Publicerad den 13 maj 2012 klockan 11:56 av peterlindgren
Visst, en SM-finaldag är alltid en SM-finaldag, men har man någonsin upplevt en mindre spännande? Det där med finalrutin, ni vet, det där som Sävehof har så jäkla mycket av, fick en en kolossalt avgörande betydelse.
Mathias Zachrisson formulerade Guifs insats i sista semifinalen mot Kristianstad som att laget ”sket på sig”. En klassiskt illaluktande metafor, men inte utan insiktsfull pregnans. Ska vi rida vidare på ”Zackes” vis och beskriva Kristianstads, och Lugis, insats under gårdagen så går det inte att nöja sig med begreppet ”sket på sig”. Det vi bevittnade i går var en episk tarmtömning av syndaflodsformat. En knipmuskulatur helt satt ur spel.
Damernas final var i alla fall spännande i en halvlek, även om det någonstans kändes som att Sävehofrycket låg precis bakom kröken. Andra halvlek var en gulsvart manifestation i hur man ska uppträda i en SM-final. Det sades att Ida Odén låg bakom hela segern, och det gjorde hon kanske, men även utan hennes tio mål och goda spel hade Sävehof vunnit. Sabina Jacobsen är Lugis härförare men förde inget annat än en anonym tillvaro. Ovärdigt slut på en mäktig tid i Lugi.
Stora delar av Lugis finallag må vara ursäktat på grund av låg ålder, men jag tror att även de själva hade förväntat sig mer av den här dagen.
Sävehof demonstrerade ett komplett spel både framåt och bakåt medan Lugi egentligen inte har något anfallsspel. Dragan Brljevic och Sabina Jacobsen (och även media) har snackat oerhört mycket om Lugis 3-2-1-spel i teve och tidningar. Jag hoppas att Lugi, åtminstone internt, börjar prata anfallsspel nästa säsong.
Och herrfinalen… Gud vilken besvikelse. Den kändes avgjord efter en kvart.
Efter 50 minuter av finalen hade Kristianstad gjort 13 mål – nio av dessa signerade Lars Möller Madsen. Oavsett hur stark man bedömer LMM:s insats i finalen vara, är Kristianstads kollektiva insats patetisk. Ja, jag säger patetisk – utan att skuggor faller över Sävehof, som åter igen gör en helt oklanderlig finalinsats.
Vi har yvats över att äntligen ha två Skånelag i final, men väl där tog de gulröda stryk av de gulsvarta med sammanlagt 21 mål. Och då ska det sägas att Kristianstads sista 6-7 mål gjordes på ett Sävehof som mentalt redan korkat upp champagnen, på en Emil Berggren som mentalt redan satt på twitter och gödslade cyber-jubel.
Kristianstad hade för det mesta inget anfallsspel värt namnet. Ett fåtal gånger växlades LMM upp för skott, men oftast fick han göra det själv, och rörelser där andra fick lägen såg vi inte förrän matchen var avgjord. Ola Lindgren har trots allt jobb att göra för att få Kristianstad till ett topplag, även när man inte rider på den formtopp man haft under slutspelet och efter att Ola tagit över.
Notabelt
* Erik Fritzon var den som fick det värdiga avslutet. Han var kung i finalen, sin karriärs sista match, och fick avsluta med ett SM-guld. Sitt femte, om jag räknat rätt. Man kan kalla honom lat, mullig, Pommes Fritzon eller vad fan som helst – ingen kan avdekorera honom hans guld.
* Jesper Larssons sista match blev mindre rolig, förstås. Han fick ett par psykbryt på sina lagkamrater i inledningen, men det var förgäves. De kunde inte vakna.
* Aftonbladet hade efter herrfinalen en enkätfråga på webben som löd: ”Är Sävehof värdiga mästare?”
Ifall någon vet vem som kommer på de här webbfrågorna kan den väl maila mig på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Är Sävehof värdiga mästare? ÄR SÄVEHOF VÄRDIGA MÄSTARE?
Hmm, de har precis slagit sin finalmotståndare med åtta mål, som kunde varit 16 om de varit tvungna. Sluta slösa med folks tid och uppmärksamhet, Aftonbladets frågeställare.
* Jag vill en gång till poängtera det märkliga i att Mikael Franzén får sparken. VAD ska den mannen GÖRA? Han har lett sitt lag till två raka SM-guld där den sammanlagda finalmålskillnaden är plus 25! Han har dessutom lett sitt lag längre i CL än vad en svensk klubb varit på länge. Och detta trots att man tappade Stenbäcken och Jakobsson inför säsongen. Franzéns avsked är årets gåta i elitserien. Eller är det Kent-Harry Anderssons mentorskap som till fullo ligger bakom Sävehofs framgångar i år? I så fall borde YIF gå en vacker säsong till mötes.
* Claus Kjeldgaards näve flög återigen upp i ansiktet på en motståndare. Hur oavsiktligt man än kan hävda att detta är kan jag bara konstatera att Claus Kjeldgaards nävar ofta hamnar i ansiktet på motståndare. Se bara!
Claus Kjeldgaard lever konstant med en ofrivillig hand i någon annans ansikte, här på bilden i en random snubbes. Vidare surar han på rätt bra över SM-silvret, men av estetiska hänsyn och för att inte krypa allt för långt under bältet undlät jag att avbilda den episka tarmtömningen.
Även Ola Lindgren (vänster) surar över SM-silvret. Han drömmer om den sista semifinalen mot Guif, där han efter segern firade på en parkbänk med en nötmix och russin. Those were the days…
De guldfirande Sävehofkillarna är förstås Emil Berggren och Victor Fridén. Att de håller hand kan ses som en symbol för det sekteriska rykte som Sävehof har, men det kan också ses som en symbol för att duon verkar ha samma otillräkneliga hårstylist.
Jag lade en fisgrön bakgrund på bilden och så här i efterhand kan jag inte förklara det. Jag kan emellertid konstatera att det inte var ett genialiskt infall.
Blogg in, blogg out..
Taggar: Erik Fritzon, IFK Kristianstad, Jesper Larsson, Lugi, Ola Lindgren, Sävehof, SM-final
Det finns 2 Kommentarer »
Publicerad den 4 maj 2012 klockan 11:13 av peterlindgren
Så, det var allt för den här gången. För Ystads IF. När allt summeras i denna semifinalserie är det trots allt rätt lag som går vidare. Vi ska inte grotta ner oss för mycket i speltekniska detaljer, men nedan har jag samlat de punkter som jag tycker har gjort att Sävehof blivit finalklart.
* Det att kunna straffa. Erfarenheten från internationellt spel har bidragit till att Sävehof lärt sig att straffa motståndarna för deras misstag. Det behövs inte ett stort felbeslut från motståndarlaget för att Forsberg ska kunna skicka upp pastejer till vindsnabba kontrare. YIF har också blivit bättre på detta i år, men är på punkten underlägsna Partillelaget.
* Målvaktsposten. Jürgen Müller var fullkomligt strålande i går, men han har varit lite väl ojämn överlag i årets prestationer. Thomas Forsberg är som minst okay, vilket han väl kanske var i går. Det är talande för lagens styrkeförhållande när YIF vinner målvaktsmatchen men ändå förlorar handbollsmatchen. Det är mycket talande.
* Emil Berggren. Spelar ibland inte mycket men när han gör det så gör han det verkligen så det syns. Fullkomligt avgörande roll i flera av semifinalerna – inte alltid för att han är bäst – men för att han inte tvekar när det är crunch time. I går blev han i en sekvens stoppad av Linus Nilsson, han stannade upp, skymtade målet, och tog två steg rakt igenom nämnde Nilsson.
Jag har aldrig sett någon behandla Linus Nilsson som luft tidigare.
* Sävehofs tekniska niometersspelare: Fredrik Larsson, Michael Apelgren och Tobias Albrechtsson. Framför allt de två sistnämnda har varit bra mot YIF, överlag är skillnaden lagen emellan att Sävehofs uppställning inte kastar bort onödiga bollar.
Med det sagt är Ystads IF värda all beröm efter denna säsong. Mats Engblom har förvandlat ett mediokert nästan-kvalserie-lag till en potentiell guldkandidat. Nyförvärven, framför allt Jim Gottfridsson och Martin Bager (de två var väl för övrigt lagets bästa målskyttar i grundserien), har lyft spelet på flera nivåer. Man pratar inte längre om Sebastian Seiferts astma, och gud va skönt det är, att slippa prata om Sebastian Seiferts astma.
Summa summarum har YIF gjort en myckel väl godkänd säsong, och det finns egentligen ingenting som talar för att det går sämre nästa år. Möjligtvis det faktum att Pierre Hammastrand blir ett år äldre och potentiellt ett år benskörare. I går kunde han knappt fånga bollen eftersom han med en hand var tvungen att springa och stötta sitt eget plågade lår. Jag undrar hur detta lår mår i dag…
YIF behöver styrka upp H6-positionen till nästa år.
Håller med Jürgen Müller i det han sa till mig efter matchen i går: ”Vi gör en bra match och man är besviken för att det inte räcker. Men vi förlorar inte semifinalserien i dag, det gjorde vi i vår andra hemmamatch. I en semifinalserie mot Sävehof måste man vinna sina hemmamatcher, inte förlora med nio mål.”
2-2 mellan Guif och Kristianstad. Jag måste säga att jag överlag tippat som värsta Billy Lansdowne i år – nästan inget har förvånat mig – men min i särklass grövsta felbedömning är den av Kristianstad. Visserligen sa jag att ”Oranje” kunde bli säsongens överraskning, men i mitt grundserietips förutspådde jag att de skulle missa slutspel. Nu är de en seger från SM-final. Lars Möller Madsen har varit mer eller mindre ett monster har jag hört och Joakim Hykkerud har blandat fina handbollsprestationer med att på lekisnivå gnälla på osportsliga guifare. Bytet Kenneth Andersson/Ola Lindgren mitt under säsong kan inte sägas vara annat än ett lyckodrag.
Men jag tror ändå att Guif tar det i Eskilstuna.
*********************************
Jag är sen på den svalnande potatisen här, men den tarvar ändå en diskussion – IFK Ystad är alltså klart för allsvenskan. Vilken absurd känsla det måste vara att spela ett helt år, kastas mellan hopp och förtvivlan och till slut stå inför ett stort misslyckande – degradering. Varpå man, helt utan sportslig ansträngning, ändå får en gratisplats. Det blir som att allt man gjorde under säsongen var helt utan mening. Men ändå är man glad.
Som Jan Ohlsson påpekar här i sin krönika är det förstås mycket bra för Ystadshandbollen. Det är ju egentligen fantastiskt för en stad att ha ett handbollslag i alla de fyra översta divisionerna. Ett perfekt upplägg för att handbollsmaskineriet i en stad ska fungera – spelare hamnar där de gör mest nytta och kan lätt ta steget över till nästa nivå, när denna nås.
Förhoppningsvis behandlar klubben sin plånbok som den sista droppen vatten och förhoppningsvis står IFK nästa säsong med ett lag som sportsligt ska lyckas med det som de faktiskt misslyckades med i år – att hänga kvar i allsvenskan.
Blogg in, blogg out..
Taggar: IFK Ystad, Mats Engblom, Pierre Hammarstrand, slutspel, Ystads IF
Det finns 2 Kommentarer »
Publicerad den 30 april 2012 klockan 22:16 av peterlindgren
I detta nu tillintetgör 25000 berusade LTH:are i rosa overaller Lunds stadspark. Så firas valborg i Lund.
Nåja, alla 25000 är kanske inte LTH:are – min sambo är till exempel i stadsparken och hon ska för allt i världen inte beskyllas för att vara LTH:are – men jag trivs med att måla upp den bilden.
Att LTH:aren i den rosa overallen - denne naturvetenskapligt intellektuelle - som förhastat inbillat sig att dennes stora IQ-depå naturligt ska spilla över på humorns territorium, är den store valborgsmarodören.
Rosa overaller är inte kul har aldrig varit kul och kommer inte, bedömmer jag, inom en överskådlig framtid att bli särskilt kul.
Jag, Peter Lindgren, 27 år men som ni hör 63 i sinnet, sitter ensam på valborg för tredje året i rad. Medan det kaskadvomeras i parken på petflaskemixer av zaranoff och multivitaminjuice inmundigar jag en lätt frisk Perlenbacher och sniffar oförlöst majluft.
Allt hade varit frid och fröjd om inte en liten oro gnagt i mig att jag i stillhet bidrar till att resa det fjärde riket.
Eller är det bara jag som får shutzstaffelvibbar av Perlenbacheretiketten?
Och apropå nazireferenser måste jag länka till youtubestycket nedan som har klassikerstämpel i ämnet. Jag har säkert länkat till det förr men det gör det inte mindre roligt.
httpv://www.youtube.com/watch?v=bG7ySR7So2Q
**********************************
Nu till handboll.
Två raka niomålsförluster är illavarslande. Och tyvärr tycker jag att det är många spelare i Ystads IF som visar en nedåtgående formkurva. Eller är det bara så att Sävehof får YIF-spelarna att se dåliga ut? Jag har ett antal punkter jag skulle vilja diskutera. Häng med!
* Det jag mest av allt underströk i mitt införinlägg var att YIF under inga omständigheter fick skjuta oförberedda skott mot Sävehof, ty då blir man straffade. Tyvärr gjorde YIF just detta i första halvlek och tyvärr mer än någonsin. Nio sävehofska kontringsmål i första halvlek talar ett tydligt språk.
Men jag upptäckte i går att det finns nyanser i frågan. Vid ett tydligt tillfälle fick Jim Gottfridsson eriksgata fram till Sävehofmålet. ALLA såg att han skulle komma att skjuta. Ändå kunde Thomas Forsberg, när Jim missade, skicka upp bollen till friställda sävehofare. Konklusion: hemspringet var undermåligt. Jag pratade med Gottfridsson om saken efteråt och han höll med.
”Jo, det är ju lika för alla. Jag menar, alla spelare i bägge lagen ser ju när någon skjuter och har man då tre svarta framför sig när man springer hemåt, då är det så klart något som är fel.”
Visst, YIF sköt några förhastade, dåligt planerade skott. Men, ett nästan lika stort problem är tempot på lagets niometersspelare. Thynell, Hansen, Gottfridsson, Seifert – alla duktiga handbollsspelare men Usain Bolt-faktorn är obefintlig på dem alla.
Gottfridsson är trots viss brist på Bolt-faktor duktig på att jobba hem snabbt. Men när det är han som skjuter blir det problem. Victor Fridén, Victor Ottosson och Robert Johansson kan jogga medelst hoppsasteg ifrån YIF:s niometrare.
Lösningen: De niometersspelare i YIF som inte skjuter i ett anfall (min logik säger att det måste vara minst två) måste tjuva i defensiven. Precis som Sävehofs kantspelare tjuvar i offensiven.
* Ett annat problem som dyker upp då är tröttheten, på till exempel Palle Hansen. När man är trött blir man lat och naiv. När en kamrat går upp och skjuter tänker man ”gå in, gå in, gå in, gå in, gå in, gå in, gå in” i stället för att säkra hemåt. Men tröttheten är svår att råda bot på så här långt in på säsongen. Kanske borde man byta mer, i alla fall på högernio, för Hansen ser bra spak ut ibland.
* Kantspelet. Var var det? Hammarstrand var en skugga av sitt vanliga jag och Philip Nilsson var inte ens en skugga av sin skugga. Man får inte neka bra kantlägen mot ett lag som Sävehof. Nilsson måste finna sitt självförtroende, ty alla vet hur jäkla duktig han är när det stämmer för honom.
* Åke Hermansson, YIF:s materialare, är en synnerligen skön gubbe. Efter matchen mötte han Emil Berggren med frasen:
”Ah, Emil Berggren, du får ju hålla igen litta, karr!”
Hörde inte Berggrens respons men det var säkert något dräpande.
***************************************
Vi ska skicka ett stort grattis till svenskarna i Minden, däribland målvakten Anders Persson. Ett år för sent har man lyckats avancera till bundesliga, och det ska bli intressant att följa hur det ska gå för Minden när de verkliga stormakterna står på andra sidan planen.
Ytterligare ett grattis, förstås, till burväktaren Philip Åkesson, vars VästeråsIrsta nu är klara för elitserien. Jag ska ägna ett helt inlägg åt Ystadssonen Philip Åkesson i dagarna, så tills vidare nöjer vi oss här.
Blogg in, blogg out..
