Det finns en sak jag gillar med snö, men knappast fler. Som i dag, då jag inte har några förpliktelser och inte behöver ta mig någonstans – då är snöskruden som täcket man inte vill krypa fram från en sovmorgon.

I går var snön mest till jävelskap och ett tag var jag orolig att jag inte skulle komma fram till Halmstad. Men det gjorde jag trots allt och jag fick bevittna en match som man kanske kommer att se som Ystads IF:s vändning efter en mycket svag period.

För en poäng är ju fler poäng än laget tagit på fyra matcher. Inställningen var bättre både på plan och på bänken och spelmässigt tycker jag att laget gjorde en ganska stabil insats. Det var egentligen bara när Drott spelade med sitt 5-1-försvar som man fick riktig träff på YIF-skyttarna och gästernas spel blev fattigare på fart och fantasilöst.
Några reflektioner från Halmstad Arena:

* Sebastian Seiferts frånvaro verkade inte störa YIF märkbart. Laget visade även förra säsongen att man kan hantera korta perioder utan spelsnillet Seifert.
* Pierre Hammarstrand (hans efternamn är för övrigt ett ord jag i fart aldrig stavar rätt till, vilket säkert märktes i livebloggen. Eller ni kanske tror att han heter Hammasrtand?) är egentligen kantspelare men när han används som niometersspelare är han ofta bäst på plan. Ifall Pierre hade varit 25 år, eller i alla fall haft den fräscha kroppen som en 25 åring, tror jag att han hade spelats mycket mer på nio meter. Tyvärr tror jag inte att hans kropp håller för längre sejourer som distansspelare. Ty hans kropp är som keso, som bekant.
* Martin Bager visade återigen att han är seriens kanske bästa mittsexa. Många mål på få avslut som vanligt och dessutom spärrade han upp åttafiliga motorvägar åt niometersspelarna. Han har en stor röv, och det är bättre att ha en stor röv än att vara en – som jag brukar säga.
* Halmstadsfolket som rörde sig i katakomberna var ganska eniga om att Drott förmodligen inte hade fått straff i slutsekunden ifall matchen spelats i Ystad, och det tror inte jag heller. Domarna dömde täckning innanför men det kändes i alla fall felaktigt. Mats Engblom for som ett fjällvatten när det blir vår förbi oss journalister för att diskutera saken i domarrummet. Jag vet inte vad som sades i domarrummet men på Engbloms uppsyn såg det ut som att någon kanske hade blivit kallad för röv. Eller inte.
* Besvikelsen var stor i YIF-lägret men det berodde så klart mer på poängtappet än på insatsen. En poäng i Halmstad är helt okay.
* Leo Larsson utsågs av arenans speaker till bäste spelare i Ystads IF och det var väl ingenting alls märkligt med det förutom att Leo inte var på plan en enda sekund. Speakern verkade för övrigt sitta och råpimpla Hallands Fläder – i slutminuterna utropade han Ola Netterheim till målskytt från vänsterkanten när det egentligen var Philip Nilsson som sköt. Ola Netterheim från kanten…åh…det hade varit en syn.
* Mats Engblom har väl den senaste månaden fått utstå mer kritik än under de andra månaderna som YIF-coach tillsammans, men på en punkt går det inte att kritisera honom – engagemanget. Med hjälp av duktige fotografen Klas Sjöberg har jag bildbevis för denna åsikt.

Missade ni filmreferensen så får ni en andra chans här. Det finns för övrigt ytterligare bildbevis på Engbloms engagemang och på kylan i Halmstad. Jag har aldrig tidigare sett en tränare göra en åkarbrasa inomhus. Kikar ni till höger på bilden kan ni för övrigt se Åke Hermansson i en pose man känner igen. Fikaposen. Det är nästan så man kan ana det imaginära Ballerinakexet i näven på honom.

*****************************************

Eftersom jag var i Halmstad och såg på elitseriehandboll har jag inte tillägnat mig en enda bildruta av EM-matchen mellan Serbien och Sverige. Jag har dock några snabba intryck jag kan delge er.
* Torbjörn Klingvall får kritik både från Tomas Axnér och från SVT-bloggen. Det påpekas att för många försvagande byten gjordes samtidigt och att spelare kanske inte matchades på rätt sätt. Jag har tidigare kritiserat Stefan Lövgren och company för att ha utsett förbundskaptenen för sent, för nära inpå EM, och det känns som att laget lite lider av detta. Spelidén känns inte riktigt inpräntad i spelarna och detta leder till att kantspelarna nästan inte får känna på bollen i anfallsspelet och att målvakterna inte känner sig trygga i försvarsspelet. Turneringen blir läropengar inte bara för Klingvall och spelarna utan även för förbundet. Kontinuitet och TID är viktigt i de här sammanhangen.
* Seger krävs i kväll mot Norge för att drömmen om semifinal ska leva vidare. Av vad jag har sett så tror jag mycket lite på detta som en realistisk möjlighet. Lik förbannat kommer jag sitta där i kväll och hoppas på mirakel. Hoppet är enligt myten det sista som finns kvar i Pandoras ask. Låt oss skrapa på botten.
* Jag vill inte läsa fler artiklar om damidrott där man i rubriken hittar ordet ”sexigast”. Kollegor – jag tänker inte döma en enskild journalist – idrotten och all världens kvinnor är värda mer än att vi 2012 fortfarande vinklar på kvinnors sexighet när det handlar om ett mästerskap i idrott. Jag är övertygad om att dessa artiklar har många klick och att det då anses som ”allmänintresse”, men i mitt tycke är journalistyrket belagt med visst ansvar och med samhällsfostran. Må hända är det pretentiöst av mig att tycka så men det är lik förbannat min åsikt. I övrigt tycker jag att jag får bra bevakning från EM, även om det tyvärr skickas få journalister dit och trots att TV4 envisas med att visa matcherna i, antingen kanaler jag inte har, eller i kanaler med usel bildkvalitet.

Blogg in, blogg out..

Ystads IF: vad händer?

Laget var av många tippat som seriefavoriter och nu ligger man efter typ halva serien sjua med lika många matcher som inspelade poäng. Förlusten i går mot Aranäs var fjärde raka och det anstår inte ett presumtivt topplag. ”Helt klart är vi inne i en formsvacka. Men vi måste komma igen – något annat finns inte. Men det blir tufft – nu står vi inför två svåra matcher mot formstarka lag som Drott och Redbergslid”, sa tränare Mats Engblom efter matchen.

Han sa det dessutom helt korrekt. Drott och Redbergslid är troligen de hetaste lagen just nu i elitserien, Drott spelar för en absolut topplats och Redbergslid har från ingenstans fått häng på slutspelsplats. YIF är i gungning och det ska bli spännande att se hur man tacklar situationen och hur man tar sig an, först och främst den kommande bataljen i Halmstad på måndag, då förresten eders ödmjuke bloggundersåte livebloggar på plats.

Aranäs har fällt två giganter i YIF och Sävehof sedan man blottlade sina ekonomiska mankemang. ”Pengar är den största drivkraften när de inte finns”, se där – en rykande färsk aforism så här innan vi håller helg. YIF och Sävehof är emellertid – inte för att ta udden av Aranäs prestation (eller jo, lite så klart) – två giganter man inte blir klok på.

