Nytt år, nya skador och allas vår död
Publicerad den 3 januari 2012 klockan 11:14 av peterlindgren
God fortsättning, blogglovers, och välkomna till ett fullspäckat 2012. Detta är året då svensk landslagshandboll förhoppningsvis får uppleva fyra medaljer (EM, OS, OS och EM). Det är också året då vi alla ska dö.
Ja, om man nu tror på mayaindianernas kalender och dess förutsägelse om apokalypsen i december 2012. Det gör vi förstås inte, för övrigt tror jag själv att förutsägelsen inte alls bottnar i indianernas uträkningar, utan i maya-forskares inkompetens. Förkovra er, gott folk, ifall andan faller på!
Ystads IF tog EM-ledigt med en storseger över Hammarby, och därmed ska jag sluta tjata om det att YIF aldrig vinner sina matcher stort. Ty, detta gör de ju faktiskt numera. YIF är, utan reservationer, Sveriges just nu näst bästa lag. Guif är överlägsna, men hey, visst var det det jag sa inför säsongen?
Apropå mayaindianerna och den omtvistade utrotningen 2012 är detta troligtvis lika sant som att Per Carlén fick sparken från Hamburg för att han talade dålig tyska. Då jag varit på läger i Tyskland med Carlén som ledare vet jag att han på sin höjd – även om gud vet att jag inte är någon tyskaexpert – talar skakig tyska. Förmodligen talar han till och med ganska bra tyska. Varför Hamburg känner sig manade att kamma över det som flintskallen lysande faktumet att Carlén får sparken för att klubben redan nu förlorat fler matcher än under hela fjoråret, det begriper jag inte.
Det var ingen fantastisk avslutning på 2011 för klanen Carlén, men allt talar så klart för en bättring 2012.
EM i Serbien är nu bara drygt tio dagar bort. Kul så klart, men i ärlighetens namn har lägen sett bättre ut än detta som Sverige befinner sig i. Oscar Carlén defintivt borta, Kim EdR definitivt kanske borta.
Dessa två herrar är världsledande på det de gör, och hade stor del i att Sverige lyckades gå till semifinal i VM på hemmaplan. Jag har så oändligt svårt att se laget göra om bedriften i Serbien utan dem.
Förre YIF-spelaren Fredrik Larsson är inkallad till förberedelserna som ersättare åt både Kim EdR och Dalibor Doder (nybliven pappa). Larssons fysik har på de senaste månaderna emellertid varit så instabil att jag snart fruktar att man måste kalla in en ersättare för ersättaren.
Och apropå skador är inte heller Niclas Ekberg kurant, men som det står att läsa i YA bör det inte vara någon fara. Jag skulle vilja utse den stukade foten till världens mest smärtsamma skada, men särskilt långvarig konvalescens brukar det inte bli.
Min egen karriär handbollskarriär var inte särskilt kantad av skador, men jag ska ändå bjuda på en lista över de smärtsammaste jag varit med om.
1. Stukade fötter. Det är en vinnare. Liggande med en nystukad fot kan mayaindianernas apokalyps inte komma snabbt nog.
2. Knä-mot-knä. Jag hade en gång förmånen att få springa ihop med James Blondell (fjäderlätt australisk landslagsman). Att han väger ungefär hälften av vad jag gör spelar ingen roll, hans sylvassa knä hittar punkter i ens eget knä vilkas existens man gärna hade velat vara utan kunskap om.
3. Kaka-på-kaka-på-kaka. Springer man med låg tyngdpunkt får man räkna med lårkakor, fråga bara Ljubomir Vranjes. Vad jag aldrig förstått är folk som gnäller över smärtan i EN lårkaka. Det börjar göra riktigt ont först när man får en lårkaka på ett ställe där man redan har en lårkaka. Ja, och helt logiskt ökar smärtan propotionsenligt per varje kaka.
4. Skott på smyckesskrinet. Killar kanske här frågar sig om inte denna skada borde ligga högre upp, men jag tycker inte det. Visst, ett skott i familjelyckan gör förtvivlat ont, men smärtan övergår ganska omgående i ett illamående. Har man otur övergår illamåendet i ett direktsamtal med Ulrik i den stora vita telefonen.
5. Stukade fingrar. Överlag tror jag att stukningar är mer smärtsamma än benbrott. Det enda benbrott jag råkat ut för är ett krossat okben, och det var en ängels smekning jämfört med en stukad fot.
Blogg in, blogg out..
