Journalistik handlar mycket om människors berättelser och sådana skildras i regel bättre med bokstäver än med siffror. En tidnings kvalitet är inte lätt att mäta. Men en liten räkneövning kan berätta lite om hur bra Ystads Allehanda sköter sitt uppdrag som lokal nyhetsförmedlare:
Dagens Nyheter: 0
Aftonbladet: 0
Sydsvenskan: 0
Kvällsposten: 2
Skånska Dagbladet: 32
Ystads Allehanda: 72
Ovanstående siffror är hur många texter – korta som långa – om sydöstra Skåne respektive tidning hade idag. Resultatet är inte så märkligt. Ystad Allehanda har fem redaktioner i området, Skånskan en och de övriga tidningarna bevakar landets sydöstra hörn på distans från Stockholm eller Malmö. Och hur digital vår värld än har blivit så är det genom att vara på plats som man hittar nyheter, det är möten med människor som ger berättelserna våra läsare efterfrågar.

Inslagen i radio och tv har jag inte räknat, men lokalradion, TV4 Öresund och Sydnytt brukar bara ha enstaka inslag från vår del av Skåne. Det mesta etermedia rapporterar härifrån är dessutom redan publicerat i YA.
För några år sedan, när den begåvade Jan Wifstrand var chefredaktör, publicerade Sydsvenskan en hel Rapportsändning, ord för ord. Allt som sades fick plats på en tidningssida (låt vara i fullformat), ett snillrikt sätt att visa hur ytlig och snuttifierad nyhetsförmedling i tv är. Tv kan vara bra på att förmedla känslor men mediet lämpar sig mindre bra för fakta och fördjupning.
Själv har jag ett långt förflutet i kvällspressen och vet hur beroende de tidningarna är av nyheter som andra redaktioner drar fram. På Aftonbladet och Expressen läggs mycket tid på att plöja igenom landets alla lokaltidningar i jakt på avslöjanden de tycker är värda att återberättas även för deras läsare.
Tv och kvällstidningar är i stor utsträckning parasitmedier som lever på andras jobb. Inget fel i det, viktiga nyheter ska återberättas, men utan lokaltidningarnas nyhetsgrävande hade de stått sig slätt.

Mina läsare vet att jag älskar lokaltidningar och tycker att de är viktiga. Det är sällan stora journalistpriset går till murvlarna som dagligen kollar posten i kommunhusen runt om i landet, men utan deras insatser hade Sverige varit ett mindre demokratiskt land.

Det här med tryckpressar är för oss journalister förknippat med en stor portion nostalgi. Jag minns mitt första sommarjobb som journalist. Efter att de sista sidorna redigerats färdigt gick vi ut i tryckhallen och såg Den blå skönheten – tidningen Arbetets press kallades så – rulla igång. Det var mäktigt att se den stora maskinen spotta ut tidningar. Jag bytte snart arbetsplats till Sydsvenskanhuset på Segevång i Malmö men även där var pressen fysiskt närvarande. Vid midnatt kände man vibrationerna i hela huset och några minuter senare kom vaktmästaren och levererade färska trycksvärtedoftande tidningar.

Nuförtiden är tryckpressarna förvisade till industriområden långt från redaktionerna. Den tekniska utvecklingen har inneburit att en ny press går loss på flera hundra miljoner och tiden när Ystads Allehanda hade en egen maskin i källaren på Lilla Norregatan är sedan länge förbi. Vi journalister får inte uppleva det magiska ögonblick när dagens arbete manifesteras på tidningspapper. Men vi är fortfarande beroende av att tryckarnas yrkesskicklighet – utan deras arbete har vi jobbat förgäves. Visst, vi kan publicera oss på nätet numera, men de flesta läsarna föredrar trots allt fortfarande YA i pappersform.
Mitt intresse för tryckpressar är måhända lite nördigt. Det kanske inte är alla som imponeras av att det tekniska vidundret i Fosie förmår att spotta ut t 90 000 färdiga tidningar i timmen eller att KBA Commander CT (så heter den nya pressen) kan trycka full fyrfärg upp till 96 sidor.  Men tryckpressarna har faktiskt förändrat världen.
Det är drygt 550 år sedan Johannes Gutenberg började utveckla det som skulle bli den moderna tryckpressen. Det är en uppfinning som mer än någon annan bidragit till att skapa det som vi lite högtravande kallar den västerländska civilisationen.
Det är maskiner som är väldigt lätta att tycka om.

Stämningen var inte helt på topp, eftersom YA under fredagen drabbades av den värsta förseningen jag varit med om under min tid här. Tryckpressen i Vellinge bröt ihop totalt men vi lyckades improvisera tryckning i Malmö där YA klämdes in mellan Sydsvenskan och Kvällsposten. Tidningsbärarna kallade in extra personal – och gjorde ett jättejobb – men de sista tidningarna var inte utdelade förrän på eftermiddagen.

I hastigheten glömdes dagens löpsedlar bort. De låg kvar på tryckeriet i Vellinge och nådde aldrig ut till våra försäljningsställen. Lite synd, för löpsedeln (som ni ser till höger här ovan) är en av de som varit allra roligast att göra under mitt yrkesliv.

Varför utbildar du dig till journalist?

– Det är ju ett fantastiskt yrke som alltid varit min dröm. När jag var 7-8 år gammal startade jag en egen tidning, ”Lilla Nyheten”, som hade en upplaga på 25 exemplar. Jag skickade en tidning till Göran Persson som skrev ett brev tillbaka och berömde tidningen. Statsministerns svar publicerade jag i nästa nummer.

