Balkongen, 17.23: En man sitter i shorts och bar överkropp och intar glupskt av den vänliga aprilhimlen. I knät har han sin laptop, förstås; i högerhanden en sejdel av stillsamt sprakande gudanektar – det flytande guldiga guldet – vilken han också intar ivrigt av. Det luktar fräst vitlök från thairestaurangen mitt emot och någonstans i närheten dör eller överlever någon en ambulansfärd. Sirenerna tränger fläckvis igenom hans Bob Dylan-playlist. Han önskar förstås att den ambulerande människan överlever, men oavsett är detta ett lyckligt ögonblick, ty mannen är en enkel man. Att Sverige förlorade mot Polen i handboll i går skiter han fullständigt i.

Nja, inte riktigt, för då hade jag undvikit att kommenterat matchen och fokuserat på aprilhimlen och min gudanektar. Men det finns klara skäl till att inte lägga för stor vikt vid att segern på hemmaplan mot Polen följdes upp av en förlust i Gdansk. Häng med!

* Det var kul att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson matchas hårt i andra halvlek då Sverige rimligtvis ville spela med sitt bästa lag för att äta upp Polens försprång. Men matchades laget verkligen till hundra procent för seger? Det tror jag inte. När man har en trupp med ett gäng nya killar är det rimligt att matcha in dessa en och en tillsammans med den ordinarie uppställningen, inte flera på en gång. Så hur kul det än var att se Markus Olsson och Jim Gottfridsson tillsammans undrar jag lite varför Jonas Larholm och Patrik Fahlgren inte spelade mer i andra halvlek. Svaret är förmodligen att Sverige inte behövde gå stenhårt för seger. Hollands (Tydligen ska man säga Nederländerna numera men det skiter jag i mest för att det är lite kul) seger över Ukraina innebär att Sverige endast behöver ta en poäng i de resterande två matcherna borta mot Ukraina och hemma mot Holland för att säkra EM-platsen. Kanske tog Ola Lindgren och Staffan Olsson chansen att spela in två spelare de tror mycket på för framtiden. För skulle Sverige förlora en EM-kvalmatch på hemmaplan mot Holland då kan vi avveckla hela sporten. Sverige kommer med andra ord att gå till EM.
* Kim Anderssons återkomst i landslaget ger mersmak. Han var överdrivet bra i hemmamatchen mot Polen, där han stod för både fina assist och mål, men tyvärr sköt han sönder sin axel. Att han fick pris som bäste spelare i bortamatchen med en axel han inte kunde skjuta med, det säger tyvärr kanske lite för mycket om våra övriga svenska spelare. Kim Anderssons betydelse är STOR, och jag hoppas att hans comeback varar länge. Den lättare belastningen han utsätter kroppen för i Danmark (och så småningom i elitserien, väl?) bör borga för flera goda landslagsår för Andersson. Han fyller 31 i år och bör kunna ha minst fem år kvar i absolut världsklass, ifall han vill. Han gör Andreas Nilsson och sina niometerskollegor till bättre spelare med sin närvaro och sina passningar, och själv är han förstås bäst av alla.
* Andreas Palicka gjorde en av sina bästa landskamper och hans sista minut av matchen var helt jävla fenomenal. Han har en ivrigt fladdrig stil men är underhållande att titta på. Men kanske var det ändå så att målvaktsmatchen vanns av Slawomir Szmal.
* Sveriges kantspelare gjorde ingen höjdarmatch offensivt. Jonas Källman blev så där nonchalant i avsluten som han blir ibland och som han ofta blir då han är trött. Den höga belastningen på Källman i och med att Sverige praktiserade 5-1-försvar i de två matcherna får denna negativa bieffekt, och kanske borde man försökt hitta en byteslösning där Fredrik Petersen spelade framåt, alternativt gått ner och spelat 6-0 en period, så Källman fått vila. Niklas Ekberg har gjort bättre landskamper än gårdagens.
* Andreas Nilsson var briljant i hemmamatchen, inte lika framträdande i Gdansk. Mycket berodde på att Kim Andersson spelade utan skottarm.
* 12000 polacker sjöng a capella i Gdansk och det är vackert oavsett var man kommer ifrån.
* Jag tycker att det är synd, det där med Johan Jakobsson. Han har en sådan fin fysik och en HÄSTASPARK till skott, men han har vissa problem med att välja lägen, och att alltid vara hundra procent på banan. Ibland ser han ut att fladdra iväg mentalt och då sitter en enkel passning till kanten på läktaren.
* Expertkommentatorn Johan Petersson klagade på Jim Gottfridssons försvarsspel som vänstertvåa men jag tyckte faktiskt att han löste det bra. Petersson tyckte det var negativt att Jim behövde hjälp med att stoppa farlige Jaszka men Petersson tänkte kanske inte på att det är handboll han kommenterar och att handboll är en lagsport. Man SKA hjälpa varandra i försvaret och den spelare som ensam kan hålla Bartlomiej Jaszka hela tiden, han finns inte. Om inte Johan Petersson kan det förstås.
Jag tyckte att det vad Jims insats anbelangar finns mer att begära av anfallsspelet. I andra halvlek i bortamatchen klev han inte in i situationerna och lät ytterniorna ta ansvaret. Med tiden kommer det där ansvarstagandet att komma även på landslagsnivå.

Jag pratade med Ystads IF:s assisterande tränare Basti Rasmusson inför de båda EM-kvalmatcherna och apropå att laget skulle se hemmamatchen i Malmö. Jag frågade om han inte mest skulle sitta och hoppas att Jim Gottfridsson klarar sig igenom matcherna utan att skada sig. Jag blev vänligt utskälld.

”Men Peter, är du så negativ? Ser du glaset som halvtomt? Sånt kan vi ju inte tänka på! Vi hoppas att Sverige vinner så klart. Man får inte vara så negativ!”

Jag tänkte följa upp med frågan – ”Men av alternativen Sverige vinner och Jim skadar sig eller Sverige förlorar och Jim är briljant och skadefri, så väljer ni väl det andra alternativet?” – men jag blev alldeles knockad av Rasmussons optimism. Efter karriären inom handboll borde Basti Rasmusson inkorporeras i någon slags alternativ antidepressionsbehandling. Jag lovar att han kan bota en självmordsbenägen bara genom att dunka honom i ryggen och säga ”Ah, va ente så negativ!”.

