Sitter och återhämtar mig efter en matig handbollshelg och svär lite över min teve som vägrar kännas vid mitt trådlösa nätverk (vafan är SSID?).

Klockan 18 söndagen den 2 juni 2013 ställdes frågan – damlandslagets playoff-match till VM eller finalen i Champions League? Jag tänkte aktivera mitt höggradigt jäkla vitala zappar-finger men då jag upptäckte att TV10 ändå inte fungerade (kanske har kanalen klippt min access då jag benämnde TV10 som en B-kanal i mitt förra inlägg?) blev valet enkelt – jag såg den lågt tillfredsställande matchen mellan Sverige och Polen. Men eftersom CL-finalen lik förbannat spelats, och eftersom vi fått en ny CL-mästare med STARK Ystadskoppling börjar vi där.

Jag vill inte direkt prata om vem man unnar och inte unnar stora framgångar, men klart är att Fredrik Petersen haft sin beskärda del av motgångar genom sin handbollskarriär. Det har ofta stormat runt den spenslige bollvirtuosen och stundtals har man frågat sig vart hans handbollskarriär varit på väg. Han har heller inte alltid fått spela så mycket i sitt Hamburg, men i andra halvlek mot Barcelona i denna final var han vad jag förstått en av de stora hjältarna. Fem mål på fem skott – det är klass i en CL-final.
Det har som sagt var stormat runt Petersen, men med insatsen i OS för ett år sedan, då han gick in och agerade helt världsvant som spelfördelare och nu med denna helt avgörande finalinsats, dessutom med det i minnet att han byter klubb till Berlin och att Jonas Källman snart slutar i landslaget (troligen, man vet aldrig med handbollsspelare) så känns det som att Petersen kan ha sina bästa år framför sig. Kanske är Fredrik den typen av människa som har behövt mogna i den roll han befinner sig i som professionell handbollsspelare; de motgångar och skandaler som ledsagat honom genom åren blir alla erfarenheter som sprider ljus över hans lika många framgångar. Framgångar syns tydligare i ljuset av motgångar, därför tror jag att Fredrik Petersen har en lång upplyst stig kvar att vandra som handbollsspelare.

Petersen intervjuades för övrigt av svenskhandboll.se efter matchen och ett par saker är värda att notera, först hans egna kommentarer om att han fick ordern att förbereda sig för inhopp i andra halvlek: ”Jag värmde bara upp som vanligt, sköt och lattjade lite. Sedan fick jag bara reda på att jag skulle in. Torsten Jansen hade ändå gjort två mål och varit duktig bakåt, men vi körde att han spelade tvåa och jag etta som vi brukar göra. Det fungerade skitbra. Visst hade jag varit glad om jag inte hade spelat, men saken är den att man vill vara med och bidra. Det gjorde jag idag och jag ger mig själv en stor klapp på axeln. Starkt av mig att komma in sista halvleken i final four i en såpass stor roll, ett stort ögonblick i min handbollskarriär.”

Avslutningen av intervjun är typiskt petersensk: ”Nu ska jag hitta min son och ge min flickvän en stor kyss. Sedan ska jag unna mig att inta en öl eller 40.”
Spana även in bilden på svenskhandboll.se. Exakt alla spelare i Hamburg vrålar ut sin glädje – se till exempel Andreas Nilsson och Oscar Carlén strax bakom Petersen – utom just Petersen. Han ser stram, barsk och motiverad ut. Han håller ett järngrepp kring champagneflaskan och hans minspel säger: ”Det här är inte över förrän flaskan är tom. Nu ska jag visa tyskarna hur svensken dricker”.

Oscar Carlén ja, där har vi ytterligare en Ystadskille som faktiskt också vann Champions League, men hans inverkan på finalen och året över huvud taget är naturligtvis mikroskopisk. Vad händer med Carlén? Hur är hans knä? Bevisligen inte bra, det fattar jag, eftersom det var flera månader sedan han skulle ha gjort comeback. Men varför är det så svårt att få någon information om hans tillstånd? Är det någon som vet hur det egentligen är med Oscar Carlén? Som jag förstår det är det en massiv bojkott av media från både Oscar och pappa Per, men jag undrar varför? Varför inte slippa spekulationerna och bara meddela vad som hänt? Jag har hört rykten om Oscar Carléns tillstånd, men de känns allt för vaga för att orda om.

Jag såg som sagt var Sverige-Polen i stället för CL-finalen, och ifråga om odlandet av nya gråa hår drog jag nitlotten (eller turlotten om nu gråa hår är något man eftersträvar). Som redan sagts av flera handbollsröster får man konnotationer av den här matchen som tangerar VM-kvalmatcherna mellan Sverige och Montenegro på herrsidan. Ett Sverige som undermedvetet underskattat motståndet. Visst har Torbjörn Klingvall varit noggrann i media om att poängtera sin vetskap om de polska styrkorna, but it’s just words. Det man såg i det svenska agerandet, framför allt i försvarsspelet, var att man inte riktigt VAR DÄR. Defensiven är det ställe där det tydligast syns om motivationen är den rätta. Nu kom man inte ut på Kudlacz och Wojtas när dessa signalerade skott, och när man väl kom ut lyckades man inte täta avståndet mellan varandra – då sprang Karolina Kudlacz igenom i stället, eller så spelade hon in till duktiga linjespelaren Patrycja Kulwinska.

