Nya bomber och gamla gaffa-danskar
Publicerad den 31 mars 2011 klockan 12:09 av peterlindgren
I mitt förra inlägg berättade jag om en bomb som sa poff. I dag ska jag orera om två bomber som låter som bomber ska.
Först och främst – ”Kalaset i Kristianstad”
Visst, jag flaggade en aning för att IFK Ystad skulle bli farligare i kvalserien än vad många trott, men att laget skulle få festa loss i segerdans efter kamratderbyt räknade jag inte med. Särskilt inte som man låg under med 12-16 i halvtid. När jag tittar på mina anteckningar från matchen var segern dock inte ologisk. IFK Ystads målvakter Oskar Cimmerholm och Niklas Kraft hade sammanlagt ungefär lika många räddningar som Henrik Nordlander (Kristianstads unge keeper) hade bara i första halvlek.
IFK Ystad kom alltså till många fler lägen än hemmalaget, och i andra halvlek förvaltade man dem bättre. Jag kallade Jim ”Gud” Gottfridsson för ”landslagsmässig” i papperstidningen för hans första 20 minuter. Måhända tycker folk att det är överdrivet, men det skiter jag högaktningsfullt i.
När Kristianstadsförsvararna tvingades ut från linjen för att möta upp Gottfridsson öppnades nya världar för Joseph Azizi. Världar han inte hade något emot att sondera och exploatera. Sex mål bara i andra halvlek för lagkaptenen, och då var ju det ena det direkt avgörande, med bara någon ynklig sekund kvar. ”Jävligt skönt”, var hans pregnanta formulering av känslan att få sätta avgörandet.
Nu ligger IFK trea i kvalserien, och alla vägar ligger öppna.
Årets IFK Kristianstad utgör ett sorgligt gäng som sällan visar sig värdigt den fina hallen och månghövdade publiken (2289 i går). Minns ni att jag för ett antal månader sedan bloggade om Stavstens historia, och om fenomenet ”Gaffa-danskar”? Om inte läs här. Kristianstad har gjort precis samma sak i år – lagat hål i spelartruppen med avdankade danskar som passerat zenit. En tillfällig lösning på ett permanent problem. För mig verkar det som att Kristianstad, efter att ha insett att truppen inte håller, värvat i panik för att ha ett lag som motsvarar och skiner ikapp med arenans glans. Jag tror inte att detta var det lag som Kenneth Andersson ville träna, det är han alldeles för smart för.
Det är livsfarligt att ha ett lag med gaffa-lösningar i en kvalserie. Under matchernas sista brinnande minuter avgör oftast det största hjärtat, och det största hjärtat återfinns sällan hos den med gaffatejp lagade konstruktionen. Kristianstad kan få det jobbigt framöver.
Noterat i Kristianstad Arena
* En fantastisk arena och en fantastisk publik. Den var bara halvfull och ändå signalerade mina trumhinnor en tinnitusvarning klass 2. Det märks också att Kristianstadborna är malliga över arenan. Vem man än pratade med fick man frågorna: ”Vad tycker du om arenan då? Visst är den fin? Folk säger att den är finare än Halmstads. Visst är den finare än Halmstads, va?”
Jaja, den är finare än Halmstads…
* Jag avskydde dock upplägget med ”presskonferensen”. Efter en kvällsmatch är sportjournalisten en stressad typ. Allt han vill är att hugga spelare och tränare direkt efter slutsignal, och absolut innan de klivit in i duschen. Vi ställer oss utanför lagens omklädningsrum som en ackumulerad samling byfånar med anteckningsblock och radioutrustning, och vi känner deadlinen smärtsamt lindad runt oss, så som Opus Dei-anhängare känner sin cilice runt låret. Man blir då en aning irriterad när det kommer en mäktig man och säger att tränaren och spelarna inte kan prata med oss nu, utan först ska gå på en ”presskonferens”.
En ”presskonferens” i Sveriges kvalserie i handboll ser ut så här: Åtta män, med eller utan mustasch, tittar på varandra. Vi tittar på varandra och vi hör knappnålar falla. Ett stort gottebord med kaffe och tilltugg står nästan orört, den ende som är avslappnad nog att intaga av allt är Robert Andersson. Kenneth Andersson ser mest av allt ut att vilja döda merparten av oss sju andra. När detta skådespel i fars-anda börjar bli alltför plågsamt säger någon: ”Ja, vi kanske ska hålla där då”.
Min kontenta är att kvalserien inte är formel 1, eller fotbolls-VM. Det är fint med höga ambitioner, men en onsdagskväll i Kristianstad vill journalisterna göra sitt jobb, och spelarna vill nog helst gå och duscha och fira/sura.
* Jag trodde att Jim Gottfridsson var en snäll påg. Två utvisningar, en lång harang barnförbjudna ord och två halvtaskiga filmningar som inte lär ge eko i Hollywood, bekräftar att jag hade fel. Men det är helt i sin ordning. De snälla pojkarna får inte kyssa de vackra flickorna heter det ju. Och då förstår ni väl att jag med vackra flickor syftar på fula tyskar i Bundesliga?
Ystad Kommun har tagit beslut om renovering av ÖP-hallen. Läs den synnerligen välkommenterade artikeln här. Att säga att denna fråga berör YA-läsarna är ett brutalt understatement. För mig ter sig Ystads kommunledning som en samling ambivalenta människor utan besluts-cojones. Ifall en renovering är ett bättre alternativ än en ny arena (jag sitter inte på pengarna, jag vet inte) borde man tagit beslutet för länge sedan. Kommunalrådet Kristina Jönsson (m) säger nu att ”Tak och golv är i sämre skick och reparationerna mer omfattande än vad man trodde från början”. Det antyder att de precis kommit på det. Fråga Marcus Lindgren i YIF och fråga alla de andra som vistats i ÖP-hallen de senaste åren om hur länge de vetat om takets och golvets dåliga skick. Ordet ”kommun” antyder att man borde vara skickliga inom området ”kommunikation”, men så förefaller det icke att vara.
I stället för att dra igång renoveringen till hösten kunde man redan ha tagit beslutet tidigare och renoverat hallen från och med april i år. Att påbörja en renovering under hösten – vinteridrotternas kickoff, vittnar om okunskap på området. Nu får man maximal krock med föreningarna i ÖP-hallen, nog måste det gå att lösa smidigare än så?
Blogg in, blogg out..
