Om våld och om andra mycket roligare saker
Publicerad den 19 april 2012 klockan 11:34 av peterlindgren
Ystads IF är bara två vinster ifrån en ny SM-final.
En mening som Ystadsbor nog med glädje suger på ett tag. I alla fall till söndag då det bär av till Partille och nya berättelser skrivs.
Ska man vara helt ärlig så var det faktiskt inget snack i går, det bästa laget vann. YIF var i förarsätet i i princip hela matchen och man hade fler alternativ att göra mål på än gästerna. Det ska sägas redan så här initialt i denna text att YIF-defensiven var väldigt bra. Martin Bager och Linus Nilsson höll en landslagsman som Fredrik Larsson så gott som mållös. Skulle Sävehof göra mål i uppställt anfallsspel så var det via genombrott av snabbfotade Tobias Albrechtsson och Mikael Apelgren och tungfotade Emil Berggren, och dessa mål gjorde ont att göra. Mål som gör ont att göra gör man inte gärna många av.
Vidare, några intryck:
* Jürgen Müller presterar sitt bästa målvaktsspel under de två år han varit i Ystad. Man kan inte annat än att imponeras av denna slags förmåga till formtajming. De tre straffräddningarna kom i högst prekära lägen av matchen, hade sjumeterskasten i stället gått in tror jag inte att hemmalaget hade vunnit.
* Årets Ystads IF har många tillgångar, men den enskilt värdefullaste, har jag kommit fram till, och den som i slutändan faktiskt kan rendera en guldblecka, är innehavandet av två spelgenier - Sebastian Seifert och Jim Gottfridsson. Jag har nämnt det tidigare men det blir allt tydligare hur unikt detta är. YIF kan vinna mot riktigt bra lag bara en av dessa herrar fungerar. Mot Sävehof var Jim Gottfridsson bra och Sebastian Seifert jättebra – då detta inträffar slår YIF de regerande svenska mästarna.
* Palle Hansen ska ha beröm för att han äntligen satsar bredare. Dansken låg till stor del bakom Pierre Hammarstrands initiala målorgie (sex mål på elva minuter). Hansen var också lyckosam framåt där han efter snabba passningar från mittnio går upp på ett eller två steg och skjuter. Utförs detta arbete mellan mittnio och Hansen (eller Andreas Thynell) på rätt sätt är det ett vapen näst intill omöjligt att desarmera. Varken Hansen eller Thynell är handbollsplanens raketforskare men deras tillgångar: storlek, muskler och skottstyrka är ovärderliga. Det gäller bara att fortsätta utnyttja dem så som det gjordes i går.
* Handbollshuliganism i ÖP-hallen? Ja,tydligen skedde en liten konfrontation mellan lagens supportrar utanför entrén. Detta är naturligtvis ytterligare ett bevis på hur het handbollen är i Ystad just för tillfället och vilka känslor som är i omlopp, men det är också ett tråkigt bevis på våldets närvarande, även omkring handbollen. Till hur många procent idiot måste man vara för att stå och måtta en käftsmäll utanför en idrottshall, samtidigt som det inne i hallen utspelar sig ett SM-drama? Ni som vet, som kanske var där utanför hallen, ge mig ett svar på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Jag försöker verkligen begripa människonaturen.
* Matchens lirare var Pierre Hammarstrand. Tio mål och en utsökt skottprocent. Forsberg i Sävehofmålet är bevisligen svag på insidan för här sköt Hammarstrand hål gång på gång.
Jag har förstått att Hammarstrand är varje handbollsfotografs mardröm. Pierre har två sätt på vilka han kan se ut; antingen hänger tungan utanför munnen på honom som vore han en andfådd hund, eller så ser han ut att stå i begrepp att ta till lipen. Här nedan ett fall av det andra alternativet.
Jag pratade med Hammarstrand efter matchen och jag undrade förstås lite över varför han saknades på plan och bänk under en tiominutersperiod av andra halvlek. Inledningen av samtalet lät ungefär så här:
Undertecknad: Jaha, var har du ont i dag? (Subtil anspelning på att Pierre Hammarstrand alltid har ont någonstans).
Pierre: Å, det vill jag inte berätta för då skriver du bara om hur klen jag är. (Sant, Hammarstrands sillmjölkesfysiologi är en evig brunn att ösa ur).
Utan den neonblå tejpen som sitter runt Hammarstrands högerknä inbillar jag mig att han hade fallit ihop till en odefinierbar hög av senor och ben. Uppmaning till sjukgymnast Jesper Lindgren: Kör en helinpackning av Pierre med den där helbrägdagörande neonblå tejpen till nästa match.
******************************
I Eskilstuna var det våldsamt av andra skäl än huligana. Claus Kjeldgaards armbåge i ansiktet på Mattias Zachrisson var inte vacker. Jag avskyr verkligen att bedöma avsiktsgraden i en sådan här våldsam handling, för skulle man komma fram till att den är helt avsiktlig snackar vi en form av misshandel. Jag kan bara gissa utifrån videon här nedan, och det låter jag gärna bli. Är det någon som har klara åsikter i frågan får ni gärna höra av er. På bloggen, på facebook eller varför inte till min mailadress som jag redan gett er, men som jag i en handling av extrem givmildhet ger er igen – peter.lindgren@ystadsallehanda.se.
Kristianstad ska ha gjort en bra match, men jag är faktiskt mest imponerad av Guif. Deras kontinuitet på tränarpost och i spelartruppen har gjort att de har en obotlig och obändig tro på sitt eget spel, något som gör att man trots avsaknad av Zachrisson, Haukur Andrésson och Robin Andersson ändå kan slå IFK Kristianstad, som just nu upplever århundradets formtopp.
Zachrisson ska vara på klar bättringsväg och det lär behövas. Skulle Guif vara tvungna att avvara de tre tunga niometerspjäserna hela semifinalserien så överlever man kanske inte den.
Jag läser på Sportbladet att det är i princip klart att Zachrisson inte spelar den andra semifinalen på söndag. Detta innebär troligen att IFK kvitterar matchserien då.
Blogg in, blogg out..
