Om en inställning som inte fanns och om broilers och annat
Publicerad den 14 april 2012 klockan 02:28 av peterlindgren
Hoppsan. Skulle man kunna säga.
Gick det månne för lätt i Ystad i tisdags? Fanns det redan i dag tankar hos de vita med rosenskimrande semifinalprägel? Eller gjorde man en uppladdning á la Ronaldo VM-finalen 98´, det vill säga osunda mängder teve-spel innan matchen?
Det här var i alla fall ett så klassiskt fall av dålig inställning att andra kommentarer blir överflödiga. En del av den dåliga inställningen går att läsa i statistiken där YIF står noterat för 19 tekniska fel, många av dessa grova, som Sebastian Seiferts sex felpass.
Men mest såg man den dåliga inställningen rent fysiskt; efter den knackiga starten såg YIF:arna plötsligt inte ut att tycka handboll var särskilt kul längre. Tråkig båge på nacksenorna, blanka ögon, kroppslig ängslighet.
Lugi var bra, det ska sägas och det ska sägas med emfas och understrykning. Försvaret var återigen ramstarkt, man fokuserade på att hålla Martin Bager bollös och lät YIF skjuta långt utifrån. Aktiviteten på linjen i fråga om Hammarstrand/Nilsson var obefintlig i jämförelse med tisdagsmatchen. Och inte heller fick man ut försvararna med bra skytte, ingen niometersspelare i YIF kan ha vandrat ut från Fofs Arena med en anständig skottprocent.
Lagets IQ-bärare, Gottfridsson och Seifert, hade lätt last för dagen. Tänk att två så skickliga handbollsspelare kan vara så dåliga på exakt samma dag, (fredagen den 13 visserligen, men vi lägger det magiska tänkandet åt sidan så länge), det är uppseendeväckande. Seifert syndade som sagt var med mängder av felpass. Det gjorde även Jim Gottfridsson, men det kändes som att hans stora problem var humöret. Wickman-Modigh lyckades nog till slut trashtalka mittnian ur balans. Han måste lära sig vilka strider som är värda att ta. Verbala sådana med Wickman-Modigh är exempel på en ovärdig strid.
Lätt last alltså för IQ-bärarna, men det är kanske inte så konstigt då kollektiva inställningen var åt råttorna. 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne förstod redan när han levde att ”Alla riktigt stora tankar kommer från hjärtat”.
Nå, det vita hjärtat var nu icke i Lund denna kväll.
Men Ystadsborna får nu ta det onda med det goda och se fram emot en presumtivt magisk söndagseftermiddag i ÖP-hallen. Jag tippade redan innan kvartsfinalserien att detta skulle bli episkt drama av klassiskt grekiskt snitt, i fem akter. Jag tippade också 3-2 till YIF. Det står jag fast vid, trots att det nu faktiskt känns helt öppet. Och apropå grekiska femaktare – vet ni hur sådana brukar få sina upplösningar? Genom ett begrepp som kallas ”Deus ex machina”, det vill säga ett gudomligt ingripande. Ni förstår säkert vart jag vill komma…
Smått och gott
* Felix Kasch. Det hör man på namnet att han kommer bli bra. Bra skott, bra spelförståelse och en fysik som om han var uppfödd och uppgödd på en broilerfabrik. Och killen är tre år yngre än Jim Gottfridsson. Jösses.
* Skövde tar Sävehof till en femte och avgörande match, också detta enligt mitt förhandstips, lik förbannat är jag slagen med häpnad.
* Mats Engblom gjorde sitt yttersta under timeouten i första halvlek för att väcka sitt lag. Det fungerade föga. Dessutom påminde hans rörelsemönster en hel del om George Costanzas när han under en utskällning av kollegan T-bone föräras smeknamnet ”Koko the monkey”.
httpv://www.youtube.com/watch?v=JC4C_Gcp_dM
**********************************
Jag tänkte att vi här skulle avsluta det som jag liiite uppförstorat valt att kalla ”bloggkriget”. Anledningarna till att jag tycker att diskussionen kräver sin punkt är främst två: dels skönjer jag tveksamheter i läsvärdet. Låt gå för att jag tycker att det är mäkta underhållande att polemisera med mina bloggkollegor, men läsarna får faktiskt gå först, och jag undrar jag hur många mer än jag själv som tyckte att det var underhållande att läsa John Does näst senaste inlägg som uteslutande handlade om undertecknad.
Dels har vi nått ett tillstånd i diskussionen som jag är synnerligen tillfreds med, och jag ska här nedan förklara vad detta tillstånd innebär.
Den här debatten inleddes med att Johan ”Knäcket” Flinck sög åt sig en allmän kritik jag slängde ur mig, vilken berörde den trend att journalister och handbollsbloggare hetsar varandra att släppa alltför okritiskt granskade rykten genom sitt medieflöde. John Doe på Skånebloggen inrättade sig som en glad soldat i Flinckens led och polemiserandet från min sida har sedan dess skett i riktning mot dessa båda gentlemen. (Ja, jag antar att John Doe är en man. Den diskussionen tar vi en annan dag).
Problemet är att de två gentlemännen i fråga icke upphör att missförstå mig. Jag har aldrig sagt att rykten inte får förekomma på bloggar, det tycker jag absolut att de ska få göra. Rykten, spekulationer och dylikt är sådant som hör till, i alla fall till den sortens bloggar som Flinck och Doe vill vara, och det har jag absolut inget emot. Jag vände mig emot den vämjeliga och för den journalistiska trovärdigheten nedgraderande tonen, ordvalen och otydligheten som ofta präglar dessa bloggar.
John Doe ville ha ett exempel och ett motiv på varför jag anklagade hans blogg för att vara hemvist åt halvsanningar. Ett sådant skulle kunna vara det inlägg han rubricerade ”Skånehandbollen avslöjar Kristianstads supervärvningar!” Ett inlägg som handlar om att Kristianstad nästa säsong förstärker med Dalibor Doder och Tobias Karlsson. Inlägget skrevs för snart 2,5 månader sedan, och även om det visst fortfarande kan bli så som Doe skriver så lär det knappast ha varit klart för 2,5 månader sedan.
Doe lär hävda: ”Men det står i inlägget att ingenting är klart!” Jo, det gör det förvisso, men Doe – vad säger din rubrik? Vilken tror du är inläggets viktigaste mening, den som fastnar hos folk? Har du någon slags grundläggande uppfattning om människans selektiva perception?
Det är detta jag menar med otydlighet, med språkval, men även med en grundförståelse för hur människor fungerar och tänker, vad folk lägger på minnet.
Doe hävdar sedan att han har rätt 70 procent av gångerna han släpper ett rykte. Fine, jag tar tillbaka mitt uttalande om halvsanningar, hans blogg innehåller ”nästan trekvartssanningar”.
Så, hurdant är det tillstånd jag pratar om ovan? Jo, när Flinck och Doe skriver numera, post-bloggfejden, strösslar de runt sina rykten mängder med uttalanden som ”Skulle vara intressant att veta: hur uppfattade ni läsare det? Som ett rykte eller som att det var klart?” (Flinck) och ”Lugn jag har skottsäkerväst på mig, vet att somliga lite finare bloggar gärna siktar på mig efter dom avslutande raderna om OV” (Doe).
Mentalt sitter det en liten Peter Lindgren-gubbe på axeln på dem som säger: ”App, app, app, sakta i backarna”, och de tvingas tänka över vad de just skrev. Utmärkt!
Det lär innebära att det blir bättre tydlighet framöver och kanske inte lika klichéartade kvällstidningsordval. Flinck och Doe lär ha sett i kommentarsfälten i bloggosfären att det finns en del människor som liksom jag irriterar sig på det sätt som rykteshetsen ofta yttrar sig på.
Men återigen förtydligar jag: jag säger inte att dessa bloggar är dåliga och att de ska sluta med det de gör. Jag säger bara, och det är egentligen det enda jag sagt hela tiden, att jag är trött på hetsen att bloggare tvunget ska vara först med ett rykte som ofta är fel.
Doe påstår att han knappast är skuld till att svensk journalistiks trovärdighet slagit i botten, (”en simpel handbollsbloggare”) men nu ser världen ut så att vem som helst med ett tangentbord är journalist. Jag eftersöker bara en liten jäkla vilja att bedriva en stolt och värdig journalistik. Att inte försöka lura folk. Rubriken ”Skånehandbollen avslöjar Kristianstads supervärvningar!” kan inte påstås vara något annat än ett försök att lura folk.
Avslutningsvis vill jag citera Doe på Skånehandbollen, och denna gång för något bra och vackert: ”Tillsammans kan vi nå ut till en bredare massa”. Gissningsvis har både Flinck och Doe fler läsare än min blogg men kanske har vi olika typer av läsare. Vi har det gemensamt att vi alla älskar handboll. Vackert så.
Make love, not war.
Blogg in, blogg out..