Torbjörn Klingvall gjorde i mitt tycke sin sämsta landskamp hittills. Här är ett axplock på vad som var fel:
* Målvaktsbytet som inte kom som inte kom som inte kom som inte kom och som – till slut – kom. Varför ta ut oerfarna Jannike Nordström, 1 landskamp, i truppen om Klingvall inte tänker använda henne? Cecilia Grubbström var – trots sin i förhållande till Nordström överlägsna volym – snudd på ihålig; kanske hade hon tre räddningar på hela halvleken? Expertkommentator Claes Hellgren muttrade om målvaktsbyte efter fyra-fem minuter och då hade jag redan muttrat ett tag. Nu kom målvaktsbytet inte förrän i andra halvlek, och det är i mina ögon tjänstefel. Jag säger inte att Nordström hade tagit fler bollar än Grubbström i första halvlek, jag säger bara att det är tjänstefel att inte ta reda på det, nu när möjligheten fanns. Nordström visade dessutom i andra halvlek att hon är en kompetent och snabb målvakt, även om utkasten är lika bedrövliga som alla andras i den svenska målvaktseliten. Efter matchen halvt erkände Klingvall missen med målvaktsbytet genom att säga: ”Kanske kom bytet för sent”. Jag är ganska säker på att han menade ”Bytet kom absolut för sent”.
* Bytena som kom och kom och kom och kom och kom. Klingvall är uppenbarligen av skolan att han vill hålla ett högt tempo hela tiden och byta ofta för att alltid ha fräscha spelare. I teorin en fin teori, om ni ursäktar den något märkliga meningen. Men problemet med teorin är att vissa spelare är bättre än andra, särskilt i ett lag där Isabelle Gulldén spelar. I många år har hon varit hjärnan i det svenska spelet, hon har tajmingen som ett trappsteg i DNA-spiralen och vet var och hur hon ska avbryta en kombination med en genial passning. Det är uppenbart att ingen annan svensk spelare vet detta. När Gulldén inte spelar hör övriga niometersspelare Klingvalls mantran i huvudet: ”Systematik, metodik, organisation”. Man gör en kombination och avslutar där kombinationen är tänkt att avslutas, oavsett hur läget ser ut. Det är i detta läge Gulldén ska vara på banan och avgöra om läget blir det bästa tänkbara eller om det är läge att improvisera. Improvisation verkar vara Klingvalls antites och det oroar mig.
I andra halvlek fick Gulldén och Johanna Ahlm mer av den speltid de var förtjänta av. Det ska sägas att Gulldén inte gjorde sin bästa landskamp, jag har sällan sett henne kasta bort så många bollar, men även hon måste ju bli osäker och börja undra varför hon sitter på bänken i långa stunder i det här landslaget. Att byta ofta kan vara bra om truppspelarna är väldigt jämna överlag, men när vi har en spelare med denna unika spetsegenskap är det återigen tjänstefel att inte utnyttja det.
* Jag älskar Jamina Roberts spelstil, hon är orädd, stark och snabb och kastar sig modigt in i ett motståndarförsvar – men i går var hon INTE BRA. ”Jamina Roberts har ensam lika många tekniska fel som hela Polen”, sa Robert Perlskog, och det säger ju en del om hennes insats. Ändå är det hon som spelar på vänsternio de sista viktiga minuterna av matchen, de minuter då Sverige måstemåstemåste skadeeliminera inför returen. Hur tänker Klingvall? Jag får den absoluta känslan av att han vill krönas till någon slags MR Fingerspitzengefühl; en man med förmågan att se att matchens sämsta spelare som av en blixt kommer erhålla en Lidnersk knäpp och avgöra hela tillställningen. Jag är mycket allergisk mot denna tränaregenskap, för det som i fem procent av fallen kommer att betecknas som fingertoppskänsla kommer i 95 procent att betecknas som pur idioti.
* Jag gillar inte heller underkännandet av det egna spelarnas kapacitet att hantera mer avancerade saker än ”systematik”, ”metodik”, ”organistion” och ”6-0-försvar”. Alla lag av klass måste har minst två (men hellre fler) system att praktisera i det defensiva spelet. När det visade sig att polskorna sköt missiler från nio meter kanske man skulle haft ett alternativt lite offensivare spel att tillgå. Polen sköt ihjäl Sverige i första halvlek. Det känns som att Klingvall försöker göra det så enkelt för spelarna som det bara går; en enkel metodik med kombinationer och bara ett sätt att spela försvar. Kanske är det på något sätt smart i ett landslag med ett begränsat antal samlingar tillsammans, men i går kändes det verkligen som en brist. Lita på att spelarna kan hantera fler system i stället.
* Man får också lägga en stor del av ansvaret på Torbjörn Klingvall, det att svenskorna absolut inte var beredda på att polskorna skulle spela så som de gjorde. Det var en inställningsfråga, det är jag säker på.

Sen ska vi för allt i världen säga att Polen gjorde det bra, jäkligt bra faktiskt. Och de hade tur med både domslut och situationer men det är inget som man som svensk kan skylla på. För det är som den gamle bakterieforskaren Louis Pasteur formulerat det: ”Slumpen favoriserar det medvetande som är förberett”. Tur förtjänar man, med andra ord.

Returen i Polen nästa helg blir ett litet helvete att vända. Men jag tror liksom Claes Hellgren att det ändå finns goda förutsättningar för detta, särskilt med tanke på hur mycket som kan förbättras.

Blogg in, blogg out..

Jag har tidigare pratat om det resultatmässiga undantagstillstånd som kan råda i ett tidigt skede av en serie. Med elva omgångar av elitserien spelade tycker jag att vi kan avlysa detta tillfälliga tillstånd och börja peka på trender som kan vara hållbara. YIF:s seger över Skövde var för mig inte bara ett tydligt bevis på att laget nu fått ordning på grejerna, det var också en arkebusering av ett sexårigt bortaspöke. Sedan YIF gjorde comeback i elitserien 2006 har man bara tagit en enda poäng i Skövde – segern i går talar därför med stora ord. Och den talar både om YIF:s och om Skövdes kapacitet.

Tätkvartetten efter elva omgångar är som följer:
Kristianstad
Lugi
Guif
Ystads IF

Inget av lagen är någon jätteskräll men Kristianstad och Lugi har spelat lite över min förväntan. Kristianstad ser otroligt stabilt ut, medan Lugi hittills har haft den högsta högstanivån. Guif gnetar på på ett sätt som alltid kommer att sluta med ett SM-silver eller SM-brons (så känns det) och Ystads IF har än så länge varit mer ”Swinging Lugi” än Lugi själva. Men YIF kommer att stabiliseras ytterligare och jag är tämligen säker på att laget behåller en fjärde-femteplats (eller bättre) ända fram till våren.
Skrällen så här långt om man talar toppstrid är väl att Sävehof inte är där. Det kommer de snart att vara. Det känns som att Sävehof förlorat och förlorat och förlorat och ändå är de bara en poäng bakom YIF. Det känns dessutom som att jag klagat och klagat och klagat på att Kristian Bliznac inte kommer in i Sävehofs spel, och ändå ligger han trea i skytteligan med fullt godkända 51 i skottprocent. Det bådar i sanning illa för alla andra berörda motståndsparter.

