Kenneth Andersson, ny tränare i IFK Ystad, håller på att lägga de sista bitarna i det pussel (ber om ursäkt för pusselmetaforen – den mest slitna i sportjournalistikvärlden) som ska bli IFK Ystad anno 2013/2014. Robin Håkansson har jag aldrig sett spela, men då Oliver Andersson inte fortsätter spela i IFK fanns behovet av en högersexa med i alla fall fragmentariskt dokumenterade A-lagsmeriter. ”Robin Håkansson är en bra kontringsspelare och säker i läget. En bra kantspelare helt enkelt”, säger Kenneth Andersson och det låter väl alldeles utmärkt.

Vidare är Björn Skoglund en bra förstärkning på målvaktsposten. Månne är han kvalitetsmässigt snäppet under både Niklas Kraft och Torbjörn Jacobsson, men det är liksom inte läge att vara kräsen som IFK:are.
Johan Persson är på papperet en kanonvärvning. Jag stötte på honom en del som ungdomsspelare (han är ett år yngre än mig och således har han hela livet och en lång karriär framför sig, heh…) och han har imponerat på mig både när han spelade i Önnered och i IFK Kristianstad. Trots att han konkurrerade med duktige Darko Martinovic i Kristianstad fick han faktiskt ganska mycket speltid.

I Önnered såg jag Persson bland annat när Göteborgslaget var på besök och mötte just IFK Ystad. Johan Persson var bäst på plan och måste ha gjort tio mål. Han har ett kompetent öga för spelet, hittar linjen med passningar, har ett bra rörelsemönster (då han tämligen liten är) och ett jättebra skott. Det är så där lagom hårt och ytterst snillrikt exekuterat. Ja, Johan Persson är en kanonvärvning.
Särskilt angeläget att en spelare som Persson kommer in då Per Ögren inte fortsätter i klubben. Jag gillade annars Ögren, han har en skön stil både på och utanför plan och var en av de säkraste målgaranterna i laget, men hans satsning kändes inte riktigt hundraprocentig; Ögren har mer än handbollar i luften och är en av Sveriges bästa footvolleyspelare (låter kanske som en större bedrift än vad det är) och är också en av parterna bakom extremsport-projektet ”Toughest”.

Kenneth Andersson säger i en intervju med YA-sporten att: ”Vi har väldigt många unga lovande spelare där säkert flera redan i år kommer att knacka på A-lagsporten. Allt som allt har vi 40 man i träning så det är en väldigt bred trupp. Får vi vara hela och skadefria och rätt utveckling på de unga kan det bli riktigt spännande.”

Det här har ju varit IFK-visan de senaste fem-sex åren; prestera högt, bli av med stjärnorna, satsa ungt och hemvävt och börja om. Fortfarande fungerar det då det ständigt fylls på underifrån, men kanske blir den här omstarten en av de sista IFK Ystad kan göra nästan enbart med egna produkter. Framöver kommer troligen kullar som inte renderar i samma talangöverflöd och då måste IFK bygga annorlunda för att överleva allsvenskan. Jag har inte hört något uttalat mål från Kenneth Andersson och laget än, men att säkra kontraktet låter som ett nog tufft uppdrag.

Torbjörn Klingvall har plockat ut truppen som ska ge Sverige en VM-plats i Serbien nästa år. Den ser ut som följer:

Cecilia Grubbström, OGC Nice
Jannike Nordström, Höör HK H65
Ulrika Ågren, Randers HK
Hanna Fogelström, IK Sävehof
Linn Blohm, IK Sävehof
Jamina Roberts, IK Sävehof
Louise Sand, IK Sävehof
Maria Adler, Lugi HF
Johanna Westberg, Skuru IK
Johanna Ahlm, Viborg HK
Sabina Jacobsen, Randers HK
Isabelle Gulldén, Viborg HK
Jessica Helleberg, Team Esbjerg
Nathalie Hagman, Lugi HF
Frida Tegstedt, IK Sävehof
Ida Odén, IK Sävehof
Jenny Alm, IK Sävehof

Sverige vann Nettbuss Open i helgen (trots samma poäng som Serbien och Norge och sämre målskillnad än Norge). Jag satt som en fågelholk modell albatross framför teven och fick inte ihop tabellen hur jag än räknade. Till slut insåg jag att det gjordes en ny tabell mellan de tre lagen som slutade på samma poäng (Island var för ”dölliga”) och då vann Sverige tack vare den ”stora” segern över Norge. Kanske kan man tycka att kommentatorer Per Forsberg och Johan Petersson borde ha upplyst oförstående tittare som mig själv om detta intrikata regelverk. Oaktat detta var det exakta resultatet av mindre betydelse, men som tittare vill man alltid ha koll.

Norge spelade inte alls med sitt ordinarie lag och Sverige luftade allt man hade, så turneringen är ju vad den är. Men ett par utropstecken:

Linn Blohm – tjejen vars hela namn låter som ett efternamn. Blohm var bra både framåt och bakåt och jag tycker att hon är ett förstaval redan nu. Ulrika Ågren kan matcha hennes skills i det offensiva spelet men knappast bakåt.
Louise Sand visade att hon är framtiden i svenska landslaget. Hon tar för sig, vågar göra oväntade saker och är blixtrande snabb. Jag har väntat länge på den här typen av spelare i damlandslaget. Jessica Helleberg är också snabb och vågar göra oväntade saker. Däremot tycker jag att hon ofta konstrar till det i onödan. Dessutom har hon alldeles för hög felprocent på sina skott.
Jannike Nordström var också ett utropstecken, H65-målisen gjorde en solid insats i hennes första landskamp och då konkurrensen är så måttlig på målvaktsposten som den just nu är är hennes plats i VM-kvaltruppen högst befogad. Detta trots att hennes sista insats i matchen mot Serbien (riskabelt och dessutom svagt utkast vid likaläge och 15 sekunder kvar att spela) tyder på bristande spelintellekt. Man kan också se det som en hälsosam och obändig vilja att vinna och att bli hjälte, och det är naturligtvis ett trevligare sätt att se det på.

I Linnea Torstensons frånvaro (axelskada) är det svårt att se exakt hur Klingvall tänker formera sitt lag i de två kvalmatcherna mot Polen. Kommer han höra stenhårt med Jamina Roberts eller Johanna Ahlm på V9 eller kommer han att byta hejvilt? Personligen hade jag matchat Roberts-Gulldén-Odén hårt på nio meter. Ida Odén är högerhänt men ändå van vid att spela H9 från Sävehof. Spelar hon 60 minuter på H9 så gör hon minst fem mål i varje match.

Torbjörn Klingvall var enligt ryktet en hetsporre i sin tidiga tränarkarriär. Det är nästan svårt att föreställa sig när man ser honom i landslaget. Kan denne lugne, insidan-av-byxfickorna-slitande norrlänningen verkligen ha varit som en pommacflaska i en torktumlare? Kanske, med tanke på hans något förvirrade utbrott mot media under EM senast. Hur som helst såg han jäkligt balanserad ut under Nettbuss Open. Timeouterna genomfördes med händerna i fickorna och som med ett mantra upprepande viktiga nyckelord som ”Metodik”, ”lugn” och ”ingen stress”. Ifall man bara blundar och upprepar ordet ”metodik” kan inte ens Fenrisulven röra en.

En annan sak. Jag vet att jag ska akta mig för att kasta sten i glashus och klaga på annan media, men jag ifrågasätter lik förbannat TV10:s val av Johan Petersson som expertkommentator. Bara för att han är en av Bengans boys innebär det inte per automatik att hans handbollskunskap har bäring på alla sportens områden, som svensk damhandboll. När han kallar Isabelle Gulldén för Isabella Gulldén (förlåtligt) och Johanna Westberg för Westman (flera gånger) och utöver det visar okunskap vad det gäller damhandboll undrar jag om det inte finns ett vettigare kommentatorval. Finns det inga gamla damspelare som vill kommentera? Är det så att B-kanalen TV10 försöker göra sändningen attraktiv genom att ta med ett känt ansikte? Slå ett slag för jämställdheten i stället och plocka in en kvinnlig expertkommentator, det hade jag respekterat. Ni kanske tycker att jag är hård och dömer Petersson bara för att han sa fel namn ett antal gånger, men hade han haft koll så hade han känt att det var någonting fel. Jag tror till exempel inte att han någonsin hade kallat Kim Andersson för Kim Anderberg eller mer okände Jim Gottfridsson för Jim Gudmundsson.
Vidare verkar Johan Petersson vara så ointresserad av det han tittar på att han låter som en flygpilot som talar till sina passagerare. För min del får Johan Petersson gärna kommentera bundesligahandboll och svensk herrlandslagshandboll, eller vilken handboll som helst som han i alla fall har ett uppenbart intresse för.

Blogg in, blogg out..

Hej, hej, hälsar jag er, kära bloggläsare, denna dassiga fredag. Dagen är grå men mitt nyss druckna kaffe var välsmakande och jag är vid gott humör. Tänkte lägga några minuter och ord på att kommentera Ystads IF:s trupp anno 2013/2014 – då den anses vara spikad. Ty, den i sammanhanget klassiska frasen ”Den sista pusselbiten är lagd” står att läsa på lagets hemsida och då får man naturligtvis tro på det. Hur ser den då ut?

Vänstersex:  Hampus Andersson, nyförvärv från IFK Ystad , Gabriel Andersson. Vänsternio: Andreas Thynell, Julius Martinsson, Lukas Nilsson, upplyft från YIF U.  Mittnio: Mikkel Ibsen, nyförvärv från Sönderjyske, Linus Nilsson, Oscar Zareba, upplyft från YIF U. Högernio: Mikkel Sjöberg, nyförvärv från Ringsted, Jakob Nygren. Högersex: Pierre Hammarstrand, Gustav Thulin, Anton Andersson, Kristoffer Olsson. Mittsex: Martin Bager, Herman Hugosson. Målvakter: Fredrik Ohlander, Leo Larsson.