Och på onsdag är det alltså dags för fjärde kvartsfinalen, Ystads IF-Drott. Vi syns då.

Blogg in, blogg out..

IFK Ystads slutspurt av allsvenskan är resultatmässigt av föga intresse. Robert Andersson har aviserat att han tänker ”lufta laget” och då man varken kan trilla av serien eller avancera till en högre verkar det ju som en alldeles förträfflig plan. Inte så jättesexigt kanske, men smart.

Att IFK förlorade gårdagens match mot Alstermo är inte heller något jag kommer att ödsla några onödiga ord om – för övrigt vet jag hart när inget mer än ni om den.
Jag såg däremot IFK:s senaste hemmamatch, den mot Hästö (beklagar att jag inte kommenterat den tidigare) och det mest intressanta i den matchen var följande:

MAGNUS ANDERSSON FÖRESPRÅKAR 1800-TALSHANDBOLL.

Ahh, versaler… Hästö spelade ett ineffektivt anfallsspel där domaren hann lyfta armen för passivt spel innan Hästö hunnit igenom de första kapitlen i sin kantväxelrepertoar. Jag oroas en aning för HK Malmös skull, ifall det är detta som är Magnus Anderssons handbollsfilosofi. Det fungerade i mitten av 90-talet – fan, det var ju Andersson och company som utförde det avancerade kombinationsspelet bäst i världen – men förgängelsen når även handbollens intrikata system. Saker ruttnar, ersätts med något nytt. Och alla behöver byta kläder ibland.

Nu kan man ju visserligen använda ett par kalsonger på måndagen, byta till ett annat på tisdagen för att sedan återvända till måndagens par under onsdagen – på premissen att man har tillgång till en effektiv tvättstuga – och sålunda upplevas måndagens underkläder med pånyttfödd fräschör.

Så: MAGNUS ANDERSSON PRAKTISERAR PRIMITIV HANDBOLL. Men likt måndagens kalsonger kan handbollens avdankade spelsystem säkert pånyttfödas. Särskilt i händerna på en legendar som Magnus Andersson. Men faktum var att jag kände det som att nutiden (IFK) spelade handboll mot dåtiden (Hästö) och det är i alla fall en känsla att notera, hur felaktig den än kan visa sig vara.

Vi kan konstatera att Stian Tönnesen nu är klar för HK Malmö. Detta säger ett pressmeddelande på klubbens hemsida. Indignerade YIF-fans eller de som kanske håller i färskt minne vad Tönnesen uträttade i IFK Ystad tidigt 2000-tal kan undra varför Ystads IF inte har deltagit i huggsexan (i den mån en huggsexa förekommit) om Tönnesen. Men som jag avhandlat tidigare här på bloggen stod det klart – eller i alla fall som sannolikt – för längesedan att YIF hellre satsar på ett alternativ som…ja…en miljöforskare hade kallat ”sustainable development” – ett alternativ med tidsmässig hållbar utveckling.
”Att Stian är 39 år spelar ingen roll, han håller fortfarande en hög nivå och har fortsatta ambitioner. Kontraktet är på ett år, därefter ser vi tillsammans med Stian över vilken roll och i vilken omfattning hans karriär fortsätter.”

Så säger HK Malmö om sitt nyförvärv och det där med åldern spelade alltså mer roll för Ystads IF. Vad tycker jag själv om saken? Det jag sett av Stian Tönnesen från Bundesliga är att han fortfarande håller god klass, men kanske inte den klass han höll för fem år sedan. Huruvida YIF gör rätt som inte gör sig mödan att locka över Tönnesen för en billig peng eller inte hänger så klart helt och hållet på vad man i stället värvar.
Kombinationen Magnus Andersson/Stian Tönnesen låter helt klart lockande, hur förhistoriskt det då än må dofta. I alla hänseenden blir det intressant att följa HK Malmö nästa säsong. Det har under ett bra tag bara varit intressant att följa Malmö med perspektivet ”Hur långt ifrån Vision 2013 kommer Malmö att landa?”

Kim Andersson gör alltså comeback i landslaget. Ja, det visste ni förstås. Jag har egentligen inget att tillföra nyheten mer än min genuina glädje. I fall Kim Ekdahl du Rietz saknas mot Polen i EM-kvalet i april behöver vi ett alternativ på nio meter med lite kraft och tyngd bakom, och det här alternativet hade man ju inte ens vågat drömma om. Anledningen till comebacken sägs vara den danska ligans mildare belastning, och även om comebacken flaggats för att vara ytterst temporär kläcks omgående förhoppningen om att den kan bli ”sustainable development”. Kim är alltså 31 i år och om man ritar en formkurva och antar att den ska förändras likt Stian Tönnesens fram till Kims 39-årsdag – håller jag det som sannolikt att Kim Andersson fortfarande är en världsstjärna om åtta år. Eller snarare – han skulle kunna vara det, om kroppen och huvudet vill.

Elitserien närmar sig grundseriens upplösning och spänningen gäller i första hand slutspelsplatskriget. Man trodde kanske att YIF skulle säkra platsen i Stockholm men Hammarby (ledda av Josef Pujol och Martin Dolk) var starkare. Inte så konstigt förresten med tanke på den ekonomiska dopning Hammarby sysslar med. VAD SA JAG DÄR? Jo, men det verkar ju vara så i handbollens elitserie att ju sämre ställt man har det ekonomiskt, desto bättre presterar spelarna på plan. Det är numera ekonomisk dopning att ha mycket lite pengar. Ungefär som om korvätningsfenomenet Takeru ”Tsunami” Kobayashi skulle fuska sig till framgång genom en gastric bypass. Takerus 53 korvar kan ses i ljuset av upplysningen om att jag en gång åt sju korvar på Ikea, och att jag sedermera behövde assistans medelst släpning för att ta mig därifrån.

Ystads IF bör skaffa sig den där slutspelsplatsen redan på söndag, då tabelljumbon VästeråsIrsta kommer på besök. Västeråsarna har gjort 31 mål sammanlagt på de två senaste matcherna och verkar hjälplöst ur form. Hemmafansen i Västerås verkar dessutom ha tagit ut seriedegraderingen i förskott, då endast 313 åskådare kom till lagets senaste hemmamatch.