Annat att notera om skytteligan
* Martin Bager leder den. YIF:s linjebjässe snittar nästan sex mål per match och har en skottprocent på 78. Av topp 50-spelarna överträffas han endast av Sävehofs kantvirtuos Victor Fridén (80) och Skövdes linjespringare (eller linjelunkare) Erik Hagelin (84). I sammanhanget tycker jag att det är minst lika viktigt att notera skottprocenten som målen.
* YIF (som för övrigt är seriens målgladaste lag så här långt, om vi lyckas förtränga att Sävehof egentligen inte gjorde noll mål mot Alingsås i det där Bliznac-debaclet) har två spelare på skytteligans topp 5. Jim Gottfridsson snittar fem mål per match och har skottprocenten 52. Jag brukar säga att niometersspelare bör ha över 50 i skottprocent för att riktigt trivas med sig själva. Jag brukar också använda Oscar Carlén som måttstock för att avgöra när en skottprocent är riktigt jävla bra. Då Oscar spelade i elitserien hade han ofta en skottprocent runt 60, vilket är sällsynt bra för en niometersspelare.
* Därför är det värt att notera att Lugis Johannes Hippe efter sex spelade matcher ligger på plats 19 i skytteligan med en skottprocent på 61. Svindlande. Norrmannen har ett överlägset målsnitt än så länge men låt oss påminna oss själva om att Hippe, till skillnad från de flesta andra, kanske fortfarande befinner sig i ett undantagstillstånd. Elva mål i går mot Malmö tyder dock på att formen är fortsatt god. Hippe låter förresten nästan som Hippo, vilket betyder flodhäst. I yttre attribut betraktat upphör emellertid likheterna. Skönt för Hippe.

Veckans hiss
Har utan tvekan varit Drott. Inte av mig dock. SVT-teamet, med Magnus Grahn och Martin Frändesjö i spetsen, tror så smått på SM-guld för hallänningarna, men här tycker jag att vi får hejda oss lite. Drott ser bättre ut än jag trott, men fortfarande finns fem-sex lag som ÄR bättre. Dessutom tror jag inte att målvakten Robert Bladh riktigt är uppe på den nivå som krävs för att utmana om SM-guld. Och när vi ändå snackar hiss och målvakter bör Leo Larssons namn nämnas. Så här långt tvåa i räddningsprocentligan (43, mycket bra) och man skulle kunna säga att han överglänst Fredrik Ohlander med elva omgångar spelade. Det finns mer att hämta av Ohlander, men man ska i sammanhanget givetvis minnas att Ohlanders och Larssons uppgifter hittills kan ha varierat. En stabil duo är det under alla omständigheter.

Veckans diss
Det slutar nog med att Hammarby missar slutspel ändå. Bajen var ett av lagen som andades med lånad luft under undantagstillståndet. Och alla som såg YIF-Hammarby kan nog skriva under på att gästerna inte såg ut som ett slutspelslag. Den absolut största besvikelsen så här långt i serien är annars Redbergslid. Laget har underpresterat och dessutom omgärdats av de rubriker (lex Medina) som Magnus Wislander under försäsongen poängterade att man skulle undvika. RIK:s inledning är inget annat än usel och jag vet faktiskt inte exakt hur mycket de har kapacitet att resa sig.

Veckans njaaa
IFK Ystad. Jag vet att man kanske inte skulle ha de allra högst ställda förväntningarna på årets IFK Ystad, men jag kan inte hjälpa att jag trots allt trodde lite mer om dem. Robert Andersson och Karl Pettersson har ett svårt jobb då de från säsong till säsong får arbeta med ett otroligt elastiskt spelarmaterial. Unga spelare, jätteunga spelare, spelare som lämnar, spelare som kommer tillbaka, spelare som lånas in, spelare som lämnas tillbaka. IFK Ystad har hamnat i en position i näringskedjan då man egentligen bara är en matskål för större klubbar. Med det i tanken så är väl IFK Ystads mittenplacering i allsvenskan inget att skämmas för, men värt att notera är det att man bara är två poäng från det nedre kvalstrecket.

SVT-bloggen har gjort en intervju med Kim Andersson MED LEVANDE BILDER som är värd att betitta. Intressant med Ystadsöron är att lyssna till resonemanget om var Kim ska spela när han återvänder till Sverige. ”Hjärtat säger Sävehof” klingar förstås illa för Ystadsbor som jag vet gärna inbillar sig att alla som någonsin spelat i en Ystadsklubb har just denna klubb varmast om hjärtat. Det verkar som att Ystads IF:s bästa chans att värva Andersson när det är dags är att förändra Kims familjesituation till mängden räknat, det vill säga, få hans fru gravid ytterligare än gång. Det vore emellertid ytterst magstarkt av mig att uppmana någon annan än just Kim själv att förändra denna situation.

Jag anser för övrigt att Ola Bränholm är en mysfarbror, trots att han är typ 30. Älskar hans värme, ÄLSKAR hans stickade tröja. Tänk att få sitta mitt emellan Ola och Chris Härenstam och kommentera något obskyrt, typ bandy. Jag kan ingenting om bandy och jag ser aldrig bollen men då hade vi kunnat prata om mänsklig värme och stickade tröjor i stället.

Blogg in, blogg out..

Medan jag legat på sofflocket och läkt ett svullet knä – modell ballong – har ett antal handbollsrelaterade bulletiner släppts.

En är den som säger att Fredrik Ohlander är klar för YIF. Vilket väl ingen i handbollssverige förutom Johan Flinck har bekräftat, men det är säkert rätt. Det vore förstås en supervärvning. Ohlander var bra i VM 2005, i övrigt har jag bara sett punktinsatser av 36-åringen eftersom han varit proffs i mäktiga 14 år. Man kan diskutera hans ålder som hög, men sanningen att säga så är sådana åldersdiskussioner som ointressantast när det kommer till målvakter. Ohlander kan mycket väl leverera på hög nivå i fem år till.

Det ska understrykas att jag inte känner till exakta sanningshalten i övergången, men Flinck verkar bergsäker. Dessutom har det känts genom hela säsongen att status quo i YIF:s målvaktsbesättning inte kommer att råda särskilt länge till. Leo Larsson har väl, sett till utveckling och hans unga ålder, gjort en rätt okay säsong. Jürgen Müller har i två år varit tänkt som förstamålvakt med stjärnglans, men bara stundtals levt upp till förväntningarna. Många jag pratat med tycker att han varit riktigt bra, men jag tror att det är lätt att låta sig luras av Müller; han kan ta ett skott i vänsterkrysset trots att han ligger i spagat i högerhörnet (kallas inte för intet för ”Bläckfisken”), samtidigt kan han släppa in flera skott i rad som Martin Walfridsson hade tagit.
Men ”Waffe” är förvisso en allkonstnär.

Ohlander har senaste året spelat i Danmark, och i söndags fick vi ju ett litet bevis på vad dansk klubbhandboll innebär.