Kommentar: Det känns spontant som en relativt stark trupp, sagt av mig med reservationen att mina empiriska erfarenheter av de båda Mikklarna är begränsade. Den innevarande säsongens viktigaste spelare, Jim Gottfridsson, flyktar och nestorn Sebastian Seifert blir assisterande tränare. Ersättare på mittnio blir uppflyttade Oscar Zareba och Lukas Nilsson (kanske mer v9), samt Mikkel Ibsen.

Ibsen, Ibsen,  who the fuck is Mikkel Ibsen?
190 centimeter, 83 kilo. Faktiskt en riktig lättviktare om man jämför med andra niometersspelare och särskilt om man tittar på hans proportioner i  kroppskonstitution i förhållandet längd och vikt. Det sägs att han har snabba fötter – då varken Gottfridsson eller Seifert (av äldre, tyngre modell) gjort sig kända för just detta – borgar förvärvet av Ibsen för ett lite annorlunda spel nästa säsong, något jag tycker känns lovande. Vidare ligger Ibsen på plats 33 i danska skytteligan, som näst bäste målskytt i sitt Sönderjyske som placerade sig som lag nummer åtta i den danska ligan. Då jag tror att den danska ligan av i dag övervärderas en aning skulle jag tro att Sönderjyske och Ystads IF är jämbördiga i kvalitet och således blir min generaliserade bedömning att Ibsen är ett bra nyförvärv. På papperet i alla fall.
Liknar Mikkel på något sätt sin namne Henrik lär han även vara en jävel på att skapa dramatik.

Lukas Nilsson kommer att få mycket mer speltid nästa säsong än vad han fick denna, och sanna mina ord – han har alla förutsättningar för att bli en sensation. Det viskas dock lite svagt om att han har ömtåliga knän, och det skulle väl i så fall vara det enda som talar emot att Nilsson får ett veritabelt genombrott i september.

Förvärvet av Mikkel Sjöberg känns även det som ett bra sådant. Att man byter Palle Hansen mot Sjöberg rakt av ger på papperet pluspoäng då Sjöberg blev trea i danska skytteligan. Ett byte gör man även på vänstersex där Philip Nilsson lämnar och Hampus Andersson tillkommer. Det är ovisst om detta byte redan nästa säsong är en plusvariant för YIF men på sikt bör det bli det. Hampus Andersson framstår som superseriös och hans fysik tillåter en mer mångfacetterad vapenarsenal i det offensiva spelet. Att han aldrig kommer bli lika stark som undertecknad i knäböj är att betrakta som en parentes i sammanhanget, för vem kan begära det? Här hade jag lagt in en ”smiley” ifall jag sysslat med sådant mög, vilket jag givetvis inte gör.

Truppens svagheter är även fortsättningsvis högerkanten. Eller, inte nödvändigtvis svaghet, men definitivt frågetecken. Vi vet att Pierre Hammarstrands kolasnöre (hälsena) small nyligen och att han blir borta länge. Vi vet också att när han väl är återställd är han inte att räkna med som en spelare som spelar alla matcher. Gustav Thulin är vad jag förstår nära comeback men med ett skademässigt track record som Thulin har är det bäst att skynda långsamt och ha låga förväntningar. Samma sak med Kristoffer Ohlsson som drabbades av samma knäskada, och detta innan han egentligen slagit igenom. Anton Andersson är i nuläget den enda högersexan som inte hemsöks av ett skadespöke och det känns lite oroande.
Man kan också oroas över positionen mittsex. Vad händer om Martin Bager blir skadad? Eller, är det månne så att Martin Bager – detta pansarobjekt – saknar de fysiologiska bristerna som krävs för att bli skadad?

Som vanligt när saker händer i föreningen Ystads IF får det konsekvenser för stadens andra stora handbollsklubb. Hampus Andersson var en av IFK Ystads bästa spelare, men sannolikt är tappet av båda målvakterna betydligt kännbarare. Niklas Kraft går till Sävehof och Torbjörn Jacobsson till en annan elitserieklubb, vad jag vet är det inte officiellt vilken än, men skulle jag dra i väg en gissning så känns H43 eller möjligtvis Malmö rimligt. Malmö för att han bor där, H43 för att hans tränare den gångna säsongen, Robert Andersson, just gått den vägen. IFK Ystad får börja om igen och de ekonomiska medlen är väl även fortsatt små. I nuläget håller truppen låg till medellåg allsvensk klass.

Kvalserien är I PRINCIP avgjord. Som många uppmärksammat redan är kultlaget Rimbo redan klart för eliseriespel nästa säsong – vad var oddsen på att kvällstidningar skulle rubricera Rimbos bedrift som ”Handbollens Åshöjden”? – men det mesta talar för att även Malmö och Önnered blir elitserieklara under helgen. Totalt sett byter vi alltså ut tre lag till nästa års serie, och upp kommer Rimbo, Önnered och H43. Med tanke på hur bra de allsvenska lagen hävdat sig mot de elitseriemässiga framstår H43:s promenad igenom allsvenskan som oerhört imponerande. H43 kan vara ett slutspelslag redan nästa säsong. Rimbo är så klart inget annat än en ganska osannolik framgångssaga, nästan i klass med Ljungskile på fotbollssidan. Orten har drygt 4600 invånare och nästan allihop heter Tollbring i efternamn. I handbollslaget kör man hemvävt till 100 procent och fortfarande heter de flesta Tollbring. De ekonomiska musklerna är små och klubben sköts med ideella krafter. Det är orimligt att situationen ska hålla i längden men som ett- eller möjligtvis tvåårigt gästspel ska det bli enormt underhållande att följa. Mer än ett gästspel lär det inte bli men de får gärna överbevisa mig.

Önnereds HK är en mer klassisk handbollsklubb i Sverige, nummer 14 i maratontabellen och med en gedigen ungdomsverksamhet både på pojk- och flicksidan. Mitt tydligaste minne av Önnered är från mitten av 2000-talet och en allsvensk match där jag av min tränare (Stefan Nilsson eller Robert Hedin) huvudlöst gavs ansvaret att skjuta en straff på före detta RIK- och landslagsmålvakten Peter Johansson. Jag siktade på att skjuta stenhårt mellan benen men slant i skottet och prickade Johansson i de abdominala trakterna. Missen i sig var så klart en besvikelse men även det faktum att den ringa kraften i skottet inte ens föranledde Johansson att dra efter andan. Jag la inte fler straffar i allsvenskan.

Malmö har mer besvär än väntat att fixa elitserieplatsen och jag tycker att det slår fast vad jag spekulerat i hela säsongen – Malmö har inte trupp till att vara bättre än streckdansare.

Roligast just nu

Ranchchipsen är tillbaka! Om det på en tiogradig skala var en sjua att Rimbo blev klart för elitserien är Ranchchipsens historiska comeback en tolva. Då jag la det första chipset på min tunga och lät den milda men distinkta kryddningen absorberas i min mun färdades jag i 15 år i tiden; till det ögonblick jag satt i soffan hemma hos min barndomskompis Tomas, vi såg på b-rullen ”Dark Angel” (Dolph!!!) och åt givetvis ranch. Jag minns ljuset från den dagen som genom en slöja gulaktigt, så som världen ter sig efter att man kisat mot solen. Efter filmen gick vi ut och spelade pingis i hans garage på ett jävligt oförstört sätt.

Mitt 2013-årsjag åt chipsen till Roy Andersson-filmen ”Giliap” och det vill jag se som en hälsosam kulturell personlig utveckling. Giliap höll inte riktigt ranchchips-standard men var ändå mycket underhållande. Som en avslutning på detta blogginlägg länkar jag till en annan Roy Andersson-film – ”En Kärlekshistoria”. Scenen är förmodligen den starkaste som filmats i Sverige. Jag har säkert länkat till den förut men då var det alldeles för längesedan.

Blogg in, blogg out..

Jag har haft en märklig natt. Vaknade upp kallsvettig, tog min fru i handen och undrade om hon kanske var Kajsa Bergqvist. Vet inte alls vad det betyder.

Jag vet dock vad resultaten från helgens USM-spel vittnar om – en ljus framtid för Ystads IF. Guld för A-pojkarna och brons för B-pojkarna. Särskilt iögonfallande är A-pojkarnas insats, särskilt när man granskar rena siffror. Lyssna: YIF gick igenom gruppspelet obesegrat med +31 i målskillnad (låt gå för att 24-målssegern över Kroppskultur hjälpte den statistiken), slog Bolton i semifinalen med astronomiska siffror och slog sedan Sävehof i finalen klart, trots att man höll på att tappa en ledning av näst intill tvåsiffrigt format. Tittar man sedan vidare på All Star Team-uttagningen hittar man fem YIF:are på de sju positionerna, och en av dem – Lukas Nilsson – blev också utsedd till MVP. Detta måste vara en av de mer odiskutabla segrarna på USM-nivå de senaste åren. Egentligen var det bara IFK Kristianstad i gruppspelet som på allvar kunde utmana YIF.

Samtidigt ser man att IFK Ystad inte var representerat i något finalspel, och man inser att pendeln svängt över igen. A-lagets divisionstillhörighet och status i hemstaden kommer att styra var ungdomarna väljer att börja spela handboll. De magra åren som YIF hade i början av 2000-talet resulterade i några svagare årgångar, men nu är klubben stor och stark igen, på A-lagsnivå och på ungdomsnivå. I IFK Ystad får man bara bita ihop och tro på pendelns logik och fysiska fundament – det att den en dag svänger över igen.

Lukas Nilsson är diamanten som redan nästa år måste ha en tämligen tydlig roll i A-laget. Han är ung, men vid Odens enda öga – han har redan fysiken!