Blogg in, blogg out..

”27-23 mot Ukraina på hemmaplan”, sa jag till Staffan Olsson, ”det låter kanske inte jätteövertygande, eller?” Den långe mannen med den patenterade och likaledes långa frisyren mikrohimlade med ögonen och utstötte något jag nödgas att beskriva som ett ”fnys”. ”Heh, nä, men jag vet inte när ni journalister ska lära er att det finns fler än fyra duktiga handbollsnationer i Europa”, sa Olsson.

Med det introt ska vi diskutera EM-kvalmatchen mellan Sverige och Ukraina i Lund. Eftersom jag bestämmer här vill jag i dag att vi dessutom har ett soundtrack. Jag har valt Jills ledmotiv från ”Once Upon a Time in the West”. Kopplingarna till matchen i går är vaga.

Jag vet inte vem det var som myntade uttrycket ”två poäng är två poäng är två poäng är två poäng” men misstänker starkt att jag själv just gjorde det. Och ärligt talat är poängen själva poängen här i EM-kvalet. Det gäller att placera sig topp-två i gruppen (jag tror till och med att det skulle kunna räcka att bli trea) och då är poängen det viktigaste.

Det var en ganska rutten kväll i Lund i går om vi kikar på den med meteorologiska glasögon och jag hade vatten i skon när jag kom till arenan. Väl inne var kaffet varmt och stämningen god. Det satt nog en och annan lugiit på läktaren och undrade varför inte varje vinröd hemmamatch kunde bjuda på samma inramning.

Noterat i Fofs Arena
* Mittlåset Nilsson/Nielsen skötte sig fint bortsett från en något trög första kvart. Är detta framtidens mittlås? Post-Jernemyr/Karlsson alltså. Kanske…det flyter jäkla bra i munnen i alla fall – Nilsson/Nielsen…
* Framåt spelade Sverige med två fysiologiska monster i Kim EDR och Johan Jakobsson. Det är verkligen häpnadsväckande att på plats bevittna den kraft de båda besitter och med vilken de tar sig framåt på handbollsplanen. I Sydsvenskan i dag fanns dessutom en bild på EDR där han har benen i en kung fu-vinkel som jag tror hade generat självaste Zlatan Ibrahimovic. Mellan fysmonstren på nio meter spelade Jonas Larholm och han är inget fysmonster. Han är en spätta. Men väldigt bra på många andra sätt.
* Det fullkomligt osar kvalitet runt Niclas Ekberg. Sex mål på sex avslut och det är verkligen beklagligt att han inte fick mer att jobba med i andra halvlek. Tyvärr rörde sig Johan Jakobsson inåt i banan och då fick Ekberg stå i sin briljans och lägga patiens på kanten. ”Jag ropade på Johan efter boll hela andra halvlek men det hjälpte inte”, sa Ekberg och hade det inte varit för att jag vet hur ödmjuk och snäll Niclas är hade jag trott att han kritiserade sin lagkamrat. Nu konstaterade i stället både han och jag att Jakobsson var rätt het ändå i andra halvlek.
* Ukrainaren Sergii Burka (i 36 minuter trodde jag att han hette Sergej Bubka) är en av de största människorna jag sett. Spelmotorn Tsap såg ut som en vätte utan toppalua bredvid Burka. Med sin fysik fick Burka komma in lite väl nära det svenska försvaret i andra halvlek och avlossa sin bössa. Den svenska räddningen var att Burka saknade tillstymmelse till motorik. I en sekvens sköt han sin lagkamrat Andriy Vasyuk mitt i huvudet. Denne Vasyuk kunde mirakulöst nog fortsätta matchen.
* Den ukrainska nationalsången var pampigare än den svenska. Jag tycker nästan alltid att motståndarnas nationalsång överglänser ”Du gamla, du fria”. Kanske är det en hädelse och kanske roterar Richard Dybeck i sin grav men Du gamla, du fria tilltalar mig inte. Den är…påträngande. Den tränger sig på min skånska självbild och det där med ”fjällhöga nord” är något jag, som uppvuxen i den massiva skuggan av Linderödsåsen, har svårt att relatera till. Jag förslår att vi uppdaterar vår nationalsång till typ låten nedan. Självklart i en komprimerad och på andra sätt bearbetad version.

httpv://www.youtube.com/watch?v=b5dmf_Nl1Yw
* I gruppens andra match slog Polen Holland på hemmaplan med 33-22 och stärker min övertygelse om att Sverige och Polen bör gå vidare från denna grupp. Och i morgon väntar alltså Sveriges nästa EM-kvalmatch – Holland på bortaplan.
* Oscar Carlén måste vara själva arketypen av den svenska vikingen. Jag tror att han har mjöd i drickaflaskan.
* Framför mig på pressläktaren satt ett ukrainskt team. Jag vet inte om det var mediarelaterade figurer eller om de tillhörde staben runt laget men de såg ut att trivas. En av dem hade nästan inga tänder men han var glad ändå och båda två yttrade vid upprepade tillfällen något i stil med ”Davopripritj”. De sa det både när Ukraina gjorde mål och när Sverige gjorde mål. När Ekberg satte sitt fjärde eller femte mål från dålig vinkel sa den ene: ”suck…davopriritj”. Och därför är det alltså ”herregud vilket jävla mål han gör” som ska in på vågrätt 5.

För att koppla till inledningen av detta inlägg: är 27-23 mot Ukraina godkänt?
Ja, det är det. Man måste betänka att Sverige matchade ett helt annat lag än det som tog OS-silver i somras. Kanske är Ukraina inte en av de ”duktiga” handbollsnationer som Staffan Olsson pratar om, men det var ett fysiskt lag med spelare som alla såg någorlunda skolade ut. Det var glädjande nog de unga framtidsspelarna i Sverige som mest tog för sig. Trion Kim EDR, Niclas Ekberg och Johan Jakobsson kommer troligen att vara en del av det svenska landslaget i många år framöver. De äldre killarna: Larholm, Källman och Petersen lät ungtupparna dominera.

