Det var ett tag sedan jag skrev här och anledningarna stavas annat jobb och mästerskapsmättnad, och jag beklagar detta. Ta mitt förlåt och gör vad ni vill med det.

Så var det jul igen och som vanligt har det förvånat oss alla. Det finns nog ingen så kletig och smutsigt banal fras som ”Vad snabbt tiden går” eller ”jag har inte ens hunnit få en julkänsla”. Jag tänker inte kommentera eller i övrigt känna efter exakt hur snabbt tiden gått i år utan bara kallt konstatera att: ja, det är jul.

Ystads IF går på kort julledighet som tabellsjua och nu förväntas jag totalsåga laget. Det kommer jag inte att göra. Trots att YIF blott är tre poäng från att missa slutspel är man endast fem poäng från serieledning. På tal om banala fraser är ännu en annan – vad anbelangar elitserien - ”vad jämn den är”. Men det stämmer ju. Den är så satans jämn. De sex översta lagen i serien samsas på två poäng, det sjunde laget är YIF tre poäng efter sexan Sävehof. Man pratar om att Sävehof har gjort en ganska rutten höstsäsong med tanke på vilka förväntningar som vilat på laget, men faktum är att om Sävehof vinner hemmamatchen mot Kristianstad på annandag jul kan man i ett huj vara serieledare.

Så även om man i viss omfattning är besviken på vad YIF presterat så här långt (tror inte heller att laget självt är helt nöjt) får man sätta prestationen i ljuset av de andra lagens insatser. Lagen slår varandra huller om buller, logiken är lika bannlyst som Kalle Anka en period var bannlyst i Finland för att han inte bar byxor, och en formtopp på tre-fyra matcher kan ge ett uppsving från kvalplats till toppstrid. Det är lite The Twilight Zone i elitserien.

Jag tror definitivt att YIF har kapacitet att lyfta sig flera placeringar fram emot våren. Man ser, om inte annat så på matchen i går, hur bra man kan vara när ytterniorna fungerar. Ystads IF är otroligt starkt när hoten kommer från alla niometerspositionerna. Då får Martin Bager fritt spelrum på linjen. Och då har vi inte ens pratat om Philip Nilsson och Pierre Hammarstrand. Oavsett vad hösten givit är jag ganska övertygad om att YIF är minst ett semifinallag fram emot våren.

*********************************

IFK Ystad gör så här långt en säsong som går enligt planen. Jag pratade med Hampus Andersson i torsdags och lagets målsättning är en mittenplacering i allsvenskan, och mycket mer i mitten än vad de ligger går det inte att komma. IFK har sju poäng upp till kvalserien och det känns inte rimligt att hoppas på något så bra efter jul. IFK Ystads säsong är långt ifrån sexig, men den är godkänd.

Apropå Hampus Andersson så har Ystads Idrottsjournalisters Klubb utsett honom till årets handbollstalang i regionen. Ni kan läsa om det här. Måhända lite autofellatio att länka till sig själv men det är en tunn guldkant på egot.
Hampus verkar ha en fantastisk inställning både till livet och till träning, och efter hans överjävliga säsong i fjor önskar man honom allt gott denna säsong. Bland annat ska han och Jim Gottfridsson VM-kvala med U20-landslaget i januari i Budapest.

En snabb jullmix
* Hammarbys Martin Dolk leder skytteligan på 113 baljor. Inte alldeles oväntat. Han är ju vass, Dolken. He. He. He…
* Ystads IF:s vänstersexa Gabriel Andersson har inte världens mest framträdande roll i elitserien, men han uträttar desto mer på träning. Den till synes relativt tunne och harmlöse Andersson har nu både hunnit knäcka näsan på tvåmetersmannen Andreas Thynell och ge halvsälen Ola Netterheim hjärnskakning. Själv har Gabriel bara erhållit blessyrer av bagatellformat. ”Don’t fuck with Gabbe”, som tränare Mats Engblom sa.
Årets tre pinsammaste
3. Det som man i media refererat till som ”Gråt-gate”. Torbjörn Klingvall beklagade sig över elaka journalister som fick spelarna att börja gråta under EM. Ädelt av Klingvall att stå upp för sina spelare men problemet var att det inte fanns något särskilt att stå upp för. Klingvall bad om ursäkt och för detta ska han ha all respekt, men pinsamt tror jag att han tyckte det var.
2. Lika pinsamt som jag tror att Danmarks förbundskapten Jan Pytlick tyckte det var när han insåg att han jublat förgäves efter segern över Norge. Danmark trodde att man vid seger mot norskorna skulle kunna säkra en VM-plats i matchen om femte pris. Jan Pytlick och hans lag var dock dåligt pålästa och man satte skrattet i halsen och dog nog lite grann.
1. Vilket även jag gjorde efter YIF:s seger mot Redbergslid tidigare i december. I mediazonen efter matchen satt Mats Engblom och gjorde en intervju med en journalist medan vi andra stod tysta bredvid och antecknade. Vid en av frågorna kläckte jag en vidunderligt underfundig följdfråga som jag rappt levererade, och jag tror till och med att den kom så rappt att jag avbröt Engblom mitt i hans svar. Engblom vände sig mot mig och sa:
”Du vet om att det här är en radiointervju, va?”.
Radiojournalisten stängde av sin diktafon och gick i väg med bister uppsyn. Han sa inte hej då.

Nu ska jag gå iväg och skaffa mig en julkänsla. Kanske gör jag det med klassikern ”It’s a wonderful life” med den oefterliknelige James Stewart. Alternativt gör jag det med ”Sunes Jul”, med den lika oefterliknelige Peter Haber.

God Jul, för fan.

Blogg in, blogg out..

Det finns en sak jag gillar med snö, men knappast fler. Som i dag, då jag inte har några förpliktelser och inte behöver ta mig någonstans – då är snöskruden som täcket man inte vill krypa fram från en sovmorgon.

I går var snön mest till jävelskap och ett tag var jag orolig att jag inte skulle komma fram till Halmstad. Men det gjorde jag trots allt och jag fick bevittna en match som man kanske kommer att se som Ystads IF:s vändning efter en mycket svag period.

För en poäng är ju fler poäng än laget tagit på fyra matcher. Inställningen var bättre både på plan och på bänken och spelmässigt tycker jag att laget gjorde en ganska stabil insats. Det var egentligen bara när Drott spelade med sitt 5-1-försvar som man fick riktig träff på YIF-skyttarna och gästernas spel blev fattigare på fart och fantasilöst.
Några reflektioner från Halmstad Arena:

* Sebastian Seiferts frånvaro verkade inte störa YIF märkbart. Laget visade även förra säsongen att man kan hantera korta perioder utan spelsnillet Seifert.
* Pierre Hammarstrand (hans efternamn är för övrigt ett ord jag i fart aldrig stavar rätt till, vilket säkert märktes i livebloggen. Eller ni kanske tror att han heter Hammasrtand?) är egentligen kantspelare men när han används som niometersspelare är han ofta bäst på plan. Ifall Pierre hade varit 25 år, eller i alla fall haft den fräscha kroppen som en 25 åring, tror jag att han hade spelats mycket mer på nio meter. Tyvärr tror jag inte att hans kropp håller för längre sejourer som distansspelare. Ty hans kropp är som keso, som bekant.
* Martin Bager visade återigen att han är seriens kanske bästa mittsexa. Många mål på få avslut som vanligt och dessutom spärrade han upp åttafiliga motorvägar åt niometersspelarna. Han har en stor röv, och det är bättre att ha en stor röv än att vara en – som jag brukar säga.
* Halmstadsfolket som rörde sig i katakomberna var ganska eniga om att Drott förmodligen inte hade fått straff i slutsekunden ifall matchen spelats i Ystad, och det tror inte jag heller. Domarna dömde täckning innanför men det kändes i alla fall felaktigt. Mats Engblom for som ett fjällvatten när det blir vår förbi oss journalister för att diskutera saken i domarrummet. Jag vet inte vad som sades i domarrummet men på Engbloms uppsyn såg det ut som att någon kanske hade blivit kallad för röv. Eller inte.
* Besvikelsen var stor i YIF-lägret men det berodde så klart mer på poängtappet än på insatsen. En poäng i Halmstad är helt okay.
* Leo Larsson utsågs av arenans speaker till bäste spelare i Ystads IF och det var väl ingenting alls märkligt med det förutom att Leo inte var på plan en enda sekund. Speakern verkade för övrigt sitta och råpimpla Hallands Fläder – i slutminuterna utropade han Ola Netterheim till målskytt från vänsterkanten när det egentligen var Philip Nilsson som sköt. Ola Netterheim från kanten…åh…det hade varit en syn.
* Mats Engblom har väl den senaste månaden fått utstå mer kritik än under de andra månaderna som YIF-coach tillsammans, men på en punkt går det inte att kritisera honom – engagemanget. Med hjälp av duktige fotografen Klas Sjöberg har jag bildbevis för denna åsikt.

Missade ni filmreferensen så får ni en andra chans här. Det finns för övrigt ytterligare bildbevis på Engbloms engagemang och på kylan i Halmstad. Jag har aldrig tidigare sett en tränare göra en åkarbrasa inomhus. Kikar ni till höger på bilden kan ni för övrigt se Åke Hermansson i en pose man känner igen. Fikaposen. Det är nästan så man kan ana det imaginära Ballerinakexet i näven på honom.

*****************************************

Eftersom jag var i Halmstad och såg på elitseriehandboll har jag inte tillägnat mig en enda bildruta av EM-matchen mellan Serbien och Sverige. Jag har dock några snabba intryck jag kan delge er.
* Torbjörn Klingvall får kritik både från Tomas Axnér och från SVT-bloggen. Det påpekas att för många försvagande byten gjordes samtidigt och att spelare kanske inte matchades på rätt sätt. Jag har tidigare kritiserat Stefan Lövgren och company för att ha utsett förbundskaptenen för sent, för nära inpå EM, och det känns som att laget lite lider av detta. Spelidén känns inte riktigt inpräntad i spelarna och detta leder till att kantspelarna nästan inte får känna på bollen i anfallsspelet och att målvakterna inte känner sig trygga i försvarsspelet. Turneringen blir läropengar inte bara för Klingvall och spelarna utan även för förbundet. Kontinuitet och TID är viktigt i de här sammanhangen.
* Seger krävs i kväll mot Norge för att drömmen om semifinal ska leva vidare. Av vad jag har sett så tror jag mycket lite på detta som en realistisk möjlighet. Lik förbannat kommer jag sitta där i kväll och hoppas på mirakel. Hoppet är enligt myten det sista som finns kvar i Pandoras ask. Låt oss skrapa på botten.
* Jag vill inte läsa fler artiklar om damidrott där man i rubriken hittar ordet ”sexigast”. Kollegor – jag tänker inte döma en enskild journalist – idrotten och all världens kvinnor är värda mer än att vi 2012 fortfarande vinklar på kvinnors sexighet när det handlar om ett mästerskap i idrott. Jag är övertygad om att dessa artiklar har många klick och att det då anses som ”allmänintresse”, men i mitt tycke är journalistyrket belagt med visst ansvar och med samhällsfostran. Må hända är det pretentiöst av mig att tycka så men det är lik förbannat min åsikt. I övrigt tycker jag att jag får bra bevakning från EM, även om det tyvärr skickas få journalister dit och trots att TV4 envisas med att visa matcherna i, antingen kanaler jag inte har, eller i kanaler med usel bildkvalitet.

Blogg in, blogg out..

Ystads IF: vad händer?

Laget var av många tippat som seriefavoriter och nu ligger man efter typ halva serien sjua med lika många matcher som inspelade poäng. Förlusten i går mot Aranäs var fjärde raka och det anstår inte ett presumtivt topplag. ”Helt klart är vi inne i en formsvacka. Men vi måste komma igen – något annat finns inte. Men det blir tufft – nu står vi inför två svåra matcher mot formstarka lag som Drott och Redbergslid”, sa tränare Mats Engblom efter matchen.

Han sa det dessutom helt korrekt. Drott och Redbergslid är troligen de hetaste lagen just nu i elitserien, Drott spelar för en absolut topplats och Redbergslid har från ingenstans fått häng på slutspelsplats. YIF är i gungning och det ska bli spännande att se hur man tacklar situationen och hur man tar sig an, först och främst den kommande bataljen i Halmstad på måndag, då förresten eders ödmjuke bloggundersåte livebloggar på plats.

Aranäs har fällt två giganter i YIF och Sävehof sedan man blottlade sina ekonomiska mankemang. ”Pengar är den största drivkraften när de inte finns”, se där – en rykande färsk aforism så här innan vi håller helg. YIF och Sävehof är emellertid – inte för att ta udden av Aranäs prestation (eller jo, lite så klart) – två giganter man inte blir klok på.

***************************************************

Själv ägnade jag gårdagen åt att baka lussebullar och wienernougat och dessutom följde jag damerna i EM. Andra raka segern gladde men jag måste säga att wienernougaten var en större njutning. Expert Per Johansson värderade inför EM Sveriges chanser mot Makedonien till 50-50, och det begriper jag inte efter vad man sett i EM. Makedoniens anfallsspel var bland det sämsta jag sett i ett EM-slutspel. Ett skämt. Rörelser utan poänger och avslut som sällan träffade mål eller var lösa plockebollar. Att Frankrike vann med 13 mål är ett dåligt betyg åt fransyskorna.

Och ändå dröjde det 45 minuter innan Sverige körde matchen. Man gjorde den makedonska målvakten till en fantom i mjukisbyxor och de tekniska felen var så många att jag stundtals faktiskt satt med huvudet mellan knäna i djup frustration.

Hanna Fogelström! TITTA PÅ LINJEN!

Jag har aldrig sett maken till människa att trampa på linjen. Det är helt ofattbart. För en person som aldrig spelat handboll kan det kanske te sig som en svår sak att hålla koll både på målet och på målgårdslinjen – men det är det faktiskt inte. Det här är inte alls för att skryta – för det är inget svårt – jag har under 17 års handbollsspelande aldrig gjort ett övertramp såvida jag inte blivit knuffad in i målgården. Det är som något man har i ryggmärgen, man bara VET var linjen är. Det är därför jag har svårt att förklara hur Fogelström kan snitta 2,23 (typ eller exakt) övertramp per match. Min bror, som jag såg matchen med, har spelat kanske tio handbollsmatcher i sitt liv men sett desto fler från soffan och han utbrast apropå Fogelstöm - ”Jag har aldrig sett något liknande. Jag har sett Fogelström i kanske 15 matcher och hon måste ha gjort övertramp i alla.”
Det hela är mycket beklagligt, då Hanna Fogelström i övrigt är en kompetent kantspelare.