***************************************************

Själv ägnade jag gårdagen åt att baka lussebullar och wienernougat och dessutom följde jag damerna i EM. Andra raka segern gladde men jag måste säga att wienernougaten var en större njutning. Expert Per Johansson värderade inför EM Sveriges chanser mot Makedonien till 50-50, och det begriper jag inte efter vad man sett i EM. Makedoniens anfallsspel var bland det sämsta jag sett i ett EM-slutspel. Ett skämt. Rörelser utan poänger och avslut som sällan träffade mål eller var lösa plockebollar. Att Frankrike vann med 13 mål är ett dåligt betyg åt fransyskorna.

Och ändå dröjde det 45 minuter innan Sverige körde matchen. Man gjorde den makedonska målvakten till en fantom i mjukisbyxor och de tekniska felen var så många att jag stundtals faktiskt satt med huvudet mellan knäna i djup frustration.

Hanna Fogelström! TITTA PÅ LINJEN!

Jag har aldrig sett maken till människa att trampa på linjen. Det är helt ofattbart. För en person som aldrig spelat handboll kan det kanske te sig som en svår sak att hålla koll både på målet och på målgårdslinjen – men det är det faktiskt inte. Det här är inte alls för att skryta – för det är inget svårt – jag har under 17 års handbollsspelande aldrig gjort ett övertramp såvida jag inte blivit knuffad in i målgården. Det är som något man har i ryggmärgen, man bara VET var linjen är. Det är därför jag har svårt att förklara hur Fogelström kan snitta 2,23 (typ eller exakt) övertramp per match. Min bror, som jag såg matchen med, har spelat kanske tio handbollsmatcher i sitt liv men sett desto fler från soffan och han utbrast apropå Fogelstöm - ”Jag har aldrig sett något liknande. Jag har sett Fogelström i kanske 15 matcher och hon måste ha gjort övertramp i alla.”
Det hela är mycket beklagligt, då Hanna Fogelström i övrigt är en kompetent kantspelare.

Jättekul och skönt att Linnea Torstenson fick lossa bössan mot Makedonien, men ärligt talat – det visste vi att hon kunde mot passiva 6-0-försvar som i grunden är ganska dåliga. Det kan inte nog understrykas vilken skillnad det var om man jämför med hennes insats mot det mycket aggressivare danska 4-2-försvaret. Jag tycker att det är viktigt att Torbjörn Klingvall är vaksam på detta och i ett tidigare skede byter ut Torstenson mot en i sidled kvickare variant som Johanna Ahlm eller Jamina Roberts. Som Torstenson var mot Danmark är hon offensivt överflödig och defensivt har hon inte gjort någon bra turnering än så länge. Vi kan inte räkna med att försvaren i fortsättningen av turneringen spelar 6-0 mot Sverige. Antingen får Linnea skjuta ändå, trots att hon inte tycker att läget är bra, eller så får hon byta.

Jag tyckte det var lite respektlöst mot Johanna Ahlms insats mot Danmark att låta henne spela så lite mot Makedonien, men jag kan se anledningen – man ville givetvis få igång firma Gulldén/Torstenson – något som verkligen lyckades. I övrigt upplever jag lite av en blixtförälskelse i Torbjörn Klingvall. Jag samtycker inte till en del av hans taktiska drag men energin, engagemanget och den med norska blandade dialekten förför även den mest irriterade bloggaren.

För även om jag är jätteglad över två segrar så stör det mig att laget är så slarvigt. Min teori är att det är rätt mycket nytt nu, med nya spelare och en ny förbundskapten. Med nya rörelser att tänka på eller nya miljöer att verka i  är det lätt att man tappar någon procent fokus på de spelfundamentala momenten, och det får till resultat att man tar fyra steg i stället för tre eller att man kastar bollen till en spelare med fel färg på tröjan. Stämmer teorin kommer de tekniska felen bli färre ju längre turneringen lider, och det kommer att behövas.

Överbetyg mot Makedonien får Isabelle Gulldén, Linnea Torstenson och Ulrika Ågren. Till viss del även målvakten Cecilia Grubbström som det sägs hade 55 i räddningsprocent, men merparten av de räddningarna hade även en Peter Harrysson i gipsvagga gjort. Peter Harrysson i gipsvagga är för övrigt det minst mobila jag kan komma på i hela världen.

I morgon väntar Frankrike och det här svenska laget har faktiskt en chans att slå fransyskorna. Danmarks lite oväntade vinst mot nämnda franska lag kommer att betyda att Frankrike måste slå Sverige för att ta med sig poäng till huvudrundan. Det är alltså två högst laddade lag som gör upp om poängen. Vad Sverige måste göra är inga hemligheter eller konstigheter: färre tekniska fel, ett försvarsspel som tokstämmer, en Grubbström som fortsätter att ta fler bollar än en Peter Harrysson i gipsvagga, en Linnea Torstenson som VÅGAR och ytterligare någon niometersspelare som gör en match i typ Johanna Ahlm-mot-Danmark-insats. Och naturligtvis måste Isabelle Gulldén fortsätta att vara den brainiac hon nästan alltid är.

Och sen kan det inte stjälpa att påminna Frankrike om bittra nederlag. Frankrike har en lång rad segrar mot det svenska landslaget på handbollsplanen, både på dam- och herrsidan, men alla eror har ett slut. Frankrike expanderade under kejsare Napoleon i början på 1800-talet men i belgiska Waterloo fick allt en ände i juni 1815, då en europeisk armékoalition ledda av Hertigen av Wellington besegrade den lille megalomaniske fransmannen. Låt oss hoppas på en repris.

Och apropå en ny landskamp mot ett nytt land kan vi väl som brukligt är tala lite film (mitt refererande till gamla franska filosofer faller inte alltid i god jord). Jag har en barnslig faiblesse för så kallade ”Heistfilmer”, filmer som rör sig kring en grupp karaktärers försök att stjäla något. Favoriten kanske är amerikanska ”The Sting”, eller ”Blåsningen”, som det heter på svenska, med Robert Redford och Paul Newman. Men en fransk film som var en av de första och banbrytande i genren är ”Rififi”, och den nästan ofattbart långa inbrottsscenen är njutbart spännande hela vägen.

Blogg in, blogg out…

Exit Europa. Ja, det var ju kul så länge det varade. Av rapporterna nere från Rumäninen att döma så gjorde Ystads IF två bra insatser mot Bacau. Man visade att laget håller även mot internationellt motstånd och dessutom får man inte glömma det som så populärt numera omnämns som ”läropengar”. YIF har många unga spelare som kan antas ha proppat hjärnorna fulla med intryck och erfarenheter. Spelmässigt kan jag ju inte kommentera det här, men jag kan ge er en rad anledningar till att YIF sålde bort sitt avancemang i EHF-cupen. Det är för övrig samma linje som sportchef Jan Ohlsson rattar sin penna på.