Positivt var naturligtvis också att Sverige kunde ge matchtid åt Albin Tingsvall och framför allt landslagsdebutanten Jim ”Gud” Gottfridsson. Det gick ett sus genom publiken (ursäkta klyschan) redan när Jim beträdde plan för första gången, men när han i slutet slog en blindpass till Andreas Nilsson på linjen tror jag att alla handbollskunniga i publiken insåg att Gottfridsson är en spelare utöver det vanliga. Sitt första landslagsmål fick han sätta också, grabben.

Efter matchen kunde jag inte låta bli att ställa frågan ”Lite roligare i Lund i kväll än sist du var här, va?” och anspelade så klart på Skånederbyt Lugi-YIF då gästerna fick astronomiska 36-18 i baken. ”Ah, det pratar vi inte om. Seriöst, den matchen kommer jag inte att svara på frågor om”, sa Jim och var så där lättsamt grinig som han är expert på att vara.

Blogg in, blogg out..

Jamenhallådär.

Så är mitt trygga skånska arsle åter parkerat på trygg skånsk mark, efter en tid av utsvävningar till både Budapest och Stockholm. Eftersom denna blogg handlar om handboll ska jag inte orera ihjäl mig om min semester, men denna slutade i alla fall på ett värdigt sätt med att jag – med en väl avvägd nick och ett ”för all del, gå du” - tillät Rafael Edholm att gå före i Teaterbarens toalettkö. Graden av nödighet går före könummer.

Det är inte klokt vad man kan missa på drygt en junivecka i handbollsväg. Eftersom jag aldrig ålagt mig själv någon slags redovisningsplikt kommer jag plocka i gottepåsen av händelser och kommentera precis det jag känner för.

Att allt börjar se ut som vanligt igen i IFK Ystad skulle kunna tydas både positivt och negativt, beroende på om man pratar ekonomi eller trupp. Nu pratar jag trupp, och då noterar vi att Robert Andersson och Karl Pettersson båda stannar (vilket ju förstås varit klart länge) samt att Joseph Azizi återvänder till IFK efter året i Aranäs. Vidare är ”mitt-i-säsong-förvärven” Per Ögren och Torbjörn Jacobsson klara för ytterligare ett år och även Felix Andersson och Hampus Andersson väljer att stanna.
Truppen försvagas självklart en aning då Alexander Hansen snudd på chockartat väljer en proffskarriär i Danmark, men håller sig skadeförföljda Hampus Andersson frisk är han en redo att helt axla det ansvaret. Apropå Hampus Andersson haffade denne mig på Ystads station för någon månad sedan och yttrade glatt: ”Gissa vem som slagit ditt legendariska knäböjsrekord på handbollsgymnasiet?”
Flinet i fejset på Andersson gjorde gissningar onödiga och jag fick ur mig ett: ”Fan vad kul, grattis”, men jag grät förstås inombords.

Klubbens mål att placera sig stabilt på övre halvan av allsvenskan ser med dagens kort på handen inte alls omöjligt ut. Jag har en bra känsla vad det gäller IFK Ystads kommande säsong.

Och det har jag även vad det gäller Ystads IF. YIF värvar mest juniorer just nu, men man sitter förstås på en i grunden solid trupp. Får man bara ordning på sin högerkant, som i  nuläget känns skakig med fragila duon Hammarstrand/Thulin har man en topp-trupp. Thulin är i alla fall initialt helt borta från spel och den som tror att Pierre Hammarstrand kommer att spela 30 seriematcher eller mer nästa säsong kan väl räcka upp en hand? Jag kan avslöja att här vid mitt skrivbord höjs inga händer…

Min profetia om att Jim Gottfridsson någon gång under säsongen skulle hamna i en A-landslagstrupp slog in när ”Gud” fanns med i den 28-mannatrupp som togs ut inför VM-kvalet mot Montenegro. Han ”bantades” förvisso bort nästan omedelbart, men signalen är tydlig: fortsätter Gottfridsson att göra rätt grejer finns han snart med på plan.

Mattias Andersson är tillbaka i landslaget efter ett otroligt år i Tyskland. Andersson är efter prestation extremt värd platsen, men jag är övertygad om att förbundskaptenerna hellre sett Andreas Palicka övertyga i klubblaget på samma sätt. 

**************************************

Notabelt
* Kiels CL-viktoria cementerade klubbens status som just nu bästa klubblag i världen. Kim Andersson sägs ha varit dominant i finalen, jag sägs ha varit totalt ochockad över detta.
* Jag såg inte Sveriges (damerna då) kvalmatch mot Tjeckien men man ska då med framgång ha testat ett nytt försvarsspel – ett lågt 3-2-1-spel. Sverige har på både dam- och herrsidan med barnslig envishet genom åren hållit fast vid sitt 6-0-spel, något som delvis gjort att vi hamnat på efterkälken internationellt. Vi måste bli moderna, vi måste chocka lite i mästerskapen, överraska, och det här är ett steg i rätt riktning. Historiskt har kultur och civilisation alltid vandrat nerifrån södra Europa upp till oss i kalla Norden, och så verkar det nu vara även i handbollssfären. Jag saknar för övrigt lite visionärer inom svensk handboll – någon som vågar förutspå hur handbollen strax kommer att se ut. Vi har gott om organisatörer och konservativa traditionalister (sagt med kärlek) men ont om riktiga visionärer.
* Jonas Larholm får lämna Ålborg med märkliga tidningsartiklar som följd. Varför han egentligen får lämna verkar oklart, har han tagit till flaskan dagarna innan match eller vill klubben spara pengar? Fan vet. Inget skulle egentligen överraska mig vad det gäller Jonas Larholm. Jag har intervjuat honom in persona en gång och det var lika märkligt som att läsa James Joyces ”Ulysses” – man läser ett stycke och tror att man förstår precis, för att i nästa sekund stå ansikte-mot-ansikte med en verbal flumeride.
Han har ett rykte om sig att vara bohemisk och flummig, och mitt intryck är att han inte alls ogillar detta. Med detta sagt hade jag älskat att ha Larholm i mitt lag. Kanske hade varje träning varit lite som att ha Varanteaterns dramalärare i sitt lag.

httpv://www.youtube.com/watch?v=kUe5xb6yLg8

Blogg in, blogg out..