Jättekul och skönt att Linnea Torstenson fick lossa bössan mot Makedonien, men ärligt talat – det visste vi att hon kunde mot passiva 6-0-försvar som i grunden är ganska dåliga. Det kan inte nog understrykas vilken skillnad det var om man jämför med hennes insats mot det mycket aggressivare danska 4-2-försvaret. Jag tycker att det är viktigt att Torbjörn Klingvall är vaksam på detta och i ett tidigare skede byter ut Torstenson mot en i sidled kvickare variant som Johanna Ahlm eller Jamina Roberts. Som Torstenson var mot Danmark är hon offensivt överflödig och defensivt har hon inte gjort någon bra turnering än så länge. Vi kan inte räkna med att försvaren i fortsättningen av turneringen spelar 6-0 mot Sverige. Antingen får Linnea skjuta ändå, trots att hon inte tycker att läget är bra, eller så får hon byta.

Jag tyckte det var lite respektlöst mot Johanna Ahlms insats mot Danmark att låta henne spela så lite mot Makedonien, men jag kan se anledningen – man ville givetvis få igång firma Gulldén/Torstenson – något som verkligen lyckades. I övrigt upplever jag lite av en blixtförälskelse i Torbjörn Klingvall. Jag samtycker inte till en del av hans taktiska drag men energin, engagemanget och den med norska blandade dialekten förför även den mest irriterade bloggaren.

För även om jag är jätteglad över två segrar så stör det mig att laget är så slarvigt. Min teori är att det är rätt mycket nytt nu, med nya spelare och en ny förbundskapten. Med nya rörelser att tänka på eller nya miljöer att verka i  är det lätt att man tappar någon procent fokus på de spelfundamentala momenten, och det får till resultat att man tar fyra steg i stället för tre eller att man kastar bollen till en spelare med fel färg på tröjan. Stämmer teorin kommer de tekniska felen bli färre ju längre turneringen lider, och det kommer att behövas.

Överbetyg mot Makedonien får Isabelle Gulldén, Linnea Torstenson och Ulrika Ågren. Till viss del även målvakten Cecilia Grubbström som det sägs hade 55 i räddningsprocent, men merparten av de räddningarna hade även en Peter Harrysson i gipsvagga gjort. Peter Harrysson i gipsvagga är för övrigt det minst mobila jag kan komma på i hela världen.

I morgon väntar Frankrike och det här svenska laget har faktiskt en chans att slå fransyskorna. Danmarks lite oväntade vinst mot nämnda franska lag kommer att betyda att Frankrike måste slå Sverige för att ta med sig poäng till huvudrundan. Det är alltså två högst laddade lag som gör upp om poängen. Vad Sverige måste göra är inga hemligheter eller konstigheter: färre tekniska fel, ett försvarsspel som tokstämmer, en Grubbström som fortsätter att ta fler bollar än en Peter Harrysson i gipsvagga, en Linnea Torstenson som VÅGAR och ytterligare någon niometersspelare som gör en match i typ Johanna Ahlm-mot-Danmark-insats. Och naturligtvis måste Isabelle Gulldén fortsätta att vara den brainiac hon nästan alltid är.

Och sen kan det inte stjälpa att påminna Frankrike om bittra nederlag. Frankrike har en lång rad segrar mot det svenska landslaget på handbollsplanen, både på dam- och herrsidan, men alla eror har ett slut. Frankrike expanderade under kejsare Napoleon i början på 1800-talet men i belgiska Waterloo fick allt en ände i juni 1815, då en europeisk armékoalition ledda av Hertigen av Wellington besegrade den lille megalomaniske fransmannen. Låt oss hoppas på en repris.

Och apropå en ny landskamp mot ett nytt land kan vi väl som brukligt är tala lite film (mitt refererande till gamla franska filosofer faller inte alltid i god jord). Jag har en barnslig faiblesse för så kallade ”Heistfilmer”, filmer som rör sig kring en grupp karaktärers försök att stjäla något. Favoriten kanske är amerikanska ”The Sting”, eller ”Blåsningen”, som det heter på svenska, med Robert Redford och Paul Newman. Men en fransk film som var en av de första och banbrytande i genren är ”Rififi”, och den nästan ofattbart långa inbrottsscenen är njutbart spännande hela vägen.

Blogg in, blogg out…

”Något är ruttet i konungariket Danmark”, skrev Shakespeare i början av 1600-talet, och det är här jag väntas dra parallellen till vår nutid alluderande på regionens bästa handbollslag. Nu tycker jag att det vore en aning överdrivet och dessutom magstarkt att säga: ”Något är ruttet i YIF”, men att laget inte spelar som de av många förväntats, det tror jag att vi kan vara överens om.

Att förlora med sju mål hemma mot ett lag från nedre tabellhalvan, och att uppträda oinspirerat i ett Skånederby, det är inte acceptabelt. Efter segern mot Skövde för ett par veckor sedan trodde jag att YIF var på obeveklig väg uppåt i tabellen, men förlusten mot Lugi i Malmö initierade en ny svag period av laget. Det är något som ÄR fel med YIF, inte ruttet, men fel.

Defensivt sett vet jag inte om jag är tillräckligt kunnig för att uttala mig om vad som är fel, men det måste ju finnas anledningar till att målvakterna tar för lite skott. Fungerar samarbetet med försvarsspelarna för dåligt eller tar de helt sonika för lite bollar? För att de inte varit tillräckligt bra, alltså.
Framåt är det lättare att se vad som är fel, men kanske svårare att göra något åt. Jag tänkte ägna några rader åt att beskriva min syn på hur man ska spela anfallsspel.

Först och främst finns det två centrala begrepp som liksom paraplyer inbegriper subartiklar. Det första är oberäknelighet.
* En anfallsspelare ska helst vara ett eget hot både som distansskytt och som genombrottsspelare. Helst även som mångfacetterad och skicklig passningsspelare.Vare sig vi talar om en genombrottsspelare eller en skytt är det viktigt att försvarsspelaren inte vet om motståndaren väljer att gå inåt eller utåt i banan.
* Vad det gäller spelsystem är det innanför paraplybegreppet oberäknelighet också viktigt att kunna ställa om. Ha uppställningar för både skytte, genombrott och för en blandning. Likaså är det viktigt att kunna praktisera såväl klassiskt kollektivt kombinationsspel som avtal mellan färre spelare samt vanligt jävla enkelt rullespel. Det är det vanliga enkla jävla rullespelet som blivit lite bespottat i vårt ”jakten-på-det-nya”-samhälle. Det går trender i kombinationer och ibland verkar jakten på det nya systemet gå före vanligt sunt förnuft.

Det andra centrala begreppet i min anfallsbok är zonemigration. HA! Ett ord som jag tror att inte ens Torbjörn Klingvall har i sina pärmar.
* Handboll är ett spel med vad det låter som sex fasta anfallspositioner. Ett grovt fel vore att ta detta på alldeles för stort allvar. En försvarsspelare som möter en anfallsspelare som aldrig överträder sin positionszon, det är en glad försvarsspelare. På vissa av anfallsspelarna i YIF ser det ut som att de springer i korridorer inte bredare än sin position. Det är delvis därför som så få bollar hamnar hos YIF:s kantspelare. Detta hänger givetvis samman med begreppet oberäknelighet.

Så hur passar YIF in på min teori? Dåligt.
Måste jag koka ner YIF:s problem till något speltekniskt – och då struntar vi för tillfället i mentala och helt uppenbara obstruktioner som laget lider av i form av dåligt självförtroende och dylikt – så är det avsaknaden av ett effektivt och till spelarna kompatibelt rullespel. Man har inte spelarmaterial för att slänga in en trio niometersspelare som rullar boll och träder över zoner. Det finns överlag inom handbollen en övertro på spelare av format – stora spelare med distansskytte som specialitet – och jag tror att det är därför som YIF står med den trupp de har i dag. Jag saknar spelare av Robin Andersson-format – och då menar jag inte nödvändigtvis av den kvaliten – utan av just formatet. Lite mindre spelare som stegar över sina zoner men som fortfarande kan dra iväg ett halvdistansskott eller slå en bra passning till linjespelaren. YIF kan inte spela detta enkla effektiva spel som till exempel Guif, Alingsås och Sävehof. Sävehof är förresten ett gjutet exempel då deras spel blir oändligt mycket stabilare när de spelar med tre halvdistansspelare på nio meter än med ett utpräglat skyttespel. Sen är det möjligt att topparna kan bli högre med spelare av Bliznac, Thynells och Hansens typ, men jag säger bara att det vore önskvärt att alternativet fanns.

