Skånsk kalops är bättre än skånsk kollaps
Publicerad den 13 maj 2012 klockan 11:56 av peterlindgren
Visst, en SM-finaldag är alltid en SM-finaldag, men har man någonsin upplevt en mindre spännande? Det där med finalrutin, ni vet, det där som Sävehof har så jäkla mycket av, fick en en kolossalt avgörande betydelse.
Mathias Zachrisson formulerade Guifs insats i sista semifinalen mot Kristianstad som att laget ”sket på sig”. En klassiskt illaluktande metafor, men inte utan insiktsfull pregnans. Ska vi rida vidare på ”Zackes” vis och beskriva Kristianstads, och Lugis, insats under gårdagen så går det inte att nöja sig med begreppet ”sket på sig”. Det vi bevittnade i går var en episk tarmtömning av syndaflodsformat. En knipmuskulatur helt satt ur spel.
Damernas final var i alla fall spännande i en halvlek, även om det någonstans kändes som att Sävehofrycket låg precis bakom kröken. Andra halvlek var en gulsvart manifestation i hur man ska uppträda i en SM-final. Det sades att Ida Odén låg bakom hela segern, och det gjorde hon kanske, men även utan hennes tio mål och goda spel hade Sävehof vunnit. Sabina Jacobsen är Lugis härförare men förde inget annat än en anonym tillvaro. Ovärdigt slut på en mäktig tid i Lugi.
Stora delar av Lugis finallag må vara ursäktat på grund av låg ålder, men jag tror att även de själva hade förväntat sig mer av den här dagen.
Sävehof demonstrerade ett komplett spel både framåt och bakåt medan Lugi egentligen inte har något anfallsspel. Dragan Brljevic och Sabina Jacobsen (och även media) har snackat oerhört mycket om Lugis 3-2-1-spel i teve och tidningar. Jag hoppas att Lugi, åtminstone internt, börjar prata anfallsspel nästa säsong.
Och herrfinalen… Gud vilken besvikelse. Den kändes avgjord efter en kvart.
Efter 50 minuter av finalen hade Kristianstad gjort 13 mål – nio av dessa signerade Lars Möller Madsen. Oavsett hur stark man bedömer LMM:s insats i finalen vara, är Kristianstads kollektiva insats patetisk. Ja, jag säger patetisk – utan att skuggor faller över Sävehof, som åter igen gör en helt oklanderlig finalinsats.
Vi har yvats över att äntligen ha två Skånelag i final, men väl där tog de gulröda stryk av de gulsvarta med sammanlagt 21 mål. Och då ska det sägas att Kristianstads sista 6-7 mål gjordes på ett Sävehof som mentalt redan korkat upp champagnen, på en Emil Berggren som mentalt redan satt på twitter och gödslade cyber-jubel.
Kristianstad hade för det mesta inget anfallsspel värt namnet. Ett fåtal gånger växlades LMM upp för skott, men oftast fick han göra det själv, och rörelser där andra fick lägen såg vi inte förrän matchen var avgjord. Ola Lindgren har trots allt jobb att göra för att få Kristianstad till ett topplag, även när man inte rider på den formtopp man haft under slutspelet och efter att Ola tagit över.
Notabelt
* Erik Fritzon var den som fick det värdiga avslutet. Han var kung i finalen, sin karriärs sista match, och fick avsluta med ett SM-guld. Sitt femte, om jag räknat rätt. Man kan kalla honom lat, mullig, Pommes Fritzon eller vad fan som helst – ingen kan avdekorera honom hans guld.
* Jesper Larssons sista match blev mindre rolig, förstås. Han fick ett par psykbryt på sina lagkamrater i inledningen, men det var förgäves. De kunde inte vakna.
* Aftonbladet hade efter herrfinalen en enkätfråga på webben som löd: ”Är Sävehof värdiga mästare?”
Ifall någon vet vem som kommer på de här webbfrågorna kan den väl maila mig på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Är Sävehof värdiga mästare? ÄR SÄVEHOF VÄRDIGA MÄSTARE?
Hmm, de har precis slagit sin finalmotståndare med åtta mål, som kunde varit 16 om de varit tvungna. Sluta slösa med folks tid och uppmärksamhet, Aftonbladets frågeställare.
* Jag vill en gång till poängtera det märkliga i att Mikael Franzén får sparken. VAD ska den mannen GÖRA? Han har lett sitt lag till två raka SM-guld där den sammanlagda finalmålskillnaden är plus 25! Han har dessutom lett sitt lag längre i CL än vad en svensk klubb varit på länge. Och detta trots att man tappade Stenbäcken och Jakobsson inför säsongen. Franzéns avsked är årets gåta i elitserien. Eller är det Kent-Harry Anderssons mentorskap som till fullo ligger bakom Sävehofs framgångar i år? I så fall borde YIF gå en vacker säsong till mötes.
* Claus Kjeldgaards näve flög återigen upp i ansiktet på en motståndare. Hur oavsiktligt man än kan hävda att detta är kan jag bara konstatera att Claus Kjeldgaards nävar ofta hamnar i ansiktet på motståndare. Se bara!
Claus Kjeldgaard lever konstant med en ofrivillig hand i någon annans ansikte, här på bilden i en random snubbes. Vidare surar han på rätt bra över SM-silvret, men av estetiska hänsyn och för att inte krypa allt för långt under bältet undlät jag att avbilda den episka tarmtömningen.
Även Ola Lindgren (vänster) surar över SM-silvret. Han drömmer om den sista semifinalen mot Guif, där han efter segern firade på en parkbänk med en nötmix och russin. Those were the days…
De guldfirande Sävehofkillarna är förstås Emil Berggren och Victor Fridén. Att de håller hand kan ses som en symbol för det sekteriska rykte som Sävehof har, men det kan också ses som en symbol för att duon verkar ha samma otillräkneliga hårstylist.
Jag lade en fisgrön bakgrund på bilden och så här i efterhand kan jag inte förklara det. Jag kan emellertid konstatera att det inte var ett genialiskt infall.
Blogg in, blogg out..
