Sagan om minusmålen och långa farbrorn
Publicerad den 15 november 2011 klockan 11:27 av peterlindgrenSka jag, utefter en kvalitetsbedömning, kategorisera min egen matematiska talang så tror jag att jag landar någonstans strax ovanför det mediokra fältet. Jag tror att jag slog något slags världsrekord i lågstadiet vad det gäller snabbhet i multiplikationstabellen, och logiskt matte utan krusiduller, sådan som till exempel finns på högskoleprovet – där är jag svårstoppad. Avancerad matematik är dock inget för mig, när formler och bokstäver gjorde sitt verkliga inträde på gymnasiet gjorde jag mitt verkliga matematiska utträde.
Den enkla subtraktionen 40-27 ger oss en produkt av 13. Ystads IF förlorade med 13 mål i Partille i går. Ska man inleda här med att vara krass, och det tycker jag att man ofta ska bereda sig tillfälle att vara, så spelar det ju ingen större resultatmässig roll hur stort man förlorar. Om man ändå förlorar menar jag. Visst, man får en rutten målskillnad, men i år ser YIF så pass bra ut att slutspelsplatsen (där målskillnad ibland kan få en avgörande roll) bör bli verklighet utan extra plusmål.
Relevansen och det otäcka i en 13-målsförlust ligger på ett psykologiskt plan. Liksom i fjor måste det finnas ett korn av oro i varje YIF:are, att ifall man hamnar i ett större underläge tenderar man att göra lavinartade ras. Och jag minns själv hur det var att förlora med gigantiska siffror, och hur man lunkade ut från planen, sneglandes upp på sina kära på läktaren. Sneglande – ty en direkt ögonkontakt förtär dig av skam. Nåja.
När YIF vinner, vinner man med ett eller ett par mål. När man förlorar, förlorar man med i snitt drygt elva mål. Jag lämnar det öppet för att vara ett fall av slumpen, men oftast är det inte så. Det finns uppenbarligen psykologiska faktorer som YIF måste arbeta med. Sedan är det inte omöjligt att Pierre Hammarstrands skadefrånvaro betyder mycket mer än man kan tänka sig. ”Doktor Glas” kastar sig dödsföraktande in i varje situation – det är en sådan attityd som automatiskt ”väcker” paralyserade lagkamrater.
Kanske börjar det också bli dags att inse något om YIF:s målvaktsuppsättning. Mats Engblom pratar om att Müller och Larsson är duktiga när försvaret är duktigt och tvärtom. Men, min uppfattning är att YIF:s försvar till stor del varit ganska bra den här säsongen – ändå står lagets målvakter på 32 och 31 i räddningsprocent i serien. På plats 19 och 23 i målvaktsligan, och sämre än alla (!) övriga elitserielags förstamålvakter. Och visst, statistik kan ljuga, men oftast är det som med slumpen jag talade om ovan – inte så.
IFK Ystad förlorade jumbomötet med Eslöv i allsvenskan. Matchen mot Trelleborg på torsdag blir av verklig ödeskaraktär. Läget i laget gjorde följande diskussion aktuell på YA-sportens redaktion – vilket är regionens näst bästa lag efter YIF, IFK Ystad eller Di Vide?
I dagsläget är det nog Di Vide, och inte är det särskilt konstigt. Laget är faktiskt mycket mer rutinerat än tonåringarna i IFK. Röda fans i stan får hoppas att Robert ”Knirr” Andersson har en, två, eller fler rävar i sin rävarsenal bakom örat.
Magnus Wislander, denna 47-åriga ikon och legendar, har gjort comeback. Han spelade sex minuter och gjorde ett mål när RIK krossade Hammarby i går. Det är en njutning att se Wislander i aktion igen, inte alls av estetiska skäl, det fattar ni, men av nostalgiska. Mannen var vig som ett kylskåp för tio år sedan, nu är hans vighet i paritet med en frysbox.
Jag tyckte dock att det var lite förhastat av honom, att som i Super-Flincks artikel, såga kvalitén på elitserien. Han menar på att det är ett svaghetstecken att en 47-åring kan gå in och göra mål i elitserien. Det tycker inte jag.
För säg mig vad som skiljer Magnus Wislander anno 2011 från anno 2001? Han är lika lång, ser likadant byggd ut och har kanske förvärvat några års ytterligare handbollsvisdom. Ni säger att han inte är lika snabb som han var för tio år sedan?
Skärp er!
”Slangen” har aldrig levt på sin explosivitet, och hade hans kropp bara hållit hade han levererat på hög nivå över en hel säsong i elitserien av i dag.
Blogg in, blogg out..
