Jag läste detta idag. Jo jag har sett det vid flera tillfällen. Det har säkert ni också.
Men jag funderade på hur vi kan föra över detta tänk till fotbollen. Återigen, ja jag tjatar säkert, hur beter vi vuxna oss mot våra barn o ungdomar? Hur gör vi för att utvecklingen ska bli den bästa möjliga? Hur gör vi för att stärka barn och ungdomars självförtroende att våga gå vidare? 
Nåväl, läs o fundera lite. Något träffar säkert.

-Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.
Visst är vi snabba på att kritisera och hitta fel på fotbollsplan?

-Ett barn som hånas lär sig blyghet.
Man önska att det inte fanns inom fotbollen, men det gör det. Hånas inte de egna spelarna, så nog kan man htta något hos motståndaren?

-Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.
Samma här som den ovan.

Det som kommer nu det är väl så vi egentligen vill ha det.

-Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Det säger sig egentligen själv. Vi pratar om att våga.

-Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod.
Låt ALLA få spela. Glöm resultatet.

-Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Och man får tonvis tillbaka. Både på som utanför plan.

-Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa.
Kommentar överflödig

-Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet.
Alla är välkomna i fotbollsfamiljen

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg