Dagen skall åter ny, stiga ur rosig sky. Sankta Grubbström, Sankta Knirr
Publicerad den 13 december 2010 klockan 12:24 av peterlindgren
YIF går tunga fjät, runt tabellens botten
Laget som form’n förlät, missar alla skotten
Var hälsade kära läsare, denna smällkalla Luciamorgon. Gårdagen var så fullspäckad av handboll att den påminde rätt mycket om min egen far, när han på julaftons kväll intagit sådana mängder av bordets läckra utbud, att han liksom måste vagga av och an för att buken inte ska smälla som en ballong.
Det hände trevliga saker, och mindre trevliga saker i helgen. Jag började detta inlägg med en mindre trevlig på rim för att få lov av avsluta i dur, och lämna läsaren med en behaglig känsla.
Ystads IF förlorade med 21-31 hemma mot Malmö. Och det är ju inget konstigt med det, eftersom att det var Skånes bästa elitserielag som slog Skånes för tillfället sämsta. Och det är ingen hemlighet att Ystads IF är ett lag som strax tangerar randen för det man brukar kalla kris.
Inför säsongen stod Malmö och Ystad inför liknande uppgifter, med flertalet tunga nyförvärv som skulle spelas in i trupperna. Skillnaden lagen emellan har varit att Malmö till synes friktionsfritt inlemmat sina nya spelare i systemet, medan det gnisslar betänkligt i det vita maskineriet. Det har inte heller hjälpt att förste maskinist Seifert inte får ner luft i lungorna. Malmös härförare – Mirsad Pecikoza och Sebastian Geissler – tar in så mycket luft att bröstkorgarna antagit gorillaform.
HK Malmö är en skräckinjagande gorilla, Ystads IF den pinnsmale, bleke astmatikern.
Ystads räddning denna säsong kan bli att lagen runt de sista slutspelsplatserna alla är lika ojämna som YIF. Det krävs ingen lång formtopp för att avancera i tabellen. Samtidigt är det kanske inte detta man primärt ska ha för ögonen. Viktigast är trots allt att undvika kval.
Hur man än resonerar krävs det nu att någonting händer i föreningen. Man kan inte bara sitta och titta på när bygget brinner ner.
Bör man byta tränare? Enligt mitt sätt att se det hänger det på spelarna i detta fall. Det finns fall då styrelsen ska gå in och sparka en tränare, det finns fall då tränaren ska avgå själv. Det här är ett fall där jag tycker att man ska fråga spelarna. Det finns ett faktiskt handbollskunnande i YIF-truppen som är större än i de flesta andras, och det finns spelare i laget som erfarenhetsmässigt och meritmässigt inte är långt efter Pelle Käll själv. Ett spelarråd borde kunna utröna om de skrala framgångarna på planen i år beror på bristande förtroende för Käll.
En viktig signal om att något drastiskt måste hända är när folkets känsla efter en dåligt spelad förlustmatch inte längre främst består av ilska, utan av medlidande. Man ser att spelarna och tränaren vill, men de kan inte. Man tycker synd om dem. Jag tror att staden Ystad börjar närma sig detta känslostadie.
Så mycket roligare att vara röd i Ystad då. IFK Ystads seger i mörka vintersmåland mot Alstermo är inget mindre än imponerande. Som spelare i YIF:s allsvenska lag var jag med om just en match uppe i de småländska skogarna mot Alstermo. Vi hade båda bröderna Hedin på plan (även om den äldre modellen rostade betänkligt) och lyckades ändå inte vinna.
I IFK gjorde fyra spelare fem mål, Oliver Andersson gjorde sex – vilket visar att laget inte står och faller med poängmaskinen Jim ”Gud” Gottfridsson. Tumba har dock börjat visa att laget på allvar vill utmana IFK om direktplatsen till elitserien. Det blir sannolikt ett två hästars lopp. Hoppas att ”Sankta Knirr” fortsätter att leda sitt röda luciatåg med så varsam hand som hittills varit.
Och, enligt mallen och schemat hos den usle journalisten, ska jag avsluta med gårdagens största handbollshändelse. ”Legenden i Lillehammer”. Sverige slog Norge – lusekoftornas första EM-förlust sedan 2002. Det är i skrällfaktor absolut i paritet med när Robin Söderling besegrade Rafael Nadal i Roland-Garros ifjor. Det är som om Norges hockeyherrar skulle slå Sveriges. Ni förstår, det händer alltså inte.
Men det hände. Målvakten med turneringens coolaste namn – Kain – byttes ut mot målvakten med absolut ocoolast namn – Grubbström. Coolt gjort av Per Johansson, och uppenbarligen smart.
Det visades en härlig slow motion-upptagning av en sekvens där Norges Tonje Larsen brottades med Sveriges mittförsvarare, jag tror det var Wiberg och Gulldén. Larsen fick så mycket stryk att hon till slut bara stod och skrattade. Ett sådant där ohjärtligt ansträngt skratt riktat mot domaren; hon såg ut att bedja och vädja om förståelse för det orimliga – ”inte ska väl ståtliga jag stå här och behöva stå ut med detta”. Underbart.
Norges självförtroende måste ha fått sig en törn. Förmodligen var det exakt det som behövdes för att Norge nu ska gå hela vägen och vinna EM för fjärde gången i rad. För Sverige gäller det att nu börja fokusera på Ungern och Frankrike. En av dessa matcher måste sannolikt vinnas för att avancemanget till semifinal ska bli en realitet för svenskorna. Det är en realistiskt överkomlig uppgift, men ingalunda ett garanterat faktum.
Alla behöver vi en stämningshöjare när himlen faller ner kvart i fyra om dagarna. Handbollslandslaget är en sådan stämningshöjare, och för röda ystadbor är IFK sannerligen ett lyckopiller. Ett annat knep är att stoppa ner ett extra russin i lussebullarna eller att ha levande ljus i luciakronan, för att förhöja stämningen. I Lund jobbar man mycket med vit glögg.
Håll till godo gott folk, med ett inslag från det legendariska lussefirandet 1997, från Lund.
httpv://www.youtube.com/watch?v=DO3CV6cFm6Y&feature=related
Blogg in, blogg out..