* YIF vände sex bollars underläge i EHF-cupens första omgång, då man fullkomligt mosade Sporting Lissabon i hemmamötet. Hade man haft en hemmamatch mot Bacau hade underläget bara varit fyra bollar. Plättlätt.
*  Mats Engblom kollade upp rumänernas track record i Europa. Föga oväntat vann de nästan allt på hemmaplan medan de förlorade på bortaplan.
* Ett tämligen mediokert Sävehof (hittills) slog det BÄSTA rumänska laget på hemmaplan i Champions League med fyra bollar. Och Constanta har varit tämligen överlägset i Rumänien de senaste åren. Ungefär som Sävehof i Sverige.
* Har det pratats om något annat i årets fotbollsallsvenska än vilken skillnad det är på lagens prestationer på hemmaplan respektive bortaplan?
* Brukar inte YIF ofta vara ett annat lag på bortaplan än när man känner tryggheten och frodande mögelkulturer i det som Tomas Axnér benämner ”Radonrucklet” (ÖP-hallen).

Jag har dålig koll på siffror, jag ägnar min egen ekonomi ringa tankeverksamhet och följaktligen är YIF:s dito en för mig företeelse höljd i dunkel. Var det verkligen omöjligt att spela en hemmamatch till i EHF-cupen? Skulle det ruinera en klubb som med svenska mått mätt betraktas som rik? Ekonomiskt ansvarstagande ses allmänt som något mycket fint men förglöm ej, mina vänner, att det går en rät navelsträng från ekonomiskt ansvarstagande till snålhet. Kunde man inte jobba med sponsorer? Fanns inga externa krafter som var beredda att pynta för ett fortsatt Europaäventyr?

Det var inte så längesedan svenska klubbar tackade nej till Europaspel helt och hållet eftersom det var för dyrt. Det var därför jag frågade någon (ärligt talat, jag kommer inte ihåg ifall det var Mats Engblom, Basti Rasmussen eller ordförande Per-Olof Lind) inför säsongen om man skulle satsa på Europa. Budskapet då var tydligt – klart man skulle! Erfarenheten bedömdes vara betydelsefull och det sades vara en fin bonus för hemmapubliken som stöttar laget månghövdat varje hemmamatch.

Men seriöst, det här var väl ingen riktig satsning? Och även om kollega Fredrik Sörenssons liveblogg från Draculaland var njutbar och informativ vill jag inte gå så långt som att kalla den en ”belöning för Ystadspubliken”.  Att ge ett lag från Östeuropa två hemmamatcher är som att mata en flodhäst med jordnötter direkt från handen.
Säg så här: Ska du göra en burgare utifrån ett stycke ko så har du två val – ska du hacka det, eller ska du mala det? Eller så tar du helt sonika köttstycket och skickar det till Östeuropa, till Ghita, Rotaru, till tremetersmannen da Silva och till andra hungriga flodhästrumäner och låter dem trampa på det. Ni förstår vad jag menar.

*********************************************

Ska jag säga något om Torbjörn Klingvall? Jag är ju lite sen på bollen här men går jag in med dobbarna före så. Jag har pratat med Torbjörn Klingvall en gång på telefon – då han var förbundskapten i ett U-landslag – men jag visste inte hur han såg ut. Av samtalet minns jag intet mer än att han var norrlänning, vilket ju givetvis får en fördomsfullt att rynka på näsan. Sysslar de inte mest med käppakrig och polarrace medelst hundspann där uppe?
Tomas Axnér vrålade ”Stenålder!” det första han gjorde när han fick höra valet, men det hör liksom till att Axnér ska vråla något. Hade det blivit Rustan Lundbäck så hade Axnér vrålat ”Äntligen” som en annan Fylking.
Jag måste säga att jag tycker valet på förhand känns lite uppfriskande. Samtiden har dille på föryngring och det som diffust kallas ”nya tankar”, nyblivna pensionärer knuffas bort från arbetsmarknaden och i alla underhållningssammanhang premieras ungdomen. Och så väljer Lövgren och company att utse en nästan 60 år gammal man till förbundskapten. En GÅBBE, if you pardon my french.
Klingvall har en oantastlig status som den svenska handbollens professor och ifall han bara har en gnutta känsla för vad som passar för just en specifik grupp så tror jag att det kan bli bra. Det enda som stör mig är att det tog sådan tid. Nu har Klingvall en högst begränsad tid fram till EM för att plöja igenom sina pärmar och hitta ett spel för landslaget.
Apropå gubbar så är klippet nedan en av de roligaste gubbimitationer som gjorts. ”Äta i lilla gemaket. Hah!! 

httpv://www.youtube.com/watch?v=BOZlDaCE-CI

Jag pratade med Michelle Fyhr Seifert, fostrad i Pandora men numera i H65 (som ju för övrigt äger i elitserien för tillfället) och jag frågade henne vad hon tycker om Klingvall som förbundskaptensval. Så här sa hon:

”Va? Nänä, det blev Thomas Sivertsson. Jo, det är jag säker på. Det har jag läst. Inte? Klingvall? Vem? Ärligt talat…det vet jag inte vem det är.”

Hon hade förstås, liksom många andra, trampat i Sportbladets felskär. Man kan se detta som kritik mot Johan Flinck, men man kan också se det som att han verkar ha ett järngrepp om handbollsfolkets medvetande, att han otvetydligt är den mest betydelsefulla spelaren i handbollsmedia.
Man måste också se det som att Torbjörn Klingvall flugit under radarn i 40 år eller nåt.

Apropå Pandora så begick de, i konstellation med YIF:s damlag, historisk premiär i går i division 2. 32-9 mot HK Malmö och det kan säga att Ystadslaget är på helt rätt väg men det kan också säga att HK Malmö är handbollens Eddie the Eagle. Jag har ingen aning.

När jag läste texten från matchen såg jag i alla fall att Ida Blomberg gjorde flest mål och då tänkte jag att allt nog är ungefär som vanligt. Även om laget nu alltså heter Pandora/Ystads IF.

********************************************

Jag har sett alldeles för lite av IFK Ystad i år. Jag beklagar och lovar bättring. Matchen mot Eskil i helgen ska väl inte har varit något mästerverk från hemmalaget, men så är det ju poängen som räknas i seriesammanhang. Jag tror att allsvenskan, bortsett från H43 som hjular hem serien, kommer att bli jäkligt jämn. IFK Ystad har alla chanser att sniffa på en kvalserieplats ifall man får bitarna att stämma lite bättre än de hittills gjort.

Blogg in, blogg out..

Bara någon timme efter att detta inlägg publicerats kommer tusentals segerrusiga danskar fira sina handbollshjältar i Köpenhamn. Laget har nu två EM-guld på fyra år och ytterligare en VM-final. Min gode vän Sören Simonsen brukar till mitt förtret benämna Danmark som ”storebror” till Sverige i handbollssammanhang, men jag får ju ge honom rätt. Grattis Danmark.

Redan när Polen slog Tyskland i mellanrundan och det slogs fast att Danmark nu, som genom ett mirakel, hade allting i egna händer igen sa jag att ”nu vinner danskarna EM”. Det är för mig en liten lisa i det svenska nederlagets bittra stund att i alla fall kunna säga ”vad var det jag sa?”.