Taggar: Jim Gottfridsson, Philip Åkesson, Philip Nilsson, Pierre Hammarstrand
Skriv en kommentar »
Publicerad den 29 april 2012 klockan 00:23 av peterlindgren
Har flyttat mitt kontor till balkongen och diktar i månsken. Tyvärr tvingas jag göra det som ofrivilligt öronvittne till en bisarr diskussion på polska från lägenheten ovan. Av de frekvent strösslade engelska begreppen förstår jag att mina grannar samtalar om film. Film som drar åt det till ytterlighet lättklädda.
Men skit samma. Det här inlägget ska inte handla om mina grannar och definitivt inte om vuxenfilm. Det ska däremot, åtminstone till en början, handla om AG Köpenhamn och om Champions league.
Ty där har våra nordiska representanter nyss tagit sig till Final Four i Köln. Jag läste runt lite på olika sidor inför matchen och så här i efterhand kan jag självgott konstatera att jag var en av få som trodde på danskt avancemang. AG gjorde en offensivt suverän match mot Barcelona, även om en kollektiv trötthet i slutet höll på att stjälpa laget. Det ska sägas att hade Danijel Saric i spanjorernas mål kommit upp i normal standard så hade nog Barcelona avancerat. Johan Sjöstrand var inne och försökte vända trenden i andra halvlek men ärligt talat gjorde han ett starkare intryck under hans direktsända uppvärmning.
Niclas Ekberg gjorde en habil insats och spelade 60 minuter, men han överglänstes av sin kantkollega till vänster - Gudjohn Valur Sigurdsson. Och då var islänningen inte ens bästa islänning. På högernio var snart 39 år gamle Olafur Stefansson fullkomligt outstanding med egna mål och geniala framspelningar. Hade man utformat en topp tio på de bästa handbollsspelarna genom tiderna så är Stefansson garanterat med.
AG har definitivt spelarna för att vinna CL redan i år, även om jag personligen tror att Kiel tar det.
Dagens paintbild görs med en vag men befintlig koppling till CL och är både en tävling och en dikt. Ser ni vem personen i mitten är? OBS! Ingen klockradio utdelas till vinnaren.
Jag avslöjar redan i bilden att det till höger är en skymt av Mats Olsson, och det kan så klart tyckas vara malplacé. Anledningen att han är där är allmänna påtryckningar på mig om att en teckning borde tillägnas Mats Olsson, och jag håller med om att han förtjänar alla hyllningar man kan komma på. Och lite relevant är ju Olsson även i nutid då han ju ska hjälpa till i svenska herrlandslaget. Med målvaktsbestyr får man anta. De kommer säkert att kalla honom mentor, då det är jävligt inne. Lika inne som att i sportsammanhang använda ordet ”momentum”.
Nåväl, efter noggranna överläggningar med mig själv och studerande av Mats Olsson i kräkreflexfrämjande målvaktsdressen från VM 1990 kom jag fram till att Mats Olsson, frontad och i helfigur i denna mundering, inte är paintkompatibel.
Jag reserverar mig för danskan. Det var fem år sedan jag läste danska och jag var inte mycket mer än godkänd. Jag lade som ni ser fokus på svordomarna.
*******************************
I morgon - eller ja, senare i dag – smäller det. YIF mot Sävehof och kvartsfinal tre. Jag har inte den bästa av känslor vad anbelangar YIF:s segerchanser, men bollen….ja….den är ju rund och så.
Skönt att höra att Pierre Hammarstrand kan spela i alla fall och att det inte var en muskelbristning. ”Doktor Glas” medverkan i matchen är i alla avseenden vital sett med hemmaögon. Övrigt som måste stämma är givetvis målvaktsposten. Man får hoppas att Jürgen Müllers senaste insats inte signalerar en vikande formkurva. Han behöver hålla sin högsta nivå i resterande matcher för att YIF:s finaldrömmar ska leva. Kanske finns det en del YIF-fans som börjat drömma om Fredrik Ohlander redan nu.
Nyckeln både i anfallsspelet och försvarsspelet är tålamodet i spelvalen. YIF får inte skjuta förhastat och i fel lägen, då blir man genast bestraffade med sävehofska kontringar. Är både Jim Gottfridsson och Sebastian Seifert på tålmodigt och gott humör kan YIF hysa goda chanser om seger.
Men jag tippar Sävehofseger.
****************************
Noterat handbollsrelaterat
* Och så gick inte Lars Möller Madsen till Lugi ändå, trots att mången djungeltelegrafist så sagt. Bra för Kristianstad emellertid som skönjer en storhetsepok vid horisonten.
* Lugi har tagit kommandot i semifinalserien mot Skuru. Vill det sig fantastiskt väl får vi en skånsk jackpot i Malmö Arena med tre rödgula inslag. Ja, Eslöv åkte ju på arslet mot Sävehof, men ärligt talat var annat icke att vänta.
* Bloggen Skånehandbollen lägger ner. Jag uppfattar det som att handbollsbloggandet peakade förra säsongen (på grund av hemma-VM?) med i princip hundratals bloggar. Nu finns det betydligt färre.Tråkigt att just Skånehandbollen lägger ner eftersom jag tror att han var rätt så läst och att jag uppfattat honom som passionerad (trots det fria patronbältet).
Jag önskar honom lycka i allt.
För övrigt önskar jag att Jocke Berg var lite mer som han var 1997.
Med anledning av att Kents nya album släpptes i veckan.
Och att det var skit.
Bästa låten i år är länken nedan, och den kom inte ens med på skivan.
httpv://www.youtube.com/watch?v=2OmwDGyanaQ
Blogg in, blogg out..
Taggar: AG Köpenhamn, Champions league, Jocke Berg, niclas ekberg, Olafur Stefansson, Pierre Hammarstrand
Skriv en kommentar »
Publicerad den 23 april 2012 klockan 14:49 av peterlindgren
Ingen vidare helg för Ystads två elitlag detta. En smula helvetisk faktiskt, för att vara ärlig.
IFK Ystad kommer nästa år alltså att spela division 1-handboll. Detta mot bland andra Ystads IF:s farmarlag, Di Vide. Tråkigt så klart och kanske inte värdigt en förening som under 2000-talet varit extremt nära att spela i en SM-final.
Men knappast skamligt. Den unga truppen kämpade i en uppförsbacke med 89 graders lutning efter den inledande vinsten mot Kroppskultur. Kvartetten spelare som kompletterade laget runt årsskiftet gjorde verkligen en skillnad, men det är inte optimalt att viktiga spelare åker in och sen ut ur en trupp. Det blir ingen riktig kontinuitet.
På kort sikt tror jag inte att IFK löper någon större risk att falla fritt i seriesytemet, men frågan är vad de här magrare åren (när vi snackar A-lagshandboll) kommer att innebära på lång sikt. Att Ystads IF var nere och vände i lägre serier fick konsekvensen att ungdomar hellre spelade i IFK. Nu är YIF den överlägset mer framgångsrika föreningen och kommer troligen att få skörda ungdomsfrukten det kommande decenniet. Så svänger pendeln.
Viktigt att IFK Ystad stabiliserar sin ekonomi och jobbar hårt för att även fortsatt ha en stark profil av att utbilda unga, duktiga handbollsspelare.
*******************************
Ystads IF gjorde en i de flesta hänseende dålig match i Partille. Jag var inte på plats i Partillebohallen (var ledig, och efter en synnerligen fuktig lördagskväll låg jag soffbunden) men från mitt horisontella läge bevakade jag spektaklet. Jag körde Kristianstad-Guif på platt-teven i bakgrunden och Sävehof-YIF på datorn framför. Ruta-i-ruta alltså. Min bristande simultankapacitet och mitt över huvud taget miserabla fysiska tillstånd kan ha renderat en något svagare förmåga till matchanalys, men jag ger det ett försök.
* Målvaktsmatchen. Vanns av hemmalagets ”Foppa”. Jürgen Müller borde ha blivit utbytt mycket tidigare, men det är så klart förbannat lätt för mig att säga det med facit i hand. Men icke desto mindre riktigt. Mats Engbloms taktik i målvaktsfrågan är tvivelsutan TYDLIGHETEN. Jürgen Müller ska veta att han är förstavalet och på så sätt känna tryggheten att han kan prestera sämre ibland och ändå ha förtroendet. Jag köper denna tanken, men som sagt var, det är icke desto mindre riktigt att Leo Larsson skulle ha kommit in tidigare.
