Att falla med flaggan i topp och att få hissa en flagga som är trasig
Publicerad den 4 maj 2012 klockan 11:13 av peterlindgren
Så, det var allt för den här gången. För Ystads IF. När allt summeras i denna semifinalserie är det trots allt rätt lag som går vidare. Vi ska inte grotta ner oss för mycket i speltekniska detaljer, men nedan har jag samlat de punkter som jag tycker har gjort att Sävehof blivit finalklart.
* Det att kunna straffa. Erfarenheten från internationellt spel har bidragit till att Sävehof lärt sig att straffa motståndarna för deras misstag. Det behövs inte ett stort felbeslut från motståndarlaget för att Forsberg ska kunna skicka upp pastejer till vindsnabba kontrare. YIF har också blivit bättre på detta i år, men är på punkten underlägsna Partillelaget.
* Målvaktsposten. Jürgen Müller var fullkomligt strålande i går, men han har varit lite väl ojämn överlag i årets prestationer. Thomas Forsberg är som minst okay, vilket han väl kanske var i går. Det är talande för lagens styrkeförhållande när YIF vinner målvaktsmatchen men ändå förlorar handbollsmatchen. Det är mycket talande.
* Emil Berggren. Spelar ibland inte mycket men när han gör det så gör han det verkligen så det syns. Fullkomligt avgörande roll i flera av semifinalerna – inte alltid för att han är bäst – men för att han inte tvekar när det är crunch time. I går blev han i en sekvens stoppad av Linus Nilsson, han stannade upp, skymtade målet, och tog två steg rakt igenom nämnde Nilsson.
Jag har aldrig sett någon behandla Linus Nilsson som luft tidigare.
* Sävehofs tekniska niometersspelare: Fredrik Larsson, Michael Apelgren och Tobias Albrechtsson. Framför allt de två sistnämnda har varit bra mot YIF, överlag är skillnaden lagen emellan att Sävehofs uppställning inte kastar bort onödiga bollar.
Med det sagt är Ystads IF värda all beröm efter denna säsong. Mats Engblom har förvandlat ett mediokert nästan-kvalserie-lag till en potentiell guldkandidat. Nyförvärven, framför allt Jim Gottfridsson och Martin Bager (de två var väl för övrigt lagets bästa målskyttar i grundserien), har lyft spelet på flera nivåer. Man pratar inte längre om Sebastian Seiferts astma, och gud va skönt det är, att slippa prata om Sebastian Seiferts astma.
Summa summarum har YIF gjort en myckel väl godkänd säsong, och det finns egentligen ingenting som talar för att det går sämre nästa år. Möjligtvis det faktum att Pierre Hammastrand blir ett år äldre och potentiellt ett år benskörare. I går kunde han knappt fånga bollen eftersom han med en hand var tvungen att springa och stötta sitt eget plågade lår. Jag undrar hur detta lår mår i dag…
YIF behöver styrka upp H6-positionen till nästa år.
Håller med Jürgen Müller i det han sa till mig efter matchen i går: ”Vi gör en bra match och man är besviken för att det inte räcker. Men vi förlorar inte semifinalserien i dag, det gjorde vi i vår andra hemmamatch. I en semifinalserie mot Sävehof måste man vinna sina hemmamatcher, inte förlora med nio mål.”
2-2 mellan Guif och Kristianstad. Jag måste säga att jag överlag tippat som värsta Billy Lansdowne i år – nästan inget har förvånat mig – men min i särklass grövsta felbedömning är den av Kristianstad. Visserligen sa jag att ”Oranje” kunde bli säsongens överraskning, men i mitt grundserietips förutspådde jag att de skulle missa slutspel. Nu är de en seger från SM-final. Lars Möller Madsen har varit mer eller mindre ett monster har jag hört och Joakim Hykkerud har blandat fina handbollsprestationer med att på lekisnivå gnälla på osportsliga guifare. Bytet Kenneth Andersson/Ola Lindgren mitt under säsong kan inte sägas vara annat än ett lyckodrag.
Men jag tror ändå att Guif tar det i Eskilstuna.
*********************************
Jag är sen på den svalnande potatisen här, men den tarvar ändå en diskussion – IFK Ystad är alltså klart för allsvenskan. Vilken absurd känsla det måste vara att spela ett helt år, kastas mellan hopp och förtvivlan och till slut stå inför ett stort misslyckande – degradering. Varpå man, helt utan sportslig ansträngning, ändå får en gratisplats. Det blir som att allt man gjorde under säsongen var helt utan mening. Men ändå är man glad.
Som Jan Ohlsson påpekar här i sin krönika är det förstås mycket bra för Ystadshandbollen. Det är ju egentligen fantastiskt för en stad att ha ett handbollslag i alla de fyra översta divisionerna. Ett perfekt upplägg för att handbollsmaskineriet i en stad ska fungera – spelare hamnar där de gör mest nytta och kan lätt ta steget över till nästa nivå, när denna nås.
Förhoppningsvis behandlar klubben sin plånbok som den sista droppen vatten och förhoppningsvis står IFK nästa säsong med ett lag som sportsligt ska lyckas med det som de faktiskt misslyckades med i år – att hänga kvar i allsvenskan.
Blogg in, blogg out..