Danmark vinner EM (och är därmed världens just nu bästa lag) för att de spelar framtidens handboll, fast redan i dag. Nyckeln till deras framgång är de hypersnabba spelvändningarna där antingen Niklas Landin eller Mikkel Hansen levererar smörpass till snabbfotade kantspelare. Som jag proklamerade i föregående inlägg är det detta vi måste utbilda våra unga handbollsförmågor i. Bilden av ett fegt Sverige som lunkar upp i anfallet för att ”bygga” upp ett riktigt spel sitter fast på min näthinna och det är tyvärr bilden av ett lag som fastnat i dåliga vanor och i en tro på något som faktiskt inte fungerar. Sverige måste bryta sig loss från detta kollektiva fegistänk.

Till mitt förra blogginlägg kommenterade avsändare Turetiger att jag glömde en del av utbildningen – det att lära sig spela utgrupperat försvar. Jag instämmer, detta är något vi också måste lära oss, att ha alternativ tillhanda om 6-0-spelet inte fungerar. Vi såg dock att 6-0-spelet faktiskt kan fungera riktigt bra på yppersta nivå – tyvärr var det Serbien, och inte Sverige, som visade detta i EM.

Det sägs i allehanda mediekanaler att Staffan Olsson och Ola Lindgren nu för första gången är ifrågasatta som förbundskaptener. Det håller jag inte med om. Jag säger att de snarare nu för första gången är ifrågasatta på ett sådant sätt att diskussionen bör föras om de egentligen är rätt personer att leda ett Sverige på väg in i framtiden. Kim Andersson sa, efter en av de bleka insatserna i EM, att ”det går inte att ifrågasätta kunskapen hos två människor med över 700 landskamper tillsammans”.
Jo Kim, det går i allra högsta grad. Det är en fara att sätta alltför stor tilltro till sådan blågul statistik. Din höga förmåga som spelare garanterar inte en lysande karriär som tränare. Tyvärr tycker jag mig se på många av ”Bengans boys” att de inte besitter det taktiska sinne som en förbundskapten behöver. Jag tror också att det kan vara en nackdel att ha två förbundskaptener, stundtals i EM såg det ut som att ingen av Staffan och Ola var beredd att ta tag i taktpinnen. När man kan läsa i hundratals mediekanaler och av hundratals experter taktiska drag som förbundskaptenerna inte gjorde, då måste man börja fundera. Och när man ser på vilket vis en sådan som Ulrik Wilbek coachar sitt lag, då blir man varse skillnaderna.

På nio EM-matcher har Staffan-Ola vunnit en match. En enda match. Mot ett Tjeckien som var ett av EM:s absolut sämsta lag. Visst, vi blev fyra i VM, men det var på hemmaplan, och på 22 spelade världsmästerskap har 13 slutat med att värdlandet tagit sig till minst bronsmatch. Så man kan säga om Sveriges VM-insats att den absolut var bra, men inte exceptionell. Dessutom var den ju bevisligen en engångsföreteelse.

Så Sverige är tolva i Europa och nu har vi all anledning att frukta OS-kvalet, och VM-kvalet. Tack vare att Danmark vann EM hamnar vi i en OS-kvalgrupp med Ungern, Makedonien och Brasilien. Rankingen sett utifrån EM-resultaten placerar oss trea i denna grupp, alltså utanför OS. Det är inte värdigt en stolt handbollsnation som Sverige. Något måste göras.

Efter EM-besvikelsen ska det bli skönt att i bloggen få återgå till normalläget. IFK Ystad är ju exempelvis mirakulöst nog på väg att hänga kvar i allsvenskan. Spännande blir det att följa fortsättningen.

Även här i hemmet pustas det ut efter EM. Min flickvän är från Örnsköldsvik och där tror man inte att idrott kan bedrivas utan en platt gummimojäng och tillhygge i glasfiber. Hon förstår inte heller varför spelarna inte slår varandra lite mer i huvudet. Efter några intensiva handbollsveckor är hon nog glad att åter se mig uppstigen från soffan.
Ett roligt tillägg kan dock göras, apropå min flickvän och apropå förbundskaptenerna: under andra halvlek mot Polen utbrast hon ”Alltså, jag kan inget om handboll, men till och med jag begriper att man borde byta ut Kim Andersson (punktad) och testa att spela med han den tunnhårige (Johan Jakobsson).”
Tänkvärt.

Hon har även upplyst mig om topp-två på listan över EM:s snyggaste spelare, som tydligen är tysken Uwe Gensheimer och dansken Bo Spellerberg. Jag undrade om inte tysken Holger Glandorf fanns med som bubblare på listan, men då tittade hon på mig som om jag sagt något konstigt.

Och apropå listor ska jag avsluta detta som vanligt aslånga inlägg med mitt allstar-lag från EM. Håll tillgodo.

Målvakt: Darko Stanic, Serbien. Vänstersex: Gudjun Valur Sigurdsson, Island. Vänsternio: Mikkel Hansen, Danmark. Mittnio: Ivano Balic (alltid), Kroatien. Högernio: Kiril Lazarov, Makedonien. Högersex: Dragan Gajic, Slovenien. Mittsex: René Toft Hansen, Danmark.
Turneringens bäste spelare: Kiril Lazarov.

Blogg in, blogg out..

Ja, det var det hele.
Eller ja, två matcher återstår så klart av Sveriges EM, men det står nu klart att någon medalj, det blev det inte den här gången heller. Och det ska Sverige så klart inte ha heller, inte efter den insats laget gjort.

Serbienmatchen fastställde ett antal saker.
* Förbundskaptenerna hade lärt sig läxan. Man coachade mer aktivt och testade många lösningar. Bland annat fick Jakobsson speltid, något han borde fått mer av i andra matcher. Man poängterade även det som jag själv poängerat i ett decennium, vi måste satsa på snabba spelvändningar! Att spelarna inte genomförde det fullt ut mot Serbien tyder snarare på att kompetensen inte fanns hos spelarna.
* Utan en mittnia i form är Sverige inte världsklass. Dalibor Doder kändes inte betrodd under mästerskapet, men mot Serbien fick han speltid och uppvisade en formsvacka vars djup tangerade Marianergraven. Är ”Dado” slut, eller kommer han tillbaka? Vet ej.
Eftersom Larholm låg på hotellrummet och studerade innanmätet på serbiska toalettstolar saknade Sverige kreativitet från mitten. Jag välkomnade dock det taktiska draget att testa Kim Andersson i mitten, det var då det svenska anfallsspelet kändes som farligast.
* Spelarna hade lärt sig läxan från Polenmatchen och visade upp heder och hjärta, bäst personifierat i Lundströms och Karlssons uppoffrande spel, med slängningar i Serbiens målgård.
* Kim Ekdahl du Rietz får av mig det högsta betyget hittills av de svenska spelarna. Kim EDR är heder, mod, hjärta och muskler. Blir han bara lite mer hjärna blir han ostoppbar. Kim Andersson och Niclas Ekberg har också varit bra, men alltför växlande i kvalitet.

Kim EDR:s insats förärar honom en plats i dagens paintbild. Jag försöker här framhäva, och med viss framgång om ni frågar mig, Kims svällande fysiska tillgångar; tröjlös förstås, för allas trevnad och med små, tighta Sverige-speedos. Som ni sett har Kim trimmat bort bohemskägget som han fått vissa gliringar för. Tydligen var anledningen att det på ett obehagligt sätt låg ”slickat” mot halsen efter duschen. Nåväl, i verket här beskriver jag även ”tussens” plausibla öde i livet, som symboliskt och liksom Kim måste inrätta sig i ett kollektivt fungerande. I detta fall i en liten matta.