* Anfallsspelet. I första halvlek var detta bristfälligt, för att använda ett i sammanhanget vänligt ord. För att vara krass och ärlig var det skitdåligt. Inte nog med att bristen på tålamod och de prematura avslutsvalen gjorde att YIF bara gjorde tio mål i första halvlek, detta ledde dessutom till att man släppte till massor av kontringslägen. Ett tänt hemmalag hade inga problem att utnyttja detta.
* Kanske ska man inte övervärdera Pierre Hammarstrands betydelse, men det var i alla fall inte till YIF:s gagn att han tidigt tvingades kasta in handduken. Jag skojar ofta om hans benägenhet till skador, men bakom slöjan av komik finns mer än ett korn sanning. Redan i hemmamatchen kände Hammarstrand av någon slags smärta i baksidan av låret, denna skada kommer därför inte som någon jättechock. Jag vet inte hur illa det är med honom, men mina egna erfarenheter av bristningar (om det nu är det) är att det tar minst två veckor av bli kvitt dem. Man får hoppas att sjukgymnast Jesper Lindgren har ytterligare magiska nålar i den där sjukvårdsväskan.
* Martin Walfridsson och Ola Netterheim var i mina ögon de bästa YIF-arna för dagen. ”Waffe” gjorde ett par sköna ”vik” från högerkanten och Ola visade som alltid det undersköna Braveheart-fejset. Jim Gottfridsson fick visserligen priset som bästa YIF-spelare, men lejonparten av Jims goda prestationer kom på fel sida av matchen, då denna redan var avgjord. Skärpning krävs av YIF:s niometersspelare, om det ska bli en ny seger i ÖP-hallen. Det gäller också att komma över det faktum att man förlorat stort mot Sävehof för tredje gången denna säsong.
Jag tror att Lyndon B. Johnson (amerikansk ex-president) sa något i stil med: ”Gårdagen är förbi och kommer ej åter. Morgondagen är vår att vinna eller förlora.”
Det kan vara så att Lyndon B. Johnson aldrigt sagt något liknande. Då tar jag åt mig äran.
Noterat handbollsrelaterat
* Kristianstad kvitterade matchserien mot Guif. Punktmarkeringen av Tobias Aren kan komma att bli avgörande i den här matchserien, ifall inte Mattias Zachrisson omedelbart kommer tillbaka. Med Aren punktad lämnas enormt ansvar på unge Helge Freiman, ett ansvar man knappt kan begära att han ska axla.
* AG Köpenhamn har skaffat sig ett magnifikt läge inför returen mot Barcelona, i Champions league. Det är ett så magnifikt läge att jag fan tror att de klarar det.
* I dagsläget ser det ut som att vi byter Skånerepresentation i elitserien i bytet H43/OV Helsingborg. Zoran Roganovic uttalade sig i Sydsvenskan i förra veckan och sa att H43 underskattat sina motståndare, att man ”sett oss som elitspelare och våra motståndare som allsvenska lag”. Med tanke på vad H43 sysslat med på vårkanten de senaste åren (kvalserien) borde man verkligen ifrågasätta denna trosföreställning.
* Nathalie Hagman har skadat korsbandet. Tråkigt för Hagman som missar OS och tråkigt för Lugi som nu av allt att döma missar SM-guldet.
Blogg in, blogg out..
Taggar: IFK Ystad, Jim Gottfridsson, Jürgen Müller, Mats Engblom, Mattias Zachrisson, Tobias Aren, Ystads IF
Skriv en kommentar »
Publicerad den 19 april 2012 klockan 11:34 av peterlindgren
Ystads IF är bara två vinster ifrån en ny SM-final.
En mening som Ystadsbor nog med glädje suger på ett tag. I alla fall till söndag då det bär av till Partille och nya berättelser skrivs.
Ska man vara helt ärlig så var det faktiskt inget snack i går, det bästa laget vann. YIF var i förarsätet i i princip hela matchen och man hade fler alternativ att göra mål på än gästerna. Det ska sägas redan så här initialt i denna text att YIF-defensiven var väldigt bra. Martin Bager och Linus Nilsson höll en landslagsman som Fredrik Larsson så gott som mållös. Skulle Sävehof göra mål i uppställt anfallsspel så var det via genombrott av snabbfotade Tobias Albrechtsson och Mikael Apelgren och tungfotade Emil Berggren, och dessa mål gjorde ont att göra. Mål som gör ont att göra gör man inte gärna många av.
Vidare, några intryck:
* Jürgen Müller presterar sitt bästa målvaktsspel under de två år han varit i Ystad. Man kan inte annat än att imponeras av denna slags förmåga till formtajming. De tre straffräddningarna kom i högst prekära lägen av matchen, hade sjumeterskasten i stället gått in tror jag inte att hemmalaget hade vunnit.
* Årets Ystads IF har många tillgångar, men den enskilt värdefullaste, har jag kommit fram till, och den som i slutändan faktiskt kan rendera en guldblecka, är innehavandet av två spelgenier - Sebastian Seifert och Jim Gottfridsson. Jag har nämnt det tidigare men det blir allt tydligare hur unikt detta är. YIF kan vinna mot riktigt bra lag bara en av dessa herrar fungerar. Mot Sävehof var Jim Gottfridsson bra och Sebastian Seifert jättebra – då detta inträffar slår YIF de regerande svenska mästarna.
* Palle Hansen ska ha beröm för att han äntligen satsar bredare. Dansken låg till stor del bakom Pierre Hammarstrands initiala målorgie (sex mål på elva minuter). Hansen var också lyckosam framåt där han efter snabba passningar från mittnio går upp på ett eller två steg och skjuter. Utförs detta arbete mellan mittnio och Hansen (eller Andreas Thynell) på rätt sätt är det ett vapen näst intill omöjligt att desarmera. Varken Hansen eller Thynell är handbollsplanens raketforskare men deras tillgångar: storlek, muskler och skottstyrka är ovärderliga. Det gäller bara att fortsätta utnyttja dem så som det gjordes i går.
* Handbollshuliganism i ÖP-hallen? Ja,tydligen skedde en liten konfrontation mellan lagens supportrar utanför entrén. Detta är naturligtvis ytterligare ett bevis på hur het handbollen är i Ystad just för tillfället och vilka känslor som är i omlopp, men det är också ett tråkigt bevis på våldets närvarande, även omkring handbollen. Till hur många procent idiot måste man vara för att stå och måtta en käftsmäll utanför en idrottshall, samtidigt som det inne i hallen utspelar sig ett SM-drama? Ni som vet, som kanske var där utanför hallen, ge mig ett svar på peter.lindgren@ystadsallehanda.se. Jag försöker verkligen begripa människonaturen.
* Matchens lirare var Pierre Hammarstrand. Tio mål och en utsökt skottprocent. Forsberg i Sävehofmålet är bevisligen svag på insidan för här sköt Hammarstrand hål gång på gång.
Jag har förstått att Hammarstrand är varje handbollsfotografs mardröm. Pierre har två sätt på vilka han kan se ut; antingen hänger tungan utanför munnen på honom som vore han en andfådd hund, eller så ser han ut att stå i begrepp att ta till lipen. Här nedan ett fall av det andra alternativet.
Jag pratade med Hammarstrand efter matchen och jag undrade förstås lite över varför han saknades på plan och bänk under en tiominutersperiod av andra halvlek. Inledningen av samtalet lät ungefär så här:
Undertecknad: Jaha, var har du ont i dag? (Subtil anspelning på att Pierre Hammarstrand alltid har ont någonstans).
Pierre: Å, det vill jag inte berätta för då skriver du bara om hur klen jag är. (Sant, Hammarstrands sillmjölkesfysiologi är en evig brunn att ösa ur).
Utan den neonblå tejpen som sitter runt Hammarstrands högerknä inbillar jag mig att han hade fallit ihop till en odefinierbar hög av senor och ben. Uppmaning till sjukgymnast Jesper Lindgren: Kör en helinpackning av Pierre med den där helbrägdagörande neonblå tejpen till nästa match.