Såja, då var det slutspelsklart. När jag tittar på den färdiga tabellen är den rätt lik den jag tippade inför seriestarten. Skrällen för mig är att Drott gick så dåligt och att de missade slutspel, men när man betänker hur jäkla jämn den här serien är så är gränsen mellan skräll och inte skräll fin som en silkestråd.

Så dukar vi med finporslinet och gör oss i ordning för fyra heta kvartsfinaldrabbningar. Så här tror jag att det går!

Guif-Malmö
Jag har sagt guld till Eskilstuna hela året och kvartsfinalmotståndaren Malmö ger mig ingen anledning att ändra mig. Guif har suverän statistik med nio vinster på de tio senaste matcherna mot Malmö, ett Malmö som tvingas avvara skadade Sebastian Geissler hela slutspelet. Malmö kan kamma sig på semifinalplatsen, det här tar Guif med 3-0. Möjligen, jag säger möjligen, kan Malmö överraska och vinna matchen på hemmaplan, men det vore blott ett fartgupp, inte mer, inte mindre.

Sävehof-Skövde
Något i mig gör mig jäkligt sugen att tippa Skövde vidare. De har komponenterna att göra det, bland annat med seriens kanske bästa målvakt (Appelgren) och en hejdlöst formtoppad Niklas Forsmoo. Kommer Andreas Cederholm tillbaka och är i god form kan Skövde bli obehagliga i slutspelet. Det som dämpar det där ”något i mig” är den gamla regeln ”Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof”. Guldrutin i massor, självförtroende efter framgångsrikt CL-spel och en bunte riktigt duktiga handbollsspelare. Håller Fredrik Larsson ihop rent fysiskt så blir det Partillerepresentation i semifinalerna ändå. Minns att Sävehof åker ur CL nu i helgen och därmed kan lägga allt fokus på ytterligare ett SM-tecken. 3-2 till Sävehof.

Alingsås-Kristianstad
På förhand den jämnaste matchen men det skulle inte förvåna mig ifall Kristianstad tar det här rätt så enkelt. Kristianstad har med Ola Lindgren vid navigationsbordet vänt den illavarslande trenden som präglade laget pre-Ola. Första matchen blir viktig, vinner Kristianstad den blir det 3-1 till skåningarna.

Ystads IF-Lugi
Något av gräddnougaten i den här slutspelsasken. Skånederby mellan två lag som delat på poängen sinsemellan under säsongen (en YIF-seger, en Lugi-seger och en oavgjord). Lugi upplever något av ett bonusslutspel då man nog stundtals känt att man skulle komma att missa kommande begivenheter. YIF å andra sidan kommer som serietvåa, fulla av självförtroende med en succésäsong i ryggen.
Och YIF vinner förstås med 3-0. För att Tomas Axnér twittrar för mycket.

Nä, jag bara skojar med er. Magnus Grahns utspel om Axnérs twitterberoende och hur detta påverkar Lugi som lag är förstås lite löjligt, även om jag kan hålla med om att det ger en indikation om Tomas Axnérs natur – han vill vara så mycket mer än en elitserietränare. Krasst skulle man kunna anklaga den gode Axnér för att vara alldeles särdeles mediakåt, och ärligt talat har han vad mina åsikter anbelangar imponerat mer som expert i teve än som handbollstränare.

Det som oroar med Ystads IF är de senaste matcherna i elitserien, RIK-segern var inte imponerande och Tumbasegern ännu mindre. Mentalt var spelarna nog redan i slutspelet. Jag tror att YIF-Lugi blir en mäktig drabbning över fem matcher, YIF går vidare med 3-2 eftersom att de, när allt ska summeras, är ett bättre lag än Lugi.

**************************************************

Pajasnämnden kastade ner en näve vankelmod i Hammarbysoppan och lät HIF få behålla sin elitserielicens. Man har nu ändrat sig 704 gånger i frågan. Jag räknar fortfarande.
Nu offentliggjorde man beslutet (att jag över huvud taget kallar information från liganämnden för ett beslut känns som ett skämt) mitt under brinnande slutomgång, vilket ännu en gång med neonlysande emfas understryker nämndens totala avsaknad av tajming. Som att dra ett knack-knack-skämt på en begravning – sådana är de, liganämnden.
Jag har inget emot Hammarby och ser gärna de grönvitrandiga i elitserien, jag vill bara att beslut ska vara beslut och att beslutsfattare ska inneha något slags förtroendekapital. Dessutom önskar jag rättvisa förhållanden för alla.

***************************************************

Missa inte Sveriges EM-kvalmatch mot Österrike i kväll. Sverige vinner.

Bajen in, Bajen out. Bajen in…

Jag tar min blogg till eftermiddagskaffet, efter att ha kontemplerat två saker. Ett, Lunds kommunfågel är pungmesen och jag undrar varför. Var det den enda fågel som var ledig, eller är jag larvig för att jag anser att namnet ”pungmes” konnoterar mer ekivoka saker än ”fin, representativ fågel”?. Två, jag brottas med det moraliska dilemmat att fira ett dödsfall med en bit chokladtryffel till kaffet - Muammar Gaddafi verkar som bekant ha iklätt sig träfracken. Good riddance.

Sävehofs herrar tog första skalpen i årets Champions league, i och med 24-20-segern över Bosna Sarajevo. Segern på handbollsplanen kändes rättvis, men läktarmatchen vann nog tusan gästerna.
Fredrik Larsson saknades men tillbaka från skada var Mikael Apelgren. Dessa båda herrar skiljer sig avsevärt från varandra i fråga om spelstil, men i mina ögon är de jämbördiga i kvalité. När båda kan matchas samtidigt framöver växer Sävehof i slagstyrka.
Men särskilt många matcher lär de ändå inte vinna i CL.

Sveriges damer avfärdade Slovenien relativt lätt i EM-kvalmatchen i Skövde i går. Det var långt ifrån en spelmässig fullträff av de blågula, men å andra sidan saknas många viktiga kuggar. Johanna Ahlm visade att hon vill vara med i en VM-trupp, något jag absolut ser som en rimlighet. Hon har inte alls det spelintellekt som skadade Isabelle Gulldén förfogar över, men i form är hon precis lika målfarlig och hon har dessutom ett vassare skott.
För övrigt, jag har aldrig sett ett ögonpar glänsa som hennes efter matchen, då hon fick berätta för teve hur det kändes att vara tillbaka på handbollsplanen efter över ett års skadehelvete.