Tillbaka till det relativa allvaret.

Ifall jag hade varit förbundskapten för Sverige finns det en sak jag hade poängterat mer än något annat. Spelvändningen!
Vi har ett obestridligt faktum: Sveriges uppställda anfallsspel suger sumpråtta. Eftersom en handbollsmatch av i dag innehåller upp emot 70 anfall per lag gör Sverige (som i exempelvis Serbienmatchen) mål på 30 procent av anfallen. Det borde i så fall ge den svenske målvakten rätt att kasta ett svårt utkast (nästan så svårt att man räknar det som ett 50/50-kast). Går kastet fram är det ju nästan garanterat ett mål. Man ser detta bäst i Danmark där Niklas Landin kastar nästan-no-matter-what. Dessa enkla mål är värda SÅ MYCKET. För Sverige hade det varit ännu viktigare än det är för danskarna, eftersom ju danskarna även har ett bra uppställt anfallsspel.

Och kommer inte direktkastet till kantspelarna borde det vara en uttalad intern lag i Sverige att man måste trycka i andrafas. Med spelare som Kim Andersson och Kim EDR (tunga, kraftfulla och extremt svåra att stoppa i fart) måste procentsatsen ligga långt över 30 procent i lyckliga utfall i andrafaskontringar. Och för att förtydliga: det spelar ingen roll om motståndarna har hunnit hem och samlat sig på sexmeterslinjen, det är ÄNDÅ lättare att göra mål med ett lag som kommer i fart.

I handbollsutbildningen framöver måste vi trycka på följande punkter:
* Målvakter måste snabbt jaga boll efter räddning eller skott utanför. Inga pajaskonster eller löjliga segergester (som både Sjöstrand och Palicka sysslar med) utan få fatt på bollen snabbast möjligt och överlämna till utespelare. Därefter kan målvakten få fira eller sätta upp en hel jävla Strindbergpjäs om han känner för det.
*  Kantspelare måste få förmånen att tjuva mer i försvarsspelet. Visst, det kan ge något mer baklängesmål per match (i konstigt studsande returer) men fler mål kommer definitivt att göras.
* Resten av utespelarna måste få programmerat innanför pannbenet att andrafaskontringen SKA göras. Kommer man inte igenom i denna, då kan man lugna ner spelet. Man borde även utveckla fler spelvarianter på andrafaskontringar.

Sen finns det så klart tillfällen i matchen då man inte ska jäkta. Ibland vill man bara att tiden ska gå (en man mindre till exempel) men jag talar om standardläget.

Danmark ikväll. Viktig match eftersom vi inte vill att Danmark ska vinna EM (av OS-skäl). Vinner Danmark eller Spanien EM står vi inför en svårare OS-kvallottning än vi trodde.
Tar Polen poäng av Tyskland i matchen innan så tror jag ärligt talat inte att Sverige har en chans mot Danmark. Danskarna har nog lärt känna sin egen naivitet från gruppspelet, och jag tror att de bara kommer att bli bättre och bättre i den här turneringen.

Blogg in, blogg out..

Det är inte det att 29-29 mot Polen är ett dåligt resultat eller att en förlust mot Tyskland är oacceptabel. Europa är ett fantastiskt jämnt handbollsområde och i detta mästerskap har inte ett enda dåligt lag uppträtt.

Det jag inte kan smälta med svenskarnas två senaste prestationer är uppträdandet. Andra halvlek mot Polen präglades av följande, icke alls smickrande, ord: håglöshet, villrådighet och renaste skamligaste feghet. En feghet utspridd på alla spelarhänder och dessutom allrådande på bänken och i förbundskaptenernas hjärnor. Jag anklagar dem för en feghet så grav att hade de varit japanska samurajer hade de utfört harakiri direkt på uppstuds.

Det vill jag naturligtvis inte att de ska göra. Men coachningen i årets EM har varit direkt bedrövlig. Kardinalmissen mot Tyskland var att man gick för hårt på få spelare (bland annat spelade Kim EDR trots att han var dödstrött och, citat ”bara försökte hålla mig på benen”. Uwe Gensheimer gjorde tre, kanske fyra kontringsmål för att du Rietz inte orkade springa hem). Dalibor Doder borde naturligtvis ha spelat och avlastat de andra niorna. Man har också varit alldeles för fega med att matcha en kille som Johan Jakobsson.

Mot Polen punktmarkerades Kim Andersson. Det var ett taktiskt drag av Bogdan Wenta med ett överraskningsmoment lika med noll. Alla visste att det skulle hända och Sverige har naturligtvis tränat massor på just detta. Ändå stod man i fullständig apati medan polackerna kontrade in mål på mål, utan att Sverige gjorde vitala förändringar.
Följande mening sade jag i går i pur affekt just efter slutsignalen, men i dag, ett dygn efteråt, ser den likadan ut: ”Detta är fanimig det värsta ras jag någonsin sett av ett svenskt landslag, alla kategorier.”

Här har jag listat ett gäng grejer jag tycker att man i alla fall borde testat i andra halvlek:
* Försök få med Kim Andersson i spel. Spärra bort punktmarkeringen, försök växla upp Kim, låt honom gå på övergångar nära polackernas försvarsuppställning.
* Byt in Johan Jakobsson i stället för Kim Andersson. Se vad som händer. Fortsätter polackerna med punktmarkeringen? Vem vet om man inte testar?
* Spela med två linjespelare ett slag. Kanske inget man tränat mycket på men ibland får detta spel väldigt god utdelning.
* Satsa hundra procent på andrafaskontringarna. När Sverige hade så förtvivlat svårt att göra mål i uppställt spel måste man våga gå för de mycket ”enklare” målen på halvkontringar. Då hade man också haft tillgång till Kim Andersson i spelet, något som ju tydligt är en nödvändighet för detta svenska lag.

Jag blir både arg och lite ledsen när jag läser i en kvällstidning att Ola Lindgren, när reportern frågade om varför Sverige inte testade fler lösningar i anfallsspelet, sa så här: ”Jag tror inte att vi hade gjort mål ändå.”
Uppgivenhet är inget för en man i förbundskaptensroll och föga klädsamt.

Lika lite klädsamt är det att kaptenerna inte tar på sig ansvaret för poängförlusten och bristen på agerande; pekar i stället på många tekniska fel och att ingen leder anfallen. Jag efterlyser en ödmjukhet och ett ansvarstagande som i alla fall hade gett lite hopp om framtiden. Nu känns det inget roligt när jag tänker på EM…

Det sägs att Sverige fortfarande har en teoretisk möjlighet att gå vidare, men då måste vi slå Serbien och Danmark och dessutom ha ett praktflyt i övriga matcher. Drömma kan man ju så klart, men i min värld handlar resten av Sveriges mästerskap i spelarnas fall om mod och heder, i förbundskaptenernas fall om ödmjukhet, ansvar och att lära sig av misstag.

Blogg in, blogg out..

