Att man aldrig kan få vara bara glad
Publicerad den 30 juli 2012 klockan 11:57 av peterlindgren
Då kan vi konstatera att både damerna och herrarna är inne i OS-turneringen. På två, sällan skådat vitt skilda, sätt.
Vi kan väl börja med herrarna, helt enkelt för att jag säger så och för att jag bestämmer.
Det svenska handbollslandslagets vinst över Tunisien är, i förvisso svag konkurrens, det roligaste som skett i OS hittills. Jag har varit otroligt kritisk till landslaget de senaste åren och det har varit befogat varenda gång. Men nu förtjänar de beröm. För första gången sedan OS-kvalet, eller kanske rent av hemma-VM förra året, såg det ut som att spelarna gör det de älskar mest av allt. I EM och i VM-kvalet fanns ingen glädje hos de som var där, och i just VM-kvalet var det till och med de (Andersson, Källman) som inte ens orkade vara där. Det handlar om motivation och om den sanna glädjen i att spela med landslaget. Som inte funnits på ett tag, men som sannerligen fanns där i går. Det kan förstås handla om att det är OS, kanske det enda tillfället där man kan fullt ut motivera svenska handbollsstjärnor – på så sätt kan man befara att dessa två OS-veckor är en slags konstgjord andning – men skit samma, det är kul att få se spelglädjen hos exempelvis Dalibor Doder igen.
Det anfallsspel som under en lång tid varit lika potent som en gammal dillvippa ståtade nu i magnifik fruktbarhet. Kim Andersson och Kim Ekdahl du Rietz kom i banor som överlappade varandra och som fick tunisier att se i kors. Och när de väl såg i kors stack en pånyttfödd Dalibor Doder in näsan på klassiskt manér. ”Dado” är en av de mest sevärda spelarna i världen när han är på detta humör. Efter matchen konstaterade han lite bittert i för SVT att han själv aldrig tvivlat på sig själv men att: ”Det finns kanske andra som gjort det”.
Jepp, jag har tvivlat. Men jag älskar att ha fel ibland.
Mattias Andersson var jättebra, både 6-0 och 5-1 fungerade bra i defensiven, Andreas Nilsson fick vara med lite i spelet och de svenska svackorna var få och relativt grunda. Mycket var väldigt bra i går.
Saker som trots allt kan, och måste, bli bättre: Effektiviteten. Svenskarna får inte bränna öppna lägen på det sätt som man gjorde i inledningen. Jonas Källman var fantastisk bakåt men missade väl mycket framåt. Sedan tycker jag att Andreas Nilsson borde få vara med ännu mer i spelet. Man säger att han måste röra sig mer, men det GÖR han. Han springer sig fri många gånger utan att få bollen. En sådan spetskompetens får inte lämnas bollös.
Saker som kunde ha varit katastrofala: Kim Anderssons knä. Jag var nog inte den ende som höll andan.
I morgon möter Sverige Storbritannien. Jag tänker inte orda mer om det. Det är en match som Sverige vinner med samma självklarhet som att solen går upp och ner.
***********************************************
Och så damerna.
Ibland (allt för ofta) pratar experter om gamla stereotypiska nationella mönster. Man säger att afrikanska lag är oorganiserade, att brasilianska är glada och bekymmerslösa och att balkanlag är svaga i motgång. Stereotyper som kanske var giltiga en gång men som inte är det nu. Ett svenskt mönster som jag ser just nu är det motivationslösa. Herrarna har präglats av det ett tag, damerna var det i högsta grad i går. Ingen glädje, ingen glöd, ingen motivation. Många av damerna har gjort ett OS tidigare (Beijing) och kanske är det inte samma känsla för dem som det är för herrarna. Men samtidigt, det är ändå OS!
Spelmässigt måste jag göra offentlig avbön. Jag sa i min förra blogg att Linnea Torstenson gärna får skjuta 20 skott per match. Det får hon så klart inte – inte om hon skjuter som mot Danmark. Hon sköt elva skott och gjorde nollkommanollnoll mål. Ägget!
Kanske borde Per Johansson matchat Jamina Roberts i stället för Torstenson, men jag förstår ju hur han tänker. ”Någon gång måste det ju lossna för henne!”. Nå, det gjorde det ju inte och med facit i hand var det förstås felcoachat. Kanske är Torstenson tyngd av det ansvar man placerat på hennes axlar.
Danmark var en av de matcher Sverige absolut var tvunget att vinna. Som jag befarade ser Sydkorea otäckt vasst ut, och matchen mellan Norge och Frankrike avslöjade att det finns en nivå på damhandbollen dit svenskorna inte når. Sverige måste överträffa sig självt om kvartsfinal ska bli en realitet. Ska man slå Norge i kväll måste man överträffa fantasier och drömmar.
Kort från OS:
* Matchen Ungern-Danmark i går var en av de bästa handbollsmatcher jag sett på länge. Vilken fart och vilka avslut! Ungerske spelfördelaren (och skytten!) Gabor Csaszar är något av en ny favorit i min bok.
* Sluta hacka på Kim Anderssons ansiktsbehåring. Det är grymt klädsamt. Det borde pratas mer om Kim Ekdahl du Rietz frisyr. Det borde pratas mycket mer om Kim Ekdahl du Rietz frisyr.
* Magnus Grahn tyckte att anledningen till att Linnea Torstenson var dålig var att hon var ”manhaftig”. Bara en av alla saker Magnus Grahn säger som jag inte förstår. En annan var att han tyckte att något var som en ”målorkidé”. En målorkidé! Det var å andra sidan så vackert sagt att han är förlåten, trots att det är obegripligt.
Blogg in, blogg out..