Då tror jag inte att YIF:s svackor hade blivit så djupa – när spelet väl låser sig för YIF så låser det sig rejält – och dessutom hade bollarna kommit ut oftare på kanterna, på samma sätt som de gör i klubbar jag nämnde ovan.

Men nu har YIF den befintliga truppen och ingen annan och då får vi hoppas att laget jobbar med den mentala biten för snart börjar det lukta YIF årgång 2010/2011 all over again.

**************************************************

I morgon kastar sig Sverige in i EM-slutspelet i Serbien och jag tänkte under mästerskapets gång ha både ett och två ögon på den turneringen. Som alltid när något nytt har hänt med ett lag byggs allmänhetens förväntningar upp. Det är inte direkt så att man förväntar sig en ny medalj för regerande vicemästaren Sverige, men man har förväntningar på att den nya truppen och de nya förbundskaptenerna ska visa upp något fräscht.
Sverige har hamnat i ett med handbollsmått mätt litet helvete. Danmark, Frankrike och Makedonien står för motståndet och Sverige – som allmänt betraktas som det svagaste laget i gruppen – måste ha en av motståndarna bakom sig för att gå till slutspel. Detta låter också som den rimliga målsättningen. Faktum är att vadslagningsfirmor placerar Sverige som det fjärde minst troliga alternativet till turneringens slutsegrare. FANTASTISKT.

Jag menar det, fantastiskt. Ingen förväntar sig stordåd och det är egentligen bara då det här svenska laget kan åstadkomma just det. Jag har fått fina vibbar av Torbjörn Klingvall och jag tror att Sabina Jacobsen kan komma att bli svenska landslagets kanske viktigaste spelare i många år framöver. Hon är bra framåt men själva nyckeln till ett framgångsrikt försvarsspel.

Första uppgiften är Danmark i morgon. De senaste matcherna mot Danmark har slutat med förlust och ska vi vara ärliga så är danskorna favoriter även nu. Jag tippar dansk seger och eftersom jag tippar uselt ser det jävligt bra ut. Svensk slakt, bergis.

Och apropå slakt och danskor avslutar vi med ett litet klipp-potpurri från ”De gröna slaktarna”, en dansk komedi där Mads Mikkelsen visar prov på en stor komisk förmåga och dessutom på århundradets frisyr.

”Svend, nu har du en pølse på hovedet igen”.

Blogg in, blogg out..

Inför Slaget i Malmö kände jag det som att Ystads IF var kraftigt på gång, och i en halvlek fick jag känslan bekräftad. Efter den halvleken har YIF presterat tre halvlekar som signalerar att laget inte kan utmana den absoluta toppen i elitserien. Inte just nu i alla fall.
Jag såg inte matchen i Kristianstad i går men jag kan av rapporterna att döma dra slutsatser som pekar åt samma håll som jag varit inne på den senaste tiden.
1. Sebastian Seifert orkar vara en elitseriestjärna i ungefär en halvlek.
2. Jim Gottfridsson orkar vara en elitseriestjärna en hel match, men är tyvärr ensam om detta i YIF.
3. Ansvarstagandet från övriga niometersspelare är inte på den nivå som krävs för guldstrid.
4. Fredrik Ohlander tar lite för lite bollar.

I mitt förra inlägg yttrade jag viss skepticism angående publiktillströmning, i det fallet till Slaget i Malmö. I fallet Kristianstad behöver sådant inte diskuteras – nästan 5000 människor bevittnade Skånederbyt. Denna tillströmning, spelarna, serieledningen – det är inte konstigt ifall Kristianstadsborna börjar snacka SM-guld. Som det ser ut nu kan skåningar hysa gott hopp om det första skånska SM-guldet på över 20 år (i herrhandboll då, förstås). Detta ju eftersom att Lugi är tvåa i serien efter segern mot Drott.

************************************************

Jag såg inte derbyt i Kristianstad, däremot var jag på handboll i Lund i torsdags och såg IFK Ystad förlora mot allsvenska seriesuveränen H43. IFK höll jämna steg med ”Blåklockorna” fram till sista tolv minuterna, då hela rasket raset – tio i röva, blev det till slut. Jag har inte sett överdrivet många matcher av IFK i år men jag har förstått att sista tio minuterna är ett problem man brottas med. Att man kanske inte har den lugne, rutinerade niometersspelaren som bara genom uppsynen och lugn bollbehandling kan verka sederande på resten av laget. Nu studsade ungdomarna runt som uppåttjackande ravesmurfar när det egentligen borde varit H43 som var skärrat.

IFK:s spel fungerade bäst när Per Ögren spelade på högernio. Han är den som kan dra iväg skott från längre distans, men när han dunsade i golvet i andra halvlek (något måste gått sönder, antingen i Per eller i golvet) tappade IFK konceptet.
Även André Olsson har kapacitet att skjuta från längre håll men han blev Zoranierad  (av Zoran Roganovic då, förstås) redan i första halvlek. I ett av Andrés attackförsök stoppades han brutalt av en Zoransk dubbel – en hand i ansiktet och en i klockrike. Hade man tittat noga (vilket absolut inte är min uppgift) kunde man kanske sett att ”Zorro” ristat in ett ”Z” – precis som sin mexikanske maskerade namne – i André. Ett i pannan och ett i scrotum.

Det är trevligt att se på IFK, på den ungdomligt frejdiga handbollen och på de skolade och tekniska spelarna, men det känns som att något fattas i årets upplaga för att på allvar utmana om högre placeringar. Förlusten mot H43 var lagets femte raka match utan seger.
Några tankar till angående IFK-matchen.
* Härligt citat av Hampus Andersson efter matchen, då jag frågade om hans känsla. ”Det känns piss. Nä, skriv inte det förresten – det känns skit”. Ja, det är ju skillnad på avföring och avföring. Jag publicerar hela uttalandet eftersom jag tycker att det är harmlöst och eftersom att Hampus ytterligare en gång hånade mig angående att han slagit mitt all time-rekord i knäböj på handbollsgymnasiet. Då är han bevisligen en stark man, och får tåla det.
Angående piss och skit och allehanda andra exkrementers existensberättigande i journalistiska texter får vi ta den debatten en annan dag. Jag vet att jag har en meningsmotståndare, låt oss kalla honom Greger och låt oss anta att han bor i Osby, som tycker att jag utbildar ungdomen i det förfärliga språkbruket. Jag ska inte säga att jag pissar på den åsikten men vi skiter i den för tillfället.
* Inför matchen var en av mina största funderingar, förutom frågan ”Kommer det att finnas gifflar i pressrummet?” den här: ”Kommer Oliver Andersson att flippa på sitt första skott?” Jag tog här brutalt fel då Oliver flippade först på sitt andra skott. Hans första skott var en straff som jag förvisso inte vill klassa som flipp, även om den bar många av flippens egenheter, då den var relativt lös och flög i riktning över målvaktshuvudet. Låt oss kalla den en flippens brylling. Kontentan är att jag kanske tycker att Oliver Andersson borde satsa på fler överraskningsmoment i sin avslutsrepertoar.
* Alldeles för få bollar på Joseph Azizi. Spelarna med elitserierutin måste få ta mycket ansvar. Man kan lägga skulden både på Joseph själv och på niometerspelarna som inte får in bollarna. Mitt intryck är att IFK Ystads niometersspelare var lite, lite fega, och inte kom så nära att man kunde stoppa in bollarna till Azizi.
* 745 betalande i Fofs Arena får väl ändå betraktas som en tämligen anständig siffra, även om stämningen inte kulminerade förrän i andra halvlek då en av domarna ramlade på vad jag antar var en svettfläck. Ahh, denna fysiska humor…

Här är förresten lite mer fysisk humor – på kortväxtas bekostnad.