Det bereder mig ett stort nöje att redan efter två omgångar i EM kunna konstatera att Sverige är klart för mellanrundan. Detta efter en seger mot Tjeckien som borde blivit betydligt större än den faktiskt blev. Redan i första halvlek ledde Sverige med sex bollar och man borde ha tagit med sig en halvtidsledning i paritet med denna differens. Men det är en sjukdom detta landslag har och har haft ända sedan guldgenerationen lade av – det att stänga matcher och undvika stora dippar.
Det var till exempel helt otroligt signifikativt att Staffan Olsson och Ola Lindgren i sista timeouten deklarerade för spelarna: ”INGA ONÖDIGA UTVISNINGAR BAKÅT”, varpå både Jonathan Stenbäcken och Henrik Lundström fick mental härdsmälta och tog de två onödigaste tvåminutrarna i mannaminne – i samma tjeckiska anfall!

Är jag hård? Sverige vann ju trots allt.
Kanske det, men det tänker jag fortsätta med. Jonathan Stenbäcken har i min bok inte gjort någonting för att förtjäna att gå som nummer ett på vänsternio – och då var han ändå klart bättre mot Tjeckien än mot Makedonien (för denna gången syntes han i alla fall).  Jag antar att han går före Kim EDR på grund av ett något bättre försvarsspel, men är det så är det ett rätt så fegt tänk från förbundskaptenerna. Kim EDR var för allt i världen inte felfri framåt mot Tjeckien när han väl fick spela, men han vågar gå för det! Ska vi gå någonstans i den här turneringen har vi inte råd att ge våra motståndare en död zon i anfallsspelet.
För övrigt borde uppställningen Larholm, Doder och Andersson spelas mer på nio meter. Alla tre är spelare som vågar attackera och är kreativa. Får dessa tre spela i hop sig tillsammans med världsspelaren in spe, Andreas Nilsson, kommer detta att bli bra.

Kim Andersson och Niclas Ekberg, där har ni två av de spelare som varit absolut bäst i denna EM-turnering så här långt. Båda har dessutom en gedigen Ystadsbakgrund och utgör tillsammans ett ämne för omätbar stolthet för staden. När det mesta gått emot Fredrik Petersen och Mattias Andersson i den här turneringen är det kul att se Ekberg och Andersson ta ytterligare steg i sina karriärer.
Andersson är magnifik både som skotthot och som playmaker och hans briljans avslöjar med viss pinsamhet hans överlägsenhet gentemot sina niometerskamrater.
Ekberg är ett unikum vad det gäller avslutsregister och psyke – vid straffpunkten är killen så kall att Kelvin nog helst hade velat revidera sina åsikter om den absoluta nollpunkten. Ekberg lobbar i EM som om han stod och lattjade hemma i sitt eget vardagsrum. En sann konstnär.

Här under demonstrerar jag min avsaknad av konstnärlig målarbegåvning och mitt överflöd av fritid när jag avbildar Niclas Ekbergs strafflobb mot Tjeckien. Jag antar att konstverket bör tolkas inom ramen för det symbolistiska facket och inte det realistiska. Det är därför tjeckiska målvakten Petr Stochl ligger på en divan, djupt traumatiserad av Ekbergs förnedring. Den lille filuren nederst i bild är förstås Sigmund Freud himself, utförandes en psykoanalys.

Tyskland kvar, seger där och Sverige går till mellanrundan med tre eller fyra poäng.

I resultatväg i övrigt i EM noterar vi Serbiens seger över Danmark och Spaniens dito över Frankrike. De fyra lagen kan vara turneringens topp-kvartett, men Danmark och Frankrikes något knackiga inledning på mästerskapet kan tolkas som att toppskiktet i handbollseuropa är tightare än någonsin.

*******************************************

Tråkigt som Lundabo att konstatera att H43 lämnar elitserien, som i och med detta tappar ett känslofyllt stadsderby. Ska man se på H43-fallet från ett positivt perspektiv kan detta vara ett steg mot en elitserie med färre och bättre lag. Nu kommer förmodligen de bästa spelarna i H43 fördelas på andra elitserielag, hade man gjort samma sak med fem lag till från högsta serien hade kvalitén stigit markant, om detta proklamerar jag min sannaste övertygelse.
Kanske norpar något av Ystadslagen en H43-flyktande? YIF borde i alla fall ha stålarna, avseende det faktum att man är rikast i elitserien.

Blogg in, blogg out..

Matchen mot Makedonien, och Tjeckien-Tyskland dessförinnan, bevisade tesen att inget är lätt i ett EM. Alla kan faktiskt slå alla. Naturligtvis borde Sverige ha vunnit matchen i går, men Makedonien kommer att fortsätta vålla andra lag problem framgent i turneringen. De främsta anledningarna till att Sverige inte vann har jag listat nedan.

* Man vann inte målvaktsmatchen. Johan Sjöstrand kom tack vare sista kvartens spel upp i ett godkänt betyg men Sverige behöver mer än så för att gå långt.
* Försvarsspelet kom inte upp i vanlig kvalitet. Kiril Lazarov vållade som väntat problem, men oväntat nog nästan mer som framspelare än som bombare. Jag tycker kanske att man borde ha tillåtit Lazarov att skjuta mer från nio meter och därigenom låta makedonierna tro att allt hängde på honom. Nu fick alla makedonska spelare vara delaktiga och man kom lite på halvdistans i spelet mot Lazarov. Kim Andersson har förärats många lovord för sin insats i går och det är för all del befogat, men sanningen att säga så var hans försvarsinsats blandad. Vid minst tre tillfällen utdelade han onödiga knuffar som renderade straffkast för Makedonien. Motståndarna lyckades faktiskt delvis med målet att få honom ur balans.
* Dock ska det sägas att Andersson bar det svenska anfallet ensam i första halvlek (i andra fick du Rietz och Doder plats eftersom makedonierna fokuserade på Andersson). Det kollektiva anfallsspelet var annars mycket dåligt och präglades av enmansprestationer och en allmän feghet. Fegheten var bäst personifierad av Jonathan Stenbäcken, som trots att han av någon anledning förärades en startposition inte utgjorde ett hot i anfallsspelet. Samma med Larholm, och även med Doder i första halvlek. Jag är mycket oroad över det svenska anfallsspelet.

Fredrik Petersens fingerskada var trots allt inte så allvarlig som han själv trodde (vid bänken sa han till TV4:s Patrik Ekwall att han befarade en fingerfraktur). Huruvida han spelar vidare i turneringen eller inte avgörs i eftermiddag. Ifall Henrik Lundström klarar sig undan skador är han en fullgod ersättare och kommer inte att göra bort sig.

Sveriges grupp i EM kommer att bli jämn, men även fortsättningsvis finns goda möjligheter att ta med sig många poäng till mellanrundan. Men som sagt, en hel del måste bli bättre.

Precis som det blivit i IFK Ystad. Nyförvärven, både de tillfälliga och permanenta, har gjort en makalös make over på laget. Tittar man på de tre utespelarna som tillkommit i truppen spelade enbart dessa 19-20 med stackars Hästö. Lägg därtill Torbjörn Jacobssons målvaktsspel och ansiktslyftet är minst sagt imponerande. I nästa match väntar Trelleborg och det behövs knappast understryka att detta är en nyckelmatch. Lagen byter plats i tabellen vid Ystadsseger.

