Lite guld och om vad som kunde blivit ett guld
Publicerad den 16 juli 2012 klockan 10:47 av peterlindgren
Jepp, jag är tillbaka efter ett kortare uppehåll, vilket föranleddes dels av att jag haft mycket annat att göra. Dels, och här måste jag bekänna en grej: jag tappade rätt mycket sugen efter Sveriges VM-kvalförlust mot Montenegro. Man ska inte låta sporthändelser påverka ens sätt att leva livet, och det gör jag inte i vanliga fall, men mitt jobb handlar till stor del om att skriva om handboll. Och det är ju inte så roligt när man får kväsa ett illamående bara man tänker på det.
Nog jämrat!
För är det något som kan ge en suget tillbaka så är det ett annalkande OS och så U20-damernas guld förstås. Vår sydöstra region har inte mycket med detta lag att göra men ett grattis är de väl värda. Dessutom är jag Lundabo och jag kan glatt konstatera att en tredjedel av laget är lugiiter (plus Vanessa Tellenmark, H43).
Detta lag tog alltså U18-guld för två år sedan. Framtiden är ljus.
Och näsan är bruten. Jim Gottfridssons alltså. Jag undrar jag om inte Sverige hade tagit guld även på herrsidan ifall Jim fått ha näsan i fred. Nu pillade tysken på näsan och då gick den av. ”Så klart inte kul att avsluta ungdomstiden i landslaget med en bruten näsa, tre raka förluster och en fjärdeplats”, sa Jim Gottfridsson när jag talade med honom i går på telefon och ställde frågan om hur det kändes att avsluta ungdomstiden i landslaget med en bruten näsa, tre raka förluster och en fjärdeplats. För första gången upplevde jag Jim lite som att han var sugen på att ge mig en propp. Fullt förståeligt kanske, men jag var ändå glad över att befinna mig i en annan världsdel.
Två raka förluster post-ordinarie speltid – man lider lite med laget.
I pågående U18-EM stövlar Sverige på med sjumilakliv som nån jävla Martin Stenmark (fast på alla sätt bra) och hittills har det kvittat att motståndarna på papperet låtit som världsnationer. Tyskland, Island och Frankrike har inte haft en chans. Jag tror att segern över Tyskland i går var landslagets 13:e raka, och bara detta är respekt. Ännu mer respekt förtjänar målvakten Niklas Kraft, IFK Ystad till vardags som ni så klart vet. Han utsågs för tredje matchen i rad till matchens lirare. Tredje! Det kan inte ha hänt sedan Gunnar Nordahls tid. Då spelades det emellertid bättre boll också.
Och det ovan var förstås ett skämt som inte alls går hem hos de födda efter 1990.
Niklas Kraft alltså. Jag är ingen målvaktsexpert men skulle jag säga någonting om Niklas Kraft så låter det så här: Jag har aldrig sett en så ung målvakt röra sig så lite. Det låter negativt men är det inte. Ifall den fysiska materian (målvakten) redan står i optimalt vinkeleliminerande och yttäckande position blir nästan all rörelse redundant. Jag antar att det är därför han anses vara ett så stort framtidslöfte, att han redan verkar känna till de gyllene målvaktskoderna.
Niklas Kraft känns för övrigt som den direkta antitesen till Philip Åkesson, en annan målvakt med IFK Ystad-anknytning (numera VästeråsIrsta). Där Kraft står still flyger Åkesson som en knarkad ekorre mellan stolparna. Det måste han förstås göra, eftersom han är nästan lika kort som jag.
Googla Philip Åkesson och VästeråsIrsta så ska ni se att bilden är mer rättvis än man först tror.
OS är nu bara två veckor bort. Våra båda landslag är ute på respektive uppladdningar och herrarna kommer ju till exempel till Kristianstad och Scandinavian open i slutet av veckan.
Vi ska tala mer då detta närmar sig.
Blogg in, blogg out..