* Efter matchen fick den samlade journalistkåren ( vi var två personer, stinna på saffransgifflar) vänta i drygt 30 minuter på tränare Robert Andersson. ”Knirr” är ökänd i handbollssverige för att ha de längsta genomgångarna med laget efter matcher, men det här var nästan bisarrt. Det här är egentligen inte att betrakta som kritik, för kan det finnas något bättre än att i 30 minuter få direkt feedback från en människa med 139 landskamper? Jag är inte heller bitter, för trots att det var en lång väntan hade jag relativt gott om tid till deadline och dessutom var ”Knirr” sitt vanliga trevliga jag när han väl kom ut – jag har bara en liten fundering angående spelares mottaglighet efter 60 minuter då man fysiskt tagit slut på sig själv. Går informationen in i ungdomarna? Har Andersson ens hunnit formulera sina tankar rätt på den lilla tidsrymd som förflyter den tid det tar att förflytta sig från planen till omklädningsrummet? Själv var jag inte mottaglig för mycket efter en urladdning på handbollsplanen. Jag funderade mest på huruvida jag behövde kräkas eller inte, och lite senare på vad jag skulle komma att äta. Men så blev jag inte värst mycket att hänga i julaträt heller.

***************************************

Torbjörn Klingvall begick debut som förbundskapten för damlandslaget i går, och 22-24 mot vice världsmästaren Frankrike var absolut godkänt. Försvarsspelet såg i stunder lika briljant ut som vanligt (Sabina Jacobsen kan verkligen bli något, där i mitten) och framåt gjorde Sverige sina mål trots att man matchade typ hela bänken. Turneringen Möbelringen Cup (FANTASTISKT namn) rullar vidare i dag med match mot Norge, men den kan man inte se så vida man inte pröjsar en summa för TV4 Sport Extra. Jag tycker att TV4 är en utsugarkanal.

Blogg in, blogg out..

Exit Europa. Ja, det var ju kul så länge det varade. Av rapporterna nere från Rumäninen att döma så gjorde Ystads IF två bra insatser mot Bacau. Man visade att laget håller även mot internationellt motstånd och dessutom får man inte glömma det som så populärt numera omnämns som ”läropengar”. YIF har många unga spelare som kan antas ha proppat hjärnorna fulla med intryck och erfarenheter. Spelmässigt kan jag ju inte kommentera det här, men jag kan ge er en rad anledningar till att YIF sålde bort sitt avancemang i EHF-cupen. Det är för övrig samma linje som sportchef Jan Ohlsson rattar sin penna på.

* YIF vände sex bollars underläge i EHF-cupens första omgång, då man fullkomligt mosade Sporting Lissabon i hemmamötet. Hade man haft en hemmamatch mot Bacau hade underläget bara varit fyra bollar. Plättlätt.
*  Mats Engblom kollade upp rumänernas track record i Europa. Föga oväntat vann de nästan allt på hemmaplan medan de förlorade på bortaplan.
* Ett tämligen mediokert Sävehof (hittills) slog det BÄSTA rumänska laget på hemmaplan i Champions League med fyra bollar. Och Constanta har varit tämligen överlägset i Rumänien de senaste åren. Ungefär som Sävehof i Sverige.
* Har det pratats om något annat i årets fotbollsallsvenska än vilken skillnad det är på lagens prestationer på hemmaplan respektive bortaplan?
* Brukar inte YIF ofta vara ett annat lag på bortaplan än när man känner tryggheten och frodande mögelkulturer i det som Tomas Axnér benämner ”Radonrucklet” (ÖP-hallen).

Jag har dålig koll på siffror, jag ägnar min egen ekonomi ringa tankeverksamhet och följaktligen är YIF:s dito en för mig företeelse höljd i dunkel. Var det verkligen omöjligt att spela en hemmamatch till i EHF-cupen? Skulle det ruinera en klubb som med svenska mått mätt betraktas som rik? Ekonomiskt ansvarstagande ses allmänt som något mycket fint men förglöm ej, mina vänner, att det går en rät navelsträng från ekonomiskt ansvarstagande till snålhet. Kunde man inte jobba med sponsorer? Fanns inga externa krafter som var beredda att pynta för ett fortsatt Europaäventyr?

Det var inte så längesedan svenska klubbar tackade nej till Europaspel helt och hållet eftersom det var för dyrt. Det var därför jag frågade någon (ärligt talat, jag kommer inte ihåg ifall det var Mats Engblom, Basti Rasmussen eller ordförande Per-Olof Lind) inför säsongen om man skulle satsa på Europa. Budskapet då var tydligt – klart man skulle! Erfarenheten bedömdes vara betydelsefull och det sades vara en fin bonus för hemmapubliken som stöttar laget månghövdat varje hemmamatch.

Men seriöst, det här var väl ingen riktig satsning? Och även om kollega Fredrik Sörenssons liveblogg från Draculaland var njutbar och informativ vill jag inte gå så långt som att kalla den en ”belöning för Ystadspubliken”.  Att ge ett lag från Östeuropa två hemmamatcher är som att mata en flodhäst med jordnötter direkt från handen.
Säg så här: Ska du göra en burgare utifrån ett stycke ko så har du två val – ska du hacka det, eller ska du mala det? Eller så tar du helt sonika köttstycket och skickar det till Östeuropa, till Ghita, Rotaru, till tremetersmannen da Silva och till andra hungriga flodhästrumäner och låter dem trampa på det. Ni förstår vad jag menar.

*********************************************

Ska jag säga något om Torbjörn Klingvall? Jag är ju lite sen på bollen här men går jag in med dobbarna före så. Jag har pratat med Torbjörn Klingvall en gång på telefon – då han var förbundskapten i ett U-landslag – men jag visste inte hur han såg ut. Av samtalet minns jag intet mer än att han var norrlänning, vilket ju givetvis får en fördomsfullt att rynka på näsan. Sysslar de inte mest med käppakrig och polarrace medelst hundspann där uppe?
Tomas Axnér vrålade ”Stenålder!” det första han gjorde när han fick höra valet, men det hör liksom till att Axnér ska vråla något. Hade det blivit Rustan Lundbäck så hade Axnér vrålat ”Äntligen” som en annan Fylking.
Jag måste säga att jag tycker valet på förhand känns lite uppfriskande. Samtiden har dille på föryngring och det som diffust kallas ”nya tankar”, nyblivna pensionärer knuffas bort från arbetsmarknaden och i alla underhållningssammanhang premieras ungdomen. Och så väljer Lövgren och company att utse en nästan 60 år gammal man till förbundskapten. En GÅBBE, if you pardon my french.
Klingvall har en oantastlig status som den svenska handbollens professor och ifall han bara har en gnutta känsla för vad som passar för just en specifik grupp så tror jag att det kan bli bra. Det enda som stör mig är att det tog sådan tid. Nu har Klingvall en högst begränsad tid fram till EM för att plöja igenom sina pärmar och hitta ett spel för landslaget.
Apropå gubbar så är klippet nedan en av de roligaste gubbimitationer som gjorts. ”Äta i lilla gemaket. Hah!! 

httpv://www.youtube.com/watch?v=BOZlDaCE-CI

Jag pratade med Michelle Fyhr Seifert, fostrad i Pandora men numera i H65 (som ju för övrigt äger i elitserien för tillfället) och jag frågade henne vad hon tycker om Klingvall som förbundskaptensval. Så här sa hon:

”Va? Nänä, det blev Thomas Sivertsson. Jo, det är jag säker på. Det har jag läst. Inte? Klingvall? Vem? Ärligt talat…det vet jag inte vem det är.”