******************************
I Eskilstuna var det våldsamt av andra skäl än huligana. Claus Kjeldgaards armbåge i ansiktet på Mattias Zachrisson var inte vacker. Jag avskyr verkligen att bedöma avsiktsgraden i en sådan här våldsam handling, för skulle man komma fram till att den är helt avsiktlig snackar vi en form av misshandel. Jag kan bara gissa utifrån videon här nedan, och det låter jag gärna bli. Är det någon som har klara åsikter i frågan får ni gärna höra av er. På bloggen, på facebook eller varför inte till min mailadress som jag redan gett er, men som jag i en handling av extrem givmildhet ger er igen – peter.lindgren@ystadsallehanda.se.
Incidenten – http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fsvt.se%2F2.21095%2F1.2776731%2Fguifs_landslagsman_svart_knockad&h=9AQEDx96U
Kristianstad ska ha gjort en bra match, men jag är faktiskt mest imponerad av Guif. Deras kontinuitet på tränarpost och i spelartruppen har gjort att de har en obotlig och obändig tro på sitt eget spel, något som gör att man trots avsaknad av Zachrisson, Haukur Andrésson och Robin Andersson ändå kan slå IFK Kristianstad, som just nu upplever århundradets formtopp.
Zachrisson ska vara på klar bättringsväg och det lär behövas. Skulle Guif vara tvungna att avvara de tre tunga niometerspjäserna hela semifinalserien så överlever man kanske inte den.
Jag läser på Sportbladet att det är i princip klart att Zachrisson inte spelar den andra semifinalen på söndag. Detta innebär troligen att IFK kvitterar matchserien då.
Blogg in, blogg out..
Taggar: claus kjeldgaard, Jim Gottfridsson, Pierre Hammarstrand, Robin Andersson, Sebastian Seifert
Det finns 2 Kommentarer »
Publicerad den 16 april 2012 klockan 13:48 av peterlindgren
Ystads IF-Sävehof, Guif-Kristianstad. Då var det semifinalklart.
MEN vad det satt hårt inne! När Kristian Meijer kontrade in 25-24 såg jag mig om i hallen och mötte mången orolig blick. Men det löste sig till slut. Matchhjälte blev helt rättvist den sköre, delikate Pierre Hammarstrand, med en av fem utsökt levererade straffar.
Ystads IF var i denna match tillbaka på en för SM-slutspel adekvat mental nivå. Inställningen var en helt annan än den i Lund och när till exempel Hammarstrand och Gottfridsson firade sina mål kunde man se att det är skillnad på laddning och laddning – så där taggade såg de inte ut i Lund.
Jag har samlat diverse intryck i punktform nedan.
* Publiken! Jag måste nästan börja här, för stämningen var i alla avseenden magnifik. Talande för ljudnivån var att min kollega Ulf – när vi var tillbaka på redaktionen – frågade mig om jag varit nere i hallen. Jag svarade: ”Ja, jag satt två stolar till vänster om dig”.
Det enda negativa med stämningen är att drygt 2000 människor lär ha tinnitus-symptom i dag.
* Ett grekiskt klassiskt drama upplöses ibland i femte akten av ett deus ex machina, ett gudomligt ingripande. Jim ”Gud” Gottfridsson var kanske inte fem-lurblåsare-himmelsk, men han var mycket bra. Och dramat avgjordes kanske inte av ett gudomligt ingripande, men väl under ett gudomligt inflytande.
* Nerver. Matchen var fartfylld och underhållande, men inte utan nervösa element. Sebastian Seifert sköt upprepade gånger utanför. Andreas Thynell sköt en gång utanför, men det var å andra sidan så långt utanför att jag nästan undrar vilket mål han siktade på.
Och när Lugi närmade sig i slutet såg YIF:arna allt lite spaka ut. Handboll är en märklig och fascinerande sport.
* Jag har sällan sett en mer trött människa än Palle Hansen, i slutet av matchen. När han bad domaren blåsa av spelet i ett uppspel och Marcus Lindgren kom in på plan och torkade bort en svettdroppe från Hansens panna, var det otroligt tydligt att dansken endast ville ha en extra sekund att andas. Jag vet detta, eftersom jag själv under den senare delen av min egen handbollskarriär blivit något av en expert på att åstadkomma denna typ av spelavbrott.
Kvartsfinalserierna slutade med resultaten som står att läsa nedan. Inom parentes syns mina egna tips inför kvartsfinalerna. Denna typ av uppgifter publicerar jag endast när jag är mycket nöjd med mig själv.
* Sävehof-Skövde 3-2 (3-2)
* Ystads IF-Lugi 3-2 (3-2)
* Guif-Malmö 3-0 (3-0)
* Kristianstad-Alingsås 3-0 (3-1)
Om Sävehof som motståndare har YIF:arna som väntat uttalat sig mer eller mindre likgiltigt. Det var till och med någon som sa att det var lite skönt att slippa Kristianstad. Men naturligtvis hade man föredragit att få nordöstskåningarna i semifinal. Nu måste man vinna tre matcher mot ett Sävehof som man väl knappt slagit tre gånger på tio år. Jag säger inte att YIF är chanslösa, men det blir i sanning tufft.
Och i dag ska besked komma ifall uppgiften blir ännu tuffare, det vill säga om Seifert blir avstängd för en eventuell armbåge mot Anders Hallberg i match 4. Jag har bara sett händelsen en gång och kan inte avgöra ifall det är avsiktligt. Med händelsen (youtubeklippet) nedan i minnet, också det en armbåge, lämnar jag det helt öppet för att Seifert faktiskt kan ha gjort det avsiktligt. Eller, omedvetet avsiktligt skulle man kunna säga. Jag tror inte att Sebastian Seifert är en ond människa som vill skada folk, men kanske kan det i stridens hetta brinna till i huvudet på honom på ett sätt som gör sådana här händelser möjliga. Men jag understryker, jag kan inte bedöma Hallberg-incidenten och huruvida denna var avsiktlig. Men nedan alltså en äldre Seifertarmbåge.
httpv://www.youtube.com/watch?v=e-TQh3ULyQ0
När jag dammsuger nätet ser jag många upprörda röster som talar om den lugiska svinigheten. Eget begrepp förstås. Folk är upprörda över sättet Lugi valde att möta YIF på; filmningar, trashtalk, fult spel och vulgära gester har varit vardagsmat för laget från de intellektuellas högborg, universitetsstaden Lund.
Man kan tycka att det är synd att Lugi ansett sig så mycket sämre än YIF handbollsmässigt att man känt sig tvingade att möta sina motståndare med okonventionella metoder. Samtidigt är det här slutspel och att gå bortom konventioner kan ses som ett bevis på hur mycket man vill vinna. Jag hade själv inte förespråkat sådana här metoder som tränare för ett elitserielag, men så finns det säkert också en anledning till att jag aldrig kommer att leda ett elitlag i ett SM-slutspel.
Det är väl egentligen ganska härligt att det skaver lite, SM-slutspel ska skava och Tomas Axnér skaver som en irriterad plida på ett ställe sommarsolen aldrig kommer åt.
Teckningen nedan är därför en hyllning till Tomas Axnér och till hans Lugi.
Den stora figuren till höger är förstås Jacob Wickman-Modigh. En trashtalkare av rang har man förstått och en varelse/maskin av kolossala format. Det som sker i Wickman-Modighs bakhuvud är en programmering, jag inbillar mig att en sådan gigant inte kan vara sprungen ur ett moderligt sköte. Han är kort sagt en robot som suffleras, instrueras av trashtalkets fader, Tomas Axnér.
Axnér är med handbollsspelares mått mätt en fluglort, och för att nå upp till Wickman-Modighs bakhuvud står han på Kristian Meijer. Viker man Kristian Meijer tre gånger på mitten blir han en lagom pall för Lugitränaren, alternativt använder man YA-sportens massiva måndagsbilaga. Jag är för övrigt tämligen säker på att Kristian Meijer, denna fantastiska handbollsspelare, aldrig sett innandömet på en styrketräningslokal. Han är alla hetsbantares hatobjekt nummer ett och går ner i vikt bara han tittar på en bukett broccoli.
Vidare beordrar Axnér tillverkningen av en tårta till Marcus Lindgren, YIF:s assisterande tränare. ”Mackan” fyllde 40 under gårdagen och firade med att efter slutsignalen jaga Tomas Axnér, 42, runt ÖP-hallen efter att denne ska ha gjort ”fuck off-tecknet” mot YIF-bänken. 40 är det nya 10, bevisligen.