****************************************

Jag talar om AG Köpenhamns slakt av Sävehof. Inte oväntat förstås, AG är utan konkurrens nordens bästa lag och ett av världens bästa lag. Jag såg bara sista kvarten (dessförrinnan befann jag mig i själva situationen då jag ådrog mig mitt ballongknä) och då luftade AG sin bänk. Magnus Wislander påstod att AG hade vunnit med upp emot 25 mål ifall de spelat hela matchen med bästa laget. Det låter visserligen som en hyperbol helt i linje med sånt Magnus Wislander gillar att uttrycka, men vad vet jag.

****************************************

IFK Ystad får kvala sig kvar i allsvenskan, ja, om inte grisar flyger, månen ramlar ner och Hästö klappar ihop som Jörgen Brink i Val di Fiemme 2003. ”Har du sett, han parkerte helt!”

httpv://www.youtube.com/watch?v=I6_NUtqE9hA

IFK Ystad kommer att klara det, till uppdraget har de ett tillräckligt bra lag. De kommer inte att parkera som Brink.

****************************************

Di Vide är klara för division 1! Strålande förstås, division 1 för ”farmarlaget” är ytterligare ett steg i Ystads IF:s ambition att vara en toppklubb i Sverige. På min tid i klubben låg Di Vide och vann division 3 år efter år förgäves, men nu får även de spelare som inte direkt platsar i A-laget något verkligt meningsfullt att spela för. Detta tillsammans med Ohlanderryktet (om det är med sanningen överensstämmande) borgar för en gyllene YIF-tid framöver.
Grattis även till Skurup som grejade division 2-kontraktet. Viktigt för dem förstås och viktigt för handbollsbredden i sydöst.

****************************************

Och så är Hammarby då tydligen inte tvångsdegraderade än. Man säljer säsongskort för glatta livet och lyckas de skrapa ihop miljonen de saknar så ser jag ingen anledningen att inte Liganämnden kan ändra sig igen, ty detta är vad de gör bäst. De är kockar till en soppa som de själva är huvudingredienser i.

Men man måste tillstå att det är en behjärtansvärd gärning det som handbollssverige gör för Bajen. Även Hammarbys konkurrenter, andra lag i elitserien och spelare i andra lag, köper årskort för att rädda laget. Hammarby drar folk till hallarna i hela Sverige och detta vill förstås elitserielagen inte mista. På Hammarbys hemsida kan man läsa att Oscar Carlén och Zoran Roganovic är två av de utomstående aktörer som vill rädda Hammarby.

Återstår att se vad Liganämnden säger i sitt nästa beslut på onsdag. Jag tippar att de kastat ner en näve vankelmod i soppan och låter Hammarby vara kvar, om de klarar det rent sportsligt vill säga.

Blogg in, blogg out…

eller

Bajen in, Bajen out. Bajen in, Bajen out. Bajen in, Bajen out..

God fortsättning, blogglovers, och välkomna till ett fullspäckat 2012. Detta är året då svensk landslagshandboll förhoppningsvis får uppleva fyra medaljer (EM, OS, OS och EM). Det är också året då vi alla ska dö.

Ja, om man nu tror på mayaindianernas kalender och dess förutsägelse om apokalypsen i december 2012. Det gör vi förstås inte, för övrigt tror jag själv att förutsägelsen inte alls bottnar i indianernas uträkningar, utan i maya-forskares inkompetens. Förkovra er, gott folk, ifall andan faller på!

Ystads IF tog EM-ledigt med en storseger över Hammarby, och därmed ska jag sluta tjata om det att YIF aldrig vinner sina matcher stort. Ty, detta gör de ju faktiskt numera. YIF är, utan reservationer, Sveriges just nu näst bästa lag. Guif är överlägsna, men hey, visst var det det jag sa inför säsongen?

Apropå mayaindianerna och den omtvistade utrotningen 2012 är detta troligtvis lika sant som att Per Carlén fick sparken från Hamburg för att han talade dålig tyska. Då jag varit på läger i Tyskland med Carlén som ledare vet jag att han på sin höjd – även om gud vet att jag inte är någon tyskaexpert – talar skakig tyska. Förmodligen talar han till och med ganska bra tyska. Varför Hamburg känner sig manade att kamma över det som flintskallen lysande faktumet att Carlén får sparken för att klubben redan nu förlorat fler matcher än under hela fjoråret, det begriper jag inte.

Det var ingen fantastisk avslutning på 2011 för klanen Carlén, men allt talar så klart för en bättring 2012.

EM i Serbien är nu bara drygt tio dagar bort. Kul så klart, men i ärlighetens namn har lägen sett bättre ut än detta som Sverige befinner sig i. Oscar Carlén defintivt borta, Kim EdR definitivt kanske borta.
Dessa två herrar är världsledande på det de gör, och hade stor del i att Sverige lyckades gå till semifinal i VM på hemmaplan. Jag har så oändligt svårt att se laget göra om bedriften i Serbien utan dem.

Förre YIF-spelaren Fredrik Larsson är inkallad till förberedelserna som ersättare åt både Kim EdR och Dalibor Doder (nybliven pappa). Larssons fysik har på de senaste månaderna emellertid varit så instabil att jag snart fruktar att man måste kalla in en ersättare för ersättaren.

Och apropå skador är inte heller Niclas Ekberg kurant, men som det står att läsa i YA bör det inte vara någon fara. Jag  skulle vilja utse den stukade foten till världens mest smärtsamma skada, men särskilt långvarig konvalescens brukar det inte bli.

Min egen karriär handbollskarriär var inte särskilt kantad av skador, men jag ska ändå bjuda på en lista över de smärtsammaste jag varit med om.

1. Stukade fötter. Det är en vinnare. Liggande med en nystukad fot kan mayaindianernas apokalyps inte komma snabbt nog.
2. Knä-mot-knä. Jag hade en gång förmånen att få springa ihop med James Blondell (fjäderlätt australisk landslagsman). Att han väger ungefär hälften av vad jag gör spelar ingen roll, hans sylvassa knä hittar punkter i ens eget knä vilkas existens man gärna hade velat vara utan kunskap om.
3. Kaka-på-kaka-på-kaka. Springer man med låg tyngdpunkt får man räkna med lårkakor, fråga bara Ljubomir Vranjes. Vad jag aldrig förstått är folk som gnäller över smärtan i EN lårkaka. Det börjar göra riktigt ont först när man får en lårkaka på ett ställe där man redan har en lårkaka. Ja, och helt logiskt ökar smärtan propotionsenligt per varje kaka.
4. Skott på smyckesskrinet. Killar kanske här frågar sig om inte denna skada borde ligga högre upp, men jag tycker inte det. Visst, ett skott i familjelyckan gör förtvivlat ont, men smärtan övergår ganska omgående i ett illamående. Har man otur övergår illamåendet i ett direktsamtal med Ulrik i den stora vita telefonen.
5. Stukade fingrar. Överlag tror jag att stukningar är mer smärtsamma än benbrott. Det enda benbrott jag råkat ut för är ett krossat okben, och det var en ängels smekning jämfört med en stukad fot.