Hon hade förstås, liksom många andra, trampat i Sportbladets felskär. Man kan se detta som kritik mot Johan Flinck, men man kan också se det som att han verkar ha ett järngrepp om handbollsfolkets medvetande, att han otvetydligt är den mest betydelsefulla spelaren i handbollsmedia.
Man måste också se det som att Torbjörn Klingvall flugit under radarn i 40 år eller nåt.

Apropå Pandora så begick de, i konstellation med YIF:s damlag, historisk premiär i går i division 2. 32-9 mot HK Malmö och det kan säga att Ystadslaget är på helt rätt väg men det kan också säga att HK Malmö är handbollens Eddie the Eagle. Jag har ingen aning.

När jag läste texten från matchen såg jag i alla fall att Ida Blomberg gjorde flest mål och då tänkte jag att allt nog är ungefär som vanligt. Även om laget nu alltså heter Pandora/Ystads IF.

********************************************

Jag har sett alldeles för lite av IFK Ystad i år. Jag beklagar och lovar bättring. Matchen mot Eskil i helgen ska väl inte har varit något mästerverk från hemmalaget, men så är det ju poängen som räknas i seriesammanhang. Jag tror att allsvenskan, bortsett från H43 som hjular hem serien, kommer att bli jäkligt jämn. IFK Ystad har alla chanser att sniffa på en kvalserieplats ifall man får bitarna att stämma lite bättre än de hittills gjort.

Blogg in, blogg out..

Allting pekar på att Sveriges damer tagit sig till europatoppen (ja, och därmed världstoppen) för att stanna ett tag framöver. Silver med ett lag där medelåldern måste ha legat på 23-24 (gissar från höften) bäddar för en gyllenkantad brant utvecklingsstege. Har ni förresten betänkt att Johanna Ahlm, vår kanske bästa spelare de senaste åren, inte ens var med i EM? Det kallas sparkapital.

Lägg till att det svenska U-landslaget tog VM-guld i Dominikanska republiken tidigare i år, och att förbundet nu talar om vidare satsningar, med en heltidsanställd förbundskapten och specialträningar med gamla VM-hjältar. Claes Hellgren jobbar redan mycket med landslagets målvakter, och faktiskt även med en del av utespelarna. En fortsatt satsning med specialister även på kant-, niometer- och linjespelare är en boll som är i rullning. Martin Frändesjö säger sig vara villig att leda en sådan specialistsatsning. Jag tycker att det helt enkelt låter suveränt.

Jag och min bror har tillsammans följt våra handbollslandslag de senaste åren, både i upp- och nerperioder. Vi är tämligen överrens om att det var längesedan ett mästerskap var så trevligt att följa som detta.
Ett fint mästerskap är som en port upprättad i vardagsrummet, en port till en studio och arena som endast uppenbarar sig i två veckors tid. Innanför den porten spelar allting utanför mindre roll. Det blir en liten verklighetsflykt till landet Handboll, där man lyckas väcka den lille patrioten och som honom går på upptäcktsfärd, och det täta matchprogrammet gör att man mentalt kan teleportera sig hit ett par timmar varje dag.

Naturligtvis spelar det roll att landslaget faktiskt tog medalj nu, det har inte hänt på ett decenium (det var herrarna då förstås). Men den mest skönjbara och hos mig uppskattade nyansen i detta årgångsmästerskap, är dess distinkta ton av likeability. De är fruktansvärt lätta att tycka om. Linnea Torstenson drar de skönaste intervjuerna någonsin, och Per Johansson har vuxit till en av mina favoritpersoner överhuvudtaget. Han verkar ha ett stort hjärta och ett stort djup som människa bortanför handbollen. Personer inom idrotten tenderar annars ofta att presentera en ganska ytlig bild av sig själva, att de bortom sporten är platt ingenting.
Men inte Per. Per, min Per…

Ystads IF förlorade mot Skövde med nio mål. Laget har en poäng på de fyra senaste matcherna och minus 29 i målskillnad. YIF mår inte bra. YIF mår för jäkla dåligt.
När jag läser YA:s artikel angående matchen i går framgår det att varken Pelle Käll eller Marcus Lindgren orkat svara i telefon efter matchen. Man förstår dem så klart, men samtidigt måste de förstå vilka signaler de sänder genom att inte svara.

Ordförande Per-Olof Lind får i stället ge sin syn på saken, och hans antydningar om lösningar parat med de rykten som florerar i Ystad ger vid handen att något snart kommer att hända. Exakt vad är jag inte villig att spekulera i.

Hans Karlsson ledde Drott till seger mot serieledande Sävehof. Men, äh, han var väl inget att ha.. Eller?

IFK Ystad förlorade mot Alstermo. Men Tumba förlorade å andra sidan mot Kärra, så status quo vad det gäller tabelltoppen. Men se för guds skull upp för Stavsten! Aldrig har begreppet ”lurar i vassen” känts så angeläget. 

Snart deklareras den slutgiltiga VM-truppen, säkerligen bara någon minut efter att jag publicerat detta blogginlägg, och därmed accentuerar jag min egen oförmåga till tajming. I Eskilstunakuriren har jag i alla fall sugit i mig ett trovärdigt rykte i att Guif:s Robin Andersson och Mattias Zachrisson inte får plats i VM-truppen. Fredrik Larsson och Janne Lennartsson får företräde. Själv hade jag petat Lennartsson och tagit med både Larsson och Andersson.

Ifall ni missat det så är det Arash som står för den officiella VM-låten. Dess kvalité tänker jag inte kommentera, ty jag kommer att låta som 100 år gammal oavsett. Vilket jag kanske gör ändå, eftersom jag gör bruk av ålderdomliga konjunktionen ”ty” i mina texter. Musik är annars ett fantastiskt komplement till idrottshändelser. Det visuella varseblivandet av en historisk idrottslig händelse får i efterhand en mäktigt nostalgisk pregnans, och parat med en käck truddelutt blir den själsliga effekten enorm.

Mitt tydligaste exempel på det jag beskriver ovan är från 1994, ni vet, den magiskt heta månaden då Brolin hoppade en piruett in i hjärtat på svenska folket och Ravelli blev hela världens ärkepajas. SVT gjorde en oöverträffad VM-krönika där man hade den goda smaken att intensifiera nostalgiorgien med Clarence Clemons saxofonsolo från Bruce Springsteens magnifika Jungleland. Och jag får gåshud på pannan.

httpv://www.youtube.com/watch?v=b0md__RpSHg

Blogg in, blogg out..

YIF går tunga fjät, runt tabellens botten
Laget som form’n förlät, missar alla skotten

Var hälsade kära läsare, denna smällkalla Luciamorgon. Gårdagen var så fullspäckad av handboll att den påminde rätt mycket om min egen far, när han på julaftons kväll intagit sådana mängder av bordets läckra utbud, att han liksom måste vagga av och an för att buken inte ska smälla som en ballong.
Det hände trevliga saker, och mindre trevliga saker i helgen. Jag började detta inlägg med en mindre trevlig på rim för att få lov av avsluta i dur, och lämna läsaren med en behaglig känsla.

