Om ett lag med många matchvinnare och om politisk nonchalans
Publicerad den 4 april 2011 klockan 12:19 av peterlindgren
Redan fem minuter efter IFK Ystads match mot Kristianstad var tränare Robert Andersson mentalt flera dagar fram i tiden, och han varnade för att ”Det är lätt att tro att om man slår ett elitserielag som Kristianstad så borde det gå enkelt att slå Stavsten, men så är det inte. Vi måste jobba hårt för att förstå det till på söndag”.
Kanske lyckades man inte riktigt förstå det, även om jag inte såg matchen pekar kommentarerna kring den på en matchbild där Stavsten kanske var den moraliska vinnaren (även om jag avskyr uttrycket ”den moraliske vinnaren”. Det finns bara en vinnare och det är den som vinner matchen).
Stavsten har de senaste matcherna visat sig vara värdiga platsen i kvalserien, och när vi summerar efter tio omgångar var de två poäng IFK erövrade mot Stavsten lika mycket värda som poängen mot Kristianstad. Att det inte var lika vackert spelar ingen roll.
Joseph Azizi förra matchen, denna gång klev Sebastian Rasmusson fram som matchvinnare, och i IFK Ystad verkar i stort sett alla vara bekväma med att ikläda sig en roll av relevans. Många har beskrivit årets IFK Ystad som ”en stjärna och resten utfyllnad.” Jag själv har varit nära att kalla laget ”En gudom och 15 mänskliga undersåtar”, men jag kliver i reträtt ett par steg bakåt, ty laget är mer än så. Om det räcker för att nå målet står stjärnskrivet, men som Karin Boye diktade på 20-talet: ”Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd”.
Det är så brutalt sant att jag får gåshud. Ingen begär att IFK ska klara av att bli bland de tre bästa, men så länge ”di röe” går på vägen, kvalseriens väg, njuter jag av att följa deras färd.
Ni initierade i Ystads handbollsliv vet att Ola Netterheim gått ut i YA med ett öppet brev till kommunen, detta angående hanteringen av hallrenoveringen i ÖP-hallen. Brevet har fått gehör hos lokalbefolkningen, som alla verkar beredda att skriva under en omyndighetsförklaring av stadens styrande politiker. Återstår att se vad brevet och missnöjet får för resonans i den egendomliga värld som kallas politik.
Själv blir jag också ganska upprörd över hanteringen av hallfrågan. För icke idrottsintresserade politiker kan sport te sig som en obetydlig parentes i en samhällskonstruktion. Det är lätt att frågor rörande idrott behandlas med nonchalans för att andra områden på förhand ser viktigare ut (läs: vård, skola och omsorg). Men idrotten har en minst lika viktig roll som kultur. Kulturen (litteratur, musik, teater etc.) är uppbygglig främst på själslig nivå, medan idrotten verkar på en både själslig och rent fysisk nivå. Alla ”viktiga” samhällsfrågor hade fungerat smidigare och bättre ifall idrotten fungerade på en basal nivå. Redan Platon (en gammal grek, helt enligt talesättet) förstod det när han skrev ”Staten” en utopisk beskrivning av idealsamhället, där han ger gymnastiken en viktig roll.
Vården i ett samhälle blir en tydligt enklare fråga om samhällets invånare idrottar mer och är hälsosammare. Skolan fungerar så klart bättre i ett samhälle där barnen fått ge utlopp för sina fysiska grundbehov, än i ett samhälle där lättja, fetma och dator-bojor råda.
Politiken skär ner på gympapassen i skolan och negligerar hallfrågor, det kommer att sluta med en fetare och sjukare befolkning. Det är förtvivlat oansvarigt och denna åsikt delas av mig, Ola Netterheim, Ystads befolkning och alltså redan de gamla grekerna.
Idrotten är kort sagt en av samhällets grundpelare, viktig för att hålla invånarna i trim och viktig för att på arenan verkar barnens förebilder. Säg den unge i Ystad som håller kommunalrådet Kristina Jönsson som en större förebild än Oscar Carlén? Nä, tänkte väl det.
Profetia: När Ystads kommun förstått idrottens verkliga relevans i ett samhälle kommer hallfrågan att lösas på bästa sätt.
Blogg in, blogg out..