Robert Hedin blir som bekant ny tränare i danska toppklubben Ålborg. Detta ska han kombinera med att även i fortsättningen vara förbundskapten för Norge. Jag hade ”Robban” som tränare under ett år i Ystads IF och jag har mycket gott att säga om honom, dock fick jag kanske inte intrycket av att han skulle komma att bli en globalt gångbar storcoach. Han kändes inte som en taktisk megabegåvning. Trots allt kan man inte klaga på hans meritlista: Han tog YIF till elitserien och samma lag till slutspel året efter, och han gjorde ett gediget jobb i Tyskland. Dock kan jag tycka att man borde kunna ha krävt åtminstone en semifinalplats under åren i Norges landslag, då nationen förfogar över ett stadigt antal världsstjärnor.
Som största merit, åsyftandes Robert Hedins tränarkarriär, måste man nog annars anse vara det att han såg Peter Lindgrens fulla potential som bänknötare. Under min handbollskarriär var jag vida känd för mitt omfångsrika arsle, och Robert Hedin måste ha tänkt ”ingen kan värma så mycket bänk åt mina viktiga spelare som han”.

Och jag bär min bitterhet som ett smycke.

Min favorit-Hedin är annars lillebror Tony Hedin, som jag hade förmånen att spela med både i Ystads IF och i HK Björnen. En ytterst trevlig karl och en fantastisk handbollsspelare. Än i dag har jag svårt att förstå hur Tony kunde vara så målfarlig och effektiv när hela hans gestalt och rörelsemönster osade seg kola. Sannerligen, jag hyser inga tvivel om att Tony Hedin är världens långsammaste människa.
Men den kullagerfinten… oj, oj, oj…

Tony Hedins och andra långsamma människors tröst i livet har alltid varit Zenons berömda paradox ”Haren och sköldpaddan”, där den långsamma sköldpaddan faktiskt kan slå den snabba haren.

httpv://www.youtube.com/watch?v=yYQdIsRb_ag&feature=related

Jag ägnade en av den gångna nattens timmar åt Uppdrag gransknings granskning av finansbolaget Prioritet Finans. Företaget syns som tröjsponsor åt såväl Redbergslid och Hammarby i elitserien, som IFK Göteborg i fotbollsallsvenskan. Prioritet Finans affärsidé går i korta drag ut på att köpa fakturor av företag och därefter se till att dessa företag får betalt av sina kunder inom 24 timmar (i stället för, som brukligt annars är, 30 dagar). För detta tar de drygt fyra procent av fakturans värde. Allt är helt lagligt, problemet är att PF struntat i att granska sina kunder, eller rättare sagt – man har godkänt kunder med vetskapen om att de snabba pengarna kommer att användas i kriminella syften. En av kunderna är exempelvis MC-gänget Bandidos.

Det är förstås värt att säga att ingen är dömd i ärendet, men indicierna i programmet är lika självlysande som fakta. Naturligtvis borde ingen idrottsklubb med moral i ryggraden vilja samarbeta med ett sådant företag, men vi snackar här om elitseriens fattiglappar. RIK och Hammarby kopierar Vasaskeppets jungfrufärd utan pengarna från PF. Med IFK Göteborg är det annorlunda, utan de tolv miljoner de årligen får av PF får blåvitt det mera knapert, men till en sådan anrik förening i Sveriges största sport lär sponsorerna ändå stå i kö.
I RIK väljer man att hålla ett klubbmöte på tisdag innan något sägs om PF-samarbetet. Hammarbys ordförande Kalle Strandberg säger så här på klubbens hemsida: ”Vi har ett avtal med Prioritet Finans som vi båda uppfyller. Något annat kan vi i dagsläget inte ta ställning till.”
Visst vore det ett moraliskt lågvattenmärke att fortsätta med PF som sponsor, men jag vill ändå uttrycka sympati för RIK:s och Hammarbys situation. Det är desperation i dess renaste form.

Blogg in, blogg out..

Farhågorna om en infernalisk mardröm i Montenegro visade sig vara precis så överdrivna som jag flaggade för i mitt ”inför-inlägg”. Det enda mardömslika med EM-kvalmatchen mot Montenegro var teve-produktionen. Samt Sveriges försvarsspel i första halvlek.
Jag noterade en del saker från min plats i teve-soffan, både väntade och oväntade, och jag tänkte här nedan redovisa hur sannolika jag tyckte att de var på förhand. Detta genom en oddssättning. Det minst sannolika först:

* Montenegros försvarsspel var rakt igenom hela matchen bland det sämsta jag sett ett så bra landslag prestera.Tyvärr lyckades Sverige nästan matcha montenegrinernas uselhet i första halvlek. Odds: 4.00.

*Att Sveriges linjetrojka till slut faktiskt gjorde mål. Mattias Gustafsson stod för en makalös, men mindre glädjande, bedrift när han missade en handfull hundraprocentiga frilägen. Jag vet inte hur det navigeringssystem ska se ut som ska leda Gustafsson till självförtroendet han så tydligt saknar i anfallsspelet. Robert Arrhenius missade precis lika mycket innan han visade sig vara brutalt effektiv med en hängande montenegrin på ryggen. Fyra mål till slut! Odds: 3.00.

* Mattias Zachrisson bommade ännu en straff i landslaget (missade även i förlustmatchen mot Slovakien). Att killen saknar nerver ser jag som bortom alla rimliga tvivel, men frågan är hur vass han egenligen är från straffpunkten. Odds: 2.50. En annan grej: Zachrisson är för tung. Han är kantspelare, är inte ens 180 centimeter över havet, men väger ändå bortåt 90 kilo. I mitt tycke fullständigt onödigt. Han hade hoppat högre och haft längre ”sikttid” i händelse av att väga 5-6 kilo mindre.

* Montenegriner är precis lika odugliga på att stoppa Kim Ekdahl du Rietz som alla andra. Kim gjorde fem mål på en kvart, och han hade gjort 15 ifall han hade varit tvungen. Odds: 1.60.