Ystads IF förlorade med 21-31 hemma mot Malmö. Och det är ju inget konstigt med det, eftersom att det var Skånes bästa elitserielag som slog Skånes för tillfället sämsta. Och det är ingen hemlighet att Ystads IF är ett lag som strax tangerar randen för det man brukar kalla kris.

Inför säsongen stod Malmö och Ystad inför liknande uppgifter, med flertalet tunga nyförvärv som skulle spelas in i trupperna. Skillnaden lagen emellan har varit att Malmö till synes friktionsfritt inlemmat sina nya spelare i systemet, medan det gnisslar betänkligt i det vita maskineriet. Det har inte heller hjälpt att förste maskinist Seifert inte får ner luft i lungorna. Malmös härförare – Mirsad Pecikoza och Sebastian Geissler – tar in så mycket luft att bröstkorgarna antagit gorillaform.

HK Malmö är en skräckinjagande gorilla, Ystads IF den pinnsmale, bleke astmatikern.

Ystads räddning denna säsong kan bli att lagen runt de sista slutspelsplatserna alla är lika ojämna som YIF. Det krävs ingen lång formtopp för att avancera i tabellen. Samtidigt är det kanske inte detta man primärt ska ha för ögonen. Viktigast är trots allt att undvika kval.
Hur man än resonerar krävs det nu att någonting händer i föreningen. Man kan inte bara sitta och titta på när bygget brinner ner.

Bör man byta tränare? Enligt mitt sätt att se det hänger det på spelarna i detta fall. Det finns fall då styrelsen ska gå in och sparka en tränare, det finns fall då tränaren ska avgå själv. Det här är ett fall där jag tycker att man ska fråga spelarna. Det finns ett faktiskt handbollskunnande i YIF-truppen som är större än i de flesta andras, och det finns spelare i laget som erfarenhetsmässigt och meritmässigt inte är långt efter Pelle Käll själv. Ett spelarråd borde kunna utröna om de skrala framgångarna på planen i år beror på bristande förtroende för Käll.

En viktig signal om att något drastiskt måste hända är när folkets känsla efter en  dåligt spelad förlustmatch inte längre främst består av ilska, utan av medlidande. Man ser att spelarna och tränaren vill, men de kan inte. Man tycker synd om dem. Jag tror att staden Ystad börjar närma sig detta känslostadie.

Så mycket roligare att vara röd i Ystad då. IFK Ystads seger i mörka vintersmåland mot Alstermo är inget mindre än imponerande. Som spelare i YIF:s allsvenska lag var jag med om just en match uppe i de småländska skogarna mot Alstermo. Vi hade båda bröderna Hedin på plan (även om den äldre modellen rostade betänkligt) och lyckades ändå inte vinna.

I IFK gjorde fyra spelare fem mål, Oliver Andersson gjorde sex – vilket visar att laget inte står och faller med poängmaskinen Jim ”Gud” Gottfridsson. Tumba har dock börjat visa att laget på allvar vill utmana IFK om direktplatsen till elitserien. Det blir sannolikt ett två hästars lopp. Hoppas att ”Sankta Knirr” fortsätter att leda sitt röda luciatåg med så varsam hand som hittills varit.

Och, enligt mallen och schemat hos den usle journalisten, ska jag avsluta med gårdagens största handbollshändelse. ”Legenden i Lillehammer”. Sverige slog Norge – lusekoftornas första EM-förlust sedan 2002. Det är i skrällfaktor absolut i paritet med när Robin Söderling besegrade Rafael Nadal i Roland-Garros ifjor. Det är som om Norges hockeyherrar skulle slå Sveriges. Ni förstår, det händer alltså inte.

Men det hände. Målvakten med turneringens coolaste namn – Kain – byttes ut mot målvakten med absolut ocoolast namn – Grubbström. Coolt gjort av Per Johansson, och uppenbarligen smart.

Det visades en härlig slow motion-upptagning av en sekvens där Norges Tonje Larsen brottades med Sveriges mittförsvarare, jag tror det var Wiberg och Gulldén. Larsen fick så mycket stryk att hon till slut bara stod och skrattade. Ett sådant där ohjärtligt ansträngt skratt riktat mot domaren; hon såg ut att bedja och vädja om förståelse för det orimliga – ”inte ska väl ståtliga jag stå här och behöva stå ut med detta”. Underbart.

Norges självförtroende måste ha fått sig en törn. Förmodligen var det exakt det som behövdes för att Norge nu ska gå hela vägen och vinna EM för fjärde gången i rad. För Sverige gäller det att nu börja fokusera på Ungern och Frankrike. En av dessa matcher måste sannolikt vinnas för att avancemanget till semifinal ska bli en realitet för svenskorna. Det är en realistiskt överkomlig uppgift, men ingalunda ett garanterat faktum.

Alla behöver vi en stämningshöjare när himlen faller ner kvart i fyra om dagarna. Handbollslandslaget är en sådan stämningshöjare, och för röda ystadbor är IFK sannerligen ett lyckopiller. Ett annat knep är att stoppa ner ett extra russin i lussebullarna eller att ha levande ljus i luciakronan, för att förhöja stämningen. I Lund jobbar man mycket med vit glögg.

Håll till godo gott folk, med ett inslag från det legendariska lussefirandet 1997, från Lund.

httpv://www.youtube.com/watch?v=DO3CV6cFm6Y&feature=related

Blogg in, blogg out..

Ny dag, ny match, nya drömmar. Och ny blogg.

Vi börjar väl bli några stycken som sällar oss till de imponerades skara. Av damlandslaget i handboll alltså. Tyskland-check! Ukraina-check! I kväll Holland.
Att svenska landslaget vunnit två tuffa mästerskapsmatcher i rad har inte skett sedan aporna klippte sig, för så där en två hundra tusen år sedan. När vi jagade mammut och åt vår entrecote med händerna.

Men det har skett en förändring. Individuellt har varje niometersspelare blivit ett par procent farligare, och det kan låta som en petitess, men för varje procent du själv blir farligare för motståndarna gör du det en procent lättare för din medspelare bredvid dig. För henne i sin tur blir uppgiften två procent lättare (eftersom din procent hjälpt henne och hon själv förbättrat sig en). Nästa medspelare i ordningen får således en ännu lättare uppgift, och det slutar med att en spelare i ditt lag kan ta ett enkelt avslut. Enkel matematik alltså.

Jag sågade Annika Wiel Fredén jäms med fotknölarna efter hennes match mot Tyskland. Kallade henne mer snack än verkstad. Matchen mot Ukraina visade varför Annika springer i blågul dress i Norge och jag sitter på min röv i Lund. Hon är vindsnabb. Fortfarande tycker jag att Hagman har ett större register, är målfarligare och osar mer framtid än Fredén, men tills vidare ska jag låta förbundskapten Johansson matcha högerkantpositionen som han vill.

Akilleshälen så här långt är positionen mittsex. Varken Wallter, Flognman eller Wiberg är någon anfallsstjärna, och det kommer att göra niometersspelarnas arbete svårt när turneringens verkligt stora elefanter står för motståndet.

Det florerar självfallet många bilder i media från svenska landslaget i Norge, men är det bara jag eller är det inte frapperande att Isabelle Gulldén lyckas vara med på nästan varenda en? Är det fotograferna eller redigerarna som har en crush på fröken Gulldén? Eller är fröken själv en linslus?