Men vi tackar för underhållningen.
Och därmed tackar vi Lugi för i år. Slutspelet kommer även fortsättningsvis att bli roligt men, inte riktigt, på samma sätt.
***********************************
Vi ska förstås också konstatera att IFK Ystad kvitterat i matcher mot Ricoh. Ni, IFK-älskare, får förlåta att det blir mycket elitserie och Ystads IF i denna blogg, men resultaten får tala för tillfället.
Jag är hur som helst rätt så säker på att IFK Ystad klarar av att avfärda Ricoh på lördag. Ett gäng trötta stockholmare ska nu för andra gången på en vecka åka ner till Ystad och möta ett lag alla tippar att de ska förlora mot. Det enda som talar emot IFK är att spelarna läser den här och liknande handbollsforum som säger samma sak: att IFK bör vinna. Ibland vinner inte det laget som bör vinna och ofta beror det på att det laget som bör vinna tycker att man bör vinna. Idrottens märkliga och sällsamma logik.
Men hörni, trevlig måndag på er.
Blogg in, blogg out..
Taggar: Jim Gottfridsson, Lugi, Sebastian Seifert, Tomas Axnér, Ystads IF
Det finns 3 Kommentarer »
Publicerad den 14 april 2012 klockan 02:28 av peterlindgren
Hoppsan. Skulle man kunna säga.
Gick det månne för lätt i Ystad i tisdags? Fanns det redan i dag tankar hos de vita med rosenskimrande semifinalprägel? Eller gjorde man en uppladdning á la Ronaldo VM-finalen 98´, det vill säga osunda mängder teve-spel innan matchen?
Det här var i alla fall ett så klassiskt fall av dålig inställning att andra kommentarer blir överflödiga. En del av den dåliga inställningen går att läsa i statistiken där YIF står noterat för 19 tekniska fel, många av dessa grova, som Sebastian Seiferts sex felpass.
Men mest såg man den dåliga inställningen rent fysiskt; efter den knackiga starten såg YIF:arna plötsligt inte ut att tycka handboll var särskilt kul längre. Tråkig båge på nacksenorna, blanka ögon, kroppslig ängslighet.
Lugi var bra, det ska sägas och det ska sägas med emfas och understrykning. Försvaret var återigen ramstarkt, man fokuserade på att hålla Martin Bager bollös och lät YIF skjuta långt utifrån. Aktiviteten på linjen i fråga om Hammarstrand/Nilsson var obefintlig i jämförelse med tisdagsmatchen. Och inte heller fick man ut försvararna med bra skytte, ingen niometersspelare i YIF kan ha vandrat ut från Fofs Arena med en anständig skottprocent.
Lagets IQ-bärare, Gottfridsson och Seifert, hade lätt last för dagen. Tänk att två så skickliga handbollsspelare kan vara så dåliga på exakt samma dag, (fredagen den 13 visserligen, men vi lägger det magiska tänkandet åt sidan så länge), det är uppseendeväckande. Seifert syndade som sagt var med mängder av felpass. Det gjorde även Jim Gottfridsson, men det kändes som att hans stora problem var humöret. Wickman-Modigh lyckades nog till slut trashtalka mittnian ur balans. Han måste lära sig vilka strider som är värda att ta. Verbala sådana med Wickman-Modigh är exempel på en ovärdig strid.
Lätt last alltså för IQ-bärarna, men det är kanske inte så konstigt då kollektiva inställningen var åt råttorna. 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne förstod redan när han levde att ”Alla riktigt stora tankar kommer från hjärtat”.
Nå, det vita hjärtat var nu icke i Lund denna kväll.
Men Ystadsborna får nu ta det onda med det goda och se fram emot en presumtivt magisk söndagseftermiddag i ÖP-hallen. Jag tippade redan innan kvartsfinalserien att detta skulle bli episkt drama av klassiskt grekiskt snitt, i fem akter. Jag tippade också 3-2 till YIF. Det står jag fast vid, trots att det nu faktiskt känns helt öppet. Och apropå grekiska femaktare – vet ni hur sådana brukar få sina upplösningar? Genom ett begrepp som kallas ”Deus ex machina”, det vill säga ett gudomligt ingripande. Ni förstår säkert vart jag vill komma…
Smått och gott
* Felix Kasch. Det hör man på namnet att han kommer bli bra. Bra skott, bra spelförståelse och en fysik som om han var uppfödd och uppgödd på en broilerfabrik. Och killen är tre år yngre än Jim Gottfridsson. Jösses.
* Skövde tar Sävehof till en femte och avgörande match, också detta enligt mitt förhandstips, lik förbannat är jag slagen med häpnad.
* Mats Engblom gjorde sitt yttersta under timeouten i första halvlek för att väcka sitt lag. Det fungerade föga. Dessutom påminde hans rörelsemönster en hel del om George Costanzas när han under en utskällning av kollegan T-bone föräras smeknamnet ”Koko the monkey”.
httpv://www.youtube.com/watch?v=JC4C_Gcp_dM
**********************************
Jag tänkte att vi här skulle avsluta det som jag liiite uppförstorat valt att kalla ”bloggkriget”. Anledningarna till att jag tycker att diskussionen kräver sin punkt är främst två: dels skönjer jag tveksamheter i läsvärdet. Låt gå för att jag tycker att det är mäkta underhållande att polemisera med mina bloggkollegor, men läsarna får faktiskt gå först, och jag undrar jag hur många mer än jag själv som tyckte att det var underhållande att läsa John Does näst senaste inlägg som uteslutande handlade om undertecknad.
Dels har vi nått ett tillstånd i diskussionen som jag är synnerligen tillfreds med, och jag ska här nedan förklara vad detta tillstånd innebär.
Den här debatten inleddes med att Johan ”Knäcket” Flinck sög åt sig en allmän kritik jag slängde ur mig, vilken berörde den trend att journalister och handbollsbloggare hetsar varandra att släppa alltför okritiskt granskade rykten genom sitt medieflöde. John Doe på Skånebloggen inrättade sig som en glad soldat i Flinckens led och polemiserandet från min sida har sedan dess skett i riktning mot dessa båda gentlemen. (Ja, jag antar att John Doe är en man. Den diskussionen tar vi en annan dag).
Problemet är att de två gentlemännen i fråga icke upphör att missförstå mig. Jag har aldrig sagt att rykten inte får förekomma på bloggar, det tycker jag absolut att de ska få göra. Rykten, spekulationer och dylikt är sådant som hör till, i alla fall till den sortens bloggar som Flinck och Doe vill vara, och det har jag absolut inget emot. Jag vände mig emot den vämjeliga och för den journalistiska trovärdigheten nedgraderande tonen, ordvalen och otydligheten som ofta präglar dessa bloggar.
John Doe ville ha ett exempel och ett motiv på varför jag anklagade hans blogg för att vara hemvist åt halvsanningar. Ett sådant skulle kunna vara det inlägg han rubricerade ”Skånehandbollen avslöjar Kristianstads supervärvningar!” Ett inlägg som handlar om att Kristianstad nästa säsong förstärker med Dalibor Doder och Tobias Karlsson. Inlägget skrevs för snart 2,5 månader sedan, och även om det visst fortfarande kan bli så som Doe skriver så lär det knappast ha varit klart för 2,5 månader sedan.
Doe lär hävda: ”Men det står i inlägget att ingenting är klart!” Jo, det gör det förvisso, men Doe – vad säger din rubrik? Vilken tror du är inläggets viktigaste mening, den som fastnar hos folk? Har du någon slags grundläggande uppfattning om människans selektiva perception?
Det är detta jag menar med otydlighet, med språkval, men även med en grundförståelse för hur människor fungerar och tänker, vad folk lägger på minnet.
Doe hävdar sedan att han har rätt 70 procent av gångerna han släpper ett rykte. Fine, jag tar tillbaka mitt uttalande om halvsanningar, hans blogg innehåller ”nästan trekvartssanningar”.
Så, hurdant är det tillstånd jag pratar om ovan? Jo, när Flinck och Doe skriver numera, post-bloggfejden, strösslar de runt sina rykten mängder med uttalanden som ”Skulle vara intressant att veta: hur uppfattade ni läsare det? Som ett rykte eller som att det var klart?” (Flinck) och ”Lugn jag har skottsäkerväst på mig, vet att somliga lite finare bloggar gärna siktar på mig efter dom avslutande raderna om OV” (Doe).