SM-slutspelet rullade vidare i går med andra semifinalen mellan Kristianstad och Sävehof. 1-1 där. Inte alldeles oväntat men jag kom på mig själv med att tänka: ”Vad spelar det där för roll? Handboll är en enkel sport – 14 spelare jagar en boll i 60 minuter och till slut vinner alltid Sävehof”. Kontentan här (då ju Kristianstad faktiskt vann de 60 minuterna i går) är att det känns som att Sävehof till slut ändå vinner den här serien oavsett hur den ser ut. Men jag har blivit lite osäker – anledningen är det förändrade spelsystemet, och om detta har jag pratat flera gånger redan, men det är värt att poängtera. Med Kristian Bliznac (eller Kristian Blizzzznatzzzz, som Roger Blomquist uttalar det) och Kent Robin Tönnesen blir Sävehofs spel skyttefokuserat och spellinjerna drar centralt vilket gör att de oerhört duktiga kantspelarna får mycket mindre boll att jobba med. Spelet med mindre spelare, mer fokuserat på att tänja ut motståndarna, hitta luckor och spela ut på kanten är stabilare än skyttespelet, har mindre felmarginaler då skottvägen till målet blir kortare och är dessutom i mina ögon mer underhållande att se på. Men men, det är sannerligen en lyx för ett lag att vara favoriter till ett SM-guld oavsett hur man spelar.

Men jag är alltså inte lika säker längre. Oavsett hur bra Kent Robin Tönnesen och Kristian Blizzzzznatzzzzz är.

Sändningen från Kristianstad fick avbrytas i förtid eftersom någon från Sävehofs supporterförening Kamikazes brände av någon slags rökbomb i arenan varpå ett larm med en oerhört strikt amerikansk röst i Stephen Hawking-tonläge förkunnade: ”Attention, ladies and gentlemen. There is a fire in the building.” Först och främst blev jag lite provocerad av lugnet i meddelandet. Brinner det i byggnaden jag befinner mig i vill jag gärna att larmrösten är tydlig, och gärna talar på det språk jag bäst förstår: ”UT FÖR I HELVETE! DET BRINNER! DET BRINNER!!!!!! ”
För det andra, och då ska vi vara allvarliga, är det naturligtvis tråkigt att huliganismen nu även nått svensk handboll. Jag tänker dock inte, som Mr Mysfarbror Bränholm på SVT-bloggen dunka mig på mitt handbollsbröst och gråta över att handbollens obefläckade rykte som gentlemannasport går förlorat, att ”Den tuffa men ärliga attityden som råder på plan brukar även spegla sig på läktarna”, men nu kanske inte längre gör det. Handbollen har naturligtvis varit förskonad från bråk på och bredvid plan, från rasism och andra verbala elakheter – om man jämför med mer populära sporter som fotboll och ishockey. Men säkert inte om man jämför med innebandy och basket som är sporter som i Sverige känns mer relevanta att nämna i en jämförelse med handboll.
Vi kan inte inbilla oss att sport och att handboll är något sublimt, något finkulturellt som endast brukas på läktaren av damer och herrar i seglarjackor och vattenkammade pojkar. Idrotten är enkel att förstå och att välja sida och passionerat älska och hata kommer alltid att attrahera den intellektuellt invalidiserade delen av mänskligheten som hänger sig åt huliganism, och att denna företeelse nu nått svensk handboll skulle man på någon vänster kunna se som ett tecken på stigande popularitet. Därmed inte sagt att huliganism är något positivt, folk som bränner rökbomber inomhus är helt enkelt idiotiska och idiotiska människor gör i regel inte någon nytta någonstans. Jag räknar med att Sävehof städar upp det här internt, jag minns redan från slutspelet i fjor att det var problem med Sävehofsupportrar vid en av semifinalerna i Ystad, så någon blixt från klar himmel tror jag inte att det här var för klubben.

Noterat, snart kommenterat
* Ystad hade en ganska kass CL-helg. Kiel vände visserligen till seger hemma mot ungerska Veszprem, 32-31, men jag oroas över att Niclas Ekberg nästan inte får speltid. Christian Sprenger dominerar just nu den kanten i Kiel och det är så klart negativt för det svenska landslaget. Sverige har inte råd att bästa målskytten Ekberg inte får spela i klubblaget. Kiel får dessutom problem att hålla ungrarna stången på bortaplan i returen. Laszlo Nagy (fråga SVT-sporten hur det ska uttalas!) gjorde elva mål och var formidabel.
Vidare förlorade Flensburg hemma klart mot Hamburg. Mattias Andersson, en av Bundesligas bästa spelare den gångna säsongen kunde trots formtopp inte stoppa Hamburgarna (hamburgarna, ha!). Då kan man tänka, ah men då gick det ju i alla fall bra för Fredrik Petersen. Och det gjorde det ju i och med att Hamburg vann, men bara ett mål från Petersen…
* Robert ”Knirr” Andersson klar för H43. Kanske ville han till Tyskland direkt, men elitserien är ett bra steg på vägen, och jag tror att H43 har bättre kapacitet än att bara överleva i högsta serien.
* Roger Blomquist inledde (typ)  sändningen med att säga ”Och Sävehof ställer som vanligt upp i sitt svarta ställ” och konståkningskonnotationerna hos undertecknad var legio. Det gör för all del ingenting, för sen pratade Blomquist om Kristian Blizzzznatzzzz och då förstod jag att det var handboll jag såg på. Däremot förstod jag inte varför det var så noga med att uttala Kristian Blizzzzznatzzzz namn rätt (jag utgår ifrån att detta är rätt uttal på det språk från vilket namnet Bliznac emanerar ur, annars är det obegripligt) när man sedan uttalar namnet Claus Kjeldgaard på ett så uppenbart försvenskat sätt. Min danske vän Sören har lärt mig att Kjeldgaard ska uttalas ”Kellgård”. Själv skiter jag i vad man säger men jag tänker att det borde vara viktigt för Roger ”Blizzzznatzzzz” Blomquist.

Post scriptum vill jag bara tillägga att Roger Blomquist är alright. Här i min lilla undanskymda hörna av cypervärlden tillåter jag mig att skoja lite grand.

I ett ytterligare post scriptum-tillägg vill jag uppmana er att ta kontakt med mig ifall ni behärskar drömtydning och vet varför jag frågade min fru om hon var Kajsa Bergqvist. Jag är mycket angelägen. Som grundfakta bör ni känna till att jag älskar min fru och att jag aldrig hyst några medvetna känslor för Kajsa Bergqvist utöver det att jag gillade att följa hennes höjdhoppskarriär, och jag inser också att en relation mellan henne och mig är orimlig på många punkter, och jag önskar inte att förändra detta. Hör av er.

Blogg in, blogg out..

Slutspelsdags.

Mums.

Normalt sett ett säkert vårtecken men jag behöver väl knappast ödsla bokstäver på min förargelse över att det inte är så i år. Jag ska i stället försöka konstruera en måhända valhänt framställd analys av kvartsfinalvalen – och i det fall den kanske verkligen blir valhänt lägger jag lejonparten av skulden på den jävla plogen som kört utanför mina fönster i fyra timmar. Det är nyheter för mig att jag bor på Arktis.

Ska vi börja med att säga något om Ystads IF-Alingsås? Det syntes kanske lite att Alingsås hade mer att spela för än hemmalaget (chansen till en fjärdeplats) men jag trodde faktiskt ändå att YIF skulle fixa biffen. Jag fann det dessutom vara en intressant match att se ur synvinkeln vilka kontraster det finns i dessa båda lags olika sätt att spela handboll. YIF spelar mycket växlar och försöker få de tunga skyttarna i hoppskottslägen, medan Alingsås drar isär försvaren och försöker ställa de spelskickliga ytterniorna i man-mot-man-situationer. Detta lyckades särskilt för Alingsås i fallet Alexander Borgstedt. Borgstedt ägde arslet av Palle Hansen och gjorde han inte mål på genombrott fick han straff eller släppte ut bollen till kanten. Det är precis denna ingrediens jag önskar att YIF hade haft i laget. Då hade jag verkligen trott på YIF inför slutspelet.

Och för att omgående upprätta Palle Hansens heder var han betydligt vassare framåt än bakåt, det var till och med ett par fina utspel som hittade Jakob Nygren/Anton Anderssons händer. Värre var det för Gabriel Andersson på vänsterkanten – behövde han ens klistra in händerna för den här matchen?
Ystads IF:s lycka för tillfället är att Jim Gottfridsson är i mycket gott slag. Hans individuella spel och samspelet med Martin Bager är i huvudsak det som tagit YIF till slutspel, och i huvudsak det man får förlita sig på om man ska gå långt i detsamma.

Så, låt oss göra en kvartsfinalanalys!

Lugi-Hammarby 3-0
Historiska första seriesegern för Lugi, men de vinröda måste omgående ner på jorden. Hammarby är i mina ögon i särklass det sämsta laget som tagit sig till slutspel, men de är luriga och har ärkelurige Kalle Mattsson vid rodret. Lugi slog Hammarby med 13 mål i grundseriens sista omgång, men jag misstänker att ”Bajen” inte plockade fram ett enda ess ur rockärmen. Enligt utsaga från Fofs Arena undvarade Hammarby sitt effektiva 3-2-1-försvar till förmån för ett mycket mindre effektivt 6-0-försvar, och bara denna enda uppgift får mig att tro att Hammarby redan ställt in sig på att få möta Lugi i kvartsfinal, och därmed inte ville ge Lugi ett kvalificerat träningspass som förberedelse inför detta. Kommer Lugi bara ner på jorden ska man ändå vinna denna serie lätt. I en historiskt jämn elitserie var Lugi trots allt den givne vinnaren, flest poäng och absolut bäst målskillnad. Förstasjuan i Lugi är internationell kvalitet rakt igenom och hade det inte varit för att Sävehof är Sävehof är Sävehof är Sävehof så hade Lugi varit en uppenbar guldfavorit i slutspelet.
Lugi vinner med 3-0. Visst kan Hammarby knipa en hemmaseger eller så, men det gör de i så fall med Lugis tillåtelse. Det blir 3-0 om Lugi bara VILL.

Sävehof-Guif 3-1
Guif är formsvagt och Sävehof är Sävehof. I konkurrens med Malmö är väl Guif det lag som varit hårdast drabbat av skador och jag tror att det blir lagets fall. Mattias Zachrisson gjorde 14 mål i sista matchen mot Drott och det är han som ska frälsa Eskilstuna om en sådan frälsning är möjlig. Det tror jag knappast att den är dock. Sävehof förlorade elva matcher i grundserien men man har allt mer hittat spelet efter jul och bland annat kunde vi skönja lagets kvalitet i första halvlek mot Ystads IF för en knapp vecka sedan. Det förvånade mig lite att Sävehof valde Guif i stället för YIF, som man har ganska grov plusstatistik på, men överlag i kvartsfinalvalet var det en tendens att de högt rankade lagen ville undvika Ystads IF. Sävehof går vidare, vilka siffror det blir hänger till stor del på Guifs sprattelförmåga och sprattelork.