******************************************

Och nu till något helt annat!
Jag vet inte exakt hur många som har försökt kommentera mina inlägg på den här bloggen, men jag vet av egen erfarenhet att det är en strapats i internets sumpmark. Man går som Theseus i Daidalos mytologiska labyrint och innan man lyckats publicera en kommentar måste man döda det väldiga monstret Minotaurus.

En som ”dött” i Minotaurus käftar är Kurt-Göran Kjell, eller som Ystadsbor främst känner honom, ”Kutte” Kjell.
I stället har jag via mail nåtts av Kjells kommentar (och ifall ni andra läsare också vill nå mig finns jag på peter.lindgren@ystadsallehanda.se) och jag publicerar den i sin helhet nedan.

 Ystads Allehandas ambitiöse handbollbloggare Peter Lindgren utnämner i sin blogg Tobias Karlsson och Magnus Jernemyr till världens bästa försvarare inom sporten.
Låt  mig i sammanhanget stillsamt konstatera att reglerna uttryckligen slår fast att handboll är ett spel som ska ske med/mot bollen. Spel mot kroppen är förbjudet vilket framgår tydligt av portalbestämmelsen i regel 8. Eftersom såväl Karlsson som Jernemyr sällan eller aldrig vidrör bollen framstår Lindgrens utnämning som svårbegriplig. Peter Lindgren är förtjust i kulturella referenser. Lätt parafraserad bjuder jag på Ludwig Wittgensteins berömda aforism. ”Vad man icke förstår därom måste man tiga.”

Den som i vidare utsträckning vill insätta sig i Kurt-Göran Kjells tankegångar kan läsa hans artikel, publicerad i YA för ett antal år sedan.

Jag gläds över diskussionen och extra intressant tycker jag att det är eftersom Kjell och jag är av olika åsikter. Vår förtjusning över österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein verkar emellertid gemensam. Nåväl, här är mina argument i frågan:

Problemet som jag ser det är inte att spelare och domare av i dag inte följer regelboken (som i egenskap av att vara jurist Kjell kan mycket bättre än jag) utan tvärtom att regelboken inte hänger med spelarna. Utan att ta till fysiska grepp som regelboken då tydligen förbjuder hade handbollsmatcher i dag kunnat sluta 65-57. Dagens spelare är så snabba, starka och atletiska i övrigt att dessa inte kan stoppas med ”lätt beröring i bröstet”, som det ska stå i regelverket. Hade Nikola Karabatic utsatts för ”en lätt beröring i bröstet” hade han trott sig bli kurtiserad och förväntat sig blommor och middag.

I en del fall är jag för en klassisk tolkning och konservatism (i litteratur i synnerhet), men i detta fall är jag för en pragmatism. Spelare av Karabatic dignitet kan inte stoppas med ”basketförsvar” utan spelet måste få utvecklas. Magnus Jernemyr, som jag gärna tar som exempel, spelar naturligtvis väldigt hårt, men jag tycker att han gör det utan att bli brutal, och det säger jag med åsikten att det ligger en klar semantisk skillnad mellan begreppen ”hård” och ”brutal”. Brutalitet för mig är hänsynslös hårdhet.

Med detta sagt vill jag också understryka att det finns brutalitet som även jag motsätter mig. Slag i ansiktet, dragning av arm bakifrån, knuff i ryggen i kontring – sådana företeelser är hänsynslösa och borde alltid bestraffas med rött kort. För att göra en jämförelse anser jag Magnus Jernemyr vara en hård spelare. Tysken Olivier Roggisch är ett hänsynslöst praktsvin. Säkert genomtrevlig utanför planen (som Claes Hellgren ofta påpekar) men på plan saknar han mänskligt konsekvenstänk och är i mina ögon i det närmaste en psykopat.

Ifall regelverket är så som Kurt-Göran Kjell beskriver röstar jag för en revidering av densamma. Nya fysiska förutsättningar hos spelare kräver nya metoder, nytt regelverk.
Handboll anses fortfarande av allmänhet och av mig vara en gentlemannasport och i brutalitet och skador åsamkade av fysiskt våld går handbollen inte att jämföra med till exempel ishockeyn. Kan man bara stoppa den lilla förekomsten av övervåld, de hänsynslösa handlingar som jag beskrivit ovan, tycker jag att handbollens utveckling ser relativt sund ut.

Jag hoppas naturligtvis på genmäle från Kurt-Göran Kjell i ämnet, och jag välkomnar så klart även andra debattörer. Ifall ni besegrar Minotaurus kan ni göra det här på bloggen, annars finns jag som sagt på peter.lindgren@ystadsallehanda.se eller via min länk till inlägget på facebook.

Och apropå labyrint måste jag rekommendera filmen ”Pans Labyrint”. I mitt tycke en av de i alla fall 50 bästa filmerna jag sett.

httpv://www.youtube.com/watch?v=n9YD2PFF31E

Se där, ett världsrekord i längsta blogginläggkategorin!

Blogg in, blogg out.

”När allt går lätt blir man fort dum”.
//Maksim Gorkij

Jepp, vad passar väl bättre efter ett dubbelmöte med Ryssland, än detta träffsäkra citat av just en rysk författare, tillika faktiskt min favorit bland ryska författare (Gorkijs bitterhet parad med en märkligt matchad livsglädje tilltalar mig).

För det gick alldeles för lätt i match 1 i Kristianstad för att det skulle gå bra i match 2 i Malmö, och man slutar aldrig att förundras över hur märkligt det mänskliga psyket är. Ge henne en rak väg och hon blir plötsligt sugen på att gå skogsstigar.
Men trots allt var dubbelmötet ett tämligen givande genrep inför EM, mycket mer givande än genrep varit de senaste åren, då det svenska landslaget många gånger ställts mot ett alltför blekt motstånd. Ryssland var bra utan briljans, det vill säga lagom. Nedan har jag samlat positiva och negativa tankar angående Ryssland x2 och statusen inför EM:

Positivt:
* Mittlåset. Ja, det är bäst i världen och jag är långtifrån unik som hävdar det. Jag sällar mig till en enorm skara. Och för varje dag som går ter det sig allt märkligare att Ola-Staffan under en period petade Magnus Jernemyr ur landslaget. Magnus Jernemyr är världens bästa försvarsspelare.
* Målvakterna. Ser man blott på Rysslandsmatcherna blir det Andersson/Palicka som står i EM, men så kommer man nog inte att göra. Johan Sjöstrand är förstavalet, vem som tar shotgun-sätet det tvistar de lärde om. Mitt tips är Andreas Palicka, förbundskaptenerna tar nog chansen att föryngra truppen när det nu ges en uppenbar öppning för det. Hur man än gör har man en kanonuppsättning målvakter.
* Kim Andersson. I bättre form än någonsin och Sveriges viktigaste spelare offensivt. Han hittar linjen bättre än alla andra och skjuter bättre än alla andra, möjligtvis i konkurrens med fysfenomenet Johan Jakobsson. Oscar Carlén blir så klart saknad, men kanske inte så saknad som det befarats.
* Kim Ekdahl du Rietz aptit. Han käkade godis i direktsändning som om det inte fanns någon morgondag. Och lika hungrig verkar han vara på plan, håller hans fot har vi ett vapen som få andra länder har.
* Niclas Ekberg. Straffarna, kontringarna, niometersskotten! Ekberg är en sällan skådad måltjuv och extremt viktig för Sverige i alla matchmoment som kan klassas som offensiva.

