Barceloooona! La musica vibro. Barcelooona! Yella nos unio.
Publicerad den 30 maj 2011 klockan 10:10 av peterlindgren
Man skulle kunna säga att det finns visst fog för att utnämna Barcelona till världens just nu hetaste idrottsklubb. CL-mästare i både fotboll och handboll, det kan inte bli mycket bättre.
Varför Barcelona gått om Ciudad Real den här säsongen i spanska ligan, det kan jag inte svara på, eftersom jag inte sett en enda match därifrån. Däremot vet jag varför de vann finalen.
Målvaktsmatchen: Ciudads målvakt Hombrados gjorde en klassisk lagom-insats. Han var precis så bra som det brukar räcka att vara för att Ciudad ska vinna. MEN! Daniel Saric i Barcelona var fullkomligt fenomenal. Efter att ha räddat två hundraprocentiga frilägen från Jonas Källman i matchupptakten formades en bild för min inre syn – Källman på en skiva grovt bröd, draperad i ost, flankerad av jugoslavisk korv. Frukost för Daniel Saric.
Det blir allt mer tydligt för mig varför Johan Sjöstrand inte får särskilt mycket speltid i Barcelona.
Claes Hellgren har kallat Saric för världens bästa målvakt – och som vanligt har jag förtvivlat svårt att ifrågasätta den mannen. Minns att han i handbollsklubben på TV4 inför VM utnämnde Mikkel Hansen till världens bästa anfallsspelare. Jag minns med viss tillfredställelse Stefan Lövgrens och Tomas Axnérs självbelåtna miner och arrogans i studion: ”Nämen, Claes. Hansen spelar ju i den danska ligan. Han kan ju inte vara bäst i världen.”
Jo.
Försvarsgeneralen. Det börjar bli tid att peta ner Dinart från tronen som världens bästa försvarsspelare. Detta till förmån för Magnus Jernemyr. Jag själv var aldrig någon stjärna på försvarsspel, men gud vet om jag någonsin sett en så stor människa röra sig så bra som Jernemyr. Detta leder inte bara till att han nästan alltid hamnar i vägen för motståndarna, det leder också till att han nästan alltid hamnar så rätt att han inte blir utvisad. Något hans kollega i landslaget – Tobias Karlsson – borde lära sig av.
Jag har tidigare beskrivit förbundskaptenernas beslut att inte ta med Magnus Jernemyr i landslaget i två års tid som ett tjänstefel. Jag kan ibland bli konfunderad när jag ser att hundratusentals människor vill fatta ett beslut som det tar två förbundskaptener två år att själva förstå. Med Jernemyrs insats i CL och i VM i minnet ger vi pöbeln rätt.
Hungern. Med två jämna lag måste en sådan faktor någon gång bli avgörande. Ciudad har dominerat de senaste åren, en mättnad, om än marginell, måste existera i laget. I Barcelona var hungern av monumentalformat.
När jag ändå sysslar med ”hissa och dissa” – jag måste ge en känga åt Lanxess Arenas post-slutsignal-arrangemang.Visst, jag tillhör dem som är innerligt trötta på ”We are the champions”, men är det bättre att spela Whitney Houston-dängan ”One moment in time”, samtidigt som typ 100 människor i enhetlig klädsel (svart tisha och jeans. Final-glamour) körar och vaggar så där lustigt, som om ett basalt behov involverande WC-besök ser ut att göra sig påträngande? Ska man göra det så pajjigt kan man lika gärna skita i hyllningen och bara dela ut medaljerna.
Jag skämdes i min soffa.
Det var lika pinsamt som en middagsbjudning hos en nudistfamilj.
httpv://www.youtube.com/watch?v=tSA4ItcezAA&feature=related
Blogg in, blogg out..