Blogg in, blogg out..

Tillbaka i Svea Rike efter två veckor i staterna. Fylld till brädden av nya intryck och med blodkärlen igenpluggade av transfetter står jag redo för nya blogginlägg. Tyvärr är USA den troligen sämsta platsen på planeten Jorden på att påminna en om handbollens händelser. Därför är jag sämre uppdaterad än de flesta av mina läsare. Jag får dock ett annorlunda och ovant perspektiv, då jag kan yttra mig om de saker som trots avståndet lyckats beröra mig. Här är mina tankar kring det som nådde mig i USA.

Skadorna
Främst Oscar Carléns korsbandsskada. Tråkigt på så många djup att man nästan blir tårögd. Mina varningsklockor ringde redan när han som 16-åring drog sönder ett korsband för första gången. Nu är han 23 och rehabiliterar sin tredje allvarliga knäskada. Jag tvekar inte en sekund på att Oscar har huvudet att komma tillbaka till sin vanliga nivå (och högre), men jag börjar bli allt mer tveksam till om hans kropp lyssnar. Hur mycket man än önskar Carlén tillbaka på handbollsplanen vill man samtidigt att han ska ha glädje av sin kropp hela livet. Handboll är mycket, men inte allt…
Isabelle Gulldén missar VM på grund av sin båtbensskada. Båtbenet, ett litet jäkla skitben, har ställt till det för många idrottsstjärnor genom åren. Gulldéns frånvaro i VM-truppen är minst sagt katastrofal; hon är spelmotor, assistdrottning och målgörare i en och samma kropp. Sverige kommer inte att vinna VM.

Ystads IF är serieledare!
I en sex omgångar gammal elitserie (inte ens haltande!) är YIF tabellens härförare som enda lag på tio poäng. En drömstart för nye tränaren Mats ”Blindtarmen” Engblom. Efter den inledande förlusten mot H43 har YIF radat upp fem knappa men sköna segrar. Ett par saker sticker ut i mina ögon (som ju sett försvinnande få matcher av YIF i år).
* Martin Bager har gjort 26 mål på de inledande sex matcherna och ligger tvåa i interna skytteligan (efter Pierre Hammarstrand på 30). Förra säsongen gjorde Ola Netterheim 52 mål på 32 matcher, Linus Rasmussen gjorde just som Bager 26, fast på 22 matcher. Kontentan: Martin Bager är inte en trött gaffa-dansk, han är en rejäl förstärkning. En bidragande orsak till Bagers fina start är att Sebastian Seifert ligger trea i assistligan. Även Palle Hansen och Jim Gottfridsson verkar enligt statistiken hitta nye Bager på ett bra sätt.
* YIF har inte haft den svåraste inledningen på serien, då man endast mött ett av de lag som härbärgerar på topp-fem i serien (Drott). Guif, Sävehof och Alingsås återstår att möta, och här får vi ytterligare prov på YIF:s status för året.

IFK Ystad
Som gjort som YIF fast tvärtom. Man vann första matchen men har sedan förlorat allt man spelat. Knäckande så klart, för ett så ungt lag som det handlar om, men IFK måste jobba på och tro på det tränare Robert Andersson säger. Laget har talang nog för att stanna i allsvenskan, men hinner man få ut det i tid? Anders Jacobsons comeback är självfallet välbehövlig. Han tillför storlek och stagda, men tillför han motivation? Kanske inte, men i läget laget befinner sig får man ta det onda med det goda.

I USA har min primärkälla till information om handboll varit Super-Flinck på sportbladet. Jag brukar strö rosor kring den mannens fötter, men nu tycker jag mest att han pratar om Twitter. Twitter hit och Twitter dit. Vem twittrar mest och vem twittrar bäst?
Twitter är i min värld det intelligenta språkets slutgiltiga degradering, skvaller och nonsens uttryckt med minsta möjliga ansträngning. Tecken på en display utan känsla och charm. Men, men…vem är jag att yttra mig?
För övrigt anser jag att Twitter bör förstöras.

Tre skånska lag bland de fem sämsta lagen i elitserien, och då har (ännu) inte H43 halkat ner dit. Den skånska fanan vajar brett i svensk handboll, men den vajar inte högt. Jan ”Proppen” Karlssons högtflygande planer för sitt HK Malmö får väl hittills betecknas som den största rödgula besvikelsen. IFK Kristianstad får mycket skit i media och laget verkar än så länge göra sitt yttersta för att bekräfta dyngans riktighet. Tränare Kenneth Anderssons hörna i cybervärlden är trots detta absolut värt ett besök.
Albin Tingsvalls bejublade och imponerande comeback i Lugi ser ut att vara precis så betydande som jag trodde. Högernian är än så länge 67-procentig i sitt skytte (som niometerspelare i handboll är man godkänd om man ligger runt 50) och jag vidhåller det jag yttrat i månader: Lugis vara eller inte vara i slutspel hänger på Tingsvalls vara eller inte vara på skadelistan.

Di Vide kör över lagen i division 2. Med fyra raka segrar leder man serien och printar ut ännu ett kvitto på att Ystads IF är en klubb i framgång. YIF har både spets och bredd.

Truppen till herrlandslagets Super Cup är uttagen. I Oscar Carléns frånvaro ersätter Johan Jakobsson. Så klart, Kristian Svensson imponerade inte på mig i matcherna mot Slovakien. Johan behöver dock inte slita ut sig i landslaget, då Kim Andersson ju råkar vara Bundesligas just nu bästa spelare. På linjen är numera Andreas Nilsson självskriven etta. Hade detta varit facebook hade jag tryckt *gilla*.
Jonas Källmans nej tack borgar för mycket Fredrik Petersen i landslaget. Detta kan bli tiden då han på allvar får visa världen hur duktig han är. Jag önskar honom all lycka.

Blogg in, blogg out..

Söndag är en kalendermässigt fullt logisk dag för summering; tankar kring vad veckan gav, förlusterna, och korsbanden som gick av.