Hur har första veckan på YA varit?

– Det är väldigt lärorikt att komma ut i verkligheten och jobba på riktigt.  Roligt att träffa och intervjua Ystadsbor. Nu ska jag vara på hemmaplan, Simrishamn, i två veckor. Det ska bli jättekul.

God morotskaka du bjöd på till fikat idag, bakade du själv?

– Ja, och ni la väl märke till YA:s logga återskapad i morotsremsor?

Här på redaktionen i Ystad är det också fullt fokus på jul och nyår. Just nu gör vi en intervju med stans största filmstjärna och samtidigt ska det skrivas årskrönikor, artikelserier och allt annat som ska ge lite extraläsning i helgerna.  Jag har till och med skickat ut en spaningsduo på jakt efter stöldgods som alla julälskande Ystadsbor nog vill ha tillbaka. Om uppdraget lyckas får ni läsa om det i tidningen.
Men även om det är mycket just nu så jobbar alla på med glatt humör. Om det finns något sådant som positiv stress så är julstöket på en redaktion nog det. Det är kul att göra bra tidningar och just nu ser det riktigt lovande ut, jag tror inte att YA-läsarna ska bli besvikna. Julhelgens gynnsamma placering gör dessutom att de flesta kan se fram emot en ovanligt lång ledighet i år.

Min egen ledighet blir inte så lång. På måndag är det dags för nytt tomtejobb. Trots att släktkalasets yngsta deltagare nu snart fyller tio – och definitivt inte låter sig luras längre – är det min årliga plikt att ikläda mig lösskägg och luva och fråga efter snälla barn. Men det ska nog bli ett nöje det med.
God Jul!

För 100 år sedan fanns det knappt några lokala nyheter i YA. De flesta artiklarna handlade om nyheter långt borta från sydöstra Skåne. Att en grekisk redaktör fått kritik för att han hoppat på regeringen eller att någon tysk diplomat fått ett nytt jobb, det hade inte platsat i tidningen i dag.

När jag sitter och bläddrar i tidningen från 14 december 1912 hittar jag, förutom några dödsfall som uppmärksammas, en lokal nyhetsartikel. Den handlar om att den nya telefonkatalogen nu kommit ut i Ystad.

Jag brukar hävda att svenska lokaltidningar aldrig varit så bra som i dag. Och mina besök i tidningsarkivet bekräftar den sanningen.

Faktum är att YA in på 1990-talet hade en daglig utrikeskrönika på förstasidan. Inget fel med åsiktsjournalistik om utrikespolitik, men det är en märklig nyhetsvärdering för en lokaltidning.

Så visst har det skett en utveckling det gångna seklet: 1912 var YA fyra sidor tunn och bästa lokala nyheten var en notis om en ny telefonkatalog. 2012 är YA 48 sidor tjock och rymmer 15 nyhetsspäckade lokalsidor och därtill lokal sport, kultur och nöje.

Nu ska jag inte låta alltför självbelåten, vi kan nog förbättra Ystads Allehanda på många sätt. Men allt var inte bättre förr, i alla fall inte journalistiken.

Det såg konstigt ut i fikarummet idag på morgonen. Starka lampor och massor av folk. Inte ens kaffemuggarna var sig lika.

Det hela rör sig om årets sista Wallanderinspelning i Ystad och idag håller filmteamet till i Ystads Allehandas lokaler. Får se om Krister Henriksson själv dyker upp på redaktionens morgonmöte om en stund.

Vi har haft trevligt avtackningskalas på tidningen ikväll. Den legendariske fotografen Bass Nilsson och den lika legendariska Tomelillareportern Lollo Bark ska snart bli pensionärer.

Även om festen var lyckad så är det med blandade känslor man firar av trotjänare. Det är mycket kompetens och kunskap som försvinner när Lollo och Bass slutar.

Nu var det i o f s inget defintivt farväl, vi hoppas kunna rekrytera Bass som sommarvikarie nästa år.

Kvällen slutade på lokal där den gamle rockstjärnan Bass äntrade scenen.  Till publikens jubel visade YA-fotografen att han fortfarande vet hur man hanterar en Telecaster. Det svänger om YA-veteranerna!

Men, som sagt, många hör av sig och den vanligaste kritiken är av tre typer:

• Anhängare till det konspiratoriskt lagda järnrörspartiet tycker att vi ska skriva mer om gärningsmännens etniska bakgrund. Extra viktigt tycks det vara att vi rapporterar mer utförligt om de fall där skurkarna inte är blonda och blåögda.

• Föräldrar, oftast mammor, tycker att vi är elaka och sensationslystna när vi rapporterar om de brott just deras barn gjort sig skyldiga till. ”Att min son råkade gripas för rattfylla har väl inget allmänintresse..?”

• Politiker och tjänstemän tycker inte om att vi skriver om brott som begås i just deras kommuner. ”Det kan ge en felaktig bild av kommunen, skriv om något positivt istället.”

För mig är inte det inte annorlunda att rapportera om brott än om andra nyheter. Vi ska sakligt och korrekt skriva om vad som har hänt, inget annat. Utan ideologiska skygglappar. Utan att varken överdriva eller tona ner det samhällsproblem som brottsligheten utgör.
Och – kritikerna får ursäkta – det tycker jag faktiskt att Ystads Allehanda gör riktigt bra.