Det är inte det att 29-29 mot Polen är ett dåligt resultat eller att en förlust mot Tyskland är oacceptabel. Europa är ett fantastiskt jämnt handbollsområde och i detta mästerskap har inte ett enda dåligt lag uppträtt.

Det jag inte kan smälta med svenskarnas två senaste prestationer är uppträdandet. Andra halvlek mot Polen präglades av följande, icke alls smickrande, ord: håglöshet, villrådighet och renaste skamligaste feghet. En feghet utspridd på alla spelarhänder och dessutom allrådande på bänken och i förbundskaptenernas hjärnor. Jag anklagar dem för en feghet så grav att hade de varit japanska samurajer hade de utfört harakiri direkt på uppstuds.

Det vill jag naturligtvis inte att de ska göra. Men coachningen i årets EM har varit direkt bedrövlig. Kardinalmissen mot Tyskland var att man gick för hårt på få spelare (bland annat spelade Kim EDR trots att han var dödstrött och, citat ”bara försökte hålla mig på benen”. Uwe Gensheimer gjorde tre, kanske fyra kontringsmål för att du Rietz inte orkade springa hem). Dalibor Doder borde naturligtvis ha spelat och avlastat de andra niorna. Man har också varit alldeles för fega med att matcha en kille som Johan Jakobsson.

Mot Polen punktmarkerades Kim Andersson. Det var ett taktiskt drag av Bogdan Wenta med ett överraskningsmoment lika med noll. Alla visste att det skulle hända och Sverige har naturligtvis tränat massor på just detta. Ändå stod man i fullständig apati medan polackerna kontrade in mål på mål, utan att Sverige gjorde vitala förändringar.
Följande mening sade jag i går i pur affekt just efter slutsignalen, men i dag, ett dygn efteråt, ser den likadan ut: ”Detta är fanimig det värsta ras jag någonsin sett av ett svenskt landslag, alla kategorier.”

Här har jag listat ett gäng grejer jag tycker att man i alla fall borde testat i andra halvlek:
* Försök få med Kim Andersson i spel. Spärra bort punktmarkeringen, försök växla upp Kim, låt honom gå på övergångar nära polackernas försvarsuppställning.
* Byt in Johan Jakobsson i stället för Kim Andersson. Se vad som händer. Fortsätter polackerna med punktmarkeringen? Vem vet om man inte testar?
* Spela med två linjespelare ett slag. Kanske inget man tränat mycket på men ibland får detta spel väldigt god utdelning.
* Satsa hundra procent på andrafaskontringarna. När Sverige hade så förtvivlat svårt att göra mål i uppställt spel måste man våga gå för de mycket ”enklare” målen på halvkontringar. Då hade man också haft tillgång till Kim Andersson i spelet, något som ju tydligt är en nödvändighet för detta svenska lag.

Jag blir både arg och lite ledsen när jag läser i en kvällstidning att Ola Lindgren, när reportern frågade om varför Sverige inte testade fler lösningar i anfallsspelet, sa så här: ”Jag tror inte att vi hade gjort mål ändå.”
Uppgivenhet är inget för en man i förbundskaptensroll och föga klädsamt.

Lika lite klädsamt är det att kaptenerna inte tar på sig ansvaret för poängförlusten och bristen på agerande; pekar i stället på många tekniska fel och att ingen leder anfallen. Jag efterlyser en ödmjukhet och ett ansvarstagande som i alla fall hade gett lite hopp om framtiden. Nu känns det inget roligt när jag tänker på EM…

Det sägs att Sverige fortfarande har en teoretisk möjlighet att gå vidare, men då måste vi slå Serbien och Danmark och dessutom ha ett praktflyt i övriga matcher. Drömma kan man ju så klart, men i min värld handlar resten av Sveriges mästerskap i spelarnas fall om mod och heder, i förbundskaptenernas fall om ödmjukhet, ansvar och att lära sig av misstag.

Blogg in, blogg out..

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg