Om kungens värde och nästan inget annat
Publicerad den 2 april 2012 klockan 11:22 av peterlindgren
Ystads IF:s spel i går kanske värmde i går, men, jag vet inte – jag måste ha retat gudarna, måste gjort något fel – för jag har bara sån här satans blöt brunsnö hos mig.
I första halvlek var det samma matchbild som det var i Ystad i onsdags; ängsligt YIF-spel med ofullbordade satsningar och centrumfokus. Store Martin Bager kastades som en ärtpåse mellan Milosevic och Wickman-Modigh och Linus Persson fortsatte att äta upp YIF:s skyttar.
Men åter igen ryckte de vita upp sig i andra halvlek och man blir ju nästan lite förbannad när man ser hur de kan spela, ty i jämförelsen med hur de ibland INTE kan spela är det en bjärt kontrast.
I går handlade det mycket om att göra det individuella jobbet färdigt. Även om du underordnar dig ett kollektivt spel krävs det att du gör din beskärda del. Ifall uppdraget du har (som, säg vänsternia) är att fullfölja ett rullespel och aktivera 1,5 försvarsspelare, och du inte gör ditt jobb – då lämnar du över bollen till en mittnia som i Nemanja Milosevic händer blir människomos. Det är när man gjort ett ofärdigt jobb som man börjar bli osäker på det man gör och det är då den stora ängsligheten sprider sig i kroppen. I andra halvlek spelade YIF lite bredare (inte värst mycket egentligen, men ändå) men framför allt var man tydligare i rörelser och gjorde sitt jobb färdigt. Då var det plötsligt betydligt lättare att överlista Linus Persson och Lugis betongblock i mitten.
Och skulle man klubba Sebastian Seiferts värde på Bukowskis hade man slagit något slags rekord. 33-åringen må till viss del numera, utöver sina sportsliga kvaliteter, ha ett högt antikt värde – men fortfarande är han elitseriens store kreatör och framspelare. Han vann ju till exempel seriens assistliga trots att han bara spelade 24 matcher.
Han gjorde inte sitt livs match i går men närvaron, denna magiska närvaro, räcker många gånger för att lugnet ska infinna sig i laget.
Skulle man jämföra Seiferts testvärden nu med de han hade som 25-åring så tippar jag att han tappat en sekund på 100 meter, fem centimeter i vertikalhopp och minst fem minuter på milen i Sandskogen. Men när vi pratar om Sebastian Seiferts värden så pratar vi inte om testvärden. Det blir tydligare för var gång man ser YIF med Seifert i laget.
Mycket värt att han nu skriver på kontrakt för en fortsättning i YIF.
Fortsätter dessutom Jürgen Müller vara lika lysande som han var i går så klarar YIF detta kvartsfinalinferno. Det finns en kvarts promille av mig som blir lite plågad när Müller spelar bra; inte för att jag inte gillar honom, jag tvärtom gillar honom väldigt mycket (fantastiskt trevlig människa).
Det är det här med de tyska ü:en. Jag är ingen virtuos över tangentbordet, men jag tar mig framåt och gillar att ligga och mysköra i lite lägre växlar. När jag stöter på ett ü blir jag tvärkorkad. Jag måste tänka i ett par sekunder och behöver ofta två-tre försök innan u:et har fått sina diaboliska prickar.
Och därmed har jag definierat dagens i-landsproblem.
Men nog talat om mina tillkortakommanden. Det kan inte talas nog lite om Peter Lindgrens tillkortakommanden.
****************************************
Kvartsfinalserierna ”rättade” därmed till sig lite i går. YIF kvitterade liksom Sävehof. Guif fortsätter att vinna knappt mot Malmö och Kristianstad fortsätter att vinna lätt mot Alingsås. Allt faktiskt enligt mina beräkningar.
Kristianstad imponerar mest och ser i nuläget nästan ut som en guldkandidat. Jesper Larsson är formdopad och Ola Lindgren har fått stil på laget på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Det ska dock sägas att Alingsås är ett svagt motstånd för tillfället; Bliznac, Fagerlund och Sjöstrand (tre av lagets viktigaste spelare) är skadade, Aggefors i målet tangerar en Grevé i storpipighet och tränare Wedberg förbereder sig för en politisk karriär. Det känns som att Alingsås håller på att montera ner sin säsong.
Blogg in, blogg out..