*Niclas Ekberg gjorde flest mål i svenska laget (elva, varav tre straffar), och bevisade ännu en gång att han är Sveriges mest stöldbenägna måltjuv. Odds: 1.20.

* Teve-sändningens första bildruta på Staffan Olsson ådagalade på ett effektivt men visuellt motbjudande vis hur den svenske förbundskaptenen packar en pris snus. Ett gott hantverk som vanligt och den långhårige hårdrockarens överläpp buktade ikapp med de svarta berg som gett Montenegro landets namn. Odds: 1.01.

Sverige är därmed klara för EM, och i nästa blogg tänkte jag redogöra för hur en svensk trupp till ett sådant mästerskap bör se ut.

Blogg in, blogg out..

Sverige spelar sin näst sista match i EM-kvalet onsdagen den 8 juni. Motståndet är Montenegro, vilket är detsamma som resmålet. Ni har läst om truppen överallt redan, men jag klistrar in den nedan, allt för att ni ska slippa slita på klickfingret och följa en länk.

Andreas PALICKA, THW Kiel
Johan SJÖSTRAND, FC Barcelona
Robin ANDERSSON, IF Guif
Mattias GUSTAFSSON, TuS N-Lübbecke
Kim ANDERSSON, THW Kiel
Jonas KÄLLMAN, Ciudad Real
Magnus JERNEMYR, FC Barcelona
Niclas EKBERG, AG Köpenhamn
Dalibor DODER, GWD Minden
Jonas LARHOLM, AaB Håndbold
Tobias KARLSSON, SG Flensburg-Handewitt
Fredrik PETERSEN, Bjerringebro/Silkeborg
Kim EKDAHL DU RIETZ, LUGI HF
Kristian SVENSSON, TuS N-Lübbecke
Mattias ZACHRISSON, IF Guif
Andreas NILSSON, IFK Skövde HK

Det är nästan så att man tror att firma Olsson/Lindgren är rädda för mig (i stället för tvärt om, som jag själv trott) då deras laguttagningar allt mer liknar de som jag efterfrågar. Andreas Nilsson har mycket att slipa på, jag vet, men han känns absolut som framtiden i landslaget. Stor, men ändå rörlig och målfarlig. Ge honom en pärm med linjerörelser i hemläxa och ni ska se att han utvecklas ett steg till.
Zachrisson in, Lennartsson ut. En rockad som jag efterfrågat så länge att jag skäms för det (eftersom det känns som att jag mobbar matte-janne).

Gud vad skönt att se namnet Kim Andersson i truppen igen. Det vanligtvis trubbiga svenska anfallsspelet var trubbigt in absurdum i de två kvalmatcherna mot Slovakien. Det är inget fel på en spelare som Kristian Svensson, mer än att hans toppar inte är världsklass. Svensson är Kebnekaise medan Kim Andersson är valfritt berg i Himalayakedjan. Som en jämförelse personifierar jag mig själv som handbollsspelare rätt mycket med Romeleåsen (186 meter över havsytan).

Sverige behöver ta en poäng mot antingen Montenegro eller Israel för att definitivt bli klara för EM. Förmodligen krävs inte ens det. Förmodligen vinner Sverige båda matcherna. Förlust hemma mot Israel hade varit pinsammare än när Staffan Dopping i TV4:s nyhetsmorgon avslöjade att han gömt kryptonit på ett ekivokt och helt otippat ställe.

httpv://www.youtube.com/watch?v=kn5vB1LWjA8

Niclas Ekberg, vilken kille! Mästare direkt i debutsäsongen  (inför världsrekordpublik i Parken), uttagen i all star team direkt i debutsäsongen, och dessutom – så läcker i linne!
Nja, AG Köpenhamns basketlinnen håller väl inte samma höga klass som lagets spel och trupp, men jag kan tänka mig att de har en fördel när svetten lackar på armarna. Man lär bli lika hal som den infettade, döve killen i Family Guy. (Jag vet, jag har gjort jämförelsen förut, men infettade, döve killen är legendariskt rolig teve-historia). Precis som jag sa så vann Köpenhamn finalen med en gäspning och två snarkningar. Man är lika överlägsna som FC Köpenhamn är i danska fotbollsligan.

Niclas Ekberg kommer att bli ännu bättre och han lär definitvt vara en av de spelare som bär det svenska landslaget i ett decennium framöver.

En annan är Kim Ekdahl du Rietz. Men, för att alludera på gamle socialdemokraten Mäster August Palm, ”hvad vilja Kim?” Rhein Neckar Löwen? Montpellier?
Sist jag såg du Rietz promenerade han runt i sin typiskt vaggande stil på Lunds gator. Öronen var pluggade med två feta hörlurar och han handlade lyxchoklad på Ahlgrens – han såg inte ut att vara i närheten av att fundera på proffsliv i handboll. Men det lär han göra.

Blogg in, blogg out..

Först och främst, grattis IFK Ystad! Ett JSM-guld spelar man inte hem varje dag, och stadens röda förening har åter bevisat vilken fin plantskola man är för handbollsspelare. Man har ett flertal spelare som om något eller några år kommer att vara stabila elitseriespelare. En kommer så klart att vara det redan nästa år.
Sävehof tyckte tydligen att det var en bra idé att låta Jim Gottfridsson vara med och leka i finalen, och han slapp för en gångs skull punktmarkering. Jims tolv mål markerar tydligt Partillelagets taktiska miss.
Jim kom med i all star team, liksom kantspelaren Gustav Thulin. Thulin är fysiskt sett allt som Guifs mittsexa Jimmy Jansson inte är, och dessutom är han spänstig som en nyplockad svensk sparris.

Sverige slog Slovakien med 26-21. Ingen fest i Kapernaum direkt men för all del en mer upplyftande historia än ”Antibragden i Bratislava”. Det var bättre tempo på anfallsspelet och Johan Sjöstrand kastade kontringsbollar på i stort sett allt. Jag har saknat detta innan -  en målvakt som vågar gå på de lite vanskligare utkasten. Sverige gör mål på så pass få uppställda anfallsspel att det borde vara en god taktisk strategi att kasta även om procentsatsen bara är, säg 67, på att passningen går hem. På samma sätt borde Sverige gå mycket hårdare för avslut i andrafasen, när motståndarna just vänt på nyllena är de inte sugna på att mottaga svenskar i hög fart.

