Om det de kallar ditten och datten
Publicerad den 20 februari 2012 klockan 21:47 av peterlindgrenÅ, det verkar visst vara kutymt att kommentera melodifestivalen, oavsett hur fjärran detta pissljumna evenemang ligger ens normala yrkesterritorium, till och med min favorithandbollsbloggare, Oscar Jensen, gör det.
Men nä, jag tänker inte göra det. För slösar jag en enda bokstav till på det där möget tillägnar jag det ett större värde än det någonsin förtjänar.
Vilken ynnest det är att vara sportjournalist i dessa tider! Jag åsyftar fortfarande melodifestivalen (och det att jag slipper beblanda mig med den) men även det faktum att Ystads IF vinner i elitserien igen. Matchen mot Kristianstad bevisade en hel del för mig. Titta bara!
* Hammarstrand-koefficienten behöver inte ha en sådan dramatisk betydelse som jag befarade. I år finns det fler spelare som kliver fram och de spelare som klev fram i fjor kliver i år fram ännu mer.
* Ystads IF har inte bara ett spelgeni i mitten, man har två! Jag vet ärligt talat inte vad Sebastian Seifert och Jim Gottfridsson noterar på ett mensa-test, men på handbollsplanen flödar deras intelligens som bärsen en Oktoberfest. Båda var framträdande mot Kristianstad, men framför allt Gottfridsson var briljant. I mina ögon gjorde han sin bästa match i YIF-tröjan. Han sköt bra, stegade bra och framför allt släppte han bollen med utsökt tajming. Har man inte beskådat allt för mycket handboll i sitt liv kan det nog vara svårt att se vad Jim gör annorlunda än alla andra när han passar. Jag kan bäst beskriva det som att han besitter ett milt stråk av klärvoajans. Han ser vad som kommer att hända, med medspelares och motspelares rörelser, och släpper bollen med någon hundradels bättre tajming än den ordinäre handbollsspelaren. Jag antar att upplevelsen i att se Jims tajming kan jämföras med när en vinkonnässör uppfattar ”barktoner” i ett glas rött. (Vem fan äter bark?).
* Philip Nilsson gjorde nog också årets bästa match. Det var verkligen kul att se Nilsson tillbaka på den nivå han ska vara på. Då är han fantastisk.
På onsdag väntar H43, och vi vet ju exakt hur mycket på röven det gick i premiären i Lund. Men i dag är YIF ett annat lag, och hade det inte varit för att Guif och Sävehof är så bra som de är så hade det nästan varit guldkant på årets upplaga.
****************************************
För framför allt Sävehof imponerar. Inte alls i elitserien, även om de då och då bränner av en grym insats, utan i Europa. Ett svenskt lag bland de 16 bästa i CL, det känns bra. Jämför man med till exempel Danmarks näst bästa lag, Bjerringbro, så kan man konstatera att elitserien kanske inte är så dålig som man trodde. Bjerringbro har noll poäng efter nio omgångar, Sävehof har tio.
Lägger man till Guifs heroiska insats i EHF-cupen mot Rhein-Neckar Löwen så blir det ännu tydligare. Antingen har den europeiska handbollen tagit ett steg tillbaka, eller mer troligt, svensk klubbhandboll ett steg fram.
Med tanke på den Manchester City-satsning IFK Kristianstad gör så talar väl ännu mer för att elitserien ska växa i kvalitet. Jag hatar att pengar styr idrotten, men visst är det kul att lag satsar. Nu snackas det om Gunnar Stein Jonsson i Kristianstad, och det är naturligtvis ett bra nyförvärv, ifall det går så långt.
***********************************
Jag pratade med Robert ”Knirr” Andersson efter IFK Ystads förlust mot Skånela i söndags. Trots att laget bara föll med fyra mål mot serieledaren var Andersson besviken, och det tyder väl bara på att referensramen ser något annorlunda ut nu, än i december då laget stod på 13 raka förluster. Kravbilden och förhoppningarna växer så klart med framgång.
Det gäller bara att man kan hantera att vinnartrenden nu är bruten och att en ny nu måste byggas. Gör man inte det hänger man illa till igen. Det är hårt att ligga i botten av en serie.
Blogg in, blogg out..