Kristianstad-Alingsås 3-2
Seriens två absolut hemmastarkaste lag. Det förvånar mig un peu att Ola Lindgren inte valde Ystads IF som motståndare men tydligen ville han undvika en ”derbyhausse”. En derbyhausse jag hade älskat och sett fram emot, men kanske får vi i stället en sådan längre fram i slutspelet. Som sagt var, två hemmastarka lag och det skulle inte förvåna mig om vi i denna serie får se fem hemmasegrar. Alingsås kliver in i sin nya Estrad Arena och med viss reservation för att det i Alingsås fall (skolådekoefficienten) inte behöver vara en fördel bör det vara en boost. Fast å andra sidan – finns det något lag som älskar en ny STOR hall med möjligheter att proppa in busslaster med bortapublik så är det så klart IFK Kristianstad. Kristianstadsspelare får sportslig ståfräs bara av att kliva in i ett stort bygge som det luktar nymålat om. Jag undrar också om Alingsås tänkt till i bygget av Estrad – har de placerat kortsideväggen en millimeter bakom målburen så bollen kan studsa ut i händerna på målvakt Mikael Aggefors varpå han kan skicka sina finkalibrerade utkast till lagets fartfantomer på kontring? En detalj till synes nästan på atomnivå men i ett handbollsslutspel i Arktis är minsta partikel av massiv betydelse.
Nordöstskåningarna bör vinna i kraft av mer toppkvalitet i truppen, men resultatmässigt har IFK betett sig lite märkligt i seriens slutskede. Jag måste ju tippa något och då tippar jag trots allt 3-2 till Kristianstad.

Drott-Ystads IF 1-3
Drott har inte vunnit mot Ystads IF sedan semifinalserien 2010, men man har å andra sidan nått jämna resultat inkluderat ett par oavgjorda matcher. Tre lag valde bort YIF i kvartsfinalvalet, men var det något lag som VERKLIGEN INTE ville möta YIF, så var det Ulf Sivertssons Drott. Däremot har ju Drott (som SVT-bloggen haussade som guldfavoriter för ett antal månader, något den tydligen inte längre håller fast vid) visat upp ett spel av högre kvalitet än YIF under säsongen. Det är två bortastarka lag och jag tror därför att den här serien är den där hemmaplansfavör kommer att ha minst betydelse. Det kan mycket väl bli fem matcher men någonstans tror jag (och bevisligen såväl Lugi som Sävehof och Kristianstad) att YIF har en växel man ännu inte hittat – och som man hittar lagom till detta slutspel. Pjäser som Fredrik Ohlander och Sebastian Seifert (det tunga artilleriet?) bör hitta några extra prestationsprocent då det luktar spel om medaljer och killar som Jim Gottfridsson och Philip Nilsson vill avsluta YIF-sejourerna i dur. Viktigt att Palle Hansen ORKAR och att Andreas Thynell hittar formen. Sen hade det absolut inte skadat om Pierre Hammarstrand undviker skada.

Noterat och snart kommenterat
* Hampus Andersson till Ystads IF alltså. Detta har jag spekulerat i hela säsongen och med Philip Nilssons avslut i YIF kändes övergången helt logisk. Hampus Andersson har kapacitet att göra en sensationell förstasäsong i elitserien om man har vett att använda honom på rätt sätt.
* Samtidigt går Niklas Kraft till Sävehof och stackars IFK Ystad står inför samma dilemma man gjort de senaste säsongerna – med att börja om på nytt utan några av sina bästa spelare. Kraft och Peter Johannesson blir ett ungt och intressant målvaktspar men jag tycker nästan att det är på gränsen till våghalsigt av regerande mästaren.
* Aranäs sparkas alltså ur elitserien. Jag har inte sett siffror och kan inte jämföra Aranäs situation med till exempel Hammarbys och Redbergslids, två föreningar som också varit i ekonomiska trubbel, men visst reagerar man instinktivt på ett sätt där man får känslan att Aranäs kan behandlas på ett annat sätt än de andra klubbarna för att man inte har samma starka varumärke. Men som sagt, jag har inte sett siffror och ska inte döma. Jag har förstått att Super-Flinck poå Sportbladet gjort en massiv och säkerligen välgjord genomgång av elitserieklubbarnas ekonomi men den har jag tyvärr inte tillgång till. Jag är en med svenska mått mätt tämligen fattig man och står jag inför valet mellan en plusprenumeration på Aftonbladet och parmesan på min pasta kommer jag alltid att välja osten.
Ni såg väl förresten att Aranäs vann över Skövde efter beskedet att laget slängs ut ur elitserien? Aranäs avslutade serien med fyra raka vinster med detta spöke hängande över sig. På samma sätt vann man tre raka segrar i december då det uppdagades att pengaproblem fanns. Är man riktigt cynisk kan man påstå att Aranäs tvångsdegradering kompenserar för lagets depressionsdopning. Utan det ekonomiska spöket buu:ande över sig hade Aranäs näppeligen plockat tillräckligt med poäng för att undvika elitseriens sistaplats. Ordet ”depressionsdopning” är för övrigt genialiskt, slog det mig nu. Ni får därför inte använda det utan att hänvisa till var ni hörde det första gången.

Blogg in, blogg out..

Det är ett helvete att vara handbollsbloggare och sitta och spå om årets elitserie. För oavsett om man spår i kaffesump, kristallkulor eller i en babianrumpa framträder det varje omgång resultat som tycks uppstå helt utan logik – elitserien är en värld utan kausalitet, och i en sådan är det hopplöst att spå.
IFK Kristianstad hade världens läge (världens läge, även mätt med årets måttband) att ta greppet om grundseriesegern, då föll man mot Aranäs. Med TOLV mål! Det är förstås alltid en jobbig sak att som spelare i omklädningsrummet efter en förlustmatch där man underpresterat möta sin tränares blick, men jag inbillar mig att scenariot då man förlorat med tolv mål mot nästjumbon och har Ola Lindgren som tränare är lite extra jobbigt.

Ystads IF gjorde en mäktig upphämtning mot Sävehof i går, även om det inte räckte till poäng. Upphämtningen gjordes visserligen med hemmalagets välsignelse då Magnus ”Bagarn” Johansson bytte ut halva laget då han tyckte att poängen var i hamn – men ändå, YIF gjorde en bra andra halvlek. I första halvlek visades det åter prov på det faktum att YIF har förtvivlat svårt mot just Sävehof. Kristian Bliznac kunde skjuta från elva meter eller från avbytarbänken och ändå göra mål och en motsvarighet till Bliznac fanns inte i YIF i första halvlek. I andra halvlek hade man Jim Gottfridsson och Leo Larssons snabba utkast till Philip Nilsson. Jag har sagt det förr – Leo Larsson har de kanske vackraste utkasten jag sett.

Med en omgång kvar att spela (för YIF) ligger Engbloms gäng sjua och mycket pekar på att det är här man hamnar. Man kan visserligen gå om Guif om Guif förlorar sina två sista matcher men sådant brukar ju inte Guif syssla med. YIF kan också i ett extremt extremfall gå om Alingsås ifall man vinner sista matchen mot just Alingsås med 21 mål. Sådant brukar ju för allt i världen inte inträffa men hey, det är elitserien 2012/2013. Tittar jag riktigt djupt in i babianrumpan kan jag se ett scenario där Skövde – som väl inte legat på slutspelsplats på hela året – faktiskt går och vinner SM-guld. Bisarra babianrumpevärld.

I kväll möter Lugi Skövde och Guif Redbergslid. Lugi kan ta det verkliga GREPPET om seriesegern men ska jag hitta någon logik i den här serien så är det att motivationen så här i slutet av serien verkar vara högre hos lag som slåss för slutspelsplats eller för kvalserieplats, än för seriesegern. Kanske var det därför Aranäs krossade Kristianstad. Kanske var det därför Skånela slog Guif i förra omgången. Därför vinner väl Skövde och RIK i kväll.

VästeråsIrsta är klara för degradering och det är väl egentligen ingen skräll, även om jag själv tippade Aranäs.

HK Malmö blir det skånska inslaget i kvalserien och man fortsätter med dårens envishet hävda att det beror på skador. Jag lider med Malmö för laget har verkligen varit hårt drabbat av skador, men jag, och jag tror många med mig, tippade Malmö där nere redan innan säsongen drog igång.

Noterat och snart kommenterat
* Ringsted-spelaren Mikkel Sjöberg verkar av allt att döma bli YIF:are till nästa säsong. Jag har noll koll på Sjöberg bortsett från vad jag kan läsa mig till. Jag läser mig till att han ligger trea i danska skytteligan, och det är naturligtvis högintressant läsning. Palle Hansen har gjort ganska fina år i Ystads IF, men kanske har han för sällan hållit den där nivån som lyfter hela laget till nya dimensioner.
* Riktigt tråkigt för YIF att Philip Nilsson väljer en ny väg i handbollslivet. Nilsson får ofta för lite bollar att jobba med i YIF, men det han får gör han alltid mycket av, och han är en frekvent besökare av elitseriens toppskikt vad det gäller MEP-poäng. Det är förstås bara en spekulation, men eftersom jag sett Mats Engblom sitta på väldigt många av IFK Ystads matcher i år undrar jag om man kanske funderar på att lägga ett bud på IFK:s Hampus Andersson. Det hade känts logiskt, IFK stannar i allsvenskan men Hampus, som enligt egen utsago känner sig redo för svårare uppgifter, har också kvaliteter som helt säkert hade varit gångbara på elitserienivå.
* Sävehof vann damernas elitserie efter att ha gått utan poängförlust genom 22 omgångar. Visst känns det ibland jobbigt med en herrelitserie där man inte hittar någon logik, men nog tusan är det roligare att följa en sådan serie än en där Sävehofs damer ingår. Inget ont om Sävehofs damer, men de är ju FÖR bra. Eller så är de övriga lagen FÖR sottiga. Att man är sottig, för övrigt – och detta riktar jag till de läsare som härstammar från norr om Osby – betyder att man är lite av en hossa. Att man är en hossa, för övrigt – och detta riktar jag till alla som inte begriper bättre – betyder att man suger fett. Och i jämförelse med Sävehof suger de andra lagen fett.
Kul dock att fyra av slutspelslagen är bördiga från Skåne. Skåne fortsätter att leverera mycket bra bredd, men fortfarande saknas kronjuvelen i form av gyllene skimmer, och den lär inte komma på damsidan i år. På herrsidan däremot…ja, det tänker jag inte ens tippa. Inte än.