Holländsk damhandboll är egentligen inte mitt gebit. Inte många hade valt att ringa mig från Postkodsmiljonären för att fråga om holländsk handboll. Men jag vet en del.
Nederlandstöserna är förhållandevis klena till kroppskonstitutionen och vill spela med fart i anfallsspelet, helst utan kroppskontakt. Får Sverige stopp på skyttarna innan de kommer in på halvdistans, eller tilldelar dem en mörsare i bröstkorgen ifall de kommer närmare än åtta meter – då ska Sverige ha en bra chans. Holland har en vass vänsternia som heter Maura Visser, till vardags i danska ligan, och hon är bra. Hon leder bland annat EM:s mycket unga skytteliga. Ge henne lite extra stryk.

När jag kontemplerar det holländska landslaget och Maura Visser, kommer jag osökt att tänka på en melodi av Bob Dylan, när han sjunger om den ledsna damen av låglandet. Här dock i en version av den oefterlikneliga Joan Baez. Låt oss hoppas att damerna av låglandet blir just ledsna efter matchen i kväll.

httpv://www.youtube.com/watch?v=CNoDjsetc4E&feature=related 

Ja, låten är så lång att ni kan läsa vidare här under tiden. Och för er som inte visste det, eller är alldeles för upptagna av kvällens Idol-final – Bob Dylan ÄR musik. Idol är det som uppstår när Peter Jihde, popindustrin och tv-avtalen ligger med varandra. Så fick jag sagt det.

Tillbaka till handboll. Bruttotruppen till herr-VM är avtäckt. Märk att jag säger herr-VM. Specificeringen är nödvändig då damlandslaget faktiskt känns hetare för tillfället. Få saker finns att säga om truppen, den är egentligen rätt väntad. Andreas Nilsson kom med i stället för Niclas Barud, den senare fick ju egentligen ingen riktig chans att visa upp sig under World cup. Patrik Fahlgren, som under förra mästerskapet kom in som reserv, kom denna gång inte ens med i 28-mannatruppen. Men jag har egentligen ingen invändning angående det.

Hade jag fått plocka ut en VM-trupp på 19 man hade den sett ut så här:
Målvakter: Mattias Andersson, Dan Beutler, Johan Sjöstrand. Vänstersex: Jonas Källman, Fredrik Petersén. Vänsternio: Jonas Larholm, Kim Ekdahl du Rietz, Fredrik Larsson, Rikard Lönn. Mittnio: Dalibor Doder, Robin Andersson. Högernio: Oscar Carlén, Johan Jakobsson, Kim Andersson. Högersex: Niclas Ekberg. Mittsex: Mattias Gustafsson, Robert Arrhenius. Försvarsspelare: Magnus Jernemyr, Tobias Karlsson.

Kommentarer: Lukas Karlsson såg inte helt kurant ut i World cup och får temporärt lämna plats åt Robin Andersson. Även Larholm och Larsson kan spela på mittnio ifall det skulle knyta sig. Ifall Kim Anderssons knä är frigolit vill jag att man tar in Mattias Zachrisson. Zachrisson och Rikard Lönn är exceptionella målsprutor som man inte har råd att lämna hemma. Johan Jakobsson är tillräckligt bra på H6 för att jag ska våga lämna Lennartsson utanför VM-truppen. Jernemyr ska naturligtvis vara med i VM.

Vilka invändningar har ni, gott folk?

Blogg in, blogg out..

Så var EM igång för våra svenska damer, och jag fann ingen anledning att sitta sur i min soffa. 27-25 mot Tyskland var utsökt! Claes Hellgren kallade matchen för en av det svenska damlandslagets bästa någonsin. Å ena sidan är Claes Hellgren en vän av storvulna kärleksförklaringar till det han för tillfället har framför ögonen, å andra sidan ger jag honom gärna rätt i dag.

Anledningarna till att Sverige besegrade Tyskland
*Gabriella Kains målvaktsspel. Sista utposten befarades bli jobsposten, men Kain var glimrande. Jag har aldrig sett henne så bra, och så måste hon fortsätta om Sveriges EM ska bli långt.

*Ungdomarna. Jamina Roberts fick tidigt en oväntat framträdande roll i matchen, och hon tog ansvar direkt. Hon är rapp i steget och har ett icke oävet skott. På högerkanten presenterade sig Natalie Hagman för den internationella publiken. Det första hon gjorde när hon kom in var att flippa på duktiga Woltering i tyska målet. Kaxigt.
På samma position hade Annika Wiel Fredén innan Hagmans succé visat sig vara mer snack än verkstad, mer bloggerska än handbollsspelare. I nästa match vill jag se Hagman från start.

*Isabelle Gulldén. Jag tycker fortfarande att hon kan bli rappare i både steg och skott, men det är hon som skapar luckorna till de övriga niometersspelarna, och det var hon som vågade ta skott i slutet när de avgörande målen skulle göras. Dessutom var hon säker på handen som kirurgen vid straffpunkten.

Segern mot gruppfavoriten Tyskland betyder att man tog ett stort och oväntat steg mot avancemang till andra rundan. Nu skulle det inte förvåna mig om Sverige av bara farten besegrar både Holland och Ukraina. För att detta ska bli verklighet behöver Linnea Torstenson komma upp i nivå i anfallsspelet, alternativt måste någon av de andra niometersspelarna ta ett skottansvar från distans.
Eller nä förresten. Det finns inget alternativ – Torstenson måste upp i nivå!

Och vilken landslagstisdag det var! Sveriges herrar slog Island i World cup. For what it’s worth. Island saknade ett antal spelare och nöjde sig dessutom med två målvaktsräddningar i första halvlek.
Robert Arrhenius var tillbaka i landslaget men lämnade det snabbt efter en smäll under ögat. Det sägs att det syddes en del stygn och att Robbans öga svullnade till en bula av grotesk volym. Synd om killen, han har haft en del otur på sistone.

Det är mittsexpositionen som är Sveriges akilleshäl i nuläget. Från positionen vänsternio (som ju också varit ett tvisteäpple under en tid) visade både Jonas Larholm och Kim Ekdahl du Rietz att de håller mot bra motstånd, och bakom dem lurar Stenbäcken, Larsson och Lönn. 
Men mittsexproblemet alltså: Fredric Petterson håller försvarsmässigt men är ingen jättetillgång framåt än så länge. Staffan-Ola får tänka vidare. Arrhenius och Gustafsson är i brist på andra alternativ mina VM-val i dagsläget.

Ystadkollen
Fredrik Petersén spelade en halvlek och var godkänd, likaså Niclas Ekberg. Oscar Carlén visade att han kan leda det här landslaget. Oscar Carlén skjuter, enkelt uttryckt: Skithårt.

Stefan Lövgren luftade ett intressant spörsmål i alternativet att endast ta med en spelare på H6 till VM. Niclas Ekberg då förstås. Om man lämnar Jan Lennartsson hemma lämnas en plats i truppen ledig, en plats som man skulle kunna fylla med en spelare på en av problempositionerna. En extra mittsexa eller vänstenia hade smakat mumma, likaså en extra högernia ifall Kim Anderssons knä visar sig vara hållbart som frigolit. Vad tycker ni?

Onsdagskvällen blir andra aftonen i rad med dubbla landskamper. Damerna besegrar Ukraina och herrarna spelar final i WC mot Danmark. Är danskarna lika inspirerade som mot Norge lär Sverige vinna. Danmark-Norge var i mina ögon ett fem minuter långt sömnpiller. Ja, jag såg fem minuter, sen sket jag i resten och spelade teve-spel i stället.

Blogg in, blogg out..