Jag vill börja där, med korsbanden. Hasse Karlsson och Oscar Carlén är båda två ovärderliga för sina klubbar, Oscar även för sitt landslag. Det är en stor förlust för Drott och Flensburg (och Hamburg så klart) men mest lider man med personerna Oscar Och Hasse, inte handbollsspelarna. Det går inte att jämföra en korsbandsskada med att gå sjukskriven från ett vanligt jobb, även om jämförelsen ligger nära till hands. I en vanlig yrkeskarriär är åtta månader en förhållandevis kort tid, i en handbollskarriär är en korsbandskonvalescens eoner av tid. Man brinner en kort tid som handbollsproffs och ett brustet knäligament klipper bryskt av en lång bit av veken.

I Oscars fall är jag helt övertygad om att han gör som 2004, då han drog det andra korsbandet - kommer tillbaka ännu starkare, ännu bättre och ännu mer målmedveten. Han har skallen till det, jag lovar.

Både IFK Ystad och Ystads IF verkar vara i en något inkonsekvent form. Bra prestationer varvas med sämre, självsäkerhet varvas med ångest, som YA skriver om här. Aranäs slog YIF för andra gången den här säsongen, och det säger sig självt att dubbla förluster mot seriens nykomling inte är godkänt. Aranästränaren Dennis Sandberg tror att YIF:s vara eller icke vara i slutspel hänger på Sebastian Seiferts vara eller icke vara på plan och i form. Jag börjar bli benägen att instämma.
Det kanske är ett långskott, men möjligen ligger YIF:s hemmaspöke i att man inte trivs i ÖP-hallen. Man fullkomligt avskyr den. Man tvingas tejpa kryss över de extra sviktande plankorna i golvet och man duschar i grönbrunt fuktiga omklädningsrum som bokstavligt talat lever även när spelarna gått därifrån. Assisterande tränaren Marcus Lindgren säger att ”Det är bara en tidsfråga innan någon trampar igenom golvet. Det kommer att hända”.
Man mår bäst och presterar bäst på ställen man gillar att vara på. Jag tror inte att spelarna i Ystads IF gillar att vara i ÖP-hallen just nu.

Vad hände egentligen i Malmö Arena under VM-finalhelgen? Det var där och då SEH lade riktlinjerna för den kommande proffsligan, det var även där Stefan Albrechtson (vice ordförande i SEH och klubbdirektör i Sävehof) värvade Kent-Harry Andersson till Partilleklubben. Allting skedde under hyschhysch (inte ens de allsvenska klubbarna ägde kännedom om mötet) och successivt sipprar nu informationen ut. Jag undrar vad mer den gode Albrechtson har på gång. Hur ser de rävar ut han har bakom öronen? Han vill bevisligen göra elitserien konkurrenskraftig och Sävehof till svenska pionjärer när internationell handbollsmark ska erövras, men vad blir nästa steg?
Helt klart är att vill man veta vilken väg svensk handboll ska vandra de närmaste åren bör man punktmarkera visionären från 031-området.

Alla hjärtans dag är förvisso en förbannat töntig företeelse, och egentligen bara ett alibi för företag att håva in dollares, ( i principiell protest lovar jag att vara extra frikostig med min kärlek de övriga 364 dagarna i stället) men jag gjorde ändå ett googleexperiment för att utröna vem av de svenska landslagsstjärnorna som är hetast villebråd i kärlekens djungel.

Jag skrev helt enkelt in namnen på spelarna i sökfältet och inställningen ”google instant” gav genast besked om vilka kombinationer som var mest sökta. När jag skrev in namnet ”Tobias Karlsson” fick jag till exempel beskedet att det namnet var vanligast i kombination med orden ”handboll” och ”blogg”. Tobias kan alltså glädja sig åt att vara mest erkänd för sitt handbollsspelande. Intresset kring Dalibor Doder kretsar enligt google kring hans ursprung samt hans ringa längd (vilket bekymrar mig eftersom jag är precis lika kort). Johan Jakobsson är mest känd för att vara före detta partisekreterare för folkpartiet och för att jobba som senior advisor på Vattenfall. Vilka extraknäck!

Nåväl och skämt åsido, de två spelare vars namn förekom allra mest frekvent tillsammans med ordet ”flickvän” var de båda ynglingarna Oscar Carlén och Kim Ekdahl du Rietz. Man kan således konstatera att kamraterna Carlén och du Rietz är lika hett eftertraktade på transfermarknaden som på köttmarknaden.

Jag utförde samma experiment på mitt eget namn och hoppades att orden ”författarämne”, ”heting”, ”mångbegåvat underbarn” eller i alla fall ”blogg” skulle toppa listan, men jag glömde att jag har en namne som jobbar på TV4. Orden ”öron näsa hals” kom dessutom som kombination nummer två, och detta erkänner jag är förbannat förnedrande.

Såg i någon undersökning (säkert gjord av Superflinck på Sportbladet) att Kim Ekdahl du Rietz tjänar 35 000 kronor i månaden i Lugi, och jag undrar hur många procent han kommer att ha ökat sin lön med till nästa säsong. I dag ledde han sitt lag till seger borta mot mästarna Sävehof, och jag böjer mitt huvud i vördnad för Kim, Zanotti och Axnér. Jag har missbedömt er alla och hela laget. Lugi är ett lag för spel om SM-medaljerna och nästa år blir Kim miljonär. I en tysk eller spansk toppklubb kommer han att tjäna mer deg än vad som finns i ett svenskt bageri.

httpv://www.youtube.com/watch?v=EDD84-47An0

Blogg in, blogg out..

Svernling. Där har ni namnet på brödraskaran som stal tre poäng av Ystadklubbarna under tisdagen och onsdagen. Erik Svernling gjorde fyra mål när Skövde krossade YIF i egna hemmaborgen, Johan och Anders Svernling gjorde sammanlagt 13 mål när Kroppskultur nådde kryss i allsvenska matchen mot IFK Ystad. Det var en familjefest man som Ystadsbo önskat att de hade haft någon annanstans.

Jag såg ingen av de nämnda matcherna, efter en tuff arbetsperiod och ett lika slitsamt VM-slutspel valde jag att förlägga 48 timmar på sofflocket. Jag vet, det låter tufft. Men på den för ryggen och liggsåren så krävande strapatsen medtog jag proviant i form av chokladbiskvier och berusande fluidum i form av mörk öl och halvtorr sherry.
 Jag märkte omedelbart hur nyttigt det var att lägga tankeverksamhet på annat än handboll, under dessa dygn har jag bland annat hunnit sätta mig in i kaoset i Egypten, och sent i eftermiddags lärde jag mig äntligen vem tusan Maria Montazami är. Ännu lite senare i eftermiddags önskade jag att jag var den vetskapen förutan.