* Noterar för övrigt att Håkan Hellström, mannen som ju egentligen inte kan sjunga, släppt singel. Hur lite han än kan sjunga äger den här låten tusenfalt mer ÄKTHET än det där spektaklet som utspelade sig i Stockholm den gångna helgen, som jag vet att flera miljoner av er där ute följde.

Blogg in, blogg out..

IFK Ystads slutspurt av allsvenskan är resultatmässigt av föga intresse. Robert Andersson har aviserat att han tänker ”lufta laget” och då man varken kan trilla av serien eller avancera till en högre verkar det ju som en alldeles förträfflig plan. Inte så jättesexigt kanske, men smart.

Att IFK förlorade gårdagens match mot Alstermo är inte heller något jag kommer att ödsla några onödiga ord om – för övrigt vet jag hart när inget mer än ni om den.
Jag såg däremot IFK:s senaste hemmamatch, den mot Hästö (beklagar att jag inte kommenterat den tidigare) och det mest intressanta i den matchen var följande:

MAGNUS ANDERSSON FÖRESPRÅKAR 1800-TALSHANDBOLL.

Ahh, versaler… Hästö spelade ett ineffektivt anfallsspel där domaren hann lyfta armen för passivt spel innan Hästö hunnit igenom de första kapitlen i sin kantväxelrepertoar. Jag oroas en aning för HK Malmös skull, ifall det är detta som är Magnus Anderssons handbollsfilosofi. Det fungerade i mitten av 90-talet – fan, det var ju Andersson och company som utförde det avancerade kombinationsspelet bäst i världen – men förgängelsen når även handbollens intrikata system. Saker ruttnar, ersätts med något nytt. Och alla behöver byta kläder ibland.

Nu kan man ju visserligen använda ett par kalsonger på måndagen, byta till ett annat på tisdagen för att sedan återvända till måndagens par under onsdagen – på premissen att man har tillgång till en effektiv tvättstuga – och sålunda upplevas måndagens underkläder med pånyttfödd fräschör.

Så: MAGNUS ANDERSSON PRAKTISERAR PRIMITIV HANDBOLL. Men likt måndagens kalsonger kan handbollens avdankade spelsystem säkert pånyttfödas. Särskilt i händerna på en legendar som Magnus Andersson. Men faktum var att jag kände det som att nutiden (IFK) spelade handboll mot dåtiden (Hästö) och det är i alla fall en känsla att notera, hur felaktig den än kan visa sig vara.

Vi kan konstatera att Stian Tönnesen nu är klar för HK Malmö. Detta säger ett pressmeddelande på klubbens hemsida. Indignerade YIF-fans eller de som kanske håller i färskt minne vad Tönnesen uträttade i IFK Ystad tidigt 2000-tal kan undra varför Ystads IF inte har deltagit i huggsexan (i den mån en huggsexa förekommit) om Tönnesen. Men som jag avhandlat tidigare här på bloggen stod det klart – eller i alla fall som sannolikt – för längesedan att YIF hellre satsar på ett alternativ som…ja…en miljöforskare hade kallat ”sustainable development” – ett alternativ med tidsmässig hållbar utveckling.
”Att Stian är 39 år spelar ingen roll, han håller fortfarande en hög nivå och har fortsatta ambitioner. Kontraktet är på ett år, därefter ser vi tillsammans med Stian över vilken roll och i vilken omfattning hans karriär fortsätter.”

Så säger HK Malmö om sitt nyförvärv och det där med åldern spelade alltså mer roll för Ystads IF. Vad tycker jag själv om saken? Det jag sett av Stian Tönnesen från Bundesliga är att han fortfarande håller god klass, men kanske inte den klass han höll för fem år sedan. Huruvida YIF gör rätt som inte gör sig mödan att locka över Tönnesen för en billig peng eller inte hänger så klart helt och hållet på vad man i stället värvar.
Kombinationen Magnus Andersson/Stian Tönnesen låter helt klart lockande, hur förhistoriskt det då än må dofta. I alla hänseenden blir det intressant att följa HK Malmö nästa säsong. Det har under ett bra tag bara varit intressant att följa Malmö med perspektivet ”Hur långt ifrån Vision 2013 kommer Malmö att landa?”

Kim Andersson gör alltså comeback i landslaget. Ja, det visste ni förstås. Jag har egentligen inget att tillföra nyheten mer än min genuina glädje. I fall Kim Ekdahl du Rietz saknas mot Polen i EM-kvalet i april behöver vi ett alternativ på nio meter med lite kraft och tyngd bakom, och det här alternativet hade man ju inte ens vågat drömma om. Anledningen till comebacken sägs vara den danska ligans mildare belastning, och även om comebacken flaggats för att vara ytterst temporär kläcks omgående förhoppningen om att den kan bli ”sustainable development”. Kim är alltså 31 i år och om man ritar en formkurva och antar att den ska förändras likt Stian Tönnesens fram till Kims 39-årsdag – håller jag det som sannolikt att Kim Andersson fortfarande är en världsstjärna om åtta år. Eller snarare – han skulle kunna vara det, om kroppen och huvudet vill.

Elitserien närmar sig grundseriens upplösning och spänningen gäller i första hand slutspelsplatskriget. Man trodde kanske att YIF skulle säkra platsen i Stockholm men Hammarby (ledda av Josef Pujol och Martin Dolk) var starkare. Inte så konstigt förresten med tanke på den ekonomiska dopning Hammarby sysslar med. VAD SA JAG DÄR? Jo, men det verkar ju vara så i handbollens elitserie att ju sämre ställt man har det ekonomiskt, desto bättre presterar spelarna på plan. Det är numera ekonomisk dopning att ha mycket lite pengar. Ungefär som om korvätningsfenomenet Takeru ”Tsunami” Kobayashi skulle fuska sig till framgång genom en gastric bypass. Takerus 53 korvar kan ses i ljuset av upplysningen om att jag en gång åt sju korvar på Ikea, och att jag sedermera behövde assistans medelst släpning för att ta mig därifrån.

Ystads IF bör skaffa sig den där slutspelsplatsen redan på söndag, då tabelljumbon VästeråsIrsta kommer på besök. Västeråsarna har gjort 31 mål sammanlagt på de två senaste matcherna och verkar hjälplöst ur form. Hemmafansen i Västerås verkar dessutom ha tagit ut seriedegraderingen i förskott, då endast 313 åskådare kom till lagets senaste hemmamatch.

Blogg in, blogg out..

Dagen efter derbykvällen i ÖP-hallen och jag upplever något som jag närmast måste beskriva som bakfyllesymptom trots att jag inte rört sponken; mina muskler krampar vid minsta felanvändning och ådran vid min tinning tangerar någon slags bristningsgräns vid minsta lilla ljud från katterna här.

Kanske för att det var en ganska påfrestande kväll i går. Bakom siffrorna 24-24 gömmer sig en matchbild som måste varit hård att genomleva som YIF-supporter. Tidigt i andra halvlek ledde hemmalaget med 16-9, ändå lyckades Markus Olsson kvittera med bara en sekund kvar. Leo Larsson var ju där, i krysset, men den här kvällen gick allt som Markus Olsson sköt in. Jag vill hävda att han egentligen ensam räddade poängen till Kristianstad.

I första halvlek hade YIF stenkoll på Kristianstad. Gästernas anfallsspel var som en bok YIF läst hundra gånger och som var så rolig att de nästan kunde stå och öppet skratta åt den. Lars Möller Madsen, Olafur Gudmundsson och Darko Martinovic kändes stora, orörliga och lättlästa. Framför allt lättlästa. Tempot var för lågt för att det duktiga YIF-försvaret skulle hamna i obalans och de få målen Kristianstad gjorde kändes nästan slumpartade; både Gudmundsson och Olsson gjorde var sitt underarmsskott från brett högerläge. Ni som kan er handboll förstår att det är inte är några jättelägen. ”Grön zon”, som Claes Hellgren skulle ha sagt.

Det Markus Olsson gjorde i andra halvlek var att dra upp tempot, i boll och i ben. Han erbjöd ett annorlunda och kvickare spel än jättarna från första halvlek men med samma skyttekraft. Han har enorma individuella spetskvaliteter, Markus Olsson. Det finaste med hans vackra, hårda skott är att han kan avlossa det i valfri Twister-position utan att tappa skyttekraft. Om han så har ett ben på ryggen, ett på huvudet och en spädgris under vänsterarmen får han i väg ett skott som vi andra behöver en lång startsträcka och konstgjorda avfyrningsaggregat för att över huvud taget vara i närheten av. Och hans snabbhet: Pierre Hammarstrand har aldrig sett äldre ut än då han fick försvara sig mot en Olsson i full kareta på kanten.

Det var naturligtvis en poäng som kändes som noll för hemmalaget. Jag har varit inne på saken åtskilliga gånger denna säsong – YIF är för ojämna i matcherna, och man har svårt att försvara en stor ledning i andra halvlek. På slutet när allt ska avgöras tar för få spelare ansvar som avslutare, vilket blev extra tydligt när IFK punktmarkerade Jim Gottfridsson, den spelare som annars tar just ansvar.
Samtidigt är Kristianstad så klart bra. Och visst kan man tycka att det är dåligt av YIF att tappa sju mål i andra halvlek, men det var å andra sidan likvärt bra att skaffa sig målöverläget i en briljant genomförd första halvlek då försvarsspelet var bland det absolut bästa jag sett i år. Och det där med att få och tappa poäng i slutsekunden – vi som minns Gottfridssons avgörande backhandmål mot Drott kan konstatera att sånt där nog jämnar ut sig över en säsong.