Mentalt sitter det en liten Peter Lindgren-gubbe på axeln på dem som säger: ”App, app, app, sakta i backarna”, och de tvingas tänka över vad de just skrev. Utmärkt!
Det lär innebära att det blir bättre tydlighet framöver och kanske inte lika klichéartade kvällstidningsordval. Flinck och Doe lär ha sett i kommentarsfälten i bloggosfären att det finns en del människor som liksom jag irriterar sig på det sätt som rykteshetsen ofta yttrar sig på.
Men återigen förtydligar jag: jag säger inte att dessa bloggar är dåliga och att de ska sluta med det de gör. Jag säger bara, och det är egentligen det enda jag sagt hela tiden, att jag är trött på hetsen att bloggare tvunget ska vara först med ett rykte som ofta är fel.
Doe påstår att han knappast är skuld till att svensk journalistiks trovärdighet slagit i botten, (”en simpel handbollsbloggare”) men nu ser världen ut så att vem som helst med ett tangentbord är journalist. Jag eftersöker bara en liten jäkla vilja att bedriva en stolt och värdig journalistik. Att inte försöka lura folk. Rubriken ”Skånehandbollen avslöjar Kristianstads supervärvningar!” kan inte påstås vara något annat än ett försök att lura folk.
Avslutningsvis vill jag citera Doe på Skånehandbollen, och denna gång för något bra och vackert: ”Tillsammans kan vi nå ut till en bredare massa”. Gissningsvis har både Flinck och Doe fler läsare än min blogg men kanske har vi olika typer av läsare. Vi har det gemensamt att vi alla älskar handboll. Vackert så.
Make love, not war.
Blogg in, blogg out..
Taggar: Jim Gottfridsson, Johan Flinck, Martin Bager, Mats Engblom, Sebastian Seifert, Skånebloggen
Det finns 3 Kommentarer »
Publicerad den 11 april 2012 klockan 11:25 av peterlindgren
Tre punkter på dagordningen i dag
* Ystads IF verkar vara på väg till SM-semifinal.
* IFK Ystad kan vara på väg ur allsvenskan. Eller?
* Bloggkriget mellan Peter Lindgren och ”Nu-kan-vi enligt-säkra-källor-avslöja-bloggarna” rasar vidare.
Jag förklarar härmed dagens blogg öppnad.
Helt plötsligt var det inga problem alls att göra mål på Lugi. Under andra halvan av första halvlek och första halvan av andra halvlek fullkomligt öste YIF in mål. Jag ser fyra stora anledningar till detta:
* Jim Gottfridsson visade direkt att han plockat fram finbyssen, skarpladdad och välpolerad. I takt med att han sköt in sina aviga skott (på andrasteget med kroppen ofta i ledbrytande ställningar) lyfte Lugiförsvaret.
* Då blev det ytor för Martin Bager (och jag hoppas att han tar det som en ära att jag kallade hans rumpa stor och förträfflig i tidningen). Störst ytor och störst överraskningsfaktor var det ändå när kantspelarna Philip Nilsson och framför allt Pierre Hammarstrand smög in på linjen. En företeelse mer förekommande i går än under tidigare matcher mot Lugi. När Milosevic/Wickman-Modigh tvingades ta hänsyn till hot både framifrån och bakifrån blev det härdsmälta i det storväxta mittblocket, kanske för att Wickman-Modigh är, som Jim Gottfridsson uttryckte sig för Sportbladet, ”varm i huvudet”.
* Tålamodet. Det gick trögt i början av matchen men YIF trodde på planen och tröttade ut Lugi.
* Ytterniorna kom i bredare satsningar. Detta är superviktigt. Både Andreas Thynell och Palle Hansen är förprogrammerade att gå inåt i banan men i går öppnade de upp spelplanen. Även Jim Gottfridsson satsade brett, men han satsade å andra sidan på allt som rörde sig, om ni ursäktar det lätt vulgära ordvalet.
Gustav Thulin skadade knät under första halvlek, och det slog mig inte förrän i dag (jag var varm i huvudet i går) att det kanske var det nya golvets fel. Jag har inte känt på det på men det ser gummiaktigt och lite farligt ut. Får höra med Thulin i dag.
Apropå golvet uttryckte Sebastian Seifert en vagt reaktionär-det-var-bättre-förr-åsikt när han glatt proklamerade ”Jag är en parkettkille!”
När fotograf Anette Sjöstrand sovrade bland bildmaterialet i går hittade hon det här guldkornet. Och låt oss prata en stund om Ola Netterheim - denna man är kroniskt troende på sin egen oskyldighet. Det är liksom aldrig rätt när domaren visar de två upphöjda fingrarna för Ola. I går lyckades han med konststycket att klockas för mer tid på utvisningsbänken än på plan.
Om ni tillåter mig reminiscera kommer jag ihåg när både jag och Ola för många år sedan spelade en träningsmatch i YIF, jag tror det var mot Köpenhamn, och domaren gav mig rött kort för en ful incident som det naturligtvis var Netterheim som var pappa till. Jag var 18 år och sugen och pekade på Ola: ”Men domarn, det var ju han”, varpå Ola kallt svarade: ”Sorry Peter, bättre du än jag”. Det sorgligaste var att han förstås hade rätt.
Men sådan är han, Ola Netterheim, skyldig även när andra döms.
Men, han är en kämpe av episka mått och perfekt i rollen som andralinje bakom Martin Bager.
*****************************************
Snackade kort med Anders Jacobson i halvtid, om IFK Ystads förlust mot Ricoh. Ovetande om Ricohs styrkor undrade jag varför IFK förlorade.
”De är lite äldre och inte särskilt bra tränade. Men när det oftast blev uppställda anfall sög de in oss rätt så bra. Jag tycker att vi är ett bättre lag men nu känns det ju så klart lite otäckt att vi måste vinna två matcher i rad.”
Jag håller med men tror innerligt att IFK fixar det. För hur sugna är ett gäng 30-plussare (som tränar två gånger i veckan) på att två gånger åka till Ystad och försöka slå ett lag som gillar att springa?
Jag och Anders pratade också om Pierre ”Doktor Glas” Hammarstrands stukade fot och vi enades om att han har en katastrofalt klen ben- och ledstruktur.
****************************************
För ett par inlägg sedan uttryckte jag min trötthet över skvallerbloggare, sådana som gärna halvchansar på en publicering för att vara först med ett rykte. Trots att jag inte riktade kritiken mot en enda specifik blogg ser jag flera på nätet som tagit åt sig, den mest prominente Sportbladets Johan Flinck, of course.
Jag vill förtydliga åsikten att jag naturligtvis inte bannlyser spekulationer om spelarövergångar. Sådant kan vara ytterst intressant då människan är en nyfiken natur. Det som jag är ruskigt trött på är meningar som ”det här är förstås inte officiellt men jag kan lova att det är sant” – meningar som sedan visar sig vara bländverk eller ren humbug. Flinck använder sig i sin blogg av överstrykande; han stryker i efterhand över stycken eller ordval som visat sig vara fel. Dessa överstrykningar är ibland så många att det nästan ger ett komiskt intryck. Exempelvis förekommer de i precis det inlägg som vi diskuterar, då han i affekt och sann revolvermansanda angrep hela Ystads Allehanda. I en introspektiv analys borde kanske Johan Flinck fundera på hur denna affekt uppstod – ingen talade ju till honom personligen.
På en annan blogg, en anonym människa som kallar sig Skånebloggen, en förvisso djupt passionerad bloggare med halvsanningen som motto, ger han Johan Flinck rätt. De hävdar båda att det viktiga är att det snackas runt handbollen, att intresset hålls vid liv. Det är visserligen en pragmatisk inställning men en attityd av precis den typen som skjuter journalistikens trovärdighet i sank. Det är ingen slump att nyligen gjorda undersökningar visar att svenska folket har historiskt lågt förtroende för journalister, ett förtroende som är mycket lägre än i nordiska länder överlag. Skånebloggen manifesterar sin inställning till promiskuös ryktesspridning med parollen ”Det behöver inte alltid bli rätt!”
Sund inställning av någon som ger sken av att vilja göra en trovärdig journalistisk gärning. Personligen kan jag älska att han/hon/hen avslutar en sådan mening med ett utropstecken.
