Om vad som hände i Malmö Arena, jämte andra minnesvärda begivenheter.
Publicerad den 19 september 2010 klockan 01:58 av peterlindgren
Slaget i Malmö renderade för Ystads del i att YIF blev slaget i Malmö. H43, av många tyckare (inklusive mig själv) tippade som jumbolag i elitserien, vann enkelt med 29-24. Tråkigt, onödigt, oväntat, och månne en smula pinsamt. Men hav förtröstan kära läsare, ty jag vet varför YIF stod på ändan i dag. Häng med!
Analys
YIF har stora anfallsproblem för tillfället. När ett handbollslag har anfallsproblem beror det med 97 procents sannolikhet på niometersspelarna. Så även i detta fall. Med Thynell skadad väljer Pelle Käll oftast att spela Konrad Rasmussen, Sebastian Seifert och Palle Hansen på niometer. Det är två speluppläggare och en bombkastare. Två hjärnor och en vänsterarm. Två sekundära hot och ett primärt. Det är redan här en snedfördelning, men visst, YIF ska ändå kunna prestera bra handboll.
Problemet så här långt i årets elitserie är för YIF att lagets anfallsrörelser är likriktade, alla rör sig mot centrum. Spelar Seifert vänsternia gör han satsningen inåt, likadant med Hansen, även om han hittills varit något mer varierad. Med två ytternior som rör sig inåt satsar man allt på två kort, antingen måste Hansen hamna i skottläge, eller så får Seifert hitta in till linjen med en passning. Med en sådan gröt i mitten måste man ha en Per Carlén eller en Dmitri Torgovanov på linjen för att hitta luckor. Som bekant har Ola Netterheim ännu inte införskaffat ovannämnda herrars meriter. (Men han är å andra sidan betydligt snyggare än Torgovanov).
Det kanske största problemet med denna centralisering av anfallsspelet är att inga bollar hittar ut till kantspelarna. Pierre Hammarstrand och Philip Nilsson står lika overksamma som vindkraftverk på månen. Pierre Hammarstrand har fått ett par kantlägen eftersom Hansen stundom gör breda satsningar, men Nilsson kunde lika gärna dragit in en stol till sin vänsterhörna, suttit ned och käkat en falafel.
YIF:s anfallsspel blev en aning bättre i början av andra halvlek, och i mina ögon berodde det enbart på att Seifert själv blev ett primärt hot. Han gick för eget läge och gjorde några mål. En niometersuppställning måste ha minst två primära hot, och när Seifert gick mer för eget läge hittade han till och med ut i en bred satsning och ett utspel till Philip Nilsson.
Björn Gröns rumpa har värmt oväntat mycket bänk så här långt, och man kan undra varför. Björn Grön är som spelartyp förvisso inte den mest varierade, men i rollen som skytt borde han ändå få speltid. Mot H43 satte han en i kryllan, bara för att sedan bli belönad med än mer rumpexercis.
Käll, och laget med honom antar jag, tror benhårt på sina rörelsemönster, men mot H43 tror jag man hade lyckats bättre med gammalt klassiskt rullespel. Andra halvan av andra halvlek var det nästan jobbigt att se de vita. Att Konrad Rasmussen genomförde två hoppskott ser jag som det ultimata beviset på att laget fick slut på idéer i andra halvlek.
Min lösning är alltså: Spela inte Seifert och Rasmussen samtidigt, eller få ytterniorna att utföra lika många breda satsningar som centrumsatsningar. OCH, Sebastian Seifert, varför går han inte mer för det egna läget, så som han gjorde i slutspelet ifjor? Bli ett primärt hot!
Noterat i hallen
1. Malmö Arena är kopiöst stor. 5047 människor i Malmö Arena är piss i Mississippi. Speakern i hallen var inte särskilt subtil när han kommenterade stämningen: ”Det är ganska tyst i hallen”.
2. Lugi förlorade mot Malmö med 25-35 och var det minst engagerade laget jag sett på länge. Man har pratat om passion och glädje men såg nästan deprimerade ut. Visst, Den Svarta Geten (Johan Zanotti) gick sin vanliga betesslinga längs med sidlinjen och tuggade på sina mannar, men Axnér, denna i vanliga fall karismatiska känslomänniska, han satt fullkomligt blasé på bänken med benen i kors. Lugispelarna härmade efter bästa förmåga.
3. H43 var det mest engagerade laget jag sett på länge. Johan Brännberg (som för övrigt var sensationellt bra. Jag använder ordet sensationell eftersom jag trodde att han var dålig) såg ut att ha knaprat nån uppåtdrog och gjorde en slags indiansk regndans efter varje mål.
4. Såg ingen Urban Wangel på läktaren men å andra sidan var det gratis kaffe och saftiga muffins i presslogen, så jag mådde bra ändå. Ända tills jag tog en muffin för mycket. Då mådde jag lite illa.
Blogg in, blogg out..