Förresten, en säsong då serien är så jämn som den är känns det fullt logiskt att en match som endast var oavgjord vid 0-0, 1-1 och med en sekund kvar 24-24 ändå slutar oavgjort. Man vill ju inte att något lag ska springa i väg i serien liksom…

Jag frågade Philip Nilsson (seriens bästa kantförsvarare?) om han höll med mig om att YIF har svårt att försvara ledningar i andra halvlek. Jag bad honom till exempel jämföra med Aranäs-matchen, där YIF förlorade en tolvminutersperiod i andra halvlek med nio mål. ”Ah, det vet jag inte. Men mot Aranäs handlade det om att vi bytte ut hela laget i andra halvlek. Det var därför vi tappade allt”. Jag vet inte om det var meningen av Nilsson men nog tyckte jag att det lät som lite kritik av lagledningen. Det känns som att sådana uttalanden passar illa i tränare Mats Engbloms outtalade filosofi att ”ingen intern kritik ska nå externa parter” men jag tycker att det är lite skönt av Philip Nilsson att han visar att Ystads IF inte är Sovjet. Hoppas bara att Nilsson inte kommer att behandlas som en politisk dissident på grund av detta.

Kort från ÖP-hallen
* Leo Larsson kom in vid ställningen 22-20 och höll nollan i sju minuter. En sekvens har etsat sig fast i mitt medvetande: efter Larssons andra räddning, en kvalificerad sådan, bröt han ut i en spontan liten serie ”räddningsgester” som limmade perfekt med att DJ:n spelade ”I am the one and only”, och för några skälvande sekunder VAR Leo Larsson Chesney Hawkes och han VAR the one and only.
* Ola Lindgren var väldigt nöjd med en poäng efter slutsignalen och pekade som en vettvilling mot IFK-klacken innan han joggade ut i katakomberna ackompanjerande sig själv med ett primalskrik.
* Pierre Hammarstrand hade möjlighet att avgöra matchen på straff i slutet men sköt…UTANFÖR. Kristianstadslinjen Anton Lindskog kallade det för ”papp-psyke” vilket limmar bra med att Hammarstrand även till fysiken är av papp-virke. Ska någon hantera den där missen så är det i alla fall Pierre Hammarstrand, med rutinen och allt.
* Ola Netterheim är alltid lika skön att skåda. Och då åsyftar jag med ”skönt” inte det klassiskt estetiskt vackra. Gud, nej. Men hjärtat, viljan och kämpainsatsen är alltid hundraprocentig av Netterheim, dessutom ser han grymt rolig ut när han slår sig. Ögonen kryper ihop till små rynkor, käften är vidgad och blottar det YIF-färgade tandskyddet och en bristfällig uppsättning gaddar och där bak vibrerar hans sälkropp i smärta.

* Annars var pausunderhållningen så klart bäst. YA-sporten utmanade publiken i hårdskjutning och undertecknad i par med Fredrik Sörensson vann en jordskredsseger över två Kristianstadssupportrar. Jag stör mig bara på att förbundskaptenen satt i omklädningsrummet och missade våra projektiler, men sannolikt kan han inte ha undgått publikens öronbedövande sus.
När jag och Fredrik skulle lämna hallen ville två herrar i kostym att vi skulle kissa i en kopp.

IFK Ystads förlust mot H43 får nog tyvärr följden att man inte klarar kvalserieplatsen. Med fem omgångar kvar måste man plocka in fem poäng plus gedigen målskillnad och då man på dessa fem matcher endast möter ett lag från tabellens övre skikt måste man förlita sig på en mängd andra resultat. Å andra sidan har man goda chanser att ta full pott på slutet eftersom man, bortsett från hemmamatchen mot Önnered på lördag, möter lag av sämre kvalitet. Helt avklippta från kvalserien är IFK inte, men sannolikt hade man behövt en seger mot H43.
Noterar också att släkten var värst då Fahrudin Zaimovic sänkte IFK med sina tolv mål. Jag bara väntar på att Fahrudin ska få ett RIKTIGT genombrott, för han har alla ingredienser för det. Tyvärr för IFK:s del visade han det som bäst på onsdagskvällen.

Blogg in, blogg out..

Sitter här och varvar ner efter en hektisk helg. Det har varit idrottsgala i Ystad och jag var faktiskt där. När min chef frågade om jag ville jobba med idrottsgalan sa han: ”Ja, jag vet ju att det inte är din kopp te”, men hur spot on det uttalandet än var måste jag säga att det var trevligt. Adde Malmberg var klockren som konferencier (även om homokopplingen till brottning kändes lite daterad) och det mesta kändes överlag proffsigt. Och som den positiva natur jag är ser jag de aspekter som galadeltagandet renderat som något roligt – jag kallas numera ”Gala-Peter”, eller varför inte ”Mingel-Peter” och jag har under helgen fått lära mig både systematiseringen i den kinesiska zodiaken och vem Sara Li är. Vilken kunskap jag värderar högst låter jag förbli en förborgad hemlighet.

Handbollen blev dubbelt belönad på galan. Jim Gottfridssons genombrott i landslaget belönades med priset ”Bästa manliga idrottare” och alla Ystads bidrag i handbollslandslagets OS-silver belönades med priset ”Årets ambassadörer”. Båda utmärkelserna kändes för mig ganska givna. Jim Gottfridsson sa i intervjun efteråt att han själv trodde på Peder Fredricson, men det kändes ärligt talat som lite koketteri i ödmjukhet.

Jesper Lindgren höll kanske det bästa tacktalet under kvällen där han i spelarnas frånvaro ville hävda att det aldrig hade blivit något OS-silver utan hans och Bosse Nilssons medverkan. Och även om han skämtade – kanske hade han rätt, i efterhand är det omöjligt att dissekera en prestation och se exakt vad som betydde exakt hur mycket.
Fredrik Petersen kunde inte närvara men underhöll via ljudinspelning. Han sa att det var roligt att bli utsedd till ambassadör till slut…med tanke på den något kurviga och struliga vägen till toppen han tagit. Ett tag var ”Piddårsen” ganska oambassadörig.

Martin Bager och Jim Gottfridsson satt och mös på scenen även om den förstnämnde såg ut att häpna vid åsynen av den klara vätska som serverades vid de nominerades bord. Vi svenskar kallar den ”Ramlösa” men danske Bager såg ut att tänka: ”Fest och gala och de jävlarna har inte ens anständigheten att ställa fram en Tuborg.”

Kul för Jim Gottfridsson att få andra frågor än de som ställts till honom den senaste veckan, de som handlat om hans besök i Tyskland och hans ”avstängning” som inte var en avstängning i matchen mot Aranäs. Mats Engblom var noga med att poängtera att det inte handlade om en avstängning, men ärligt talat: tar man inte ut lagets viktigaste spelare i en viktig bortamatch så är det blott och bart hårklyveri huruvida man kallar det avstängning, ickeuttagning eller något annat. ”Jim mår inte bra”, sa Basti Rasmussen. ”Jag mår jättebra”, sa Jim. Såvida Basti Rasmussen inte har läkarlegitimation får man nog ge Jim mandat i frågan, och ja, ni förstår kanske att jag inte anser att YIF skött saken på absolut smidigaste sätt. Därmed inte sagt att jag inte tycker att ”avstängningen” var ett adekvat straff för att ha uteblivit från jobbet. Jim tillhör fortfarande Ystads IF och bör följa klubbens regler.

Men ni som, liksom jag, såg matchen mot Aranäs såg hur kostsamt det höll på att bli. Man var alltså hyfsat nära att tappa tolv måls ledning på en halv halvlek mot seriens näst sämsta lag. Och YIF:s problem består: ytterniorna kan vara fenomenala i 45 minuter men osynliga när det väl gäller. Är det trötthet eller mentala blockeringar? Jag vet inte. Däremot kan jag tycka att det vore vettigare att försöka spela in en spelare som Oscar Zareba ännu mer i stället för supertalangen Lukas Nilsson. Nilsson har sannolikt större förutsättningar att bli en världsstjärna än Zareba, men den senare representerar ett spel som YIF saknar i nuläget. När Hansen och Thynell tröttnar blir YIF lättläst och man har, som jag påpekat innan, inte riktigt materialet att förändra grundspel.

Jag såg IFK Ystads match mot OV Helsingborg i lördags och njöt i fulla drag av underhållningen. För det blev, med viss hjälp av pipförsedda herrar, en spännande match. Målvakten Torbjörn Jacobsson var den avgörande faktorn med sina typ 55 procent i räddningar.
Det som är tydligt med IFK är att de allteftersom säsongen gått blivit allt mognare i matchernas slutskeden. I början av säsongen stirrade spelarna upp sig när det började brännas. Nu är man kallare och gör färre tekniska fel. Erik Ahl gjorde ett mycket fint inhopp med fyra viktiga mål i andra halvlek, det sista på knorr. ”Otroligt, jag har aldrig sett honom knorra förr och så gör han det i det avgörande läget. Det säger en del om vilket självförtroende spelarna börjar få”, sa tränare Robert Andersson efter matchen.

Man börjar verkligen få rätt på defensiven i och med att Philip Henningsson gått in och blivit bekväm med rollen som defensiv trea i försvarsspelet. Robert Andersson kallar Henningsson för sin nye ”Försvarschef” och Henningsson visade varför mot OV.
Både spelare och ledare pratar om att man vill utmana om kvalplatserna till elitserien, och det är fint och så, jag är bara rädd att IFK Ystad hittade tryggheten och sitt spel några omgångar för sent för att på allvar utmana de bästa lagen.

I tidningen kallade jag ett par av Hampus Anderssons mål för ”utomjordiska”. Hans fysik är enorm, han skjuter som en dyngskytt i Bundesliga och hoppar så högt att luggen kittlar Gud (den andre Gud, den i himlen varande)  i arslet. Jag kan tycka att man borde testa att spela honom lite mer på nio meter. Det kan gå långa sjok av matchen utan att Andersson får bollen och under de perioderna är hans talang bortslösad.

