstås bildligt menat, så ingen får krupp och tror att jag önskar död åt Danmark. Den döende dansken på bilden är en neutraliserad Mikkel Hansen, och som alltid när jag avbildar danskar gör jag Hansen i skepnaden av en pølse. Den som sveper täcket över Hansen är Fredrik Petersen. Övriga personer på duken är Staffan Olsson, Johan Sjöstrand och Niclas Ekberg.

Ungern i semifinal redan i morgon. Ungern är inget dåligt lag men att säga något annat än att det är en drömlottning vore idioti. I den andra semin möts Frankrike och Kroatien. Vi har alltså en semi som på papperet ser ut som en moralisk final och en semi som ser ut som en moralisk match om nionde plats. Men vem klagar?

Sverige kommer att återgå till ett normalt försvarsspel, Ungrarna är mindre beroende av en spelare och har luriga alternativ på nio meter. Lazslo Nagy är inte vad han har varit men får han flyt är han obehaglig. Gabor Csaszar är som sagt var en personlig favorit hos mig, och även i övrigt har ungrarna ett bra lag. Det blir tufft, men att som svensk gå in i en semifinal med fifty-fifty-utsikter att vinna den – det är inget annat är fullkomligt strålande. Jag kommer inte att tippa den eftersom det är lönlöst och eftersom jag är en usel tippare.

Ah, vafan, jag tippar ändå. Sverige vinner, 25-22.

I dag är en glädjens dag. Njut av den.

Blogg in, blogg out..