I övrigt var försvarsspelet och målvaktsspelet fortsatt klanderfritt, förutom under tio minuter i andra halvlek då slovakerna gick från 11-22 till 17-22. Då var allt i Sveriges spel riktigt dåligt; Barbapappaformade linjespelaren Petro fick hela hektar av betesmark på linjen och framåt kastade Jonas Larholm bakom-ryggen-passningar på chans.

Niometersspelet såg okay ut, men jag saknar Kim Andersson och Oscar Carlén. Jag tror inte att Sverige gjorde ett enda mål på distansskott från nio meter. ”Det behöver man väl inte göra om man ändå vinner” säger ni, men jag säger att det är tur att Slovakien inte är bättre än de var. I mina ögon imponerade inte Slovakien, varken i Stockholm eller i Bratislava.
Men vad tusan, jag ska inte gnälla. Med två omgångar kvar är Sverige i princip klara för EM. Det räcker med att ta poäng på hemmaplan mot Israel för att säkra avancemanget. Och Israels handbollslag har trots delad nationalidentitet ingen Messias i laget. Ingen israel kan gå på vatten och bota sjuka, och även om någon skulle kunna förvandla vattnet i drickaflaskorna till vin, hjälper det israelerna på sin höjd till en lättsammare sinnesstämning vid den predestinerade storförlusten. Om Sverige missar EM med läget de har nu är det en större skräll än när australiern Steven Bradbury vann OS-guld i short track.

httpv://www.youtube.com/watch?v=4Z6GnUTVAF0&NR=1

Elva mål av Niclas Ekberg, och det sägs att Kiel önskar hans tjänster. Förr eller senare lär han hamna i en av de riktigt stora klubbarna i världen. Han har en fantastisk repertoar, ett gudabenådat målsinne och inga nerver. Att försöka lobba en två meter lång människa på ett straffkast kan visserligen tyda på ett sviktande intellekt, men hade han gjort mål hade vi beundrat honom som ett straffgeni. Gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin, men Ekberg är så förbannat kall att jag tror att han snart försöker strafflobba igen. Och nästa gång sätter han den.

Blogg in, blogg out..

Visst var vi förberedda på att det inte bara var  att åka till Bratislava och växla ut poäng. Och själva fenomenet ”onsdagskväll i Slovakien” gör mig lika upphetsad som smutsig snö i mars. Men jag tycker att man kan kräva betydligt mer av en pinfärsk VM-fyra än den smaklösa slarvsoppan Sverige bjöd på i går. Mycket mer.

Vi kan börja med slarvet; dåliga avslut i bra lägen, missförstånd i löpvägar och positioner, såpa i händerna och utvisning för felaktigt byte! Felaktigt byte! Med mindre än tio minuter kvar!
Svenskarna såg inte ut att vilja var i Bratislava i går, det var ofokuserat, otajmat och otroligt oroligt på nio meter.

Jonas Larholm var långt ifrån den form han visat upp i danska ligan på sistone, Kim Ekdahl du Rietz stoppade upp spelet i stället för att driva det med sina stegningar. Johan Jakobsson började bra men var delaktig i mycket av slarvet i slutet, Kristian Svensson visade god vilja men höll inte landslagsklass. Hans kullagerfint stod publicerad i tidningen Novy Cas redan på onsdagsmorgonen och han fastnade på slovaker på ett sätt som mycket påminner om en blöt t-shirt, hängd för torkning.
Dalibor Doder var målfarligaste hotet från nio meter, men han misslyckades med uppdraget att vara nyckelmakare. Kombinationerna flöt inte, assisterna var få. 

Jag vill inte så där slentrianmässigt nedvärdera sexmetersspelarnas betydelse, men i en handbollsmatch är det spelarna på nio meter som driver spelet. Stämmer det inte där vinner man sällan matcher. Sexmetersspelarna i går var okay. Jonas Källman tyckte att han skulle tagit större ansvar, och det har han kanske rätt i, men som ni alla vet står inte dirigenten i en orkester ute på flanken. Niclas Ekberg var som vanligt duktig, men tyvärr lade han grunden till Sveriges kollektivt skrala insats från straffpunkten. Fredrik Petersen vidrörde golvyta blott vid nationalsången samt vid handskakning med smilande slovaker.

Jag har tre punkter med positiv packning som jag vill att Sverige bär med sig till hemmamatchen mot Slovakien.
* Johan Sjöstrand. Siffrorna hade blivit större om inte Johan hade tagit lite mer än en målvakt bör ta. Sjöstrand ser allt mer ut som den givne förstamålvakten.
* Försvarsspelet. Nästan lika bra som i VM. Förbundskaptenerna Olsson och Lindgren borde få någon slags retroaktiv bestraffning för att ha hållit Magnus Jernemyr utanför laget. Jag är dock rädd för båda så någon annan får hålla i bestraffningen.
* Andreas Nilsson. Här har vi något mycket, mycket intressant. Han missade visserligen lite väl många bra avslutslägen i går, men han var där! Där, på linjen! Där ingen svensk man varit sedan Eldkvarn brann och Marcus Ahlm tyckte att han såg bra ut i blått och gult. När bosniern Danis Tanovic gjorde sin fantastiska film ”No man’s land” var det i svenskt linjespel han hittade sin inspiration.
Nilsson har ett rörelsemönster och ett ”linjetänk” som tyvärr är en bristvara hos Mattias Gustafsson och Robert Arrhenius, och han suger in bollar som om i morgon inte fanns. Dessutom roterar han med motståndare på ryggen i en sådan frapperande hastighet att jag tror han hade lyft från marken ifall det inte vore för de fyra-fem kilona babyfett som han kan slipa bort till nästa säsong. Andreas Nilsson kan med tiden göra det möjligt för mig att lägga ett glömskans täckelse över Marcus Ahlm. Sverige ska framöver inte behöva spela med en linjespelare som är som mannen i låten nedan.

httpv://www.youtube.com/watch?v=E9uECBIKWls

Blogg in, blogg out..