Blogg in, blogg out..

Har spenderat ett oerhört förnöjsamt veckoslut i London, och slogs av häpnad när jag i går kväll satte mig för att insupa det senaste från handbollssverige. För nu när jag äntligen kommit tillbaka/Till min ungdoms svunna Ithaka/ Fick jag se vad jag har försakat. Parafrasering på Lundell, jepp.
Veckans handbollsnackis – det är vad jag har försakat. Ystads IF:s hemmamatch mot Drott var rafflande i detta adjektivs allra maffigaste bemärkelser. 26-26 och endast ett frikast kvar. Palle Hansen sa att han var sugen, Jim Gottfridsson sa att han var sugen, varpå Palle Hansen sa att han var ännu mer sugen varpå Jim Gottfridsson sa att han nog ändå var sugnast (inte ens ett ord) av de två. Allt påminner rätt mycket om diskussionen mellan Anders Svensson och Henrik Larsson som föregick den förstnämndes klassiska frisparksmål mot Argentina i VM 2002. Då gjorde Anders Svensson mål. I söndags gjorde Jim Gottfridsson detsamma. Fast ändå inte alls detsamma.
Jan Ohlsson kallar Gottfridssons verk för en diagonal backhand med massor av överskruv. Johan Flinck på Sportbladet har pratat med Jim själv och beskriver skottet på följande sätt:

”Han har visat mig exakt hur han sköt och det är inte lätt att förklara i text. Men när han släpper bollen har han alltså handflatan vänd mot sig (och knogarna mot muren/målet). Det ger den där överskruven. Frys klippet några gånger, kolla bollbanan och inse hur skottet dyker just innan det går in. Det är alltså ingen konstig, hård lobb det där.”

Och klippet är här förstås, så slipper ni gå omvägar, även om jag misstänker att alla som läser denna blogg redan sett målet i ohälsosamt många repriser.

Har jag något mer att säga om saken? Egentligen inte, Ohlsson och Flincks ord räcker mer än väl för att alla (initierade som oinitierade) ska förstå vad Gottfridsson gjorde – ändock har jag valt att ge min tribut till hyllningen av målet. För det är så det funkar med konst och egentligen med oss människor, gång på gång skildrar vi samma saker fast med intentionen att förändra något litet så att nya nyanser ska framträda. Då orden redan är sagda har jag hittat min egen twist på händelsen.

Jag kallar den ”Gud skapar den överskruvade överjävliga backhanden”. Jag gillar inte att tvivla på min läsekrets orientering i kulturella sfärer och att skriva på näsan, men jag vill ändå förtydliga – föregångaren till ”Gud skapar den överskruvade överjävliga backhanden” är så klart Michelangelos ”Gud skapar Adam”, en takfresk från 1500-talet vilken pryder Sixtinska kapellet i Rom. Den ser ut så här:

Ni kanske lägger märke till att Marcus Holmén, Drottmålvakten, har fått byxor i min version och det hänvisar jag till vad som i allmänhet betraktas som ”dekorum”, det passande. Drottmuren har – misstänker jag – blivit avbildad i en något förminskad skala, men det är ju så här det upplevs i klippet.
Jag har noterat att andra journalister försöker tona ner det här med gudareferenser och Jim Gottfridsson och det ser jag som den bästa av anledningar att själv fortsätta. För nog tror jag att Jim Gottfridsson själv förstår att det inte råder något verkligt samband mellan hans person och den religiösa föreställningen om en allomfattande skapande makt? Precis som man kunde kalla ishockeyspelaren Anders ”Masken” Carlsson för ”Masken” utan att han trodde sig vara ett tvåkönat lite slemmigt djur som mest visar sig ovan gjord då det regnar.

Målet i sig själv räcker för att det ska blir en modern klassiker, men att den till på köpet avgjorde en ganska viktig match gör anrättningen än mer pikant. Serien är så otroligt jämn att den extra pinnen som YIF fick (och som Drott förlorade) kan vara skillnaden mellan stor framgång och sportslig misär i slutändan. Dit är det dock ett tag.

Ifall ni läste mitt senaste inlägg när det kom och ifall ni sedan läst det igen märker ni att det nu fattas ett stycke. Jag höll en monolog om Redbergslid-Ystads IF och angrep då RIK:s Oskar Ysander för att ha en alltför våldsam spelstil. Det tycker jag förvisso men orden jag valde då var för grova. Jag gick över gränsen. Detta har påtalats för mig och när jag nu läste det i efterhand håller jag med. Därför vill jag be Ysander själv och alla som tog illa vid sig om ursäkt – visst vill jag vara tydlig, ta ställning och ibland provocera – men det finns som sagt gränser. Och med tanke på att Oskar Ysander är en riktigt bra handbollsspelare och säkert en trevlig kille utanför plan är jag övertygad om att mina ord i förra inlägget var orättvisa.

Noterat
* Att Magnus Andersson tar över HK Malmö nästa säsong. Vision…vadå? Malmö har inte fått den utveckling de senaste åren som de hoppats och siktat på (SM-final 2013) och det är väl inte konstigt att de tror att de kan nå framgång med Hästö-tränaren Andersson vid rodret. Mer märkligt är det att kanske att Andersson tar jobbet, då jag är övertygad om att han har kapacitet att träna lag på en mycket högre nivå, vilket han för övrigt tidigare också visat. Nåväl, Magnus Andersson till HK Malmö är definitivt en händelse som bidrar till att göra elitserien ännu mer attraktiv än vad den redan håller på att bli.
* Att IFK Ystad vann bortamatchen över Ricoh med 25-23 i söndags. Då satt jag och drack cask ale på en pub i London, men på lördag, då ska jag se ”di röe” och ge en mer omfattande åsikt om vad jag tycker om laget för närvarande.
* Att Tomas Axnér var ganska hård i orden då han kritiserade Albin Tingsvall i Sydsvenskan i dag. Axnér och YIF:s tränare Mats Engblom framstår som absoluta motpoler på denna punkt då jag aldrig kan tro att Engblom sagt ett enda negativt ord om en egen enskild spelare till media. Vilken taktik som är bäst? Ingen aning, men som journalist uppskattar man så klart det raka, ärliga svaret.

Blogg in, blogg out..

Hallå i dimman. Mellandagsdimman. Maten, godiset och all dryck dessa saker kräva – det är inte konstigt att man känner sig lite mosig i huvudet. I detta tillstånd ska jag ge mig på en lista. En ”årets”-lista. Visst, YIF spelade i onsdags och detta har jag ännu inte kommenterat, men den matchen kommer säkert med på ett hörn här nere. Håll i er, för här kommer årets händelser strukturerade i behändigt alfabetisk ordning.

Årets anka…
…blev som vanligt Kalle Anka. Nästan 3,5 miljoner svenskar satte sig på årets heligaste dag och såg på samma förbannade anka utan byxor. Man tycker att folk borde tröttna på att veta exakt vad som ska hända och på att säga repliker i förväg, men det är tydligt att svenskar inte tål förändring. FÖR NI LA VÄL MÄRKE TILL ATT DE JÄVLARNA KLIPPT BORT TYP FEM SEKUNDER OCH TRE DOCKOR UR TOMTENS VERKSTAD? Jag har aldrig sett maken till ramaskri, och allt för att Disney äntligen valt att bli lite moderna och klippa bort rasistiska stereotyper från 30-talet. Samma vecka som klippbeslutet offentliggjordes sköts nästan 30 människor ihjäl i en skolmassaker i USA, men mina vänner på facebook upprördes mer av Disneys ingrepp i vår svenska jul.
Jag hade hoppats lite på pekingankan i år men den blev god tvåa. Jag har hört att den ligger i hårdträning för att klå Kalle till nästa säsong.

Årets basketidiot…
…är nummer tolv i det gula laget. Inte nog med att han är årets basketidiot, han är bortom alla gränser för tydlighet helt avgjort den sämsta basketspelaren i världen.

Årets ciceron…
…i handbollsvärlden är Chris Härenstam. Jag tror banne mig att jag älskar honom. Värmen, kunnandet och viljan att sätta studions expert i centrum – han är komplett. Nästa år vill jag bara att han blir lite mera rock’n'roll med uttal. Han är alldeles för ortodox vad det gäller uttal på spelares namn. Det var säkert han som låg bakom Petr Cech-cupen i årets fotbolls-EM, där vi som alltid sagt Petr ”Tjeck”, nu tvingades ändra oss till Peter ”Chesch”, för att det tydligen är så de säger i Tjeckien. Det finns gränser, Chris, och du ska referera för svenskar, inte tjecker. Då tycker jag att det är viktigare att det flyter och att kommentatorer inte fastnar i fullständigt onödiga uttalsdiskussioner. Och få mig inte att börja prata om svenska kommentatorer som läspar på C:et i till exempel ”Barcelona”…
Se! Jag klarar inte heller förändringar!

Årets dubbel…
…är den ”Thynellska dubbeln”. I upplösningen av matchen Guif-YIF i onsdags valde Mats Engblom i slutsekunden att plocka in Andreas Thynell i väst, som sjunde utespelare. Detta är egentligen ett fullständigt uselt och huvudlöst taktiskt drag. För det första, ska man ha Thynell på planen ska det vara för att han ska skjuta, och det är verkligen inte idealiskt att västkillen skjuter när egna målet är tomt. För det andra är Andreas Thynell kanske den spelare I Ystads IF som har sämst tid på löpning över 40 meter (spekulation) – vilket är den egenskap man ska vara bra på i läget som västkille, eftersom man måste ställa sig i mål ifall anfallet skiter sig.
Nåväl, Thynell kom in i väst och mycket riktigt var det han som tog skott. Han gjorde mål, men vad viktigare var: han smackade Daniel Pettersson i ansiktet med skottarmens pendelrörelse. Guif var redan på väg att kasta in bollen i tomt mål när domaren blåste av för huvudskada på Pettersson. Att utföra en Thynellsk dubbel i fortsättningen kommer för evigt att vara synonymt med att göra mål samtidigt som man knockar en av motståndarnas bästa spelare.