Jag vill naturligtvis ändå uttala mig om de avverkade matcherna. Om den allsvenska kan man konstatera ett par saker.
1. Det är förbannat synd att Viktor Sandberg är tillbaka i Lund. (Han gjorde för övrigt fyra mål i Lugis segermatch mot Guif).
2. Jim ”Gud” Gottfridsson kunde icke förmå att skapa ett världens åttonde underverk, men han var enligt YA-sportens artikel bra nära.
3. Sett till tabellen var det ett onödigt poängtapp, men det osar långväga att denna serien avgörs senare i denna månad när IFK åker upp till Botkyrka för bortamatch mot serieettan Tumba. Tendensen i serien är att upplänningarna går starkast, målskillnaden har vänt från klar IFK-fördel till likaledes klar Tumbamarginal.

Människan har spekulerat i århundraden. Det började med tulpanbubblan i Holland på 1600-talet och sedan dess har det spekulerats i så väsenskilda företeelser som järnvägar och IT. Själv har jag spekulerat i hur länge Basti Rasmussen skulle förbli obesegrad YIF-coach. I och med YIF:s förlust mot Skövde spekulerade jag fel.
Bastibubblan sprack som en överstinn vattenballong över det fuktskadade golvet i ÖP-hallen. Vad brukar man säga: Smekmånaden är slut?

Sanningen är nog den att Ystads IF får jobba hårt för sin slutspelsplats framöver. Jag rankade YIF som femte lag i serien inför säsongsstart, och många kommenterade och tyckte att jag nedvärderade laget. Nu har YIF sju poäng upp till denna femteplats. Man är å andra sidan två poäng från att missa slutspel och fyra poäng från att riskera nedflyttning.

Jag hamnade bredvid Jan ”Proppen” Karlsson på en av matcherna i VM nyligen och jag antydde för honom att både YIF och hans Malmö stod inför liknande situationer inför säsongen. Med flertalet nyförvärv stod båda klubbarna inför problemet att spela in nya spelare i systemet. Jag frågade varför Malmö lyckats så mycket bättre.
Proppen verkade själv en aning förvånad över Malmös fina säsong (femma i serien) och han tillade att Malmö dessutom hade haft fler nyförvärv än YIF att spela in. Så den bortförklaringen fungerar inte i Ystad.
Jag tyckte mig dessutom skönja en viss lycka i hans anletsdrag över att ha valt ”rätt” broder Thynell (Mattias i stället för Andreas). Inte för att Mattias spelar handboll bättre än Andreas, utan snarare för att han kan spela handboll betydligt oftare. Andreas Thynells skadejournal är Tolstoj-lik.

Pierre Hammarstrand magsjuk. Jag frågade Basti Rasmussen vad oddsen var på att det var just Hammarstrand som insjuknade dagen innan match. Basti log och förledde den unge journalisten in i en bisats om glädje.
Jag konstaterar dock att det finns skrämmande likheter mellan Pierre Hammarstrands immunförsvar och Australiens 6-0-försvar. Vilket är synd då PH är YIF:s i mina ögon bäste spelare.

En spelare som spelar trots att han inte bör spela är Oscar Carlén. Det är en spelare som man som åskådare älskar för att han spelar i passion och som om det gällde prinsessan, kungariket och livet självt. Som journalist älskar man honom för att han är lite annorlunda. När man frågar idrottare vad de gärna gör utöver sin vanliga sport, svarar de ofta en annan sport. Oscar Carlén svarar att han gärna lyssnar på svenska visor.

Därför avslutar jag detta blogginlägg med att hedra Oscar med en av mina egna svenska visfavoriter. Fred Åkerströms version stod ej att finna, men denna Elolinonas cover är en förbannat bra sådan, om ni frågar mig.

httpv://www.youtube.com/watch?v=MT4vjK9OguQ

Blogg in, blogg out..

Sitter här i min flits svaga lampsken och återhämtar mig efter en jobbig gårdag. Sverige-Tyskland (0-0) var en käftsmäll av renaste tristess, men den kontrasterade fint till onsdagens bundesligamatch (Hamburg-Kiel). Vilken match, och vilken spänning!
De bästa fotbollsmatcherna kan ibland vara bättre än de bästa handbollsmatcherna, men de sämsta handbollsmatcherna är alltid bättre än de sämsta fotbollsmatcherna. En handbollsmatch blir nästan alltid sevärd. En fotbollsmatch kan vara 436 sidledspassningar, två flaskor kylspray och en hörna. Det vill säga: en liten hög av idrottsdynga.

Ja, så ska vi få det här överstökat. Oraklet Gonza förutspådde Ystadseger över Redbergslid för en vecka sedan. Ända sedan dess har telefonen och mailkontot överbelastats av beundrarbrev och fanatiska fans önskningar om en repris. Själv är jag lite trött på det här med djurprofetior (bekännelse: det var jag som friterade bläckfisken Paul) men jag ger Gonza en halv minuts mediautrymme till.

För en ny profetia, för YIF mot Lugi på fredag kväll – Sålunda talade Gonza: 

httpv://www.youtube.com/watch?v=sHy7nL2nsEU

Mm, jag antar att Ystadfolket inte är helt nöjda med Gonzas beslut, och jag vill understryka att ifall det hade varit jag som ansetts som orakel hade jag valt kattmaten med YIF-skylten. Lugi gjorde en bra match sist mot Malmö – Lugilogiken säger därmed att de kommer göra en dålig match nu, swinging Lugi ni vet. YIF gjorde också en bra match senast mot RIK, och jag tror att laget drar fördel av hemmaplan i derbyt.

Senaste avsnittet av Handbollsklubben var riktigt underhållande. Det blev till och med lite friktioner och skav mellan de olika fraktionerna av handbollsexperter. Tomas Axnér förde ett närmast metafysiskt och filosofiskt resonemang, när han…ja, häng med här:
Sverige är för dåliga på handboll för att man som land och mediauppbåd ska kunna kräva medaljer i VM i januari. Sveriges enda chans är att media och annat folk utifrån baissar lagets chanser och ger dem en underdogposition. Ifrån denna position kan mästerskapet i ett utopiskt utfall generera en svensk medalj.

Det är en intressant om än långsökt teori. En annan intressant grej - och dessutom en smula underhållande - är faktumet att Axnér som spelare aldrig fick chansen att spela hem en medalj med svenska landslaget (0,00 landskamper), men nu när han tagit plats i svenska handbollens mediaelit får han chansen att baissa hem en medalj till Sverige!
Ifall Sverige tar medalj nästa år tycker jag att Staffan och Ola ska skicka en blecka till Tomas Axnér.

Jag kanske ska förtydliga att jag faktiskt gillar Axnér, han är skönt arrogant.