Negativt:
* Mittnio. Alternativen vi har att välja på är Jonas Larholm, Dalibor Doder och Fredrik Larsson. Alla var mer eller mindre dåliga i ryssmatcherna. Det blir garanterat så att Staffan-Ola kör på Doder/Larholm men dessa måste hitta formen. Doder såg spelsugen ut men sköt dåligt och gjorde konstiga spelval, Larholm såg inte ens spelsugen ut och har inte varit bra i klubblaget. Helst ska båda höja sig rejält till EM, en av dem MÅSTE göra det.
* Linjehittande. Det var egentligen bara Kim Andersson som verkligen hittade Andreas Nilsson. Jag är dock säker på att ännu fler inspel kommer att komma när Doder/Larholm hittar formen.
* Kim Ekdahl du Rietz skägg. Det är inte bra. Jag skulle kunna raljera spaltmetervis om detta men nöjer mig med att säga att det inte är bra. Men låt oss hoppas att det fungerar som en lyckomedaljong för Kim och hans fot.

Vidare noterar vi att Ola Lindgren är klar för IFK Kristianstad, en klubb som Johan Flinck på Sportbladet upphöjer till Sveriges nästa stormakt inom klubbhandboll. Han är inte alls ute och cyklar, Kristianstad har pengarna och pengarna talar som bekant. Vidare har de Sveriges bästa publikunderlag, sponsorer och ett galet intresse i stan. Den sportsliga biten har varit den som saknats men tänk vilken magnet Ola Lindgren kommer att vara! Alla unga spelare med någon som helst ambition att lira i blågult kommer att vilja gå till Kristianstad. Och alla utlandsproffs som så småningom vill komma hem fick nu en anledning att välja orange dress i stället för, till exempel, vit.

Apropå Ryssland måste jag tipsa om en av mina absoluta favoritfilmer – Tarkovskys magnifika ”Solaris”. Vacker, poetisk och spännande. Och ska ni se den var säkra på att det är den ryska versionen från 1972 och inte det amerikanska missfostret från 2002 av Steven Soderbergh.

httpv://www.youtube.com/watch?v=HEOfJQX2qdQ

Blogg in, blogg out..

På IFK-fronten äntligen något nytt.
Klubben har lämnat skyttegravarna för att om möjligt flytta på gränserna en aning. Gränsen till säker mark i tabellen har denna vinter flyttat sig långt bort från IFK Ystad. Tränare Robert Andersson tror att laget måste vinna sju av tolv matcher som återstår denna säsong, detta att jämföra med den enda seger de hittills tagit på 14 matcher.

Om de fyra spelarna som ska göra skillnaden tycker jag så här:
* Torbjörn Jakobsson. Målvakt och meriterad både från elitserien och som proffs. Storhetstiden ligger i imperfekt och han har inte heller spelat i år, men det känns faktiskt inte relevant. Oavsett om Jakobsson går in som förstamålvakt eller som backup blir hans rutin och blotta närvaro viktig för Kraft och Åkesson. De unga IFK-målvakterna har haft en jobbig uppgift under vintern men den blev nu plötsligt lite ljusare. Att en äldre spelare kan gå in och stötta upp oket som ligger på de unga, det är lite det som saknats i år.
* André Olsson. En av förra säsongens succéspelare i IFK. Har under sin premiärsäsong i IFK Kristianstad använts på samma sätt som Alexander Bard använder långbyxor. Han bör med andra ord komma riktigt fräsch till IFK, och sorgen i sammanhanget är förstås att han bara stannar i några veckor, sedan vill Kristianstad ha tillbaka honom. Jag är sugen på att ringa Kristinstadstränaren Kenneth Andersson och fråga om de inte kan köpa in en sån där vetesäck som man värmer i mikron. Lägg den på en bänk så fyller den samma funktion som André fyllt i elitserien i vinter.
Är jag elak? Jag menar förstås bara att André Olsson hade varit så oändligt mycket värdefullare för IFK Ystad än för IFK Kristianstad.
* Per Ögren. Vänsterhänt lirare som under ett år sysslat mer med kvasisporten footvolley än handboll. Slog aldrig igenom som någon stjärna i elitserien och HK Malmö, men har han konserverat formen bör han vara en förstärkning. IFK får bara hoppas på att Ögrens sargade knä håller för den ökade påfrestningen.
* Richard Eriksson. Mittnia från HK Malmö och bara ett lån på ännu kortare tid än André Olsson. Eriksson har länge varit en liten favorit för mig, och jag har även haft äran att möta honom ett par gånger. Eriksson är en intellektuell spelare som vet hur man kan göra mycket med små medel. I tidningar jag läst står det att han har ett bra skott, jag kan sträcka mig till ”ett rätt okay skott”. Hans stora förtjänst är att han kan göra sina medspelare en nivå bättre och ge dessa lite bättre lägen hela tiden. Richard Eriksson är en sådan spelare man hade kunnat slänga in i ett svenskt landslag utan att han hade gjort bort sig.
Problemet här kanske är att hans medspelare inte är tillräckligt bra. Eriksson är nog betydligt mänskligare i allsvenskan om han tvingas göra mycket jobb själv.

Hade dessa fyra spelare stannat hela säsongen hade jag gett IFK hyfsade chanser att klara kontraktet, som det är nu måste klubben jaga vidare, vilket de även uppgett att de gör.

SVT kallade Niclas Ekberg för ”den anonyma nyckelspelaren” i Sportnytt i går. Vet inte riktigt vad de menar faktiskt, vet de om att Ekberg vann den interna skytteligan i VM? Det lät även som att de poängterade att det var stort att HÖGERSEXAN Ekberg låg på plats 13 i danska skytteligan. Som att det var ovanligt att en högersexa gör mycket mål. Tycker SVT så så kan de ta en titt på elitseriens skytteliga, där ju Guifs Mattias Zachrisson toppar ganska överlägset. Kul att se och att läsa att Kim Ekdahl du Rietz ska spela i turneringen i Kroatien. Hans fot verkar vara okay, men vi ska inte ropa hej än – Kims skadebenägenhet oroar mig en del.

Nacor Medinas straff halveras till tre månader. Jag är ingen sakkunnig vad det gäller straffsatser och juridik. Däremot tycker jag att man ska vädra ett mänsklig-moraliskt spörsmål. Är det värre att slå någon på käften än att match efter match utsätta någon för verbal rasism (om det nu stämmer att Medina utsatts för detta under lång tid)? Duon Zachrisson/Tholin i Guif är erkända i handbollssverige som två pojkar som inte tvättar munnen med klorin. Jag vet naturligtvis inte till hundra procent vad Guifduon säger på plan,  men om det jag hört stämmer borde vi i svensk handboll bestämma oss för vilka företeelser vi först bör tvätta bort. Annars riskerar vi att bota symptomen i stället för sjukdomen.

Blogg in, blogg out..