Årets effektivaste…
…är Alingsåskeepern Mikael Aggefors, som leder MEP-ligan, med Martin Bager som tvåa. Framgångsreceptet för Aggefors är en hög räddningsprocent kombinerat med att han är superuttalad förstemålvakt och att han kan skicka ut kontringspass på vindsnabba yttrar.
Årets näst effektivaste är Ystads IF:s Gabriel Andersson som knockat två egna spelare på träning.

Årets frukt…
…är litchin. Så menlös, slajmig, ineffektiv, jobbig och ändå alldeles…alldeles…litchig.

Årets genombrott…
…blir väl ändå Jesper Konradsson. Flincken på Sportbladet rankar honom som den största talangen i Sverige född 1991 eller senare, och det är inte alldeles fel. Det som jag tycker är lite synd är att både ettan och tvåan på den här listan, Konradsson och Jim Gottfridsson, i mina ögon inte har det bästa fysiska utsikterna. De två har kanske Sveriges förnämsta spelintellekt, men hur bra vore det inte om de kunde kombinera detta med ett skott som Magnus Andersson och en rapphet över de tre första meterna som Ivano Balic? Många gånger är det så att spelintellektet utvecklas eftersom de måste kompensera de fysiska bristerna. Jag hoppas att talangprojekten som är igång kan hjälpa killarna att utveckla en konkurrensmässig fysik, då är Gottfridsson och Konradsson Sveriges framtid på mittnio.

Årets hjältar…
…är förstås silverhjältarna från London. Vi hade försmäktat i detta medaljlösa avlånga land i tio långa år innan handbollsherrarna gav oss ett OS-silver. Jag applåderade insatsen i OS-finalen, jag grät hejdlöst efter bragdmatchen mot Danmark och av någon anledning stod jag och såg på när Patrick Ekwall och Özz Nujen spelade fotboll, när Sverige slog Ungern i semifinalen, men det är en annan historia. Svenska handbollslandslaget gav oss hedern tillbaka.

Årets ”I helvete att det händer. Det kan inte vara sant”…
…är praktfiaskot i VM-kvalet mot Montenegro. Staffan Olsson har läxat upp mig om att det finns fler än fyra bra handbollsnationer i Europa (tack, Staffan) men att säga annat än att VM-missen är ett fiasko är att devalvera värdet på ett mästerskapsdeltagande. Jag fick ett stort sår i mitt handbollshjärta efter fullbordat fiaskofaktum. Det stoppade blodflödet tillfälligt då jag kunde prega ner OS-silvermedaljer i mitt öppna sår men ärret består och snart står vi inför ett VM utan svenskt deltagande. Men nä, jag är inte bitter.

Årets jumbo…
…var Aranäs, ända tills de tillkännagav att man var panka, då plötsligt blev man rika på spelidéer. Tidigare i år visade H43 upp samma märkliga fenomen. Bägge lagen är fina exempel på att pengar inte automatiskt behöver betyda framgång. Ett annat exempel är Alingsås som inför säsongen gjorde sig av med dyra spelare och plockade in en andrasorterad tränare i Mikael Franzén. Nu är det på vippen att man leder elitserien. Det är dags att ge Mikael Franzén ett officiellt erkännande nu och faktiskt ifrågasätta Sävehof vad man sysslade med när man bytte ut honom?
Men just det, kategorin var årets jumbo. Årets jumbo är numera VästeråsIrsta.

Årets klantarslen…
…är idrottare som låter framgång stiga dem åt huvudet. Jag tänker på Lance Armstrong som trodde att han kunde dopa sig odödlig och på Nikola Karabatic som väl i alla fall på något sätt är inblandad i spelskandalen i Frankrike. Det finns ingenting som kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets loska…
…är Nacor Medinas i ansiktet på Christoffer Brännberger. Vad sades? Vad sades inte? Vad var diametern på spottloskan? Jag vet inte, men vad jag vet är att hela händelsen med Medina/Brännberger ledde till en nyttig debatt i svensk handboll som handlade om rasism. Fortfarande finns det människor som tycker att det är vettigare att som handbollsentusiast stå och slå sig för bröstet och tycka att handboll är den mest gentlemannamässiga sporten som existerar, men det finns ingenting progressivt i att slå sig för bröstet. Självrannsakan, för bövelen.

Årets mest monstruösa hybris…
…är allsvenska klubben Hästö IF, som genom styrelsemedlemmen Martin Wallin låter meddela att man ämnar bli världens bästa klubb. Att man lyckades landa Magnus Andersson som tränare fick uppenbarligen oanade effekter på blekingarnas bedömningsförmåga. Återigen kan vi yttra orden: inget kan grumla den mänskliga klarsynen som stor framgång.

Årets ”Nä men titta, vi vann!”…
…är svenska damlandslaget som efter åtta bedrövelser och lika många raka mästerskapsförluster slog Danmark i öppningsmatchen i EM. Torbjörn Klingvall trampade i klaveret ett par gånger men min ackumulerade känsla så här efter mästerskapet är att EM var början på något nytt och bra med damlandslaget, och att Torbjörn Klingvall är rätt man för att leda laget.

Årets olycksbarn…
…är Gustav Thulin. Förra utsågs han till årets handbollstalang av Ystads Idrottsjournalisters Klubb, på det har följt ett år av skador. Det är alltid lika tragiskt att se en ung spelare som så till den milda grad brinner för sporten behöva stå bredvid plan. Jag tror inte att det finns någon som inte håller tummarna för att 2013 blir ett lyckans år för Gustav Thulin.

Årets Peter…
…är Peter Lindgren, före detta gitarrist i dödsmetallbandet Opeth. Och jag som var så nära!

Årets Q…
…Q? Vafan, ingenting börjar på Q nuförtiden. Årets Qatarier? Årets Quisling? Hmm… Årets Quizkampare kanske? Jag är barnsligt förtjust i frågespel och har spenderat alldeles för mycket tid på det relativt nya mobilspelet ”Quizkampen”, när jag skulle kunna ha bloggat i stället. Det är säkert därför jag just nu innehar plats nio på spelets topplista. Jag heter Blinc, och det här är en utmaning till dig som vågar möta mig.

Årets repeat…
…är Sydsvenskan. Så här kan det gå när kommunikationen brister och när två olika redigerare jobbar med intilliggande sidor. Jag har garanterat gjort liknande missar själv men det är ju roligare att påpeka andras. Dessutom är Sydsvenskan min favorittidning (näst efter Ystads Allehanda, förstås) och då tål de säkert en gliring.

Årets skottarm…
…är en delad förstaplats mellan Philip Stenmalm i Drott och Kent Robin Tönnesen i Sävehof. Utsökta och samtidigt äckliga skottarmar på båda dessa spelare. Tönnesen vinner på målfoto eftersom han heter Kent Robin och heter man Kent Robin måste man helt enkelt vinna något.

Årets tomtar på loftet…
…är Bo Hansson and the gang.

Årets ulv i fårakläder…
…är Jim Gottfridsson. Så trevlig bredvid plan men till synes lite av ett as på plan. Det sägs att han trashtalkar lika mycket som trashtalkeliten (finns den kanske i Lund eller Eskilstuna?) och dessutom är han femma i utvisningsligan. Länge låg han etta men etablerade ”svin” som till exempel RIK:s Oscar Ysander och Skånelas Jesper Östlund har gått förbi.

Årets virtuos…
…är kanske ändå Victor Fridén. Jag har klagat en del på Sävehofs högersexa genom åren men han har ett fantastiskt register, utsökt skottprocent och nu på senare år tycker jag mig se att hans inställning har förbättrats. Det måste inte göras snygga mål, numera kan det ibland räcka med just att det blir mål. Andra aspiranter på titeln årets virtuos är så klart Lugis Niklas Gudmundsson och kanske Alingsås Johan Fagerlund, som fick en knuff i en kontring varpå han gjorde en trippel salkow i pik och dessutom mål.

Årets w…
…fuck it, dubbel-v är bara en slirig version av enkel-v och jag börjar bli riktigt trött på detta mitt alfabetiska företag.

Årets x…
…är Filippa Idéhn. Sävehofs målvakt har gjort en bra säsong och bland annat landslagsdebuterat, men är det bara jag som läst sönder hennes målvaktsstil? Hon ”exar” ju hela tiden! Ifall utespelarna bara har lite kyla finns det plats att lägga tunnel på henne nästan varje gång. Att hon vågar vägra långbrallor gör bara luckan än svårare att missa.

Årets Ystadstalang…
…måste ju vara IFK Ystads Hampus Andersson, som utsetts till största handbollstalangen i sydöst. Snart drar han och Jim Gottfridsson till Ungern för att UVM-kvala.

Årets Zebradödare…
…är Mattias Andersson. Den forne Ystadsbon och numera Flensburgsmålvakten var omutlig när laget i onsdags besegrade tyska giganten Kiel, eller ”zebrorna” som de kallas. Andersson tog bland annat fyra straffar och man får verkligen säga att ”Matti” är ännu ett exempel på idrottare som blommar efter 30.

Årets ålahue…
…är Erik Almqvist, Sverigedemokraternas järnrörssekreterare. Pennan är mäktigare än svärdet men järnröret kanske är mäktigare än pennan? Det skulle visa sig att kameralinsen i alla fall är mäktigare än järnröret.

Årets ”Ähh, var kom de ifrån?”…
…är Montenegros damlandslag som först blev silvermedaljörer i OS, sedan tappade sin och kanske världens bästa spelare i Bojana Popovic, för att avsluta året med att bli Europamästare efter en högdramatisk final mot Norge. Kul, tycker jag, som tröttnat på norsk dominans.

Årets önsketänkande…
…att det kommer fram att Zoran Roganovic spelat med otillbörlig frisyr i VM-kvalmötena med Sverige, och Montenegro diskas från VM-deltagande med följden att Sverige får en gratischans.
Jag är så bitter, så bitter, så bitter…

Och så trött. Tack för mig och gott nytt år på er.

Blogg in, blogg out..