Per Carlén talade äntligen ut med YA för ett par dagar sedan, och hävdar att Flensburgs spark i Carléns yrkesrumpa var ett politiskt beslut. ”Det gick kanske lite för bra. Mer än så kan jag inte säga just nu”. Vad det betyder vågar jag knappt spekulera i, tror inte ens att Gonza har svaret på den gåtan. Det låter i mina öron som att Pelle C lägger ut lite potemkinkulisser runt avskedet. Det som ser mest frapperande ut med den här artikeln är annars i mina ögon läsarresponsen. 100 personer har reagerat på artikeln och hela 61 procent (och exakt 61 personer, för er som gjort er lågstadiematte) känner sig likgiltiga. Jag är född i Hörby utsocken och är kanske inte rätt man att ta pulsen på Ystasjälen, men denna läsarreaktion tyder på att klanen Carlén inte är speciellt folkkär i trakten.
Och eftersom att folk inte verkar bry sig ska jag inte orda mer i denna sak.

Sävehof är bäst i Sverige. Den meningen har uttalats förut men efter Guifs framfart på sistone kanske det behövdes ett förtydligande. Guifs linjebjässe Richard Blank fick rött kort i seriefinalen och enligt Eskilstunakuriren gick det till så här:
”Jag hade redan åkt på en utvisning som jag tyckte var billig. I den här situationen gled Erik Fritzon ifrån mig på linjen så jag förstod inte hur jag kunde åka ut och frågade varför. Jag skrek väl för högt och när jag gick mot bänken fick jag en tvåminutare till”, förklarar Richard Blank händelsen efter 20 minuter som slutade med att han fick sätta sig på läktaren.
Du sa inget värre till domarna?
– Nej, absolut inte.

Inga könsord får vi hoppas, annars har ju Eskilstunalaget på sistone uppvisat en tendens att slänga sig med dessa underlivssynonymer (Zachrisson är som bekant avstängd efter olämpligt användande av invektiv). Har man dålig uppfostran i vanligt vett och uppförande i Eskilstunatrakten, eller blir människorna där särbehandlade av andra därför att de gnäller så förfärligt när de talar?

Frågan är om elitserien ska vara ett two horses race framöver, eller om något annat lag ska kunna utmana. Egentligen tror jag bara att det är Alingsås, Drott och YIF som har kapaciteten i truppen att vara jämna över en säsong, men inget av lagen har som bekant rosat marknaden initialt.

Blogg in, blogg out..

Det måste väl ändå betecknas som ganska udda att fyra svenska tränare sparkas från Bundesliga, inom den ynka tidsrymden av ett par månader. Exakt vad Per Carlén sparkades för kanske man ska låta vara osagt, även om många rykten talar om att Carlén senior är lite småsugen på att ta över Hamburg. Och då är det väl ingen högoddsare om även Carlén junior den vägen vandrar. Jag undrar vem av dem som är den andres svans egentligen.

Tidigare var det i alla fall pappa Per. Innan han tog över Flensburg som huvudtränare var hans cv lika luftigt som en sufflé. Uppdragen i Malmö och St Otmar var episodiska och tiden som förbundskapten för juniorlandslaget renderade endast, ifall jag inte missminner mig, i en fjärdeplats. I Flensburg får man ändå säga att han gjort det bra, laget blev trea förra året, då de flesta inte trodde att de skulle bli topp-fem.
Jag hade själv Per Carlén som tränare på handbollsgymnasiet under tre år, och jag kan lova att de lag han har tränat vet hur det är att vända magen ut och in mitt ute i skogen. Det är för övrigt Pelle som lagt grunden till min habila kroppskonstitution. Bra hantverk det där.
Mitt intryck av PC har alltid varit att han är bättre på att träna och utbilda spelare, än på att coacha dem. Han kunde bli som galen på bänken! 
Men den där tiden är preskriberad, och mitt intryck stämmer säkert inte längre.

Men erkänn att han inte ser ut som typen som står beredd att plocka fram en lugn, sansad och genomtänkt taktisk plan ur bakfickan. Det ni ser på bilden är vad jag kallar för Trefilovlooken.

Jonas Källman säger alltså att han ger landslaget en sista chans. För att han själv tycker att han varit för dålig. Kim Andersson har tidigare yttrat något liknande, i affekt visserligen, men ändå. Attityden i svenska landslaget är inte vad den varit, och inte på en nivå som krävs för att vinna medaljer. Man kan inte ha två stjärnor som springer och är ängsliga för sin prestation, och en stjärna som inte kommer för att han inte har lust (Ahlm). Man kan inte ha en Larholm som vägrar lämna sina 15-16 i BMI-notering och man kan inte ha spelare som högpresterar i klubblag, men inte i landslag (Beutler, med flera). Man kan inte heller ha en spelmotor som frivilligt går till tyska andraligan och punktmarkeras i 60 minuter (Doder).

Man kan inte ha det, inte om man vill vinna medaljer. I Sverige måste vi vinna som en urstark självsäker lagmaskin, inte som ängsliga individer.

Ja, ni såg väl att Ystads IF vann tämligen enkelt över Redbergslid, men det visste vi ju på förhand. Katten och handbollsoraklet Gonza spådde ju som bekant YIF-seger, och hans mallighet och divalater här hemma sträcker sig längre än för vad som är klädsamt. Men han får fortsatt förtroende tills han har fel.
Då säljer jag honom.

I övrigt kan jag inte kommentera matchen då jag inte såg den, men att det var en bra prestation förstår jag ju. 33 gjorda mål är säsongsrekord så det sjunger om det, och Jürgen Müller ska ha varit alldeles förträfflig. Hoppas nu att man kan konservera formen till nästa fredag, då swinging Lugi står för motståndet.

Sävehof tog i går över serieledningen efter seger över ett blekt Skövde, i en match som bar ett underhållningsvärde ekvivalent med högläsning ur telefonkatalogen. Niclas Barud och Andreas Nilsson, linjespelare i de båda lagen, var de som stack ut av utespelarna. Det är två spelare som just nu ser ut som framtiden på linjen i landslaget.

Imorgon möter IFK Ystad Stavsten på bortaplan i Trelleborg, och vilken match det kan bli! Topplag är de båda två, och i Stavsten hittar vi Jonas Busk, James Blondell, Andreas Folkstrand, Fahrudin Zaimovic, Rasmus Strömblad och Alexander Hansen, alla med Ystadbakgrund. Zaimovic är förresten omslagspojke för matchen, och visst ser han ut att ha sugen-på-att-sätta-käppar-i-hjulet-för-IFK-minen?

Blogg in, blogg out..