Olika medier har olika agendor. Flinck jobbar på en kvällstidning och jag behöver väl knappast orera om vilken typ av journalistik sådana slags tidningar ofta vinner läsare på. Johan Flinck är en bra journalist som säkert arbetar på ett sätt som gynnar tidningen. Jag läser frekvent hans blogg och det mesta är alldeles utmärkt, jag kritiserar endast en promille av hans jobb och då framför allt den ibland slappa inställningen till trovärdighet. Att han egentligen ouppmanat lyfte frågan på sin blogg tar jag som ett tecken på att han till viss del håller med.
Apropå agendor så är Skånebloggen som sagt var en anonym bloggare, en namnlös internetidentitet som inte sätter sitt namn och personliga rykte på spel. Han tar förstås alla chanser att vara först när ett kryddstarkt rykte kommer inom räckhåll.
Både Flinck och den namnlöse individen på Skånebloggen verkar annars mest störa sig på mina ordval. Skånebloggen kallar min attityd skrämmande och ”von oben” och Flinck tycker i en kommentar till sin egen blogg att min mening ”Jag är alltid sist, men har å andra sidan alltid rätt” är, citat, ”j-t konstigt”.
Flinck och John Doe borde ha läst den följande meningen i det inlägg i min blogg som de refererar till. Där skrev jag: ”Jag är dessutom ödmjukast i världen”. En mening som är en paradox och i högsta grad ironisk. Jag menar, man kan ju inte vara ödmjuk om man påstår sig vara ödmjukast i världen. Jag vet inte hur gamla Flinck och John Doe är men de verkar ha missat Killinggänget och ironins peak med en hårsmån.
Jag trodde att det av denna paradox skulle framgå att jag bara skämtade, men gjorde det inte det är det så klart mitt fel.
Se, jag kan visst ha fel!
Men det händer förstås ytterst sällan. Jag är lite som Jim Gottfridsson, jag skjuter i steget. Det kan se avigt ut men det blir alltid mål.
Jag ska avsluta detta mitt längsta blogginlägg någonsin (ni som läste ända hit, grattis ni har vunnit en klockradio) med ett stycke som känns oerhört passande, och som är en smörpassning till John Doe på Skånebloggen.
httpv://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU
Blogg in, blogg out..
Taggar: Jim Gottfridsson, Johan Flinck, Martin Bager, Ola Netterheim, Sebastian Seifert, Skånebloggen, Ystads allehanda
Det finns 2 Kommentarer »
Publicerad den 9 april 2012 klockan 11:57 av peterlindgren
Den gångna påskhelgens handbollsresultat fick ett globalt mästerskap med avgörande i sommar att som i ett trollslag bli hundra procent intressantare. Sverige kommer att vara där. Dubbelt upp. I OS.
Och Cissi Grubbström sa ett könsord i public service-teve.
Det finns en hel del intressanta punkter att lyfta anbelangande helgens spel. Jag var kritisk i mitt förra inlägg, bland annat vad det gäller den svenska effektiviteten. Den kritiken kvarstår fortfarande efter matcherna mot Makedonien och Ungern, liksom kritiken mot ett stundtals (och ordet ”stundtals” kan i sammanhanget förstås som ”ihållande”) uddlöst anfallsspel.
Men i stället för att tjata ihjäl oss om matchdetaljer ska vi fokusera på ett antal OS-dilemman. Hör här.
* 14 spelare skall med till OS. Två målvakter är givna, jag kan inte tänka mig annat än att två försvarsspelare är givna (även om förbundskaptenerna på exakt de här 14-manna-premisserna petat Magnus Jernemyr förr) och de flesta av utespelarna är också givna. Ett par, kanske tre platser finns kvar att slåss om.
På nio meter kommer Kim Andersson, Kim EdR, Jonas Larholm och Dalibor Doder troligtvis bli uttagna. På kanterna blir Jonas Källman och Niclas Ekberg uttagna som solklara förstaval och Andreas Nilsson på linjen. Återstår då, med andra ord, tre platser.
* Tobias Aren visade att hans spetskvalitéer håller på landslagsnivå, även om han till synes av nervositet trillade oprovocerat tre gånger innan han kom igång. Hans skott och genombrott är av mycket hög kvalitet. Kontra Stenbäcken är den senare en skickligare försvarsspelare, men hans feghet och oförmåga att prestera framåt i landslaget stör mig. En av Aren och Stenbäcken kommer troligtvis med till OS. Jag tippar Aren.
* Vi behöver en vänsterhänt spelare till. Både Zachrisson och Johan Jakobsson kan spela både på nio meter och sex meter, och är båda två herrar som inte ursäktar sig eller fegar ur. Jakobsson brukar stå först i kön här men Zachrisson imponerar. Dött lopp.
* Jonas Källman har många gånger klagat över att han inte orkar 60 minuter. Han har en stor kropp att syresätta och jobbar hårt både framåt och bakåt, alltså behövs en nummer två på V6.
Lade ni märke till hur expert Magnus Grahn i matchen mot Ungern inledde andra halvlek med att såga Fredrik Petersens beteende som människa och förorda Henrik Lundström i OS-truppen, för att sedan inom loppet av 25 minuter panikberömma Petersen som handbollsspelare och avsluta hela resonemanget med att Petersen nu förstås spelat till sig den där platsen i OS-truppen? Det blåser byiga och omväxlande vindar i Magnus Grahns åsiktsvärld.
Min egen åsikt vad gäller Fredrik Petersen: En bättre spelare än Henrik Lundström i sina största stunder. Något ojämnare. Sim människa något mer yvig än Henrik Lundström. Hans snurrskott mot Makedonien fick enormt genomslag medialt och han blev från vissa håll klassad som en ”idiot light”.
Jag håller med om att det inte var det smartaste en handbollsspelare gjort, men Petersen är vad han är – en artist som vill underhålla. Att begära att han ska ta 4000 makedoniers åsikter i beakting under tiden han kontrar är för mycket att begära. Sedan var snurrskottet förvisso ruskigt dåligt utfört – han missade skottet och krockade lite med målvakten, men hörni, det tror jag inte att han gjorde med avsikt. Ni som sågar Petersen jäms med fotknölarna – coola ner er ett par hekton. Kul förresten av Petersen fick ”hämnas” på Magnus Jernemyr för utskällningen mot Makedonien.
Till OS ska Sverige inte åka med spelare som förmodligen inte gör bort sig (Lundström), man ska åka med spelare som kan vara världsklass (Petersen).
Med det sagt tycker jag att vem förbundskaptenenerna än väljer som nummer två på V6 blir det nog bra. Lundström är trots allt ett bekvämt, solitt och högkvalitativt alternativ.
* Vad händer med Lukas Karlsson? Får han inte åka med till London?
Jag har ingen aning. Låt mig säga så här – jag avundas inte förbundskaptenernas arbete fram till i sommar. Här finns fler dilemman än i Platons dialoger.
*****************************
Och i kväll går alltså IFK Ystad in i kvalspelet för att få stanna kvar i allsvenskan. Stockholmslaget Ricoh står för motståndet och i Ricoh spelar en del rutinerat folk, förre Hammarby-vänstersexan Johan Henriksson, för att bara nämna en spelare. Ricoh blev tvåa i division 1 norra, och som vanligt är det ytterst svårt att jämföra lag från olika divisioner. Jag önskar hur som haver IFK Ystad all lycka.
****************************
Såg ni halvtidsnacket till matchen Sverige-Ungern? En över huvud taget intressant diskussion mellan Per Johansson, Cissi Grubbström, Martin Frändesjö och David Fjäll, bland annat om hur det skiljer sig från andra mästerskap att komma till ett OS. Intressant som sagt var, men den komiska kulmen nåddes då damlandslagets målvakt Cissi Grubbström i ett resonemang fann sig tvungen att plural-anpassa det engelska begreppet ”fit for fight”, och därigenom yttrade ett könsord i public service-teve.
Per Johansson såg ut som en hamster när han kvävde ett skrattanfall och Grubbström rodnade bortom alla färgskalor. Martin Frändesjö satt mest och mös med sin teleskoparm.
Jag har försökt återskapa det komiska ögonblicket nedan. Jag är emellertid lite osäker på om jag fått Frändesjös teleskoparm tillräckligt lång.
Taggar: Martin Frändesjö, OS-kval
Det finns 2 Kommentarer »
